HE01JuU2: Hörande och tillfälligt överförande vid handläggning av en arresteringsorder

Justitieutskottets betänkande 2026/27:JuU2

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. lagen om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder.

Lagändringarna innebär bl.a. följande:

•       När det utfärdats en arresteringsorder som avser lagföring ska den eftersökte på begäran av den utfärdande myndigheten antingen kunna höras i den verkställande staten eller överföras tillfälligt till den utfärdande staten.

•       Om den eftersökte skyddats av privilegier eller immunitet i Sverige ska de tidsfrister som gäller för ett ärende om överlämnande räknas fr.o.m. den dag tingsrätten har fått information om att privilegierna eller immuniteten upphört.

•       Det ska krävas samtycke från den utfärdande staten för att ett över­lämnande för verkställighet av en frihetsberövande påföljd ska kunna vägras och påföljden i stället verkställas i Sverige.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2026.

Utskottet föreslår att ärendet får avgöras trots att betänkandet har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då ärendet ska behandlas.

Behandlade förslag

Proposition 2025/26:285 Hörande och tillfälligt överförande vid handläggning av en arresteringsorder.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Hörande och tillfälligt överförande vid handläggning av en arresteringsorder

Utskottets ställningstagande

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:285 Hörande och tillfälligt överförande vid handläggning av en arresteringsorder. I proposi­tionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag återges i bilaga 2.

Inga motioner har väckts med anledning av propositionen.  

Utskottets överväganden

Hörande och tillfälligt överförande vid handläggning av en arresteringsorder

Bakgrund

En europeisk arresteringsorder

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (rambeslutet) styr EU:s samarbete när det gäller överlämnande av miss­tänkta, tilltalade och dömda personer mellan medlemsstater. Rambeslutet ersatte det formella utlämningsförfarande som tidigare tillämpats mellan medlems­staterna. Systemet med en europeisk arresteringsorder bygger på att staterna inom EU i stor utsträckning litar på de andra medlemsstaternas rättsliga myndigheter. Proceduren kan översiktligt beskrivas enligt följande.

När en person misstänks för att ha begått en straffbar gärning i en medlems­stat, eller har dömts till en frihetsberövande påföljd, men inte kan påträffas i landet kan en behörig myndighet (i Sverige en åklagare) med stöd av ett häktningsbeslut eller en dom utfärda en arresteringsorder. Arresterings­ordern innebär ett åtagande för en behörig myndighet i den stat där den eftersökte påträffas att gripa och fysiskt överlämna personen till den utfärdande staten. I de flesta fall är dock vistelseplatsen okänd. För att andra stater ska bli varse att en person eftersöks registreras arresteringsordern i Schengens infor­mations­system (SIS) för efterlysningar.

Om den eftersökte sedan påträffas i en medlemsstat kommer han eller hon att gripas och ett ärende om överlämnande att påbörjas i den staten. Inom ramen för det ärendet kommer den verkställande myndigheten i landet att vidta nödvändiga utredningsåtgärder. Den efter­sökte kommer under utredningen att höras om sin inställning till ett överlämnande. Om den eftersökte samtycker till att överlämnas till utfärdandestaten kan förfarandet påskyndas.

När ärendet är utrett ska den verkställande myndigheten pröva om ett överlämnade ska ske. Ramen för denna prövning är de villkor som anges i rambeslutet, där vissa godtagbara grunder för att vägra ett överlämnande anges. Det är dock inte alla medlemsstater som införlivat samtliga vägrans­grunder som anges i rambeslutet i sin nationella lagstiftning. Den verk­ställande myndigheten får inte ställa upp villkor eller vägra att överlämna en person på grunder som inte har stöd i rambeslutet.

Om den verkställande myndigheten i en medlemsstat vägrar att överlämna en eftersökt person avslutas ärendet och den eftersökte försätts på fri fot. Om myndigheten däremot beslutar att den eftersökte ska överlämnas ska beslutet verkställas inom vissa tidsfrister. Det går ofta till så att den utfärdande myndig­heten hämtar den eftersökte på en flygplats eller någon annan gränsstation i den verkställande staten. När den eftersökte har överlämnats fysiskt är ärendet avslutat.

