HD03216: Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård

Prop. 2025/26:216

2

Innehållsförteckning

4.4Vårdcentralerna har betydelse för hur

4.5Kommunerna anlitar inte läkare på regionens

4.9Läkarmedverkan behöver vara anpassad till

Prop. 2025/26:216

4

2Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 1 och 3 §§ och 16 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska ha följande lydelse.

12kap. 1 §1

Kommunen ska erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som efter beslut av kommunen bor i en sådan särskild boendeform eller bostad som avses i 8 kap. 4 § första stycket, 8 kap. 11 § eller motsvarande tillståndspliktig boendeform eller bostad som avses i 26 kap. 1 § första stycket 2 socialtjänstlagen (2025:400). Kommunen ska även i samband med dagverksamhet enligt 8 kap. 1 § samma lag erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som vistas i dagverksamheten.

Kommunen ansvarar inte för sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare.

3 §

16kap. 1 §2

Regionen ska till kommunerna inom regionen avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård i särskilt boende och i dagverksamhet enligt 12 kap. 1 §. Detsamma gäller hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende och i sådan särskild

1Senaste lydelse 2025:446.

2Senaste lydelse 2026:214.

Om regionen inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet att tillhandahålla läkare, har kommunen rätt att på egen hand anlita läkare och få ersättning för sina kostnader för det från regionen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2026.

Prop. 2025/26:216

5

personer som bor i bostad med särskild service respektive vistas i dagverksamhet (prop. 1992/93:159 s. 182). Många av de personer som omfattas av den kommunala hälso- och sjukvården är äldre personer, men även vissa yngre personer med funktionsnedsättning som har insatser med stöd av LSS och SoL omfattas.

Kommunernas ansvar för hälso- och sjukvård är begränsat. Enligt 12 kap. 1 § HSL ska varje kommun erbjuda en god hälso- och sjukvård åt den som efter beslut av kommunen bor i särskilda boendeformer för äldre som behöver särskilt stöd, bostäder med särskild service för personer med funktionsnedsättning, motsvarande tillståndspliktig boendeform även om de bedrivs enskilt, samt åt den som vistas i sådan dagverksamhet som avses i socialtjänstlagen.

Därutöver får kommunen enligt 12 kap. 2 § HSL även erbjuda den som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende och i sådan särskild boendeform som avses i 8 kap. 4 § andra stycket SoL, dvs. biståndsbedömt trygghetsboende. Vad gäller hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende framgår det av 14 kap. 1 § HSL att regionen får överlåta skyldigheten att erbjuda denna typ av vård till en kommun, om regionen och kommunen kommer överens om det.

Av 12 kap. 3 § HSL framgår att kommunens ansvar enligt 1 och 2 §§ inte omfattar hälso- och sjukvård som ges av läkare. I 14 kap. 1 § HSL anges att överenskommelsen i fråga om hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende och i sådan särskild boendeform som avses i 8 kap. 4 § andra stycket SoL, dvs. trygghetsboende, inte får avse sådan vård som ges av läkare.

Reglerna i 12 kap. HSL har senare kompletterats med vissa förtydliganden som i dag återfinns i 16 kap. HSL. Dessa förtydliganden infördes efter att brister i tillgängligheten till läkare för personer som inte själva kan uppsöka vård uppmärksammats (prop. 2005/06:115). Av 16 kap. 1 § första stycket HSL framgår att regionen ska avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård i sådana verksamheter, bl.a. särskild boendeform eller bostad för äldre personer eller personer med funktionsnedsättning eller dagverksamhet samt hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende eller trygghetsbostäder, som omfattas av kommunens hälso- och sjukvård. Av 16 kap. 1 § andra stycket HSL följer att det finns ett krav på att regionen ska sluta avtal med kommunerna om omfattningen av och formerna för läkarmedverkan. Om regionen inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet att tillhandahålla läkare, har kommunen rätt enligt 16 kap. 1 § tredje stycket HSL att på egen hand anlita läkare och få ersättning för sina kostnader för det från regionen.

Kommunerna har successivt och frivilligt tagit över ansvar för hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende samt i vissa fall för sådant särskilt boende som avses i 8 kap. 4 § andra stycket SoL. Detta har skett genom avtal mellan kommuner och regioner (12 kap. 2 § och 14 kap. 1 § HSL). Hälso- och sjukvård i hemmet bedrivs nu i alla kommuner, förutom de som ligger i Stockholms län (där utgör dock Norrtälje kommun ett undantag). Omfattningen av hälso- och sjukvård som ges i ordinärt boende varierar mellan kommuner. Av propositionen Nästa steg för en god och nära vård (prop. 2025/26:19) framgår att den kommunala hälso- och sjukvården i praktiken omfattar alla åldersgrupper, men det är fler kommuner som tagit

Prop. 2025/26:216

7

12

4.9Läkarmedverkan behöver vara anpassad till omställningen till en god och nära vård

I propositionen Nästa steg för en god och nära vård (prop. 2025/26:19) anges att en omställning av hälso- och sjukvården har påbörjats utifrån den färdplan som togs fram av bl.a. utredningen Samordnad utveckling för god och nära vård (S 2017:01) (s. 15). Målbilden för omställningen beskrivs i propositionen Inriktningen för en nära och tillgänglig vård – En primärvårdsreform (prop. 2019/20:164). Av den propositionen framgår att hälso- och sjukvården bör ställa om så att primärvården är navet i vården och samspelar med annan hälso- och sjukvård och med socialtjänsten. Målet med omställningen av hälso- och sjukvården är att patienten får en god, nära och samordnad vård som stärker hälsan. Målet är också att patienten är delaktig utifrån sina förutsättningar och preferenser och att en effektivare användning av hälso- och sjukvårdens resurser ska uppnås. En utveckling mot en mer nära vård med fokus på primärvården syftar vidare till att kunna möta de utmaningar som hälso- och sjukvården står inför och att använda de gemensamma resurserna mer effektivt (prop. 2019/20:164

s.32).

