Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 2023/24:MJU6

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till lagändringar som genomför EU:s nya dricksvattendirektiv i svensk rätt. Regeringens lagförslag innebär att det i miljöbalken införs dels ett bemyndigande att meddela föreskrifter om en skyldighet för kommuner att lämna de uppgifter som behövs för att bedöma risker i tillrinningsområden för dricksvattenuttag, dels ett bemyndigande att meddela föreskrifter om en skyldighet för kommuner, fastighetsägare och nyttjanderättshavare att lämna de uppgifter som behövs för att bedöma risker som uppkommer i ledningar, installationer och anordningar på fastigheter eller i byggnader som används för att distribuera dricksvatten.

Vidare innebär lagändringarna att det i livsmedelslagen införs ett be­myndigande att meddela föreskrifter om en skyldighet för den som producerar eller tillhandahåller dricksvatten att lämna uppgifter om dricksvatten­kvaliteten. Därutöver införs det i plan- och bygglagen dels en bestämmelse om marknadskontroll, dels ett bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för att släppa ut och tillhandahålla byggprodukter avsedda att komma i kontakt med dricksvatten på marknaden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2024.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, främst med hänvisning till pågående arbete eller redan vidtagna åtgärder.

I ärendet finns elva reservationer (S, SD, V, C, MP).

Behandlade förslag

Proposition 2023/24:30 Genomförande av EU:s nya dricksvattendirektiv.

Tio yrkanden i följdmotioner.

Tolv yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2023/24.

 

Innehållsförteckning

Sammanfattning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Propositionens huvudsakliga innehåll

Utskottets överväganden

Genomförande av EU:s nya dricksvattendirektiv

Riskbedömning och riskhantering

Vattenförvaltningens myndighetsstruktur och ansvarsfördelning

Övriga åtgärder för att säkra tillgången till dricksvatten

Reservationer

1. Bisfenol och riskbedömningar av fastighetsinstallationer, punkt 2 (V, MP)

2. Nationell lista över hälsofarliga ämnen, punkt 3 (V, MP)

3. Arbetet med miljöövervakning och vattenskyddsområden, punkt 4 (MP)

4. Statligt stöd för att rena dricksvatten från PFAS, punkt 5 (MP)

5. En utvecklad vattenförvaltning, punkt 6 (S, C)

6. Fördelning av vattenmyndigheternas arbetsuppgifter, punkt 7 (SD, C)

7. Kommunala va-huvudmannens underhållsansvar, punkt 8 (MP)

8. Krisberedskap och klimatförändringar, punkt 9 (S)

9. Krisberedskap och klimatförändringar, punkt 9 (C)

10. Krisberedskap och klimatförändringar, punkt 9 (MP)

11. Tillgång till dricksvatten på offentliga platser och under värmeböljor, punkt 10 (MP)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Motioner från allmänna motionstiden 2023/24

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Civilutskottets yttrande

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I ärendet behandlar utskottet proposition 2023/24:30 Genomförande av EU:s nya dricksvattendirektiv. I propositionen lämnar regeringen förslag på lag­ändringar som genomför direktivet i svensk rätt. Lagförslagen har granskats av Lagrådet. Regeringens förslag till riksdagsbeslut redovisas i bilaga 1. Regeringens lagförslag redovisas i bilaga 2.

Med anledning av propositionen har tre motioner väckts med sammanlagt tio yrkanden. Därutöver bereder utskottet ytterligare 12 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2023/24. Förslagen i motionerna redovisas även de i bilaga 1.

Civilutskottet har beretts tillfälle att yttra sig över regeringens lagförslag och de motioner som ligger inom civilutskottets beredningsområde. Civil­utskottets yttrande redovisas i bilaga 3.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår lagändringar som genomför EU:s nya dricksvattendirektiv (EU) 2020/2184. Det nya direktivet innebär bl.a. att det ställs krav på att det ska införas en riskbaserad metod för dricksvattensäkerhet som omfattar alla led i dricksvattenkedjan. Direktivet innebär även en reglering av material som kommer i kontakt med dricksvatten.

Regeringens lagförslag innebär att det i miljöbalken införs ett bemyndig­ande att meddela föreskrifter om en skyldighet för kommuner att lämna de uppgifter som behövs för att bedöma risker i tillrinningsområden för dricks­vattenuttag. Bestämmelserna om åtgärdsprogram för att följa miljökvalitets­normer ska även gälla åtgärder som behövs för att skydda kvaliteten på dricks­vatten. Hälsoskyddsbestämmelserna kompletteras med ett bemyndigande att meddela föreskrifter om en skyldighet för kommuner, fastighetsägare och nytt­janderättshavare att lämna de uppgifter som behövs för att bedöma risker som uppkommer i ledningar, installationer och anordningar på fastigheter eller i byggnader som används för att distribuera dricksvatten.

I livsmedelslagen föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om en skyldighet för den som producerar eller tillhandahåller dricksvatten att lämna uppgifter om dricksvattenkvaliteten.

I plan- och bygglagen föreslås en bestämmelse om marknadskontroll och ett bemyndigande att meddela föreskrifter om villkor för att släppa ut och till­handahålla byggprodukter avsedda att komma i kontakt med dricksvatten på marknaden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2024.

Utskottets överväganden

Bakgrund

I november 1998 antog rådet direktiv 98/83/EG om kvaliteten på dricksvatten. Direktivet innehåller minimikrav på kvaliteten på dricksvatten från tappkran och syftar till att skydda människors hälsa från de skadliga effekterna av alla slags föroreningar av dricksvatten genom att säkerställa att vattnet är hälso­samt och rent. Som en följd av medborgarinitiativet Right to water inledde kommissionen ett offentligt samråd och en utvärdering av dricksvatten­direktivet. Utvärderingen visade att bestämmelser i direktivet behövde upp­dateras och att det fanns utrymme för förbättringar. Kommissionen påbörjade därefter ett arbete med att omarbeta direktivet.

I december 2020 antog Europaparlamentet och rådet ett nytt dricksvatten­direktiv (EU) 2020/2184 om kvaliteten på dricksvatten (nedan direktivet eller det nya direktivet). Direktivet ersätter det tidigare direktivet.

Regeringen beslutade i juli 2020 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur det nya dricksvattendirektivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2020:76). I uppdraget ingick att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet och lämna nödvändiga författningsförslag. I oktober 2021 över­lämnades betänkandet En säker tillgång till dricksvatten av god kvalitet (SOU 2021:81). Betänkandet har remissbehandlats.

I proposition 2023/24:30 Genomförande av EU:s nya dricksvattendirektiv behandlas betänkandets lagförslag, med undantag av lagförslaget i fråga om mervärdesskattelagen som i stället behandlas i proposition 2022/23:46 Ny mervärdesskattelag.

Det nya direktivet skulle vara införlivat i nationell rätt senast den 12 januari 2023. Kommissionen har därför inlett ett överträdelseärende mot Sverige om för sent genomförande.

Direktivet

Det nya dricksvattendirektivet reglerar kvaliteten på dricksvatten för alla inom EU. Målen är att skydda människors hälsa från skadliga effekter av alla slags föroreningar av dricksvatten genom att säkerställa att det är hälsosamt och rent samt att förbättra tillgången till dricksvatten. Enligt direktivet är dricksvatten hälsosamt och rent, om vattnet inte innehåller mikroorganismer, parasiter och ämnen i ett sådant antal eller sådana koncentrationer att de utgör en potentiell fara för människors hälsa. Vattnet ska uppfylla de minimikrav som uppställs i delarna A, B och D i bilaga 1 till direktivet. Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla artiklarna 5–14.

Det nya direktivet skiljer sig från det tidigare direktivet i flera avseenden. En grundläggande skillnad är att det nya direktivet kräver att det ska införas en riskbaserad metod för dricksvattensäkerhet som omfattar alla faser i dricks­vattenproduktionskedjan. Metoden ska utgå från den kunskap som hämtats in och de åtgärder som genomförts inom ramen för ramdirektivet för vatten, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område. Det ska också tas hänsyn till hur klimatförändringarna påverkar vattenresurserna. Metoden ska innefatta en riskbedömning och riskhantering när det gäller tillrinnings­områdena för uttagspunkterna för dricksvatten och för varje försörjnings­system, vilket inbegriper vattenleverantörernas uttag, beredning, lagring och distribution av vatten till leveranspunkten. Metoden ska också innefatta en riskbedömning av fastighetsinstallationer.

Direktivet innehåller även nya bestämmelser som syftar till att komma till rätta med vattenläckage och bestämmelser om material i kontakt med dricks­vatten. Bland annat ska medlemsstaterna säkerställa att material som är av­sedda att användas i nya installationer uppfyller vissa krav. Detsamma gäller material som används vid reparationer eller ombyggnader i befintliga installa­tioner för uttag, beredning eller distribution av dricksvatten i kontakt med sådant vatten.

Dessutom kräver direktivet att medlemsstaterna ska förbättra tillgången till dricksvatten för alla, särskilt för utsatta och marginaliserade grupper, samt främja användningen av dricksvatten ur kran.

Direktivet trädde i kraft den 12 januari 2021. Medlemsstaterna skulle senast den 12 januari 2023 ha införlivat direktivet i nationell rätt.

Gällande rätt

Nationella regler som rör dricksvatten finns inom flera lagstiftningsområden. En kort översikt av dessa redovisas nedan.

Livsmedelslagstiftningen

Bestämmelser om dricksvattnets kvalitet finns i livsmedelslagstiftningen. Det tidigare dricksvattendirektivet är genomfört genom livsmedelslagen (2006:804), livsmedelsförordningen (2006:813) och Livsmedelsverkets före­skrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten. Dessa är numera upphävda och ersatta av Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (LIVSFS 2022:12). Uttrycket livsmedel är ett EU-rättsligt uttryck som inbegriper vatten fr.o.m. den punkt där värdena ska iakttas enligt artikel 6 i det tidigare direktivet, vanligtvis tappkranen.

I livsmedelslagen jämställs vatten med livsmedel fr.o.m. den punkt där vattnet tas in i vattenverket som råvatten till den punkt där värdena ska iakttas enligt dricksvattendirektivet. Genom att dricksvatten anses som ett livsmedel även innan det når tappkranen gäller samma ansvarsförhållande vid dricks­vattenproduktion som vid annan livsmedelsverksamhet. Det innebär bl.a. att den som producerar eller tillhandahåller dricksvatten ska kontrollera att den egna verksamheten uppfyller kvalitetskraven för dricksvatten. Inom livs­medelslagstiftningen används i stället för tillsyn uttrycket offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Kontroll och annan offentlig verksamhet bedrivs huvudsakligen av den kommunala nämnd som utövar kontroll inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Miljölagstiftningen

Inom miljölagstiftningen finns det flera olika regelverk som rör dricksvatten­försörjningen. Den svenska vattenförvaltningen regleras främst i 5 kap. miljö­balken och i vattenförvaltningsförordningen (2004:660) och den följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (ramdirektivet för vatten).

En utgångspunkt i ramdirektivet för vatten är att vattnet ska förvaltas i avrinningsområden och vattendistrikt eftersom vatten rör sig efter de natur­givna gränserna och inte inom lands-, läns- eller kommungränser. För att möjliggöra detta skapades en särskild myndighetsstruktur när direktivet inför­livades i svensk rätt. Sveriges landområden och kustvattenområden är indelade i fem vattendistrikt. För varje vattendistrikt finns en länsstyrelse som har utsetts till vattenmyndighet, med en vattendelegation som ska fatta beslut inom vattenmyndighetens ansvarsområde (förordningen [2017:872] om vattendele­gationer).

I ramdirektivet för vatten regleras miljömål för vatten som handlar om vattnets status. I Sverige har miljömålen översatts till miljökvalitetsnormer som är en bestämmelse om hur miljön bör eller ska vara i olika avseenden vid en viss tidpunkt. Miljökvalitetsnormerna riktar sig till myndigheter och kommuner, som enligt 5 kap. 3 § miljöbalken ansvarar för att de följs.

