Förslag till riksdagsbeslut

Sverige är världens näst största exportör av sågade trävaror och tredje största av massa och papper. Svensk skogsnäring omsätter över 300 miljarder kronor per år och är en av landets mest betydelsefulla basnäringar. Skogen har spelat en avgörande roll i Sveriges övergång från jordbrukssamhälle till industrination – både som råvarukälla, drivkraft för export och motor för regional utveckling. Det svenska skogsbruket utgör ryggraden i den svenska ekonomin.

 Under de senaste decennierna har dock detta faktum fallit i glömska hos många: EU-byråkrater. Miljöaktivister och storstadsbor har i sin enfald mest sett skogen som en stor rekreationszon och lekplats för miljö- och klimatpolitiska symbolåtgärder. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal blev skogen en strategisk resurs när Sverige började industrialiseras -den svenska skogen var, och fortsatt är, en nationell angelägenhet som vi måste värna.

 

 Avverkningsanmälningar har under lång tid varit en källa till stor frustration för skogsägare i vårt land. Skogsägare måste vänta sex veckor efter att ha lämnat in en avverkningsanmälan innan de får börja avverka. Anmälan om avverkning enligt skogsvårdslagen måste ofta kombineras med samråd enligt miljöbalken, vilket skapar komplexitet och osäkerhet kring vad som gäller. Skogsägare har ibland tvingats bekosta dyra undersökningar av arter på sin mark för att visa att avverkning inte hotar biologisk mångfald. Osäkerheten kring tillstånd och ersättning vid inskränkningar har lett till att vissa skogsägare drar sig för att investera i sin skog.

 Sverige behöver gå bort i från systemet med avverkningsanmälan till ett system där äganderätten och självkontroll står i fokus. Skogsägare ska även ha rätt till ersättning om myndigheter begränsar brukandet av skogen – exempelvis vid skydd av biologisk mångfald. Detta stärker äganderätten och minskar risken för ekonomisk förlust.

 

Anders Alftberg (SD)

Robert Stenkvist (SD)