Av den ovannämnda propositionen (prop. 2025/26:19 s. 15) framgår

vidare att omställningen omfattar hela hälso- och sjukvårdssystemet, såväl regioner och kommuner som alla som verkar inom detta system. Det är ett komplext system med flera olika beslutsnivåer, vårdgivare, professioner samt alla dem vars hälso- och sjukvårdsbehov ska mötas. En utbyggd primärvård är samtidigt en förutsättning för en omställning av systemet i sin helhet. Med en utbyggd primärvård som har rätt kompetens och resurser att omhänderta patienter på primärvårdsnivå kan den specialiserade vården användas mer effektivt för de patienter som behöver dess specifika kompetens och resurser. Omställningen har därför fokus på

8 kap. 1 § SoL, till kommunerna inom regionen. Detsamma gäller för hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende och i sådan särskild boendeform som avses i 8 kap. 4 § andra stycket SoL, om en kommun ansvarar för vården genom att regionen överlåtit skyldigheten att erbjuda hälso- och sjukvård enligt 14 kap. 1 § HSL. Vidare framgår av 16 kap. andra stycket HSL att regionen ska sluta avtal med kommunerna inom regionen om omfattningen av och formerna för läkarmedverkan. Av 16 kap. 1 § tredje stycket HSL framgår att om regionen inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet att tillhandahålla läkare, har kommunen rätt att på egen hand anlita läkare och få ersättning för sina kostnader för det från regionen. Av 5 kap. 1 § HSL framgår även att vården ska vara av god kvalitet med en god hygienisk standard, tillgodose patientens behov av trygghet, kontinuitet, säkerhet, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Främja goda kontakter mellan patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen och vara lätt tillgänglig. Dessa bestämmelser gäller även för den kommunala hälso- och sjukvården.

I propositionen Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre (prop. 2005/06:115), i vilka bestämmelserna om läkarmedverkan föreslogs, anges att utgångspunkten för avtalen är målet för och kraven på hälso- och sjukvården som framgår av hälso- och sjukvårdslagen. I propositionen betonades bl.a. att läkarens engagemang har stor betydelse för vilken trygghet övriga i vårdteamet upplever i de medicinska frågorna. Mot bakgrund av att de lokala samverkansavtalen många gånger visat sig vara otillräckliga, bl.a. vad gäller omfattning och innehåll, föreslog regeringen att landstinget (numera regionen) och kommunerna inom regionens område ska träffa avtal om omfattningen och formerna för läkarinsatserna. Avtalet ska i möjligaste utsträckning vara konkret och ange omfattningen och formerna för läkarinsatser med utgångspunkt från patienternas behov. Avtalet bör vidare reglera vad som ska gälla vid tillfälligt ökade eller minskade behov av läkarmedverkan. Avtalet bör omprövas löpande, t.ex. årligen, för att på bästa sätt återspegla de aktuella behoven. I propositionen uttalas vidare att regeringen avser närmare precisera vad avtalen ska innehålla (s. 41–44).

I propositionen Nästa steg för en god och nära vård (prop. 2025/26:19) lämnas förslag som bl.a. syftar till att förtydliga att regioner och kommuner ska samverka med varandra i planeringen och utvecklingen av hälso- och sjukvården och att en medicinsk bedömning av läkare och sjuksköterska vid behov ska erbjudas oavsett tid på dygnet i den kommunala hälso- och sjukvården (s. 25, 42 och 46). I propositionen uttalar regeringen att lagändringarna om medicinsk bedömning av läkare vid behov, oavsett tid på dygnet behöver beaktas av regionerna och kommunerna och vid utformandet av avtal om läkarmedverkan och vid utformandet av förfrågningsunderlag för det vårdvalssystem i primärvården som har i uppdrag att tillhandahålla läkartjänster till den kommunala hälso- och sjukvården (s. 49).

Regeringen bedömer att förslagen i propositionen kommer att påverka regionernas och kommunernas samverkan och även innehållet i avtalen mellan regionerna och kommunerna när det gäller regionernas tillhandahållande av läkare i den kommunala hälso- och sjukvården.

Prop. 2025/26:216

15

Prop. 2025/26:216

16

Brister i läkarmedverkan

Utredningen beskriver att det förekommer olika former av brister i regionernas tillhandahållande av läkare till kommunernas hälso- och sjukvård. Bristerna kan bl.a. bestå av att uppgifter som bör utföras av en läkare antingen inte blir utförda eller utförs av någon annan personal som inte är läkare. Bristerna i läkarmedverkan förekommer löpande, men upplevs som särskilt svåra utanför ordinarie arbetstid. Läkare och sjuksköterskor har till utredningen framfört att det bl.a. är otydligt vilka krav som ställs på läkarmedverkan i kommunal hälso- och sjukvård och att det finns skillnader i hur läkarinsatser utförs för olika grupper inom den kommunala hälso- och sjukvården, exempelvis mellan äldreomsorg och verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade eller verksamheter som avser socialpsykiatri, som beskrivs i avsnitt 4.4– 4.9.

Regeringen anser utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv att det är nödvändigt att regionerna lever upp till gällande lagkrav och bidrar med den läkarmedverkan som behövs för att patienterna i den kommunala hälso- och sjukvården ska erbjudas en god hälso- och sjukvård. Utöver patientsäkerhetsperspektivet får brister som rör läkarmedverkan även negativa konsekvenser för olika verksamheter inom hälso- och sjukvården och för olika personalgrupper inom hälso- och sjukvården, som beskrivs i avsnitt 4.9.

Brister i den medicinska kvaliteten i den kommunala hälso- och sjukvården vad gäller tillgången till läkare har påpekats återkommande av flera olika myndigheter, bl.a. i samband med coronapandemin, t.ex. i Folkhälsomyndighetens rapport Förslag till åtgärder inom vissa av socialtjänstens verksamheter vid smittspridning av covid-19. I betänkandet Äldreomsorgen under pandemin (SOU 2020:80) bedömer vidare Coronakommissionen bl.a. att det bör vara möjligt för kommuner att anställa läkare. Kommissionen anser att även om kommunerna får sådan befogenhet, är det nödvändigt att regionerna säkerställer tillgång till de läkarresurser som äldreomsorgen kräver, inom ramen för primärvården, genom mobila läkarteam eller på annat sätt. Kommissionen bedömer även att kommunerna måste bli en bättre kravställare gentemot regionerna i fråga om tillgången till läkarinsatser i äldreomsorgen och att regionerna måste bli bättre på att leva upp till sina skyldigheter (s. 258 och 259).