Vattenmyndigheterna ska bl.a. se till att det för respektive vattendistrikt görs en beskrivning och analys av karaktärsdragen för områdets vattenföre­komster, en kartläggning av mänsklig verksamhets påverkan på yt- och grund­vattnets tillstånd samt en ekonomisk analys av vattenanvändningen (3 kap. vattenförvaltningsförordningen). Vattenmyndigheterna ska även ta fram för­valtningsplaner som ska innehålla en sammanfattande redogörelse för vatten­förhållandena och förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön i distriktet samt ange de åtgärder som behöver vidtas för att miljökvalitetsnormerna ska kunna uppfyllas. Havs- och vattenmyndigheten samordnar arbetet med vattenförvalt­ningen. I vattenförvaltningsförordningen finns bemyndiganden för Havs- och vattenmyndigheten och Sveriges geologiska undersökning (SGU) att meddela föreskrifter i olika frågor.

I fråga om hälsoskydd ska miljöbalken tillämpas så att människors hälsa skyddas, och de grundläggande hänsynsreglerna i 2 kap. gäller också för skyddet av människors hälsa. Förutom de allmänna hänsynsreglerna finns det i 9 kap. miljöbalken bestämmelser som särskilt syftar till att reglera de olägen­heter för människors hälsa som kan uppkomma i samband med användning av en byggnad. Av dessa bestämmelser framgår det att bostäder och lokaler för allmänna ändamål ska brukas på ett sådant sätt att olägenheter för människors hälsa inte uppkommer.

Det är ägaren eller nyttjanderättshavaren som ska vidta åtgärder för att förhindra att det uppkommer olägenheter för människors hälsa samt undanröja redan uppkomna olägenheter.

Mer detaljerade regler finns i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verk­samhet och hälsoskydd. I förordningen har regeringen bl.a. föreskrivit att en bostad särskilt ska ha tillgång till vatten i erforderlig mängd och av godtagbar beskaffenhet till dryck, matlagning, personlig hygien och andra hushållsgöro­mål.

Folkhälsomyndigheten ansvarar för tillsynsvägledningen i frågor som rör hälsoskydd och skydd mot objektburen smitta enligt miljöbalken.

Vattentjänstlagen

Kommunernas skyldigheter när det gäller vattenförsörjning och avlopp (va) samt rättsförhållandet mellan huvudmannen för en allmän va-anläggning, dvs. den som äger anläggningen, och ägarna till anslutna fastigheter regleras i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster (vattentjänstlagen). Lagen syftar till att säkerställa att vattenförsörjning och avlopp ordnas i ett större sammanhang, om det behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön. Lagen rör framför allt allmänna va-anläggningar, dvs. sådana anläggningar som en kommun har ett rättsligt bestämmande över och som används för att uppfylla kommunens skyldigheter enligt den lagen.

En allmän va-anläggning ska enligt 10 § vattentjänstlagen ordnas och drivas så att den uppfyller de krav som kan ställas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och med hänsyn till intresset av en god hushåll­ning med naturresurser.

Enligt 6 § vattentjänstlagen har kommunen ansvaret för att den allmänna va-anläggningen fyller sin uppgift så länge behovet finns kvar. I detta ligger, förutom ansvaret att se till att det finns en fungerande va-anläggning, ett krav på löpande underhåll. Underhållsskyldigheten gäller så länge som den allmänna va-anläggningen behövs (se prop. 2005/06:78 s. 65).

Enligt 13 § vattentjänstlagen ska huvudmannen för den allmänna va-anläggningen ordna ledningar och andra anordningar för vattenförsörjning, anordningar för att leda bort vatten och de anordningar som i övrigt behövs för att va-anläggningen ska kunna fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk på säkerhet.

Plan- och bygglagstiftningen

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 305/2011 om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter m.m. (byggprodukt­förordningen) regleras hur byggprodukters väsentliga egenskaper ska be­dömas och beskrivas. Med byggprodukt menas varje produkt eller byggsats som tillverkas och släpps ut på marknaden för att varaktigt ingå i byggnads­verk eller delar därav och vars prestanda påverkar byggnadsverkets prestanda i fråga om de grundläggande kraven för byggnadsverk. Av förordningen följer att en byggprodukt som omfattas av en harmoniserad standard ska ha en prestandadeklaration och vara CE-märkt när den säljs.

Kommissionen har förslagit en reviderad byggproduktförordning som ska ersätta den befintliga förordningen. För att undvika överlappningar, bl.a. med det nya dricksvattendirektivet, föreslår kommissionen att förordningen inte ska tillämpas på värmepannor, rör, behållare och tillbehör samt andra pro­dukter avsedda att komma i kontakt med dricksvatten.

I plan- och bygglagen (2010:900) regleras byggnadsverks tekniska egen­skaper. Ett byggnadsverk ska bl.a., enligt 8 kap. 4 § 3, ha de tekniska egen­skaper som är väsentliga i fråga om skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljön. I plan- och bygglagen regleras även byggprodukters lämplighet. En byggprodukt får, enligt 8 kap. 19 §, ingå i ett byggnadsverk endast om den är lämplig för den avsedda användningen. Tillsyn utövas av kommunernas bygg­nadsnämnder eller dess motsvarighet.

Propositionen

Genomförande av det nya dricksvattendirektivet

Regeringen bedömer att det behövs lagändringar för att genomföra det nya dricksvattendirektivet.

Som skäl för sin bedömning anför regeringen att en stor del av direktivets bestämmelser är av teknisk natur och bör därför införas på lägre nivå än lag. Detta kan i de flesta fall göras med stöd av befintliga bemyndiganden i svensk lagstiftning eller med stöd av regeringens restkompetens i 8 kap. 7 § regerings­formen. Några av bestämmelserna i direktivet kräver dock en reglering i lag, och regeringen bedömer att regleringen bör tas in i befintliga lagar.

Riskbedömning och riskhantering av tillrinningsområden för uttagspunkter för dricksvatten

Regeringen bedömer att riskbedömning och riskhantering av tillrinnings­områden för uttagspunkter för dricksvatten bör hanteras av vattenmyndig­heterna inom ramen för vattenförvaltningen.

Regeringen föreslår att det i miljöbalken ska införas en bestämmelse om att den myndighet som regeringen bestämmer ska bevaka risker i tillrinnings­områdena för dricksvattenuttag för sådant som kan påverka kvaliteten på dricksvatten. Det ska även införas ett bemyndigande i miljöbalken för reger­ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att en kommun ska lämna de uppgifter som behövs för att bedöma sådana risker.

Regeringen redovisar att direktivets bestämmelser om riskbedömning är av teknisk natur och passar därför författningstekniskt bäst på förordnings- eller myndighetsföreskriftsnivå. För att det ska vara tydligt att det är en uppgift för den myndighet som regeringen bestämmer att bevaka sådana risker i till­rinningsområdena för dricksvattenuttag som kan påverka kvaliteten på dricks­vatten bör det enligt regeringen dock tas in en bestämmelse med den inne­börden i miljöbalken.

Vidare föreslår regeringen att bestämmelserna i miljöbalken om åtgärds­program för att följa miljökvalitetsnormer ska gälla även åtgärder som behövs för att skydda kvaliteten på dricksvatten.

Regeringen bedömer att det inte behövs någon bestämmelse i miljöbalken om att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, ska få besluta om riskhanteringsåtgärder. Det behövs inte heller något bemyndigande i miljöbalken att meddela föreskrifter om riskhanteringsåtgärder.

Vattenmyndigheterna bör få fatta beslut om ett förslag till riskhanterings­åtgärder som kan lämnas över till kommissionen.

Vidare bedömer regeringen att det inte bör införas någon definition av uttrycket dricksvatten i miljöbalken.

Sekretess och säkerhetsskydd

Regeringen bedömer att befintliga bestämmelser i offentlighets- och sekretess­lagen är tillräckliga för att skydda uppgifter om riskbedömning av tillrinnings­områdena.

Bestämmelserna om sekretess och säkerhetsskydd hindrar inte att nöd­vändiga uppgifter överlämnas mellan vattenmyndigheterna, kommunerna och enskilda verksamhetsutövare.

Riskbedömning av fastighetsinstallationer

Regeringen föreslår att det i miljöbalken införs en bestämmelse om att den myndighet som regeringen bestämmer ska bevaka risker som uppkommer i ledningar, installationer och anordningar på fastigheter eller i byggnader som används för att distribuera dricksvatten. Det ska även införas ett bemyndig­ande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att med­dela föreskrifter om att en kommun, fastighetsägare eller nyttjanderättshavare ska lämna de uppgifter som behövs för att bedöma sådana risker.

Regeringen bedömer att det inte behövs någon definition av uttrycket fastighetsinstallationer i miljöbalken.

Material i kontakt med dricksvatten

Regeringen föreslår att det i plan- och bygglagen ska införas ett bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om villkor för att släppa ut och tillhandahålla bygg­produkter som kommer i kontakt med dricksvatten på marknaden.

När det gäller marknadskontroll och sanktioner föreslår regeringen att EU:s marknadskontrollförordning ska tillämpas på byggprodukter som kommer i kontakt med dricksvatten. Hänvisningen till förordningen ska vara dynamisk.

Därutöver bedömer regeringen att en marknadskontrollmyndighets be­fogenheter enligt plan- och bygglagen även bör gälla för den myndighet som ska utöva marknadskontroll över produkter avsedda att komma i kontakt med dricksvatten.

Regeringen bedömer att det inte bör införas någon definition av dricks­vatten i plan- och bygglagen.

Rapportering av uppgifter som rör dricksvattenkvaliteten

Regeringen föreslår att hänvisningen i livsmedelslagen till rådets direktiv 98/83/EG ska ersättas med en hänvisning till det nya dricksvattendirektivet. Hänvisningen till direktivet ska vara statisk.

Regeringen föreslår vidare att regeringen eller den myndighet som reger­ingen bestämmer ska få meddela föreskrifter om en skyldighet för den som producerar eller tillhandahåller dricksvatten att till Livsmedelsverket lämna de uppgifter som rör kvaliteten på dricksvatten och som behövs för rapportering till Europeiska unionen.

Livsmedelsverket ska få förelägga den som producerar eller tillhandahåller dricksvatten och som inte lämnar de uppgifter som krävs att fullgöra denna skyldighet. Ett sådant föreläggande ska få förenas med vite.

Det behövs inte någon definition av dricksvatten i livsmedelslagen

Regeringen bedömer att det inte bör införas någon definition av dricksvatten i livsmedelslagen.

Vattenläckage och underhåll

Regeringen bedömer att det inte bör införas ett förtydligande i lagen om all­männa vattentjänster om huvudmannens underhållsansvar.

Regeringen redovisar att det redan följer av bestämmelserna i vattentjänst­lagen att en allmän va-anläggning ska underhållas.

Dataskydd

Regeringen bedömer att EU:s dataskyddsförordning[1], lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och förord­ningen (2018:219) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskydds­förordning utgör en tillräcklig reglering för den personuppgiftsbehandling som kan komma att göras hos de aktörer som ska fullgöra uppgifter som följer av det nya dricksvattendirektivet.

Ikraftträdande

Regeringen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2024. Regeringen bedömer att det inte behövs några övergångsbestämmelser.

Utskottets ställningstagande

Det har inte väckts några förslag som går emot regeringens lagförslag. Mot bakgrund av de skäl som anges i propositionen anser utskottet att riksdagen bör anta regeringens förslag till lag om ändring i miljöbalken, lag om ändring i livsmedelslagen samt lag om ändring i plan- och bygglagen. Därmed till­styrker utskottet regeringens proposition punkterna 1–3.

Motionerna

Bisfenol och riskbedömningar av fastighetsinstallationer

Enligt kommittémotion 2023/24:2769 av Andrea Andersson Tay m.fl. (V) yrkande 2 bör listan över vilka ämnen som särskilt ska beaktas vid risk­bedömning av fastighetsinstallationer inkludera såväl förekomst av bisfenoler som gränsvärden för bisfenol A i kranvattnet i linje med den bedömning som den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) har gjort. Motio­närerna anför att eftersom det är vanligt med relining i Sverige, dvs. att renovera rör och ledningar genom att fodra dem med nytt material i stället för att byta ut dem, är det rimligt att riskbedömningen av fastighetsinstallationer även inkluderar förekomst av bisfenoler i dricksvattnet. Dessutom bör gräns­värdet för bisfenol A i kranvattnet sättas så att det speglar Efsas bedömning.

