Skärpta regler om utvisning på grund av brott

Debatt i text

• Fru talman! Det är bra att vi kan få pusta ut. Vi får ändå debattera det här ärendet i dag, trots att det nyss har kommit hit till kammaren. Vi som var här i går vet såklart inte om det blir några överraskningar i dag. Vi får vänta och se om det dyker upp något sådant i eventuella replikskiften.

  Sverige är ett rättssamhälle byggt på lagliga principer och respekt för ordning. Det är en grundläggande förutsättning för att vi ska kunna leva tillsammans i trygghet och i säkerhet. Men denna ordning har inte alltid respekterats av alla som befinner sig i landet.

  Vi ser tyvärr en utveckling där organiserad brottslighet blir allt grövre, där våldet eskalerar och där människor i våra städer och på landsbygden inte längre alltid kan känna sig trygga. Det är helt oacceptabelt. Det är därför som den moderatledda regeringen nu presenterar ett viktigt betänkande om skärpta regler för utvisning på grund av brott.

  Fru talman! Låt mig börja med att slå fast något helt grundläggande: Endast svenska medborgare har en ovillkorlig rätt att vistas i Sverige. Som nation har vi rätt att kontrollera och bestämma vilka icke-medborgare som befinner sig i vårt land.

  Därför tycker jag att det är helt rimligt att utländska medborgare som begår brott i Sverige möts med konsekvenser. Den kanske viktigaste konsekvensen i vissa fall är utvisning. I betänkandet som vi debatterar i dag föreslås att vi skärper reglerna för utvisning på grund av brott. Min uppfattning är att det är en helt nödvändig reform.

  Brott ska vara utvisningsgrundande redan när den påföljd som döms ut är strängare än böter. Det är en betydande skärpning. Med dagens regler är det många brott som inte leder till utvisning, trots att de är allvarliga nog för att den som begått brottet ska dömas till fängelse.

  En utländsk medborgare kan begå ett brott, dömas till fängelse, avtjäna sitt straff och sedan fortsätta att leva sitt liv här i Sverige som vanligt. Så kan vi inte längre ha det. Jag tycker att det skickar helt fel signaler både till brottslingen och till allmänheten och därtill brottsoffren.

  Med denna reform kommer vi att kunna utvisa betydligt fler utländska medborgare som har begått ett brott. Jag tycker att det är rätt och rättvist. Det är nödvändigt för att återupprätta förtroendet för rättsstaten.

  Fru talman! Vi skärper också intresseavvägningen. Domstolarna ska göra en avvägning mellan skälen som talar för en utvisning och skälen som talar emot. Men denna avvägning har ofta tidigare vägt för tungt på sidan av anknytning till Sverige. Vi ser fall där utländska medborgare begår grova brott. Det kan vara våldtäkter, grov misshandel eller grov kvinnofridskränkning. Ändå utvisas de inte för att de har barn här eller för att de har varit här länge.

  Jag tycker att det här är helt orimligt. I min värld måste brottsoffren och deras säkerhet mycket oftare väga tyngre. En familj som har blivit utsatt för grovt våld av en familjemedlem ska inte behöva leva med skyddad identitet medan gärningsmannen får stanna kvar här i landet. Jag tycker att det här har varit en skam för rättsstaten Sverige, men med denna reform kommer brottslighetens allvar och karaktär att i framtiden kunna väga tyngre i avvägningen.

  Vi tar också bort de kvalificerande kraven för utvisning av utländska medborgare som har kommit till Sverige innan de fyllde 15 år. Jag vill vara jättetydlig här: Jag förstår att det finns ett särskilt skydd för barn, och det är viktigt. Men detta skydd har blivit alltför omfattande. Vi har sett fall där ungdomar som är aktiva i gängkriminella miljöer, som begår grova brott och som förstör livet för andra människor inte kan utvisas på grund av den här regeln. För mig är detta inte rimligt, och det är inte proportionerligt. Vi måste kunna göra en helhetsbedömning i varje enskilt fall, och den här reformen möjliggör detta.

  Fru talman! Återreseförbudet är också helt centralt för utvisningen. Det är det förbud som gör att en utländsk medborgare inte kan återvända till Sverige under en viss tid eller i värsta fall på livstid. Det är ett förbud som skyddar brottsoffren och samhället. Med denna reform kommer återreseförbuden att bli längre, och de kommer att delas ut oftare.

  För brott med ett straffvärde motsvarande fängelse i mindre än sex månader kommer det normalt att bli återreseförbud på fem år. För brott som motsvarar fängelse i sex månader till ett år och sex månader blir det normalt tio år. För grövre brott blir det normalt utan tidsbegränsning. Det skickar en tydlig signal: Om du begår brott i Sverige kommer du inte att kunna komma tillbaka hit på länge eller kanske aldrig.

  Vi föreslår också att domstolarna inte längre ska beakta verkställighetshinder när de tar ställning till utvisning. Detta är viktigt. Det är ofta svårt att vid domstolens prövning överblicka om det kommer att finnas ett verkställighetshinder efter att en dömd person har avtjänat sitt fängelsestraff. Kanske kommer landet som personen kommer ifrån att ha ändrat sitt regelverk. Kanske kommer situationen där att ha förändrats. Men det är i alla fall inte domstolens uppgift att gissa hur det kommer att se ut när en person har avtjänat sitt straff.

  Domstolens uppgift är att döma till utvisning när förutsättningarna för detta är uppfyllda. Sedan är det Migrationsverkets och migrationsdomstolens uppgift att hantera eventuella verkställighetshinder i framtiden.

  Fru talman! Vi föreslår att åklagare får en skyldighet att yrka på utvisning när en utlänning åtalas för brott som är utvisningsgrundande. Det innebär att utvisning inte längre är något som domstolen kan välja att pröva på eget initiativ. Det måste ha yrkats på av åklagaren, och åklagaren måste yrka på det när förutsättningarna är uppfyllda. Detta säkerställer att utvisning behandlas konsekvent och att brottsoffren får ett starkare skydd.

