HD0395: Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd

4.3Tidsobestämda påföljder i Norge, Danmark och

5.1Det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande

6.2Domstolsprövningen vid tillstånd till villkorad

7.2Permission och annan tillfällig vistelse utanför

8.1Bestämmelserna om ny påföljdsbestämning efter

8.2Det behövs en särskild reglering vid återfall i brott i

Prop. 2025/26:95

3

2 § Verkställigheten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas.

Verkställigheten ska, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhällsskydd eftersätts, särskilt inriktas på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Särskild vikt ska läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.

För varje intagen ska det upprättas en individuellt utformad verkställig- hetsplan. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndigheter.

3 § Verkställigheten får inte innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av denna lag eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

4 § En intagen får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som följer av denna lag. En intagen får även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat.

Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminal- vårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas.

5 § För att underlätta en intagens anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (per- mission) om

1.minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats, och

2.det inte finns en påtaglig risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte har förflutit.

6 § Innan tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brotts- balken har beviljats ska, om det inte är uppenbart obehövligt, en intagen stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt.

7 § Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt som avses i 4 § ska förenas med de villkor som behövs.

Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera att villkor som har meddelats följs.

8 § I anslutning till vistelse utanför anstalt enligt denna lag, 4 kap. 29, 29 a och 31 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål samt 2 kap. 12 § och 3 kap. 3 § lagen (2017:1000) om en europeisk utrednings- order får en intagen tillfälligt placeras i häkte, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transportförhållandena.

Prop. 2025/26:95

7

1.utlänningen har avtjänat minimitiden, rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning enligt 33 kap. 6 § brottsbalken och det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet, eller

2.verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land.

Denna lag träder i kraft den 15 april 2026.

Prop. 2025/26:95

11

Prop. 2025/26:95

12

2.2Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels att 1 kap. 3 och 5 §§, 26 kap. 25 §, 30 kap. 1 och 6 §§, 34 kap. 1, 5,

6 och 8 §§ och 38 kap. 6 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas ett nytt kapitel, 33 kap., och sex nya paragrafer, 34 kap. 9–11 §§ och 38 kap. 3 a, 3 b och 8 a §§, av följande lydelse.

1 kap.

3 §1

Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, och överlämnande till särskild vård.

5 §2

Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter.

26 kap.

25 §3

Förekommer till verkställighet på en gång dom på fängelse på livstid och dom på böter, förvandlings- straff för böter, fängelse på viss tid, villkorlig dom, skyddstillsyn, ung- domsvård, ungdomstjänst, ung- domsövervakning eller sluten ung- domsvård, ska livstidsstraffet träda i stället för den andra påföljden.

1Senaste lydelse 1988:942.

2Senaste lydelse 1988:942.

3Senaste lydelse 2020:617.

Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst arton år.

Ramtiden ska bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. Vid bestämmande av ramtidens längd ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid den tilltalade ska dömas för. Ramtiden får förlängas enligt det som framgår av 9 §.

5 § Den som har dömts till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminal- vårdsanstalt för verkställighet av påföljden.

6 § Rätten får, efter ansökan av den dömde eller Kriminalvården, besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Bestämmelser om villkorad utslussning finns i 4 kap. lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhets- förvaring.

7 § Vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas ska rätten särskilt beakta

1.risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid,

2.den tid som den dömde har avtjänat,

3.om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, och

4.om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället.

8 § Rätten får, efter ansökan av Kriminalvården, upphäva ett beslut om tillstånd till villkorad utslussning om den dömde allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhets- förvaring eller enligt särskilda föreskrifter som meddelats med stöd av 4 kap. 4 § den lagen.

En fråga om upphävande enligt första stycket ska handläggas skynd- samt.

Bestämmelser om upphävande av tillstånd till villkorad utslussning när den som har dömts till säkerhetsförvaring har begått ett annat brott finns i 34 kap. 9 § första stycket.

9 § Rätten får, efter ansökan av åklagaren, förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.

Ramtiden får också förlängas med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning enligt 6 § ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.

Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att ansöka om förlängning.

Prop. 2025/26:95

15

Prop. 2025/26:95

16

10 § Rätten ska besluta om att hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning enligt 6 § och i ärenden om förlängning av ramtiden enligt 9 §. En sådan utredning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt.

En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden enligt 9 § första stycket får inte bifallas utan att en sådan utredning har hämtats in.

Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden ska handläggas skyndsamt.

11 § Säkerhetsförvaringen är helt verkställd vid ramtidens utgång om rätten inte har fattat beslut enligt 38 kap. 3 b § tredje stycket.

12 § Bestämmelser om verkställighet av säkerhetsförvaring och om särskilda riskutredningar finns i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring.

34kap. 1 §6

Om den som har dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsövervakning eller sluten ung- domsvård har begått ett annat brott före domen (nyupptäckt brott) eller om den dömde begår ett nytt brott efter domen men innan påföljden helt har verkställts eller annars upphört (nytt brott), ska rätten bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottsligheten.

I stället för att bestämma en ny påföljd för den tillkommande brottslig- heten får rätten, i de fall som avses i 3 och 4 §§, besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den brottsligheten, eller undanröja den utdömda påföljden och döma till gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.

Undergår den dömde fängelse på livstid får rätten endast besluta att den tidigare utdömda påföljden ska avse också den tillkommande brottslig- heten.

För den som har dömts till säker- hetsförvaring finns särskilda be- stämmelser i 9–11 §§.

5 §7

Om 1 § första stycket tillämpas i fråga om brott som har begåtts under prövotiden för någon som villkorligt frigetts från fängelse, ska den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad om inte särskilda skäl talar mot det.

Som särskilda skäl för att inte förverka eller för att förverka endast en del av villkorligt medgiven frihet får rätten beakta

1.om den nya brottsligheten i förhållande till den tidigare är av lindrig beskaffenhet,

6Senaste lydelse 2020:617.

7Senaste lydelse 2025:1414.

Prop. 2025/26:95

framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

brott har dömts ut, och framgår det inte av domarna att den andra påföljden har beaktats, ska, sedan domarna fått laga kraft, rätten efter anmälan av åklagare med tillämpning av 2 § bestämma vad den dömde ska undergå till följd av den dom som sist ska verkställas. En sådan prövning hindrar inte att domen får verkställas, om inte rätten beslutar något annat.

18

8 §9

Det som föreskrivs i första stycket ska även gälla då fråga uppkommer om att en svensk brottmålsdom som avser två eller flera brott ska verk- ställas utomlands enligt lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet, lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen eller lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål, men det finns hinder mot verkställighet enligt den andra statens lagstiftning i fråga om något eller några av brotten.

9 §10

Om den som har dömts till säkerhetsförvaring ska dömas för ny eller nyupptäckt brottslighet, ska rätten besluta att säkerhetsför- varingen ska avse också den till- kommande brottsligheten. Rätten får samtidigt förlänga minimitiden och ramtiden samt upphäva ett tillstånd till villkorad utslussning. Minimitiden och ramtiden får dock

9Senaste lydelse 2025:522.

10Tidigare 9 § upphävd genom 1981:211.

Prop. 2025/26:95

12§2

Passmyndigheten ska återkalla ett gällande pass, om

1.passinnehavaren har förlorat eller efter ansökan har befriats från sitt svenska medborgarskap,

2.passet avser barn under arton år och barnets vårdnadshavare eller, om barnet vistas här i landet och står under vårdnad av båda föräldrarna, en av dem begär att passet ska återkallas och det inte finns synnerliga skäl mot återkallelse,

3.en passinnehavare, som är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet, uppehåller sig utomlands och det av särskilda skäl är motiverat att passet återkallas,

4.passinnehavaren genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,

5.passinnehavaren avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och innehavaren inte har villkorligt frigetts,

6. passinnehavaren genomgår sluten ungdomsvård och den sam- manlagda vårdtiden är minst ett år,

8.det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består,

9.någon annan än den för vilken passet är utställt förfogar över passet, eller

10.passinnehavaren är under- kastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med sär- skilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag.

Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har för- anlett passets utfärdande inte längre finns.

sluten ungdomsvård och den sam- manlagda vårdtiden är minst ett år,

9.det fanns hinder mot att bevilja passansökan enligt 7 § vid tiden för passets utfärdande och hindret fortfarande består,

10.någon annan än den som passet är utfärdat till förfogar över passet, eller

11.passinnehavaren är under- kastad ett utreseförbud enligt 31 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller ett tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag.

Ett särskilt pass ska dessutom återkallas, när de skäl som har lett till att passet utfärdades inte längre finns.

24

2Senaste lydelse 2020:351.

Vad som sägs i första stycket 2 ska inte gälla i det fall pass har ut- färdats utan vårdnadshavares med- givande enligt 11 § andra stycket.

Vad som sägs i första stycket 10 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §.

Det som sägs i första stycket 2 ska Prop. 2025/26:95 inte gälla i det fall pass har utfärdats

utan vårdnadshavares medgivande enligt 11 § andra stycket.

Det som sägs i första stycket 11 ska inte gälla i det fall pass har utfärdats enligt 7 a § andra stycket eller 11 §.

Prop. 2025/26:95

vården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakningsnämnd för avgörande. Ärendet skall alltid hänskjutas, om Kriminalvården finner att tillstånd inte bör med- delas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff skall hän- skjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den kriminalvårdsanstalt där den inta- gne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning skall hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårds- kontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutions- styrelse.

Passtillstånd skall vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verk- samhet i samband med en utlands- resa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället.

vakning enligt 19 § 3 prövas av Kriminalvården. Myndigheten får hänskjuta ärendet till övervakning- snämnd för avgörande. Ärendet ska alltid hänskjutas, om Kriminal- vården finner att tillstånd inte bör meddelas. Ärenden som gäller den som avtjänar fängelsestraff ska hän- skjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde den

kriminalvårdsanstalt där den intagne är inskriven är belägen. Ärenden som gäller den som står under övervakning ska hänskjutas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det fri- vårdskontor där den övervakade är inskriven är beläget. En fråga om passtillstånd för den som genomgår sluten ungdomsvård enligt 19 § 1 prövas av Statens institutions- styrelse.

Passtillstånd ska vägras, om det skäligen kan antas att den dömde skulle ägna sig åt brottslig verk- samhet i samband med en utlands- resa, att han eller hon genom att resa utomlands skulle söka undandra sig fortsatt verkställighet av den ådömda påföljden eller att resan annars skulle motverka hans eller hennes anpassning i samhället.

26

6Senaste lydelse 2005:655.

tionsstyrelse göra en motsvarande framställning.

Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning skall göras hos passmyndigheten om att passet skall återkallas.

stycket, kan Statens institutions- Prop. 2025/26:95 styrelse göra en motsvarande fram-

ställning.

Om en passinnehavare bereds vård som anges i 20 § och om det med hänsyn till ändamålet med vården är olämpligt att han eller hon har pass, kan Socialstyrelsen besluta att en framställning ska göras hos passmyndigheten om att passet ska återkallas.

Prop. 2025/26:95

28

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1998:620) om belastningsregister

Härigenom föreskrivs att 17 och 18 §§ lagen (1998:620) om belastningsregis- ter ska ha följande lydelse.

17 §1

Utöver vad som följer av 16 § ska uppgifter om

1.fängelse- eller förvandlingsstraff för böter gallras tio år efter frigiv- ningen,

2.fängelsestraff som ska anses helt verkställt genom tidigare fri- hetsberövande eller från vilket någon genom beslut om nåd helt har befriats gallras tio år efter domen eller beslutet,

3.förvandlingsstraff för böter som har fallit bort enligt 18 § bötes- verkställighetslagen (1979:189) gallras fem år efter det att straffet föll bort,

4.säkerhetsförvaring gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd,

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

1Senaste lydelse 2025:159.

a)tio år efter domen eller beslutet, eller

b)fem år efter domen eller beslutet, om uppgiften avser en person som

var under 18 år vid tidpunkten för brottet eller brotten,

a)tio år efter beslutet, eller

b)tre år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för brottet,

a)tio år efter beslutet, eller

b)fem år efter beslutet, om uppgiften avser en person som var under 18 år vid tidpunkten för beslutet.

18 §2

Om det före utgången av den tid som anges i 17 eller 17 a § har gjorts en ny anteckning enligt 3, 4 eller 4 a § som avser samma person, ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av dem ska finnas kvar i registret. Detta ska dock inte gälla om den nya anteckningen avser penningböter.

2Senaste lydelse 2022:735.

Prop. 2025/26:95

29

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihets- berövanden och andra tvångsåtgärder ska ha följande lydelse.

4 §

Prop. 2025/26:95

Den som har avtjänat fängelse- straff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter har rätt till ersättning, om det efter överk- lagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning. Det- samma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.

Den som har avtjänat fängelse- straff, säkerhetsförvaring, sluten ungdomsvård eller förvandlings- straff för böter har rätt till ersättning, om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny hand- läggning. Detsamma gäller den som efter beslut av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har varit intagen för rättspsykiatrisk vård.

Prop. 2025/26:95

32

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 29 a och 31 a §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål ska ha följande lydelse.

31 a §2

En svensk domstol får begära att en frihetsberövad person som, enligt lagen (2025:520) om inter- nationell verkställighet i brottmål, av- tjänar ett i Sverige utdömt fäng- elsestraff i en annan stat, förs över till Sverige för att inställa sig till en ny prövning av den dom som verkställigheten gäller. Av an- sökan ska det framgå att den frihets- berövade samtycker till att över- föras.

Denna lag träder i kraft den 15 april 2026.

1Senaste lydelse 2025:525.

2Senaste lydelse 2025:525.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen

Prop. 2025/26:95

Prop. 2025/26:95

38

2.10Förslag till lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251)

Härigenom föreskrivs att 1, 18 och 21 §§ strafftidslagen (2018:1251) ska ha följande lydelse.

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om när fängelsestraff får verkställas och hur strafftid ska beräknas.

Det som föreskrivs om fängelse- straff och strafftid i denna lag ska gälla även för säkerhetsförvaring och för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring, om inte något annat är föreskrivet.

18 §

När ett fängelsestraff på viss tid verkställs ska strafftiden beräknas i dagar. Ett fängelsestraff i månader eller år ska omräknas till dagar. Med en månad ska avses trettio dagar och med ett år trehundra- sextiofem dagar.

21 §1

En dömd ska meddelas ett strafftidsbeslut som fastställer

1.dagen för strafftidens början,

2.fängelsestraffets längd i dagar,

3.antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande,

4.dagen för strafftidens slut,

5.tidigaste dag för villkorlig frigivning,

6.återstående strafftid i dagar, och

7.dagen för prövotidens utgång.

1.dagen för strafftidens början, och

2.antalet dagar som ska tillgodoräknas av tidigare frihetsberövande om straffet tidsbestäms.

Om ett strafftidsbeslut avser säkerhetsförvaring, ska beslutet fastställa

1Senaste lydelse 2025:1420.

Prop. 2025/26:95

40

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 och 8 §§ lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

4 kap.

7 §1

Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet och som har gjorts gemensamt tillgängliga enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades.

Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de personuppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas.

8 §

Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes.

Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket.

1Senaste lydelse SFS 2025:961.

Denna lag träder i kraft den 15 april 2026.

Prop. 2025/26:95

41

Prop. 2025/26:95

42

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse

4 kap.

8 §

Personuppgifter som kan antas ha samband med sådan brottslig verksamhet som anges i 3 kap. 2 § första stycket 1 får, om de behandlas i ett ärende, inte behandlas längre än ett år efter det att ärendet avslutades.

Om personuppgifterna inte behandlas i ett ärende får de inte behandlas längre än tre år efter utgången av det kalenderår då registreringen avseende personen gjordes. Personuppgifter som kan antas ha samband med brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer får inte behandlas längre än fem år efter utgången av det kalenderår då registreringen gjordes. Om en ny registrering beträffande personens anknytning till brottslig verksamhet görs före utgången av de tidsfristerna, får de uppgifter som redan finns om personen fortsätta att behandlas så länge någon av uppgifterna får behandlas.

9 §

Personuppgifter som behandlas i samband med sådan övervakning som avses i 3 kap. 2 § första stycket 2 får inte behandlas längre än tio år efter utgången av det kalenderår då den senaste registreringen avseende personen gjordes.

Den tid då en övervakad person avtjänar ett fängelsestraff eller genomgår sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med sär- skild utskrivningsprövning ska inte räknas med vid beräkningen av den tidsfrist som anges i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 15 april 2026.

Verkställighet får ske även om påföljden är strängare än vad som enligt svensk lag hade kunnat följa på brottet eller brotten.

Denna lag träder i kraft den 15 april 2026.

Prop. 2025/26:95

45

Prop. 2025/26:95

46

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (2025:798) om ändring i passlagen (1978:302)

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978:302)

dels att 7 § lagen i stället för lydelsen enligt lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse,

dels att punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2025:798) om ändring i den lagen ska ha följande lydelse.

7 §

Passansökan ska avslås, om

1.bestämmelserna i 6 § inte har följts och sökanden inte har följt uppmaningen att avhjälpa bristen,

2.ansökan avser pass för barn under arton år och barnets vårdnads- havare inte har lämnat medgivande och det inte finns synnerliga skäl att ändå utfärda pass,

3.sökanden är anhållen, häktad eller underkastad övervakning enligt 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken eller reseförbud eller anmälningsskyldighet enligt 25 kap. 1 § samma balk,

4.sökanden är föremål för ett beslut om övervakningsåtgärder enligt 2 kap. 1 § lagen (2015:485) om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande,

5.sökanden är föremål för en uppföljningsförklaring som avser en övervakningsåtgärd enligt 3 kap. 3 § 3–5 lagen om erkännande och uppföljning av beslut om övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen, och åklagaren inte har lämnat medgivande,

6.sökanden är efterlyst och ska omhändertas omedelbart vid anträffandet,

7.sökanden genom en dom som har fått laga kraft har dömts till frihetsberövande påföljd, som inte har börjat verkställas, och det finns sannolika skäl att anta att han eller hon har för avsikt att undandra sig verkställigheten,

8.sökanden avtjänar fängelsestraff och den sammanlagda tiden att avtjäna är fängelse i minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigetts,

9.sökanden avtjänar säkerhets-

sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser.

2.Vid tillämpningen av 7 § 11 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672)

idess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen.

sig sitt pass eller förbud att utfärda pass för sökanden har meddelats enligt samma bestämmelser.

2.Vid tillämpningen av 7 § 12 ska ett beslut om att sökanden ska lämna ifrån sig sitt pass, eller om ett förbud att utfärda pass för sökanden, som har meddelats enligt 6 kap. 6 § konkurslagen (1987:672)

idess lydelse före den 1 juli 2026, anses som ett beslut enligt 6 kap. 6 b § konkurslagen.

Prop. 2025/26:95

47

52

När ett livstidsstraff har omvandlats till ett tidsbestämt fängelsestraff gäller samma regler för straffet som för andra tidsbestämda fängelsestraff, se avsnitt 4.1.1.

4.1.3Rättspsykiatrisk vård

Under vissa förhållanden får rätten överlämna den som har begått ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter till rättspsykiatrisk vård. För det krävs att den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och att det, med hänsyn till hans eller hennes psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt, är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårds- inrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång (31 kap. 3 § första stycket brottsbalken).

Om det till följd av den psykiska störningen finns risk för att den tilltalade återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag och brottet har begåtts under påverkan av allvarlig psykisk störning får rätten besluta att den rättspsykiatriska vården ska förenas med särskild utskrivnings- prövning (31 kap. 3 § andra stycket).

Rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning får inlednings- vis pågå i högst fyra månader (12 § lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). På ansökan av chefsöverläkaren får förvaltningsrätten därefter medge förlängning med högst sex månader åt gången (12 a §). Chefsöver- läkaren ska genast besluta att vården av en patient som ges rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning ska upphöra om patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning, eller det inte längre med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång eller ges öppen rättspsykiatrisk vård. Chefsöverläkaren ska fortlöpande överväga frågan om den rättspsykiatriska vårdens upphörande (13 §).

När det gäller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska vården enligt 16 § i stället upphöra när det inte längre till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning finns risk för att den dömde återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Det krävs dessutom att det inte heller annars med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han eller hon är intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång, eller ges öppen

undantag är inte möjligt ens när det handlar om allvarligt samhälls- omstörtande verksamhet som terrorism eller organiserad brottslighet. Begreppet tortyr är inte definierat i artikel 3, men FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning innehåller en beskrivning som anses vara av betydelse för tolkningen (se artikel 1 i den konventionen). Begreppen omänsklig och förnedrande behandling anses dock vara av så allmän natur att de inte kan definieras på ett meningsfullt sätt utan de får i stället ges en mer konkret innebörd genom Europadomstolens praxis. Domstolen har också framhållit att behandling eller bestraffning måste ske med betydande hårdhet eller hänsynslöshet (”a minimum of severity”) för att strida mot artikel 3. Artikeln syftar till att garantera att staterna inte orsakar sina medborgare allvarlig skada.

