HD03227: Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor

Regeringens proposition 2025/26:227

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 26 mars 2026

Ebba Busch

Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den allvarliga brottsligheten tränger allt lägre ner i åldrarna. Den utvecklingen måste vändas och barnen skyddas från att utnyttjas och involveras i kriminalitet. En nyckel i det brottsbekämpande arbetet är att tidigt fånga upp unga personer som är på väg mot en kriminell livsstil och ge dem adekvat stöd. Att kontinuerligt arbeta med brottsförebyggande insatser är centralt. Både ur ett samhälls- och ett brottsofferperspektiv är det dessutom angeläget att brott kan utredas på ett effektivt sätt, oavsett hur gammal gärningspersonen är. Det finns därför behov av effektivare verktyg för att utreda brott som begås av unga lagöverträdare.

Regeringen föreslår bland annat följande:

•Fler tvångsmedel ska få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder.

•Tvångsmedlen beslag, husrannsakan och kroppsvisitation ska få an- vändas mot barn som inte uppnått straffbar ålder i fler fall.

•Biometriska underlag ska få tas upp från barn i fler fall.

Regeringen föreslår även att det ska införas ett tvångsmedel för kvar- hållande av en grupp av personer och en särskild reglering för tvångsmedel i en förundersökning som återupptas för att utreda om det finns grund för resning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

1

Prop. 2025/26:227 Innehållsförteckning

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2025:862) om ändring i lagen (1964:167) med särskilda

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om

2.9Förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och

4.2Utredningar mot barn som inte uppnått straffbar

4.5Kravet på särskilda skäl ska tas bort för vissa

4.6Förlängd tid för kvarhållande vid kroppsbesiktning i

4.7Fler biometriska underlag ska få tas upp i

4.8Biometriska underlag ska få tas upp i

4.10Rätten till offentlig försvarare vid en bevistalan ska

2

4

Regeringens förslag:

1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångs- balken.

2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2025:862) om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.

6.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott.

7.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

8.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning.

9.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710).

10.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.

5

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels att nuvarande 58 kap. 6 b § ska betecknas 58 kap. 6 g §, dels att 5 kap. 10 § och 58 kap. 6 a § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas åtta nya paragrafer, 23 kap. 8 a och 8 b §§, 36 kap. 22 a § och 58 kap. 6 b–6 f §§, av följande lydelse.

5 kap.

10 §1

Den som ska delta i ett sammanträde inför rätten ska infinna sig i rättssalen eller där sammanträdet annars hålls.

Om det finns skäl för det, får rätten besluta att den som ska delta i ett sammanträde ska delta genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverför- ing. Rättens ordförande får besluta i frågan om den uppkommer under ett sammanträde.

Vid bedömningen av om det finns skäl för ett deltagande genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska rätten, eller rättens ordförande, särskilt beakta

1.de kostnader eller olägenheter som skulle uppkomma om den som ska delta i sammanträdet måste infinna sig i rättssalen,

2.om någon som ska delta i sammanträdet känner rädsla för att vara närvarande i rättssalen,

Ett deltagande enligt andra stycket får inte ske om det är olämpligt med hänsyn till ändamålet med personens inställelse och övriga omständig- heter.

Den som deltar i ett sammanträde genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring ska anses ha inställt sig inför rätten.

Prop. 2025/26:227

58 kap.

6 a §2

Åklagaren ska återuppta en förundersökning om det i en ansökan om resning åberopas eller om det på annat sätt kommer fram en omständighet eller ett bevis som inte tidigare lagts fram och det är sannolikt att omständigheten eller beviset utgör grund för resning. Förundersökningen ska dock inte återupptas om det saknas behov av utredningsåtgärder.

Om förundersökningen inte är avslutad ska åklagaren, under de förut- sättningar som anges i första stycket, i stället besluta att förundersökningen även ska avse frågan om den tidigare tilltalades delaktighet i brottet.

Bestämmelserna i 23 kap. 3 § andra stycket, 4, 5–7 och 9–15 b §§, 16 § andra stycket och 18–19 och 21–21 d §§ ska tilläm- pas i en förundersökning som har återupptagits eller utvidgats enligt första eller andra stycket. Det som sägs om den misstänkte ska i stället gälla den tidigare tilltalade.

6 b §

Om en förundersökning har åter- upptagits eller utvidgats enligt 6 a § får endast de tvångsmedel användas som anges i detta kapitel.

6 c §

Beslag, biometrisk autentisering och avspärrning eller andra lik- nande åtgärder enligt 27 kap. 15 § får användas enligt bestämmelser- na om dessa åtgärder i 27 kap.

Det som sägs i 27 kap. 7 och 8 §§ om åtal och om verkan av att åtal inte väcks ska i stället avse ansökan om resning samt verkan av att en sådan ansökan inte lämnas in.

6 d §

Husrannsakan, genomsökning på distans och kroppsvisitation får an- vändas enligt bestämmelserna om dessa åtgärder i 28 kap.

Tvångsmedel enligt första stycket får inte användas mot en tidigare tilltalad med stöd av bestämmelser

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

dels att 2, 18, 20, 32, 32 a, 36, 36 c och 38 b §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 36 j–36 m §§, av följande

lydelse.

enligt 28 kap. 14 § första stycket 1 Prop. 2025/26:227 rättegångsbalken, och

4.åtgärder enligt 23 kap. 9 a § rättegångsbalken.

36 j §

När rätten har beslutat i frågor om hemliga tvångsmedel enligt 36 f, 36 g eller 36 i § ska åklagaren skyndsamt underrätta Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden vid Myndigheten för säkerhet och inte- gritetsskydd om beslutet.

36 k §

Om någon är skäligen misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får kroppsbesiktning genom salivprov för dna-analys samt upptagning av fingeravtryck,

timmar eller, om det finns synner- liga skäl, ytterligare tre timmar.

Vid kroppsbesiktning enligt 36 k

meningen och 13 a § tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämp- liga delar.

Vid upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och hand- stilsprov enligt 36 k eller 36 l § ska 28 kap. 3 a och 9 §§ och 13 a § tredje stycket rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

38 b §8

Om det inte möter något hinder ska bevistalan föras av en åklagare som genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är

gångskostnad som avses i 31 kap.

1 § rättegångsbalken ska staten svara för.

En offentlig försvarare ska förordnas för den unge när en bevistalan väcks. Sådan rätte- gångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken ska staten svara för.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

2.Den nya bestämmelsen i 36 l § tillämpas inte i fråga om domar som har meddelats före ikraftträdandet.

Härigenom föreskrivs att lagen (2025:862) om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska utgå.

16

En offentlig försvarare ska förordnas för den unge när en bevistalan väcks. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken ska staten svara för.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2030.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

dels att 6 b § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 6 c §, av följande lydelse.

en för säkerhet och integritetsskydd om beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:1693) om polisens behand- ling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

dels att 5 kap. 17 § ska upphöra att gälla,

dels att 5 kap. 3, 4, 10 och 11 §§ ska ha följande lydelse.

5 kap.

3 §1

Biometriregistret över misstänkta får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som är skäligen misstänkt för brott och har varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångsbalken.

Registret får också innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som är skäligen misstänkt för brott, om uppgifterna härrör från en kroppsbesiktning eller upp- tagning enligt 36 k § lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare eller från en sådan tidigare kropps- besiktning eller upptagning som avses i andra stycket den paragraf- en.

Registret får också innehålla uppgifter om fingeravtryck, fotografier och video som har tagits av en utlänning med stöd av 5 kap. 3 eller 3 a § lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar.

4 §2

Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter som anges i 2 § om en person som har

1. varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångs- balken och som därefter genom en dom som fått laga kraft har dömts för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan, eller har godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant brott,

2. varit föremål för en åtgärd enligt 8 kap. 7 a § fängelselagen (2010:610) eller 2 kap. 6 § lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning, eller

3. dömts för brott i en annan medlemsstat inom Europeiska unionen och vars fingeravtrycks- eller signalementsuppgifter har överförts hit med stöd av artikel 4.2 i rådets rambeslut 2009/315/RIF av den 26 februari 2009 om organisationen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregist- ret och uppgifternas innehåll.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot ska ha följande lydelse.

Vid kroppsvisitation får den som inte har fyllt 15 år hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar. En polisman får ta med den som ska kropps- visiteras till den plats där åtgärden ska genomföras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026.

26

Regeringen gav i juni 2023 en särskild utredare i uppdrag att bl.a. överväga åtgärder i syfte att stärka de brottsbekämpande myndigheternas möjlig- heter att förhindra, utreda och lagföra brott som begås av unga personer (dir. 2023:102).

Utredningen, som antog namnet Utredningen om tvångsmedel mot underåriga, överlämnade i december 2024 betänkandet Effektivare verk- tyg för att bekämpa brott av unga lagöverträdare (SOU 2024:93). En sammanfattning av betänkandet i relevant del finns i bilaga 1. Betänkan- dets lagförslag i relevant del finns i bilaga 2. Betänkandet har remiss- behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2024/02655). Vissa av utredningens förslag har lett till lagstiftning, se propositionen Hemliga och

proposition behandlar regeringen utredningens övriga förslag förutom förslaget om tillfälligt tillstånd till vissa hemliga tvångsmedel. Regeringen avser inte att gå vidare med det förslaget eftersom frågan om att effektivisera regelverket för hemliga tvångsmedel och förbättra möjligheterna att använda tvångsmedel i brottsbekämpningens olika faser för närvarande ses över av Utredningen om hemliga och preventiva tvångsmedel (Ju 2025:04). Enligt tilläggsdirektiv som beslutades den 26 mars 2026 har utredaren även i uppdrag att bl.a. analysera och ta ställning till om ett tillstånd till hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation samt viss hemlig dataavläsning ska kunna knytas till en person (dir. 2026:20).

Domstolsverket har i en promemoria lämnat förslag om processrättsliga reformer i allmän domstol. En sammanfattning av promemorian i relevant del finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag i relevant del finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna finns i bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2023/01245). I denna proposition behandlar regeringen promemorians förslag om parters och andra domstolsaktörers möjlighet att delta genom videokonferens och per telefon vid sammanträden i domstol.

Tullverket har i en hemställan lämnat förslag om förtydliganden i reglerna om Tullverkets befogenheter vid utredning av brott av unga lagöverträdare. En sammanfattning av hemställan finns i bilaga 7. Hemställans lagförslag finns i bilaga 8. Hemställan har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2025/02826). I denna proposition behandlar regeringen hemställans samtliga förslag, förutom förslaget om ändring i

1§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Regeringen avser inte att gå vidare med det förslaget.

