HD03300: Skyldighet att betala för tandvård – nya regler för vissa utlänningar

Innehållsförteckning

2.2Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen

2.3Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

10.2Förslaget om ny övergångsbestämmelse med

11.1Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:344) om

11.2Förslaget till lag om ändring i patientsäkerhetslagen

11.3Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

Prop. 2025/26:300

3

Den som omfattas av mottagandelagen (2026:999) eller lagen (2026:380) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten har inte rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 §.

2§

Den som omfattas av mottagandelagen (2026:999) eller lagen (2026:380) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten har inte rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 §, med undantag för om förutsättningarna som anges i 12 kap. 2 a § andra stycket är uppfyllda.

att Migrationsverket får betala särskilt bidrag för vårdavgift om det finns särskilda skäl och att det inte finns någon reglering som innebär att sådant bidrag inte kan beviljas i förskott (10 § förordningen om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar).

När det gäller Migrationsverkets uppfattning om att utredningens förslag inte är förenliga med de förslag på andra lösningar för att asylsökande ska bidra till kostnader för hälso- och sjukvård, exklusive tandvård, som lämnas i SOU 2024:68 gör regeringen följande bedömning. Vissa av förslagen i SOU 2024:68 har lett till lagstiftning. Den 1 oktober 2026 träder en ny lag, mottagandelagen (2026:999), i kraft som ska ersätta lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., förkortad LMA. Syftet med mottagandelagen är att förbättra förutsättningarna för ett ordnat mottagande och en effektivare återvändandeprocess samt att minska

utanförskapet (prop. 2025:26/229, bet. 2025/26:SfU35, rskr. 2025/26:325). Regeringen bedömer att mottagandelagen inte utgör hinder mot att gå vidare med utredningens förslag.

För vilka ska skyldigheten gälla?

Utredningen föreslår att den personkrets som ska omfattas av skyldigheten att betala ersättning är asylsökande enligt 4 § första stycket 1 lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. och utlänningar som hålls i förvar i Migrationsverkets lokaler enligt 4 § första stycket 3 samma lag. Sedan utredningen överlämnade sitt betänkande har regeringen beslutat om tre propositioner som innehåller förslag som är av betydelse för förslaget i denna proposition.

I fråga om personkretsen i 4 § första stycket 1 lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. träder en ändring i kraft i nämnd bestämmelse den 12 juli 2026 som innebär att benämningen av personkretsen ändras till utlänningar som har ansökt om internationellt skydd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (sökande av internationellt skydd). Ändringen innebär också att utlänningar ska omfattas av lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. även om de har meddelats ett beslut om återvändande. Ändringarna innebär en anpassning till terminologin och de lagändringar som görs med anledning av skyddsgrundsförordningen och asylprocedurförordningen och innebär ingen ändring i sak (prop. 2025/26:262, bet. 2025/26:SfU30, rskr. 2025/26:338).

Gällande personkretsen i 4 § första stycket 1 lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. träder en lagändring i kraft den 1 oktober 2026 som innebär att utlänningar som avses i 4 § första stycket 1 lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl., dvs. sökande av internationellt skydd, ska omfattas av lagen så länge de inte både har uppehållstillstånd och är folkbokförda här i landet. Sådana utlänningar som beviljats uppehållstillstånd men inte är folkbokförda ska således fortsätta att omfattas av lagen (prop. 2025/26:229, bet. 2025/26:SfU35, rskr 2025/26:325). Regeringen konstaterar att lagändringen innebär en viss utvidgning av personkretsen i 4 § första stycket 1, men bedömer att det är ändamålsenligt

Prop. 2025/26:300

15

regionerna får för att tillhandahålla sådan vård påverkas således inte av förslaget.

Den som har inkomst eller egna tillgångar ska betala skälig ersättning

Den utlänning som har inkomst eller egna tillgångar kommer att bli skyldig att betala skälig ersättning. Förslaget är utformat med förebild i 15 § LMA (3 kap. 8 § mottagandelagen) som reglerar en skyldighet att betala ersättning för logi och kost. Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att förslaget är förenligt med artikel 19.4 i mottagandedirektivet som anger att medlemsstaterna får kräva att den enskilde täcker eller bidrar till kostnaderna för erhållen hälso- och sjukvård om den enskilde har tillräckliga medel för det.

Enligt artikel 19.6 i mottagandedirektivet ska medlemsstaterna vid bedömningen av en sökandes tillgångar respektera proportionalitetsprincipen och ta hänsyn till sökandens individuella förhållanden och behovet av att respektera hans eller hennes värdighet och personliga integritet, inbegripet sökandens särskilda mottagandebehov. Med egna tillgångar kan avses kontanter, banktillgodohavanden och andra tillgångar som den enskilde faktiskt kan förfoga över (jfr 16 § Migrationsverkets föreskrifter [MIGRFS 2025:4] om mottagande av asylsökande m.fl.). Enbart en skälig ersättning kan komma i fråga. Med skälig ersättning avses att hänsyn ska tas till storleken på kostnaden för tandvårdsbehandlingen i relation till den enskildes inkomst eller egna tillgångar (jfr prop. 2025/26:229 s. 75–77). Ersättningen kan således avse hela eller delar av kostnaden för tandvårdsbehandlingen. Det kan inte vara fråga om en skälig ersättning om behållningen efter det att ersättningen är betald understiger riksnormen för försörjningsstöd. I sådana fall finns alltså inte någon skyldighet att betala ersättning.

Ersättningen ska betalas till Migrationsverket

Regeringen instämmer i utredningens förslag om att ersättningen ska betalas till Migrationsverket. Migrationsverket bör därmed också fatta beslut om ersättningsskyldigheten. Lagrådet föreslår att detta bör framgå av lagtexten, vilket regeringen instämmer i. Myndigheten har redan i dag en central roll i handläggningen av ärenden som rör den aktuella personkretsen. Migrationsverket är förvaltningsmyndighet för frågor som rör mottagande av asylsökande, och har av naturliga skäl även ett särskilt ansvar för utlänningar som hålls i förvar i Migrationsverkets lokaler. Samtidigt framför Migrationsverket att myndigheten saknar kunskap om tandvårdskostnader och inte tillhandahåller tandvård. Regeringen bedömer dock att sådan kunskap endast i begränsad utsträckning behöver finnas inom myndigheten, då det är regionerna som även fortsatt kommer att erbjuda vården. En regions bedömning av vad som utgör tandvård som inte kan anstå bör som utgångspunkt kunna godtas. Viss kunskap om tandvård kan dock krävas vid Migrationsverket, exempelvis när underlag behöver kompletteras eller när kostnader avviker från det normala, eftersom det ytterst är Migrationsverket som beslutar om ersättningen. Det kan därmed finnas ett behov av kompetensutveckling inom myndigheten.

Migrationsverket kommer behöva genomföra en inkomstprövning för att avgöra om den som har fått tandvårdsbehandling har inkomst eller egna

Prop. 2025/26:300

17

Delgivning och överklagande

Utredningen föreslår att vad som föreskrivs om delgivning och överklagande i 21 och 22 §§ LMA (9 kap. 3 § och 10 kap. 1 och 2 §§ mottagandelagen) i tillämpliga delar ska gälla för Migrationsverkets beslut om skyldighet att betala skälig ersättning för tandvård som inte kan anstå. Det är samma regler om överklagande och delgivning som gäller för Migrationsverkets beslut om ersättning för kost och logi enligt 15 § LMA (3 kap. 8 § mottagandelagen).