Ett livstidsstraff som inte ger den intagne något hopp om frigivning ens i en avlägsen framtid har av Europadomstolen ansetts strida mot artikel 3. Den tolkningen delas av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, som har anfört att ett livstidsstraff utan möjlighet till frigivning strider mot rätten till liv (artiklarna 6, 7 och 9 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, se kommitténs General Comment No.36, CCPR/C/GC/36, och Wairiki Rameka m.fl. mot Nya Zeeland, Communication No. 1090/2002). Europadomstolen har i det sammanhanget betonat att det i europeisk och internationell rätt finns ett klart stöd för principen att alla fångar, också de som avtjänar livstidsstraff, ska erbjudas möjligheten till återanpassning samt utsikter till frigivning om återanpassningen fungerar. (Se exempelvis Vinter m.fl. mot Förenade kungariket [stor kammare], nr 66069/09, 130/10 och 3896/10, dom den 9 juli 2013, och Čačko mot Slovakien, nr 49905/08, dom den 22 juli 2014).

I ett annat avgörande (Léger mot Frankrike, nr 19324/02, dom den 30 mars 2009) uttalade Europadomstolen att ett livstidsstraff under en första period måste anses tjäna ett bestraffningssyfte men att frihets- berövandet därefter måste grundas på att den dömde är farlig för sin omgivning och att en frigivning skulle medföra risker för samhället. I det aktuella fallet hade den enskildes rättigheter inte kränkts eftersom han hade kunnat ansöka om frigivning med vissa intervaller, det inte var uteslutet att han skulle friges någon gång och frigivningen hade vägrats på grund av att de experter som uttalat sig inte uteslutit att han alltjämt kunde skada andra.

Enligt artikel 5 har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten förutom i de sex fall som särskilt räknas upp i artikeln (punkten 1 a–f) och i den ordning lagen föreskriver. Uppräkningen är uttömmande, vilket innebär att frihetsberövanden i alla andra situationer än dessa strider mot konventionen. Syftet med artikeln är att hindra god- tyckliga frihetsberövanden. Målet är också att artikeln ska leda till att kravet på förutsebarhet uppfylls genom att det tydligt måste framgå av lag när och hur en person kan frihetsberövas. Även frihetsberövanden som sker med stöd av lag kan vara godtyckliga i konventionens mening, till exempel för att de saknar motivering.

Ett frihetsberövande ska också vara omgärdat av särskilda rätts- säkerhetsgarantier (punkterna 2–5). Enligt punkten 4 har var och en som är berövad friheten rätt att begära att domstol snabbt prövar lagligheten av

Prop. 2025/26:95

57

Utredningens förslag

Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår dock att den nya påföljden ska utgöra ett straff och benämnas säkerhetsstraff. Vidare föreslår utredningen att det ska regleras i förordning och inte i lag att den som döms till den nya påföljden ska tas in i kriminalvårdsanstalt och att Kriminalvården ska ansvara för verk- ställigheten. Utredningens förslag har även en delvis annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna

Remissutfallet är blandat. Ett antal remissinstanser, däribland Brottsföre- byggande rådet, Brottsofferjouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Hov- rätten för Övre Norrland, Institutet för mänskliga rättigheter, Jämställd- hetsmyndigheten, Kalmar tingsrätt, Kristianstads tingsrätt, Lunds tings- rätt, Malmö kommun, Seko, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjej- jourer i Sverige (Roks) och Unizon, instämmer i eller har inte något att invända mot utredningens förslag att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd ska införas och framhåller att en sådan påföljd kan fylla en lucka i påföljdssystemet i dess nuvarande utformning.

Andra remissinstanser, bland annat Norrköpings tingsrätt och Åklagar- myndigheten, delar utredningens bedömning att nuvarande påföljdsregler i vissa situationer är otillräckliga för att tillgodose behovet av samhälls- skydd, men framhåller att andra åtgärder bör prövas och utvärderas innan en ny påföljd införs eller att en annan modell som bygger på det befintliga påföljdssystemet bör övervägas. Åklagarmyndigheten tillstyrker däremot att den nya påföljden införs som en straffrättslig påföljd och att Kriminal- vården ansvarar för verkställigheten. Även Göteborgs universitet (Centrum för etik, juridik och mental hälsa, CELAM) anser att det är rimligt att Kriminalvården ansvarar för verkställigheten.

Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern framhåller att det i grunden är ett politiskt ställningstagande huruvida en tidsobestämd frihetsberövande påföljd av det aktuella slaget ska införas eller inte. JO påpekar dock att förslaget innebär en avvikelse från den grundläggande straffrättsliga principen att ingripandet ska stå i proportion till gärningens allvar.

Domstolsverket delar utredningens bedömning att det saknas ett reellt samhällsskydd mot personer som har en hög benägenhet att återfalla i brott. Domstolsverket understryker dock vikten av att det straffrättsliga regelverket svarar mot högt ställda krav på rättssäkerhet och att principerna om proportionalitet, likabehandling och förutsebarhet även fortsatt är den grund på vilken det straffrättsliga systemet vilar.

Kriminalvården har ingen principiell invändning mot att en ny tids- obestämd frihetsberövande påföljd införs men för fram att det skulle vara ingripande för den enskilde. Kriminalvården framhåller som skäl mot en sådan påföljd att den skulle innebära att dömde inte endast hålls frihetsberövad utifrån vad han eller hon gjort utan också av preventiva skäl och att tidsobestämda påföljder kan upplevas som mer psykiskt pressande av de dömda än tidsbestämda påföljder och inverka negativt på intagnas möjlighet till återanpassning.

Prop. 2025/26:95

61

Prop. 2025/26:95

62

Ett antal andra remissinstanser motsätter sig utredningens förslag. Det gäller bland annat Svea hovrätt, som menar att den föreslagna påföljden inte är förenlig med de grundläggande principerna om ekvivalens och proportionalitet som finns inom den svenska straffrätten och att de skäl som utredningen anger för att ändå införa påföljden inte är övertygande. Hovrätten ifrågasätter också möjligheten att göra träffsäkra risk- bedömningar inför påföljdsbestämningen och framhåller risken att det kan komma att sitta ett antal individer frihetsberövade, i preventivt syfte, utan att dessa har en reell återfallsrisk i allvarlig brottslighet. Liknande synpunkter förs också fram av bland annat Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten), Göteborgs universitet (CELAM), Stockholms universitet (Juridiska fakulteten och Krimino- logiska institutionen), Linnéuniversitetet (Institutionen för kriminologi och polisiärt arbete), Sveriges advokatsamfund och Civil Rights Defenders.

Göta hovrätt framför som alternativ till den föreslagna påföljden att det ska vara möjligt att döma ut fängelse på livstid vid upprepade återfall i allvarliga brott mot andra personers liv och hälsa.

Göta hovrätt, Solna tingsrätt, Svea hovrätt och Övervakningsnämnden i Sundsvall anser inte att den nya påföljden bör benämnas säkerhetsstraff. Solna tingsrätt och Övervakningsnämnden i Sundsvall anser att det bör väljas en benämning som bättre beskriver vad det handlar om och föreslår fängelse på obestämd tid. Även Svea hovrätt föreslår benämningen fängelse på obestämd tid, alternativt tidsobestämt fängelse. Göta hovrätt anser att ordet fängelse bör ingå i namnet.

Skälen för regeringens förslag

Regeringens omläggning av kriminalpolitiken

Samhället har under de senaste åren genomgått stora förändringar. Det har bland annat skett en ökning av antalet grova våldsbrott i form av skjut- ningar och sprängningar och den systematiska och organiserade brottsligheten har kommit att påverka allt fler delar av samhället. Den organiserade brottsligheten drabbar också i allt större utsträckning utom- stående.

Allvarliga våldsbrott mot person orsakar ett stort mänskligt lidande för såväl brottsoffer som deras anhöriga och minskar tryggheten i samhället även utanför den organiserade brottsligheten. Inte minst gäller det vid allvarligt och upprepat våld i nära relationer samt vid allvarlig brottslighet mot barn. När samhället brister i ingripande och kontroll i dessa situationer förvärras lidandet och otryggheten för många brottsoffer.

Samhällets syn på brottsligheten har också förändrats. En ordning där en person som har begått allvarliga vålds- eller sexualbrott försätts på fri fot efter avtjänat straff trots en hög återfallsrisk brister i trovärdighet. Regeringen genomför mot den bakgrunden en omläggning av kriminal- politiken där fokus flyttas från gärningsmannen till brottsoffer och samhällsskydd.

Som har konstaterats i avsnitt 4.2.1 har staten en skyldighet enligt Europakonventionen att skydda sina medborgare från brott. Kriminal- politikens främsta syfte är att minska brottsligheten och att öka människors trygghet. Straffsystemet, inbegripet påföljdssystemet, har en central roll i det sammanhanget där särskilt fängelsestraffet fyller en viktig funktion.

Straffet är repressivt, men möjliggör också kontroll och påverkan för att förebygga återfall i brott. Kravet på samhällsskydd betonas i fängelselagen i de grundläggande bestämmelserna om verkställighetens mål och utform- ning (se 1 kap. 5 § andra stycket). För att upprätthålla samhällsskyddet tas det vid verkställigheten av ett fängelsestraff särskild hänsyn när det gäller intagna som har gjort sig skyldiga till allvarlig brottslighet. Det ska bland annat beslutas om särskilda villkor för långtidsdömda om placering i anstalt, permission och särskilda utslussningsåtgärder (1 kap. 7 §). Under anstaltsvistelsen finns det också en möjlighet för Kriminalvården att kontrollera vilka kontakter den intagne har med omvärlden. Ett av Kriminal- vårdens uppdrag är vidare att förebygga återfall i brott. Som en del i Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete erbjuds därför dömda som konstateras ha medelhög eller hög risk för återfall i brott att delta i behand- lingsprogram. Framför allt kan inte den som avtjänar ett fängelsestraff i anstalt, under den tid som han eller hon är frihetsberövad, begå nya brott ute i samhället. I det sagda ligger att straffet kan tillgodose angelägna samhällsskyddsintressen som att hindra fortsatt brottsaktivitet och skapa trygghet för brottsoffer.

För att ytterligare stärka samhällsskyddet har regeringen genomfört ett flertal skärpningar av reglerna för villkorlig frigivning. Sedan den 1 januari 2026 gäller bland annat att den som avtjänar ett fängelsestraff som uppgår till sex år eller mer som tidigast kan friges villkorligt efter att minst tre fjärdedelar av fängelsestraffet har avtjänats, i stället för efter två tredje- delar (26 kap. 6 § brottsbalken). Tröskeln för att skjuta upp den villkorliga frigivningen om den dömde missköter sig under anstaltsvistelsen har också sänkts och i vissa fall är det möjligt att skjuta upp den villkorliga frigiv- ningen om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att den dömde begår nya brott av allvarligt slag (26 kap. 6 a §). Vidare lämnar regeringen i lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott flera förslag som syftar till att stärka samhällsskyddet, minska risken för återfall i brott och öka tryggheten för brottsoffer.