27

barn som inte uppnått straffbar ålder

4.1Behovet av effektivare verktyg för att bekämpa brott av barn som inte uppnått straffbar ålder

Utvecklingen av den grova våldsbrottsligheten

Brottsutvecklingen i Sverige med bl.a. skjutningar och sprängningar i de kriminella miljöerna är exceptionell och läget är fortsatt mycket allvarligt. När det gäller antalet skjutningar och antalet avlidna till följd av skjutvapenvåldet uppmättes historiskt höga nivåer 2022. Trots att en nedgång av antalet skjutningar liksom antalet avlidna i skjutningar noterats sedan dess är det fortsatt fråga om ett stort antal per år. Antalet sprängningar har i motsats till skjutningarna ökat markant sedan 2022. En upptrappning av antalet sprängningar skedde 2023 och 2024, något som även fortsatte under 2025. De kriminellas tillgång till vapen och explosiva varor tillsammans med den ökade benägenheten inom kriminella miljöer att använda dessa, gör att våldet fortsatt utgör ett mycket kritiskt hot. Brottsligheten i de kriminella miljöerna är dock inte begränsad till skjut- vapenvåld och sprängningar, utan den är mångfacetterad och innefattar allt från narkotikabrott och smugglingsbrott till organiserad och systematisk ekonomisk brottslighet, som t.ex. bedrägerier. Den kriminella ekonomin omsätter betydande belopp och bidrar till att den organiserade brottsligheten kan verka och växa.

Unga utnyttjas och involveras oftare i allvarlig brottslighet

När det gäller brottsutvecklingen bland unga lagöverträdare är det en tydlig trend att barn i större utsträckning utnyttjas i allvarlig brottslighet. Antalet åtal och lagföringar för allvarliga brott som typiskt sett begås inom kriminella nätverk, t.ex. mord, grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott, som avser barn i åldern 15–17 år har ökat väsentligt det senaste decenniet. En ytterligare upptrappning har dessutom skett under de senaste åren. Antalet barn i åldern 15–17 år som häktas har också ökat kraftigt, vilket är en indikation på att allt fler barn misstänks för allvarlig brottslighet. Även i fråga om barn under 15 år har den allvarliga brottsligheten med koppling till de kriminella miljöerna ökat. Brottsutvecklingen i den åldersgruppen är dock svårare att följa statistiskt eftersom barnen ännu inte uppnått straffbar ålder och därmed inte omfattas av den officiella kriminal- statistiken. I utredningen redovisas dock uppgifter om att både antalet beslutade brottsmisstankar beträffande vissa allvarliga brott och antalet ärenden om bevistalan, dvs. ärenden med en prövning i domstol av om barnet har begått brottet, mot barn under 15 år som misstänks för allvarliga brott, har ökat markant under senare år. Uppgifter och exempel från Polismyndigheten pekar i samma riktning.

Barn intar dessutom en mer central roll vid utförandet av grova brott och det förekommer att barn ger andra barn i uppdrag att begå brott. På så sätt

reduceras riskerna för de äldre aktörerna som finns högre upp i hierarkin.

29

Prop. 2025/26:227 Barnen kan även ansvara för olika delmoment i ett större brottsupplägg, t.ex. att skaffa fram vapen eller sprängmedel eller ta hand om kläder och vapen efter en skjutning. Det har även blivit allt vanligare att barn utnyttjas och rekryteras enbart för att utföra en viss skjutning eller sprängning. Sådana morduppdrag lämnas inte sällan mot betalning, men det finns också exempel på barn som tar på sig ett sådant uppdrag för att stärka sin ställning i det kriminella nätverket. Det är i dag inte ovanligt att det helt saknas känd koppling mellan utförare och anstiftare. (Se vidare om brottsutvecklingen bland unga lagöverträdare i Brås rapport Barn och unga i kriminella nätverk 2023:13.).

Det finns behov av effektivare verktyg för att bekämpa brott av barn som inte uppnått straffbar ålder

are verktyg för att bekämpa brott som begås av barn. Både ur ett samhälls- Prop. 2025/26:227 och ett brottsofferperspektiv är det mycket angeläget att brott kan utredas

på ett effektivt sätt, oavsett hur gammal gärningspersonen är. En del i det arbetet handlar om att förbättra den straffprocessuella tvångsmedels- lagstiftningen.

4.2Utredningar mot barn som inte uppnått straffbar ålder

Brottsutredningar mot barn som inte uppnått straffbar ålder har olika syfte

Barn under 15 år kan inte dömas till påföljd (1 kap. 6 § brottsbalken, se dock föregående avsnitt om förslag om sänkt straffbarhetsålder för allvarliga brott). Rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning är därför inte tillämpliga i förhållande till brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder. Även om barn under 15 år inte kan lagföras för brott kan det finnas ett behov att utreda brottet. I vissa fall finns det även behov att låta domstol genom en bevistalan ta ställning till om barnet har begått brottet. För att tillgodose utredningsbehovet finns det under vissa förutsättningar en möjlighet att inleda en utredning mot brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder. Förutsättningarna regleras i 31 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och utredningarna kallas därför för § 31-utredningar.

Av första stycket i 31 § LUL framgår att om någon kan misstänkas för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år, ska en utredning om brottet inledas, om inte särskilda skäl talar emot det. Detsamma gäller vid misstanke om ett straffbelagt försök eller en straffbelagd förberedelse eller stämpling till ett sådant brott. Detta utgör paragrafens så kallade presumtionsregel.

En § 31-utredning får även inledas om ett barn under 15 år kan misstänkas för brott och socialnämnden begär det, om nämnden bedömer att utredningen kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser för den unge (31 § andra stycket LUL).

Slutligen får en brottsutredning inledas om det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt 15 år har tagit del i brottet, om det behövs för att efterforska gods som har kommits åt genom brottet eller som kan bli föremål för förverkande, eller om det av andra skäl är påkallat med hänsyn till allmänna eller enskilda intressen (31 § tredje stycket LUL).

Sammanfattningsvis kan utredningar enligt 31 § LUL sägas fylla olika behov. Utöver att en sådan utredning ofta syftar till att skaffa nödvändigt underlag till sociala myndigheters beslut angående barnet kan en utredning också ha till syfte att tillgodose de brottsbekämpande myndigheternas behov av att klarlägga om ett barn har begått ett visst brott eller för att kunna utesluta att det finns någon gärningsman som kan lagföras för brottet. Oavsett vilket behov som en utredning ska fylla är det mycket angeläget att brottsutredningar mot barn kan bedrivas effektivt.

31

Prop. 2025/26:227 Tillgång till effektiva tvångsmedel är avgörande för möjligheten att utreda brott

I förhållande till brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder är möjligheten att använda straffprocessuella tvångsmedel begränsade. De tvångsmedel som får användas anges i en uttömmande uppräkning i 35 a § LUL. Enligt den bestämmelsen får endast de tvångsmedel som är angivna

iLUL eller som anges i 23 kap. 7–9 a § och 28 kap. 10 f § rättegångs- balken användas mot barn under 15 år. Av bestämmelsen framgår även att tvångsmedel får användas om det i en annan författning uttryckligen föreskrivs att tvångsmedlet får användas mot den som är under 15 år. För att få använda tvångsmedel mot den som är under 15 år krävs i de flesta fall att det finns särskilda skäl.

Barn i de yngre tonåren har inte nått samma mognad och utveckling som vuxna och befinner sig normalt i en känslig period i sin utveckling. Utgångspunkten bör därför vara att barn i den åldern, i möjligaste mån, skonas från tvångsmedel. Samtidigt kan tillgången till effektiva tvångs- medel många gånger vara avgörande för att ett brott ska kunna utredas. Att brott kan utredas effektivt är ett tungt vägande samhällsintresse. Det intresset gör sig lika starkt gällande oavsett om gärningsmannen kan dömas till påföljd eller inte. Utöver att effektiva tvångsmedel kan bidra till att brottsaktiva barn i fler fall får tillgång till sociala insatser kan det vara avgörande för brottsoffrets möjlighet till upprättelse. Om brottsoffret också är ett barn under 15 år, vilket utredningen uppger är vanligt, kan det utifrån ett brottsofferperspektiv uppfattas som stötande att det brottsmisstänkta barnets intressen av att inte utsättas för tvångsmedel anses väga tyngre än brottsoffrets intressen av upprättelse.

Det finns sammantaget skäl att överväga om tvångsmedel bör få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder i fler fall. Vid bedömningen om fler tvångsmedel bör få användas bör det avgörande vara om de brottsbekämpande myndigheterna har ett tydligt behov av tvångs- medlen i utredningar där barn som inte uppnått straffbar ålder är misstänkta.

Prop. 2025/26:227 med barnkonventionens bestämmelser, se propositionen Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter (prop. 2017/18:186 s. 94).

barn som inte uppnått straffbar ålder ska inledas och när bevistalan mot Prop. 2025/26:227 sådana barn ska väckas, se propositionen Förbättrade åtgärder när barn

misstänks för brott (prop. 2022/23:78). Som utredningen anger har antalet bevistalan ökat efter att de nya reglerna infördes. Med hänsyn till att bevistalan är förbehållet de allvarligaste brotten kan det även antas att fler brottsoffer kommer att föra talan om skadestånd mot det brottsmisstänkta barnet.

Åklagarmyndigheten har till utredningen fört fram att det förekommer att brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder äger egendom som skulle kunna beläggas med kvarstad, även om det är ovanligt. Det kan handla om kontanter eller dyrare föremål som barnet har fått som ersättning för att begå ett allvarligt brott. Både ur ett samhälls- och ett brottsofferperspektiv kan det uppfattas som stötande om de brottsutred- ande myndigheterna saknar möjlighet att säkra egendom som anträffas hos det brottsmisstänkta barnet, enbart på den grunden att barnet inte kan dömas till påföljd för brottet. Tvärtom får ett brottsoffers intresse av att få ersättning för exempelvis kränkning eller förstörd egendom anses vara lika stort oavsett hur gammal gärningspersonen är.