Enligt 21 § LMA (9 kap. 3 § mottagandelagen) får i mål eller ärenden enligt den lagen delgivning inte ske enligt 34–38 eller 47–51 §§ delgivningslagen (2010:1932) men i mål vid allmän förvaltningsdomstol får dock delgivning ske enligt 48 § första stycket 1 delgivningslagen, om utlänningen har lämnat landet. Det innebär att stämningsdelgivning inte får ske genom att handlingen lämnas till en annan person än delgivningsmottagaren eller genom att handlingen lämnas i eller i anslutning till delgivningsmottagarens hemvist. Kungörelsedelgivning får inte heller ske, med undantag för om utlänningen har lämnat landet och saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig. Regeringen bedömer att den aktuella ärendetypen får anses kunna innehålla inslag av så personlig karaktär att det för den enskilde framstår som väsentligt att en utomstående inte i onödan får kännedom om den. Det finns dock en risk att det i förvaltningsdomstolar blir liggande mål där den som överklagat har lämnat landet och saknar känt hemvist och det inte kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig. Regeringen instämmer därför i utredningen förslag om att kungörelsedelgivning i dessa fall bör kunna ske så att målen kan avgöras utan hinder av att utlänningen inte har kunnat delges personligen (jfr prop. 1987/88:80 s. 31 och 32).

Regeringen instämmer i utredningens förslag om att det som föreskrivs om överklagande i lagen om mottagande av asylsökande m.fl. ska gälla för Migrationsverkets beslut om skyldighet att betala ersättning. Regeringen bedömer att det inte finns ett behov av att reglera att nämnda bestämmelser endast ska gälla i tillämpliga delar, eftersom det får anses självklart. Enligt 22 § LMA får Migrationsverkets beslut överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets utlänningen vistades när beslutet fattades. Enligt 10 kap. 2 § mottagandelagen överklagas Migrationsverkets beslut till den förvaltningsrätt inom vars domkrets utlänningen bodde när beslutet fattades. I syfte att modernisera lagen byts ordet vistas ut i mottagandelagen mot ordet bor (prop. 2024/25:49 s. 26, bet. 2025/26:SfU35, rskr. 2025/26:325). Enligt 22 § LMA (10 kap. 1 § mottagandelagen) ska prövningstillstånd krävas vid överklagande till kammarrätten. Regeringen bedömer att den av utredningen föreslagna ordningen för överklagande är rimlig.

En skyldighet för regioner att lämna uppgifter till Migrationsverket

För att Migrationsverket ska kunna bedöma om en utlänning ska betala skälig ersättning för tandvård som inte kan anstå behöver myndigheten ha uppgifter från regioner om exempelvis namn, person- och samordningsnummer samt uppgifter om tandvårdsbehandlingar och kostnader för dessa. Regioner har enligt 10 § förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande en skyldighet att till

Prop. 2025/26:300

19

20

Enligt Lagrådet får förslaget uppfattas så att det inte ska göras någon bedömning av huruvida den uppkomna kostnaden för den aktuella tandvården är skälig som sådan, utan skälighetsbedömningen ska ha den debiterade kostnaden som utgångspunkt och ta sikte enbart på vilken andel av beloppet som det är skäligt att utlänningen står för. Lagrådet anför att det framgår av lagrådsremissen att bedömningen i ett enskilt fall ska kunna utmynna i att utlänningen har så svag ekonomi att han eller hon saknar ekonomiska förutsättningar att kunna betala något alls för vården, och därför ska slippa ersätta Migrationsverket för kostnaden. Med dessa

Prop. 2025/26:300

22

Regeringens förslag

Utlänningar som har fyllt 18 år och som vistas i Sverige utan stöd av myndighetsbeslut eller författning och vars vistelse i Sverige inte är avsedd att vara tillfällig, inklusive personer som håller sig undan verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning, ska ha rätt till ekonomiskt bistånd av socialnämnden för tandvård som inte kan anstå.

Utredningens bedömning och förslag

Bedömningen från utredningen stämmer överens med regeringens. Förslaget från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att rätten till ekonomiskt bistånd för tandvård som inte kan anstå ska vara på samma villkor som för boende i Sverige och att ansökan om ekonomiskt bistånd ska behandlas som om den enskilde var bosatt i vistelsekommunen. Utredningen föreslår vidare att asylsökande med flera vars rätt till ekonomiskt bistånd från Migrationsverket har upphört enligt 11 § andra och tredje styckena och 11 a § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande, förkortad LMA, ska för tandvård som inte kan anstå betala enligt de grunder som regionen bestämmer samt ha rätt till ekonomiskt bistånd från socialtjänsten för tandvård som inte kan anstå på samma villkor som för boende i Sverige. Utredningens förslag har även en annan språklig och redaktionell utformning.

Remissinstanserna

Majoriteten av remissinstanserna, däribland Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), ett flertal regioner samt Läkare i världen och Svenska Röda Korset, är negativa till utredningens bedömning och förslag. Ett fåtal remissinstanser, såsom Region Dalarna och Sveriges tandläkarförbund, är positiva men framför att bedömningen och förslaget medför risker för ökade tandvårdsbehov, högre kostnader, och mer administrativt arbete.

Flera remissinstanser, däribland Folkhälsomyndigheten, Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och Sveriges tandhygienistförening, anser att bedömningen och förslaget medför negativa konsekvenser för enskildas hälsa. Svenska Röda Korset framför att det finns en risk för omfattande humanitära konsekvenser och att särskilt tortyröverlevare riskerar att drabbas hårt. Enligt Region Jämtland Härjedalen och Region Västernorrland kan bedömningen och förslaget leda till att fler avstår vård, på grund av ökade kostnader eller administrativa hinder, vilket riskerar att förvärra deras hälsa. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, Region Skåne, Region Uppsala och Läkare i världen anser att det finns risk att fördröjd eller utebliven vård ger upphov till allvarliga infektioner, nya sjukdomstillstånd och behov av sjukhusvård. Region Östergötland framför att utlänningar som lever utan nödvändiga tillstånd ofta befinner sig i en utsatt situation och uppvisar sämre munhälsa än den övriga befolkningen. Läkare i världen ifrågasätter effektiviteten och proportionaliteten i bedömningen och förslaget.

Några remissinstanser anser att bedömningen och förslaget innebär konsekvenser för jämlik vård och rätten till vård. Socialstyrelsen avstyrker utifrån myndighetens uppdrag att verka för en god och jämlik hälsa.

Sveriges Folktandvårdsförening gör bedömningen att föreslagna förändringar inte är förenliga med tandvårdslagens mål för tandvården om en god tandhälsa på lika villkor samt rätten till omedelbar tandvård och tandvård som inte kan anstå. Läkare i världen anser att det inte är möjligt att avskaffa särreglerna för tandvårdsavgifter för tillståndslösa utan att det påverkar deras rätt till tandvård som inte kan anstå. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys anser att tillgången till tandvård som inte kan anstå riskerar att begränsas i praktiken, även om rätten finns kvar i teorin. Svenska Röda Korset påtalar att borttagandet av avgiften med 50 kronor ytterligare försvårar tillgången till tandvård för den aktuella gruppen.

Många remissinstanser har synpunkter på förslaget om rätten till ekonomiskt bistånd. Region Skåne delar utredningens bedömning om att patientgruppen har en hög tröskel för att vända sig till sociala myndigheter. Växjö kommun påtalar att missuppfattningar om socialtjänstens ansvar kan avskräcka personkretsen från att söka bistånd med följden att tandvård uteblir. Enköpings kommun ser förslaget som något motsägelsefullt då möjligheten till akut tandvård ska finnas, medan andra insatser inom socialförsäkringssystemet saknas för personkretsen. Halmstad kommun framför att rätten till ekonomiskt bistånd till personer utan nödvändiga tillstånd är starkt begränsad genom rättspraxis och anser att om ansökan om tandvård ska bedömas på samma sätt som för en person med svenskt medborgarskap eller giltigt uppehållstillstånd är det är svårt att motivera varför inte andra nödvändiga kostnader inom ekonomiskt bistånd ska prövas på samma sätt som tandvård som inte kan anstå. SKR efterfrågar ett klargörande om hur kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande ska tillämpas för målgruppen. SKR framför vidare att förslaget om att en person ska anses som bosatt vid bedömningen av ett visst ekonomiskt bistånd, men inte ett annat, utgör en främmande ordning i förhållande till hur bedömningen av bosättningskommun görs i dag. Göteborgs kommun anser att det inte går att bedöma de sammantagna konsekvenserna av utredningens förslag och den lagstiftning som kommer att föreslås i kommande utredningar som rör personkretsen, samt hur dessa olika förslag kommer att påverka varandra, och att det finns risk att det leder till otydligheter i socialtjänstens uppdrag.

