Förslag till riksdagsbeslut

Grunden för en ansvarsfull ekonomisk politik är ett finanspolitiskt ramverk som respek­teras. Riksrevisionen konstaterar i sin rapport att regeringens politik varken är utformad i enlighet med ramverket eller redovisad på ett transparent sätt. Finanspolitiska rådet är ännu skarpare i sin kritik och menar att budgeten för 2026 innebär den ”hittills allvarlig­aste kritiken mot den förda finanspolitiken i relation till det finanspolitiska ramverkets principer”.

Ett återkommande mönster är att regeringen baserar sin politik på alltför optimistiska prognoser. Finanspolitiska rådet påpekar att regeringens makroprognoser i budgetproposi­tionen för 2026 var mer optimistiska än andra bedömares och att skillnaderna var ovanligt stora.

Trots detta saknas en analys från regeringen om varför deras prognoser avviker, eller vilka konjunktureffekter deras egen politik förväntas ha. Riksrevisionen understryker samma problematik och konstaterar att det inte är möjligt att utifrån regeringens redo­visning avgöra huruvida finanspolitiken är väl avvägd.

Lika allvarlig är regeringens ovilja att lyssna på sina expertmyndigheter. Finans­politiska rådet beskriver regeringens svar på tidigare rekommendationer som otillräck­liga och konstaterar att synpunkter avfärdas. När regeringen införde ett nytt, kritiserat, sätt att beräkna det strukturella sparandet uteblev en konsekvensanalys helt, trots upp­repade påstötningar från rådet. Detta agerande undergräver den externa granskning som är en hörnsten i det finanspolitiska ramverket.

Resultatet av regeringens politik är en snabb försämring av de offentliga finanserna. Underskotten prognostiseras bli stora under hela mandatperioden.

Den expansiva budgeten för 2026 tar en stor del av kommande års reformutrymme i anspråk, vilket kommer att begränsa handlingsutrymmet för framtida regeringar och tvinga fram en stram politik för att nå saldomålet.

Regeringens plan för återgång till saldomålet är, enligt både Riksrevisionen och Finans­politiska rådet, otillräcklig och bygger på orealistiska antaganden om oförändrad politik och att tillfälliga skattesänkningar inte permanentas.

Detta är ett kortsiktigt och ansvarslöst agerande som skjuter notan för dagens politik på framtiden.

Regeringens migrationspolitik är ett annat område där de ekonomiska realiteterna ignoreras. Trots att regeringen anslår medel har flera remissinstanser, däribland myndig­heter som Försäkringskassan och Domstolsverket, ifrågasatt om finansieringen är till­räcklig för att täcka de nya uppgifterna och den ökade administrationen.

Vad som helt saknas är en analys av de indirekta samhällsekonomiska kostnaderna. Många av de personer som nu ska utvisas eller nekas anhöriga är etablerade på arbets­marknaden och bidrar till svensk ekonomi genom arbete och skatteinbetalningar. Att utvisa dessa individer innebär en kapitalförstöring och en förlust av kompetens och skatteintäkter. Regeringens politik tar inte hänsyn till den verkliga kostnaden av att förlora människor som bidrar till vårt samhälle, utan fokuserar enbart på de administra­tiva kostnaderna för själva utvisningen. En ansvarsfull politik kräver en helhetssyn som regeringen uppenbarligen saknar.

För att återupprätta förtroendet för den ekonomiska politiken och säkerställa en hållbar utveckling för Sverige krävs en omedelbar återgång till de principer som det finans­politiska ramverket vilar på.

Martin Ådahl (C)