Också enligt kommittémotion 2023/24:2773 av Emma Nohrén m.fl. (MP) yrkande 4 måste riskbedömningen vid fastighetsinstallationer även inkludera förekomst av bisfenoler i dricksvattnet. Motionärerna framför att Efsa nyligen sänkt det tolererbara dagliga intaget av bisfenol A. I Sverige är det mycket vanligt förekommande med relining, och bisfenoler förekommer i denna process. Riskbedömningen vid fastighetsinstallationer måste därför även inkludera förekomst av bisfenoler i dricksvattnet, och gränsvärdet för bisfenol A i kranvattnet måste sättas så det speglar Efsas bedömning.

Nationell lista över hälsofarliga ämnen

Enligt kommittémotion 2023/24:2769 av Andrea Andersson Tay m.fl. (V) yrkande 1 bör Kemikalieinspektionen och Läkemedelsverket ges i uppdrag att i enlighet med artikel 5.3 ta fram och regelbundet uppdatera en kompletterande nationell lista med hälsofarliga ämnen och läkemedelsrester med gränsvärden i linje med rekommendationer från Efsa och det senaste kunskapsläget. Motionärerna anser att det är otillräckligt att endast förlita sig på de listor som är knutna till dricksvattendirektivets bilaga 1 del B vid analyser. De minimi­krav för kemiska parametrar som finns i bilagan avspeglar inte det senaste kunskapsläget och riskerar därför att inte hålla sig inom säkra gränser.

På liknande sätt förslås det i kommittémotion 2023/24:2773 av Emma Nohrén m.fl. (MP) yrkande 3 att relevanta myndigheter får i uppdrag att ta fram och regelbundet uppdatera en kompletterande nationell lista med kemiska parametrar, hälsofarliga ämnen inklusive bekämpningsmedel och läkemedelsrester med gränsvärden i linje med Efsas rekommendationer och det senaste kunskapsläget. Bland annat är det viktigt att Sverige följer Efsas riktvärde för PFAS. Regeringen bör därför förtydliga att myndigheterna bör ge rekommendationer i linje med Efsas rekommendationer och det senaste kunskapsläget för att uppnå en så hög skyddsnivå som möjligt.

Arbetet med miljöövervakning och vattenskyddsområden

Enligt kommittémotion 2023/24:2773 av Emma Nohrén m.fl. (MP) yrkande 2 måste den vattenrelaterade miljöövervakningen utökas för att säkra kvalitet och kvantitet på dricksvattenförsörjningen och möta dricksvattendirektivets krav på riskbedömning och riskhantering.

Vidare enligt yrkande 5 måste även arbetet med vattenskyddsområden intensifieras, och tillräckliga resurser för detta arbete måste säkerställas. Motionärerna anser att det behövs ett förtydligande i fråga om förhållandet mellan arbetet med vattenskyddsområden och riskbedömningar och risk­hantering. Det är viktigt att staten främjar att vattenskyddsområden inrättas runt alla dricksvattentäkter i Sverige. Det finns också ett behov av att se över inrättade vattenskyddsområden samt utse reservvattentäkter.

Statligt stöd för att rena dricksvatten från PFAS

Enligt kommittémotion 2023/24:687 av Katarina Luhr m.fl. (MP) yrkande 9 bör regeringen utreda ett särskilt stöd till de va-bolag som behöver införa ytterligare rening av dricksvattnet för att nå Livsmedelsverkets gränsvärde för PFAS i dricksvattnet. Motionärerna påpekar att PFAS-ämnen är ett reellt problem för både dricksvatten och livsmedel i många delar av landet, och därför behöver staten ta sitt ansvar.

Direktivet

Allmänt om direktivets bestämmelser om riskbedömning och riskhantering

Som redovisas ovan reglerar det nya dricksvattendirektivet kvaliteten på dricksvatten för alla inom unionen. Målen är att skydda människors hälsa från skadliga effekter av alla slags föroreningar av dricksvatten genom att säker­ställa att det är hälsosamt och rent samt att förbättra tillgången till dricksvatten. Vattnet ska uppfylla de minimikrav som uppställs i delarna A, B och D i direktivets bilaga 1. Medlemsstaterna ska fastställa värden för de parametrar som finns i den bilagan och som ska gälla för dricksvattnet. Medlemsstaterna ska fastställa ytterligare parametrar om skyddet av hälsa på deras nationella territorium kräver det.

Det nya direktivet innebär att det ska införas en riskbaserad metod för vattensäkerhet. Metoden ska omfatta alla faser i vattenproduktionskedjan. Den ska utgå från den kunskap som hämtats in och de åtgärder som genomförts inom ramen för ramdirektivet för vatten. Hänsyn ska också tas till hur klimat­förändringarna påverkar vattenresurserna. Metoden ska innefatta en risk­bedömning och riskhantering när det gäller tillrinningsområdena för uttags­punkterna för dricksvatten och för varje försörjningssystem, vilket inbegriper vattenleverantörernas uttag, beredning, lagring och distribution av vatten till leveranspunkten. Metoden ska också innefatta en riskbedömning av fastig­hetsinstallationer.

Direktivet innebär även nya bestämmelser om material som kommer i kontakt med dricksvatten och om beredningskemikalier och filtermaterial. När det gäller material i kontakt med dricksvatten ska medlemsstaterna säkerställa att material som är avsedda att användas i nya installationer uppfyller vissa krav. Detsamma gäller material som används vid reparationer eller ombygg­nader i befintliga installationer för uttag, beredning eller distribution av dricks­vatten i kontakt med sådant vatten. För att tillämpningen ska bli enhetlig ska kommissionen anta genomförandeakter för att fastställa minimikraven för hygien för de material som används i produkter avsedda att komma i kontakt med dricksvatten.

För att kontrollera att det vatten som är tillgängligt för konsumenter är rent och hälsosamt ska medlemsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en regelbunden övervakning av dricksvattnets kvalitet utförs i enlighet med direktivet. Det ska bl.a. upprättas övervakningsprogram. Dessa ska vara försörjningsspecifika, dvs. utformade efter den verksamhet som bedrivs samt beakta resultaten av riskbedömningarna för tillrinningsområdena för uttagspunkter och försörjningssystemen. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att samtliga fall utreds då bristande iakttagande av aktuella parametervärden utreds. Avhjälpande åtgärder ska vidtas så snart som det är möjligt för att säkerställa vattnets kvalitet.

Propositionen

Bisfenoler och riskbedömning av fastighetsinstallationer

I propositionen anför regeringen att den i nuläget inte ser något behov av att inkludera övervakning av bisfenol inom ramen för artikel 10.1 b. Som skäl för sin inställning redovisar regeringen bl.a. följande. Riskbedömningen i artikel 10 är till stor del inriktad på att bedöma och hantera riskerna med legionella och bly. I ingressen till direktivet lyfts förekomsten av legionella fram som den vattenburna patogen, dvs. sjukdomsalstrande mikroorganism, som orsakar störst hälsoproblem i EU, och som har tydliga kopplingar till fastighets­installationer (skälsats 19). Därutöver anges att befintliga blyrör i hus och byggnader är ett bestående problem (skälsats 6).

Den allmänna analysen i artikel 10.1 a är dock inte begränsad till att gälla risker med legionella och bly, utan ska avse alla potentiella risker som är förknippade med fastighetsinstallationer. En sådan risk är t.ex. användningen av bisfenol. Bisfenoler är en grupp av kemikalier med liknande molekyl­struktur varav den mest kända och välstuderade är bisfenol A. Bisfenol A tillverkas och används i mycket stora volymer, och de vanligaste använd­ningarna är i polykarbonatplast och epoxi. Studier har visat att tappvattenrör som har renoverats med vissa epoxiprodukter kan läcka bisfenol A till vattnet. Bisfenol A är hormonstörande och kan påverka fortplantningen. Även små doser av ämnet anses kunna skada foster och små barn (regeringens skrivelse 2015/16:169 Giftfri vardag). Med anledning av detta finns det numera t.ex. ett förbud mot att använda tvåkomponentsepoxi som innehåller bisfenol A eller bisfenol A-diglycidyleter vid gjutning av nya plaströr inuti befintliga tapp­vattenrör, se 2 § förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i sam­band med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter.

Det ställs inga krav på övervakning av bisfenol inom ramen för artikel 10.1 b. Bisfenol A är dock ett av många ämnen som enligt artikel 13 i direktivet ska övervakas i syfte att kontrollera att det vatten som når användarna är hälsosamt och rent i enlighet med direktivets krav. I samman­hanget kan det enligt regeringen noteras att kommissionen i artikel 20 ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 21 för att ändra parametervärdet för bisfenol A i bilaga 1 del B i den mån som detta är nöd­vändigt för att anpassa det till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

Miljöövervakning och vattenskyddsområden

I fråga om miljöövervakning som avses i artikel 8, dvs. riskbedömning och riskhantering av tillrinningsområdena för uttagspunkter för dricksvatten, redovisas det i propositionen att flera remissinstanser pekar på att den över­vakning som görs inte är tillräcklig för att uppfylla ramdirektivet för vatten, vilket också får konsekvenser för genomförandet av dricksvattendirektivet. Flera vattenmyndigheter och länsstyrelser efterfrågar mot den bakgrunden ett förtydligande av myndigheternas ansvar och efterlyser en resursförstärkning för att säkerställa att övervakning i tillrinningsområdena genomförs i enlighet med det nya dricksvattendirektivet. Även utredningen anser att en sådan övervakning som det hänvisas till i artikel 8 i det nya direktivet inte utförs i tillräcklig utsträckning för att kunna användas vid riskbedömningen av till­rinningsområdena för uttagspunkter.

Regeringen framhåller att utredningen dock inte lämnar några förslag som innebär att vattenmyndigheterna, eller någon annan myndighet, får utökat mandat att genomföra en sådan övervakning som behövs i förhållande till det nya direktivets krav. Utredningen bedömer i stället att eventuella brister i miljöövervakningen får hanteras i andra sammanhang. Regeringen har således inte något underlag för att lämna några förslag om detta. Regeringen anför vidare att den inom ramen för lagstiftningsärendet inte kan föregripa de överväganden som behöver göras i fråga om vattenförvaltningens organisation och behovet av övervakning med anledning av SOU 2019:66. Frågan om miljöövervakning har också utretts i betänkandet Sveriges miljöövervakning – dess uppgift och organisation för en god miljöförvaltning (SOU 2019:22). Även detta betänkande bereds inom Regeringskansliet. Det kan enligt reger­ingen finnas anledning att återkomma i frågan om det behövs för att säkerställa att den övervakning som direktivet ställer krav på genomförs.

Regeringen konstaterar därutöver att vattenmyndigheterna arbetar till­sammans med Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket och SGU utifrån handlingsplanen Full koll på våra vatten för att komma till rätta med underskottet på övervakning. Syftet med planen är att tydliggöra det arbete som behöver göras för att anpassa dagens övervakning till krav enligt vatten­förvaltningsförordningen. Inom detta arbete ska Sveriges totala behov av över­vakning inom vattenförvaltningen identifieras.

Av handlingsplanen framgår det att det också inbegriper frågan om vilken miljöövervakning och råvattenkontroll som kan behövas i förhållande till de nya bestämmelserna om riskbedömning och riskhantering av tillrinnings­områdena för uttagspunkter för dricksvatten i det nya dricksvattendirektivet. Det är enligt regeringen viktigt att resultaten från dricksvattenproducenternas råvattenkontroll kan användas när riskbedömningen av tillrinningsområdena utförs. Utredningen framhåller att den ordning som gäller i dag och som innebär att det är frivilligt att lämna uppgifter till Vattentäktsarkivet inte fungerar helt tillfredställande och anser därför att det krävs en annan ordning för insamling och hantering av uppgifter om råvattendata. Det finns anledning att se över frågan om en lämplig hantering och insamling av dricksvatten­producenternas råvattendata, och regeringen beslutade därför i juli 2023 om ett sådant uppdrag till Livsmedelsverket och SGU (LI2023/02884, LI2023/00381 delvis).