Regeringen konstaterar att det är nödvändigt att läkarmedverkan i den kommunala hälso- och sjukvården säkerställs för att patienter ska kunna få en sömlös vård och inga vårdbehov ska falla mellan stolarna. Trots upprepad kritik under lång tid har inga mer omfattande förändringar gjorts i kommunernas hälso- och sjukvård. Brister i läkarmedverkan medför att patienter i den kommunala hälso- och sjukvården riskerar att inte få en lika god och patientsäker vård som resten av befolkningen. Även ur ett beredskapsperspektiv är bristerna problematiska.

Utredningen beskriver att det förekommer icke ändamålsenliga variationer i de nuvarande avtalens utformningar t.ex. vad gäller villkor och på vilken nivå olika villkor regleras. Enligt regeringens mening visar dessa förhållanden på att det finns behov av att tydliggöra utformningen av avtalen.

Regeringen anser att avtalen om läkarmedverkan behöver vara tydliga för att de mål och syften som anges i hälso- och sjukvårdslagen ska kunna uppfyllas. Regeringen anser vidare att avtalen behöver ta hänsyn till den pågående omställningen inom hälso- och sjukvården där primärvården ska vara navet i vården och samspela med annan hälso- och sjukvård och med socialtjänsten.

Befintlig struktur bör behållas

Regeringen bedömer i likhet med utredningen att den största potentialen till en bättre och mer välfungerande läkarmedverkan i den kommunala hälso- och sjukvården ligger i att stärka de befintliga strukturerna för samverkan mellan region och kommun och att inte ändra ansvaret mellan regioner och kommuner för hälso- och sjukvården. Den nuvarande ordningen med avtal som reglerar läkarmedverkan bedömer regeringen har förutsättningar att vara funktionell. Regeringen delar därmed inte Socialstyrelsens uppfattning att dagens reglering med avtal bör ersättas av tydligare styrning i lag. Regeringen instämmer i Fremias uppfattning att dialog mellan region och kommun kan vara ett sätt att stärka avtalen för att uppnå en ökad tydlighet om avtalens innehåll och en bättre läkarmedverkan. Regeringen bedömer dock att den allmänt utformade bestämmelsen om avtal om läkarmedverkan och att de brister som beskrivs ovan är så pass omfattande och allvarliga att dessa inte endast kan hanteras i förhandlingar mellan regionerna och kommunerna. Regeringen delar därmed inte heller Region Kalmar läns uppfattning att det inte är en fråga för staten att styra.

Avtalen om läkarmedverkan behöver stärkas

Som beskrivs under rubriken Dagens bestämmelser om läkarmedverkan framgår av bl.a. propositionen Nationell utvecklingsplan för vård och omsorg om äldre (prop. 2005/06:115) att de lokala samverkansavtalen många gånger visat sig vara otillräckliga bl.a. vad gäller omfattning och innehåll. Regeringen föreslog därför i propositionen att det skulle införas ett krav i hälso- och sjukvårdslagen för regionen att med kommunerna inom regionen sluta avtal om omfattningen och formerna för läkarinsatserna. Avtalen ska i möjligaste utsträckning vara konkreta och ange läkarinsatser med utgångspunkt från patienternas behov. Avtalen bör omprövas för att på bästa sätt återspegla de aktuella behoven (s. 44).

Regeringen anser att det som nämns i propositionen fortfarande är av betydelse. De avtal om läkarmedverkan som sluts mellan regionerna och kommunerna har fortfarande brister vad avser utformningen och innehåll. Regeringen anser därför åtgärder bör vidtas för att avtalen ska bli tydligare och funktionella för att tillgodose behov av läkare i den kommunala hälso- och sjukvården.

Regeringen instämmer i det som SKR och Region Blekinge framför att avtalen om läkarmedverkan behöver vara flexibla, att avtalen regelbundet följs upp, utvärderas och justeras för att säkerställa att de tillgodoser patienternas vårdbehov och beaktar vårdens förutsättningar samt att föreskrifter som meddelas inte bidrar till ökad administration för regionerna och kommunerna.

Prop. 2025/26:216

17

18

Det bör införas ett bemyndigande om att meddela föreskrifter

Som nämns under rubriken Avtalen om läkarmedverkan behöver stärkas finns det behov av att stärka avtalen om läkarmedverkan genom en tydligare styrning av avtalen. Regionerna och kommunerna ansvarar för hälso- och sjukvården och behöver i samverkan säkerställa att hela befolkningen får en hälso- och en sjukvård av god kvalitet som är jämlik, jämställd och tillgänglig samt tar hänsyn till den enskilda patientens behov. Dessa parter kan bäst bedöma de behov av hälso- och sjukvård som finns i regionerna och kommunerna.

För att styrningen av avtal om läkarmedverkan genom föreskrifter ska få den effekt som behövs måste den vara flexibel men ändå tydlig. Styrningen behöver också vara flexibel i den mening att den tar hänsyn till förändringar av kommunernas behov av tillgång till läkare eller andra förhållanden som kan påverka läkarmedverkan. Det måste vara möjligt att vid behov kunna anpassa styrningen av avtalen bl.a. med hänsyn till utvecklingen av ny kunskap samt nya arbetssätt och strukturer, t.ex. under omställningsarbetet mot en god och nära vård och utifrån extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap enligt lagen (2006:544) om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap.

Regeringen anser att innehållet i avtal om läkarmedverkan bör framgå av föreskrifter på lägre författningsnivå än lag. Ett bemyndigande som möjliggör sådana föreskrifter bör därför införas. Med stöd av bemyndigandet kan det meddelas föreskrifter om vilken utformning och innehåll avtalen ska ha och som regioner och kommuner därmed ska följa när avtal ska slutas. Enligt regeringens mening kommer de föreskrifter som kan meddelas med stöd av bemyndigandet vara generella. Vidare behöver beaktas när föreskrifter tas fram att de regionala och kommunala förhållandena i landet skiljer sig åt. Regeringen delar därmed inte Region Hallands och Svenska Läkarsällskapets uppfattning att förslaget riskerar att medföra detaljstyrning och som inte löser problemen i tillämpningen.

Regeringen anser att föreskrifter om avtal om läkarmedverkan behöver ha sin utgångspunkt i att såväl regionerna som kommunerna ansvarar för att patienterna erbjuds en god hälso- och sjukvård. Eftersom såväl behoven av läkare som arbetssätt och strukturer kan skilja sig åt mellan olika kommuner bedömer regeringen i likhet med Region Sörmland att lokala avtal fortfarande kommer att behövas.