Många remissinstanser framför synpunkter om att bedömningen och förslaget medför ökade ekonomiska och administrativa kostnaderna för kommuner och regioner. Flera regioner, såsom Region Stockholm, Region Sörmland och Region Jämtland Härjedalen, ser en risk att den aktuella personkretsen inte har ekonomi att betala men heller inte kommer vända sig till socialtjänsten vilket kan leda till att kostnaderna hamnar hos regionerna. Region Jämtland Härjedalen ser svårigheter med att bedöma betalningsförmågan hos enskilda. Citytandläkarna i Lund och Tandläkare

–Egen verksamhet framhåller att obehandlade sjukdomstillstånd kan leda till akuta tillstånd som medför att kostnaderna totalt sett blir högre. Flera kommuner, däribland Halmstad kommun, Malmö kommun och Simrishamns kommun, framför att kommunerna kommer att få ökade kostnader med anledning av förslagen och anser att detta behöver ersättas ekonomiskt. Göteborgs kommun bedömer att varje enskild ansökan riskerar att bli resurskrävande att handlägga vilket skulle påverka stadens socialtjänst negativt. Enköpings kommun anger däremot att den aktuella personkretsen är en liten målgrupp och att förslaget mest troligt kommer

Prop. 2025/26:300

23

nya ordningen föranleder och avser att återkomma i frågan. Konsekvenser för kommuner och regioner behandlas i avsnitt 9.3.

Region Stockholm motsätter sig den sedan tidigare gällande preciseringen i 8 § förordningen om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd där det anges att avgiften endast omfattar behandling hos en tandläkare som omfattas av det statliga tandvårdsstödet. Regionen anser att preciseringen saknar stöd i lag, ger upphov till olyckliga missförstånd och bör ändras till för behandling hos en tandläkare inom folktandvården och för behandling hos en tandläkare som tillhör en vårdgivare som regionen slutit avtal med. Regeringen konstaterar att den i propositionen föreslagna ordningen inte påverkar hos vilken tandvårdsaktör vårdavgift ska betalas. Det finns inte heller något hinder i lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd att tillämpa bestämmelsen i 8 § förordningen om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Oavsett det kan de ändringar som Region Stockholm efterfrågar inte hanteras inom ramen för detta lagstiftningsarbete.

För vilka ska den nya ordningen gälla?

Den nya ordningen ska gälla för den personkrets som anges i 5 § lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Det är fråga om utlänningar som vistas i Sverige utan stöd av myndighetsbeslut eller författning och vars vistelse i Sverige inte är avsedd att vara tillfällig. Av förarbetena till lagen anges att lagen omfattar dels personer som håller sig undan verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning, dels personer som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för att vistas i landet (prop. 2012/13:109 s. 40).

Region Halland och Region Kronoberg framför att det är angeläget att den nya ordningen inte påverkar möjligheten för barn att fortsatt få tandvård i samma omfattning som bosatta i regionen. Regeringen vill framhålla att den nya ordningen inte ska gälla barn, viket bör förtydligas. Den nya ordningen ska alltså gälla enbart sådana utlänningar som har fyllt 18 år.

Utredningen föreslår att även asylsökande med flera vars rätt till ekonomiskt bistånd från Migrationsverket har upphört enligt 11 § andra och tredje styckena och 11 a § LMA ska omfattas av den nya ordningen. Den 1 oktober 2026 träder en ny lag, mottagandelagen (2026:999), i kraft som ska ersätta LMA (prop. 2025:26/229, bet. 2025/26:SfU35, rskr. 2025/26:325). Regeringen konstaterar att personkretsen ”utlänningar vars rätt till bistånd har upphört enligt 11 § andra och tredje styckena och 11 a § LMA” inte har någon motsvarighet i mottagandelagen. Denna personkrets kommer alltså i och med mottagandelagen inte längre att särskiljas från övriga utlänningar som omfattas av den lagen. Regeringen bedömer därför att detta förslag inte kan tas vidare. För flertalet i denna personkrets kommer i stället den ordning som föreslås för sökande av internationellt skydd, utlänningar som hålls i förvar i Migrationsverkets lokaler och utlänningar som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten att gälla (se avsnitt 4). För de utlänningar som tillhör

Prop. 2025/26:300

27

föreslaget undantag är begränsat till endast tandvård som inte kan anstå och inte gäller för andra ändamål.

Den som omfattas av den nya lagen (2026:380) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten har inte rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 § SoL. Den 1 oktober 2026 träder en ändring i kraft i 10 kap. 2 § SoL som innebär att den som omfattas av mottagandelagen inte heller ska ha rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 § SoL (prop. 2025:26/229, bet. 2025/26:SfU35, rskr. 2025/26:325). Till skillnad från vad som hittills har gällt i förhållande till lagen om mottagande av asylsökande m.fl. ska det inte göras någon bedömning av om det ekonomiska biståndet motsvarar en förmån enligt mottagandelagen. Den föreslagna rätten till bistånd för tandvård som inte kan anstå avser bl.a. personer som håller sig undan verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning. Det är sådana personer som också kan omfattas av lagen om mottagande av asylsökande m.fl. (och mottagandelagen). Det behöver därför regleras ett undantag från bestämmelsen i 10 kap. 2 § SoL för att möjliggöra en rätt till ekonomiskt bistånd för den aktuella personkretsen för tandvård som inte kan anstå.

Lagrådet framför att lagförslagets utformning innebär att bestämmelser som är fördelade mellan åtminstone tre lagar och som i ett fall dessutom innebär ett undantag från ett undantag måste beaktas för att komma fram till om förutsättningarna för att få ekonomiskt bistånd är uppfyllda. Det är Lagrådets uppfattning att detta är en lagstiftningsteknik som försvårar tillämpningen och därför måste anses olämplig. Regeringen instämmer i Lagrådets förslag om att lagtexten kan förtydligas genom att det i 10 kap. 2 § SoL tillförs en uttrycklig hänvisning till de förutsättningar som anges 12 kap. 2 a § andra stycket SoL. Lagrådet anser att det även bör tillföras ett förklarande avsnitt av vilka förutsättningarna är för att den aktuella personkretsen ska ha rätt till ekonomiskt bistånd för tandvård som inte kan anstå. Regeringen konstaterar att förslaget i denna proposition gäller rätten till ekonomiskt bistånd endast för den krets som avses i 5 § lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd och endast för sådan tandvård som inte kan anstå. Detta framgår av det föreslagna andra stycket i 12 kap. 2 a § SoL. För att dessa utlänningar ska ha rätt till bistånd för tandvård som inte kan anstå måste därtill förutsättningarna i 12 kap. 1 § SoL vara uppfyllda, dvs. att utlänningen inte själv kan tillgodose sina ekonomiska behov och inte heller på annat sätt kan få dem tillgodosedda samt att tandvården utgör sådana levnadskostnader som krävs för att få en skälig levnadsnivå.

Halmstad kommun framför att förslaget kan ses som något motsägelsefullt då berörd personkrets inte har rätt till ekonomiskt bistånd för andra nödvändiga kostnader. Regeringen konstaterar att utebliven behandling av tandvårdsbehov som inte kan anstå bl.a. medför risker för försämrad munhälsa och hälsa i övrigt. Regeringen bedömer därför att det är motiverat att gå vidare med förslaget.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) efterfrågar ett klargörande om hur kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande ska tillämpas för den aktuella personkretsen. Högsta förvaltningsdomstolen har i HFD 2025 ref. 3 uttalat att ett villkor för att beviljas sådant bistånd är att den sökande inte själv kan tillgodose det behovet eller kan få det tillgodosett på annat sätt. I detta ligger enligt domstolen att den sökande måste utnyttja alla de

Prop. 2025/26:300

29

Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att förslagen innebär att Migrationsverket och socialnämnden kommer att behöva behandla fler personuppgifter än i dag och att behandlingen kommer avse bl.a. känsliga personuppgifter om hälsa. Den tillkommande personuppgiftsbehandlingen är dock av begränsad omfattning.