Ytterligare åtgärder behöver vidtas

Den som döms till ett tidsbestämt fängelsestraff kommer att friges vid någon tidpunkt även om det alltjämt finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Utifrån ett samhälls- skyddsperspektiv kan det konstateras att det finns mycket starka skäl som talar för att en person som begått mycket allvarliga brott och som samtidigt är återfallsbenägen inte ska friges så länge det föreligger en påtaglig risk för att han eller hon kommer att återfalla i allvarlig brottslighet. Ju allvarligare och farligare brottslighet det är fråga om, desto större ansvar är det befogat att samhället tar för att förhindra återfall i brott.

Merparten av dem som återfaller i våldsbrottslighet ingår inte i den kategori som i lagens mening klassificeras som allvarligt psykiskt störda. Samtidigt är livstidsstraffet förbehållet de allra allvarligaste brotten. När det gäller exempelvis personer som har en allvarlig aggressivitet till följd av missbruk, vissa allvarliga personlighetsstörningar (som inte anses utgöra allvarlig psykisk störning) eller personer med allvarliga sexuella avvikelser saknas det således i vissa fall ett reellt samhällsskydd. Det gäller inte minst vid återfall i allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet mot en

Prop. 2025/26:95

63

möjligaste mån inte inverkar negativt på intagnas möjlighet till återanpassning, vilket Kriminalvården framhåller. Regeringen åter- kommer till dessa frågor i avsnitt 5.4.2 och 7.

Göta hovrätt framhåller att i stället för att införa en ny tidsobestämd påföljd bör möjligheterna att döma ut fängelse på livstid vid upprepade återfall i allvarliga brott mot liv och hälsa utökas. I lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor, som beslutades den 15 januari 2026, föreslår regeringen att fängelse på livstid ska kunna dömas ut som gemensamt straff om flera av brotten har ett maximistraff som uppgår till fängelse i tolv år, samtidigt som maximistraffen för brotten synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn föreslås höjas till fängelse i tolv år. Enligt regeringen kan inte förslaget om en ny tidsobestämd påföljd ersättas av den förändring som föreslås i den nämnda lagrådsremissen eftersom behovet av ökat samhällsskydd är betydligt bredare än de fall där det skulle kunna dömas till livstids fängelse. Tillämpningsområdet för den föreslagna nya påföljden är vidare just för att tillgodose detta bredare behov. Regeringen bedömer därför att den föreslagna lösningen är mer ändamålsenlig än den som förespråkas av hovrätten. Sammantaget instämmer regeringen därför i utredningens bedömning att en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd bör införas.

Säkerhetsförvaring ska införas

Regeringen delar utredningens bedömning att behovet av en ytterligare möjlighet till frihetsberövande på obestämd tid bör tillgodoses genom en straffrättslig åtgärd. En sådan ordning stämmer bäst överens med artikel 5.1 a i Europakonventionen (se avsnitt 4.2.3) och säkerställer att en så ingripande åtgärd som ett frihetsberövande på obestämd tid innebär hanteras inom ramen för en brottmålsprocess som omgärdas av starka rättssäkerhetsgarantier med åklagaren som motpart och företrädare för allmänintresset.

En första fråga är hur denna straffrättsliga åtgärd bör utformas. En variant skulle kunna vara att införa en ny form av tidsobestämt fängelse. Det som i någon mån talar för en sådan ordning är att Kriminalvården föreslås vara huvudman för påföljden och att den föreslås avtjänas i kriminalvårdsanstalt (se avsnitt 5.1.2). Enligt regeringen riskerar dock en ny variant av fängelse att förväxlas med fängelse på livstid, som i praktiken innebär fängelse på obestämd tid. Vidare bör den som döms till den nya påföljden i flera avseenden omfattas av ett annat regelverk än det som gäller för fängelse (se avsnitt 5.4 och 7), vilket talar emot att en ny variant av fängelse införs. I samma riktning talar även det faktum att påföljdsvalet och frihetsberövandets längd delvis kommer att styras av andra utgångspunkter än vad som gäller för befintliga fängelsestraff. Regeringen delar således utredningens bedömning att en ny sorts påföljd bör införas.

En andra fråga är om den nya påföljden bör utgöra ett nytt straff, i enlighet med utredningens förslag, eller en annan påföljd för brott. I brottsbalken används begreppet påföljd för brott som ett samlingsbegrepp för böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Av dessa påföljder är det endast böter och fängelse som

Prop. 2025/26:95

65

Prop. 2025/26:95

68

Nödvändiga följdändringar

I likhet med utredningen anser regeringen att införandet av den nya påföljden leder till ett behov av att göra vissa nödvändiga följdändringar i författningar utanför brottsbalken.

I passlagen (1978:302) finns bestämmelser om när en passansökan ska avslås (7 §) och när ett pass ska återkallas (12 §). Det ska bland annat ske om sökanden/passinnehavaren avtjänar ett fängelsestraff, om den sam- manlagda tiden att avtjäna är minst ett år och sökanden inte har villkorligt frigivits, eller om sökanden/passinnehavaren genomgår rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Skälen för den regleringen gör sig gällande även i förhållande till den påföljd som nu föreslås införas. Den nya påföljden bör därför också omfattas av 7 § så att passansökan ska avslås om sökanden avtjänar säkerhetsförvaring. Av författningstekniska skäl bör motsvarande ändring göras i lagen (2025:798) om ändring i passlagen, som träder i kraft den 1 juli 2026. Den nya påföljden bör också omfattas av 12 § så att passmyndigheten kan återkalla ett gällande pass om passinnehavaren avtjänar säkerhetsförvaring. I 18 § hänvisas till vissa punkter i 12 § första stycket. Till följd av den föreslagna ändringen i 12 § bör hänvisningen i 18 § också ändras. Den nya påföljden bör också läggas till i de bestämmelser i passlagen som reglerar frågor om passtillstånd för den som är dömd till vissa i bestämmelserna angivna påföljder, det vill säga 19, 21, 24 och 26 §§.

I lagen (1998:620) om belastningsregister finns uppgifter om den som, genom dom, beslut, strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, har ålagts påföljd för brott (3 § 1). I regel ska uppgifterna gallras ur registret efter tio år (17 §). Som en följd av att det föreslås att en ny påföljd ska införas kommer det att finnas uppgifter om den nya påföljden i belastningsregistret. Den nya påföljden bör därför också omfattas av reglerna om gallring. I enlighet med utredningens förslag bör det därför i 17 § införas en bestämmelse med innebörden att en uppgift om säkerhetsförvaring ska gallras tio år efter det att påföljden är helt verkställd. I 18 § finns regler om så kallad uppskjuten gallring. I första stycket föreskrivs det att om det före utgången av den tid som anges i 17 eller 17 a § har gjorts en ny anteckning i belastningsregistret avseende samma person ska ingen av uppgifterna gallras så länge någon av uppgifterna ska finnas kvar i registret, med undantag för om den nya anteckningen avser penningböter. Enligt andra stycket ska dock en uppgift alltid gallras senast tjugo år efter den dom eller det beslut som ledde till att uppgiften fördes in i registret. För uppgift om fängelse- eller förvandlings- straff för böter och överlämnande till rättspsykiatrisk vård gäller det endast om de tidsfrister som anges i 17 § 1 och 8 har gått ut. Eftersom verkställig- heten av säkerhetsförvaring kommer att pågå under obestämd tid bör bestämmelsen om gallring i andra stycket gälla på motsvarande sätt för uppgift om säkerhetsförvaring. Det bör därför i 18 § andra stycket införas en hänvisning till den föreslagna bestämmelsen i 17 § om säkerhets- förvaring.

I lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder finns bestämmelser om rätt till ersättning för den som har avtjänat fängelsestraff, sluten ungdomsvård eller förvandlingsstraff för böter om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel

meddelas frikännande dom eller döms ut en mindre ingripande påföljd eller om den dom som har legat till grund för verkställigheten undanröjs utan beslut om ny handläggning (4 § första meningen). På samma sätt som gäller för dessa frihetsberövande påföljder bör det även vara möjligt att ansöka om ersättning för den som i en motsvarande situation har avtjänat säkerhetsförvaring. Den nya påföljden bör därför omfattas av paragrafens tillämpningsområde i enlighet med utredningens förslag.

Strafftidslagen (2018:1251) innehåller bestämmelser om när fängelse- straff får verkställas och hur strafftid ska beräknas. Utredningen föreslår att lagen ska göras tillämplig även på den nya påföljden. Som framgår i avsnitt 5.1.1 bedömer regeringen, till skillnad från utredningen, att den nya påföljden inte ska utgöra ett nytt straff. Samtidigt kommer påföljden ha stora likheter med ett fängelsestraff, bland annat genom att den som döms till säkerhetsförvaring ska intas i kriminalvårdsanstalt och Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten av påföljden. När någon döms till säkerhetsförvaring ska rätten även fastställa vissa tidsramar som styr påföljdens verkställighet (se avsnitt 5.4). Det finns därför ett behov av att ha en motsvarande reglering för den nya påföljden. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att ett nytt andra stycke bör läggas till med innebörden att det som föreskrivs om fängelsestraff i lagen ska gälla även för säkerhetsförvaring. Eftersom det i formell mening inte kommer att vara fråga om någon strafftid bör det även i samma paragraf läggas in en bestämmelse om att det som föreskrivs om strafftid i lagen ska gälla även för tid för verkställighet av säkerhetsförvaring om inte något annat är föreskrivet. Det bör även göras ett tillägg i 18 § med innebörden att vid säkerhetsförvaring gäller motsvarande beräkningssätt som för fängelsestraff på viss tid i fråga om beräkning av minimitiden och ramtiden. När det gäller strafftidsbeslut kan dock vad som föreskrivs om fängelsestraff inte appliceras rakt av på säkerhetsförvaring eftersom påföljdens föreslagna utformning i centrala delar skiljer sig åt från fängelsestraffets (se avsnitt 5.4). Det bör därför, som utredningen föreslår, införas en särskild reglering avseende vad som ska fastställas i ett strafftidsbeslut när det är fråga om verkställighet av säkerhetsförvaring.