När det gäller förtydligande i fråga om förhållandet mellan å ena sidan arbetet med vattenskyddsområden och å andra sidan riskbedömningen och riskhantering enligt artikel 8 i det nya direktivet lämnar regeringen följande redovisning. Vattenskyddsområde är en typ av nationellt områdesskydd som regleras i 7 kap. 21 och 22 §§ miljöbalken. Där framgår det att länsstyrelsen eller kommunen får förklara ett mark- eller vattenområde som vattenskydds­område för att skydda grund- eller ytvattentillgång som utnyttjas eller kan antas att utnyttjas som vattentäkt. Ett beslut om vattenskyddsområde ska innehålla de föreskrifter som behövs för att tillgodose syftet med området.

Det finns flera likheter mellan arbetet med vattenskyddsområden och risk­bedömningen och riskhanteringen av tillrinningsområdena för uttagspunkter för dricksvatten. För att regleringen kring ett vattenskyddsområde ska uppfylla kraven i dricksvattendirektivet skulle det således behövas omfattande ändringar i 7 kap. miljöbalken, bl.a. när det gäller ansökan och beslut om vattenskyddsområde. Några sådana förslag har inte lämnats av utredningen, som anser att riskbedömningen och riskhanteringen bör hanteras inom ramen för vattenförvaltningen.

Regeringen tillägger att det samtidigt kan finnas vinster med att samordna processerna för skydd av områden avsedda att användas som dricksvatten enligt ramdirektivet för vatten och vattenskyddsområden enligt 7 kap. miljö­balken. I arbetet med riskbedömningen och riskhanteringen av tillrinnings­områdena bör vattenmyndigheterna således i så stor utsträckning som möjligt beakta vilka vattenskyddsområden som finns och ta till vara den möjlighet som finns i svensk rätt att skydda dricksvatten genom vattenskyddsområden. Om ett vattenskyddsområde enligt 7 kap. miljöbalken eller något annat skydd enligt nationell rätt helt eller delvis sammanfaller med det område som vattenmyndigheten ska riskbedöma, bör en beskrivning av dessa skydd ingå i riskbedömningen (jfr artikel 8.2 a).

När det gäller finansieringen av de nya eller utökade uppgifterna som lagförslaget innebär för de berörda myndigheterna bedömer regeringen att till­kommande kostnader kan hanteras inom respektive myndighets befintliga anslag. I fråga om kommunerna bedömer regeringen att deras nya och utökade uppgifter inte förväntas påverka kommunernas kostnader i någon större om­fattning.

Kompletterande uppgifter

Nationell lista över hälsofarliga ämnen

Som redovisas ovan anger direktivets artikel 5 bestämmelser om kvalitets­normer. Vad som är en fullgod kvalitet på dricksvattnet bestäms utifrån de parametervärden som anges i delarna A (mikrobiologiska parametrar), B (kemiska parametrar), C (parametrar för övervakningsändamål) och D (legio­nella och bly) i direktivets bilaga 1, och som varje medlemsstat ska fastställa enligt artikel 5.

Till skillnad från de parametervärden som anges i del A, B och C i bilaga 1 gäller de parametervärden som anges i del D (legionella och bly) i bilagan endast vid tillämpningen av artikel 10 och artikel 14, dvs. riskbedömningen av fastighetsinstallationer.

Medlemsstaterna ska enligt artikel 5.3 fastställa ytterligare parametrar som inte ingår i bilaga 1 om skyddet av hälsa på deras nationella territorium kräver det. Kvalitetskraven ska uppfyllas vid den punkt som anges i artikel 6, vilket vanligtvis är vid kranen.

En liknande bestämmelse som den i artikel 5 finns redan i det tidigare dricksvattendirektivet. De parametervärden som ska iakttas har dock upp­daterats jämfört med det tidigare direktivet. Enligt skälsatserna 5 och 6 i det nya direktivet har uppdateringen gjorts efter rekommendationer av Världs­hälsoorganisationen (WHO) och baseras på tillgängliga vetenskapliga rön och försiktighetsprincipen.

Artikel 5 i det tidigare direktivet har genomförts i svensk rätt genom att Livsmedelsverket i 7 § föreskrifter (SLVFS 2001:30) om dricksvatten har fastställt vilka parametervärden som ska gälla för att dricksvattnet ska anses hälsosamt och rent. Sådana föreskrifter har Livsmedelsverket meddelat med stöd av 6 § livsmedelslagen och 5 § livsmedelsförordningen.

Utöver de parametrar, ämnen och föroreningar som ska övervakas enligt artikel 5 anger artikel 13 att varje medlemsstat också ska införa övervak­ningskrav för potentiella förekomster av ämnen eller föreningar som står med på kommissionens s.k. bevakningslista. Enligt skälsats 7 syftar bevaknings­listan till att bemöta allmänhetens farhågor om vilka effekter som nya för­eningar, såsom hormonstörande föreningar, läkemedel och mikroplaster, har på människors hälsa genom användning av dricksvatten samt till att hantera nya föreningar i försörjningskedjan. Bevakningslistmekanismen är tänkt att göra det möjligt att vidta åtgärder till följd av växande farhågor på ett dynamiskt och flexibelt sätt. Den kommer också att göra det möjligt att följa upp ny kunskap om dessa nya föreningars relevans för människors hälsa och ny kunskap om de lämpligaste strategierna och metoderna för övervakning. Enligt artikel 13.8 ska medlemsstaterna dels införa övervakningskrav när det gäller den potentiella förekomsten av de ämnen eller föreningar som står med på bevakningslistan, dels överväga och vidta åtgärder i det fall ett ämne eller en förening som är uppförd på bevakningslistan upptäcks.

I enlighet med artikel 13 antog kommissionen i januari 2022 genom­förandebeslut (EU) 2022/679 om upprättande av en bevakningslista över ämnen och föreningar som inger betänkligheter i dricksvatten. Listan kommer att löpande uppdateras. Vidare följer det av direktivet att kommissionen senast den 12 januari 2024 ska anta delegerade akter med en mätmetod för mikro­plaster så att dessa också ska kunna föras upp på bevakningslistan. Kom­missionen ska då även fastställa tekniska riktlinjer för analysmetoder för övervakning av PFAS-ämnen, vilket inbegriper detektionsgränser, parameter­värden och provtagningsfrekvens (artikel 13).

Som redovisats ovan beslutade regeringen i juli 2020 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur det nya dricksvattendirektivet ska genom­föras i svensk rätt (dir. 2020:76). När det gäller att övervaka och följa para­metervärden hade utredaren i uppdrag att

–      föreslå hur det på ett övergripande plan kan säkerställas att övervakning av dricksvattnets kvalitet utförs enligt kraven i direktivet och vad som krävs vid bristande iakttagande av olika parametervärden

–      föreslå hur bevakningslistan ska bevakas och följas

–      föreslå hur det, oberoende av om parametervärdena iakttas eller inte, kan säkerställas att människors hälsa skyddas från sådant dricksvatten som utgör en potentiell hälsofara

–      föreslå vilken ordning som ska gälla för framtagandet av övervaknings­program och ta ställning till om det är vattenleverantören eller en myndig­het som ska ansvara för att de upprättas

–      lämna nödvändiga författningsförslag.

Enligt betänkandet är det upp till Livsmedelsverket att utifrån de bemyndiganden som finns i livsmedelslagen och livsmedelsförordningen meddela de ytterligare eller justerade föreskrifter som behövs för att kraven i artikel 5 och del A, B och C i bilaga 1 i det nya dricksvattendirektivet uppfylls i svensk rätt. I detta ingår det även för Livsmedelsverket att bevaka den bevakningslista som kommissionen ska ta fram.

När det gäller värden för del D i bilaga 1, dvs. legionella och bly, föreslår utredningen att Folkhälsomyndigheten ska få ansvar för att utföra riskbedöm­ningen av fastighetsinstallationer. I denna ingår ett visst mått av övervakning, vilket då gäller legionella och bly.

I propositionen anger regeringen att den, i likhet med utredningen och flera remissinstanser, anser att det bör vara en och samma myndighet som utför riskbedömningen och som fastställer de parametervärden som är relevanta för övervakningen. Detta även om det kan leda till flera föreskrivande myndig­heter för de olika parametervärdena.

Regeringen noterar att ansvaret för frågor om legionella och bly och andra migrerande ämnen är fördelat på flera centrala myndigheter, däribland Kemi­kalieinspektionen, Folkhälsomyndigheten, Livsmedelsverket och Boverket samt länsstyrelserna och kommunerna. Expertkunskap om fastighetsinstalla­tioner och riskerna med dessa finns således hos flera olika myndigheter. För att se till att denna kunskap tas till vara vid arbetet med den allmänna analysen anser regeringen att den myndighet som utför den allmänna analysen bör sam­råda med andra berörda myndigheter.

Statligt stöd för att rena dricksvatten från PFAS

Vattentäkter, både ytvatten- och grundvattentäkter, som ligger i områden där det finns eller har funnits brandövningsplatser, kan vara eller bli förorenade av PFAS. Samma sak gäller platser där räddningstjänsten släckt bränder med skum som innehåller PFAS. Förorenade vattentäkter har visat sig förekomma i Sverige, bl.a. i vattentäkter som försörjer delar av Ronneby med omnejd och i Uppsala.

Direktivets riskbaserade metod för dricksvattensäkerhet, som regeringens lagförslag syftar till att införa i svensk rätt, består av tre komponenter: till­rinningsområdena för uttagspunkter för dricksvatten, försörjningssystemet och fastighetsinstallationer. Med den riskbaserade metoden införs ett tydligare uppströmsperspektiv i dricksvattenberedningen. Risker ska i möjligaste mån hanteras redan där föroreningen av vattnet kan uppstå och inte först i samband med beredningen av dricksvatten i vattenverket. Förutom att den riskbaserade metoden tydligare pekar på huvudprincipen att förorenaren betalar åtgärder mot föroreningar, bör enligt utredningen ett sådant angreppssätt leda till att åtgärder mot utsläpp ofta blir billigare jämfört med insatser i efterhand. Enligt utredningen bör metoden när den är helt genomförd kunna förebygga skade­verkningar av utsläpp liknande de uppmärksammade utsläppen av PFAS.

Av direktivets artikel 13.7 ska kommissionen senast den 12 januari 2024 fastställa tekniska riktlinjer för analysmetoder för övervakning av PFAS-ämnen under parametrarna PFAS totalt och Summan av PFAS, inbegripet detektionsgränser, parametervärden och provtagningsfrekvens. Vidare anger artikel 25.1 att medlemsstaterna senast den 12 januari 2026 ska vidta nöd­vändiga åtgärder för att säkerställa att dricksvatten är förenligt med de parametervärden som anges i del B i bilaga 1 för bl.a. PFAS totalt och Summan av PFAS.

Enligt artikel 8.3 i direktivet ska de vattenleverantörer som utför över­vakning i tillrinningsområdena för uttagspunkter eller i råvatten vara skyldiga att informera de behöriga myndigheterna om trender för, och ovanliga antal eller koncentrationer av, övervakade parametrar, ämnen eller förorenande ämnen. Vidare ska medlemsstaterna enligt artikel 8.5 säkerställa att vatten­leverantörer och behöriga myndigheter har tillgång till den information om riskbedömningen som avses i punkterna 2 och 3. På grundval av risk­bedömningen ska medlemsstaterna enligt artikel 8.4 säkerställa att det vidtas relevanta riskhanteringsåtgärder i tillrinningsområdena för att förebygga eller kontrollera de risker som identifierats. Åtgärderna för att hantera risker kan vara förebyggande eller begränsande åtgärder eller ytterligare övervakning. Det kan också handla om att utvärdera om det finns ett behov av att upprätta säkerhetszoner eller andra relevanta zoner. I första hand ska förebyggande åtgärder vidtas.

Av direktivets artikel 8.4 framgår det att de förebyggande och begränsande åtgärder som ska vidtas ska vara sådana som går utöver de åtgärder som förut­ses eller vidtas i enlighet med artikel 11.3 d i ramdirektivet för vatten. I den bestämmelsen anges vissa åtgärder som ska ingå i de åtgärdsprogram som medlemsstaterna enligt artikel 11.1 i ramdirektivet ska upprätta, bl.a. åtgärder för att skydda vattenkvaliteten i syfte att minska den nivå av vattenrening som krävs för framställning av dricksvatten.