Regelverk för personuppgiftsbehandlingen

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), här kallad EU:s dataskyddsförordning, är den generella regleringen av personuppgiftsbehandling inom EU. EU:s dataskyddsförordning kompletteras av lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s data¬skyddsförordning och förordningen (2018:219) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning.

Vid behandling av personuppgifter inom socialtjänsten kompletteras EU:s dataskyddsförordning av lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten, förkortad SoLPuL, och förordningen (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten.

Vid behandling av personuppgifter inom Migrationsverket kompletteras EU:s dataskyddsförordning av utlänningsdatalagen (2016:27) och utlänningsdataförordningen (2016:30).

Vid behandling av personuppgifter inom hälso- och sjukvården kompletteras EU:s dataskyddsförordning av patientdatalagen (2008:355) och patientdataförordningen (2008:360).

Det finns rättslig grund för behandlingen av personuppgifter

En grundläggande förutsättning för att en behandling av personuppgifter ska vara tillåten är att den ryms inom någon av de rättsliga grunderna för behandling som finns i artikel 6.1 i EU:s dataskyddsförordning. Behandling får bl.a. ske om den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse (artikel 6.1 e). Grunden för behandlingen ska fastställas i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt, som måste uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas (artikel 6.3). Under liknande förutsättningar får personuppgiftsbehandlingen också ske om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (artikel 6.1 c).

Migrationsverket får behandla personuppgifter om det behövs för ändamålet handläggning av ärenden i verksamhet som rör mottagande av asylsökande och andra utlänningar (2 § 4 och 11 § 1 utlänningsdatalagen). Känsliga personuppgifter får endast behandlas för bl.a. nämnt ändamål om uppgifterna är absolut nödvändiga för syftet med behandlingen (14 §). För Migrationsverket innebär förslaget i denna proposition att myndigheten kommer behöva behandla vissa personuppgifter för att kunna bedöma om en person ska betala ersättning för tandvård som inte kan anstå. Skyldigheten att betala ersättning föreslås regleras i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. Personuppgiftsbehandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Syftet med behandlingen framgår av den rättsliga

Prop. 2025/26:300

33

34

Personuppgiftsbehandlingen är proportionerlig

För att behandlingen ska vara tillåten enligt EU:s dataskyddsförordning krävs att intresset av att behandla uppgifterna väger tyngre än de registrerades intresse av att uppgifterna inte behandlas. Som framgått i avsnitt 4 och 5 är syftet med förslagen i propositionen att åstadkomma en

Skälen för regeringens förslag

Efter förslag i propositionen Stärkt kontroll över tandvårdssektorn (prop. 2025/26:7) infördes övergångsbestämmelser i patientsäkerhetslagen (2010:659). Punkten 3 i övergångsbestämmelserna ger vårdgivare, som före den 1 januari 2026 påbörjat verksamhet som omfattas av tandvårdslagen (1985:125) men inte anmält verksamheten till vårdgivarregistret hos Inspektionen för vård och omsorg (IVO), en möjlighet att fortsätta bedriva verksamhet utan tillstånd fram till dess att ansökan om tillstånd har prövats slutligt, under förutsättning att ansökan getts in till IVO före den 3 mars 2026. I propositionen konstaterades att utan särskilda övergångsbestämmelser skulle samtliga privata vårdgivare inom tandvården bli förhindrade att fortsätta sin verksamhet så fort bestämmelserna om tillståndsplikt trädde i kraft. Förutom att det skulle kunna få negativa följder för vårdgivarnas verksamhet och för patienternas tandhälsa skulle det ställa IVO inför en stor utmaning att omgående hantera alla tillståndsansökningar. För verksamhet som påbörjats men som inte anmälts till vårdgivarregistret sågs ett krav på tillstånd som mer påkallat än för anmäld verksamhet, eftersom dessa vårdgivare kan ha undgått tillsyn. Av detta skäl bestämdes att tiden som sådana vårdgivare skulle få fortsätta att bedriva verksamhet utan att de ansökt om tillstånd skulle begränsas till två månader efter ikraftträdandet. En vårdgivares skyldighet att anmäla sig till vårdgivarregistret en månad innan verksamhet påbörjas har varit reglerad sedan 1997, se 7 § i den upphävda lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården, numera 2 kap. 1 § patientsäkerhetslagen.

Tandvårdsmarknaden har inför den 1 januari 2026 behövt anpassa sin verksamhet till dels reformen om ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård, dels reformen om stärkt kontroll över tandvårdssektorn, vilken bl.a. omfattar tillståndsplikten för privat tandvårdsverksamhet. Det är två omfattande reformer som lanserats på kort tid och det har nu visat sig att det finns vårdgivare som inte fullt ut tagit till sig av förändringarna, trots att berörda myndigheter har informerat om de nya lagkraven bl.a. genom information i olika forum. Den privata tandvården domineras av företag som enbart har ett fåtal anställda. Efter att bestämmelserna om tillståndsplikt trätt i kraft har synpunkter inkommit från enskilda vårdgivare om att övergångsbestämmelsernas tidsram i fråga om vårdgivare som inte varit anmälda till vårdgivarregistret före den 1 januari 2026 varit alltför snäv.

En för sent inkommen ansökan från en vårdgivare, för verksamhet som före den 1 januari 2026 påbörjats men inte anmälts till vårdgivarregistret, innebär att verksamheten inte får bedrivas under tiden då ansökan prövas. I dagsläget kan det dessutom konstateras att handläggningstiden hos IVO uppgått till flera månader. Att en vårdgivare får upphöra med pågående verksamhet innebär givetvis negativa konsekvenser för vårdgivarna men även en osäkerhet för berörda patienter.

Mot den bakgrunden anser regeringen att det finns starka skäl för att ge dessa vårdgivare en ny möjlighet att bedriva verksamhet utan tillstånd fram till dess att ansökan om tillstånd har prövats slutligt. Förutsättningen härför bör vara att en ansökan lämnas in till IVO senast den 31 december 2026. Om ansökan sker efter ikraftträdandet minskar risken för att patienter måste avbryta pågående behandlingar och vårdgivare avveckla sin verksamhet. Samtidigt kvarstår den ursprungliga avsikten med

Prop. 2025/26:300

37

Prop. 2025/26:300

44

mer akut hälsosituation för dessa personer som medför att kostnaderna för hälso- och sjukvård blir högre än vad de annars skulle ha blivit. Regeringen bedömer dock att sådan påverkan på hälso- och sjukvårdens kostnader är marginell.

Regeringen bedömer sammantaget att förslagen inledningsvis och trots att de innebär en ökad egenfinansiering av tandvårdskostnader, kan medföra något ökade statliga kostnader, vilket också utredningen bedömer. På längre sikt är det dock regeringens bedömning att förslagen troligtvis kommer att leda till en besparing. Region Östergötland påtalar att den ökade kostnaden för administration och handläggning sannolikt kommer att bli högre än den besparing som uppstår när patienten själv ska betala för tandvården. Utredningen beräknar den totala kostnadsökningen för staten av förslagen, inbegripet administrationskostnader, till 15 miljoner kronor om ingen i den aktuella personkretsen betalar för sina egna tandvårdskostnader. Om 20 procent av de sökande av internationellt skydd betalar hela sin tandvårdskostnad med egna medel bedömer utredningen att kostnads-ökningen skulle minska till 10 miljoner kronor, och om även 20 procent av de utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd betalar hela sin tandvårdskostnad med egna medel minskar kostnadsökningen ytterligare till 8 miljoner kronor. Ett flertal remissinstanser, däribland Migrationsverket, Region Stockholm och Tandläkare – Egen verksamhet, framhåller de ökade kostnader som förslagen kan leda till som skäl för att inte gå vidare med förslagen. Regeringen anser dock att förslagen är motiverade eftersom de innebär att enskildas betalningsförmåga beaktas och medför en ökad rättvisa i avgiftssystemet för tandvård.

