Förslag till riksdagsbeslut

När den M-ledda regeringen år 2007 införde det så kallade jobbskatteavdraget var det första gången som vi fick en skatteklyfta mellan den som arbetar och den som har annan inkomst. När löntagare fick jobbskatteavdrag omfattades inte personer med sjuk- eller aktivitetsersättning av dessa skattesänkningar. Det innebär att personer med sjuk- och aktivitetsersättning betalar mer i skatt än andra. Det slår hårt mot personer med funk­tionsvariationer, mot svårt sjuka.

Den 1 januari 2024 höjs funkisskatten ytterligare. Pensionärer kompenseras med sänkt skatt när jobbskatteavdragen sänks, men inte personer med sjuk- och aktivitets­ersättning. Det drabbar dem som inte kan arbeta.

Över 260 000 personer i Sverige lever på sjuk- eller aktivitetsersättning. Många får knappt 10 000 kr i månaden innan skatten är betald. Det är svårt att leva på. Att vara sjuk eller ha funktionsvariationer blir inte lättare av att dessutom vara fattig.

Ur rättvisesynpunkt finns det ingen rimlighet i att den som av olika orsaker för tillfället inte kan arbeta ska betala högre skatt än den som gör det. Naturligtvis ska det löna sig att arbeta, och det brukar det göra med en heltidslön jämfört med exempelvis pension eller ersättning från socialförsäkringarna. Olika incitament som stimulerar till arbete finns redan inbyggda i de här systemen. Dessutom finns en mängd andra starka drivkrafter till att förvärvsarbeta som inte har med graden av beskattning att göra – viljan att göra rätt för sig, till exempel.

Det är viktigt av flera skäl att ett skattesystem både är och uppfattas som rättvist. Den här skatteklyftan är dessutom djupt orättfärdig i och med att människor som har kroniska sjukdomar eller drabbats av skador som gör att de inte kan arbeta betalar högre skatt än andra. Den här orättvisa skatteklyftan måste tas bort. Människor med sjuk- och aktivitetsersättning ska inte tvingas betala högre skatt än andra.

Eva Lindh (S)
Johan Andersson (S)	Teresa Carvalho (S)
Johan Löfstrand (S)	Mattias Ottosson (S)