Slutligen finns det viss reglering som rör behandling av personuppgifter som bör ändras. I 4 kap. 7 och 8 §§ lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och i 4 kap. 8 och 9 §§ lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av person- uppgifter inom brottsdatalagens område regleras hur länge personupp- gifter får behandlas i underrättelseverksamhet respektive hur länge uppgifter om en person som är föremål för övervakning får behandlas. I paragraferna föreskrivs att tid som en misstänkt eller övervakad person avtjänar en frihetsberövande påföljd inte ska räknas in vid beräkning av de olika tidsfristerna. Som en följd av att regeringen föreslår att en ny frihetsberövande påföljd ska införas bör påföljden läggas till bestämmel- serna så att inte heller den tid som en misstänkt eller övervakad person avtjänar säkerhetsförvaring ska räknas in i tidsfristerna.

Som Kriminalvården noterar kan även vissa bestämmelser i lagen (2018:1699) om kriminalvårdens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (kriminalvårdens brottsdatalag) behöva ändras. I propositionen En modern lagstiftning för Kriminalvårdens personuppgiftsbehandling, prop. 2025/26:48, föreslås ändringar i

Prop. 2025/26:95

69

Utredningens förslag

Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår att påföljdens tillämpningsområde ska begränsas till brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, att endast tidigare domar på fängelse ska kunna ligga till grund för den nya påföljden i återfalls- situationen och att det i flerbrottsfallet inte ska regleras hur allvarlig brottslighet som krävs utöver att brottsligheten ska vara synnerligen allvarlig. Utredningen föreslår även att det ska prövas om det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att tillgodose behovet av samhällsskydd. Vidare har utredningens förslag en annan lagteknisk utformning.

Remissinstanserna

Åklagarmyndigheten instämmer i förslaget att det ska krävas en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och att ett tidsbestämt fängelsestraff eller andra åtgärder inte ska anses tillräckliga för att tillgodose behovet av samhällsskydd för att den nya påföljden ska kunna dömas ut samt att fängelse på livstid och rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning ska ha företräde framför den nya påföljden. Myndigheten invänder dock mot förslaget att bedömningen ska utgå från det utdömda fängelsestraffet eftersom rätten vid straffmätningen kan beakta förmildrande omständigheter och strafflindring kan ges av skäl som inte kan kopplas till brottets allvar eller den dömdes återfallsbenägenhet. Myndigheten påpekar även att påföljdens tillämpningsområde inte omfattar den som tidigare har dömts till rättspsykiatrisk vård eller till sluten ungdomsvård. Kriminalvården noterar att den nya påföljdens tillämpningsområde inte heller omfattar någon som tidigare har dömts till påföljden.

Justitiekanslern framhåller att det på senare år har skett en mängd förändringar av straffskalorna för olika brott och att det för närvarande pågår en översyn av straffskalorna och påföljdssystemets utformning. Om ytterligare straffskärpningar genomförs kan detta medföra att fler brott kan komma att leda till den nya påföljden än dem som utredningen har kunnat utgå från. Liknande synpunkter framförs av Stockholms tingsrätt.

Uppsala universitet (Juridiska fakulteten) och Eskilstuna tingsrätt efterfrågar ytterligare vägledning avseende vilka brott som ska kunna leda till den nya påföljden. Tingsrätten föreslår att det i stället för en hänvisning till brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör anges vilka kapitel och brott som ska kunna leda till den nya påföljden. Kalmar tingsrätt anser att förslagets konstruktion medför att påföljdens tillämplighet på ett olyckligt sätt görs beroende av om flerfaldig brottslighet prövas vid en eller flera rättegångar. Göteborgs tingsrätt påpekar att det i återfallssituationen bör framgå av lagtexten att den tidigare domen ska ha fått laga kraft.

Göta hovrätt anser att det bör förtydligas i lagtexten att straffmätnings- värdet vid flerfaldig brottslighet ska uppgå till minst sex års fängelse för att påföljden ska kunna dömas ut. Även Kristianstads tingsrätt efterfrågar ett flertal förtydliganden, bland annat avseende frågan om det är straffvärdet eller straffmätningsvärdet som ska vara av betydelse i åter- fallssituationen och vad som avses med påtaglig risk för återfall i brott. Tingsrätten anser vidare att en eventuell återfallsskärpning inte bör beaktas

Prop. 2025/26:95

71

intresset av att skydda potentiella nya offer från allvarlig brottslighet väger klart tyngre än den enskildes rätt till frihet.

Tillämpningsområdet ska begränsas till viss brottslighet

En första fråga är om tillämpningsområdet bör avgränsas till vissa särskilda brottstyper. Utredningen föreslår att påföljden endast ska kunna dömas ut för brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.

Regeringen delar utredningens bedömning att en avgränsning bör göras till viss typ av brottslighet och att vissa kategorier av brott bör pekas ut i lagtexten. Ett annat alternativ skulle vara att göra direkta hänvisningar till de kapitel och brott som ska kunna föranleda säkerhetsförvaring, vilket förespråkas av Eskilstuna tingsrätt. Vissa brottstyper är dock sådana att ett brott under vissa förhållanden är av sådan karaktär att det bör kunna föranleda säkerhetsförvaring, men inte alltid. Detta kommer att utvecklas närmare nedan. En sådan hänvisning skulle dessutom behöva bli omfattande för att kunna täcka in alla relevanta brott. Regeringen anser därför att det inte är lämpligt eller möjligt att hänvisa till uttryckliga straffbestämmelser på det sätt som tingsrätten föreslår.

Frågan är då vilka kategorier av brott som bör omfattas. I andra samman- hang, när samhällsskyddsåtgärder för psykiskt störda lagöverträdare har diskuterats, har det varit ett tydligt fokus på brott mot liv eller hälsa (se exempelvis prop. 1990/91:58 s. 466 och 467, propositionen Anmäl- ningsskyldighet, säkerhet och tillsyn inom psykiatrisk tvångsvård, prop. 2005/06:63 s. 16 och 17 och betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd, SOU 2012:17 s. 519 och 520). Det har i dessa fall i princip funnits enighet om att ökat samhälls- skydd kan berättiga preventiva insatser vid särskilt allvarlig brottslighet som riktar sig mot liv eller hälsa.

I Norge och Danmark ingår även brott som i ett svenskt sammanhang kan kategoriseras som brott mot frihet och frid bland de brott som kan leda till en preventiv frihetsberövande påföljd (se avsnitt 4.3.1 och 4.3.2). De brott som ingår i den kategorin kan, precis som brott mot liv och hälsa, vara mycket integritetskränkande och orsaka stort lidande för den enskilda.

Med en avgränsning till brott mot annans liv, hälsa, frihet eller frid skulle sådana gärningar som utgör brott mot en annan person som mord, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, våldtäkt eller andra sexualbrott att omfattas av påföljdens tillämpningsområde. Om sådana brott bevittnats av barn som är närstående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot träffas även barnfridsbrott av definitionen. Även andra sammansatta brott, som grov frids- kränkning och grov kvinnofridskränkning, omfattas. Rån och grovt rån omfattas också, liksom mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse om det vid gärningen förelegat fara för människors liv eller hälsa.

Det rör sig alltså i huvudsak om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken, men även andra brott där våld, hot om våld eller frihetsberövande ingår som moment i gärningen. Regeringen delar utredningens bedömning att det finns ett särskilt starkt behov av ett ökat samhällsskydd för den här typen av brottslighet och instämmer med utredningens förslag att påfölj- dens tillämpningsområde bör avgränsas till de kategorier av brott som utredningens förslag omfattar. Detta innebär att brott som i större

Prop. 2025/26:95

73

instämmer också i utredningens förslag att en utgångspunkt ska vara att den som tidigare dömts till fängelse i lägst fyra år för brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och därefter återfallit i sådan brottslighet ska kunna dömas till säkerhetsförvaring.

En sådan konstruktion medför visserligen, som Justitiekanslern och Stockholms tingsrätt påpekar, att påföljden kan komma att få ett vidare tillämpningsområde till följd av framtida ändringar av straffskalor och regler för straffmätning än vad utredningen har kunnat förutse. Regeringen anser inte att detta talar emot förslaget utan konstaterar att det är en naturlig och önskvärd effekt av regeringens omläggning av kriminalpolitiken.

Vissa remissinstanser, bland annat Kristianstads tingsrätt, efterfrågar förtydliganden av om det är straffvärdet eller straffmätningsvärdet som ska vara avgörande vid prövningen. Andra remissinstanser, bland annat Åklagarmyndigheten, invänder mot förslaget att bedömningen ska utgå från det utdömda fängelsestraffet eftersom rätten vid straffmätningen kan beakta förmildrande omständigheter och strafflindring kan ges av skäl som inte kan kopplas till brottets allvar eller den dömdes återfallsbenägenhet.

Regeringen anser att det som bör vara avgörande vid prövningen är längden av det fängelsestraff som dömts ut i den tidigare domen eller – om en annan frihetsberövande påföljd än fängelse dömts ut – längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om påföljden bestämts till fängelse. Regeringen har viss förståelse för Åklagarmyndighetens invändning men anser ändå att detta är den bästa lösningen. En annan viktig aspekt är att en ordning som knyter an till det fängelsestraff som annars skulle ha dömts ut, i stället för det samlade straffvärdet för brottsligheten, möjliggör att även en eventuell återfallsskärpning får genomslag när det gäller möjligheten att välja säkerhetsförvaring som påföljd. Det är enligt regeringen önskvärt att den som upprepade gånger återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring även i ett fall där straffvärdet understiger fyra års fängelse men där en återfallsskärpning gör att brottsligheten når över gränsen. På så sätt kan också de risker som Kalmar tingsrätt pekar på, det vill säga att påföljdens tillämpning görs beroende av om flerfaldig brottslighet prövas vid en eller flera rättegångar, i någon mån minskas.

Som påpekas av Åklagarmyndigheten och Kriminalvården innebär utredningens förslag, som är begränsat till att den tilltalade tidigare har dömts till fängelse, att den som tidigare har dömts till rättspsykiatrisk vård, sluten ungdomsvård eller säkerhetsförvaring och därefter återfallit i allvarlig brottslighet inte kan dömas till säkerhetsförvaring. Att någon som tidigare har dömts till säkerhetsförvaring och därefter återfallit i allvarlig brottslighet ska kunna dömas till påföljden på nytt är enligt regeringen närmast en självklarhet om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Det kan inte heller uteslutas att någon som tidigare har dömts till rättspsykiatrisk vård återfaller i allvarlig brottslighet utan att det finns förutsättningar att på nytt överlämna honom eller henne till rättspsykiatrisk vård. Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för säkerhetsförvaring bör rätten i en sådan situation också kunna välja säkerhetsförvaring som påföljd.