  Fru talman! När man läser oppositionens motioner och reservationer kan man konstatera att de än en gång vill dalta med landets kriminella. Man försöker få in massa pysventiler som urholkar förslaget så att vi kan fortsätta att låta kriminella människor vara kvar i det här landet. Jag förstår inte varför oppositionen alltid är så mån om att kriminella ska vara kvar i Sverige – kvar och fortsätta kunna begå brott och skapa kaos.

  Jag tycker att det är både proportionerligt och rätt att den som är här men som inte är medborgare och begår ett brott utvisas. Det är enkelt: Vill du vara kvar – stjäl inte, våldta inte, misshandla inte och sälj inte narkotika!

  Jag vet att Sverige i grund och botten inte är ett rasistiskt land. Vår grundtro är att människor är bra personer och att de flesta som har kommit till det här landet är bra personer, men tyvärr finns det då och då vissa som motbevisar oss. Då vill vi kunna utvisa dessa personer ur landet.

  Även om personen råkar ha anknytning till Sverige måste det vara på det här sättet. Vill du bo här, där din familj och kanske dina vänner är – begå då inga brott! Det är ganska enkelt. Och bara för att du kom till Sverige några veckor före din 15-årsdag ska du inte tro att du kan slippa utvisning om du väljer att gå med i ett kriminellt gäng eller att vara med och begå allvarliga brott och förstöra det här landet.

  Fru talman! Jag vill också säga något om brottsoffren, för den här politiken handlar om dem. Det handlar om människor som har blivit utsatta för grova brott och som lever med konsekvenserna varje dag. De förtjänar att samhället tar deras säkerhet på allvar. De förtjänar att veta att gärningsmannen inte kommer att kunna stanna kvar i landet och fortsätta att hota eller skada dem.

  Vi moderater ser brottsoffren. Vi lyssnar på dem, och vi agerar för att skydda dem. Det är i stort vad det här betänkandet handlar om. Det handlar om att säga till brottsoffren: Det är er vi tar på allvar. Det är er vi skyddar. Och vi säger till gärningsmännen: Om du begår allvarliga brott i Sverige kommer du sannolikt att vara tvungen att lämna landet.

  Fru talman! Låt mig också säga något om straffskärpningarna som föreslås i betänkandet. Vi föreslår att straffen för vissa brott enligt utlänningslagen ska skärpas. Specifikt föreslår vi att straffskalan för brottet vistelse i strid med återreseförbud på grund av brott ska skärpas. Minimistraffet höjs till fängelse i sex månader, och maxstraffet höjs till fängelse i två år.

  Det är väsentligt att myndigheters beslut följs och upprätthålls, inte minst när ett beslut meddelas till följd av brottslighet som den berörde själv har gjort sig skyldig till. En utlänning som har utvisats och förbjudits att återvända till Sverige och som sedan trots detta återvänder har visat att hon eller han inte respekterar svenska myndigheters beslut. Det ska vi inte tolerera.

  Vi föreslår också att maxstraffet för brottet att ha en utlänning anställd som saknar rätt att vistas i Sverige eller föreskrivet arbetstillstånd ska skärpas till fängelse i högst två år.

  Detta ger möjlighet till en mer nyanserad bedömning av straffvärdet för de mer allvarliga överträdelserna, särskilt när brottsligheten är välplanerad, omfattande, särskilt förslagen eller har anknytning till organiserad brottslighet. Vi vet att arbetsgivare som anlitar papperslösa arbetare ofta är en del av större kriminella nätverk. Det är därför viktigt att vi kan straffa den här typen av verksamhet hårdare.

  Fru talman! Detta betänkande är en del av den moderatledda regeringens breda arbete för att bekämpa brottsligheten och återupprätta ordningen i Sverige. Vi har redan genomfört många reformer. Vi har skärpt straffen för många brott. Vi har gjort det enklare att häkta. Vi har arbetat för att bekämpa gängkriminella. Vi har arbetat för att bekämpa organiserad brottslighet. Vi har gjort så att vanliga människor får en bättre vardag och kriminella en sämre. Det är en rättvis politik för alla som sköter sig i det här landet.

  Jag vill avsluta med några ord: Sverige är ett land som är byggt på lag och ordning. Det är något som vi moderater är stolta över. Vi vill att Sverige ska vara ett land där människor kan känna sig trygga. Det ska vara ett land där de kan gå ut på kvällen utan att vara rädda, där de kan lämna sina barn på vägen till skolan utan att oroa sig och där de kan leva sina liv utan att behöva tänka på kriminalitet.

  Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

  (Applåder)

  I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).

  2026-06-15 21:45:53

  

  Magnus Resare

• Fru talman! God kväll! Jag hörde här den vanliga kritiken om att dalta med kriminella och så vidare.

  Brottsbekämpning är ett legitimt och viktigt samhällsintresse; det vill jag ändå inleda med att säga. Jag ska inte gå in så mycket på brottens karaktär, utvisningar och så vidare som nämndes i anförandet, utan tala om rättssäkerheten och rättsordningen och framför allt om hur regeringen hanterar de här frågorna kopplat till svensk rättsordning.

  Fru talman! Under remissförfarandet framfördes omfattande och skarp kritik från ett stort antal remissinstanser mot de föreslagna skärpningar som vi hörde den moderata ledamoten prata om tidigare. På detta följde sedan Lagrådets yttrande, där förslagen tydligt avstyrktes.

  Reglerna om utvisning på grund av brott ändrades så sent som i augusti 2022. En återkommande invändning från såväl remissinstanser som Lagrådet är att tiden sedan denna reform är alldeles för kort för att dess effekter ska kunna utvärderas på ett tillförlitligt sätt.

  Vi i Vänsterpartiet har i tidigare motioner och omröstningar, senast i dag, motsatt oss förslag inom Tidöavtalet rörande exempelvis vandel och angiveri. Förslaget som nu läggs fram måste ses i ljuset av flera andra genomgripande reformer på migrations- och straffrättens område som regeringen genomför.

  Lagrådet har särskilt betonat att det saknas tillräckliga skäl för de nya förslagen och att 2022 års reform ännu inte kunnat utvärderas på ett tillförlitligt sätt. Vi håller med och vill i detta sammanhang även framhålla att det redan i dag finns möjligheter att utvisa människor även vid lägre straffvärden, beroende på återfallsrisk och brottets karaktär.