Livsmedelsverket har sedan 2014 uppmanat alla kommuner att undersöka om det finns PFAS-ämnen i dricksvattnet och att åtgärda halter som varit för höga. Med anledning av det nya dricksvattendirektivets krav har Livsmedels­verket antagit nya gränsvärden för fyra PFAS-ämnen, arsenik, bly och kadmium i dricksvatten (LIVSFS 2022:12). Föreskrifterna trädde i kraft den 1 januari 2023. För PFAS har det satts ett så strängt gränsvärde som det är möjligt att göra. Bestämmelserna om undersökning av och åtgärder när det gäller bl.a. PFAS 4 och PFAS 21 ska tillämpas första gången den 1 januari 2026.

Taxorna för vatten- och avloppstjänster fastställs av kommunen. Av 30 § vattentjänstlagen följer att va-taxan ska fastställas enligt en självkostnads­princip och att varje förbrukargeneration ska stå för sina egna kostnader. Själva vattnet som resurs är gratis i Sverige, och dricksvattenkonsumenten betalar därför för produktion och distribution av dricksvatten. Varje kommun ska fastställa sin egen taxa baserad på sina unika kostnader.

År 2019 infördes ett statligt stöd till åtgärder för en tryggad tillgång till dricksvatten genom förordningen (2019:556) om statligt stöd för bättre vatten­hushållning. Förordningen innebär att länsstyrelserna får ge bidrag till åtgärder för bättre vattenhushållning och bättre tillgång till dricksvatten. Havs- och vattenmyndigheten har årligen tilldelat länsstyrelserna medel för detta, och bidraget har sedan kunnat sökas hos länsstyrelserna. Under perioden 2019–2022 har ca 500 projekt tilldelats bidraget som har avsett åtgärder i fråga om vattenskyddsområden, vattenbesparing, framtagning av kunskaps- och planeringsunderlag, investering i ny teknik eller andra åtgärder för en tryggad tillgång till dricksvatten. Bidraget har även använts av länsstyrelserna för arbete som gäller samma bidrag. För 2023 fanns det inga nya medel att söka.

Högsta domstolen meddelade den 5 december 2023 dom i mål T 486-23. I detta mål hade ett antal privatpersoner yrkat att Högsta domstolen skulle fastställa att Ronneby Miljö och Teknik AB är ansvarigt för att kompensera dem för personskador i form av förhöjda halter PFAS i blodet, vilket innebär ökade hälsorisker och fysiska förändringar och försämringar av kroppen. I sin dom fastställer Högsta domstolen att den beaktansvärda kroppsliga försämring som manifesterats i de höga halterna PFAS i blodet för var och en av klagan­dena ska anses utgöra ett sådant fysiskt defekttillstånd som i skadestånds­rättslig mening är en personskada. Domstolen avgjorde att det därmed fanns förutsättningar att fastställa att Ronneby Miljö och Teknik AB är ansvarigt för att kompensera klagandena för dessa personskador.

Utskottets ställningstagande

Bisfenol och riskbedömningar av fastighetsinstallationer

Utskottet vill inledningsvis poängtera att utifrån försiktighetsprincipen bör exponeringen av farliga ämnen begränsas så långt som möjligt. Samtidigt ska de åtgärder som vidtas vara proportionerliga och effektiva.

När det gäller bisfenol A är utskottet väl medvetet om de farhågor som finns. Även små doser av ämnet anses kunna skada känsliga grupper, och av denna anledning har ett antal åtgärder vidtagits på såväl nationell nivå som EU-nivå för att begränsa förekomsten av bisfenoler. Utskottet vill särskilt framhålla att det i Sverige sedan flera år tillbaka är förbjudet att vid renovering av tappvattenrör använda tvåkomponentsepoxi som innehåller bisfenol A.

Utskottet noterar att den riskbedömning av fastighetsinstallationer som föreskrivs i direktivet är inriktat på bly och legionella. Regeringen bedömer att det därför inte är motiverat att i nuläget också inbegripa övervakning av bisfenol inom ramen för denna riskbedömning. Utskottet ansluter sig till reger­ingens bedömning av de skäl som regeringen anför i denna del.

Därmed avstyrker utskottet motionerna 2023/24:2769 (V) yrkande 2 och 2023/24:2773 (MP) yrkande 4.

Nationell lista över hälsofarliga ämnen

Utöver de kvalitetskrav för dricksvatten i EU som gäller enligt det nya dricks­vattendirektivet noterar utskottet att kommissionen tagit fram en s.k. bevak­ningslista. Listan syftar till att på ett dynamiskt och flexibelt sätt bemöta farhågor om vad för effekt nya föreningar, t.ex. hormonstörande ämnen och läkemedel, har på människors hälsa genom användningen av dricksvatten. Bevakningslistan syftar även till att hantera nya föreningar i försörjnings­kedjan.

I stället för att varje medlemsland var för sig arbetar med att bevaka ämnen som inger farhågor för människors hälsa ser utskottet ett värde i att sådana ämnen identifieras och hanteras på EU-gemensam nivå. Utskottet påminner om målet med det omarbetade dricksvattendirektivet som är att skydda människors hälsa genom att säkerställa att dricksvattnet är hälsosamt och rent inom hela unionen.

Därmed avstyrks motionerna 2023/24:2769 (V) yrkande 1 och 2023/24:2773 (MP) yrkande 3.

Arbetet med miljöövervakning och vattenskyddsområden

När det gäller förändringar i dels miljöövervakningen, dels arbetet med vatten­skyddsområden kan utskottet konstatera att regeringen valt att inte hantera sådana frågor inom ramen för det aktuella lagförslaget. Regeringen hänvisar till att behovet av såväl övervakning som vattenförvaltningens organisation i denna del nyligen har utretts och att det pågår ett arbete inom Regerings­kansliet med att ta om hand om de förslag och bedömningar som lämnats av respektive utredning. Dessutom arbetar ansvariga myndigheter med ett upp­drag att utreda en lämplig hantering och insamling av dricksvattenproducent­ernas råvattendata.

I likhet med regeringen anser utskottet att det vore olämpligt att föregripa de överväganden som behöver göras i frågan. Inte desto mindre förutsätter utskottet att regeringen vidtar de åtgärder som behövs och återkommer till riksdagen i det fall det krävs lagändringar för att säkerställa att den miljööver­vakning som direktivet ställer krav på också genomförs.

Motion 2023/24:2773 (MP) yrkandena 2 och 5 lämnas utan vidare åtgärd med anledning av det som anförs ovan.

Statligt stöd för att rena dricksvatten från PFAS

Utskottet noterar att det fr.o.m. den 1 januari 2026 gäller nya gränsvärden för PFAS i dricksvatten, bl.a. till följd av det nya dricksvattendirektivet. Detta ställer nya krav på reningsverken, men även på minskad spridning av PFAS i naturen. I detta sammanhang vill utskottet peka på betydelsen av ett upp­strömsperspektiv i dricksvattenberedningen. Det finns ett stort värde i att risker i möjligaste mån hanteras redan där föroreningen av vattnet kan uppstå och inte först i samband med beredningen av dricksvatten i vattenverket. Den riskbaserade metoden som följer av det nya dricksvattendirektivet innebär en tyngdpunktsförskjutning i denna riktning som utskottet ser mycket positivt på.

Utskottet ser inget skäl att förorda det förslag som väckts i motion 2023/24:687 (MP) yrkande 9. Motionsförslaget avstyrks.

Motionerna

Vattenförvaltningens myndighetsstruktur

I kommittémotion 2023/24:2774 av Stina Larsson m.fl. (C) yrkande 1 ifråga­sätts de utökade befogenheter som vattenmyndigheterna får i och med reger­ingens lagförslag. Enligt motionärerna är ansvaret för vattenförvaltningen alltför utspritt, och vattenmyndigheterna klarar inte av att balansera olika intressen. För att det nya dricksvattendirektivet ska kunna genomföras på ett effektivt sätt och därmed medverka till att syftet med direktivet säkerställs behöver vattenförvaltningen i Sverige utvecklas.

Enligt yrkande 2 bör regeringen återkomma med ett förslag om hur vatten­myndigheternas arbetsuppgifter ska fördelas. I yrkande 3 anser motionärerna att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur vattenmyndig­heternas ansvar kan fördelas på andra myndigheter i enlighet med vad som föreslagits i Vattenförvaltningsutredningen (SOU 2019:66). I likhet med vad som föreslogs i den utredningen anser motionärerna att vattenmyndigheterna bör läggas ned och deras arbetsuppgifter fördelas till Havs- och vattenmyndig­heten, SGU och länsstyrelserna.

Kommunala va-huvudmannens underhållsansvar

Enligt kommittémotion 2023/24:2773 av Emma Nohrén m.fl. (MP) yrkande 1 bör det införas ett lagkrav på kommunerna så att förnyelsetakten och utbyggnaden av va-nätet säkerställer kvaliteten på dricksvatten och avlopps­rening samt för att inte lägga för stor skuld på framtidens kommuninvånare. Motionärerna framhåller att underhåll av och investeringar i va-systemet måste säkras. De anser därför, till skillnad från regeringen, att det behövs ett förtydligande av huvudmannens underhållsansvar i lagen om allmänna vatten­tjänster. Ramarna för ett sådant lagkrav bör utredas vidare. Ett likalydande förslag presenteras även i kommittémotion 2023/24:1521 av Katarina Luhr m.fl. (MP) yrkande 2. Vidare i motionens yrkande 3 anför motionärerna att det behöver specificeras vilka krav som ska ställas på en kommunal va-huvudman och vilken servicenivå som ska krävas. Motionärerna anser att ett större nationellt ansvar är viktigt för att säkra tillgången till dricksvatten och avlopps­rening i hela landet.

Propositionen

Vattenförvaltningens myndighetsstruktur

I propositionen redovisar regeringen skälen till varför den anser att risk­bedömningen och riskhanteringen i fråga om tillrinningsområdena för uttags­punkter för dricksvatten bör hanteras inom ramen för vattenförvaltningens nuvarande myndighetsstruktur.

Regeringen redovisar att syftet med bestämmelserna i dricksvatten­direktivet inte är att ersätta det arbete som görs inom ramen för vattenförvalt­ningen enligt ramdirektivet för vatten, eller att det ska göras parallella bedöm­ningar. Riskbedömningen och riskhanteringen enligt artikel 8 i det nya direktivet ska i stället komplettera det arbete som redan görs i fråga om vatten som används för uttag av dricksvatten enligt ramdirektivet för vatten. Reger­ingen anser mot den bakgrunden och i likhet med utredningen och merparten av remissinstanserna att det framstår som naturligt att riskbedömningen och riskhanteringen av tillrinningsområdena för uttagspunkter för dricksvatten hanteras inom ramen för vattenförvaltningen.

Vidare konstaterar regeringen att tillrinningsområdena för uttagspunkter är en del av avrinningsdistrikten i vattenförvaltningen. Att så långt som möjligt anpassa en organisation efter vattnets väg var ett av skälen till att inrätta de fem vattendistrikten med en ansvarig myndighet, dvs. en vattenmyndighet, för respektive distrikt. Redan detta talar enligt regeringens mening för att ansvaret för riskbedömning och riskhantering när det gäller tillrinningsområdena bör ligga på vattenmyndigheterna.

Regeringen tillägger att det också finns stora fördelar med en ordning som innebär att det är samma myndigheter som ansvarar för de uppgifter som ska utföras enligt såväl det nya dricksvattendirektivet som ramdirektivet för vatten. Dricksvattendirektivet förutsätter att de uppgifter som samlats in enligt ramdirektivet för vatten samordnas och återanvänds vid en riskbedömning. Det kan enligt regeringen således antas att vattenmyndigheterna genom sitt arbete med vattenförvaltningen i stor utsträckning har tillgång till uppgifter, särskilt sådana som gäller dricksvattenförekomster, som behövs för att utföra en riskbedömning.

En ordning som innebär att vattenmyndigheterna också beslutar om risk­hanteringsåtgärder enligt det nya dricksvattendirektivet innebär att myndig­heterna kan göra en sammanvägd bedömning av vilka åtgärder som behöver vidtas på grund av respektive direktiv och vilka konsekvenser de har. Att samma myndigheter beslutar om åtgärder enligt de båda direktiven säkerställer enligt regeringen också att de åtgärder som man fattar beslut om är förenliga med varandra.