Vad gäller den som tidigare har dömts till sluten ungdomsvård och därefter har återfallit i allvarlig brottslighet kan det visserligen noteras att regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen med förslag om att

Prop. 2025/26:95

75

Lagrådet invänder att det av den i lagrådsremissen föreslagna bestäm- melsen som reglerar återfallssituationen inte med tillräcklig tydlighet framgår att även den tidigare brottsligheten ska vara av sådant allvar att påföljden hade bestämts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse för den brottsligheten. Lagrådet anser vidare att det av lagtexten bör framgå att möjligheten att döma till säkerhetsförvaring är avsedd enbart för situationer då den nya brottsligheten utgör återfall i brott och att brott som begåtts före den tidigare domen, så kallad nyupptäckt brottslighet, därmed inte ska kunna leda till säkerhetsförvaring. Regeringen delar Lagrådets uppfattning i dessa delar. Bestämmelsen bör därför utformas i enlighet med Lagrådets förslag med några mindre språkliga och redaktionella ändringar.

Den som har begått upprepad brottslighet av visst allvar ska också kunna dömas till säkerhetsförvaring

Även när det gäller personer som tidigare är ostraffade, eller som tidigare dömts endast för annan typ av eller lindrigare brottslighet än sådan som kan motivera säkerhetsförvaring, kan det finnas skäl att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring. Utredningen föreslår att den som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som sammantaget är synnerligen allvarlig också ska kunna dömas till säkerhetsförvaring.

I många fall när en person döms för upprepade brott är det närmast en slump att brotten hanteras i en och samma rättegång, exempelvis till följd av att brotten inte har upptäckts tidigare. Det kan dock ändå stå klart att den som upprepade gånger begår allvarliga brott visar samma likgiltighet inför rättsordningen som en återfallsförbrytare gör. Regeringen instämmer därför med utredningens förslag att den som begår upprepade brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring om brottsligheten är synnerligen allvarlig.

Bland annat Kristianstads tingsrätt efterfrågar förtydligande av om det är straffvärdet eller straffmätningsvärdet som ska vara av betydelse i flerbrottsfallet och anför att det inte finns några bärande skäl för att utgå från annat än straffvärdet. Av samma skäl som anförts tidigare angående återfallssituationen anser regeringen att det är det alternativa fängelse- straffets längd som bör vara avgörande. Regeringen delar således inte tingsrättens uppfattning att rätten i flerbrottsfallet ska utgå från straff- värdet.

Enligt utredningen avses med synnerligen allvarlig brottslighet sådan brottslighet som har ett samlat straffmätningsvärde som uppgår till omkring sex års fängelse. Regeringen instämmer i att detta är en rimlig avgränsning men anser, i likhet med Göta hovrätt, att det bör anges uttryckligen i lagtext att det ska vara fråga om brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som skulle ha lett till minst sex års fängelse, om påföljden hade bestämts till fängelse.

Utredningen föreslår vidare att det ska vara fråga om brottslighet av seriebrottskaraktär för att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut. Regeringen anser dock att det saknas skäl att, när det gäller den brottslighet som ska ha begåtts, begränsa påföljdens tillämpningsområde ytterligare utöver att det ska vara fråga om upprepad brottslighet, att det ska röra sig

Prop. 2025/26:95

77

synnerligen allvarlig brottslighet skulle komma att omfattas av tillämpningsområdet eftersom risken för att den som har begått allvarlig brottslighet och döms till en frihetsberövande påföljd återfaller i brott alltid är förhöjd. Det bör därför krävas en högre risk för återfall i brott än den återfallsrisk som föreligger generellt hos personer som begår brott.

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det bör vara fråga om en påtaglig risk för återfall. Med påtaglig risk menas att det att det inte får vara fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk utan att det måste vara en klar och konkret risk. Det innebär att det måste finnas konkreta omständig- heter som talar för att en sådan risk finns hos just den individ som bedöms. Påtaglig risk är en något högre risknivå än vad som gäller för omvandling av ett livstidsstraff till ett tidsbestämt straff där det i stället krävs att risken ska vara konkret och beaktansvärd för att den ska kunna beaktas av rätten (prop. 2005/06:35 s. 38–40 och 60). Kristianstads tingsrätt menar att det är svårt att se hur bedömningen i praktiken ska skilja sig åt från den bedömning som görs vid omvandlingsprövningar av livstidsstraff. Regeringen delar inte den bedömningen.

Vad som närmare utgör en påtaglig risk måste alltid avgöras från fall till fall. Bedömningen bör grundas på konkreta omständigheter som direkt kan hänföras till den dömde. Allvaret i den begångna brottsligheten liksom vilka typer av handlingar det är fråga om är till exempel av betydelse för värderingen av återfallsrisken. När det är fråga om återfall i brott bör den tidigare brottslighetens karaktär och allvar också vara av betydelse. Andra moment som bör ingå i prövningen är den dömdes beteende, sociala situation och personliga utveckling. Även prognosen för den framtida sociala situationen bör beaktas. Miljötillhörighet, missbruk samt sexuellt beteende är andra omständigheter som, när det är relevant, bör ingår i bedömningen.

Utredningen föreslår vidare att återfallsrisken ska avse allvarlig brotts- lighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Kriminalvården framhåller att det är svårare att bedöma risken för återfall i brott av visst allvar och viss sort än att göra en mer generell bedömning av risken för återfall i brott. Eftersom det är just mot den typen av brottslighet som behovet av samhällsskydd är allra störst anser dock regeringen att det är en rimlig avgränsning. Regeringen anser också att en sådan avgränsning är nödvändig mot bakgrund av att det är fråga om ett frihetsberövande med ett tydligt preventivt inslag.

I fråga om vad som avses med allvarlig brottslighet bör vägledning kunna hämtas från den praxis som har utvecklats kring motsvarande begrepp i omvandlingslagen och i fråga om rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, där prövningen också ska avse en risk kopplad till återfall i brottslighet av allvarligt slag. Det bör dock uppmärksammas att den reglering som nu föreslås är begränsad till en risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid medan rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv- ningsprövning kan komma i fråga även vid grova egendomsbrott, grov skadegörelse, narkotikabrottslighet, spioneri och andra brott som inte direkt kan sägas drabba någon enskild (se prop. 1990/91:58 s. 533). Frågan om brottsligheten är tillräckligt allvarlig för att beaktas bör avgöras utifrån en helhetsbedömning och med utgångspunkt i de gärningar som åtalet avser liksom den tilltalades tidigare brottslighet. Det måste inte vara

Prop. 2025/26:95

79

information om vilken eventuell behandlingsverksamhet som kan genom- föras under anstaltstiden. I förekommande fall – när sådan information finns – bör det dock vara en omständighet som rätten kan beakta vid bedömningen.

Fängelse på livstid och rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings- prövning ska ha företräde framför den nya påföljden

En sista prövning som rätten bör göra när den tar ställning till om säkerhetsförvaring ska väljas som påföljd bör vara om påföljden i stället ska bestämmas till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Regeringen delar utredningens bedömning att det saknas skäl att låta den nya påföljdens tillämpningsområde omfatta situationer där förutsätt- ningarna för att döma ut fängelse på livstid är uppfyllda. Livstids fängelse innebär ett frihetsberövande på obestämd tid och återfallsrisken ska beaktas vid bedömningen av om straffet ska omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff (se avsnitt 4.1.2). Samhällsskyddsintresset tillgodoses därför redan genom den ordning som finns för livstidsdömda. Den nya påföljden är inte heller avsedd att vara en lika ingripande påföljd som fängelse på livstid (se avsnitt 5.1.1). För att tydliggöra detta bör det framgå av lagtexten att påföljden inte får bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid. Lagrådet föreslår en något annorlunda formulering av bestämmelsen. Regeringen anser dock att den i lagrådsremissen föreslagna lydelsen är tydligare än den som föreslås av Lagrådet och att den därför inte bör ändras.

När en brottslig gärning har begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk störning kan rätten i vissa situationer välja mellan rättspsykiatrisk vård och fängelse. Av 30 kap. 6 § första stycket brottsbalken framgår att den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till en annan påföljd än fängelse och att rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Det anges vidare i paragrafen vad rätten ska beakta vid bedömningen av om det finns sådana skäl. I de fall rätten får bestämma påföljden till fängelse eftersom synnerliga skäl föreligger bör det också vara möjligt att i stället bestämma påföljden till säkerhetsförvaring. Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning bör dock ha företräde framför den nya påföljden. Som Eskilstuna tingsrätt och Justitiekanslern påpekar bör detta framgå av lagtexten. Att det endast bör gälla vård som förenats med särskild utskrivningsprövning beror på att det endast är i de fallen som behovet av samhällsskydd tillgodoses i motsvarande utsträckning som genom den nya påföljden.

I vissa situationer råder det ett absolut fängelseförbud. Av 30 kap. 6 § andra stycket framgår att rätten inte får döma till fängelse om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt, om inte den tilltalade själv har vållat sin bristande förmåga i anslutning till brottet genom rus eller på något annat liknande sätt. Fängelseförbudet motiveras med att bristerna i den tilltalades psykiska status ibland kan vara så allvarliga att fängelse överhuvudtaget inte bör få dömas ut, vilket kan vara fallet när den tilltalades verklighetsuppfattning varit så nedsatt att det

Prop. 2025/26:95

81

vissa speciella fall, fängelse i högst fjorton år (29 kap. 7 § brottsbalken). Fängelse på livstid får inte dömas ut för brott som någon har begått före arton års ålder. För att över huvud taget få döma till fängelse för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år krävs dessutom att det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 §). I delbetänkandet Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för unga (SOU 2024:39) föreslås att ungdomsreduktionen ska avskaffas för lagöverträdare i åldern arton till tjugo år och att den ska minskas kraftigt för lagöverträdare i åldern femton till sjutton år. I slutbetänkandet Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) föreslås att det längsta straff som får dömas ut mot någon som har begått brott innan han eller hon fyllde arton år ska vara fängelse i arton år.

Unga personer är särskilt sårbara för de nackdelar som följer av tidsobestämda frihetsberövanden. Prognoser avseende risken för återfall i allvarlig brottslighet är också särskilt osäkra för unga personer eftersom de mognar och utvecklas i takt med åldern.