  Brottsförebyggande rådet har dessutom i sitt remissvar tydligt visat att de förväntade brottsförebyggande effekterna av de föreslagna skärpningar som vi debatterar i dag är mycket begränsade.

  Fru talman! När det gäller förslaget att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning i alla utvisningsgrundande fall anför Lagrådet bland annat: ”Att gå fram med ett förslag som har utsatts för en så massiv och enligt Lagrådets uppfattning befogad kritik från remissinstanser med stor kunskap och omfattande erfarenhet på området är inte rimligt. Den föreslagna ordningen är inte bara systemfrämmande. Den är också oförsvarlig både av effektivitetsskäl och av hänsyn till alla tilltalade som i rättegången ska hotas med utvisning, trots att det för den som framställer utvisningsyrkandet står klart att utvisning inte kommer att ske.”

  Vänsterpartiet instämmer i denna kritik. Förslaget strider mot åklagarens objektivitetsplikt och riskerar att undergräva förtroendet för rättsväsendet. Det är enligt oss anmärkningsvärt att regeringen går vidare med förslag som mött så omfattande och kvalificerad kritik. Regeringens handlande väcker allvarliga frågor om lagstiftningsprocessens inriktning.

  När åklagare i dag begär utvisning görs en bedömning med argument för eller mot för att avgöra ifall begäran förväntas nå framgång i domstol, precis som med en fällande dom innan åtal. Med detta förslag ska dock åklagare inte längre göra den avvägningen. I stället får de alltid skyldighet att yrka på utvisning, även när begäran saknar grund och även i fall där åklagaren är säker på att personen i fråga inte kommer att utvisas. Detta är ett ingrepp i åklagarens saklighet, objektivitet och inte minst självständighet.

  Kritiken delas av flera tunga remissinstanser, som jag var inne på. Civil Rights Defenders avstyrker samtliga huvudförslag och pekar även på att utredningens direktiv varit alltför styrande. Delegationen för migrationsstudier framhåller att flera förslag riskerar att strida mot EU-rätten och Sveriges internationella åtaganden, särskilt vad gäller proportionalitet, barns rättigheter och hanteringen av verkställighetshinder. Sveriges advokatsamfund varnar för negativa effekter på rättsprocessen, såsom minskad benägenhet att erkänna brott eller medverka i utredningar. Diskrimineringsombudsmannen lyfter risker och pekar på svårigheten att överblicka de samlade konsekvenserna av de parallella reformerna.

  Med det sagt, fru talman, vill jag yrka avslag på propositionen och bifall till reservation 1 i betänkandet.

• Fru talman! År 2022 skärpte den socialdemokratiska regeringen lagstiftningen kring brottsutvisningar. Likaså utvecklades under den Sledda regeringens ledning ett antal samarbeten med länder dit många av dem som döms till utvisning på grund av brott utvisas.

  Brottsutvisningarna blev också fler efter att regeringen från 2016 inrättat sambandsmän i ett antal länder. Det tydligaste exemplet på ett större initiativ är samarbetet Noraq i Irak. Initiativ under 2021–2022 möjliggjorde den designstudie som ledde fram till etablerandet av samarbetet, som varit synnerligen framgångsrikt.

  Efter flyktingkrisen 2015 länkade också den Sledda regeringen samman utvecklingsbiståndet med återvändandepolitiken.

  I ljuset av detta är den förda biståndspolitiken under Tidöpartiernas tid vid makten, där utvecklingsbiståndet är det som skurits ned mest, märklig och faktiskt direkt kontraproduktiv.

  En ytterligare del som bör nämnas är att antalet anställda inom gränspolisen ökat med 50 procent sedan 2016.

  Något som inte heller kan förbigås när vi talar om brottsutvisningarna de sista åren av Socialdemokraternas regeringstid är effekterna av pandemin, som såklart bidrog negativt till möjligheterna att utvisa personer över huvud taget.

  Under den här mandatperioden har vi sett en god effekt av de förändringar som gjorts, något som sittande regering har varit snabb att ta åt sig äran av. Den intressanta paradoxen i debatten är alltså att Tidöregeringen å ena sidan menar att Socialdemokraterna inte gjort något alls och å andra sidan samtidigt plockar frukterna av den av Socialdemokraterna genomförda politiken när den får positiv effekt – ett sätt att förfara med omständigheter som inte kan betraktas som unikt för migrationspolitikens område, kan jag lugnt konstatera.

  Fru talman! Den proposition som vi nu har att hantera är i ljuset av detta lite märklig. Som ett antal remissinstanser och Lagrådet konstaterar är det svårt att på så kort tid som gått sedan 2022 utvärdera de lagändringar som skedde då med någon större skärpa. Men precis som på många andra områden vill Tidöpartierna ge sken av handlingskraft och att de är jättetuffa. Därför ska en ny lag på plats, oavsett vilket.

  Vi menar att det säkert kan finnas någon förtjänst i dessa skärpningar och har egentligen inget i sak att invända. Vilken effekten blir återstår såklart att se. Att utvisningarna ska öka sex gånger, som migrationsministern påstår, är högst osannolikt – men det låter bra.

  Fru talman! Där finns en sak som särskilt bör lyftas och som även ledamoten Haddou var inne på tidigare, och det är att åklagarna nu åläggs att yrka på utvisning i varje fall, oavsett omständigheter. Kritiken från Åklagarmyndigheten är tydlig i denna del – en kritik som Lagrådet instämmer i. Vi förstår den kritiken, och vi hör den. Ordningen kan helt klart te sig oortodox. Därför kommer vi såklart att följa denna fråga noga, vilket vi menar är viktigt att påpeka i sammanhanget.

  (Applåder)

• Fru talman! Det är viktigt för trovärdigheten för såväl rättspolitiken som migrationspolitiken med en effektiv lagföring av personer som begår brott och att icke-medborgare som har gjort sig skyldiga till allvarlig eller upprepad brottslighet ska kunna utvisas ur Sverige.