Svenska sällskapet för dermatologi och venereologi understryker vikten av att föreskrifter om avtal mellan regioner och kommuner ser till att

20

För att avtalen ska kunna säkerställa att regionen till kommunerna inom regionen avsätter de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård så behöver avtalen enligt regeringens bedömning regelbundet följas upp och utvärderas samt vid behov justeras. Avtalen bör utformas på ett sådant sätt att en mätbar uppföljning av krav och kvalitet är möjlig. Det är eftersträvansvärt om uppföljningen är utformad på ett sådant sätt att parterna själva, på objektiva grunder, kan observera om läkarmedverkan fungerar som det är tänkt och om patienterna får den vård som de behöver. Exempel på faktorer som skulle kunna vara möjliga att följa upp är utfallet för patienter med kommunal hälso- och sjukvård gällande slutenvårdskonsumtion, oplanerade akutbesök och förekomsten av sjukhusinläggningar samt möjligheten för sjuksköterska i kommunal hälso- och sjukvård att få tillgång till medicinsk bedömning av läkare vid behov och inställelsetid för en sådan medicinsk bedömning.

Regeringen anser därför att det i föreskrifter om läkarmedverkan kan behövas föreskrifter som avser exempelvis att huvudmännen gemensamt ska följa upp avtalen, dvs. hur det i praktiken fungerar med tillhandahållandet av läkare i den kommunala hälso- och sjukvården, samt utvärdera om avtalen fungerar ändamålsenligt. Regeringen anser att det kan vara vanskligt att på nationell nivå sätta en tidsgräns för när avtalen ska följas upp och utvärderas. Enligt regeringens mening är det lämpligen något som avtalsparterna behöver ta ställning till utifrån förhållandena inom regionerna och kommunerna.

Vad som ingår i regionens skyldigheter att tillhandahålla läkare

Regeringen instämmer i Region Blekinges uppfattning att förslaget om föreskriftsrätt kan bidra till bl.a. en ökad kvalitet och jämlik vård, genom att tolkningen av vilket slags hälso- och sjukvård som ges av läkare och som ska tillhandahållas av regionerna blir tydligare. För att säkerställa tillgången till läkare i den kommunala hälso- och sjukvården bedömer regeringen att föreskrifter som kan meddelas med stöd av bemyndigandet kan omfatta vad som enligt avtalet ingår i regionens skyldigheter att tillhandahålla läkare.

Föreskrifter som kan meddelas med stöd av bemyndigandet kan enligt regeringens mening exempelvis reglera om det i avtalen bör anges vilken kompetens som en läkare i den kommunala hälso- och sjukvården behöver ha. Föreskrifter som styr avtalen kan också föreskriva att det i avtalen regleras praktiska frågor som avser strukturer för kontakter mellan den

organisationer byggs upp och en ineffektiv resursanvändning. Region Skåne anser att det kan uppkomma ekonomiska ojämlikheter mellan vårdcentraler inom samma region om patienterna fortfarande är listade på en regional vårdcentral som får full ersättning, trots att kommunen erbjuder läkare. Botkyrka kommun anser att det är oklart om patienternas rätt till fritt vårdval ska garanteras om kommunerna anställer läkare.

Flera remissinstanser, däribland SKR, regionerna i Västernorrland, Västerbotten och Östergötland, samt Botkyrka, Fagersta, Grums, Umeå och Uppsala kommuner, liksom Föreningen Sveriges Socialchefer och Riksföreningen MAS och MAR anser att förslaget riskerar att leda till en mer ojämlik vård för att ekonomiskt stabila kommuner får möjlighet att anlita läkare vilket kommuner med ekonomiska utmaningar saknar. Region Västerbotten framför att det redan är stora skillnader i utbud och utformande av såväl regional som kommunal hälso- och sjukvård och om kommuner anställer läkare ökar ojämlikheten.

Några remissinstanser, däribland regionerna i Dalarna, Kalmar län, Västerbotten, Sörmland, Östergötland, Västra Götaland, samt Hudiksvalls, Ljusnarsbergs, Umeå, Sunne, Staffanstorps och Svenljunga kommuner framför att förslaget kan medföra rekryteringsproblem då kommuner och regioner kommer att konkurrera om samma yrkesgrupper. Regionerna i Jönköpings län, Kronobergs län och Norrbottens län, samt Botkyrka, Göteborgs, Söderhamns, Umeå och Hudiksvalls kommuner liksom Sveriges Läkarförbund framför att även om kommunerna får möjlighet att anställa läkare kvarstår hinder i form av kontinuitetsproblem, journalföring och delning av journaldata, provtagning, förskrivning av läkemedel och remissförfaranden. Sveriges Läkarförbund anser att förslaget inte är tillräckligt utrett. Det gäller bl.a. möjligheter att säkra fortbildning och professionell kompetensutveckling, forskning, förskrivning av läkemedel och läkemedelsbudget, tillgång till provtagning, lokaler och teknisk utrustning, ansvar och utformning av vård under jourtid.

Svenska Läkaresällskapet anser inte att förslaget ska tas vidare. De framhåller att det som behövs är i stället en förstärkning av primärvården och tillräckligt många specialister i allmänmedicin som kan ta ansvaret som fast läkarkontakt för en avgränsad lista.

Några remissinstanser tillstyrker eller är positiva till förslaget däribland Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten, Vårdförbundet, Svensk sjuksköterskeförening, och Jönköpings, Kungsbacka, Motala, Sundsvalls och Älmhults kommuner samt SPF-Seniorerna. Socialstyrelsen instämmer i utredningens beskrivning av utmaningar och gränsdragningsproblem mellan kommunens och regionens ansvar för läkare. Folkhälsomyndigheten stöder förslaget men framhåller svårigheten med rekrytering av läkare under bl.a. extraordinära händelser. Älmhults kommun framför vikten av att förslaget inte ska påverka regionernas ansvar för läkare. SPF- Seniorerna anser att dagens ordning där kommunerna är förbjudna att anställa läkare är otidsenlig och inte ändamålsenlig. Vårdförbundet framför att regionerna har bäst förutsättningar att ansvara, organisera och kompetensförsörja läkarresursen, men att det kan vara lämpligt att möjliggöra för kommunerna att anställa läkare där kommunen bedömer det som ändamålsenligt.