Det framgår bland annat av artikel 37 i barnkonventionen att frihets- berövanden av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Vidare framgår att livstids fängelse utan möjlighet till frigivning inte får utdömas för brott som begåtts av personer som är under arton år. Barnrättskommittén har också rekommenderat konventions- staterna att fastställa maximistraff för barn som anklagas för brott som speglar principen om kortast lämpliga tid och rekommenderat staterna starkt att de avskaffar alla former av livstids fängelsestraff, inklusive icke tidsbestämda fängelsestraff, för alla brott som har begåtts av personer som var under arton år när brottet begicks (FN:s kommitté för barnens rättigheter, Allmän kommentar nr 24 (2019) om barnets rättigheter i det straffrättsliga systemet, CRC/C/GC/24 p. 77 och 81). Ett livstids fängelse- straff gör det mycket svårt, om inte omöjligt, att uppnå målen för åter- anpassning enligt kommittén.

Regeringen instämmer sammantaget i utredningens bedömning att det för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år inte bör få dömas till säkerhetsförvaring.

Det kan dock uppstå situationer där en person har dömts för allvarlig brottslighet innan han eller hon fyllde arton år och därefter, efter att ha fyllt arton år, återfaller i allvarlig brottslighet. Eftersom den som i en sådan situation återfaller i brott dels har begått nya brott efter artonårsdagen, dels har fyllt arton år vid domstillfället, är de argument som kan lyftas mot att döma ett barn till säkerhetsförvaring inte längre aktuella. Regeringen delar utredningens bedömning att rätten i en sådan situation bör kunna bestämma påföljden till säkerhetsförvaring under de förutsättningar som redogörs för i avsnitt 5.2. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att det inte finns skäl att ställa upp ett krav på att det ska finnas särskilda skäl för att bestämma påföljden till säkerhetsförvaring i en sådan situation. I sammanhanget kan det konstateras att regeringen, till skillnad från utredningen, föreslår att säkerhetsförvaring ska kunna dömas ut i återfallssituationen om den som har återfallit i brott tidigare har dömts till sluten ungdomsvård (se avsnitt 5.2).

Det kan också uppstå en situation där någon vid ett och samma tillfälle ska dömas för brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som begåtts såväl före som efter att han eller hon har fyllt

Prop. 2025/26:95

83

koppling mellan straffmätningsvärdet och den förväntade strafftiden genom att straffmätningsvärdet styr minimitiden, som i sin tur avgör den totala tiden för påföljdens verkställighet.

Andra remissinstanser är mer kritiska. Eskilstuna tingsrätt ifrågasätter att återfallsrisken vid domstillfället ska påverka under hur lång tid påföljden ska verkställas. Även Stockholms tingsrätt ifrågasätter hur frihetsberövandets längd föreslås bestämmas. Solna tingsrätt instämmer i förslaget att det vid utdömande av påföljden ska anges en minimitid men däremot inte att det ska anges en totaltid för påföljdens verkställighet. Enligt tingsrätten bör det i stället vid minimitidens utgång alltid ske en prövning som utmynnar i att påföljden antingen förlängs på viss tid eller att den dömde får tillstånd till villkorad utslussning.

Även Åklagarmyndigheten ifrågasätter konstruktionen med en totaltid för påföljdens verkställighet och anser att benämningen maximitid är felaktig eftersom påföljden föreslås kunna förlängas. Myndigheten anser vidare att den nya påföljden bör utformas på ett sätt som bygger mer på det befintliga påföljdssystemet.

Kristianstads tingsrätt påpekar att det behöver tydliggöras vilka faktorer som rätten ska beakta när den bestämmer den totala tiden för påföljdens verkställighet. Tingsrätten föreslår som alternativ lösning att den totala tiden för påföljdens verkställighet alltid ska vara arton år eller, om livstid ingår i straffskalan för något av brotten, tjugofyra år.

Skälen för regeringens förslag

Som redogörs för i avsnitt 5.1 syftar den nya påföljden till att öka samhällsskyddet mot särskilt allvarlig brottslighet. För att uppnå detta är det av central betydelse att påföljden utformas på ett sådant sätt att särskilt återfallsbenägna personer inte friges förrän återfallsrisken har minskat.

En påföljds tidsobestämdhet kan uppnås på olika sätt. När det exempel- vis gäller fängelse på livstid fastställs ingen längsta tid för straffet vid domstillfället, i stället kan den dömde efter en viss tid ansöka om att livstidsstraffet ska omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff. Utred- ningen föreslår en annan konstruktion för den nya påföljden, nämligen att rätten ska fastställa en så kallad minimitid som ska motsvara brottets eller brottslighetens straffvärde, eller i förekommande fall straffmätningsvärde, och en så kallad maximitid som ska kunna förlängas. Utredningen föreslår vidare att den dömde inte ska friges villkorligt från den nya påföljden. Möjligheten till förlängning medför att påföljden är tidsobestämd.

Regeringen instämmer i utredningens förslag att den nya påföljden bör utformas på ett annat sätt än fängelse på livstid. Eftersom den, liksom fängelse på livstid, är tidsobestämd men avsedd att tillämpas vid brottslighet som inte är av sådant allvar att fängelse på livstid kan dömas ut, är det av särskilt stor vikt att den konstrueras på ett sätt som garanterar att den enskilde inte frihetsberövas under längre tid än vad som är nödvändigt för att upprätthålla samhällsskyddet. Det är också av stor vikt att påföljden utformas på ett sätt som skapar tydlighet och förutsebarhet för den enskilde och att den omgärdas av nödvändiga rättssäkerhets- garantier.

Till en början bör påföljden utformas på det sättet att rätten vid domstill- fället bestämmer en kortaste tid som den tilltalade måste avtjäna i anstalt

Prop. 2025/26:95

85

utredningens förslag att den som precis når upp till gränsen för att kunna dömas till den nya påföljden alltid kommer att få en ramtid som överstiger minimitiden med sex år medan det på högre straffnivåer kommer att vara möjligt att ha en ramtid som överstiger minimitiden med kortare tid. Det framstår enligt regeringen inte som en rimlig eller ändamålsenlig ordning.

Ett alternativ skulle kunna vara att rätten ska bestämma ramtiden så att den alltid överstiger minimitiden med sex år. Kristianstads tingsrätt förespråkar som alternativ till utredningens förslag att ramtiden alltid ska vara arton år (eller tjugofyra år om fängelse på livstid ingår i straffskalan för något av brotten). Båda dessa lösningar skulle vara förutsebara och lätta att tillämpa. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att det bör finnas ett visst utrymme att variera hur lång tid ramtiden ska överstiga minimitiden med.

Som utgångspunkt bör den tid som ramtiden överstiger minimitiden med vara längre ju längre minimitiden är. När någon döms till säkerhets- förvaring för såväl brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid som för annan brottslighet, som inte kan ligga till grund för säkerhetsförvaring, bör dock ramtidens längd i förhållande till minimitiden bestämmas i relation till hur långt fängelsestraff som annars hade dömts ut för den säkerhetsförvaringsgrundande brottsligheten. På så sätt bibehålls en koppling till den relevanta brottslighetens allvar även för ramtidens längd. Regeringen delar inte Stockholms tingsrätts uppfattning att det finns skäl att ifrågasätta en konstruktion där ramtidens längd relateras till minimitiden utan bedömer att den föreslagna konstruktionen är ändamåls- enlig.

Regeringen instämmer i utredningens förslag att ramtiden bör överstiga minimitiden med mellan fyra och sex år. Till skillnad från utredningen bedömer regeringen att det i lagtexten bör regleras med hur lång tid ramtiden får överstiga minimitiden. Regeringen instämmer även i Lagrådets synpunkter på uttrycket ”brott mot liv, hälsa, frihet och frid” (se avsnitt 5.2). Vid bestämmande av ramtidens längd bör rätten beakta hur allvarlig brottsligheten som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid är. Med en sådan ordning tydliggörs hur ramtidens längd ska bestämmas, vilket efterfrågas av Kristianstads tingsrätt. Till följd av att det i lagtexten regleras att ramtiden får överstiga minimitiden med mellan fyra och sex år kommer ramtiden att kunna bestämmas till som lägst åtta år och inte tio år som utredningen föreslår. En annan konsekvens är att ramtiden kommer att kunna bestämmas till som högst tjugofyra år i samtliga fall. Till skillnad från utredningen anser regeringen däremot att det inte finns skäl att ange den längsta och kortaste tiden som ramtiden får bestämmas till i lagtexten.

Lagrådet föreslår även redaktionella ändringar av bestämmelsen vilka regeringen instämmer i.

Prop. 2025/26:95

87

Remissinstanserna

Majoriteten av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Åklagarmyndigheten påpekar att frihetsberövandet som huvudregel

kommer att bli avsevärt längre än den beslutade minimitiden eftersom utslussningsåtgärder inte får påbörjas innan minimitidens utgång. Vidare anser myndigheten att det är otydligt vad som händer när totaltiden för påföljdens verkställighet löper ut om den dömde fortfarande inte når upp till kraven för villkorad utslussning. Myndigheten anser också att lagtextens utformning beträffande kriterierna för att bevilja tillstånd till villkorad utslussning bör övervägas på nytt eftersom det inte ges någon ledning om hur de uppräknade omständigheterna ska bedömas eller vilken nivå av risk som skulle hindra en utslussning. Förslaget om att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning kan göras först ett år efter ett avslag anses som väl avvägt.

Eskilstuna tingsrätt påpekar att utredningens förslag avseende en minimitid utan möjlighet till villkorlig frigivning innebär att den som döms till den nya påföljden kommer att avtjäna en längre tid i anstalt än den som dömts till ett fängelsestraff för lika allvarlig brottslighet.

Skälen för regeringens förslag

Villkorad utslussning ska kunna påbörjas när minimitiden har löpt ut

En säkerhetsförvaring kan i praktiken komma att pågå under mycket lång tid, varför återanpassningen till ett liv i frihet kommer att behöva äga rum under noggrant kontrollerade former. Det är därför väsentligt att den dömde ges så goda frigivningsförberedande åtgärder som möjligt. Som regeringen redogör för i avsnitt 5.4.1 är det av vikt att den som döms till säkerhetsförvaring inte friges förrän samhällsskyddsaspekterna medger att det sker. Utredningen föreslår att det inte ska ske någon villkorlig frigivning från den nya påföljden. Det föreslås i stället införas ett system med villkorad utslussning för att möjliggöra en återanpassning till ett liv i frihet. Vidare föreslår utredningen att den dömde eller Kriminalvården ska kunna ansöka om tillstånd att inleda villkorad utslussning tidigast ett år före minimitidens utgång och att utslussningen inte får påbörjas före minimitidens utgång.