  När Miljöpartiet satt i regering bidrog vi till att skärpa reglerna för när utvisning på grund av brott kan ske så att fler som har begått brott också kan utvisas i samband med dom. Samtidigt är det avgörande att lagstiftning som kan få så allvarliga konsekvenser för den enskilde vilar på gedigna underlag och att regelverket utformas på ett ändamålsenligt, rättssäkert, proportionerligt och förutsebart sätt.

  Efter att ha tagit del av remissinstansernas synpunkter på regeringens förslag, särskilt Lagrådets allvarliga kritik, har vi landat i att det inte går att dra slutsatsen i dag att förändringarna över huvud taget skulle uppnå de syften som regeringen vill uppnå. För oss är det av särskild betydelse att Lagrådet avstyrker att regeringens förslag genomförs. Dels konstaterar de att tiden sedan den förra reformen av utvisning på grund av brott, alltså 2022, är alltför kort för att man ska kunna bedöma det utfallet, om det är tillräckligt för att uppnå de syften som regeringen också säger sig vilja uppnå. Regeringen kan alltså inte visa på de brister som man menar ska motivera åtgärderna som man nu föreslår.

  Lagrådet pekar också på att delar av den föreslagna regleringen är problematisk till sin utformning och att vissa av förändringarna i praktiken redan uppnås genom ändringarna som gjordes 2022. Kritiken är allvarlig.

  Att regeringen gång på gång väljer att gå vidare med lagförslag, trots att Lagrådet avråder, sticker ändå ut jämfört med hur tidigare regeringar har agerat. Det har även hänt förut att en regering inte har hållit med Lagrådet, men att så systematiskt bortse från tunga remissinstanser som JO, Institutet för mänskliga rättigheter, Diskrimineringsombudsmannen, Advokatsamfundet och särskilt Lagrådet gör den här regeringen till en rekordhållare.

  Fru talman! I dag gäller att om man döms för ett brott där straffvärdet motsvarar sex månaders fängelse kan man bli utvisad. Nu föreslår regeringen att sänka värdet till 14 dagar. Det kan bli aktuellt i så pass ringa brott som snatteri och fortkörning. Det tycker vi är alltför långtgående; att människor kan bli av med hela sitt privatliv i Sverige, sitt hem, sitt arbete, för snatterier eller fortkörningar.

  Vi tycker att det är problematiskt att man säger att åklagare alltid är tvungna att yrka på utvisning, även i fall där man vet att det inte kan bli aktuellt. Det slösar bort viktiga resurser från åklagare och domstolar. Rättsväsendet behöver lägga de resurserna på att bekämpa inte minst den grova organiserade brottsligheten.

  Men vi i Miljöpartiet tycker inte att den ordning som har varit är felfri. Vi tycker att det är problematiskt när personer som är dömda för allvarlig brottslighet inte utvisas, trots att det till synes har funnits starka skäl för det.

  En särskild situation som regeringen inte ändrar är när en nära anhörig begår brott mot en familjemedlem och inte utvisas just med hänvisning till att gärningspersonen har anknytning till familjemedlemmen. Man menar att lagstiftningen ska träffa dessa fall, men den är så pass vagt skriven att det inte är tydligt att så kommer att bli fallet. Det hade varit bättre att ha en tydligare uppräkning av omständigheter som talar för eller mot utvisning vid brott och där specificera att för en person som har begått brott mot en familjemedlem ska anknytning till familjen inte hindra utvisning. Nu kan konsekvensen i värsta fall bli att kvinnor och barn tvingas leva frihetsberövade med skyddade personuppgifter och begränsat privatliv medan gärningspersonen blir kvar i landet.

  Fru talman! Miljöpartiet hade gärna ställt sig bakom dessa förändringar om lagstiftningsarbetet hade varit seriöst och rättssäkert och inte ännu ett hafsverk från regeringen. Därför skickar vi en tydlig uppmaning till regeringen att göra en ordentlig utvärdering av 2022 års reform och därefter återkomma med de ändringar som bedöms behövas. Man bör också ta till sig av Lagrådets och remissinstansernas kritik så att ändringarna blir effektiva, inte ett slag i luften.

  Fru talman! Vi är djupt oroade över hur den grova organiserade brottsligheten utnyttjar människor, särskilt dem som är i en utsatt position. Det är rimligt att skapa mer utrymme för en nyanserad straffmätning i dessa fall, och därför ställer vi oss bakom regeringens förslag i denna del.

  Jag vill dock påminna om att vi också måste ta ansvar för de människor som hamnar i den utsatta situationen som papperslösa. Med regeringens utvisningspolitik pressas allt fler människor som har varit i Sverige lagligt och haft uppehållstillstånd att välja mellan att resa tillbaka till sitt forna hemland eller leva kvar som papperslösa. För vissa kan det vara ett omöjligt val att till exempel tvingas tillbaka till talibanernas Afghanistan när myndigheterna i Sverige inte tror att de riskerar förföljelse trots att de har konverterat. Vi behöver också se till att färre människor blir möjliga för kriminella att utnyttja.

  Jag står givetvis bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för att spara tid i voteringen yrkar jag bifall enbart till reservation 3.

• Fru talman! Reglerna om utvisning på grund av brott är, så som de ser ut i dag, riggade till de kriminellas fördel, inte nödvändigtvis med avsikt från lagstiftarens sida men till sin effekt. Det har blivit så här på grund av att reglerna är svåra att tillämpa tillsammans med en del andra faktorer, som jag ska ta upp i mitt anförande.

  Jag tycker att det finns goda indikationer för denna tes, men jag inser naturligtvis att det är ett starkt uttalande.

  För att en person ska dömas till utvisning krävs det att tre kriterier är uppfyllda: för det första att brottsligheten är tillräckligt allvarlig i förhållande till gärningsmannens anknytning till Sverige, för det andra att domstolen bedömer att utvisning faktiskt går att verkställa efter avtjänat fängelsestraff och för det tredje att åklagaren framställer ett utvisningsyrkande. Det är kombinationen av de tre faktorerna som gör att reglerna inte fungerar och att många personer som borde utvisas ändå kan vara kvar i Sverige.