I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1 utg.omr. 9 avsnitt 3.5) har totalt 108 miljoner kronor avsatts fr.o.m. 2026 för genomförandet av förslagen i propositionen. Dessa medel är avsedda att täcka kostnader hos kommuner och regioner samt vid Migrationsverket. Avsatta medel motsvarar en större kostnadsökning för staten än vad utredningen har beräknat. Detta ska ses mot bakgrund av den osäkerhet som har förelegat om hur stor del av kostnaderna som behöver finansieras av det allmänna. Efter samråd med SKR och relevanta statliga aktörer är regeringens bedömning emellertid att merparten av det totala avsatta beloppet inte behövs för genomförandet av förslagen. Fördelningen av avsatta medel kommer att hanteras inom ramen för ordinarie budgetprocess. Detsamma gäller justeringar av det totala avsatta beloppet vid behov.

Konsekvenser för statliga myndigheter

Förslaget om en ny ordning för tandvårdsavgifter för sökande av internationellt skydd och vissa andra utlänningar innebär konsekvenser för Migrationsverket. Migrationsverket kommer att få en ny uppgift att besluta om skyldighet för sökande av internationellt skydd och vissa andra utlänningar att betala ersättning för tandvård som inte kan anstå. Migrationsverket framhåller att kunskap om tandvårdskostnader inte finns inom myndigheten i dag och att förslaget förväntas vara administrativt betungande och försvåra digitalisering. Regeringen anser dock att Migrationsverket har goda förutsättningar att hantera den tillkommande uppgiften. Myndigheten har redan i dag har en central roll i

aktörer, däribland kommuner och regioner. Regeringen anser därför, till skillnad från utredningen, att både kommuner och regioner bör ersättas även för dessa kostnader. Utredningen beräknar handläggningskostnaden per ärende hos socialtjänsten till drygt 1 100 kronor. Regeringen anser att den uppskattningen är för återhållsam. Enligt Socialstyrelsen uppgick socialtjänstens handläggningskostnad per biståndsmånad för ärenden om ekonomiskt bistånd till 3 260 kronor år 2023 (Öppna jämförelser socialtjänst 2025 - Ekonomiskt bistånd, 2025). Uppräknat till år 2027 beräknar regeringen handläggningskostnaden till 3 700 kronor per biståndsmånad. Handläggningskostnaden per ärende inom socialtjänsten för ekonomiskt

uppgå till hälften av kostnaden per ärende inom socialtjänsten, dvs. 1 850 kronor. Handläggningskostnader för kommuner kommer enbart uppkomma i det fall den enskilda ansöker om ekonomiskt bistånd, medan sådana kostnader för regionerna kan uppkomma i samband med majoriteten av tandvårdsbehandlingarna för den berörda personkretsen. Sammantaget anser regeringen att kommuner bör tillföras 1,3 miljoner kronor och att regionerna bör tillföras 2,7 miljoner för kostnader för handläggning och administration.

Mot bakgrund av dessa kostnadsberäkningar avser regeringen att inom ramen för den ordinarie budgetprocessen föreslå en ökning av det generella statsbidraget om sammanlagt 4 miljoner kronor, varav 3,7 miljoner kronor tillfaller kommunerna och 300 000 kronor tillfaller regionerna. Genom detta ersätts kommuner och regioner både för kostnader för tandvård som inte kan anstå för den aktuella personkretsen och kostnader för handläggning och administration. Ökningen avses finansieras med delar av de medel som i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1 utg.omr. 9 avsnitt 3.5) har avsatts fr.o.m. 2026 för genomförandet av förslagen i propositionen.

Eventuella ekonomiska konsekvenser för regioner till följd av övergångsbestämmelserna bedöms vara ringa och ersätts inte särskilt.

Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen

Enligt 14 kap. 2 § regeringsformen (RF) sköter kommunerna lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på den kommunala självstyrelsens grund. Enligt 14 kap. 3 § RF bör en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett den. Vid proportionalitetsbedömningen ska det göras dels en analys av de konsekvenser det tänkta förslaget får för den kommunala självstyrelsen, dels en avvägning mellan de kommunala självstyrelseintressena och de nationella intressen som den föreslagna lagstiftningen ska tillgodose.

Förslaget i propositionen gällande en uppgiftsskyldighet för regioner innebär att regioner ska lämna uppgifter till Migrationsverket som verket behöver för bedömningen av skyldigheten att betala skälig ersättning för tandvård. Det torde vara fråga om samma uppgifter som regioner i dag ska lämna till Migrationsverket enligt 10 § förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande, dock för ett annat ändamål. Regeringen bedömer därför att det inte är fråga om ny skyldighet

Prop. 2025/26:300

47

behandling. För utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd handlar det om den avgift som utlänningen betalar till vårdgivaren, som inte längre kommer vara subventionerad. Utredningen framhåller att många inom de berörda personkretsarna ofta befinner sig i en utsatt situation och att förslagen riskerar att förvärra denna, något som även framförs av bl.a. Region Östergötland och Citytandläkarna i Lund. Förslaget som rör sökande av internationellt skydd och vissa andra utlänningar innebär dock att endast de utlänningar som har tillräckliga tillgångar kan bli skyldiga att betala ersättning. För utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd föreslås en rätt till ekonomiskt bistånd för tandvård som inte kan anstå om utlänningen saknar tillräckliga tillgångar. Sammantaget innebär dock de föreslagna ändringarna en betydande skillnad från i dag då de syftar till att den berörda personkretsen själva ska betala för sina egna tandvårdskostnader. Regeringen noterar det flera remissinstanser, däribland Migrationsverket, SKR, Region Norrbotten och Västra Götalandsregionen, påpekar om att endast en relativt begränsad andel av den aktuella personkretsen har tillräckliga tillgångar för att bekosta sin egen tandvård. Oaktat detta bedömer regeringen att det finns ett behov av att införa en ordning som innebär en ökad rättvisa i avgiftssystemet för tandvård.

Förslagen kan även innebära vissa administrativa konsekvenser för enskilda inom den berörda personkretsen. För sökande av internationellt skydd, utlänningar i förvar i Migrationsverkets lokaler och utlänningar som har meddelats ett beslut om inhibition av verkställigheten handlar det om att bistå med de uppgifter som behövs för att Migrationsverket ska kunna fatta beslut om skyldighet att betala ersättning. Den administrativa belastning som detta innebär för den enskilda torde vara begränsad. För utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd kan dock förslaget innebära mer omfattande administrativa konsekvenser om utlänningen saknar tillräckliga tillgångar för att bekosta sin egen tandvård. Det blir med förslaget upp till utlänningen själv att vid behov ansöka om ekonomiskt bistånd från socialnämnden och inkomma med nödvändigt underlag för handläggningen.

Utredningen och flera remissinstanser framhåller att förslagen även kan innebära konsekvenser för enskildas hälsa, särskilt munhälsan. Utredningen bedömer bl.a. att eftersom vissa utlänningar kan komma att möta högre kostnader finns det en risk att andra utgifter prioriteras framför tandvård, vilket i sin tur kan få negativa konsekvenser för hälsan. Liknande bedömningar förs fram av flera remissinstanser, däribland Folkhälsomyndigheten, Svenska Röda Korset, och Sveriges tandhygienistförening, som även framhåller att förslagen kan få negativa konsekvenser för enskildas hälsa. Enligt Citytandläkarna i Lund, Region Jämtland Härjedalen, och Region Västernorrland kan förslagen leda till att fler avstår vård vilket riskerar att förvärra deras hälsa. Myndigheten för vård och omsorgsanalys, Region Uppsala, Region Jämtland Härjedalen och Läkare i världen anser att det finns en risk att förslaget och bedömningen om utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd leder till fördröjd eller utebliven vård, vilket kan innebära en ökad risk för infektioner, nya sjukdomstillstånd och behov av sjukhusvård.