Eskilstuna tingsrätt motsätter sig att villkorlig frigivning inte ska ske från den nya påföljden eftersom det kommer att innebära att den som döms till den nya påföljden får avtjäna en längre tid i anstalt än den som döms till fängelse för lika allvarlig brottslighet. Lagrådet invänder inte mot att den som döms till säkerhetsförvaring inte friges villkorligt, eller att ett nytt system med villkorad utslussning införs, men ifrågasätter den föreslagna tidpunkten när ansökan om tillstånd till villkorad utslussning tidigast kan göras och tidpunkten när utslussningsåtgärder tidigast kan inledas av motsvarande skäl som framförs av Eskilstuna tingsrätt. Lagrådet har i och för sig inte några invändningar mot att den som har dömts för brott ska kunna vara frihetsberövad eller underkastad exempelvis särskilda föreskrifter och övervakning under längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till brottslighetens allvar om det finns en hög risk för återfall i allvarlig brottslighet. Lagrådet anser dock att det är svårt att se något skäl till att den dömde inte ska kunna få prövat om det finns anledning till

Prop. 2025/26:95

89

eller Kriminalvården ska kunna ansöka om tillstånd att inleda villkorad utslussning tidigast ett år före minimitidens utgång och att utslussnings- åtgärder utanför anstalten inte får påbörjas före minimitidens utgång. Vidare bör minimitidens längd motsvara hela det alternativa fängelsestraff som hade dömts ut om fängelse i stället hade valts som påföljd (se avsnitt 5.4.1). Eftersom eventuell häktningstid och viss annan tid som den dömde varit frihetsberövad ska avräknas mot minimitiden och ramtiden (se avsnitt 7.1) kan en sådan ansökan aktualiseras relativt snart i de fall minimitiden är förhållandevis kort. Till skillnad från utredningen, anser regeringen att bestämmelserna om vem som kan ansöka om tillstånd till villkorad utslussning bör framgå av 33 kap. brottsbalken.

Regeringen instämmer i utredningens bedömning att Kriminalvårdens beslut att ansöka om tillstånd till villkorad utslussning inte bör få över- klagas. Av 38 kap. 13 § framgår att Kriminalvårdens beslut enligt balken inte kan överklagas annat än i de fall det är särskilt föreskrivet. Eftersom regeringen föreslår att bestämmelserna om vem som kan ansöka om tillstånd till villkorad utslussning bör placeras i brottsbalken finns det därmed inget behov av att, som utredningen föreslår, införa en uttrycklig bestämmelse om att Kriminalvårdens beslut att ansöka om tillstånd till villkorad utslussning inte får överklagas.

Det är både rimligt och ändamålsenligt att den som dömts till säkerhets- förvaring ges en rätt till kontinuerlig omprövning av frihetsberövandet. En sådan ordning bidrar till att säkerställa att frihetsberövandet inte pågår under längre tid än nödvändigt för att tillgodose behovet av samhällsskydd och för att tillgodose de krav som gäller för tidsobestämda påföljder enligt Europakonventionen (se avsnitt 4.2.3). Regeringen instämmer i utredningens förslag att den dömde bör kunna ansöka på nytt tidigast ett år efter att beslutet fått laga kraft vid avslag av en ansökan gjord av honom eller henne om tillstånd till villkorad utslussning. Om ansökan görs tidigare än så bör den avvisas. Det kan noteras att samma intervall gäller också för ansökan om omvandling av livstidsstraff och har delvis motiverats med uttalanden från Europadomstolen (prop. 2005/06:35 s. 35 och 36). Kriminalvården bör dock kunna ansöka om tillstånd till villkorad utslussning på nytt utan någon frist, oavsett vem som initierat den tidigare prövningen. Till skillnad från utredningen anser regeringen att bestäm- melser om när i tiden en ansökan om villkorad utslussning ska få göras, även när det gäller en ny ansökan efter ett tidigare avslag, bör placeras i 38 kap. brottsbalken.

Som utredningen föreslår, bör ett tillstånd till villkorad utslussning innebära att Kriminalvården får besluta att den dömde får vistas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Till skillnad från utredningen anser Lagrådet att begreppet ”vistelse utanför anstalt” inte bör användas i fråga om villkorad utslussning, eftersom det kan leda till en otydlighet då begreppet förekommer i fängelselagen i fråga om delvis andra situationer. Lagrådet anser i stället att begreppet bör ersättas med ”verkställighet utanför anstalt”. Regeringen instämmer i Lagrådets bedömning. Det bör därför framgå av 33 kap. 6 § brottsbalken att ett tillstånd till villkorad utslussning innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden får verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Det sagda innebär att bestämmelsen bör utformas i enlighet med Lagrådets förslag, dock med vissa mindre språkliga justeringar. Regeringen återkommer till

Prop. 2025/26:95

91

92

Som Åklagarmyndigheten påpekar, innebär det förhållandet att utslussningsåtgärder utanför anstalt inte ska få påbörjas före minimitidens utgång att frihetsberövandet som utgångspunkt blir längre än den beslutade minimitiden, vilket också är avsikten. När tillstånd till villkorad utslussning har beslutats kommer det dock att vara möjligt att redan vid minimitidens utgång successivt och under kontrollerade former slussa ut den dömde i samhället. Redan innan den villkorade utslussningen påbörjas, bör verkställigheten av säkerhetsförvaringen också många gånger kunna ske i mer öppna former som ett led i progressionen mot frigivning. I avsnitt 7.1 föreslås att placering ska ske utifrån reglerna i fängelselagen. Vid gynnsam utveckling bör den intagne därmed kunna placeras i anstalt med lägre säkerhetsklass innan villkorad utslussning påbörjas. Det bör därtill påpekas att permission inte föreslås utgöra en del av den villkorade utslussningen, och kan alltså beviljas före minimitidens utgång (se avsnitt 7.2). Lagrådet påpekar att en bestämmelse som innebär att verkställighet utanför anstalt får inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde närmast framstår som en verkställig- hetsbestämmelse och förordar att den bestämmelsen placeras i den nya verkställighetslagen. Regeringen delar Lagrådets bedömning.

Tiden för den villkorade utslussningen bör motsvara den återstående tiden fram till ramtidens slut. I avsnitt 5.4.3 föreslås dock att ramtiden i vissa fall ska kunna förlängas, bland annat om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt Vid ramtidens utgång bör påföljden som utgångspunkt vara helt verkställd. Om det vid den tidpunkten pågår en prövning om förlängning föreslås dock i avsnitt 6.2 att rätten ska ha möjlighet att besluta att verkställigheten ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord. Till skillnad från utredningen, anser regeringen – som konstaterar att en motsvarande bestämmelse för fängelsestraff finns i 26 kap. 10 § brottsbalken – att en bestämmelse om när påföljden är helt verkställd bör tas in i 33 kap. brottsbalken. Om den dömde vid den tidpunkten är intagen i kriminal- vårdsanstalt bör han eller hon friges genom beslut av Kriminalvården.

I sammanhanget bör det framhållas att en person som har dömts till säkerhetsförvaring kommer att vara frihetsberövad under en mycket lång tid och det kan därför förväntas att övergången till ett liv i frihet kommer att vara svår. Av den anledningen bör det som utgångspunkt inte komma i fråga att den dömde friges utan att ha varit föremål för några utslussnings- åtgärder.

Kriterier som ska beaktas särskilt vid tillståndsprövningen

De kriterier som rätten ska beakta när den tar ställning till om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas bör av förutsebarhetsskäl komma till tydligt uttryck i lagtext. Som utredningen påpekar, bör en utgångspunkt vid utformningen av kriterierna vara att frihetsberövandet efter minimi- tiden är preventivt och motiveras utifrån återfallsrisken. Vid utformningen av kriterierna för tillstånd till villkorad utslussning bör ledning tas från vad som ska beaktas vid prövningen av omvandling av livstidsstraff (se 4 § omvandlingslagen).

Det är av stor vikt att tillstånd till villkorad utslussning endast beslutas om kravet på samhällsskydd kan upprätthållas. Liksom vid omvandlings- prövningen bör det därför särskilt beaktas om det finns en risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Regeringen instämmer i Lagrådets synpunkter på uttrycket ”brott mot liv, hälsa, frihet och frid” (se avsnitt 5.2). Det bör därför anges att det särskilt ska beaktas om det finns en risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I avsnitt 6.1 föreslås att rätten som utgångspunkt ska hämta in en särskild riskutredning som underlag för bedömningen i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning samt att ett sådant tillstånd inte får beslutas utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Avsikten är att rätten utifrån tillgängligt underlag ska göra en självständig bedömning av om förutsättningarna för villkorad utslussning är uppfyllda.

Som utredningen framhåller, bör det uppmärksammas att villkorad utslussning endast innebär att Kriminalvården ges tillstånd till att påbörja utslussning av den dömde, vilket innebär en väsentlig skillnad jämfört med prövningen av omvandling av livstids fängelse, som handlar om att någon ska friges vid en viss tidpunkt. I avsnitt 7.3.2 föreslås också att allvarlig misskötsamhet ska kunna leda till att tillståndet till villkorad utslussning upphävs. Som utredningen konstaterar bör därför en något högre återfallsrisk kunna accepteras jämfört med vad som gäller vid omvandling av livstids fängelse. Villkorad utslussning bör dock inte komma i fråga om det finns en hög risk för återfall i brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Samtidigt bör det beaktas att identifierade risker i vissa fall kan neutraliseras genom att Kriminalvården föreskriver om villkor för den som genomgår villkorad utslussning, vilket behandlas närmare i avsnitt 7.3.1. Det framstår bland annat mot den bakgrunden inte som lämpligt att, som Åklagarmyndigheten efterfrågar, i lagtext specificera vilken risknivå som bör innebära att villkorad utslussning inte får ske.

Vid prövningen av återfallsrisken bör rätten se även till omständigheter som inträffat efter domen, det vill säga om det finns konkreta omständig- heter som leder till en annan bedömning av återfallsrisken än vid tillfället för domen. Exempel på omständigheter som kan ha betydelse är utfallet av permissioner och andra vistelser utanför anstalt och om den dömde tagit ansvar för och deltagit i återfallsförebyggande åtgärder såsom behandling eller programverksamhet.

Utöver återfallsrisken bör också den tid som den dömde har avtjänat beaktas. I tillståndsprövningen bör det även beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten och om han eller hon har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja anpassningen i samhället. Som utredningen konstaterar, är det ett rimligt grundkrav att den dömde ska sköta sig och följa de regler som gäller för verkställigheten. Därutöver kan ett sådant krav ge incitament till skötsamhet och aktivt arbete under hela verkställigheten. På detta sätt ges den dömde möjlighet att själv påverka sin situation och arbeta mot en frigivning, vilket utgör en grundläggande utgångspunkt för utformningen av verkställigheten av säkerhetsförvaring (se avsnitt 7.1).

Prop. 2025/26:95

93