En ytterligare faktor som enligt regeringen talar för att ansvaret för risk­bedömning och riskhantering enligt dricksvattendirektivet bör ligga på vatten­myndigheterna är att dessa har byggt upp en kompetens kring vattenförvalt­ning och dricksvattenförekomster som är värdefull att ta till vara på i arbetet med riskbedömning och riskhantering när det gäller tillrinningsområdena.

När det gäller kritiken mot vattenförvaltningens myndighetsstruktur kon­staterar regeringen att en särskild utredare nyligen har utrett och utvärderat den svenska vattenförvaltningen (dir. 2017:96). I betänkandet En utvecklad vatten­förvaltning (SOU 2019:66) föreslår utredaren omfattande organisatoriska förändringar när det gäller vattenförvaltningen. Förslagen innebär bl.a. att uppdraget som vattenmyndighet ska upphöra för de länsstyrelser som har ett sådant uppdrag i nuläget. I stället ska vattenmyndigheternas uppgifter fördelas på regeringen, Havs-och vattenmyndigheten, SGU och länsstyrelserna.

Regeringen redovisar att förslagen i betänkandet bereds inom Regerings­kansliet. Regeringen vill inte föregripa de ställningstaganden som kan komma att göras med anledning av betänkandets förslag, utan utgångspunkten för regeringens bedömning i detta lagstiftningsärende är vattenförvaltningens nuvarande myndighetsstruktur. Mot bakgrund av detta anser regeringen, i lik­het med utredningen, att riskbedömningen och riskhanteringen när det gäller tillrinningsområdena bör hanteras av vattenmyndigheterna inom ramen för vattenförvaltningen. Regeringen framhåller att länsstyrelserna har i uppdrag att bistå vattenmyndigheterna i arbetet med vattenförvaltningen. Även de upp­gifter som följer av artikel 8 i det nya dricksvattendirektivet omfattas av läns­styrelsernas uppdrag.

Under frågestunden den 18 januari 2023 framhöll klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari att det finns en kritik mot hur vattenförvaltningen är organiserad och att detta är en fråga som regeringen nu tittar på. Vatten­förvaltningen måste vara effektiv och ändamålsenlig. Enligt regeringen finns det bättre sätt att organisera arbetet och hur besluten om vattenförvaltningen fattas. Statsrådet redovisade att regeringen har initierat ett arbete på departe­mentet för att undersöka vad som behöver förändras för att vattenförvaltningen ska fungera bättre. Processerna behöver vara utarbetade och förankrade och organisationen behöver vara ändamålsenlig om Sverige ska lyckas med att få till en god vattenförvaltning. Statsrådet tillade att frågan är komplex och att regeringen först måste se till att förslagen till en förändrad organisation är utarbetade innan de presenteras för riksdagen.

Kommunala va-huvudmannens underhållsansvar

I propositionen redovisar regeringen att den anser att det inte bör införas ett förtydligande i lagen om allmänna vattentjänster om huvudmannens under­hållsansvar. Som skäl för sin bedömning framhåller regeringen bl.a. följande. Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse om underhåll av en allmän va-anläggning i vattentjänstlagen, utan det grundläggande ansvaret för att till­godose behovet av en allmän va-anläggning ligger enligt 6 § vattentjänstlagen på kommunerna. Av bestämmelsen framgår att om det med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp i ett större sammanhang för en viss befintlig eller blivande bebyggelse ska kommunen se till att behovet snarast, och så länge behovet kvarstår, tillgodoses genom en allmän va-anläggning. I kravet på att se till att det finns en allmän va-anläggning så länge som behovet finns ligger, förutom ansvaret att se till att det finns en fungerande allmän va-anläggning, ett krav på löpande underhåll (jfr prop. 2005/06:78 s. 65).

Regeringen redovisar att sedan den 1 januari 2023 är kommunerna skyldiga att ta fram s.k. vattentjänstplaner som ska innehålla kommunens långsiktiga planering av hur behovet av allmänna vattentjänster ska tillgodoses (6 a § vattentjänstlagen). Vattentjänstplanen ska enligt 6 b § vattentjänstlagen inne­hålla kommunens långsiktiga planering av hur behovet av allmänna vatten­tjänster ska tillgodoses. Planen ska även innehålla en bedömning av vilka åtgärder som behöver vidtas för att de allmänna va-anläggningarna ska fungera vid en ökad belastning på grund av skyfall.

Vidare konstaterar regeringen att det av 10 § vattentjänstlagen följer att en allmän va-anläggning ska ordnas och drivas så att den uppfyller de krav som kan ställas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön och med hänsyn till intresset av en god hushållning med naturresurser. Med uttrycket ordna i 10 § vattentjänstlagen avses alla åtgärder som kan behövas för att en va-anläggning ska komma till stånd och bevaras, såsom exempelvis att an­lägga och utforma anläggningen, utföra service och införskaffa eller renovera nödvändiga anordningar för anläggningen (prop. 2005/06:78 s. 137).

Kravet på att ordna de anordningar som behövs för att va-anläggningen ska kunna fylla sitt ändamål och tillgodose skäliga anspråk åligger huvudmannen (13 § första stycket 3 vattentjänstlagen). De krav som ska tillgodoses framgår i första hand av miljöbalken och livsmedelslagstiftningen.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det redan följer av bestämmel­serna i vattentjänstlagen att en allmän va-anläggning ska underhållas. Den ändring som utredningen föreslår behövs därför inte. Förslaget är inte heller en förutsättning för genomförandet av dricksvattendirektivet.

Kompletterande uppgifter

Vattenutredningen och Va-beredskapsutredningen

Den 21 november 2023 överlämnade Vattenutredningen sitt betänkande En enklare hantering av vattenfrågor vid planläggning och byggande (SOU 2023:72). I uppdraget ingick bl.a. att analysera och lämna förslag på hur kommunerna vid planläggning och prövning enligt plan- och bygglagen ska kunna säkerställa att miljökvalitetsnormer för vatten följs, att dagvatten hanteras på ett hållbart sätt och att dricksvattenförsörjningen tryggas.

I fråga om kommunernas roll i att trygga dricksvattenförsörjningen utifrån ett vattenbristperspektiv föreslår utredningen att det förtydligas att kommunen i samband med planläggning i detaljplan, om det finns särskilda skäl, kan bestämma skyddsåtgärder för att motverka eller förebygga brist på vatten. Särskilda skäl finns exempelvis om bebyggelse behöver placeras i områden med svag förmåga att magasinera grundvatten eller där vattenbrist ofta uppstår av andra geologiska eller klimatrelaterade skäl.

Utredningen föreslår vidare att det i lagen om allmänna vattentjänster införs ett nytt bemyndigande enligt vilket regeringen, eller länsstyrelsen eller kom­munen efter regeringens bemyndigande, får meddela ytterligare föreskrifter om förbud eller begränsningar när det gäller användningen av dricksvatten vid vattenbrist eller risk för vattenbrist. Om en fastighetsägare bryter mot sådana föreskrifter om förbud eller om begränsning när det gäller användningen av dricksvatten eller ett beslut som har meddelats med stöd av en sådan föreskrift ges huvudmannen en möjlighet att stänga av vattenförsörjningen till en fastig­het. Regleringen innebär en skärpning jämfört med de rekommendationer om användningen av dricksvatten som kommuner meddelar i dag.

Därutöver föreslås att det i lagen om allmänna vattentjänster införs ett krav på landets kommuner att, om det behövs för att säkerställa ett tillräckligt skydd av en allmän vattentäkt som ger mer än tio kubikmeter per dygn i genomsnitt eller som försörjer fler än 50 personer, ska antingen kommunen eller va-huvudmannen hos den berörda länsstyrelsen ansöka om skydd av vatten­området enligt 7 kap. miljöbalken, eller, kommunen besluta om skydd av vattenområdet enligt 7 kap. miljöbalken. Syftet med förslaget är att säkerställa ett tillräckligt skydd av sådana vattentäkter som enligt vattendirektivet ska ha ett tillräckligt skydd.

I fråga om dagvattenhantering föreslår utredningen att det i lagen om allmänna vattentjänster förtydligas att dagvattenhantering är en egen vatten­tjänst skild från avloppshantering. Vidare införs en möjlighet för kommunen att, om det behövs för att bidra till en förbättrad funktion eller ökad säkerhet hos en allmän va-anläggning, förelägga en fastighetsägare inom verksamhets­området att vidta eller underhålla sådana dagvattenåtgärder på tomten som framgår av skyddsbestämmelser eller andra planbestämmelser i en detaljplan eller områdesbestämmelser.

Utredningens förslag bereds inom Regeringskansliet.

I augusti 2022 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att se över regelverk och ansvarsfördelning och vid behov föreslå förändringar för att säkerställa en robust och kontinuerlig leverans av vattentjänster (dir. 2022:127, nedan Va-beredskapsutredningen). Syftet med utredningen är att stärka förmågan att leverera vattentjänster vid händelse av kris, höjd beredskap och då ytterst krig samt utifrån de nya förutsättningar som följer av ett för­ändrat klimat. Utredaren ska bl.a.

–      klarlägga behovet av förändringar av de olika aktörernas uppgifter och ansvarsfördelningen dem emellan samt vid behov lämna förslag på sådana förändringar för att säkerställa de grundläggande förutsättningarna för en kontinuerlig leverans av vattentjänster i hela landet, även vid händelse av kris, höjd beredskap och då ytterst krig

–      klarlägga behovet av krav på planering, förberedelseåtgärder och kontinu­erlig leverans av vattentjänster samt vid behov lämna förslag på sådana krav för att stärka va-huvudmännens beredskap att leverera vattentjänster vid händelse av kris, höjd beredskap och då ytterst krig

–      klarlägga omfattningen av behovet av en försörjningsberedskap av vatten­tjänster och lämna förslag för att säkerställa robusthet och kontinuitet i hela landet av försörjningen av kritiska material.

Va-beredskapsutredningen ska redovisas senast den 30 november 2024.

Utskottets ställningstagande

Vattenförvaltningens myndighetsstruktur

Utskottet konstaterar att den svenska myndighetsstrukturen för vattenförvalt­ningen stöptes om i och med genomförandet av ramdirektivet för vatten. Under de två decennier som gått sedan dess har vattenförvaltningen ställts inför ett antal nya utmaningar. De utmaningar som vattenförvaltningen står inför är komplexa och har många orsaker, inte minst bristande organisation och arbets­former. Av denna anledning har vattenförvaltningsarbetet vid flera tillfällen under senare år varit föremål för utredningar med förslag om att strukturen på olika sätt ska förändras.

I detta betänkande behandlas ett lagförslag som med utgångspunkt i befintlig myndighetsstruktur säkerställer ett genomförande av våra EU-rätts­liga åtaganden. Utskottet kan inte nog understryka vikten av att vatten­förvaltningens organisation är effektiv, samordnad, förankrad och ändamåls­enlig för att vi ska kunna leva upp till EU-rättens krav. Utskottet ser därför mycket positivt på att regeringen initierat ett arbete med att ta fram förslag som säkerställer en god vattenförvaltning. Utskottet vill inte föregå det fortsatta beredningsarbetet utan avstyrker motion 2023/24:2774 (C) yrkandena 1–3.

Kommunala va-huvudmannens underhållsansvar

När det gäller ett förtydligande i lag om kommunernas underhållsansvar av va-infrastrukturen konstaterar utskottet att kommunen enligt 6 § vattentjänst-lagen har ansvaret för att en allmän va-anläggning fyller sin uppgift så länge behovet finns kvar. Förutom ansvaret att se till att det finns en fungerande va-anläggning, innebär bestämmelsen en löpande underhållsskyldighet. Utskottet konstaterar även att det nyligen införts en skyldighet för kommunerna att ta fram s.k. vattentjänstplaner med kommunens långsiktiga planering av hur behovet av allmänna vattentjänster ska tillgodoses. Utskottet noterar att civil­utskottet i sitt yttrande påpekar dessa rättsliga förhållanden och utifrån detta inte ser skäl för ett tillkännagivande om förändringar i vattentjänstlagstift­ningen.