Regeringen instämmer till viss del i de risker som utredningen och remissinstanserna har identifierat för enskildas hälsa. Det kan inte

Prop. 2025/26:300

49

ett undantag från det som anges i första stycket om att rätten till ekonomiskt bistånd är begränsad till det som behövs i en akut situation. De som omfattas av 5 § lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd är utlänningar som vistas i Sverige utan stöd av myndighetsbeslut eller författning och vars vistelse i Sverige inte är avsedd att vara tillfällig. I förarbetena till lagen anges att lagen omfattar dels personer som håller sig undan verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning, dels personer som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för att vistas i landet (prop. 2012/13:109 s. 40).

Uttrycket tandvård som inte kan anstå är en utvidgning av den vård som definieras som omedelbar, och innefattar vård och behandling av sjukdomar och skador i de fall där även en måttlig fördröjning bedöms kunna medföra allvarliga följder för patienten. Regeringen har vid införandet av de lagar där uttrycket vård som inte kan anstå förekommer redogjort närmare för vad som avses med det (prop. 2007/08:105 s. 38 och 39 samt prop. 2012/13:109 s. 58 och 59).

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna

1.Denna lag träder i kraft den 2 januari 2027.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för tandvårdsbehandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.

Övervägandena till ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna finns i avsnitt 7.

Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 2 januari 2027.

I punkt 2 anges att äldre bestämmelser fortfarande gäller för tandvårdsbehandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet. För sådana behandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet ska den aktuella personkretsen betala en avgift med 50 kronor (8 § förordningen [2013:412] om vårdavgifter m.m. för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd).

Prop. 2025/26:300

57

Prop. 2025/26:300

Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Tiotandvård – ett förstärkt högkostnadsskydd för

tandvård (SOU 2024:70) i relevanta delar

Prop. 2025/26:300

Bilaga 1

Vissa utlänningar som saknar nödvändiga tillstånd

Vuxna utlänningar som vistas i Sverige utan stöd av myndighetsbeslut eller författning, inklusive asylsökande med flera som håller sig undan ett avlägsnandebeslut, ska för tandvård som inte kan anstå betala enligt de grunder som vårdgivaren bestämmer. Dessa utlänningar ska ha rätt till ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen för tandvård som inte kan anstå, på samma villkor som boende i Sverige.

Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) för förmåner av motsvarande karaktär. Rätt till bistånd föreligger inte heller för bostadskostnader.

Den som omfattas av denna lag har inte rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) för förmåner av motsvarande karaktär, utöver i fall som avses i 2 a kap. 3 a § den lagen. Rätt till bistånd föreligger inte heller för bostadskostnader.

Den som har inkomst av förvärvsarbete eller som har annan inkomst eller egna tillgångar och som har logi på en förläggning skall betala ett skäligt belopp som ersättning till Migrationsverket. När kost ingår i inkvarteringen på en förläggning skall skälig ersättning betalas även för detta.

Den som har inkomst av förvärvsarbete eller som har annan inkomst eller egna tillgångar och som har logi på en förläggning ska betala ett skäligt belopp som ersättning till Migrationsverket. När kost ingår i inkvarteringen på en förläggning ska skälig ersättning betalas även för detta.

Av 9 § lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl. framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen

Prop. 2025/26:300

Bilaga 2

1.3Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att 2 kap. 1 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 2 a kap. 3 a §, av följande lydelse.

I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. finns det särskilda bestämmelser om bistånd och placering av barn i den lagen.

I fråga om den som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. finns det särskilda bestämmelser om bistånd och placering av barn i den lagen. För kostnader för tandvård gäller dock vad som sägs i 2 a kap. 3 a §.

1.5Förslag till lag om ändring i lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:344) om hälso- och sjukvård åt asylsökande m.fl.

dels att 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 9 §, och närmast före 9 § en ny rubrik av följande lydelse.

Prop. 2025/26:300

Bilaga 2

Prop. 2025/26:300

Bilaga 2

66

tillämpliga delar i 21 och 22 §§ lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

1.7Förslag till lag om ändring i lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd ska ha följande lydelse.

Prop. 2025/26:300

Bilaga 2

Prop. 2025/26:300

Bilaga 3

68

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet Tiotandvård – ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård (SOU 2024:70) inkommit från Aqua Dental AB, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Ekonomistyrningsverket, Enköpings kommun, Finspång kommun, Folkhälsomyndigheten, Forshaga kommun, Föreningen Svensk Dentalhandel, Försäkringskassan, Förvaltningsrätten i Linköping, Förvaltningsrätten i Umeå, Gävle kommun, Göteborgs kommun, Göteborgs universitet, Halmstad kommun, Härnösands kommun, Högskolan Kristianstad, Inspektionen för socialförsäkringen, Inspektionen för vård och omsorg, Integritetsskyddsmyndigheten, Kammarrätten i Stockholm, Karlskoga kommun, Karolinska Institutet, Konkurrensverket, Konsumentverket, Malmö kommun, Malmö universitet, Migrationsverket, Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, Nyköpings kommun, Pensionärernas riksorganisation, Praktikertjänst AB, Privattandläkarna, Regelrådet, Region Blekinge, Region Dalarna, Region Halland, Region Jämtland Härjedalen, Region Jönköpings län, Region Kalmar län, Region Kronoberg, Region Norrbotten, Region Skåne, Region Stockholm, Region Sörmland, Region Uppsala, Region Värmland, Region Västerbotten, Region Västernorrland, Region Örebro län, Region Östergötland, Riksförbundet Pensionärs- Gemenskap, Röda Korset, Simrishamn kommun, Skellefteå kommun, SKPF Pensionärerna, Socialstyrelsen, SPF Seniorerna, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, Strålsäkerhetsmyndigheten, Svensk Förening för Cariologi, Svensk förening för oral protetik, Svenska Endodontiföreningen, Svensk Förening för Parodontologi och Implantologi, Svenska Pedodontiföreningen, Sveriges Folktandvårdsförening, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges Tandhygienistförening, Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges Tandteknikerförbund, Södertälje kommun, Tandläkare – Egen Verksamhet, Tandvårds- och Läkemedelsförmånsverket, Tjänstetandläkarna, Umeå universitet, Västra Götalandsregionen och Växjö kommun.

Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna synpunkter: Borgholms kommun, Eksjö kommun, Emmaboda kommun, Föreningen Sveriges Socialchefer, Gislaveds kommun, Karlshamns kommun, Leksands kommun, Norrköpings kommun, Oskarshamns kommun, Perstorps kommun, Piteå kommun, Region Gotland, Region Gävleborg, Region Västmanland, Riksdagens Ombudsmän, Riksrevisionen, Salems kommun, Stadsmissionen, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Strängnäs kommun, Svenljunga kommun, Svensk förening för bettfysiologi, Svensk Förening för Odontologisk Radiologi, Svensk förening för Orofacial Medicin, Svensk Försäkring, Svensk Käkkirurgisk Förening, Svensk samhällsodontologisk förening, Svenska Ortodontiföreningen, Svenska Tandsköterskeförbundet, Sveriges Konsumenter, Sveriges Privata Specialisttandläkare, Tandhälsoförbundet, Vårdföretagarna, Västerås kommun och Östersunds kommun.

Därutöver har yttranden inkommit från ablux AB, Apodent Karlstad AB, Arneryd Dentistry AB, Björk Tandhälsa AB, Block Störner AB, Bordbar Dental AB, Capio Specialisttandläkarna, Citytandläkarna i Lund, Citytandvården Kristianstad AB, Colosseum Smile AB, Dentalum Operations

Prop. 2025/26:300

Bilaga 4

70

Sammanfattning av promemorian Nya övergångsbestämmelser med anledning av tillståndsplikt för privata tandvårdsgivare (S2026/01205) i relevanta delar

I promemorian föreslås bl.a. en ny övergångsbestämmelse till lagen (2025:1302) om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659).