  Fru talman! Jag börjar med den första, alltså att brottsligheten ska vara tillräckligt allvarlig. Den bedömningen bygger på en avvägning av två faktorer som egentligen inte går att väga mot varandra på ett ändamålsenligt sätt. Domstolen ska väga utlänningens anknytning till Sverige, skäl mot utvisning, mot brottslighetens allvar, skäl för utvisning.

  Det ska alltså spegla de straff- och preventionsteoretiska principerna om ekvivalens och proportionalitet. Om vi antar att utvisning är olika ingripande för olika personer, beroende på hur stark anknytningen är, måste alltså den här principen få genomslag för att straffet för samma gärning inte ska bli olika hårt, alltså att olika personer inte ska bestraffas olika hårt om de har begått samma brott.

  Det är det akademiska resonemanget och sättet att se på det. Rättsväsendet lider lite grann av det sättet att tänka. Det är nämligen ganska uppenbart att det inte riktigt fungerar i praktiken. Domstolen ska resonera ungefär så här: Hur många barn i hemmet eller hur många års vistelse i Sverige motsvarar två eller tre års straffvärde? Hur mycket mer straffvärde behövs om personen till exempel har ett jobb, kan prata bra svenska, har goda inkomster, är engagerad i civilsamhället och så vidare?

  När tillämpningen av de här reglerna börjar spreta, vilket den ofta gör och ofta i restriktiv riktning, vänder sig allmänheten ibland till domstolarna med frågan om varför en person som våldtagit en 100-åring inte utvisas. Det låter ju helt absurt. Det gör det absolut. Men jag tror att grundproblemet snarare är att lagstiftaren har gett domstolarna en väldigt svår uppgift. Och när domare inte riktigt vet hur de ska göra lutar de sig helt enkelt åt det försiktiga hållet. Det är helt naturligt, och det är så straffrätten egentligen ska fungera.

  En del av den här regeln uttrycktes mellan 1915 och 2022, alltså i över hundra år, i lagstiftningen som att det om en person har bott i Sverige i fyra år krävs synnerliga skäl, alltså relativt allvarlig brottslighet, för att utvisning ska dömas ut. Den regeln har förändrats påfallande lite från lagstiftarens sida under den här tiden. Men domstolspraxis har varit föremål för en förskjutning. Ribban som man måste kliva över för att nå upp till de synnerliga skälen har steg för steg puttats högre och högre upp. Det har alltså krävts alltmer allvarlig brottslighet för att bryta igenom.

  Ett tydligt exempel på det från senare år är NJA 2019 sidan 316. I det fallet dömdes en man från Somalia i 30årsåldern, som hade bott i Sverige i nio år, i tingsrätt och hovrätt för våldtäkt av normalgraden. Hovrätten konstaterade att brottet var en svår integritetskränkning och att mannen trots den förhållandevis långa tiden i Sverige hade svag anknytning till Sverige. Man dömde gärningsmannen till utvisning, bland annat eftersom han aldrig hade haft ett jobb, inte hade någon familj och inte verkade göra något i Sverige över huvud taget.

  Mannen överklagade till Högsta domstolen, som bedömde mannens anknytning som ”inte som särskilt svag”. Det är ett konstigt sätt att uttrycka saken. Det är också märkligt med tanke på att det fanns social missanpassning och en hel del anledningar att se på mannen som inte särskilt väl anpassad till Sverige. Men domstolen fann ändå att anknytningen vägde tyngre än det här förhållandevis allvarliga brottet.

  I det här fallet var Högsta domstolens ordförande och ytterligare ett justitieråd skiljaktiga. Att HD är så djupt oenig i en sådan fråga är en indikation, som stöder min hypotes, på att de här reglerna helt enkelt är för knepiga att tillämpa.

  Precis som den tidigare talaren från Socialdemokraterna påpekade skedde en liten förändring av reglerna för några år sedan, 2020. Vi var redan då tydliga med att de regeländringarna visserligen var ett steg i rätt riktning men var alldeles för svaga. Det påpekade vi under processen, och vi fick senare rätt i det, till exempel när fallet med våldtäkten mot 100-åringen enligt de reglerna inte ledde till utvisning.

  Påståendet att det inte finns någon utvärdering av reglerna, vilket flera talare har varit inne på här, stämmer inte. Det finns en utvärdering i propositionen. Där finns objektiv statistik över hur siffrorna har påverkats vad gäller hur många som utvisas, hur många som blir föremål för yrkande om utvisning och så vidare. Där kan man se ganska tydligt att det, även om det som sagt är ett litet steg i rätt riktning, inte har blivit några stora förändringar vad gäller hur många personer som utvisas ur Sverige.

  Extra intressant är att om man går tillbaka till förarbetena till 1915 års lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, som införde just regeln om synnerliga skäl från början, slår föredragaren – eller utredningen, som vi kanske skulle kalla det i dag – fast att synnerliga skäl inte ska gälla högst samhällsfarliga brottslingar. Det ska alltså inte gälla alla. Det är en väldigt stor skillnad jämfört med hur reglerna har tillämpats ända tills de slopades år 2020.

  År 1915 var lagstiftaren tillräckligt klok för att förstå att om du våldtar en 100-åring ska du åka ut, oavsett hur stark anknytning du har till Sverige. Men den principen har sedan glömts bort och försvunnit i domstolspraxis, även om det faktiskt har upprepats i förarbeten åtminstone två gånger sedan dess.

  Grundproblemet är just proportionalitetsavvägningen. Den är svår, och den tenderar att putta praxis i restriktiv riktning, på grund av att domarna helt enkelt är osäkra på rättsläget. Det är helt normalt, eftersom det är en avvägning mellan två storheter som man inte riktigt kan väga mot varandra.

  Fru talman! Ett beslut om att inte yrka på utvisning, även i de fall brottsligheten uppenbarligen är utvisningsgrundande, behöver inte motiveras. Det innebär att vi vet lite om hur åklagare resonerar i den typen av fall. Det vi däremot vet är att de förklaringar som avgetts offentligt i vissa uppmärksammade ärenden är tveksamma, om vi ska vara helt ärliga.