Det måste samtidigt beaktas att förvar och kvarstad innebär intrång i det brottsmisstänkta barnets integritet. Att belägga barns egendom, t.ex. kontanter eller andra föremål, med kvarstad innebär ingrepp i privatlivet, vilket barn enligt både Europakonventionen och barnkonventionen har rätt till skydd mot. Samtidigt väger brottsoffers berättigade krav på ersättning tungt. Vid en avvägning mellan å ena sidan brottsoffrens intresse av att få ersättning för sådan skada som den misstänkte har orsakat och å andra sidan det brottsmisstänkta barnets behov av skydd mot intrång i den personliga integriteten anser regeringen att brottsoffrens intresse väger tyngre. Dessutom kan möjligheten att använda förvar och kvarstad mot barn under straffbar ålder leda till minskade incitament för äldre personer att utnyttja barn för förvaring av kontanter eller annan värdefull egendom.

Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med utredningen men till skillnad från Civil Rights Defenders, UNICEF Sverige och Fryshuset, att det numera finns starka skäl för att tvångsmedlen kvarstad och förvar bör få användas mot brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder. Detsamma bör även gälla i utredningar om förverkande. Förslaget bedöms vara förenligt med regeringsformen, barnkonventionen och Europa- konventionen. Frågan om det bör krävas särskilda skäl för att använda tvångsmedlet behandlas i avsnitt 4.5.

Barnombudsmannen, som avstyrker förslaget, anser att det inte framstår Prop. 2025/26:227 som rimligt att möjligheterna att använda sig av tvångsåtgärder mot barn

under 15 år ska vara detsamma som för äldre barn och vuxna. Riksdagens ombudsmän (JO), som avstyrker förslaget i fråga om husrannsakan, framhåller att det finns ett värde av att den extra tröskeln, som följer av barnkonventionen, uttryckligen framgår av tvångsmedelsbestämmelserna. Enligt JO är skälen för att utöka möjligheten till kroppsvisitation tyngre, eftersom annan reglering tillåter att barn i vissa situationer kroppsvisiteras utan särbehandling. Svea hovrätt framhåller att tvångsmedel ska användas restriktivt mot barn och att särskild vikt ska läggas vid proportionalitets- bedömningen, vilket kommer väl till uttryck i kravet på särskilda skäl.

Civil Rights Defenders anser att förslaget inskränker barns rättigheter på ett sätt som inte står i proportion till den förväntade nyttan. Fryshuset, som avstyrker förslaget, anser att barn som inte har uppnått straffbar ålder inte ska vara föremål för tvångsmedel. UNICEF Sverige framhåller att förslaget även kan drabba barn som inte själva är föremål för tvångs- åtgärderna, exempelvis syskon, och betonar vikten av att genomföra en noggrann barnkonsekvensanalys.

Skälen för regeringens förslag

Den nuvarande regleringen

För att använda tvångsmedel mot brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder krävs i de flesta fall att det finns särskilda skäl för åtgärden. Det gäller för beslag, penningbeslag, husrannsakan, åtgärder för biomet- risk autentisering, genomsökning på distans, kroppsvisitation och tagande av fotografi och fingeravtryck (36 § LUL).

Kravet på särskilda skäl innebär att det ställs högre krav för att använda tvångsmedel mot brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder än mot personer som är i straffbar ålder. I de ursprungliga förarbetena uttalades att misstanke om allvarligare brott eller brottslighet av större omfattning i allmänhet bör föreligga för att kravet på särskilda skäl ska vara uppfyllt (prop. 1983/84:187 s. 29). I ett beslut har JO uttalat att det vid misstanke om stöld av en mobiltelefon inte har funnits särskilda skäl för husrannsakan hos en tolvåring (JO:s beslut den 15 maj 2013, dnr 2816-2012).

Det ska inte krävas särskilda skäl för att använda husrannsakan, undersökning på annat ställe eller kroppsvisitation

Med tvångsmedlet husrannsakan avses en undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe (28 kap. 1 § rättegångsbalken). Till skillnad från en husrannsakan får tvångsmedlet undersökning på annat ställe avse platser som inte är slutna i egentlig mening men som ändå inte är tillgängliga för allmänheten, t.ex. gårdsplaner, fabriksområden, byggnadsplatser och däck på fartyg (28 kap. 10 § rättegångsbalken). Med tvångsmedlet kropps- visitation avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig (28 kap.

11 § tredje stycket rättegångsbalken).

Tvångsmedlen husrannsakan och undersökning på annat ställe innebär

en möjlighet för de brottsutredande myndigheterna att genomsöka ut-

39

Prop. 2025/26:227 rymmen som de annars inte skulle ha tillgång till. På motsvarande sätt ger kroppsvisitation en möjlighet att genomsöka vad en person bär på sig eller har med sig, vilket annars inte är tillåtet. Ett viktigt användningsområde för dessa tvångsmedel är att skapa förutsättningar för att använda andra straffprocessuella tvångsmedel. Husrannsakan och undersökning på annat ställe kan exempelvis användas för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att söka efter misstänkta som ska underkastas kropps- visitation eller kroppsbesiktning. På motsvarande sätt kan kroppsvisitation användas för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller användas för genomsökning på distans. Tvångsmedlen kan också användas för att ta reda på omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen av brottet, exempelvis för att söka efter spår. Många gånger kan möjligheten att använda dessa tvångsmedel vara avgörande för att ett brott ska kunna utredas. Det gäller förstås även i brottsutredningar mot brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder.

Polismyndigheten har till utredningen framfört att det nuvarande kravet på särskilda skäl medför att det ibland saknas förutsättningar att genomföra en husrannsakan vid vanligt förekommande brott som är mindre allvarliga, till exempel stöld, misshandel och narkotikabrott. Om exempelvis en 13- åring har stulit ett par skor värda 2 000 kr, får husrannsakan inte göras hos barnet. Detsamma gäller om en 14-åring anträffas med en mindre mängd narkotika och det finns misstanke om att barnet förvarar mer narkotika i sitt hem. Om en 13-åring har stulit en mobiltelefon med ett lågt värde, får inte heller kroppsvisitation genomföras i syfte att säkra stöldgodset för att kunna återlämna det till brottsoffret.

Att brott kan utredas effektivt är ett tungt vägande samhällsintresse. Det intresset gör sig lika starkt gällande oavsett om gärningsmannen kan dömas till påföljd eller inte. Det förhållandet att de brottsbekämpande myndigheterna i vissa fall saknar möjlighet att använda tvångsmedel som kan vara direkt avgörande för att utreda ett brott kan innebära att en § 31- utredning inte kan fylla sitt syfte. En sådan ordning är otillfredsställande, vilket talar för att ta bort kravet på särskilda skäl.

Utifrån ett barnperspektiv finns det även anledning att eftersträva tidiga och tydliga ingripanden mot brottsaktiva barn, eftersom det minskar risken för att barn dras in i en livsstil som präglas av kriminalitet. Som bl.a. Helsingborgs kommun lyfter fram kan utökade möjligheter att använda husrannsakan och kroppsvisitation utgöra ett skydd för den unge eftersom egen kriminalitet kan avslöjas och stödåtgärder kan sättas in. Det kan motverka och förhindra att barn dras in i kriminella nätverk, vilket Tullverket framhåller. Som Stiftelsen Allmänna Barnhuset pekar på kan utökade möjligheter att använda dessa tvångsmedel även minska incitamenten att utnyttja barn för att transportera och förvara droger, vapen och stöldgods, vilket kan skydda barn från att systematiskt utnyttjas av äldre kriminella.

Som Sveriges advokatsamfund anger talar även det förhållandet att barn inte sällan är brottsoffer för att ta bort kravet på särskilda skäl. Ur ett brottsofferperspektiv är det mycket angeläget att brott kan utredas effektivt även när gärningspersonen inte har uppnått straffbar ålder. Om brottsoffret också är ett barn under 15 år, vilket utredningen uppger är vanligt, kan det vara svårt att acceptera för brottsoffret att det brottsmisstänkta barnets

40

förhindrad att besluta om beslag vid misstankar om mindre allvarliga brott Prop. 2025/26:227 som är vanligt förekommande bland barn. Om exempelvis en 13-åring har

stulit en mobiltelefon med ett lågt värde, får inte beslag beslutas i syfte att återlämna stöldgodset till brottsoffret. Ur ett brottsofferperspektiv är det mycket angeläget att brott kan utredas effektivt även när gärningspersonen inte uppnått straffbar ålder. Om brottsoffret också är ett barn under 15 år, vilket utredningen uppger är vanligt, kan det uppfattas som stötande att det brottsmisstänkta barnets intressen av att inte utsättas för ett beslag anses väga tyngre än brottsoffrets intressen av att återfå sin egendom.

Prop. 2025/26:227 Regeringen ansåg dock att det enligt LUL uppställda kravet på särskilda skäl tills vidare skulle gälla när förverkande aktualiseras i relation till någon som inte har fyllt 15 år, se propositionen En ny förverkandelagstiftning (prop. 2023/24:144 s. 354–355).

Brottsutvecklingen visar på att allt yngre barn involveras i allvarlig brottslighet. Det förekommer att barn utnyttjas för att gömma, hålla eller förvara egendom som härrör från brottslig verksamhet. Utökade möjlig- heter att genomföra husrannsakan och kroppsvisitation samt att ta föremål i beslag från barn under 15 år kan minska incitamenten för äldre kriminella att systematiskt utnyttja barn för sådana uppdrag. Det kan i sin tur medföra att barn skyddas från att utnyttjas av äldre kriminella. Intresset av förverkandelagstiftningens effektiva genomslag och intresset av att skydda barn från att systematiskt utnyttjas av äldre kriminella talar därför för att ta bort kravet på särskilda skäl. I samma riktning talar intresset av en enhetlig tvångsmedelsreglering. En enhetlig reglering bidrar till förutse- barhet och minskar riskerna för felaktiga myndighetsbeslut.

Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att kravet på särskilda skäl för att använda tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation bör tas bort för utredningar om självständigt förverkande. Detsamma bör gälla utredningar om förverkande som har koppling till brott.

De skäl som talar för att ta bort kravet på särskilda skäl för husrannsakan och kroppsvisitation gör sig även gällande i fråga om beslag. Som Justitie- kanslern påpekar kan det förhållandet att beslag är nära kopplat till husrannsakan och kroppsvisitation medföra att det från ett samhälls- och brottsofferperspektiv inte framstår som en helt konsekvent ordning om det skulle ställas olika krav för att använda de olika tvångsmedlen. En sådan ordning riskerar också att leda till tillämpningsproblem. Systematiska och praktiska skäl talar alltså för att ta bort kravet på särskilda skäl även i fråga om beslag.

Sammantaget anser därför regeringen, till skillnad från utredningen, att det finns tillräckligt starka skäl för att ta bort kravet på särskilda skäl för att använda tvångsmedlet beslag i utredningar om förverkande mot den som inte har fyllt 15 år.