Ett antal remissinstanser tar inte klart ställning till förslaget men lämnar synpunkter. Nationellt kompetenscentrum anhörig framför att förslaget

Prop. 2025/26:216

23

anlita läkare och få ersättning för sina kostnader för det från regionen, om regionen inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtal om läkarmedverkan.

Yrkesgruppen läkare besitter den högsta medicinska kompetensen inom hälso- och sjukvården. Som utredningen konstaterar finns det redan i dag läkare som är anställda av kommuner i strategiska eller samordnade roller. Regeringen delar utredningens bedömning att det är problematiskt att det finns kommunalt anställda läkare som inte tillåts arbeta patientnära även om kommunen skulle se ett mervärde och behov av det.

Frågan om kommunernas möjlighet att anlita läkare behöver också ses utifrån ett beredskapsperspektiv. I betänkandet Äldreomsorgen under pandemin (SOU 2020:80) bedömer Coronakommissionen bl.a. att det bör vara möjligt för kommuner att anställa läkare. Kommissionen anser samtidigt att även om kommunerna får sådan befogenhet, är det nödvändigt att regionerna säkerställer tillgång till de läkarresurser som äldreomsorgen kräver, inom ramen för den regionala primärvården. Kommissionen bedömer även att kommunerna måste bli en bättre kravställare gentemot regionerna i fråga om tillgången till läkarinsatser i äldreomsorgen och att regionerna måste bli bättre på att leva upp till sina skyldigheter (s. 258 och 259).

Enligt regeringens mening är dagens reglering inte ändamålsenlig, särskilt i de fall behov kan uppstå skyndsamt vid extraordinära händelser eller höjd beredskap. Regeringen inser, i likhet med vad Folkhälsomyndigheten anför, att det finns svårigheter med rekrytering av läkare under bl.a. extraordinära händelser. Kommunala läkare skulle enligt regeringens mening dock kunna utgöra ett betydelsefullt tillskott för att öka den medicinska kompetensen i den kommunala hälso- och sjukvården. Regeringen bedömer att det behöver finnas fler och olika möjligheter att tillgodose kommunernas behov av sådan medicinsk kompetens. Regeringen delar därmed SPF-Seniorernas bedömning att dagens ordning där kommunerna är förbjudna att anställa läkare inte är ändamålsenlig.

Utredningens förslag innebär att det inte längre ska vara förbjudet för en kommun att anlita läkare för patientnära kliniskt arbete i den kommunala hälso- och sjukvården. En majoritet av remissinstanserna t.ex. SKR, Regionerna i Blekinge, Dalarna, Jönköpings län, Kalmar län, Kronoberg, Norrbotten, Skåne, Stockholm, Sörmland, Östergötland, samt Botkyrka, Nacka, Uppsala, Örebro kommuner liksom, Fremia, Föreningen Sveriges Socialchefer, Svenska kommunalarbetarförbundet och Nationellt kompetenscentrum anhörig avstyrker eller är kritiska till förslaget, och för fram att förslaget t.ex. kan medföra en oklar ansvarsfördelning av det medicinska ansvaret för patienter, uppbyggande av parallella organisationer och ineffektiv resursanvändning eller negativt påverkar de samlade resurserna. Även remissinstanser som tillstyrker eller är positiva till förslaget bl.a. Socialstyrelsen och Älmhults kommun instämmer i utredningens beskrivning av utmaningar och gränsdragningsproblem mellan kommunens och regionens ansvar för läkare eller framhåller vikten av att förslaget inte ska påverka regionernas ansvar för läkare. Regeringen anser de farhågor som remissinstanserna framför måste vägas mot de behov av tillgång till medicinsk kompetens som finns i den kommunala hälso- och sjukvården.

Som beskrivs i avsnitt 4.1 och 4.2 har kommunerna ett omfattande hälso- och sjukvårdsuppdrag och regeringen anser att kommunerna bör ges

Prop. 2025/26:216

25

26

Regeringen ser inte heller att en sådan befogenhet medför oklara ansvarsfördelningar av det medicinska ansvaret för patienter. En befogenhet för kommunerna att anlita läkare medför en ökad flexibilitet när det gäller deras möjligheter att säkerställa tillgång till läkare och därmed ytterst att tillhandhålla vård efter behov och av god kvalitet, vilket är i linje med de grundläggande principerna i hälso- och sjukvårdslagen.

Regeringen delar inte heller remissinstansernas uppfattning att det förhållandet att kommunerna får anlita läkare medför uppkomsten av parallella organisationer eller en mindre effektiv resursanvändning, om en kommun, inom ramen för sitt sjukvårdsuppdrag, erbjuder patienter hälso- och sjukvård som ges av läkare. Kommunerna som huvudmän för hälso- och sjukvården får nämligen själva avgöra om de önskar anlita läkare för att tillgodose behovet av läkare inom den egna kommunala hälso- och sjukvården. Huvudmannaskapet för hälso- och sjukvården är redan i dag delat mellan kommuner och regioner. Regeringen avser dock att följa lagförslagets konsekvenser för hälso- och sjukvården.

Flera remissinstanser, däribland SKR, Region Västerbotten, Region Östergötland, samt Botkyrka, Fagersta, Grums, Umeå och Uppsala kommuner, Föreningen Sveriges Socialchefer samt Riksföreningen MAS och MAR anser att förslaget riskerar att leda till en mer ojämlik vård. Mot bakgrund av att ansvaret för att tillhandhålla läkarinsatser även fortsättningsvis ligger kvar hos regionerna bedömer regeringen, i motsats till remissinstanserna, att ett sådant förslag inte medför en ojämlik vård. Att erbjuda en behovsanpassad och effektiv hälso- och sjukvård av god kvalitet som ska vara jämlik och jämställd är en central målsättning och något som regeringen kontinuerligt arbetar för att uppnå, bl.a. inom ramen för arbetet med omställningen till en god och nära vård och en utbyggd primärvård samt regeringen satsning på kvinnors hälsa.

Sammanfattningsvis anser regeringen att dagens förbud för kommunerna att anlita läkare för det patientnära kliniska arbetet inte är ändamålsenligt och att den medicinska kompetensen kan förbättras om kommunerna har möjlighet att anlita läkare i den kommunala hälso- och sjukvården. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att det ska införas en möjlighet för kommunerna att anlita läkare i verksamheterna i den kommunala hälso- och sjukvården.