  För ett par år sedan våldtog fyra unga män en minderårig person i ett skogsområde i västra Sverige. Trots att brottsligheten uppenbarligen var utvisningsgrundande, våldtäkt mot barn, framställdes inget yrkande.

  Det var en ren miss, sa kammarchefen på Göteborgs åklagarkammare. En ren miss!

  Enligt en granskning som Expressen gjort yrkade inte åklagare på utvisning i 30 procent av fallen då utländska medborgare åtalas för våldtäkt, och det här är ett brott som är tillräckligt allvarligt för att det i många fall ska räcka för utvisning.

  ”Förbiseende”, ”föll mellan stolarna” och ”kommer inte ihåg” var några av åklagarnas förklaringar.

  Det är jätteviktigt att vi bättrar oss, sa chefen för åklagarområde Väst-Bergslagen.

  En kammaråklagare ville ha en ”minnesknapp” för åklagarna. En minnesknapp! Myndigheten tror uppenbarligen att allmänheten inte är lovligt naiv.

  En fråga som då är ganska berättigad är, om det nu är minnet som spökar, hur det kommer sig att åklagarna i noll procent av fallen glömde att yrka på straff. Om det är minnet som spökar – varför har det inte lett till en disciplinåtgärd mot någon enda åklagare som har misskött detta? Att det finns en skyldighet att yrka på utvisning när förutsättningarna är uppfyllda framgår redan i dag av Åklagarmyndighetens egen rättsliga vägledning för frågor om utvisning på grund av brott. Det är också en mycket berättigad fråga.

  Vi kan ju ställa frågan: Hur ofta händer det er som deltar i den här debatten att ni skriver en motion och glömmer ett yrkande? Nej, exakt, inte särskilt ofta.

  Vi behöver inte spekulera i varför Åklagarmyndigheten medvetet missköter den här uppgiften. Det räcker med att konstatera att det är ett svek mot brottsoffren och ett direkt hot mot allmänhetens och lagstiftarens förtroende för rättsväsendet.

  Mot den bakgrunden kan vi konstatera att myndighetens egen kritik mot det nya yrkandekravet framstår som minst sagt tondövt. Det är alltså därför yrkandeplikten nu behöver lagstadgas, även om jag kan hålla med om att det är en lite ovanlig lösning i det ackusatoriska systemet som vi har i Sverige.

  Fru talman! Ytterligare en nyhet är att från och med nu kommer frågan om verkställighetshinder inte att beaktas när domstolen tar ställning till utvisningsyrkandet, vilket naturligtvis är en rimligare ordning. Domstolen kan omöjligt veta hur situationen i hemlandet ser ut efter att gärningsmannen har avtjänat fängelsestraffet, och det straffet kommer att bli rejält mycket längre inom en snar framtid. Frågan är egentligen vem som ska stå risken för att utvisningen kanske inte kan verkställas. Gärningsmannen eller brottsoffret? Det är naturligtvis gärningsmannen som ska stå risken.

  Den här regeln, alltså att utvisning inte döms ut om bedömningen är att den inte kan verkställas, i kombination med att alla tidigare regeringar under min livstid har varit totalt ointresserade av att få verkställighetsarbetet att fungera, har också fungerat som en ursäkt för de åklagare som helt enkelt inte vill framställa ett yrkande. Det är ju ibland tveksamt om verkställigheten går att genomföra, och då kan utvisning inte dömas ut. Då ska ju inte heller yrkandet framställas. Frågan prövas alltså aldrig.

  Det är det jag menar med att kombinationen av dessa tre regler gör att systemet har riggats till fördel för gärningsmännen.

  Fru talman! Det finns en hel del andra intressanta saker i betänkandet. Vi skärper reglerna för utvisning av flyktingar – inte nog så viktigt. Vi skärper straffen för personer som anställer illegal arbetskraft eller för personer som uppehåller sig här i strid med återreseförbud. Vi rättar till en rad andra mindre administrativa regler.

  Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

  (Applåder)

  I detta anförande instämde Nima Gholam Ali Pour (SD).

• Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4.

  I motsats till vad Moderaterna påstår daltar inte vi med brottslingar, tvärtom. Det är inte vi som styr med Sverigedemokraterna. Det lät ju lite som att det var deras brottsregister som lästes upp här.

  Regeringen föreslår att de grundläggande kraven för utvisning ska skärpas så att det blir möjligt att i fler fall än i dag utvisa utlänningar som begår brott. Det är bra, fru talman. Det är mycket bra. Det har varit för svårt att utvisa kriminella från Sverige. Vi har till exempel sett personer med upprepade domar för grov våldtäkt som inte har utvisats, vilket är oacceptabelt.

  Det är också bra att regeringen äntligen gör något på det område som man faktiskt sa att man skulle prioritera, nämligen utvisning av kriminella – så tack för det! Annars har vi ju mest sett utvisningar av invandrare som är gymnasieelever eller vårdbiträden eller i övrigt bidrar och sköter sig.

  Regeringens förslag om att stärka återreseförbuden, att brottslighetens allvar ska ges större tyngd i domstolarnas intresseavvägning, att allmänna domstolar inte längre ska beakta verkställighetshinder vid själva utvisningsprövningarna samt att uppehålls- och arbetstillstånd ska upphöra att gälla när beslut om utvisning vinner laga kraft är alla absolut nödvändiga och rimliga förändringar för en mer ordnad migrationspolitik. Det är bra.

  Centerpartiet anser också att anknytning till Sverige har vägt för tungt i förhållande till brotts allvar, fru talman. Vi anser dock att det är oproportionerligt att som regeringen föreslår helt ta bort hänsynen till en i princip livslång vistelse i Sverige. Personer som kom hit innan de fyllde 15 år och som har vistats i Sverige i minst fem år, alltså sedan innan de var 10, bör få lättnader vid särskilt ömmande skäl. Det är ändå en rimlig ordning. Det betyder inte att personer under 15 inte kan utvisas utan bara att man måste ta hänsyn till ålder och tid i Sverige.

  När det gäller regeringens förslag om yrkandeplikt för åklagare är risken uppenbar att allmänhetens förtroende för både åklagare och domstolar skadas när åklagare tvingas framställa utsiktslösa yrkanden som domstolarna sedan regelmässigt avslår. Det ser vi i alla fall som en risk.

