Förslag till riksdagsbeslut

I Sverige finns flera professionella symfoniorkestrar: Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radios Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Malmö Symfoniorkester, Norrköpings Symfoniorkester, Helsingborgs Symfoniorkester och Gävle Symfoni­orkester. Drift och ledning av dessa sker på varierande sätt och samverkansformer med staten, regioner och kommuner.

Regering och riksdag lade redan 1974 grunden för nuvarande nationella kultur­politik. Sedan dess har en betydande utveckling skett såväl av den samlade kultur­verksamheten i landet som på ett antal delområden. Ett område som präglats av påtaglig utveckling är musikens. Utvecklingen har gått från regionmusik till länsmusik, etablerade symfoniorkestrar har förstärkts och en rad mindre orkestrar och ensembler har tillkommit. Samtidigt har stödet ökat till fria musikgrupper och musikföreningar. Staten, regionerna och kommunerna har alla bidragit till denna utveckling.

De svenska symfoniorkestrarna utgör en mycket betydelsefull konstnärlig och musikalisk resurs och visar alla prov på en hög konstnärlig kapacitet. Denna svenska kulturbild är dock beroende på kommunala eller regionala medel, vilket skapar en otrygg förutsättning och kan hota dess existens. För att trygga bevarandet av svensk symfonimusik bör troligen beroendet av lokala (kommunala och regionala) medel övergå i ett helt statligt ansvar.

En översyn bör tillsättas som visar hur de olika symfoniorkestrarnas ekonomiska förutsättningar och drift- och samverkansformer ser ut i dag. Den skulle också undersöka vilka beroenden av lokala (kommunala och regionala) medel som finns och hur det musikaliska kulturarv som den svenska symfoniorkestermusiken ger skulle påverkas om lokala medel och resurser skulle upphöra. Vidare bör man utreda hur man säkrar denna kulturskatt med statliga medel och möjliggör ett brett nationellt utbud över hela landet.             

Lili André (KD)