Vid varje beslut om tvångsmedel som rör ett barn ska barnets bästa beaktas. Det följer av artikel 3 i barnkonventionen. Inom ramen för den proportionalitetsbedömning som ska göras vid varje enskilt beslut om tvångsmedel ska dessutom t.ex. barnets ålder, mognad och utveckling vägas in i bedömningen. Ju yngre barnet är desto större anledning till återhållsamhet med att använda tvångsmedel finns det. Förslaget bedöms därför vara förenligt med både barnkonventionen och Europakon- ventionen.

44

Prop. 2025/26:227 tidsfristen utökas med ytterligare tre timmar (36 c § LUL). Tiden för transporter av den som ska kroppsbesiktigas räknas in i denna tid. Med synnerliga skäl avses t.ex. att en läkare eller sjuksköterska som ska verkställa kroppsbesiktningen inte kan genomföra åtgärden inom tre timmar, se propositionen Barn under 15 år som misstänks för brott (prop. 2009/10:105 s. 72).

När bestämmelsen om kroppsbesiktning av barn i brottsutredande syfte infördes gjorde regeringen bedömningen att tidsfristen bör överensstämma med den som gäller i samband med att barn hålls kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § rättegångsbalken (prop. 2009/10:105 s. 51). Den bestämmel- sen har nyligen ändrats på så sätt att den som är under 15 år och kan misstänkas för brott är skyldig att, utöver inledande tre timmar, stanna kvar för förhör ytterligare sex timmar om det är av synnerlig vikt för utredningen, se propositionen Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott (prop. 2024/25:175 s. 118).

Polismyndigheten har till utredningen fört fram att den nuvarande tidsfristen skapar problem. Det gäller framför allt i de delar av landet där avstånden är långa och i de fall när barnet ska undersökas av läkare eller sjuksköterska, vilket kan kräva transporter som tar längre tid än sex timmar. Om beslut om kroppsbesiktning ska verkställas under kvällen eller natten kan den tidsmässiga utmaningen vara särskilt påtaglig. Enligt Polismyndigheten kan den nuvarande tidsfristen därför medföra att kroppsbesiktning inte alls kan genomföras, trots att det är av stor vikt för utredningen.

Skyldigheten att stanna kvar för kroppsbesiktning utgör en inskränkning i barnets rörelsefrihet. Att förlänga tiden för en sådan åtgärd kan därmed bara komma i fråga om det är nödvändigt och proportionerligt. Det är ett tungt vägande samhällsintresse att brott kan utredas effektivt. Även utifrån ett barnperspektiv är det viktigt att allvarliga brott kan utredas, vilket bl.a. Helsingborgs kommun lyfter. Kroppsbesiktning kan många gånger vara ett verkningsfullt och nödvändigt tvångsmedel för att klarlägga omständig- heterna kring ett brott. Det bör också framhållas att utrymmet för att kroppsbesikta brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder är begränsat till situationer när barnet är misstänkt för allvarlig brottslighet och när åtgärden bedöms vara av synnerlig vikt för att klarlägga omständigheterna kring brottet. Det är därför viktigt att tidsgränsen är utformad på ett sätt som möjliggör att kroppsbesiktning kan verkställas när det är motiverat.

Sammantaget bedömer därför regeringen, i likhet med utredningen men till skillnad från t.ex. Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen och Svea hovrätt att det finns starka skäl för att förlänga tidsfristen för hur länge brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder behöver stanna kvar för kroppsbesiktning. Det bedöms inte heller möjligt att, som bl.a. Barnombudsmannen och Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum) förespråkar, i stället lösa frågan enbart med hjälp av mer resurser. Det är därför nödvändigt att förlänga tidsfristen för hur länge ett brottsmisstänkt barn under straffbar ålder behöver stanna kvar i samband med verkställighet av kroppsbesiktning. Samtidigt är det viktigt att utgångspunkten för en sådan utökning är att barn aldrig ska hållas kvar längre tid än nödvändigt.

46

Frågan är därför vilken tidsfrist som ska gälla. Utredningen föreslår att Prop. 2025/26:227 tidsfristen enligt huvudregeln ska utökas från tre till sex timmar. En

förlängning av tidsfristen enligt huvudregeln riskerar att medföra att barn till följd av omprioriteringar generellt hålls kvar under längre tid, vilket Stiftelsen Allmänna Barnhuset lyfter fram. Den problembild som Polismyndigheten har redogjort för inför utredningen ger vidare vid handen att den nuvarande tidsfristen är otillräcklig framför allt i de delar av landet där avstånden är längre, och särskilt i situationer när barnet ska undersökas av läkare eller sjuksköterska. Detta talar för att i stället överväga en förlängning av den utökade tidsfrist som gäller om det finns synnerliga skäl, vilket Sveriges advokatsamfund förordar. På så sätt markerar bestämmelsen även fortsättningsvis att kroppsbesiktningar av barn som inte uppnått straffbar ålder alltid bör hanteras med skyndsamhet. Samtidigt ges bestämmelsen en flexibilitet som kan antas leda till att kroppsbesiktningar i fler fall kan genomföras när det är motiverat.

Till skillnad från utredningen anser därför regeringen att det är tidsfristen enligt undantagsregeln som bör utökas. Det framstår som rimligt och proportionerligt att utöka tiden från tre till sex timmar. Självklart bör den längre fristen endast utnyttjas när det verkligen behövs och vid varje verkställighet av en kroppsbesiktning bör eftersträvas ett så kort kvarhållande som möjligt. Vid varje beslut om tvångsmedel som rör ett barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Det följer av artikel 3 i barnkonventionen. Inom ramen för den proportional- itetsbedömning som ska göras vid varje enskilt beslut om tvångsmedel ska dessutom t.ex. barnets ålder, mognad och utveckling vägas in i bedöm- ningen. Ju yngre barnet är desto större anledning till återhållsamhet med att använda tvångsmedel finns det. Regeringen anser därför att den föreslagna utformningen är förenlig med barnkonventionen och Europa- konventionen.

Det saknas skäl att utöka tidsfristen för kroppsbesiktning för andra ändamål än i brottsutredande syfte. Det bör därför införas en särskild tidsfrist som gäller för kroppsbesiktningar enligt 36 b § LUL.

4.7Fler biometriska underlag ska få tas upp i brottsutredande syfte

Regeringens förslag

Om någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott ska video, röstprov och handstilsprov få tas från den unge för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet, om det finns särskilda skäl.

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer överens med regeringens.

47

Prop. 2025/26:227 När det gäller möjligheten att ta avtryck av fot och öra har Polismyndigheten till utredningen uppgett att sådan upptagning kan behövas som en reservmetod. Polismyndigheten har i sitt remissvar vidhållit den uppfattningen. I likhet med utredningen anser regeringen att en sådan åtgärd innebär ett större kroppsligt intrång än till exempel röstprov och handstilsprov samt att det inte framkommit ett tillräckligt behov av sådana upptagningar i förhållande till brottsmisstänkta barn under straffbar ålder.

Enligt den nuvarande regleringen krävs särskilda skäl för att ta upp fotografi och fingeravtryck från brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder. I enlighet med utredningens förslag bör samma krav gälla för att ta upp video, röstprov och handstilsprov. Kravet på särskilda skäl innebär att misstanke om allvarligare brott eller brottslighet av större omfattning i allmänhet bör föreligga (prop. 1983/84:187 s. 29).

4.8Biometriska underlag ska få tas upp i registreringssyfte

Regeringens förslag

Om någon är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott får kroppsbesiktning genom salivprov för dna-analys samt upptag- ning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov göras på den unge, om

–det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, och

–syftet är att registrera underlagen i biometriregistret över miss- tänkta.

Om någon vid en bevistalan har förklarats ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, får kroppsbesiktning genom salivprov för dna-analys samt upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov göras på den unge, om

–domen har fått laga kraft, och

–syftet är att registrera underlagen i biometriregistret över dömda.

Åtgärderna ska bara få vidtas om de är proportionerliga. Om biometriska underlag tidigare har tagits upp får en ny kroppsbesiktning eller upptagning göras endast om det finns särskilda skäl.

Kroppsbesiktning och upptagning av biometriska underlag beslutas av åklagare.

Uppgifter som härrör från en kroppsbesiktning eller upptagning av biometriska underlag i registreringssyfte enligt LUL ska få registreras i biometriregistren över misstänkta och dömda. Det ska införas särskilda bestämmelser om längsta tid för behandling av uppgifter från den som inte uppnått straffbar ålder.

50

Prop. 2025/26:227 av vilket brott barnet förklaras ha begått. Polismyndigheten anser även att biometriska uppgifter bör få jämföras med uppgifter om barn i register som inte förs i brottsutredande syfte.

Barnombudsmannen är tveksam till den föreslagna möjligheten att registrera biometriska underlag i registret för dömda. Civil Rights Defenders, som avstyrker, framhåller att förslagen innebär ett oproportio- nerligt ingrepp i barns rätt till privatliv och integritet.

Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda barnen och ECPAT Sverige ifrågasätter om det är förenligt med Europakonventionen och barnkon- ventionen att registrera biometriska underlag från barn som vid en bevistalan förklarats ha begått ett allvarligt brott.

Skälen för regeringens förslag

Nuvarande möjligheter att ta upp biometriska underlag från misstänkta och dömda

Biometriska uppgifter kan vara av mycket stor betydelse för att brott ska klaras upp. Som framgår i avsnitt 4.7 kan biometriska underlag i vissa fall tas upp från ett brottsmisstänkt barn som inte uppnått straffbar ålder i syfte att göra jämförelser med spår i den aktuella utredningen. I samma avsnitt föreslår regeringen att den möjligheten ska utökas på så sätt att fler typer av biometriska underlag ska kunna tas upp.

Biometri kan även användas i brottsbekämpningen för att klara upp andra brott. Om biometriska underlag får tas upp från misstänkta och dömda med syftet att lagras i register kan de jämföras med biometriska spår som anträffas i andra brottsutredningar. Registrering av biometriska uppgifter kan på så sätt öka möjligheterna att hitta okända gärningsmän.

Den 1 juli 2025 utökades möjligheterna att använda biometri som ett verktyg i brottsbekämpningen (prop. 2024/25:37). Ändringarna innebär att biometriska underlag får tas upp i registreringssyfte i större utsträckning än tidigare. I förhållande till personer i straffbar ålder får numera kroppsbesiktning genom prov för dna-analys göras på den som är skäligen misstänkt för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan i syfte att registrera den misstänktes dna-profil i ett biometriregister (28 kap. 12 a § rättegångsbalken). Dessutom får fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov tas från den som är skäligen misstänkt för ett brott för vilket fängelse ingår i straffskalan i syfte att registrera underlagen (28 kap. 14 § rättegångsbalken).

Ändringarna innebär också att de tidigare registren över dna-profiler, fingeravtryck och signalement har ersatts av tre nya biometriregister – över misstänkta, dömda och spår (5 kap. 1 § lagen [2018:1693] om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område). Biometri- registret över misstänkta får innehålla uppgifter om en person som är skäligen misstänkt för brott och som har varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångsbalken (5 kap. 3 §). Biometriregistret över dömda får innehålla uppgifter om en person som har varit föremål för en åtgärd enligt 28 kap. 12 a eller 14 § rättegångsbalken och som därefter genom en dom som har fått laga kraft har dömts för ett brott med fängelse i straffskalan eller har godkänt ett strafföreläggande avseende ett sådant brott (5 kap. 4 §).

52

Enligt den nuvarande regleringen är möjligheten att ta upp biometriska Prop. 2025/26:227 underlag från brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder

begränsad till syftet att göra jämförelser med spår som förekommer i den aktuella brottsutredningen. Sådana underlag får aldrig tas upp i syfte att registrera underlagen i biometriregistren eller för att jämföra med uppgift- er som finns registrerade där (5 kap. 17 §).

Det finns ett behov av att ta upp och registrera biometriska underlag från barn som inte uppnått straffbar ålder

Utredningen föreslår att biometriska underlag i vissa fall ska få tas upp från barn under straffbar ålder i syfte att registrera underlagen i biometri- registren över misstänkta och dömda.

Kroppsbesiktning genom prov för dna-analys eller annan upptagning av biometriska underlag med tvång måste ha stöd i lag samt vara nödvändig, proportionerlig och i övrigt förenlig med skyddet för de grundläggande fri- och rättigheter som följer av regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Europadomstolen har uttalat att upptagning av biometriska underlag från barn som inte dömts för brott kan vara särskilt känsligt sett till deras speciella situation och vikten av deras utveckling och delaktighet i samhället (se Europadomstolens dom i målet S. och Marper mot Storbritannien p. 124). Vid kroppsbesiktning eller annan upptagning från barn måste även barnkonventionens bestämmelser beaktas eftersom det innebär ett intrång i barnets privatliv och personliga integritet, vilket bl.a. Barnombudsmannen framhåller. Enligt artikel 3 i barnkonventionen ska det vid alla åtgärder som rör barn i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Enligt artikel 16 får inget barn utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och enligt artikel 40 ska barn som misstänks eller åtalas för eller som har befunnits skyldiga till brott behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och det önskvärda i att främja att barnet återanpassas till och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ska också garanteras att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet. Vid bedömningen av om det bör införas en möjlighet att ta upp biometriska underlag från barn som inte uppnått straffbar ålder i syfte att registrera underlagen i biometriregistren över misstänkta eller dömda är det därför avgörande att det finns ett tydligt behov samt att en sådan reglering är nödvändig och proportionerlig.

Brottsutvecklingen talar för att allt fler barn under 15 år deltar i allvarlig brottslighet. Ur ett samhällsperspektiv är det mycket angeläget att allvarliga brott kan utredas på ett effektivt sätt. Det intresset gör sig lika starkt gällande oavsett om gärningsmannen kan dömas till påföljd eller inte. Även i brottsutredningar mot barn som inte uppnått straffbar ålder förekommer det spår som kan bli föremål för biometrisk analys som exempelvis dna-spår, fingeravtryck eller ljud- och bildmaterial. Behovet av att jämföra sådana spår med lagrade uppgifter över misstänkta och dömda är särskilt stort i utredningar med koppling till kriminella nätverk,

eftersom brottsoffer och vittnen kan vara rädda för att medverka.

53

Prop. 2025/26:227 Möjligheten att ta upp och registrera biometriska underlag från brottsmiss- tänkta barn under straffbar ålder får utifrån detta perspektiv anses vara minst lika angelägen som i förhållande till barn som har uppnått straffbarhetsåldern, vilket Åklagarmyndigheten framhåller.

För att införa en möjlighet att ta upp biometriska underlag i syfte att registrera uppgifterna i biometriregistren över misstänkta och dömda talar även att återfallsrisken i brott är hög. Som utredningen påpekar gäller detta även barn under 15 år. Av en rapport från Brå framgår att både år 2005 och år 2012 återföll ungefär en fjärdedel av de brottsmisstänkta barnen i nya brott inom ett år. När uppföljningstiden förlängdes till tre år var det nästan hälften av de brottsmisstänkta barnen år 2005 som återföll, baserat på nya brottsanmälningar. Uppdelat på brottens allvarlighetsgrad syns enligt rapporten en indikation på att de barn som begår allvarliga brott löper en större risk att återfalla i brott (rapporten Brott begångna av barn, Brå 2014:20, s. 87 och 90). Den höga återfallsrisken för barn under 15 år innebär att en möjlighet att registrera biometriska uppgifter i biometriregistret över misstänkta och dömda kan förväntas vara en effektiv åtgärd för att klara upp andra brott. Det gäller särskilt i fråga om allvarlig brottslighet. En sådan möjlighet kan också antas leda till att brottsaktiva barn i större utsträckning och tidigare får tillgång till nödvändiga sociala insatser. Utifrån ett barnperspektiv finns det anledning att eftersträva tidiga och tydliga ingripanden mot brottsaktiva barn, eftersom det minskar risken för att barn dras in i en livsstil som präglas av kriminalitet.

I samma riktning talar att det kan antas leda till att brottsoffer i fler fall får upprättelse. Som Brottsofferjouren pekar på är det mycket angeläget att allvarliga brott kan utredas effektivt även när gärningspersonen inte har uppnått straffbar ålder. Om allvarliga brott inte kan utredas på ett ända- målsenligt sätt och skuldfrågan inte kan klarläggas kan brottsoffer komma att påverkas negativt.

Ytterligare ett skäl till att ta upp och registrera biometriska underlag är att de brottsbekämpande myndigheternas resurser kan användas på ett mer ändamålsenligt sätt. Om ett ouppklarat brott kan klaras upp på grund av att ett spår från en okänd gärningsman matchar biometriska uppgifter från ett barn som finns i polisens register, leder det till att de brottsbekämpande myndigheterna inte behöver använda lika mycket resurser för att utreda brottet.

Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med utredningen, att det finns ett tydligt behov av att införa en möjlighet att i vissa fall ta upp biometriska underlag från brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder, i syfte att registrera uppgifterna i biometriregistret över misstänkta och på så sätt möjliggöra biometriska jämförelser. Detsamma gäller i förhållande till barn som vid en bevistalan har förklarats ha begått ett allvarligt brott för registrering i biometriregistret över dömda.

Biometriska underlag ska få tas upp från barn som inte uppnått straffbar ålder i syfte att registreras i biometriregistret över misstänkta

Utredningen föreslår att prov för dna-analys, fingeravtryck, fotografi, video, röst- och handstilsprov ska få tas i en § 31-utredning från den som

är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott för vilket

54

Prop. 2025/26:227 avtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov. Ett prov för dna- analys som tas i registreringssyfte bör enbart få tas genom salivprov. Det

Prop. 2025/26:227 att undvika att barn utsätts för fler kroppsbesiktningar eller upptagningar än nödvändigt bör utgångspunkten även vara att om biometriska underlag tidigare har tagits upp ska de underlagen användas för registrering i biometriregistret över dömda, om det är möjligt. Det bör markeras genom att ny kroppsbesiktning eller upptagning får göras endast om det finns särskilda skäl. Särskilda skäl kan finnas exempelvis om det tidigare underlaget är av äldre standard, om den misstänkte har förändrats till utseendet eller om uppgifterna är av bristande kvalitet. I enlighet med utredningens förslag bör åklagare besluta om kroppsbesiktning eller annan upptagning av biometriska underlag i registreringssyfte.

Utredningen föreslår att proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a § rätte- gångsbalken ska gälla vid kroppsbesiktning i registreringssyfte, men har inget motsvarande förslag i fråga om upptagning av andra biometriska underlag. I förhållande till personer i straffbar ålder gäller att upptagning av biometriska underlag endast får beslutas om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Regeringen anser att motsvarande bör gälla vid upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röst- och handstilsprov i syfte att registrera uppgifter i biometriregistret över dömda. Inom ramen för den proportionalitetsbedömning som ska göras vid varje enskilt beslut om tvångsåtgärder ska t.ex. barnets ålder, mognad och utveckling vägas in i bedömningen. Ju yngre barnet är desto större anledning till återhållsamhet med att använda tvångsåtgärder finns det. Vid avvägningen är det viktigt att noggrant pröva samtliga omständig- heter och väga dem som talar för mot dem som talar mot att en viss åtgärd används. Prövningen kan leda till att en åtgärd inte vidtas trots att de krav som lagen i övrigt ställer upp är uppfyllda (se prop. 2021/22:119 s. 85).

Vid kroppsbesiktning eller upptagning av andra biometriska underlag i registreringssyfte bör barnet få hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare tre timmar. Vid kroppsbesiktning eller annan upptagning bör vissa bestämmelser i rättegångsbalkens 28 kap. gälla i tillämpliga delar.

Nästa fråga är hur länge uppgifter om någon som har begått brott innan han eller hon fyllt 15 år ska få behandlas i biometriregistret över dömda. Enligt den nuvarande regleringen får uppgifter om personer i straffbar ålder inte behandlas längre än tre månader efter det att uppgifterna om den dom, det beslut eller det strafföreläggande som ligger till grund för registreringen har gallrats ur belastningsregistret enligt lagen (1998:620) om belastningsregister. Eftersom en dom om bevistalan inte registreras i belastningsregistret är det inte möjligt att på motsvarande sätt knyta längsta tid för behandling till den lagens principer för gallring. Diskrimineringsombudsmannen framhåller att barn som förekommer i registren riskerar att inte få samma möjlighet att inkluderas i samhället som andra varför det är viktigt att uppgifter raderas efter fem år, vilket överensstämmer med utredningens förslag. I likhet med utredningen anser regeringen att längsta tid för behandling ska begränsas till fem år efter att domen om bevistalan har fått laga kraft. Om en domstol efter resning har meddelat dom eller beslut som innebär att den registrerade inte begått det brott som en bevistalan avser får uppgifterna inte behandlas längre tid än tre månader efter domen eller beslutet.

60

I förhållande till personer i straffbar ålder gäller att uppgifter om en Prop. 2025/26:227 registrerad person som har avlidit får behandlas som längst tio år efter

dödsfallet. Utredningen föreslår dock att uppgifter om den som begått brott innan han eller hon har fyllt 15 år inte ska få behandlas i registret över dömda efter att personen har avlidit. Polismyndigheten invänder mot detta och anför att även i förhållande till barn som begått brott före 15 års ålder finns ett behov av fortsatt behandling under tio år efter dödsfallet. Även efter att gärningspersonen har avlidit finns det ett starkt intresse av att allvarliga brott klaras upp. Det gäller inte minst ur ett brottsoffer- perspektiv. En möjlighet till fortsatt behandling under tio år efter döds- fallet kan också bidra till att de brottsbekämpande myndigheternas resurser kan användas på ett effektivt sätt. Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med Polismyndigheten men till skillnad från utredningen, att uppgifter även om en registrerad person som inte uppnått straffbar ålder ska få behandlas i tio år efter dödsfallet.

Jämförelser i register som inte förs i brottsutredande syfte

Det förekommer att biometriska uppgifter registerförs för annat än brottsutredande syfte. Ett exempel på det är Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier. Enligt bestämmelser i 9 kap. utlänningslagen (2005:716) får Migrationsverket eller Polismyndigheten i vissa fall ta en utlännings fingeravtryck och fotografi. Sedan den 1 juli 2025 är det, vid förundersökning om vissa allvarliga brott, tillåtet att använda automatiserad ansikts- och fingeravtrycksjämförelse i Migrationsverkets register (prop. 2024/25:37 s. 207–208). Jämförelser får dock endast göras med fingeravtryck och ansiktsbilder i registren av den som har fyllt 15 år.

Brottsutvecklingen talar för att de brottsbekämpande myndigheterna behöver fler effektiva verktyg för att utreda brott. En möjlighet att jämföra spår i brottsutredningar med biometriska uppgifter från barn under 15 år som finns lagrade i Migrationsverkets register skulle kunna bidra till att okända gärningsmän kan identifieras i fler fall. Utredningen har emellertid bedömt att en sådan möjlighet inte skulle vara proportionerlig. Som skäl för sin bedömning lyfter utredningen bl.a. att underlagen har samlats in för andra ändamål än i brottsutredande syfte och att sådana jämförelser skulle innebära ett påtagligt integritetsintrång för alla de barn som förekommer i registret. Till skillnad från utredningen anser Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten att en sådan möjlighet skulle vara proportionerlig. Det saknas dock tillräckligt underlag för att i detta lagstiftningsärende överväga en sådan reglering.

Prop. 2025/26:227 Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer överens med regeringens.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det, bl.a. Diskrimineringsombudsmannen, ECPAT Sverige, Fryshuset, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Justitiekanslern, Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum), Malmö tingsrätt, Riksdagens ombudsmän (JO), Stockholms tingsrätt, Sveriges advokatsamfund, UNICEF Sverige och Åklagarmyndigheten.

Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), som tillstyrker förslaget, framhåller att den nuvarande regleringen innebär att det kan uppstå en obalans mellan brottsoffret och det misstänkta barnet vilket riskerar att uppfattas som ojämlikt. Institutet för mänskliga rättigheter och Rädda barnen ser positivt på förslaget, men anser att alternativa lagtekniska lösningar bör övervägas i syfte att säkerställa att varje barn som har behov av ett juridiskt biträde får tillgång till ett sådant. Barnombudsmannen och Stiftelsen Allmänna Barnhuset välkomnar att barn ska få ett juridiskt biträde i fler fall, men anser att ett juridiskt biträde alltid ska förordnas, om det inte uppenbart saknas skäl.

Skälen för regeringens förslag

Juridiskt biträde vid utredningar enligt 31 § LUL

Vid en § 31-utredning kan inte en offentlig försvarare förordnas för barnet. Något behov av att förordna offentlig försvarare har inte ansetts föreligga, eftersom en § 31-utredning inte syftar till lagföring. Enligt 32 a § LUL kan i stället ett juridiskt biträde förordnas under vissa förutsättningar. Enligt den nuvarande regleringen ska ett juridiskt biträde förordnas vid en utredning enligt den så kallade presumtionsregeln, om det inte är uppenbart att den unge saknar behov av det. När en utredning inleds med stöd av någon annan grund än presumtionsregeln gäller i stället att ett juridiskt biträde ska utses om det finns synnerliga skäl för det.

Rätten till juridiskt biträde ska utökas

Utredningen föreslår att rätten till juridiskt biträde bör utökas när en utredning inleds på begäran av socialnämnden eller med stöd av 31 § tredje stycket LUL.

Vid en utredning som inleds på begäran av socialnämnden är syftet uteslutande att utreda barnets behov av sociala insatser (31 § andra stycket LUL). Så snart det syftet har uppnåtts ska utredningen avslutas. I praktiken kan därför inte en sådan utredning leda till att en bevistalan väcks. En utredning som inleds med stöd av 31 § tredje stycket LUL syftar i stället till att tillgodose polisiära och samhälleliga behov av att utreda ett brott som misstänks ha begåtts av ett barn som inte uppnått straffbar ålder. En sådan utredning avser främst mindre allvarlig brottslighet som inte omfattas av presumtionsregeln. I praktiken kan därför inte heller en sådan utredning leda till att en bevistalan väcks.

62

Prop. 2025/26:227 stället att ett juridiskt biträde ska förordnas för den unge om det finns särskilda skäl för det. En sådan utformning har den fördelen att det blir möjligt att göra nyanserade bedömningar av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, vilket barnkonventionen ställer krav på. I likhet med utredningen, men till skillnad från Institutet för mänskliga rättigheter och Rädda barnen, anser regeringen att den lösningen på bästa sätt säkerställer att varje barn som har behov av juridiskt biträde får det i praktiken.

Särskilda skäl kan finnas om utredningen kan förväntas pågå under lång tid och omfatta ett stort antal förhör med barnet eller när det kan förutses att omfattande skadeståndsanspråk kan komma att riktas mot barnet. Sådana skäl kan också finnas på grund av brottets karaktär, t.ex. om det rör sig om sexualbrott eller om barnet har en personlig relation med målsäganden. Barnets personliga förhållanden kan också utgöra särskilda skäl, t.ex. om barnet på grund av en funktionsnedsättning eller av andra skäl har svårt att uttrycka sig. Att målsäganden företräds av ett målsägandebiträde kan också innebära att det finns särskilda skäl att förordna ett juridiskt biträde för det brottsmisstänkta barnet. Kravet på särskilda skäl innebär att juridiskt biträde i princip inte bör förordnas vid bagatellartad brottslighet. En bedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska göras.

Förutsättningarna för att åberopa nya omständigheter i högre instans när ett ersättningsbeslut överklagas

Enligt 32 a § andra stycket LUL ska vissa i rättegångsbalken angivna bestämmelser om offentliga försvarare tillämpas även i fråga om juridiska biträden. Bestämmelsen hänvisar inte till 21 kap. 10 a § rättegångsbalken som reglerar under vilka förutsättningar en offentlig försvarare, som har överklagat ett beslut om ersättning, i den högre instansen får åberopa nya omständigheter till stöd för sitt ersättningsanspråk. Frågan berördes inte när 32 a § LUL infördes.

Ersättningen till ett juridiskt biträde ska bestämmas på motsvarande sätt som för offentliga försvarare. Det finns därför skäl för att förfarandet vid överklagande av ersättningsbeslut överensstämmer med det som gäller för offentliga försvarare. Även 21 kap. 10 a § rättegångsbalken bör därför tillämpas i fråga om juridiska biträden som har förordnats enligt 32 a § första stycket LUL.

4.10Rätten till offentlig försvarare vid en bevistalan ska förtydligas

Regeringens förslag

En offentlig försvarare ska förordnas för den unge när en bevistalan väcks.

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer överens med regeringens.

64

5Tullverkets befogenheter vid utredning av brott av unga lagöverträdare

5.1Åklagare ska få anlita biträde av Tullverket vid utredningar mot barn som inte uppnått straffbar ålder

Regeringens förslag

När en utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare leds av en allmän åklagare får åklagaren begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman. Åklagaren får också ge i uppdrag åt en tulltjänsteman att vidta en viss åtgärd som hör till utredningen, om

65

Prop. 2025/26:227 det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet och omständig- heterna i övrigt.

Rätten att anlita biträde gäller utan hinder av att brottet inte ingår i Tullverkets direkta brottsbekämpning, om det har samband med en utredning där Tullverket biträder eller har biträtt åklagaren eller annan undersökningsledare eller om brottet på annat sätt har anknytning till Tullverkets verksamhet.

Tullverket är skyldigt att lämna det biträde som begärs.

Om den unge tidigare har varit föremål för förundersökning eller utredning ska, om möjligt, samma anställda vid Tullverket anlitas för att leda och genomföra den nya förundersökningen eller utredningen.

Det ska i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare upplysas om att det i tullbefogenhetslagen finns bestämmelser om att åklagare får begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman vid en utredning enligt 31 §.

Hemställans förslag

Förslaget i hemställan stämmer i sak överens med regeringens. I hem- ställan föreslås att en reglering om möjlighet att anlita biträde ska införas i både 8 kap. 3 och 31 §§ tullbefogenhetslagen. I hemställan föreslås vidare att regleringen om att samma anställda vid Tullverket ska genom- föra förundersökning eller utredning om den unge på nytt blir föremål för sådana åtgärder ska placeras i lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare i stället för i tullbefogenhetslagen.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslagen. Åklagarmyndigheten framhåller att det i dagsläget finns oklarheter gällande åklagares möjlighet att anlita biträde av Tullverket i brottsutredningar som rör barn under 15 år. Tills vidare anlitas biträde av Polismyndigheten i dessa ärenden, vilket medför effektivitetstapp. Ekobrottsmyndigheten anser att det är viktigt att de brottsbekämpande myndigheternas befogenheter är tydligt reglerade och att en brotts- utredning som avser barn kan handläggas likvärdigt oavsett vilken brottsbekämpande myndighet som utreder brottet. Stockholms kommun framhåller att förslagen bidrar till en mer effektiv ärendehantering, med kortare handläggningstider och färre myndighetskontakter för de unga.

Riksdagens ombudsmän (JO) bedömer att förslagen medför att skyddet och tryggheten för barn som är involverade i brottsutredningar ökar. Däremot anser JO att förslagen förtjänar en grundligare behandling, bl.a. så att konsekvenser och behov av följdändringar kan analyseras, och att underlaget inte är tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning.

Skälen för regeringens förslag

Om en allmän åklagare övertar förundersökningen om ett brott, som Tullverket har inlett förundersökning om, har åklagaren rätt att anlita biträde av Tullverket och att ge en tulltjänsteman i uppdrag att vidta en

viss åtgärd (8 kap. 3 § tullbefogenhetslagen). Åklagaren har även en

66

Prop. 2025/26:227 tulltjänsteman i utredningar enligt 31 § LUL kan därför bidra till en mer enhetlig rättstillämpning.

JO anser att förslagen i hemställan förtjänar en grundligare behandling, bl.a. så att konsekvenser och behov av följdändringar kan analyseras, och att underlaget därför inte är tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning. Förslaget i denna del tydliggör att åklagare får begära biträde av Tullverket vid en § 31-utredning. Det innebär inte utökade befogenheter för de brottsbekämpande myndigheterna i förhållande till enskilda. Förslagen syftar i stället till att Tullverket, inom ramen för befintligt regelverk, ska få befogenheter motsvarande de som Polismynd- igheten har vid sådana utredningar. Hemställan innehåller vidare en konsekvensanalys och förslaget har remitterats utan att någon annan remissinstans har haft invändningar mot det. Regeringen anser mot den bakgrunden att underlaget är tillräckligt för att kunna ta ställning till vilka konsekvenser förslaget kan få och behovet av följdändringar. Underlaget är därmed tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning.

Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med det som föreslås i hemställan, att det bör införas en bestämmelse i 8 kap. 31 § tullbefogen- hetslagen som innebär att åklagare ges en generell rätt att begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman vid en § 31-utredning. Förslaget innebär även att åklagaren får, på samma sätt som i en förundersökning, uppdra åt en tulltjänsteman att fullgöra en viss uppgift i en sådan utredning, t.ex. att hämta någon till förhör eller att verkställa ett beslut om husrannsakan. Rätten att anlita biträde bör även gälla vid sådana utredningar som ligger utanför Tullverkets direkta brottsbekämpning.

I hemställan föreslås även ett motsvarande tillägg i 8 kap. 3 § tullbe- fogenhetslagen. Den bestämmelsen reglerar Tullverkets rätt att inleda förundersökning. Enligt bestämmelsen har åklagare som tagit över ledningen av en förundersökning som Tullverket har inlett alltid rätt att vända sig till myndigheten för att få biträde med den fortsatta utredningen. Eftersom Tullverket inte har befogenhet att inleda utredningar enligt 31 § LUL kommer det aldrig förekomma att åklagare tar över en sådan utredning. Sammantaget anser regeringen, till skillnad från vad som föreslås i hemställan, att någon ändring i 8 kap. 3 § tullbefogenhetslagen inte bör göras.

Om den unge tidigare varit föremål för förundersökning eller utredning enligt 31 §, ska om möjligt samma åklagare och samma anställda vid Polismyndigheten anlitas för den nya förundersökningen eller utredningen (2 § andra stycket och 32 § fjärde stycket LUL). Motsvarande bör gälla om anställda vid Tullverket anlitas för att leda eller genomföra förunder- sökningar och utredningar enligt LUL. Det bör, till skillnad från vad som föreslås i hemställan, framgå av tullbefogenhetslagen.

Som en följd av förslaget bör det i 2 och 32 §§ LUL införas upplysnings- bestämmelser som anger att det i tullbefogenhetslagen finns bestämmelser om åklagares möjlighet att begära biträde vid utredningar enligt 31 §.

68

Prop. 2025/26:227 myndigheten pekar på att det är angeläget att brottsutredningar som avser barn kan handläggas likvärdigt oavsett vilken brottsbekämpande myndighet som utreder brottet. Om en tulltjänsteman som har gripit ett barn direkt kan kontakta åklagaren för beslut om den unge ska friges eller hållas kvar för förhör kan det bidra till en mer likvärdig handläggning av barnärenden. Det kan också, som Stockholms kommun pekar på, leda till ett snabbare och mer rättssäkert förfarande, samtidigt som barnet slipper onödiga fördröjningar. Som Malmö kommun anger är det även till fördel för unga som utreds för brott att antalet personer som arbetar med ärendet begränsas.

JO anser att förslaget förtjänar en grundligare behandling, bl.a. så att konsekvenser och behov av följdändringar kan analyseras, och att underlaget därför inte är tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning. Förslaget syftar till att Tullverket, inom ramen för befintligt regelverk, ska ges befogenheter motsvarande de som Polismyndigheten har. Hemställan innehåller vidare en konsekvensanalys och förslaget har remitterats utan att någon remissinstans har haft invändningar mot det. Regeringen anser mot den bakgrunden att underlaget är tillräckligt för att kunna ta ställning till vilka konsekvenser förslaget kan få och behovet av följdändringar. Underlaget är därmed tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning.

Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med det som föreslås i hemställan, att en tulltjänsteman som har gripit ett barn under 15 år inte ska behöva överlämna barnet till närmaste polisman. I likhet med vad som föreslås i hemställan ska åklagaren omedelbart besluta om den unge ska friges eller hållas kvar för förhör. Till skillnad från vad som föreslås i hemställan anser regeringen att bestämmelserna bör placeras i tullbefogen- hetslagen i stället för i LUL.

5.3Tullverket ska i vissa fall få hålla kvar brottsmisstänkta barn

Regeringens förslag

Tullverket ska, i samma utsträckning som Polismyndigheten, ha rätt att hålla kvar ett brottsmisstänkt barn.

Hemställans förslag

Förslaget i hemställan stämmer i sak överens med regeringens. I hemställ- an föreslås att bestämmelsen ska placeras i LUL i stället för i tullbefogen- hetslagen.

Remissinstanserna

En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslagen. Stockholms kommun anser att det är bra om Tullverket får hålla kvar brottsmisstänkta barn under viss tid i syfte att överlämna barnet till t.ex. föräldrar eller socialtjänst, för att skydda dem och för att säkerställa

att de fångas upp av socialtjänsten. Ekobrottsmyndigheten pekar på att det

70

är viktigt att brottsutredningar som avser barn kan handläggas likvärdigt Prop. 2025/26:227 oavsett vilken brottsbekämpande myndighet som utreder brottet.

Riksdagens ombudsmän (JO) bedömer att förslaget medför att skyddet och tryggheten för barn som är involverade i brottsutredningar ökar. Däremot anser JO att förslaget förtjänar en grundligare behandling, bl.a. så att konsekvenser och behov av följdändringar kan analyseras, och att underlaget inte är tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning.

Skälen för regeringens förslag

Det finns särskilda bestämmelser i 14 och 35 §§ LUL som ger Polismynd- igheten möjlighet att hålla kvar barn som misstänks för brott i syfte att skyndsamt överlämna barnet till föräldrarna, annan vårdnadshavare, en tjänsteman inom socialtjänsten eller någon annan lämplig vuxen person.

För barn som uppnått straffbarhetsåldern men inte har fyllt 18 år kan ett sådant kvarhållande ske när barnet gripits men åklagaren har beslutat att inte anhålla den unge. Kvarhållande kan även ske när den unge tagits med, följt med, hämtats eller inställt sig till förhör eller har frigetts efter att ha varit anhållen eller häktad. En förutsättning för att Polismyndigheten ska kunna hålla kvar den unge i någon av dessa situationer är att den unge är skäligen misstänkt för brott (14 § LUL).

Barn som inte uppnått straffbar ålder får hållas kvar för det ändamål som anges i 14 § om barnet har begått ett brott som hade kunnat ge fängelse och barnet grips på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Kvarhåll- ande får också ske när barnet gripits eller tagits med, följt med eller hämtats till förhör alternativt inställt sig till förhör. Även i dessa fall förutsätts att barnet som hålls kvar är skäligen misstänkt för brott (35 § LUL).

Tullverket får leda förundersökningar om vissa brott mot den som inte har fyllt 18 år (8 kap. 5 § tullbefogenhetslagen). I avsnitt 5.1 föreslås vidare att åklagare ska ges en generell rätt att begära biträde av Tullverket i utredningar enligt 31 § LUL. Enligt det nuvarande regelverket får emellertid inte Tullverket besluta om att hålla kvar ett barn med stöd av 14 eller 35 §§ LUL. Det innebär att det finns en risk att barn som misstänks för brott i utredningar som Tullverket leder eller utreder hamnar i en sämre och mer oskyddad position än barn i utredningar som leds eller genomförs av Polismyndigheten.

Förslaget i hemställan innebär att Tullverket, i samma utsträckning som Polismyndigheten, ges befogenhet att hålla kvar brottsmisstänkta barn enligt 14 och 35 §§ LUL.

En nyckel i det brottsbekämpande arbetet är att tidigt fånga upp unga personer som är på väg mot en kriminell livsstil och ge dem adekvat stöd. Om det finns en risk att den unge återvänder till en kriminell miljö eller återförs till hemförhållanden där den unges hälsa eller utveckling riskeras kan den unge exempelvis bli föremål för vård och andra insatser enligt sociallagstiftningen. Möjligheten för Polismyndigheten att hålla kvar ett brottsmisstänkt barn fyller en viktig funktion för att skydda barn och ge dem nödvändigt stöd. Regelverket syftar till att möjliggöra samordning med föräldrarna eller socialtjänsten, vilket ur ett preventivt perspektiv kan vara avgörande. Ett kvarhållande enligt 14 och 35 §§ LUL motiveras

71

Prop. 2025/26:227 utifrån barnets bästa och syftar till att ge barnet det stöd från vuxenvärlden

som kan behövas i samband med ett polisingripande.

Som Ekobrottsmyndigheten pekar på är det viktigt att brottsutredningar som avser barn kan handläggas likvärdigt oavsett vilken brottsbekämp- ande myndighet som utreder brottet. De skäl som talar för att Polismyndig- heten får hålla kvar barn av sociala skäl gör sig på samma sätt gällande när Tullverket leder eller genomför en brottsutredning. Som Stockholms kommun pekar på är det även i en sådan utredning angeläget att ge barn skydd och säkerställa att de vid behov fångas upp av socialtjänsten. Det kan nämligen komma fram omständigheter som tyder på att barnet har ett behov av vårdinsatser, vilket socialnämnden kan behöva ta ställning till omedelbart innan den unge släpps. Det kan också av andra skäl vara särskilt angeläget att barnet möts upp av en vuxen person, t.ex. om någon vuxen i barnets närhet inte har medverkat vid förhöret. En möjlighet för Tullverket att, i samma utsträckning som Polismyndigheten, hålla kvar brottsmisstänkta barn under viss tid för att möjliggöra samordning med föräldrarna eller socialtjänsten kan bidra till en mer enhetlig handläggning av barnärenden och att barn i fler fall får tillgång till nödvändigt stöd i samband med ingripanden.

JO anser att förslaget förtjänar en grundligare behandling, bl.a. så att konsekvenser och behov av följdändringar kan analyseras, och att underlaget därför inte är tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning. Förslaget syftar till att Tullverket, inom ramen för befintligt regelverk, ska ges befogenhet att hålla kvar brottsmisstänkta barn i samma utsträckning som Polismyndigheten. Hemställan innehåller vidare en konsekvensanalys och förslaget har remitterats utan att någon remissinstans har haft invändningar mot det. Regeringen anser mot den bakgrunden att underlaget är tillräckligt för att kunna ta ställning till vilka konsekvenser förslaget kan få och behovet av följdändringar. Underlaget är därmed tillräckligt för att ligga till grund för lagstiftning.

Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med det som föreslås i hemställan, att Tullverket, i samma utsträckning som Polismyndigheten, ska ges befogenhet att hålla kvar brottsmisstänkta barn. Till skillnad från vad som föreslås i hemställan bör dock bestämmelsen placeras i tullbefogenhetslagen i stället för i LUL. Av bestämmelsen bör framgå att det som sägs i 14 § LUL om Polismyndigheten även ska gälla för Tull- verket. Det innebär även att Tullverket får hålla kvar ett brottsmisstänkt barn som inte uppnått straffbar ålder med stöd av 35 § tredje stycket LUL.

5.4Placering av barn i Tullverkets arrestlokaler

Regeringens förslag

Det ska förtydligas att den som inte fyllt 18 år får hållas i förvar i Tull- verkets arrestlokaler endast om det är absolut nödvändigt.

72

Hemställans förslagProp. 2025/26:227

Förslaget i hemställan stämmer överens med regeringens. I hemställan föreslås dock att bestämmelsen ska placeras i LUL i stället för i tullbe- fogenhetslagen.

Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som uttalar sig om förslaget tillstyrker eller har inga invändningar mot det.

Skälen för regeringens förslag

Den som inte har fyllt 18 år och som är gripen, anhållen, hålls kvar enligt 14 § eller är skyldig att stanna kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § rätte- gångsbalken får hållas i förvar i polisarrest endast om det är absolut nödvändigt (6 a § LUL). Bestämmelsen tillkom bl.a. mot bakgrund av att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) fick ställning som svensk lag. Som skäl för att införa paragrafen angavs bl.a. att polisarresten inte är anpassad efter de särskilda behov som barn har och att en placering även tillfälligtvis bör undvikas eftersom det inte är en lämplig miljö för barn att vistas i. Av förarbetena framgår vidare att förvar av barn i polisarrest enbart kan komma i fråga i undantagsfall och att det krävs att det har gjorts särskilda ansträngningar för att finna ett rimligt och lämpligt alternativ för att polisarrest ska kunna komma i fråga (prop. 2019/20:129 s. 46, 60 och 61). Bestämmelsen utgör alltså en skyddsbestämmelse för barnets bästa.

Även i en förundersökning som leds eller genomförs av Tullverket kan det i undantagsfall uppstå situationer när det finns ett behov av att hålla ett barn i förvar i en arrestlokal. Det framgår dock inte av 6 a § LUL att bestämmelsen även begränsar möjligheten att placera barn i Tullverkets arrestlokaler. Det riskerar att medföra att barn som misstänks för brott i utredningar som leds eller genomförs av Tullverket hamnar i en mer oskyddad position än barn som är föremål för utredning som leds eller genomförs av Polismyndigheten.

Sammantaget anser regeringen, i likhet med förslaget i hemställan, att det finns skäl att tydliggöra att den som inte har fyllt arton år får hållas i förvar i Tullverkets arrestlokaler endast om det är absolut nödvändigt. Till skillnad från vad som föreslås i hemställan anser dock regeringen att en bestämmelse om detta bör placeras i tullbefogenhetslagen.

6Underrättelse om beslut om straffvarning och åtalsunderlåtelse

Regeringens förslag

Den unge ska endast underrättas om ett beslut om åtalsunderlåtelse vid ett möte med åklagaren i vissa fall.

73

Prop. 2025/26:227 Den unge får underrättas om ett beslut om straffvarning eller åtals- underlåtelse vid ett möte genom ljud- och bildöverföring, om det finns skäl för det och det inte är olämpligt.

Utredningens förslag

Förslaget från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår att underrättelse ska kunna ske vid ett möte genom ljud- och bildöverföring, om det är lämpligt.

Remissinstanserna

En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Ingen remissinstans motsätter sig. Åklagarmyndigheten framhåller att förslaget skulle modernisera och effektivisera beslutsförfar- andet i förhållande till unga lagöverträdare. Stiftelsen Allmänna Barnhuset påpekar att digitala möten måste utgå från barnets bästa och förutsätter att barnet kan delta ostört utan att hindras av att andra i bostaden kan höra samtalet. Jönköpings kommun framhåller att det är viktigt att innehållet kan framföras på ett sätt som är tydligt för barnet. Stockholms tingsrätt anser att det inte finns anledning att för underrättelse av straffvarning, där de pedagogiska inslagen är särskilt framträdande, införa en annan ordning än den som gäller för videonärvaro i domstol. Kammarrätten i Sundsvall anger att bestämmelsen bör ge ett tydligt uttryck för att personlig inställelse är huvudregel. Barnombudsmannen ser positivt på att det skapas möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse för vissa gärningar och väcka åtal för andra.

Skälen för regeringens förslag

Den nuvarande regleringen

Om någon har begått brott innan han eller hon har fyllt 18 år får åklagaren, under vissa förutsättningar, underlåta åtal och i stället meddela en straffvarning se 16 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL). Enligt 17 § LUL får straffvarning meddelas i två huvudfall, dels om den unge blir föremål för vissa särskilt angivna vård- och hjälpåtgärder, dels om det är uppenbart att brottet har skett av okynne eller förhastande.

Den unge ska underrättas om ett beslut om straffvarning vid ett personligt möte med åklagaren inom två veckor efter det att beslutet har meddelats. Barnets vårdnadshavare eller någon annan som svarar för barnets vård och fostran och annan som har en fostrande roll i förhållande till barnet ska kallas till mötet, om det inte möter hinder eller annars finns särskilda skäl mot det. Även företrädare för socialtjänsten bör ges tillfälle att närvara. Är det uppenbart att ett personligt möte inte kan genomföras inom den angivna tiden, får mötet äga rum senare. Kan ett personligt möte inte genomföras, ska barnet underrättas skriftligen om beslutet (18 § LUL). Vid det personliga mötet ska åklagaren enligt 19 § LUL särskilt förklara innebörden av beslutet om straffvarning och det skötsamhetskrav som det är förenat med och klargöra vilka följderna kan bli av fortsatta

74lagöverträdelser.

Prop. 2025/26:227 åtalsunderlåtelse inte särskilt framträdande, eftersom barnet möts av andra reaktioner från samhällets sida. Till skillnad från ett beslut om straffvarning är dessutom ett beslut om åtalsunderlåtelse inte förenat med något uttryckligt skötsamhetskrav. Dessutom är det, som Åklagar- myndigheten påpekar, angeläget att beslutsförfarandet i förhållande till unga lagöverträdare är effektivt och ändamålsenligt utformat. Om åklagaren ges praktiska möjligheter att väcka åtal eller meddela strafföre- läggande för vissa brott och samtidigt meddela åtalsunderlåtelse för andra kan rättegången inriktas på den brottslighet som är mer allvarlig samtidigt som lindrigare brott kan lämnas utanför, utan att det påverkar påföljden. Det innebär att både åklagarens och domstolarnas resurser kan användas på ett mer effektivt sätt. Huvudförhandlingen kan även antas ta kortare tid i anspråk, vilket är till fördel för barnet.

Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med utredningen, att det finns skäl att ta bort kravet på underrättelse vid ett möte med åklagaren i samband med beslut om åtalsunderlåtelse. I enlighet med utredningens förslag bör dock kravet på underrättelse vid ett möte kvarstå om det är fråga om ett beslut om åtalsunderlåtelse med stöd av 20 kap. 7 § första stycket 4 rättegångsbalken, eftersom det i en sådan situation kan antas att barnet har ett särskilt behov av att underrättas om beslutet vid ett möte med åklagaren.

Underrättelse om beslut om straffvarning och åtalsunderlåtelse ska kunna lämnas vid ett digitalt möte

Åklagarmyndigheten har fört fram till utredningen att formerna för underrättelse enligt 18 § LUL behöver moderniseras och att det i vissa fall finns skäl att lämna en underrättelse om ett beslut om straffvarning eller åtalsunderlåtelse vid ett möte genom ljud- och bildöverföring. Det gäller särskilt i de delar av landet där avstånden är långa, vilket innebär att barn och vårdnadshavare behöver åka en längre sträcka för ett relativt kort möte med åklagaren. Enligt myndigheten förekommer det också att vårdnads- havare har svårigheter att vara borta från sitt arbete. En möjlighet till underrättelse genom ett digitalt möte skulle därför underlätta för både barn och vårdnadshavare att närvara.

Det är viktigt att samhället markerar mot barn som begår brott. Ett beslut om straffvarning innebär ett konstaterande av att barnet har gjort sig skyldigt till ett visst brott. Det är därför viktigt att barnet får del av ett beslut om straffvarning på ett sådant sätt att beslutet framstår som en allvarligt menad varning från samhällets sida (prop. 1994/95:12 s. 80). Samtidigt är det, som Åklagarmyndigheten påpekar, angeläget att besluts- förfarandet i fråga om unga lagöverträdare är effektivt och att möjligheten att använda modern teknik tas till vara. I det avseendet bör framhållas att det enligt 5 kap. 10 § rättegångsbalken i vissa fall är möjligt att delta vid ett sammanträde i domstol genom ljud- och bildöverföring. En möjlighet att lämna underrättelse om ett beslut om straffvarning och åtalsunder- låtelse vid ett möte genom ljud- och bildöverföring skulle underlätta för barn och vårdnadshavare att kunna närvara vid sådana möten i fler fall. Det kan också antas bidra till att åklagarnas handläggning av sådana ärenden effektiviseras. Sammantaget anser därför regeringen, i likhet med

utredningen, att det finns skäl att införa en möjlighet att lämna under-

76