  Det skulle också förlänga handläggningstiderna och öka kostnaderna för brottmålsprocesserna i Sverige. Den verkliga risken här är att det leder till att domstolarnas övriga arbete med att döma kriminella försämras och försenas. Det vinner inte Sverige på.

  Vi är också oroliga för att domstolar inte längre ska ha möjlighet att självmant, utan yrkande från åklagaren, pröva en fråga om utvisning på grund av brott. Om åklagaren glömmer att yrka på det kan det nämligen innebära att domstolen inte självmant kan ta upp det. Då riskerar vi att det blir en lucka där. Den mänskliga faktorn finns ju ändå i domstolar, vilket vi har sett även i närtid. Det är en oro vi har.

  Fru talman! Det finns, som vi har nämnt i tidigare anföranden här i kammaren, en utmaning i fråga om att regeringen har kommit med en lång rad dåligt genomarbetade propositioner som påverkar varandra utan att man har ordentlig koll på den samlade effekten.

  Som har nämnts tidigare i talarstolen skärpte riksdagen reglerna om utvisning på grund av brott senast 2022. Det är rimligt att man bör analysera om de regeländringar vi gjorde redan 2022 har fått effekt och vilken effekt de i så fall har fått. Vi behöver också analysera hur vi tillämpar regelverket och hur det fungerar tillsammans med övrig lagstiftning som kommer. Därefter kan vi se hur vi kan få ihop det lite bättre än i dag. Det är i dagsläget en stor utmaning, både i domstolarna och hos Migrationsverket, att få ihop hur lagstiftningen ska värderas.

  Fru talman! Slutligen: Det bör göras en ordentlig utredning av allt som finns på bordet, så att vi ser om det faktiskt går ihop. Rättssäkerheten måste återskapas i Sverige, för det är vad ordning och reda i migrationslagstiftningen faktiskt innebär.

• Jag vill påminna ledamoten om att en domstols eller myndighets bedömning och handläggning i enskilda fall inte får bli föremål för argumentation eller kritik, även om man kan använda dem för att motivera lagändringar. Det var gränsfrågor i det här fallet.

  Nu vill jag upplysa kammaren om att den sista debatten definitivt kommer att hänföras till morgondagen. Försvarsutskottets betänkande FöU14, Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, kommer inte att debatteras i dag. Beroende på den fortsatta debatten kan vi möjligen hinna med försvarsutskottets betänkande FöU19.

  2026-06-15 22:24:10

  

  Kerstin Lundgren

• Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

  Den proposition vi nu debatterar hanterar en situation som har gett och ger upphov till många åsikter, och det finns en stor enighet om att utländska medborgare som har begått vissa typer av brott i mycket högre grad ska lämna vårt land.

  Utvisning på grund av brott är en prioriterad fråga för regeringen. Under alldeles för lång tid har samhället inte markerat tillräckligt tydligt mot utländska medborgare som begår brott i Sverige. Alla människor i Sverige ska följa svensk lag. Men det är bara den som är svensk medborgare som har ovillkorlig rätt att vistas i landet. Den som är utländsk medborgare och begår brott i Sverige kan utöver att dömas till fängelse också få ett beslut om utvisning.

  I dag gäller, som många har nämnt, att en utländsk brottsling får utvisas när de nödvändiga förutsättningarna är uppfyllda. Men regeringens och Kristdemokraternas ståndpunkt är att den som kommer hit och begår brott ska utvisas. Det är i grund och botten vad de nya reglerna handlar om. Det är viktigt att visa att det blir konsekvenser för personer som kommer hit och begår brott. Sverige kommer med dessa förändringar att få det tuffaste regelverket för brottsutvisningar i hela Norden.

  Kristdemokraterna står tillsammans med övriga Tidöpartier på brottsoffrens sida för att de ska få den upprättelse de förtjänar, och vi gör allt i vår makt för att skötsamma människor, oavsett bakgrund, ska kunna leva i ett tryggare och rättvisare Sverige.

  Fru talman! Mellan åren 2020 och 2023 fattade tingsrätterna i genomsnitt 496 beslut om utvisning per år. Det motsvarade ungefär 3 procent av antalet domslut mot utländska medborgare, som då var knappt 17 500. Även när man sållar bort de domslut som innebar en bötespåföljd var siffran ändå bara 6,3 procent. Detta innebär att en överväldigande majoritet av utländska brottslingar får stanna i Sverige. Så borde det inte vara, och så ska det inte vara.

  Anledningen är att domstolarna gör en intresseavvägning mellan skälen som talar för och mot utvisning. Det görs också en bedömning av om det finns verkställighetshinder. Som tidigare sagts har åklagarna inte heller någon skyldighet att yrka på utvisning när förutsättningarna för utvisning är uppfyllda.

  Fru talman! Detta ändrar vi nu på med denna proposition. Ny huvudregel är att brott ska kunna leda till utvisning redan när en person döms till strängare påföljd än böter. Intresseavvägningen mellan skälen som talar för respektive mot utvisning ska också skärpas. Förslaget innebär att skälen som talar för utvisning, såsom brottets straffvärde och karaktär, ska väga tyngre än i dag vid avvägningen. Åklagarna ska även ha lagstadgad skyldighet att yrka på utvisning när brottet är utvisningsgrundande.

  Fru talman! Vad kan vi då vänta oss av de nya reglerna, som även inbegriper ett skärpt återreseförbud och ett straff för att vistas i landet i strid mot ett återreseförbud?

  Jo, vi kan vänta oss en avsevärd ökning av brottsutvisade, kanske uppemot en sexfaldig ökning. Vi ser det först om ett tag. Men här och nu kan vi i alla fall konstatera att tidigare lagändringar inte varit tillräckliga.

