Förslag till riksdagsbeslut

Under 1800-talet var vargen i princip utrotad i Sverige – då fanns ingen reglerad jakt och ingen medveten förvaltning. I dag har vi en vargstam som vuxit till storlek och täthet i vissa delar av landet på ett sätt som skapar oro, skada och kostnader för boende och näringsidkare på landsbygden. Samtidigt lider vargstammen av allvarlig genetisk sårbarhet. Inavelsnivån i den svenska vargstammen är i dag så hög (0,24) att den motsvarar syskonparning, vilket riskerar att leda till sjukdomar och genetiska defekter i framtida generationer.

Ska vi ha en långsiktigt hållbar rovdjurspolitik, där både människor, djurhållning och vilda djur kan existera sida vid sida, krävs det förvaltning, ansvar och inte minst respekt för dem som lever mitt i verkligheten.

Vargar som lärt sig att angripa tamdjur ändrar inte sitt beteende av sig själva. De river får i hagar, dödar hundar och uppträder i vissa fall närgånget kring gårdar och bostäder. En vargattack är ofta brutal, fåren skadas svårt, lider under lång tid och många måste avlivas av djurägaren i efterhand. Det är inte värdigt ett samhälle med ambitioner om hög djurvälfärd.

Dessutom finns dokumenterade fall där vargar följer barn från skolbussar eller rör sig nära bostadshus. Den känsla av trygghet som alla människor har rätt till på sin gård eller i sitt närområde urholkas när vilda rovdjur inte längre visar naturlig skygghet. Skyddsjakt är i dag ett verktyg som ofta inte fungerar i praktiken. Den tidsbegränsas även om vargen inte hunnit fällas – vilket innebär att en varg som dödat får kan fortsätta med samma beteende efter att tillståndet löpt ut. Det är orimligt. En skyddsjakt ska få pågå tills den problemindivid som beslutet avser är fälld, inte tills ett datum har passerat.

Sverige har en onödigt hög vargstam sett till både geografi och befolkningstäthet. Koncentrationen är särskilt allvarlig i vissa områden, vilket försvårar möjligheterna att bedriva lantbruk, djurhållning och jakt. Svenskt jordbruk är en central del av vår livsmedelsstrategi och nationella försörjningsberedskap. Det handlar om mat på våra bord – men också om självförsörjning i kristider och svensk export. För varje fårgård som läggs ner till följd av rovdjurstryck förlorar vi inte bara en näring – vi förlorar kompetens, produktion och försörjningsförmåga. Att reducera vargstammen till en genetiskt livskraftig men hanterbar nivå är därför både ett landsbygdspolitiskt och ett säkerhetspolitiskt ansvar.

Ann-Sofie Alm (M)