Därutöver påminner utskottet om det utredningsarbete som pågår. Va-beredskapsutredningen har i uppdrag att se över regelverk och ansvarsfördel­ning och vid behov föreslå förändringar för att säkerställa en robust och kontinuerlig leverans av vattentjänster. Inom ramen för uppdraget ingår bl.a. att klarlägga behovet av förändringar av de olika aktörernas uppgifter och ansvarsfördelningen dem emellan samt vid behov lämna förslag på sådana förändringar för att säkerställa de grundläggande förutsättningarna för en kontinuerlig leverans av vattentjänster i hela landet.

Därmed avstyrker utskottet motionerna 2023/24:2773 (MP) yrkande 1 och 2023/24:1521 (MP) yrkandena 2 och 3.

Motionerna

Krisberedskap och klimatförändringar

I ett antal yrkanden framhålls betydelsen av ytterligare insatser för att säkra dricksvattenförsörjningen, inte minst till följd av klimatförändringarna. I kommittémotion 2023/24:2629 av Anna-Caren Sätherberg m.fl. (S) yrkande 28 framhålls betydelsen av att regeringen vidtar åtgärder för att trygga en säker dricksvattenförsörjning med anledning av klimatförändringarna och potentiella kriser. Viktiga steg har tagits genom det EU-gemensamma regelverket för vattenfrågorna. Det är en utmaning för Sverige att uppfylla kraven i dessa regelverk.

Enligt kommittémotion 2023/24:2485 av Stina Larsson m.fl. (C) yrkande 20 bör regeringen utveckla en strategi för fördelning av resurser vid stor vattenbrist. Motionärerna påpekar att tillgången till rent vatten länge har varit en självklarhet i Sverige, men att det senaste årtiondet har gett oss anled­ning att inse att vi inte kan ta detta för givet. Ju robustare den grundläggande vatteninfrastrukturen är desto mindre är sannolikheten för att dricksvattnet ska bli otjänligt.

I partimotion 2023/24:996 av Per Bolund m.fl. (MP) yrkande 102 föreslås att regeringen tar fram en strategi för vattenförsörjningen i ett förändrat klimat. Motionärerna understryker vikten av att skyddet av dricksvattenresurserna stärks och att klimatanpassning måste vara en utgångspunkt. Även i kommitté­motion 2023/24:903 av Katarina Luhr m.fl. (MP) yrkande 20 föreslås en strategi för vattenförsörjning i ett förändrat klimat.

I kommittémotion 2023/24:2450 av Emma Berginger m.fl. (MP) yrkande 16 framhålls betydelsen av att säkra tillgången till dricksvatten i hela landet genom att bistå kommunerna att säkra invånarnas vattenförsörjning och vattenrening, hindra att vatten förorenas och öka den vattenhållande förmågan genom olika klimatanpassningsåtgärder, t.ex. våtmarker. Likalydande förslag presenteras även i kommittémotion 2023/24:1521 av Katarina Luhr m.fl. (MP) yrkande 1 och kommittémotion 2023/24:903 av Katarina Luhr m.fl. (MP) yrkande 21.

Tillgång till dricksvatten på offentliga platser och under värmeböljor

Enligt kommittémotion 2023/24:903 av Katharina Luhr m.fl. (MP) yrkande 22 bör regeringen verka för att utreda olika lösningar för att öka tillgången till kranvatten på offentliga och kommersiella platser.

Enligt motionens yrkande 23 bör regeringen vidta åtgärder för att säkra tillgängligt dricksvatten inom rimligt avstånd för alla under värmeböljor. Den akuta dricksvattentillgången behöver säkerställas till alla vid långvarig värme, både vid risker för vattenbrist i delar av landet men även för dem som rör sig hemifrån eller lever utan fast adress.

Kompletterande uppgifter

Krisberedskap och klimatförändringar

I december 2020 beslutade riksdagen om övergripande mål för totalförsvaret inklusive det civila försvaret för perioden 2021–2025 (prop. 2020/21:30, bet. 2020/21:FöU4, rskr. 2020/21:136). Målet för det civila försvaret omfattar bl.a. förmågan att säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla en nödvändig försörjning. Att säkerställa en nödvändig försörjning av bl.a. dricksvatten är avgörande för att upprätthålla förmågan inom totalförsvaret. Nödvändig försörjning innebär som regel en lägre ambitionsnivå än i ett freds­tida normalläge.

Det civila försvarets mål om förmåga att upprätthålla en nödvändig för­sörjning omfattar hela samhället, och den pågående återuppbyggnaden berör flera utgifts- och politikområden, bl.a. livsmedels- och dricksvattenförsörj­ningen. Av totalförsvarspropositionen framgår att en livsmedelsberedskap behöver byggas upp för att livsmedelsförsörjningen ska tryggas inför en säkerhetspolitisk kris under minst tre månader där logistikflödena till och från omvärlden är begränsade.

Viktiga statliga myndigheter i uppbyggnaden av en ny livsmedelsberedskap är bl.a. Livsmedelsverket, Jordbruksverket och Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). Under de senaste åren har dessa myndigheter arbetat med ett antal uppdrag som på olika sätt berör arbetet i fråga om livsmedels- och dricksvattenförsörjning. I december 2022 beslutade regeringen att fortsätta arbetet för att bygga upp en livsmedelsberedskap. De uppdrag som ansvariga myndigheter haft sedan tidigare förtydligas och inriktas mot höjd beredskap. I regleringsbreven för 2023 fick Livsmedelsverket, Jordbruksverket och SVA i uppdrag att fortsätta arbetet för att, inom ramen för det civila försvaret, bygga upp en livsmedels beredskap. Bland åtgärderna ingår bl.a. att identifiera samhällsviktig verksamhet i livsmedelskedjan som är nödvändig för totalför­svaret samt att analysera livsmedelskedjans beroenden och sårbarheter och hur livsmedels flödena i landet ser ut.

Som redovisas ovan har regeringen tillsatt en utredning (dir. 2022:127) för att stärka förmågan att leverera vattentjänster vid händelse av kris, höjd beredskap och då ytterst krig samt utifrån de nya förutsättningar som följer av ett förändrat klimat. Utredningen syftar också till att bidra till arbetet med förstärkt krisberedskap och civilt försvar inom livsmedels- och dricksvatten­försörjningen. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november 2024.

I mars 2023 överlämnades departementspromemorian En säkrare tillgång till vattenreningskemikalier (Ds 2023:9). Utredningens uppdrag var att bedöma i vilken utsträckning den befintliga lagstiftningen kan användas för att styra fördelningen av nödvändiga kemikalier och att vid behov analysera och lämna förslag på en författningsreglerad ordning som innebär att det ska vara möjligt för staten att vid en bristsituation styra fördelningen av kemikalier som används för rening av dricksvatten och avlopp. I promemorian lämnas förslag till lag om omfördelning av vattenreningskemikalier vid vissa allvarliga brist­situationer. Promemorian bereds inom Regeringskansliet.

Även det nya dricksvattendirektivet innebär förändringar i arbetet med beredskapsfrågorna. Det tidigare dricksvattendirektivet fokuserade i huvudsak enbart på dricksvattnets kvalitet vid kranen, men det nya direktivet tar ett vidare grepp om frågan. Att direktivet ska fungera i förhållande till klimat­förändringarna och nya okända föroreningar nämns särskilt.

Som redovisas ovan är en grundläggande nyhet i det nya dricksvatten­direktivet att det ställs krav på att det ska införas en riskbaserad metod för vattensäkerhet som omfattar alla faser i vattenproduktionskedjan. Metoden ska utgå från den kunskap som finns och de åtgärder som genomförts inom ramen för EU:s ramdirektiv för vatten, och den ska ta större hänsyn till hur klimat­förändringarna påverkar vattenresurserna. Metoden ska innefatta en risk­bedömning och riskhantering när det gäller avrinningsområdena för uttags­punkterna för dricksvatten och för det försörjningssystem som innefattar uttag, beredning, lagring och distribution av vatten till leveranspunkten som utförs av vattenleverantörerna.

Av skälsats 15 framgår det bl.a. att den nya riskbaserade metoden bör ta större hänsyn till hur klimatförändringarna påverkar vattenresurserna. De risk­bedömningar som görs bör ses över regelbundet, bl.a. för att bemöta hot från klimatrelaterade extrema väderhändelser.

För att bemöta direktivets krav på större hänsynstagande till hur bl.a. klimatförändringarna påverkar vattenresurserna föreslår regeringen ett antal lagändringar som genomför direktivets krav om riskbedömning och risk­hantering när det gäller tillrinningsområdena för uttagspunkter för dricks­vatten i svensk rätt. Som redovisas ovan föreslås det att miljöbalkens bestämmelser om åtgärdsprogram för att följa en miljökvalitetsnorm även ska gälla riskhanteringsåtgärder som avser tillrinningsområden. Vattenmyndig­heterna bör få fatta beslut om ett förslag till riskhanteringsåtgärder som kan lämnas över till kommissionen.

Tillgång till dricksvatten på offentliga platser och under värmeböljor

I skälsats 33 till direktivet framgår bl.a. följande. För att ta itu med kvalitets- och tillgänglighetsaspekterna av tillgången till vatten, samt för att bidra till att genomföra princip 20 i den europeiska pelaren för sociala rättigheter, bör medlemsstaterna behandla frågan om tillgång till vatten på nationell nivå. Detta bör åstadkommas genom åtgärder som syftar till att förbättra tillgången till dricksvatten för alla, särskilt genom att inrätta utomhus- och inomhus­utrustning på allmän plats, om det är tekniskt möjligt, och genom åtgärder som syftar till att främja användningen av kranvatten, t.ex. genom att uppmuntra tillhandahållandet av gratis dricksvatten i offentliga förvaltningar och offentliga byggnader eller, gratis eller till en låg service­avgift, för kunder i restauranger och personalmatsalar och i samband med cateringtjänster.

Av artikel 16 följer att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att förbättra eller upprätthålla tillgången till dricksvatten för alla, särskilt utsatta och marginaliserade grupper, såsom dessa definieras av medlemsstaterna. I detta syfte får medlemsstaterna vidta åtgärder för att

1. öka medvetenheten om närmaste utomhus- eller inomhusutrustning
2. inleda kampanjer för att informera allmänheten om kvaliteten på sådant vatten
3. främja tillhandahållandet av sådant vatten inom offentliga förvaltningar och i offentliga byggnader
4. främja tillhandahållandet av sådant vatten, gratis eller till en låg service­avgift, för kunder i restauranger och personalmatsalar och i samband med cateringtjänster.

Dricksvattenutredningen (SOU 2021:81) bedömer det att det inte behövs några författningsändringar för att genomföra direktivet i denna del. Anledningen till att vissa grupper har en bristande tillgång till dricksvatten beror många gånger på avsaknad av ett stadigvarande boende. Sådana frågeställningar ska i första hand tas omhand av socialtjänsten, och insatser ska beredas den enskilde med utgångspunkt i socialtjänstlagen (2001:453).

Utredningens bedömning är att det för närvarande inte finns skäl att införa tvingande regler om att utomhus- och inomhusutrustning för dricksvatten ska installeras på allmän plats. Kostnaden för en sådan åtgärd, med beaktande av demografiska och geografiska förhållanden, kan inte anses motiverad med hänsyn till de nuvarande behoven. Det får anses vara upp till respektive kommun att avgöra om det finns behov av en sådan inomhus- och utomhus­utrustning på allmän plats.

Utskottets ställningstagande

Krisberedskap och klimatförändringar

I likhet med motionärerna fäster utskottet en mycket stor vikt vid att arbetet med att stärka krisberedskapen när det gäller vattentjänster fortsätter, inte minst när det gäller dricksvatten. Utskottet har vid upprepade tillfällen upp­märksammat att en omfattande återuppbyggnad av det civila försvaret i enlighet med totalförsvarsbeslutet har påbörjats. Utskottet påminner återigen om det mycket aktiva arbete som härigenom pågår inom Regeringskansliet och kommittéväsendet. Utskottet noterar särskilt det arbete som pågår med att klarlägga behovet av åtgärder för att stärka förmågan att leverera vattentjänster vid händelse av kris, höjd beredskap och då ytterst krig samt utifrån de nya förutsättningar som följer av ett förändrat klimat.

