Förslag till riksdagsbeslut

 Rätten att få avsluta sitt liv vid obotlig sjukdom eller i livets slutskede är begränsad i Sverige. Ytterst handlar detta om självbestämmande in i livets slutskede. I dag är det olagligt att framkalla döden på aktivt vis, men däremot är det tillåtet att avstå fortsatt behandling. Detta kallas passiv dödshjälp. I alltför många fall innebär detta en onödigt lång process som kan vara mycket plågsam för personen som bara vill att det ska vara över.

 Aktiv dödshjälp är tillåtet i en rad olika länder, men inte i Sverige. Nederländerna var först med att införa aktiv dödshjälp 2006, därefter följde Belgien och Luxemburg. Även Italien tillåter dödshjälp och i två amerikanska delstater, Washington och Oregon, får läkare lov att skriva ut dödliga doser läkemedel som patienter får ta själva. Schweiz är ett välkänt exempel där dödshjälpskliniken Dignitas hjälpt många att avsluta sina liv på sina egna villkor. För att få bli medlem i kliniken måste man lida av en obotlig sjukdom. Man måste även kunna fatta beslutet själv och ha den fysiska kapaciteten att inta det livsavslutande medlet.

 Statens medicinsk-etiska råd släppte 2017 en rapport om dödshjälp (Dödshjälp, Smer 2017:2) med fakta kring hur aktiv dödshjälp hanteras i ett antal olika länder. Tyvärr har Sverige fortfarande inte ens inlett ett arbete för att ta fram ett ställningstagande om införandet av aktiv dödshjälp i Sverige.

 Genom livets alla skeden förväntas vi fatta svåra beslut, förutom när det gäller omständigheterna kring livets slut. Givetvis finns det risker med ett införande av aktiv dödshjälp. Jag anser dock att individens rätt till självbestämmande väger tyngre än statens rätt att neka dig det sista och för många det mest betydande beslutet i ditt liv. Humanism är att tillåta den lidande personen att avgöra sitt avslut själv. Hur stor och lång smärta ett liv är värt bör det inte vara upp till staten att bestämma. Det staten kan och bör göra är att se till så att det finns lagliga och säkra processer att genomgå i Sverige istället för att tvinga lidande personer att resa till andra länder och betala enorma summor för att få avsluta sina liv på sina egna villkor.

 För många handlar detta om ett lugn och en värdighet i livets slutskede. Det är inte mer än rätt att det valet ska finnas tillgängligt för de som behöver det i Sverige. Detta handlar inte om att det ska vara tillgängligt för alla utan för de som verkligen inte har någon annan utväg och där det inte finns något hopp om tillfrisknande.

Helena Storckenfeldt (M)