Förslaget innebär att en privat vårdgivare som före den 1 januari 2026 hade påbörjat verksamhet som omfattas av tandvårdslagen (1985:125) men inte anmält denna till Inspektionen för vård och omsorg får fortsätta bedriva verksamheten utan tillstånd trots att en ansökan om tillstånd inte har getts in senast den 2 mars 2026 i enlighet med gällande övergångsbestämmelser. Under förutsättning att ansökan ges in före den 1 januari 2027 ska verksamheten få fortsätta att bedrivas till dess att ansökan har prövats slutligt.

De nya övergångsbestämmelserna bör träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 30 augusti 2026.

Promemorians lagförslag

Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)

Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659) att det i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2025:1302) om ändring i den lagen ska införas en ny punkt, 4, av följande lydelse.

Prop. 2025/26:300

Bilaga 5

Lagförslag i lagrådsremissen Skyldighet att betala för tandvård – nya regler för vissa utlänningar

1 Lagtext

Prop. 2025/26:300

Bilaga 7

Prop. 2025/26:300

Bilaga 7

74

6 b §

En region ska lämna de uppgifter till Migrationsverket som behövs för bedömningen av skyldigheten att betala skälig ersättning för tandvård enligt 6 a §.

1.Denna lag träder i kraft den 2 januari 2027.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande för tandvårdsbehandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet.

1.2Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2025:400)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 2 § och 12 kap. 2 a § socialtjänstlagen (2025:400) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt propositionen En ny Föreslagen lydelse mottagandelag

(prop. 2025/26:229)

10 kap.

Prop. 2025/26:300

Bilaga 7

Den som omfattas av mottagandelagen (2026:000) eller lagen (2026:000) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten har inte rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 §.

Lydelse enligt propositionen Reformerat försörjningsstöd – bidragstak och ökade möjligheter till arbete (prop. 2025/26:201)

2 §8

Den som omfattas av mottagandelagen (2026:000) eller lagen (2026:000) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten har, med undantag för vad som anges i 12 kap. 2 a § andra stycket, inte rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 §.

Föreslagen lydelse

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 januari 2027.

Förslagen grundar sig på betänkandet Tiotandvård – ett förstärkt högkostnadsskydd för tandvård. Vid remissbehandlingen mötte utredningsförslaget en hel del kritik. Bl.a. avrådde Migrationsverket starkt från ett genomförande av förslaget. Enligt verket, som sammanfattade sin kritik i elva olika punkter, är de föreslagna lag- och förordningsbestämmelserna problematiska och otillräckliga i sin utformning. Andra invändningar i verkets remissvar är att det kommer att bli svårt att bedöma vad som är en skälig ersättning, att det kommer att bli besvärligt att driva in de fordringar som det föreslagna systemet kommer att alstra samt att konsekvenserna av föreslagna regleringar inte förefaller tillräckligt genomlysta.

Under framtagandet av lagrådsremissen har Migrationsverket härutöver, med hänvisning till att förslagen kräver en omfattande IT-utveckling, framfört att datum för ikraftträdandet bör skjutas fram, förslagsvis till den 1 april 2027. Denna synpunkt från Migrationsverket har inte redovisats i remissen, vilket borde ha skett. Synpunkten borde förstås även ha bemötts i remissens allmänmotivering. Lagrådet förutsätter att den kommande propositionen kommer att innehålla en redovisning av Migrationsverkets yttrande och regeringens bemötande av verkets förslag i denna fråga.

Skälet för att utlänningar i de angivna kategorierna ska betala mer för sin tandvård än för närvarande är att det ska skapas en ökad rättvisa i avgiftssystemet för tandvård. Samtidigt framhåller regeringen att ett genomförande av förslagen inledningsvis, trots att de innebär en ökad egenfinansiering av tandvårdskostnader, kan medföra något ökade statliga kostnader. På längre sikt är det dock regeringens bedömning att förslagen troligtvis kommer att leda till en besparing.

Den allmänna inriktningen av förslagen är något som det inte är Lagrådets uppgift att lägga några synpunkter på. Lagrådet anser dock att det kan ifrågasättas om det finns särskilt goda förutsättningar för att syftet med lagändringarna – att högre rättvisa ska uppnås – verkligen ska uppfyllas. Som Migrationsverket anför torde det både bli svårt för verket att bedöma vad som är en skälig ersättning och att, i de fall det beslutas om ersättningsskyldighet, driva in beloppen. Som framgår av remisstexten är detta för övrigt något som regeringen är medveten om.

Lagrådet invänder alltså inte mot den grundläggande tanken bakom förslagen i remissen. Lagrådet anser emellertid att det på några punkter finns skäl att formulera lagtexten på ett tydligare vis. Lagrådet ifrågasätter också om det inte finns anledning att med hänsyn till det av Migrationsverket framförda önskemålet senarelägga ikraftträdandet något. Det skulle ju med verkets förslag röra sig om endast tre månader.

Förslaget till lag om ändring i lagen om hälso- och sjukvård åt asylsökande m. fl.

Prop. 2025/26:300

Bilaga 8

77

Prop. 2025/26:300

Bilaga 8

78

Lagrådet noterar att beteckningen asylsökande framöver kommer att ersättas med beteckningen ”sökande av internationellt skydd”. Lagens namn bör alltså ändras, åtminstone på sikt.

6 a §

Paragrafen, som är ny, består av tre stycken.

I det första stycket anges att en utlänning som avses i 4 § första stycket 1, 3 eller 5 ska betala skälig ersättning till Migrationsverket för tandvård som inte kan anstå, om utlänningen har fyllt 18 år och har inkomst eller egna tillgångar. De olika kategorier utlänningar som avses är därmed sådana som (1) har ansökt om uppehållstillstånd som flykting eller som alternativt skyddsbehövande, som (2) hålls i förvar enligt 10 kap. utlänningslagen och som inte har placerats i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest och som (3) har meddelats beslut om inhibition av verkställighet enligt 12 kap. 16 e § första stycket eller 17 a § första stycket utlänningslagen.

I remissen framhålls att enbart skälig ersättning kan komma i fråga. Det sägs att storleken på ersättningen kan bestämmas bl.a. med hänsyn till vad som kan anses skäligt i förhållande till kostnaden för tandvårdsbehandlingen och utifrån den enskildes totala inkomst per månad. Ersättning bör dock inte tas ut när utlänningens behållning efter det att ersättningen vore betald skulle understiga riksnormen för försörjningsstöd.

Något som inte tydligt anges i den föreslagna lagtexten är att systemet bygger på att det är Migrationsverket som ska fatta beslut i varje enskilt fall om vad som är en skälig ersättning.

Förslagen i remissen får uppfattas så att det inte ska göras någon bedömning av huruvida den uppkomna kostnaden för den aktuella tandvården är skälig som sådan, utan skälighetsbedömningen ska ha den debiterade kostnaden som utgångspunkt och ta sikte enbart vilken andel av beloppet som det är skäligt att utlänningen står för. Som framgått ska bedömningen i ett enskilt fall kunna utmynna i att utlänningen har så svag ekonomi att han eller hon saknar ekonomiska förutsättningar att kunna betala något alls för vården, och därför ska slippa ersätta Migrationsverket för kostnaden.

Med dessa ingångsvärden föreslår Lagrådet att första stycket får denna lydelse:

En utlänning som avses i 4 § första stycket 1, 3 eller 5 ska, i den mån som det är skäligt, betala ersättning till Migrationsverket för kostnad som har uppkommit för sådan tandvård som inte har kunnat anstå, om utlänningen har fyllt 18 år och har inkomst eller egna tillgångar.