Överträdelseförfarande mot Sverige

Sverige har huvudsakligen implementerat rambeslutet genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresterings­order (europeiska arresteringsorderlagen).

Den 19 december 2025 väckte kommissionen talan mot Sverige i EU­domstolen och angav som grund för talan att Sverige felaktigt införlivat artiklarna 18 (situation i avvaktan på beslut) och 19 (hörande av personen i avvaktan på beslut) i rambeslutet. Kommissionen hade dessförinnan i ett motiverat yttrande av den 3 oktober 2024 även anfört att Sverige inte hade införlivat artikel 20 om privilegier och immunitet på ett korrekt sätt i den nationella lagstiftningen.

En nordisk arresteringsorder

De nordiska länderna har antagit en konvention om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (SÖ 2012:4). Sverige, Danmark och Finland tillämpar med stöd av artikel 31 i EU:s rambeslut detta regelverk i stället för EU-regelverket. Nordiska arresteringsorderkonventionen har stora likheter med EU:s ram­beslut. För svensk del finns bestämmelser om överlämnande från Sverige i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder (nordiska arresteringsorderlagen).

Handels- och samarbetsavtalet efter brexit

Avtalet om handel och samarbete mellan EU och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (handels- och samarbetsavtalet) innehåller före­skrifter om samarbete rörande bl.a. straffrättsligt överlämnande. Avtalstexten är direkt tillämplig i Sverige i de olika frågor om överlämnande som regleras där. Bestämmelserna i avtalet motsvarar till stor del bestämmelserna i EU:s rambeslut. För att samarbetet om överl­ämnande ska kunna fungera i alla delar har Sverige antagit en kompletterande lag, lagen (2021:709) med komplette­rande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket (brexit­lagen). Brexitlagen är utformad så att den i stora delar hänvisar till bestämmelser i europeiska arresteringsorderlagen.

Propositionen

I propositionen lämnar regeringen förslag till ändringar i den europeiska arresteringsorderlagen i syfte att förtydliga det svenska genomförandet av regelverket i vissa delar och anpassa det till EU-domstolens praxis. Ändringar föreslås även i nordiska arresteringsorderlagen och i brexit­lagen. Huvuddelen av lagförslagen har tagits fram mot bakgrund av det pågående överträdelse­förfarandet mot Sverige (se bakgrundsavsnittet ovan). Reger­ingens förslag och bedömningar innebär bl.a. följan­de.

Hörande eller tillfälligt överförande i avvaktan på beslut om överlämnande

Ett beslut om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder ska enligt rambeslutet fattas inom tio dagar från det att en eftersökt person lämnat sitt samtycke till ett överförande (artikel 17.2) och annars inom 60 dagar (artikel 17.3). I vissa särskilda fall kan tidsfristerna förlängas med ytterligare 30 dagar (artikel 17.4). Rambeslutet förutsätter att det, trots tidsfristerna, i vissa fall kan vara nödvändigt att höra den eftersökte innan ett beslut om överlämnande har fattats. I sådana fall ska den verkställande staten antingen godta att den eftersökte tillfälligt överförs till den utfärdande staten eller hörs i den verkställande staten. Av artikel 18.1 följer att den verkställande myndigheten måste godta något av de två alternativen. Villkoren för ett tillfälligt överförande och dess varaktighet ska fastställas i samförstånd mellan den utfärdande och den verkställande myndigheten (artikel 18.2). Över­förandet måste dock innebära en möjlighet för den eftersökte att återvända till den verkställande staten för att närvara vid en förhandling som rör honom eller henne inom ramen för förfarandet för överlämnande (artikel 18.3). Ett hörande av den eftersökte i avvaktan på beslut om överlämnande ska genomföras av en rättslig myndighet, med bistånd av en person som utses i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten (artikel 19.1). Hörandet ska ske i enlighet med lagstiftningen i den verk­ställande medlemsstaten på de villkor den utfärdande och den verkställande myndigheten fastställer i samförstånd (artikel 19.2).

