Förslag till riksdagsbeslut

Personer som lever med hörselnedsättning möter i dagens samhälle betydande hinder för delaktighet, trots att lagar och internationella åtaganden tydligt slår fast deras rätt till språk, utbildning, delaktighet och jämlika livsvillkor. För teckenspråkiga döva handlar det ofta om brister i tillgången till tolkning, både i vården, i undervisningen och i kontakten med myndigheter. Även hörselskadade och personer med dövblindhet vittnar om svårigheter att få det stöd och de anpassningar som krävs.

 

Barn som har nedsatt hörsel får inte alltid det tidiga stöd de behöver, vare sig det gäller undervisning på svenskt teckenspråk eller anpassad träning i tal och hörsel. Döva elever behöver samma språkliga trygghet som hörande barn, och unga med cochleaimplantat eller hörapparater måste få tillgång till pedagogiska resurser som fungerar i praktiken.

 

Tillgängligheten i det offentliga rummet är fortfarande otillräcklig. Personer som använder hörapparat stöter på tekniska hinder när teleslingor inte fungerar, medan teckenspråkiga inte får samhällsinformation på sitt språk. Larm, krisberedskap och samhällsservice måste alltid vara tillgängliga både på teckenspråk och genom textning eller realtidstolkning.

 

Hörselskadade riskerar att hamna i utanförskap när arbetsplatser eller utbildningar inte är tillräckligt anpassade. Dövsamhället beskriver samtidigt en oro för att teckenspråkets ställning försvagas. Kommunikationshinder leder till ensamhet och psykisk ohälsa, något som drabbar både den som gradvis förlorar hörseln och den som är döv sedan födseln.

 

För att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt diskrimineringslagen och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning krävs ett tydligare statligt ansvar. Staten måste säkerställa att tolktjänsterna fungerar, att hörselvården är jämlik över landet och att krisinformation alltid når även de som inte hör. En långsiktig strategi för att stärka både teckenspråkets ställning och förutsättningarna för hörselskadade behövs.

 

Vi kristdemokrater vill se ett nationellt huvudmannaskap för vården. I väntan på en sådan reform är det angeläget att steg tas som leder till en mer likvärdig vård och bättre tillgänglighet i hela landet för personer som är döva eller lever med hörselnedsättning. Det finns därför ett behov av en nationell strategi för att stärka rättigheterna och öka delaktigheten i samhället för alla som är döva eller lever med hörselnedsättning.

 

 

Magnus Berntsson (KD)