I författningskommentaren uppehåller sig regeringen något kring vad som ska utgöra en skälig ersättning. Lagrådet anser att denna del av kommentaren behöver byggas ut. Bl.a. bör det anges även hur

utlänningens ekonomiska tillgångar, t.ex. ett sparat kapital eller värdefulla smycken, är avsedda att påverka skälighetsbedömningen. Det bör också bekräftas att någon prövning av skäligheten av den debiterade kostnaden för behandlingen inte ska göras av Migrationsverket.

I andra stycket av paragrafen föreskrivs att vissa bestämmelser i mottagandelagen (2026:000) gäller vid handläggning av ärenden enligt första stycket. Med tanke på innehållet i första stycket framstår det som något oegentligt att tala om ”ärenden enligt första stycket”. Det bör också här i klartext anges att det är Migrationsverket som ska fatta de aktuella besluten.

Lagrådet föreslår följande inledning av andra stycket.

Beslut om ersättning enligt första stycket fattas av Migrationsverket. Vid verkets handläggning gäller följande bestämmelser …

I tredje stycket finns en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan, med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen, meddela föreskrifter om grunderna för beräkningen av ersättningen.

Av författningskommentaren framgår att stycket upplyser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om grunderna för beräkningen av sådan ersättning som avses i första stycket. Vid föredragningen har upplysts om att det kan vara fråga om både verkställighetsföreskrifter och föreskrifter inom regeringens restkompetens.

I 8 kap. 7 § regeringsformen regleras regeringens möjligheter att utan delegering meddela föreskrifter. Det är föreskrifter om verkställighet av lag samt föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen. Det finns emellertid inget som hindrar att riksdagen lagstiftar inom det som hör till regeringens normgivningsområde (8 kap. 8 § regeringsformen).

När det i lagen förs in en upplysningsbestämmelse inom området för regeringens restkompetens finns det skäl att skilja mellan två situationer. Den ena är när bestämmelsen utgör en ren upplysning om att ytterligare föreskrifter kan meddelas av regeringen eller dess myndigheter direkt på grund av restkompetensen. Den andra är när riksdagen har lagstiftat inom området för regeringens restkompetens. I det sistnämnda fallet måste det klargöras om riksdagen har avsett att uttömmande reglera en fråga eller om avsikten är att det ska finnas ett kvarstående utrymme av regeringens restkompetens.

Det ska tilläggas att en upplysningsbestämmelse i det sistnämnda fallet är nödvändig för att regeringen ska kunna använda sin restkompetens i någon utsträckning (jfr HFD 2023 ref. 2). Det bör därför tydliggöras i vad mån överväganden av det slaget ligger bakom den föreslagna bestämmelsen.

Prop. 2025/26:300

Bilaga 8

79

Prop. 2025/26:300

Bilaga 8

80

6 b §

Enligt paragrafen ska en region lämna de uppgifter till Migrationsverket som behövs för bedömningen av skyldigheten att betala ersättning för tandvård enligt 6 a §.

Lagrådet anser att paragrafen hellre kunde ges denna utformning:

En region ska lämna uppgifter till Migrationsverket som verket behöver för bedömningen av en utlännings ersättningsskyldighet enligt 6 a §.

Författningskommentaren bör kompletteras med uppgift om att paragrafen bryter den sekretess som annars kan gälla för de aktuella uppgifterna. Dessutom bör det förklaras vilken region som avses i olika situationer samt närmare beskrivas hur det är tänkt att gå till när det inte är regionen själv som har utfört vården, utan en privat vårdgivare.

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

10 kap. 2 § och 12 kap. 2 a §

10 kap. 2 § innehåller bestämmelser som avses reglera förhållandet mellan socialtjänstlagen, mottagandelagen (2026:000) och lagen (2026:000) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten. I paragrafen anges att de som omfattas av dessa lagar inte har rätt till bistånd enligt 12 kap. 1 §. Paragrafen innehåller således en generell begränsning av rätten till ekonomiskt bistånd till den som omfattas av de två i lagtexten angivna lagarna från 2026. Men samtidigt föreslås nu ett undantag från denna begränsning. Undantaget består av en hänvisning till en annan paragrafs andra stycke och har följande lydelse. (Lagrådets understrykning)

Den som omfattas av mottagandelagen (2006:000) eller lagen (2006:000) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten har, med undantag för vad som anges i 12 kap. 2 a § andra stycket, inte rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 §.

Det som föreslås i remissen är vidare att den i lagtexten nämnda 12 kap. 2 a § ska tillföras andra stycke med följande lydelse.

Den som omfattas av 5 § lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd har dock rätt till ekonomiskt bistånd enligt 1 § för tandvård som inte kan anstå.

Lagrådet har ingen erinran mot den lydelsen.

Den begränsning som gäller enligt 10 kap. 2 § avses alltså inte gälla för sådant bistånd som ges för tandvård som inte kan anstå till den som

omfattas av lagen (2013:407) om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

Den som ska tillämpa 10 kap. 2 § socialtjänstlagen behöver således gå till andra stycket i 12 kap. 2 a §. Detta andra stycke utgör ett undantag från begränsningen i paragrafens första stycke av rätten till ekonomiskt bistånd med stöd av 12 kap. 1 § för den som inte vistas lagligen i Sverige utöver vad som behövs i akuta situationer. Första stycket är på grund av den generella begränsningen i 10 kap. 2 § inte tillämpligt på den som omfattas av mottagandelagen eller av lagen om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten.

Den föreslagna rätten till ekonomiskt bistånd för tandvård som inte kan anstå ska gälla endast personkretsen i 5 § lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd. Under lagrådsföredragningen är det upplyst att rätten till bistånd för sådan tandvård således inte gäller samtliga utlänningar som omfattas av mottagandelagen eller lagen om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten.

Det nu sagda innebär alltså att först måste ställning tas till vad slags tandvård utlänningen behöver. Visar det sig vid den bedömningen att det är fråga om tandvård som inte kan anstå innebär förslaget att vederbörande har rätt till bistånd om förutsättningarna i 12 kap. 2 a § andra stycket är uppfyllda. För att komma fram till om de förutsättningarna är uppfyllda behöver bestämmelser som är fördelade mellan åtminstone tre lagar och som i ett fall dessutom innebär ett undantag från ett undantag beaktas.

Det är Lagrådets uppfattning att detta är en lagstiftningsteknik som försvårar tillämpningen och därför måste anses olämplig.

En möjlighet att göra saken någorlunda tydlig i lagtexten skulle kunna vara att förslaget till lydelse av 10 kap. 2 § tillförs en uttrycklig hänvisning till de förutsättningar som anges 12 kap. 2 a § andra stycket enligt följande.

Den som omfattas av mottagandelagen (2026:000) eller lagen (2026:000) om bistånd till vissa utlänningar vid inhibition av verkställigheten har, med undantag för om förutsättningarna som anges i 12 kap. 2 a § andra stycket är uppfyllda, inte rätt till ekonomiskt bistånd enligt 12 kap. 1 §.

Därtill bör författningskommentaren tillföras en förklaring av vilka dessa förutsättningar är, nämligen att ekonomiskt bistånd för tandvård som inte kan anstå kan ges till den som omfattas av lagen om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd.

Oavsett om regeringen anser att Lagrådets förslag är en framkomlig väg eller inte anser Lagrådet att den kommande propositionen bör tillföras ett förklarande avsnitt i enlighet med vad som nu anförts.

Prop. 2025/26:300

Bilaga 8

81

Prop. 2025/26:300

Bilaga 9

Lagförslag i lagrådsremissen Ny övergångsbestämmelse med anledning av tillståndsplikt för privata tandvårdgivare

Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659)

Prop. 2025/26:300

84

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 juni 2026

Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, Wykman, Bohlin, Rosencrantz, Dousa, Larsson, Britz, Lann

Föredragande: statsrådet Forssmed

Regeringen beslutar proposition Skyldighet att betala för tandvård – nya regler för vissa utlänningar