Regeringen konstaterar att utformningen av den nuvarande lagstiftningen inte kan anses genomföra artiklarna 18 och 19 i rambeslutet till fullo (se propositionen s. 24 f.). En särskild reglering som genomför artiklarna fullt ut bör därför enligt regeringen införas i europeiska arresteringsorderlagen. Motsvarande ändringar föreslås i nordiska arresteringsorderlagen. Regeringen föreslår även vissa kompletterande bestämmelser i brexit­lagen.

Privilegier och immunitet

Det finns ett flertal bestämmelser om privilegier och immunitet i svensk rätt. Bestämmelserna innebär normalt att den som har en viss status inte kan hållas straffrättsligt ansvarig för vissa typer av gärningar. Det gäller t.ex. riksdags­ledamöter och statsråd (se 4 kap. 12 § och 13 kap. 3 § regerings­formen). För vissa personer gäller en mer generell straffrättslig immunitet, t.ex. för stats­chefen och utländska diplomater (se 5 kap. 8 § regeringsformen och lagen [1976:661] om immunitet och privilegier i vissa fall). (För en utförlig redo­görelse för immunitet som kan förekomma i Sverige se proposi­tionen s. 35 f.)

I rambeslutets artikel 20.1 anges att de tidsfrister som gäller för verk­ställighet av en arresteringsorder enligt artikel 17 inte börjar löpa förrän fr.o.m. den dag de privilegier eller den immunitet som den eftersökte har rätt till har upphävts och den verkställande myndigheten har informerats om det. Innebörden av artikel 20.1 är att så länge den eftersökte har rätt till privilegier eller immunitet löper inga tidsfrister, och några åtgärder kan inte vidtas gentemot den eftersökte, t.ex. användandet av tvångsmedel. Av artikel 20.2 framgår en ansvarsfördelning mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande respektive verkställande medlemsstaten när det gäller att begära att den eftersöktes privilegier eller immunitet ska upphävas. Är det en myndighet i den verkställande medlemsstaten som kan upphäva immuniteten eller privilegierna är det den verkställande myndigheten som ansvarar för att begära att de upphävs. I övriga fall ligger ansvaret på den utfärdande myndigheten.

Regeringen konstaterar att det inte uttryckligen framgår av den europeiska arresteringsorderlagen att fristerna som styr inom hur lång tid ett beslut om överlämnande ska fattas börjar löpa först när den eftersöktes immunitet eller privilegier upphävts (se propositionen s. 37 f.). Inte heller framgår en svensk åklagares ansvar att verka för att immunitet eller privilegier upp­hävs när Sverige är verkställande stat. Regeringen föreslår därför att bestämmelser som genomför artiklarna fullt ut ska införas i europeiska arresterings­orderlagen. Motsvarande ändringar föreslås i nordiska arresterings­orderlagen. Regeringen föreslår även en kompletterande bestämmelse i brexit­lagen.

Krav på samtycke vid verkställighet av en frihetsberövande påföljd i Sverige

Regeringen föreslår att det ska införas ett krav på samtycke från den utfärdande staten för att en svensk domstol ska kunna besluta att en frihets­berövande påföljd, som en europeisk eller en nordisk arresteringsorder avser, ska verk­ställas i Sverige. Ett sådant krav har tidigare funnits men togs bort den 1 mars 2024. Regeringen anför att det därmed är fråga om en återgång till det som gällt tidigare och att detta är motiverat utifrån ny praxis från EU-domstolen (se propositionen s. 45 f.). Förslaget innebär ändringar i euro­peiska arresteringsorderlagen och nordiska arresterings­orderlagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 december 2026. Vidare gör regeringen bedömningen att det inte behövs några övergångs­bestämmelser, vilket motiveras med att utgångspunkten när det gäller process­rättslig lagstiftning är att nya regler blir tillämpliga omedelbart.

Utskottets ställningstagande

Det har inte väckts någon motion med anledning av propositionen. Utskottet anser att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör anta regeringens lagförslag.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag