HD03218: Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor

Prop. 2025/26:218

3

Prop. 2025/26:218

4

6.2.4Den särskilda straffskärpningsregeln

6.3En ny och bredare straffskärpningsregel för brott i

10.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1225) om

10.6Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:307) om

10.7Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappers-

10.8Förslaget till lag om ändring i subventionsbrotts-

Prop. 2025/26:218

Utsätter någon av grov oaktsam- het annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.

Den som av grov oaktsamhet utsätter någon annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, döms för fram- kallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst tre år.

8

4kap.

6 d §3

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till bildens eller uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen var ägnad att medföra mycket allvarlig skada för den som bilden eller uppgiften rör.

9 c §4

Den som olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift döms för dataintrång till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller den som olovligen genom någon annan liknande åtgärd allvarligt stör eller hindrar användningen av en sådan uppgift.

2Senaste lydelse 2010:370.

3Senaste lydelse 2017:1136.

4Senaste lydelse 2014:302.

Är brottet grovt, döms för grovt dataintrång till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Är brottet grovt, döms för grovt Prop. 2025/26:218 dataintrång till fängelse i lägst ett

och högst åtta år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har orsakat allvarlig skada eller avsett ett stort antal uppgifter eller annars varit av särskilt farlig art.

Prop. 2025/26:218 Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fem och högst tolv år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Prop. 2025/26:218

12

8kap. 4 §10

högst sex år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det avsett sak som någon bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

9kap. 3 §11

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om

1.gärningsmannen har missbrukat allmänt förtroende eller använt urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande bokföring,

2.gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skyddslösa eller utsatta ställning,

3.gärningen har avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada,

4.gärningen har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt, eller

5.gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

10Senaste lydelse 2021:35.

11Senast lydelse 2025:586.

12Senaste lydelse 2017:442.

3 c §13

Den som

1.olovligen införskaffar ett betalningsverktyg,

2.för bedräglig användning förvanskar ett betalningsverktyg eller framställer ett falskt betalningsverktyg, eller

3.använder ett olovligen införskaffat eller förvanskat eller falskt betalningsverktyg eller på annat sätt tar befattning med ett sådant betalningsverktyg

döms för olovlig befattning med betalningsverktyg till böter eller fängelse i högst två år.

Med betalningsverktyg avses skyddade verktyg, handlingar eller uppgifter som ger möjlighet att överföra pengar eller ett penningvärde.

1.gärningsmannen på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat offrets skydds- lösa eller utsatta ställning,

2.gärningen har avsett betydande värde eller kunnat medföra synner- ligen kännbar skada,

3.gärningen har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt, eller

4.gärningen annars har varit av särskilt farlig art.

Det ska inte dömas till ansvar enligt denna paragraf om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt någon annan bestämmelse i denna balk.

5§14

Den som vid avtal eller någon annan rättshandling utnyttjar någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen eller för vilken motprestation inte ska lämnas, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

13Senaste lydelse 2025:586.

14Senaste lydelse 2017:442.

Prop. 2025/26:218

13

Prop. 2025/26:218 gärningen har avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

betydande värde eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Prop. 2025/26:218 konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång. Det- samma skall gälla, om en gäldenär i otillbörligt syfte underlåter att, så långt möjligt, medverka till att tillgång i utlandet som ingår i konkursen ställs till konkursförvalt- ningens förfogande, trots att konkursförvaltaren uppmanat gälde- nären att medverka.

Om brottet är grovt, döms för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen beedi- gat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bok- föring eller om brottet varit av betydande omfattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs undandrar eller undan- håller konkursförvaltningen tillgång. Detsamma gäller, om en gäldenär i otillbörligt syfte underlåter att, så långt möjligt, medverka till att tillgång i utlandet som ingår i konkursen ställs till konkursför- valtningens förfogande, trots att konkursförvaltaren uppmanat gälde- nären att medverka.

Om brottet är grovt, döms för grov oredlighet mot borgenärer till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande om- fattning eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art.

lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gär- ningsmannen beedigat oriktig upp- gift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

lägst ett och högst sex år. Vid Prop. 2025/26:218 bedömningen av om brottet är grovt

ska det särskilt beaktas om gärningsmannen beedigat oriktig uppgift eller använt falsk handling eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

anse som grovt, döms till fängelse i Prop. 2025/26:218 högst sex år.

Prop. 2025/26:218

22

26kap.

1 §33

Fängelse döms ut på viss tid eller på livstid enligt vad som är föreskrivet för brottet.

Fängelse på viss tid får inte understiga en månad och inte överstiga tio år. Om fängelse på längre tid än tio år och på livstid är föreskrivet för brottet eller om det följer av 2, 3 eller 3 a §, får dock fängelse på viss tid bestämmas till högst arton år. När fängelse i förening med skyddstillsyn döms ut enligt 28 kap. 3 § gäller i fråga om tiden för fängelsestraffet vad som föreskrivs i den paragrafen.

I fråga om fängelse som förvandlingsstraff för böter finns särskilda föreskrifter.

2§34

Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse

2.två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,

3.fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.

Vid tillämpningen av andra stycket ska bötesstraff anses motsvara fängelse i en månad.

Det svåraste av de lägsta straffen får inte underskridas.

33Senaste lydelse 2025:1414.

34Senaste lydelse 2025:1414.

3 a §

Om någon omständighet som avses i 29 kap. 2 a § beaktas vid be- dömningen av straffvärdet, får för brottet dömas till fängelse på viss tid som överstiger det högsta straff som annars kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Det får inte heller överstiga det högsta straffet som kan följa på brottet med mer än

1.ett år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är kortare än fängelse i fyra år,

2.två år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är fängelse i fyra år eller mer men kortare än fängelse i åtta år,

3.fyra år, om det högsta straffet enligt straffskalan för brottet är fängelse i åtta år eller mer.

2 a §35

Om någon omständighet som avses i 29 kap. 2 a § beaktas vid be- dömningen av straffvärdet, får för brottet dömas till fängelse på viss tid som överstiger maximistraffet enligt straffskalan för brottet. Straffet får dock inte vara mer än dubbelt så högt som detta, om inte annat följer av 3 §. Det får inte heller överstiga arton år.

Prop. 2025/26:218

Prop. 2025/26:218

24

29kap. 2 §36

Som försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet ska det, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beaktas

1.om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått,

2.om den tilltalade visat stor hänsynslöshet,

3.om den tilltalade utnyttjat ett numerärt överläge eller annars utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig,

4.om den tilltalade utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende,

5.om den tilltalade förmått någon annan att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av hans eller hennes ungdom, oförstånd eller beroende ställning,

7.om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, kön, könsidentitet eller könsuttryck eller annan liknande omständighet,

8.om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person,

9.om brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående innehaft ett uppdrag som förtroendevald i stat, kommun, region, Sametinget eller Europaparlamentet,

10.om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, eller

11.om brottet begåtts mot en person på grund av att han eller hon eller någon närstående yrkesmässigt bedrivit nyhetsförmedling eller annan journalistik.

36Senaste lydelse 2025:586.

37Senaste lydelse 2023:257.

1.innefattat användning av skjut- vapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, eller

2.haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används.

2. verksamheten inom en grupp av Prop. 2025/26:218 personer som utövat allvarlig brotts-

lighet.

Detsamma gäller om brottet inneburit eller, om det rört sig om försök, förberedelse eller stämpling till brott, gärningsmannens uppsåt omfattat ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person eller en uppsåtligen framkallad fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom och brottet

1.har innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats eller, om det rört sig om försök, förberedelse eller stämpling till brott, gärnings- mannens uppsåt omfattat att det fullbordade brottet skulle begås på ett sådant sätt, eller

2.har haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används.

I fall som avses i första eller andra stycket ska straffvärdet bedömas som dubbelt så högt som det annars hade varit, om inte den tilltalades roll i verksamheten eller övriga omständigheter motiverar en annan bedömning.

16.grovt insiderbrott enligt 2 kap. 1 § tredje stycket lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarkna- den,

17.företagsspioneri eller olovligt röjande av teknisk företagshemlighet enligt 26 eller 26 a § lagen (2018:558) om företagshemligheter, om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt eller av någon som har agerat för en främmande makts räkning,

18.deltagande i en terroristorganisation, samröre med en terrorist- organisation, finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, utbildning för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § terrorist- brottslagen (2022:666),

19.försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 1–5, 7, 8, 10 eller 12–18, om en sådan gärning är belagd med straff,

20.försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 6, 9 eller 11, om en sådan gärning är belagd med straff och det kan antas att gärningens straffvärde överstiger fängelse i tre månader,

21.ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde överstiger fängelse i två år, eller

22.flera brott, om

a)en och samma person är skäligen misstänkt för samtliga brott,

b)det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde överstiger fängelse i två år,

c)det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett led i en brottslig- het som har utövats i organiserad form eller systematiskt, och

d)det för vart och ett av brotten är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf

får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som

1.under den tid som tillståndet avser innehas eller har innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den misstänkte, eller

2.det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

18 b §

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation får även användas i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för brott som avses i andra stycket, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får användas vid en förundersökning om

1.ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

Prop. 2025/26:218

29

a)det kan antas att samtliga brott har begåtts av en och samma person,

b)det kan antas att den samlade brottslighetens straffvärde överstiger fängelse i fyra år,

c)det kan antas att vart och ett av brotten har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats i organiserad form eller systematiskt, och

d)det för vart och ett av brotten inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader eller det är fråga om försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, om en sådan gärning är belagd med straff.

Hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation enligt denna paragraf får endast avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som

1. det finns särskild anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har använt eller kommer att använda, eller

2. det finns synnerlig anledning att anta att gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till brottet eller brotten under den tid som tillståndet avser har kontaktat eller kommer att kontakta.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2026.

Prop. 2025/26:218

31

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webb- plats (www.regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2024/01907). I denna proposition behandlas utredningens förslag om att ändra straff- skalorna för förberedelse och stämpling till brott och för underlåtenhet att avslöja eller förhindra brott. Övriga lagförslag har behandlats i propo- sitionen Ett utvidgat straffansvar för försök, förberedelse och stämpling till brott (prop. 2025/26:49).

Med ”utredningen” och ”betänkandet” i denna proposition avses Straff- reformutredningen respektive SOU 2025:66, om inte annat anges eller framgår av sammanhanget.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2017/18:JuU14 punkt 20, rskr. 2017/18:240). Riksdagen har också tillkännagett för reger- ingen det som utskottet anför om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2020/21:JuU24 punkt 40, rskr. 2020/21:344). Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpta straff för grova trafikbrott (bet. 2021/22:JuU10 punkt 1, rskr. 2021/22:240). Till- kännagivandena behandlas i avsnitt 5.4.22. De är inte slutbehandlade.

Riksdagen har också tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att skärpa minimistraffet för grov stöld till fängelse i ett år (bet. 2019/20:JuU26 punkt 15, rskr. 2019/20:258) och det som utskottet anför om skärpt straff för grov stöld (bet. 2021/22:JuU23 punkt 21, rskr. 2021/22:245). Genom förslaget i avsnitt 5.4.6 anser regeringen att tillkännagivandena är tillgodosedda och därmed slutbehandlade.

Vidare har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om höjd straffskala för barnfridsbrott (bet. 2020/21:JuU35 punkt 4, rskr. 2020/21:314). Tillkännagivandet behandlas i avsnitt 5.4.2. Det är inte slutbehandlat.

Slutligen har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet an- för om att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag till skärpta straff för terroristbrott (bet. 2020/21:JuU29 punkt 22, rskr. 2020/21:363). Tillkännagivandet behandlas i avsnitt 5.4.22. Det är slutbehandlat.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 januari 2026 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lagrådet avstyrker lagförslagen i deras helhet. Lagrådet anser att beredningen av lagstiftningsärendet är bristfällig och avstyrker därför att remissen läggs till grund för lagstiftning utan ytterligare berednings- åtgärder. Lagrådet avstyrker också flera av förslagen på andra grunder, men lämnar ändå vissa förslag på ändringar av lagtexten som regeringen i huvudsak följer. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4.2–4.4, 5.2, 5.3.1–5.3.4, 5.4.1, 5.4.4, 5.4.6–5.4.13, 5.4.15–5.4.20, 5.4.22, 6.3.1–6.3.2, 7.2, 8 och i författningskommentaren (avsnitt 10.1).

Regeringen föreslår även en ändring i 15 kap. 15 § brottsbalken, som innebär att förberedelse och stämpling till mened som är mindre allvarlig inte ska vara kriminaliserat. Därutöver föreslås att ikraftträdandet senare- läggs med cirka fyra veckor. Ändringarna är författningstekniskt och även

Prop. 2025/26:218

41

Påföljdssystemet och verkställighetslagstiftningen bygger också på en humanitetsprincip som i korthet innebär att samhällets ingripande med straff mot den enskilde ska ske med måttlighet och försiktighet. Till grund för principen ligger bl.a. en respekt för varje människas värdighet, en tole- rans för det mänskliga i att fela, en idé om att människor förr eller senare ska kunna sona sina brott och en medvetenhet om den nedbrytande effekt och andra negativa konsekvenser som straffet, i vart fall om det innefattar ett frihetsberövande, kan få för den enskilde.

En grundläggande ram för hur kriminalisering bör ske och hur straff får användas sätts av legalitetsprincipen. Principen innebär att ingen ska straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den begicks. Man ska inte heller bestraffas hårdare än enligt vad som gällde vid denna tidpunkt. På påföljdsområdet innebär principen vidare att det för den enskilde ska vara möjligt att med ledning av lagstiftningen i förväg med rimlig säkerhet bedöma vilken påföljd som han eller hon riskerar. I detta ligger också att reglerna för påföljdsbestämning måste vara så tydligt utformade att de leder till att lika fall behandlas lika.

Av det anförda följer att det vore alltför förenklat att beskriva straffrätten och förklara straffets syfte enbart med utgångspunkt i preventiva aspekter. I stället blir det fråga om en balans i förhållandet mellan de ovan nämnda intressena och perspektiven. En del i denna balans är att de olika tanke- gångarna kan vägas på olika sätt mot varandra och tillmätas varierande betydelse på olika nivåer i straffsystemet. Ett viktigt syfte med krimi- nalisering är att uppnå allmänpreventiva effekter. Beteenden som inte är önskvärda kriminaliseras i syfte att detta ska leda till att beteendet upphör eller åtminstone minskar. För att den allmänpreventiva effekten ska kunna uppstå krävs att det straffhot som kriminaliseringen är förknippad med kan realiseras om någon bryter mot kriminaliseringen. När rätten i det enskilda fallet ska döma ut en påföljd är allmänpreventiva överväganden inte längre lika betydelsefulla, även om sådana resonemang i huvudsak är grunden till att vissa brott särbehandlas med hänsyn till sin art enligt 30 kap. 4 § brotts- balken (prop. 1987/88:120 om ändring i brottsbalken m.m. [straffmätning och påföljdsval m.m.] s. 100). På domsnivån är i stället det centrala att gärningspersonen får ett straff eller en påföljd som han eller hon utifrån sitt beteende kan sägas ha gjort sig förtjänt av. Med andra ord är det i huvudsak principerna om proportionalitet och ekvivalens som här är styrande. Allmänpreventiva överväganden ska därför inte ges betydelse vid bedömningen av brottets straffvärde (jfr prop. 2009/10:147 Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. s. 13). I fråga om hur straffet därefter ska verkställas ges individualpreventiva överväganden större inflytande än på de övriga nivåerna. Detta kan innebära att innehållet i verkställigheten delvis utformas och anpassas efter den dömdes behov och inriktas på åtgärder, exempelvis i form av behandling, som man erfarenhetsmässigt vet kan minska risken för återfall i brott.

Prop. 2025/26:218

43

bör enligt Advokatsamfundet inte enbart vara att markera samhällets reaktion, att straffa gärningspersonen hårdare eller att betona brottsoffret utan också att förebygga brott och främja återanpassning. Advokat- samfundet anser att en obalanserad höjning av den allmänna repressions- nivån riskerar att urholka de sistnämnda målen. Svea hovrätt ger uttryck för att förslagen i betänkandet, tillsammans med förslag i andra lagstift- ningsärenden, riskerar att ge upphov till en så stor repressionsökning och så långa fängelsestraff att man helt frångår humanitetsaspekterna i systemet. Göteborgs universitet (juridiska institutionen) anser att förslagen inte kan betraktas som proportionerliga i förhållande till de betydande ekonomiska och samhälleliga konsekvenser som sannolikt kommer att följa vid ett genomförande. Enligt Stockholms universitet (kriminologiska institutionen) finns det inte något instrumentellt syfte med de föreslagna straffskärpningarna, utan höjningen av straffen är ett mål i sig. Liknande resonemang förs fram även av Lunds universitet (juridiska fakultets- styrelsen).

Stockholms universitet (kriminologiska institutionen) framhåller att Sverige nu i snabb takt lämnar de nordiska ländernas fängelsenivå och det låga antalet intagna som internationellt benämnts och berömts som Scandinavian exceptionalism. Landet hamnar i stället på samma nivåer som Turkiet, Belarus och Ryssland – länder som Sverige i andra samman- hang inte vill sammanföras med vad gäller rättsväsende och mänskliga rättigheter. Institutet för mänskliga rättigheter, som resonerar på liknande sätt, anför att utredningens förslag, tillsammans med andra förslag, kommer att innebära en förändring av den svenska fängelsepopulationen som är så genomgripande att Sverige kommer att inta en särställning i EU. Institutet framhåller i det sammanhanget att FN:s gemensamma stånd- punkt är att fängelsestraff ska användas endast som en sista utväg. Detsamma gäller enligt de Europeiska Fängelsereglerna. Vidare framgår av t.ex. Tokyo Rules att stater ska utveckla alternativa åtgärder för att minska användningen av fängelse.

Flera remissinstanser, bl.a. Lunds universitet (juridiska fakultets- styrelsen), Fackförbundet ST och Stockholms universitet (kriminologiska institutionen) lyfter fram att det saknas evidens för att strängare straff har en brottsförebyggande effekt. I det sammanhanget påpekar sistnämnda universitet att den brottsreducerande effekten av inkapacitering är känslig för nyrekrytering. På individnivå kan fängelsevistelse stävja fortsatt brottslighet, men på samhällsnivå kan brottslighet med höga nivåer av nyrekrytering reducera eventuella inkapaciteringseffekter. Grov och orga- niserad brottslighet kännetecknas ofta av hög nyrekrytering, vilket enligt universitetet talar för att brottsligheten kanske inte förhindras genom att en mindre grupp gärningspersoner inkapaciteras. Enligt Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare riskerar kostnaden för den ständiga expan- sionen av straffsystemet, som i sig inte förväntas leda till minskad kriminalitet, att tränga undan satsningar på välfärd och insatser som bygger samhället. Barnombudsmannen anser att ett genomförande av förslagen till och med riskerar att bli kontraproduktivt och öka återfallen i brott, särskilt när det handlar om unga lagöverträdare. Även Föreningen Sveriges socialchefer påtalar denna risk. Åklagarmyndigheten är tveksam till att förslagen, som i flera fall har en mycket generell räckvidd, primärt kommer att träffa det som varit avsett, dvs. de mest brottsaktiva personerna

Prop. 2025/26:218

45

Prop. 2025/26:218

46

och de allvarligaste brotten. Liknande synpunkter förs fram även av Svea hovrätt och Malmö tingsrätt. Enligt Åklagarmyndigheten är en ökad upptäcktsrisk och en effektiv utredningsverksamhet än mer angelägna åtgärder än skärpta straff. Remissinstanser som t.ex. Göteborgs universitet (juridiska institutionen) och Föreningen Sveriges socialchefer förordar i stället brottsförebyggande åtgärder i form av satsningar på exempelvis skola och socialtjänst. Att enbart satsa på straffskärpningar reducerar frågan till symbolpolitik enligt Fackförbundet ST, vilket blir både kost- samt och riskerar att undergräva förtroendet för kriminalpolitiken. Göteborgs universitet (juridiska institutionen) resonerar på liknande sätt. Helsingborgs kommun ger däremot uttryck för att förslagen kan få positiva effekter. Enligt kommunen skapas genom förslagen en intervention i ett brottsligt beteende och i de negativa effekter beteendet har på brottsoffer eller en geografisk yta, samtidigt som förslagen kan ha avskräckande effekter för vissa brottskategorier.

Brå konstaterar att höjda straffnivåer under de tio senaste åren har lett till ett fördubblat antal utdömda fängelseår och närmare fördubblat antalet intagna i anstalt, med överbeläggningar och en besvärlig situation för Kriminalvården och de intagna som följd. Brå förordar att redan beslutade förändringar följs upp innan ytterligare skärpningar genomförs och anser att de omfattande skärpningar som föreslås är svagt underbyggda. Enligt Stockholms universitet (kriminologiska institutionen) motiveras förslagen med påståenden om att det allmänna rättsmedvetandet kräver hårdare straff, att brottsoffrets lidande inte beaktas tillräckligt i det nuvarande systemet och att skärpta straff måste demonstreras för nya systemhotande brott. Universitetet anför att om det allmänna rättsmedvetandet skulle ha krävt skärpta straff för olika typer av brott, har detta redan tillgodosetts av lagstiftaren under senare decennier och då i en historiskt unik utsträckning. Lunds universitet (juridiska fakultetsstyrelsen) anser att utredningen inte har gjort någon förutsättningslös utvärdering av hur väl påföljdssystemet fungerar i dag. Enligt universitetet är utredningens förslag ett led i en kriminalpolitisk förändring som har pågått under en längre tid och som kännetecknas av ständiga straffhöjningar, en stark ökning av antalet utdömda fängelsestraff och en ökad användning av hemliga tvångsmedel, med eller utan misstanke om brott. Universitetet anser att denna förändring innebär en betydande ökning av repressionsnivån som förskjuter styrkeförhållandet mellan statens maktsfär och den enskildes frihet i riktning mot ökad statlig maktutövning och inskränkt personlig frihet och integritet. Målet med förskjutningen anges vara ökad trygghet, minskad brottslighet och upprättelse för brottsoffer. Det finns dock enligt universitetet ingen evidens för att ökad repression leder till att dessa mål uppfylls.

Skälen för regeringens bedömning

Som utvecklas i avsnitt 4.1 har straffet och straffsystemet flera syften och funktioner. Övergripande handlar det om att staten har en skyldighet att vidta åtgärder för att minska brottsligheten och skydda sina medborgare mot brott. Redan en liten sådan minskning kan ha stor betydelse när det gäller att minska de effekter i form av mänskligt lidande och andra olägenheter som brott leder till. Flera remissinstanser, bl.a. Lunds uni-

versitet (juridiska fakultetsstyrelsen), Stockholms universitet (krimino- logiska institutionen) och Fackförbundet ST, framhåller att det saknas evidens för att längre straff leder till minskad brottslighet. Lagrådet framhåller att det inte har lagts fram något underlag som ger stöd för att en höjd repressionsnivå kan förväntas leda till att brottsligheten minskar och tryggheten ökar. I den frågan konstaterar regeringen att det kan vara svårt att påvisa vilka effekter på brottsligheten, och i förlängningen för enskilda och för samhället, som straffrättsliga åtgärder kan ha. Straffet är repressivt, men möjliggör också kontroll och påverkan för att förebygga återfall i brott. Straffet innebär även att den dömde under en period kan förhindras att begå nya brott ute i samhället. Det går enligt regeringen inte att bortse från detta, låt vara att brottsligheten på samhällsnivå påverkas även av andra faktorer såsom nyrekrytering, som Stockholms universitet (krimino- logiska institutionen) tar upp. Längre straff kan enligt regeringen därmed förväntas ha en viss minskande effekt på brottsligheten. Detta gäller särskilt om de skärpningar som görs innebär att straffen förlängs för de mest brottsaktiva personerna. Några remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndig- heten och Svea hovrätt, ifrågasätter om de skärpningar som nu föreslås verkligen är träffsäkra i det avseendet. Regeringen hänvisar i det sammanhanget till förslaget om en ny straffskärpningsregel för brott i kriminella nätverk (avsnitt 6.3), som tydligt är inriktad mot brottsaktiva gärningspersoner och som därmed kan ha en viss betydelse för att minska brottsligheten.

Regeringen bedömer därmed att en höjd allmän repressionsnivå kan ha en viss brottsreducerande effekt. Effekterna på brottsligheten är dock endast en delförklaring till regeringens slutsats att den allmänna rep- ressionsnivån bör höjas. Även moraliska aspekter och rättviseskäl moti- verar en allmän höjning enligt regeringen.

Samhället har genomgått stora förändringar under de senaste två årtiondena. Det har bl.a. skett en markant ökning av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar och den systematiska och organi- serade brottsligheten har kommit att påverka allt fler delar av samhället. Polismyndigheten har bedömt att ungefär 17 500 personer är aktiva i kriminella nätverk och att cirka 50 000 personer har koppling till sådana nätverk (Polismyndigheten, Nationella operativa avdelningen, Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige, 2025). Brottsligheten drabbar också i allt större utsträckning tredje man. Den oroväckande utvecklingen gäller inte minst i förhållande till unga lagöverträdare, där allvarlig brottslighet tränger allt längre ner i åldrarna. Vissa aspekter av den bredare samhällsutvecklingen, exempelvis i form av ökad globalisering och digitalisering, har även inneburit nya möjligheter att begå brott. Därtill har det visat sig att förändringar i samhället kan ge upphov till nya sårbarheter som snabbt kan komma att utnyttjas av kriminella.

För regeringen är det en grundläggande utgångspunkt att brottslighet måste mötas med ett tydligt avståndstagande från samhällets sida. I annat fall riskerar det att gro en allmän uppfattning att staten inte tar brottslighet på allvar, vilket i förlängningen kan leda till bristande förtroende för rättsstaten och minskad tilltro till samhällets förmåga att skipa rättvisa. Regeringens uppfattning är att det nuvarande påföljdssystemet i vissa fall kan leda till resultat som inte kan beskrivas som rättvisa. Med det menas enligt regeringen att brottsligheten, särskilt grova brott, inte sällan möts av

Prop. 2025/26:218

47