  Fru talman! Propositionen är ett resultat av Tidösamarbetet. Vi gör förändringar för att skapa ökad trygghet för Sveriges invånare. Men som vanligt här i kammaren och inom detta ämnesområde är oppositionen splittrad. Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet vill i delar eller helt avslå förslaget och har också många invändningar mot förslaget. Även om Socialdemokraterna har varit kritiska i talarstolen ställer de sig bakom förslaget. Det visar ännu en gång hur det kommer att se ut i framtiden om det mot förmodan blir en rödgrön kaosregering som styr detta land. Man kan spekulera i att vissa av förändringarna kommer att rivas upp när det händer något liknande som hände i kammaren i går kväll.

  Med de nya reglerna för brottsutvisning tar Kristdemokraterna tillsammans med övriga Tidöpartier viktiga steg för att leverera på vårt löfte till väljarna: att få ordning på och skapa ett tryggare Sverige.

  Fru talman! Jag har sagt det förr: Sverige behöver en stram, rättvis och ansvarsfull migrationspolitik. Det har vi levererat och kommer att fortsätta att leverera – till skillnad från den kaosregering som blir om det rödgröna alternativet får väljarnas förtroende i höst. Vi kristdemokrater tillhör ett regeringsunderlag som både ser problemen och levererar förslag för att lösa dem. Det är en sådan regering Sverige behöver.

  Jag yrkar åter bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

  (Applåder)

• Fru talman! Den som kommer till Sverige och begår brott ska lämna Sverige. Det är en princip som har stark förankring hos allmänheten, men under lång tid har avståndet mellan lagstiftarens intentioner och den praktiska verkligheten varit alltför stort.

  Under alltför lång tid har Sverige haft regler om utvisning på grund av brott som varit för svaga, för försiktiga och i alltför många fall i otakt med människors grundläggande uppfattning om rättvisa. Människor har kunnat begå allvarliga brott, skada andra allvarligt, skapa otrygghet och ändå bli kvar i landet på grund av att regelverket inneburit att ribban lagts för högt. Den ordningen ändrar regeringen nu på.

  Propositionen Skärpta regler om utvisning på grund av brott handlar om något mycket enkelt, nämligen att den som inte är svensk medborgare och begår brott i Sverige i betydligt fler fall än i dag ska kunna utvisas. Det är inte radikalt. Det är en självklar konsekvens av att uppehållstillstånd i Sverige inte bara innebär rättigheter utan också ett ansvar att följa våra lagar och att respektera andra människors trygghet, frihet och värdighet.

  Fru talman! Sverige har redan tidigare skärpt reglerna om utvisning på grund av brott. Det var viktigt men inte tillräckligt. Regeringen har därför gått vidare med nya, skarpare regler för att fler utlänningar som begår brott ska kunna utvisas.

  Kärnan i förslaget är att brott som huvudregel ska vara utvisningsgrundande redan när den utdömda påföljden är strängare än böter, att avvägningen mellan skäl för och mot utvisning i fler fall ska landa i just utvisning, att de kvalificerade särreglerna för personer som kommer hit före 15 års ålder tas bort och att verkställighetshinder inte längre ska beaktas av domstol i samband med brottmålet. Det här är avgörande förändringar.

  Det som länge har varit problemet är inte att svensk rätt saknat möjligheter att utvisa på grund av brott utan att möjligheterna alltför ofta varit för snäva, för otydliga och för defensivt tillämpade. I praktiken har människor kunnat begå brott som andra med all rätt uppfattar som diskvalificerande för rätten att stanna i vårt land utan att utvisning kommit i fråga i den utsträckning som rimligen borde gälla.

  Fru talman! Regeringen säger nu tydligt att denna ordning inte duger. Begår man brott i Sverige ska utgångspunkten som sagt vara betydligt kraftfullare följder än tidigare. Har man ingen grundlagsskyddad rätt att vistas här måste samhället reagera skarpt om man angriper andra människor, bryter mot lagen och missbrukar gästfriheten i det land man fått möjlighet att leva i.

  Vad betyder då förslagen i praktiken? Jag har nämnt dem kort, och de har redovisats tydligt av mina kollegor tidigare. Jag tänker på våra kollegor i försvarsutskottet som väntar på sin tur och hoppar snabbt vidare till att kort nämna en särskilt viktig del av detta arbete.

  Frågan om utvisning måste prövas i fler fall. Därför går vi nu vidare med linjen att åklagare ska vara skyldiga att yrka på utvisning när brottet i sig är utvisningsgrundande. I dag har alltför mycket hängt på om frågan drivits tillräckligt konsekvent i det enskilda fallet. Resultatet har blivit variationer som är svåra att förklara och försvara. Lika fall har behandlats olika.

  Om förutsättningar för utvisning finns ska domstolen såklart pröva frågan, inte för att det i sig är politiskt slagkraftigt utan för att rättsstaten kräver konsekvens. Det är också därför bedömningen är att betydligt fler yrkanden på utvisning kommer att prövas framöver.

  Den som reagerar mot detta måste svara på en mycket enkel fråga: Varför skulle åklagaren inte yrka på utvisning när lagens förutsättningar är uppfyllda? Varför ska samhället acceptera att frågan i praktiken ibland faller mellan stolarna trots att brottet är så allvarligt att den borde prövas? Det är ju totalt respektlöst mot brottsoffren.

  Fru talman! Det här handlar till stor del om brottsoffren. Alltför ofta har debatten om utvisning på grund av brott blivit märkligt abstrakt. Man talar mycket om system, principer och gärningsmannens situation och alldeles för lite om den som drabbas – kvinnan som utsatts för ett brutalt sexualbrott, barnet som fått sin trygghet krossad, den äldre som har rånats och den hederliga medborgare som sett sitt område tas över av personer som begår brott, hotar vittnen och gör vardagen otrygg. För dem framstår det som fullständigt orimligt att den som inte ens är medborgare i landet ska kunna begå brott och ändå få stanna kvar. Det är just därför den här lagstiftningen behövs.

  Staten har en skyldighet att stå på de laglydigas sida, att skydda samhället och att markera att den som missbrukar rätten att vistas här faktiskt riskerar att förlora den. Vi skärper reglerna därför att det behövs. Vi gör det därför att brott måste få tydligare konsekvenser. Vi gör det därför att brottsoffren förtjänar bättre. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

  (Applåder)

  Överläggningen var härmed avslutad.

  (Beslut skulle fattas den 16 juni.)