Utformningen av bestämmelsen

Utredningen bedömer att en majoritet av kommunerna saknar praktiska, organisatoriska och ekonomiska förutsättningar för att anställa egna läkare. Regeringen anser att det förhållandet, att kommunerna har olika förutsättningar för att anställa läkare, inte bör hindra de kommuner som vill och har förutsättningar från möjligheten att på egen hand anlita läkare. Vad gäller de mindre kommunernas möjligheter att anställa läkare kan

samarbeten mellan kommuner, exempelvis inom ramen för kommunalförbunden, vara en framkomlig väg för att göra anställningar av läkare möjliga. Regeringen anser, därmed i likhet med Motala kommun, att det för mindre kommuner finns möjligheten att genom samarbeten använda befogenheten för kommuner att själva anlita läkare. Regeringen instämmer i vad bl.a. Kungsbacka och Motala kommuner anser, nämligen att det inte bör vara en skyldighet för kommunerna att anlita läkare i den kommunala hälso- och sjukvården, utan att det bör vara en befogenhet, dvs. en frivillig möjlighet för kommunerna. Även om få kommuner har visat intresse för att anställa läkare i patientnära kliniskt arbete i den kommunala hälso- och sjukvården anser regeringen att de kommuner som önskar och ser ett behov därav ska ha en sådan möjlighet.

Utredningens lagförslag är att kommunen får erbjuda sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare i de verksamheter som avses i 12 kap. 1 och 2 §§ HSL och placeras som en ny 12 kap. 3 a § HSL. Regeringen anser att paragrafen bör utformas mer kortfattat än utredningens lagförslag och mer lik den formulering som finns i 16 kap. 1 § tredje stycket HSL där orden anlita läkare används. Regeringen föreslår därför att nuvarande 12 kap. 3 § HSL ersätts med en bestämmelse om att kommunen får anlita läkare i de verksamheter som avser sådan hälso- och sjukvård som kommunerna ansvarar för enligt 12 kap. 1 och 2 §§ HSL. Kommunerna kommer därmed att ha befogenhet att själva anlita läkare i den kommunala verksamhet som avser hälso- och sjukvård. Det innebär att läkare kan tillhandahållas personer som har biståndsinsatser i form av sådana särskilda boendeformer eller bostäder som avses i 8 kap. 4 § första stycket SoL, 8 kap. 11 § SoL eller motsvarande tillståndspliktiga boendeformer eller bostäder som avses i 26 kap. 1 § första stycket 2 SoL samt dagverksamhet enligt 8 kap. 1 § SoL. Likaså kan läkare tillhandahållas personer som har hälso- och sjukvårdsinsatser i hemmet i ordinärt boende och i sådan särskild boendeform som avser s.k. biståndsbedömt trygghetsboende.

För att tydliggöra att lagförslaget inte medför förändringar i ansvarsfördelningen mellan regionerna och kommunerna för hälso- och sjukvård, föreslår regeringen att det i 12 kap. 1 § HSL införs en bestämmelse som anger att kommunens ansvar enligt den paragrafen inte gäller sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare. Av 14 kap. 1 § HSL framgår sedan tidigare att en överenskommelse om överlåtelse av ansvar från region till kommun inte får avse ansvar för hälso- och sjukvård som ges av läkare. Det förhållandet att kommunerna får en befogenhet att själva anlita läkare i den kommunala hälso- och sjukvården förändrar således inte regionens grundläggande ansvar för hälso- och sjukvård enligt 8 kap. HSL, även vad gäller sådan som ges av läkare. På detta sätt klargörs även den otydlighet och det motsatsförhållande som Kammarrätten i Stockholm påpekar att utredningens lagförslag har.

Samverkan mellan regionerna och kommunerna är nödvändig även om kommunerna anlitar läkare

En befogenhet för kommunerna att anlita läkare i den kommunala hälso- och sjukvården är inte avsedd att tillgodose allt det behov av hälso- och sjukvård som en patient kan behöva. Huvudmannaskapet och den grundläggande ansvarsfördelningen mellan region och kommun förblir

Prop. 2025/26:216

27

att se över behoven av eventuella förändringar av regelverk och strukturer för bl.a. vidareutbildning och fortbildning inom hälso- och sjukvården och tandvården för att möta de utmaningar som dessa verksamheter står inför (dir. 2023:148). I betänkandet Stärkt patientsäkerhet genom rätt kompetens – utifrån hälso- och sjukvårdens och tandvårdens behov (SOU 2025:63) föreslår utredningen bl.a. att vårdgivare ska vara skyldiga att identifiera hälso- och sjukvårdspersonalens utbildningsbehov och ge möjlighet till regelbunden fortbildning i en omfattning som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen tillgodoses. Hälso- och sjukvårdspersonalen ska upprätthålla och uppdatera sina kunskaper och färdigheter genom att regelbundet ta del av fortbildning. Förslagen bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Några remissinstanser, bl.a. Botkyrka kommun, Region Skåne och Svenska Läkaresällskapet, framför också att ett system med kommunala läkare måste förhålla sig till reglerna om vårdval eller fast läkarkontakt. I dag har alla patienter en rätt att själva välja vårdcentral och en egen läkare. Detta faktum innebär ibland praktiska problem, särskilt för patienter som är inskrivna i särskilt boende. Regionens ansvar för läkarmedverkan ska kvarstå oförändrat oavsett om en kommunal läkare har anställts eller inte. För patienterna i den kommunala hälso- och sjukvården gäller att de precis som i dag kommer att vara listade på en regional vårdcentral och ha sin fasta läkarkontakt där. En konsekvens av denna ordning är att en läkare anställd av kommunen till sin natur kommer att vara en kompletterande och i viss mån parallell resurs.

Arbetsuppgifter för läkare i kommunal hälso- och sjukvård

Om en kommun använder sig av befogenheten att anlita läkare blir det kommunen som bestämmer vilka arbetsuppgifter, vilka ansvarsområden och vilken kompetens som den läkare som kommunen anställer, eller på annat sätt anlitar, ska ha. Regeringen delar därför inte Region Gävleborgs läns uppfattning att om kommunerna anställer läkare bör det vara ett krav om specialistkompetens inom relevant område.

