Förslag till riksdagsbeslut

Kostnaderna för rovdjursskador på tamdjur kan bli avsevärda för en enskild lantbrukare eller jägare. De rovdjur som orsakar skador räknas som statens vilt.

Staten behöver ta ansvar för statens vilt. Detta är inte minst rimligt eftersom staten uppmanar till lantbruk genom den av riksdagen beslutade nationella livsmedelsstrategin och till jakt med hund genom jaktförordningens regelverk för viltvård. Regeringen bör utvärdera kostnaderna för rovdjursskador och för förebyggande av skador, förslagsvis genom att SLU eller Jordbruksverket och Viltskadecenter i samarbete regelbundet tar fram beräkningar av genomsnittliga direkta kostnader för förlust av olika typer av tam­djur samt redovisar den metodik som används för dessa beräkningar.

En ny ersättningsmodell bör övervägas med grund i dessa beräkningar och den av Viltvårdsfonden finansierade forskningen om styrmedel vid SLU och Naturvårdsverket.

Därtill behöver likvärdigheten öka. Undersökningar visar att avslagen på ansökningar om utbetalningar är oproportionerligt många i län med hög vargförekomst. All sådan ojämlikhet över landet måste motverkas. Den ersättning som utgår idag tar dessutom ingen hänsyn till allt extraarbete och minskad produktivitet som uppkommer inom lantbruket, inte heller till att den reproduktiva förmågan hos får sjunker i rovdjurstäta områden och i angripna besättningar. Ingen hänsyn tas heller till att en tränad jakthund knappast går att jämföra med en nyinköpt valp; jakthunden har ju gått åtskilliga dyra kurser och tränats under otaliga timmar för att utveckla sin förmåga och skicklighet.

Det är möjligt att värna biologisk mångfald och samtidigt värna lantbruk och fritid i hela landet, förutsatt att staten säkrar ett gott stöd till de människor som drabbas av rovdjursskador. Jag anser att ett avgörande steg i detta är att riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om stärkt och mer likvärdigt stöd till människor som drabbas av rovdjursskador och tillkännager detta för regeringen.

Lina Nordquist (L)