I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete avstyrker utskottet motionerna 2023/24:2629 (S) yrkande 28, 2023/24:2485 (C) yrkande 20, 2023/24:996 (MP) yrkande 102, 2023/24:903 (MP) yrkandena 20 och 21, 2023/24:2450 (MP) yrkande 16 samt 2023/24:1521 (MP) yrkande 1.

Tillgång till dricksvatten på offentliga platser och under värmeböljor

När det gäller motionsförslagen om att på olika sätt trygga tillgången till säkert dricksvatten på allmän plats påminner utskottet om att ansvaret för denna fråga i huvudsak ligger på kommunal nivå. Det är kommunerna, och inte riksdagen, som bäst bedömer och hanterar det eventuella behovet av inomhus- och utom­husutrustning för dricksvatten på offentliga platser. Utskottet noterar vidare att vissa gruppers bristande tillgång till dricksvatten i huvudsak beror på av­saknaden av ett stadigvarande boende. Den problematiken hanteras främst av socialtjänsten, och insatser ska erbjudas den enskilde med utgångspunkt i socialtjänstlagen. Därmed avstyrker utskottet motion 2023/24:903 (MP) yrkandena 22 och 23.

Reservationer

Ställningstagande

Det nya dricksvattendirektivet innehåller bestämmelser om riskbedömning och efterföljande åtgärder vid fastighetsinstallationer. Det kan t.ex. handla om ledningar som installeras mellan dricksvattenkranar och distributionsnätet.

Naturskyddsföreningen har i sitt remissvar framfört att bisfenoler saknas på listan över vilka ämnen som särskilt ska beaktas vid denna riskbedömning. Det är vanligt i Sverige med s.k. relining där bisfenol A eller någon annan bisfenol har använts. Vi vill framhålla att bisfenol A är hormonstörande och kan på­verka fortplantningen. Även små doser bedöms kunna skada foster och små barn.

Som också regeringen framför i propositionen är direktivet tydligt med att en allmän analys ska omfatta alla potentiella risker som är förknippade med fastighetsinstallationer, inte bara legionella och bly. Vi anser att riskerna med bisfenoler måste leda till en tydligare övervakning vid riskbedömning av fastigheter och byggnader på nationell nivå.

Av denna anledning är det rimligt att riskbedömningen av fastighets­installationer även inkluderar förekomst av bisfenoler i dricksvattnet, och att gränsvärdet för bisfenol A i kranvattnet sätts så att det speglar Efsas bedöm­ning.

 

Ställningstagande

Sverige har länge haft hög kvalitet på dricksvattnet. Men i dag innehåller många sjöar som är viktiga dricksvattentäkter både läkemedelsrester och PFAS. Det behövs tydliga föreskrifter om vad som ska ingå vid riskbedömning för att uppnå hälsosamt och rent vatten, särskilt när det gäller risker kopplade till kemiska parametrar som miljögifter och läkemedelsrester. Dricksvatten­direktivets bilaga 1 b omfattar en lista på ämnen som ska övervakas. Listan innehåller dock bara en bråkdel av de hälsofarliga ämnen som förekommer i vattentäkterna och som därmed även kan förekomma i dricksvattnet.

Vi anser att det finns starka skäl att införa en nationell lista med kemiska parametrar som innehåller fler ämnen och lägre gränsvärden än i bilagan. Kemikalieinspektionen och Läkemedelsverket bör därför ges i uppdrag att i enlighet med artikel 5.3 ta fram och regelbundet uppdatera en kompletterande nationell lista med hälsofarliga ämnen och läkemedelsrester med gränsvärden i linje med Efsa rekommendationer och det senaste kunskapsläget.

 

Ställningstagande

Mitt parti anser att den vattenrelaterade miljöövervakningen måste utökas för att säkra kvalitet och kvantitet på dricksvattenförsörjningen och leva upp till direktivets krav på riskbedömning och riskhantering. Det behöver förtydligas att ett genomförande av det nya direktivet kräver kraftigt utökade resurser i detta avseende, i motsats till de kraftiga nedskärningar av miljöövervakningen som regeringen gjort.

Vidare anser jag att det behövs ett förtydligande när det gäller förhållandet mellan å ena sidan arbetet med vattenskyddsområden och å andra sidan risk­bedömningar och riskhantering.

För att tillgodose direktivets krav och trygga framtidens vattenförsörjning är det viktigt att staten främjar att vattenskyddsområden inrättas runt alla dricksvattentäkter i Sverige. I dag saknas vattenskyddsområden vid ca 30 procent av alla kommunala vattentäkter.

Det finns också ett behov av att se över inrättade vattenskyddsområden samt utse reservvattentäkter. Det bör därför förtydligas att detta arbete nu måste intensifieras och att tillräckliga resurser för detta arbete är en förutsätt­ning och måste avsättas.

 

Ställningstagande

I många delar av landet är PFAS-ämnen ett reellt problem i både dricksvatten och andra livsmedel. Staten behöver ta sitt ansvar.

Det behövs extra krafttag för att förhindra att PFAS fortsätter att spridas i våra vatten. Förutom ett stopp för ytterligare spridning av PFAS behövs det bättre kunskap om förekomsten av PFAS och utsläpp till våra vatten. Regler behöver utformas för hur en enskild medborgare som får sitt brunnsvatten förstört ska kunna ersättas och kompenseras.

Mitt parti ser även behov av stöd till kommuner som behöver extra rening i sina vattenverk för att kunna leverera friskt och hälsosamt dricksvatten. Av denna anledning bör regeringen utreda ett särskilt stöd till de va-bolag som behöver införa ytterligare rening av dricksvattnet för att nå Livsmedelsverkets gränsvärden för PFAS i dricksvattnet.

 

Ställningstagande

Det finns ett antal frågor som är viktiga för att det nya dricksvattendirektivet ska kunna genomföras på ett effektivt sätt och därmed medverka till att syftet med direktivet säkerställs. Det gäller inte minst vattenförvaltningens organisation. Eftersom det nya dricksvattendirektivet har nära kopplingar till ramdirektivet för vatten och därmed vattenförvaltningen är det än mer viktigt att beslut fattas om hur vattenförvaltningen ska utvecklas i Sverige.

Vattenförvaltningsutredningen (SOU 2019:66) har utrett vattenförvalt­ningens organisation och bl.a. föreslagit att vattenmyndigheterna avvecklas. Vi noterar att utredningens förslag fortfarande bereds inom Regeringskansliet. Vi vill framhålla betydelsen av att beredningsarbetet med att finna ett bättre organisatoriskt arrangemang för vattenförvaltningen prioriteras.

Enligt vår bedömning är ansvaret för vattenförvaltningen i dag alltför utspritt. Vidare har vattenmyndigheternas arbete inom ramen för den nationella planen för vattenkraft och omprövningarna av vattenkraftens miljö­tillstånd tydliggjort att vattenmyndigheterna har haft svårigheter med att balansera olika intressen.

Mot denna bakgrund behöver befogenhetsfördelningen inom nuvarande myndighetsstruktur bli mer ändamålsenlig. För att åstadkomma en långsiktigt mer effektiv och samordnad förvaltning bör regeringen därför vidta åtgärder för att utveckla organiseringen av vattenförvaltningen.

 

Ställningstagande

Ansvaret för vattenförvaltningen är allt för utspritt, och organiseringen av myndighetsstrukturen behöver ses över. I Vattenförvaltningsutredningen (SOU 2019:66) föreslås det att vattenmyndigheterna avvecklas och att deras arbetsuppgifter i stället fördelas till Havs- och vattenmyndigheten, SGU och länsstyrelserna. Våra partier delar den bedömningen. I enlighet med utred­ningens förslag bör regeringen därför återkomma med förslag på hur vatte­nmyndigheternas ansvar ska fördelas mellan ovan nämnda myndigheter.

 

Ställningstagande

Ett välfungerande system för dricksvatten och avloppsrening (va) lägger grunden för ett fungerande och hälsosamt samhälle, och de är också avgörande för att leva upp till direktivets krav. Mycket av dagens va-system byggdes på 1950- och 60-talet, och förnyelsebehovet runt om i landet är stort. Underhåll och förbättringar av både vattenreningsverk och avloppsreningsverk är nöd­vändiga och mycket brådskande. Många åtgärder har skjutits på framtiden under lång tid, vilket gör att de riskerar att hamna i knät på nuvarande och kommande generationer som kan komma att stå med stora upprustningsbehov och otillräcklig dricksvattenförsörjning.

Mitt parti anser därför, till skillnad från regeringen, att det behövs ett för­tydligande i lagen om allmänna vattentjänster om huvudmannens underhålls­ansvar. Ramarna för dessa lagkrav, som ska syfta till att säkra långsiktigt håll­bara och moderna va-system, behöver dock utredas vidare. Det krävs en upp­följning i form av en kontrollstation senast tre år efter att det nya direktivet trätt i kraft med utvärdering av arbetssätt och uppnådda resultat.

 

Ställningstagande

Vi har åstadkommit viktiga framsteg i EU när det gäller vattenfrågorna. Ett exempel är ramdirektivet för vatten. Att uppfylla dess krav på god ekologisk och kemisk status i våra vattenmiljöer är en utmaning Sverige står inför. I detta sammanhang anser vi att det är av största vikt att trygga en säker dricks­vattenförsörjning, särskilt med tanke på klimatförändringarna och potentiella kriser. Regeringen bör därför vidta åtgärder för att trygga dricksvatten­beredskapen.

 

Ställningstagande

Tillgången till näst intill obegränsat med rent vatten har länge varit en självklarhet i Sverige. När vi vrider på kranen i hemmet eller på arbetsplatsen är vi vana vid att få ut dricksvatten av hög kvalitet. Det senaste årtiondet har dock gett oss anledning att inse att vi inte kan ta allt detta för givet. Vår va-infrastruktur är föråldrad och behöver klimatanpassas, grundvattennivåerna har sjunkit, och spår av kemikalier, läkemedel och mikroplaster är mer vanligt förekommande i dricksvattnet än tidigare.

Också ur ett beredskaps- och sårbarhetsperspektiv är tillgången på rent dricksvatten en viktig fråga, inte minst i den fortsatta totalförsvarsplaneringen. Av dessa anledningar bedömer jag och mitt parti att det är relevant att utveckla en nationell vattenresursstrategi som i tider av stor vattenbrist tar ett helhets­grepp om vem eller vilka som ska få vatten, vid vilket tillfälle och hur mycket. Ju robustare den grundläggande vatteninfrastrukturen är desto mindre är risken för att dricksvattnet ska bli otjänligt.

 

Ställningstagande

Klimatanpassningsarbetet behöver systematiseras ytterligare. Mitt parti ser behov av såväl sektorsstrategier som en strategi för vattenförsörjningen i ett förändrat klimat. Inte minst måste skyddet av dricksvattenresurserna stärkas. En långsiktig nationell strategi för hantering av vattenresursen måste tas fram, och den politiska styrningen av en hållbar vattenförsörjning måste stärkas. Detta kräver mer samverkan och ökad katastrofberedskap på lokal nivå liksom ekonomiska satsningar, förändrade lagar och regler samt beteendeför­ändringar.

Det behövs även åtgärdspaket och satsningar på att komma åt den samlade och ökande miljöpåverkan på dricksvattnet från en mängd olika förorenings­källor. Regeringen bör vidta åtgärder för att bistå kommuner att säkra invånarnas vattenförsörjning och vattenrening, hindra att vatten förorenas, sanera förorenad mark och öka den vattenhållande förmågan genom olika klimatanpassningsåtgärder, t.ex. genom att anlägga våtmarker.

 

Ställningstagande

Det pågår en global klimatförändring som i Sverige medför stigande medel­temperatur, ökad nederbörd, mer långvariga värmeböljor och stigande havs­nivåer. Dricksvattentillgången behöver säkerställas vid långvarig värme och vid vattenbrist i delar av landet men även för dem som rör sig hemifrån eller lever utan fast adress. Detta innebär att dricksvatten behöver finnas tillgängligt på offentliga platser. Regeringen bör därför verka för att utreda olika lösningar för att öka tillgången till kranvatten på offentliga och kommersiella platser. Regeringen bör även vidta åtgärder för att säkra tillgängligt dricksvatten inom rimligt avstånd för alla under värmeböljor.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

 

Bilaga 3

Civilutskottets yttrande