Rekryteringsproblem är en realitet som kommuner behöver förhålla sig till

Flera remissinstanser, bl.a. SKR, Västra Götalandsregionen och Umeå kommun, för fram att förslaget kan bidra till att förvärra befintliga rekryteringsproblem av läkare då kommuner och regioner skulle konkurrera om samma personalresurser som det redan i dag råder brist på.

Regeringen är väl medveten om att det råder brist på personal inom flertalet legitimationsyrken, inklusive läkare, och att tillgången till sådan personal varierar över landet. Mot bakgrund av bl.a. detta gav regeringen 2023 Nationella vårdkompetensrådet vid Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram förslag till en nationell plan för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning (S2023/00256). Rådet lämnade i maj 2024 till regeringen förslag till en nationell plan som innehåller 25 förslag till insatser. Planen syftar till att skapa långsiktiga förutsättningar för planering och fungera som ett stöd för aktörerna inom hälso- och sjukvården att planera dimensionering, rekrytering, kompetensutveckling och behålla personal. Enligt rådet handlar det inte enbart om att utbilda

Prop. 2025/26:216

29

Remissinstanserna

Inga remissinstanser förutom Region Kronoberg och Socialstyrelsen lämnar synpunkter om förslagens konsekvenser för barn. Region Kronoberg framför att det inte framgår av utredningen om prövning av barnets bästa har genomförts. Socialstyrelsen anför att kommunal hälso- och sjukvård innefattar även barn och unga, och även om barn utgör en liten del av andelen patienter så behöver konsekvenserna för denna andel övervägas ur ett barnrättsperspektiv samt att det ställs särskilda krav på t.ex. avtal och barnkompetens.

Skälen för regeringens bedömning

Sedan den 1 januari 2020 gäller FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som svensk lag (lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). Barnkonventionen ska ses som en helhet och rättigheterna i konventionen ska tolkas i relation till varandra (jfr prop. 2017/18:186 s. 77). Av barnkonventionen framgår att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Barn har rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till anläggningar för behandling av sjukdom och rehabilitering av hälsa (artiklarna 3 och 24 i barnkonventionen). Barns rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet kommer till uttryck i artikel 12 i barnkonventionen. Enligt nämna artikel ska hänsyn tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder.

Förslagen kan komma att ha en positiv inverkan på de personer med funktionsnedsättning som tar del av kommunal hälso- och sjukvård och då även barn. Av artikel 25 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning följer att konventionsstaterna erkänner att personer med funktionsnedsättning har rätt till bästa möjliga hälsa utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Enligt artikel 7 ska konventionsstaterna bl.a. säkerställa att barn med funktionsnedsättning har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem, varvid deras åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till deras ålder och mognad på lika villkor som för andra barn, och att de för att utöva denna rättighet erbjuds stöd anpassat till funktionsnedsättning och ålder.

Den kommunala hälso- och sjukvården avser till övervägande del vuxna personer, de flesta över 65 år. Det varierar i vilken grad kommunerna tagit över något ansvar för hälso- och sjukvård i hemmet för barn. Förslagen bedöms därmed inte få några specifika konsekvenser för barn i de kommuner som inte tagit över sådant ansvar. Regeringen, som instämmer i det som Socialstyrelsen för fram, anser att för barn som får kommunal hälso- och sjukvård förväntas förslagen medföra samma positiva effekter som för vuxna.

Regeringen bedömer att förslagen kan få vissa indirekta positiva konsekvenser för barn. I de fall ett barns föräldrar eller andra närstående till barnet kan få en bättre hälso- och sjukvård genom en förbättrad tillgång till läkare kan barnets situation som närstående lindras något och barnet kan bli mer trygg i att hans eller hennes förälder eller annan närstående får en bättre tillgång till hälso- och sjukvård.

Regeringen bedömer att förslagen är förenliga med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning genom att förslagen

Prop. 2025/26:216

35

38

3 § Kommunen får anlita läkare i de verksamheter som avses i 1 och 2 §§.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om kommuners möjligheter att anlita läkare i den kommunala hälso- och sjukvården. Övervägandena finns i avsnitt 6.

Paragrafen ändras på så sätt att det införs en möjlighet för kommuner att anlita läkare i de verksamheter som avses i 1 och 2 §§.

Kommunens möjlighet att anlita läkare påverkar inte ansvarsfördelningen mellan kommunen och regionen vad gäller att erbjuda hälso- och sjukvård. Även om en kommun använder sin nya befogenhet att erbjuda hälso- och sjukvård som ges av läkare kvarstår regionens grundläggande ansvar för läkarmedverkan oinskränkt.

Med att anlita läkare avses att en kommun, förutom att anställa läkare, även på annat sätt får anlita eller finansiera läkare som utför den kommunala hälso- och sjukvården.

Utöver befogenheten för kommunen att anlita läkare som följer av denna paragraf så får en kommun på regionens bekostnad även anlita läkare i de fall regionen inte uppfyller sina skyldigheter enligt sådant avtal om läkarmedverkan som avses i 16 kap. 1 §.

16 kap.

1 § Regionen ska till kommunerna inom regionen avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård i särskilt boende och i dagverksamhet enligt 12 kap. 1 §. Detsamma gäller hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende och i sådan särskild boendeform som avses i 8 kap. 4 § andra stycket socialtjänstlagen (2025:400), om en kommun ansvarar för vården enligt 14 kap. 1 §.

Regionen ska sluta avtal med kommunerna inom regionen om omfattningen av och formerna för läkarmedverkan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avtalens utformning och innehåll.

Om regionen inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet att tillhandahålla läkare, har kommunen rätt att på egen hand anlita läkare och få ersättning för sina kostnader för det från regionen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på regionen att bidra med läkarmedverkan i sådana boenden eller i dagverksamhet där kommunen har hälso- och sjukvårdsansvar samt i ordinärt boende och i biståndsbedömda trygghetsbostäder i de fall kommunen genom avtal med regionen har tagit över ansvaret för hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende enligt 14 kap. 1 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.

Andra stycket ändras på så sätt att en ny bestämmelse införs som bemyndigar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avtalens utformning och innehåll. Uttrycket läkarmedverkan används i paragrafen för att beskriva den verksamhet som regionerna bedriver när de tillhandahåller läkarinsatser till den kommunala

hälso- och sjukvården. Utgångspunkten för föreskrifter som kan meddelas måste utgå från att regionen ska avsätta de läkarresurser som behövs för att enskilda ska kunna erbjudas en god hälso- och sjukvård i kommunerna.

Föreskrifter om utformningen av avtal om läkarmedverkan kan avse avtalens struktur och uppbyggnad, t.ex. avtalets syfte, tillämpningsområde och parternas övergripande ansvar för olika delar av avtalet. Det kan också avse avtalets språkliga utformning och dess strukturella innehåll, liksom hur uppföljning och utvärdering av avtalet regleras så att kommunernas aktuella behov av läkare i den kommunala hälso- och sjukvården kan tillgodoses.

Föreskrifter om innehållet i avtal om läkarmedverkan kan avse vad som ingår i regionens skyldigheter att tillhandahålla läkare, t.ex. att regionerna ska tillhandahålla läkare för hälso- och sjukvård i hemmet i ordinärt boende och i särskilda boendeformer. Föreskrifterna kan också avse på vilket sätt behovet av läkare under jourtid tillgodoses.

Vidare kan föreskrifterna om innehåll i avtal avse vilka åtgärder som kan vidtas om regionen inte uppfyller sina skyldigheter. Det kan vara fråga om vilka administrativa åtgärder som kommunen och regionen kan behöva vidta för att regionen ska uppfylla sina skyldigheter att tillhandahålla läkare så att patienter i den kommunala hälso- och sjukvården erbjuds en god hälso- och sjukvård.

Prop. 2025/26:216

39

Prop. 2025/26:216 Bilaga 1

Sammanfattning av betänkandet Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård (SOU 2024:72)

Kommunal hälso- och sjukvård utgör en central del av den samlade primärvården. Den pågående omställningen till en god och nära vård med primärvården som nav medför att kommunal hälso- och sjukvård kommer att få en allt större betydelse framöver.

Ansvaret för den kommunala hälso- och sjukvården ligger i grunden på kommunerna, men det ansvaret omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare. Det är i stället regionerna som är ansvariga för att patienterna i kommunal hälso- och sjukvård får tillgång till läkarvård. Detta innebär att kommun och region måste samverka för att patienterna ska få hela den vård som de har rätt till. Erfarenheterna från bland annat coronapandemin visar tydligt att det finns brister i samverkan. För att patienterna ska få den vård som de har rätt till behöver den medicinska kompetensen i kommunal hälso- och sjukvård stärkas.

Den kommunala hälso- och sjukvården har också utmaningar när det gäller kompetensförsörjningen. Det är något som hälso- och sjukvården i Sverige har gemensamt med andra europeiska länder. Kommuner, regioner och staten kommer framöver att behöva rekrytera och utbilda ett stort antal personer till hälso- och sjukvården enbart för att behålla nuvarande nivå av verksamhet. Det är en utmaning eftersom det råder brist på allmänläkare och de flesta kommuner upplever redan i dag personalbrist inom de vanligaste legitimationsyrkena.

Stärkt läkarmedverkan i kommunal hälso- och sjukvård

Utredningens grundläggande bedömning är att den största potentialen till en bättre och mer välfungerande läkarmedverkan i kommunal hälso- och sjukvård finns i att stärka de befintliga strukturerna för samverkan mellan region och kommun. Att genomföra stora organisatoriska förändringar eller inleda en generell översyn av huvudmannaskapet för läkarinsatser i kommunal hälso- och sjukvård anser vi inte vara ändamålsenligt. Det har inte heller framförts från någon aktör att en större omorganisation skulle underlätta dagens utmaningar. Den enklaste och snabbaste vägen för att säkra tillgången till läkare i den kommunala hälso- och sjukvården är att genomföra ett antal riktade åtgärder.

Prop. 2025/26:216 Bilaga 1

Prop. 2025/26:216 Bilaga 1

För att komma till rätta med bristerna i avtalen anser vi att det ska införas en rätt för regeringen, och i förlängningen Socialstyrelsen, att utforma föreskrifter om avtalen om läkarmedverkan. Genom mer enhetliga avtal utan oskäliga villkor bedömer vi att samarbetet mellan kommun och region kan stärkas till patienternas fördel.

Prop. 2025/26:216 Bilaga 1

om två ytterligare faktorer som vi menar påverkar attraktiviteten för läkare att arbeta i den kommunala hälso- och sjukvården. En sådan faktor är att göra patientjournaler lättare åtkomliga än i dag. Avsaknaden av en samlad tillgång till patientjournaler är ett väsentligt praktiskt hinder för läkare som ska göra insatser i den kommunala hälso- och sjukvården. En annan faktor är att i ökad utsträckning arbeta teambaserat, det vill säga i multiprofessionella team. Detta kräver ökade kunskaper om teamens sammansättning och arbetssätt, vilket på sikt kan leda till en bättre arbetssituation för läkare i primärvården. Tryggheten i teamet påverkar samtliga medarbetares möjligheter att utföra sina uppgifter på bästa möjliga sätt.

Förteckning över remissinstanserna

Prop. 2025/26:216 Bilaga 3

Med undantag för vad som anges i 16 kap. 1 § tredje stycket gäller vad som sägs i 1 och 2 §§ inte sådan hälso- och sjukvård som ges av läkare.

Kommunen får anlita läkare i de verksamheter som avses i 1 och 2 §§.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om utform- ningen och innehållet i avtal om läkarmedverkan.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2026

Prop. 2025/26:216 Bilaga 4

49

Prop. 2025/26:216 Bilaga 5

50

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2026-03-20

Närvarande: F.d. justitieråden Eskil Nord och Stefan Lindskog samt justitierådet Magnus Medin

Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård

Enligt en lagrådsremiss den 12 mars 2026 har regeringen (Socialdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).

Förslaget har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Jimmy Järvenpää, biträdd av departementssekreteraren Linus Sikström.

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Socialdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 april 2026

Närvarande: statsrådet Svantesson, ordförande, och statsråden Edholm, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Wykman, Kullgren, Liljestrand, Bohlin, Carlson, Rosencrantz, Dousa, Larsson, Britz, Lann

Föredragande: statsrådet Anna Tenje

Regeringen beslutar proposition Stärkt medicinsk kompetens i kommunal hälso- och sjukvård

Prop. 2025/26:216

51