Av gammal tradition placeras riksdagens ledamöter baserat på vilken valkrets de tillhör. Skälet till detta är en tilläggsbestämmelse (2.3.1) till riksdagsordningen som numer kan klassas som en mycket gammal ålderdomlig praxis. Då det råder fri sittning under kammarsammanträdena kan de problem som finns idag främst kopplas till voteringarna.

 

Trots återkommande motionsförslag från ledamöter med olika partibeteckningar har det inte skett någon förändring av denna praxis, och någon vidare debatt kring detta har inte förts och det finns idag flera skäl till att en partiplacering skulle fungera bättre än en valkretsplacering. Dels underlättar det den partiinterna kommunikationen, dels möjliggör det för den aktuella partigruppen att agera samlat vid voteringar utan att det finns samma behov av riktkarlar. Vid plötsliga ställningstaganden kan gruppen likväl agera unisont, vilket är mycket svårt med dagens placering, särskilt för de mindre partierna. Glädjande nog har det skett moderniseringar av sittningarna i kammaren. Som tidigare nämnts råder fri sittning under debatterna och resningsförfarandet för riktkarlarna har tagits bort. Det finns dock potential att ytterligare utveckla arbetet för ett mer flexibelt arbete i plenisalen.

 

I de allra flesta länder sitter parlamentsledamöter efter partitillhörighet, vilket utöver nämnda fördelar medfört mer aktiva debatter. En ändring av placeringen kräver varken ett val eller extra resurser. Av den anledningen bör riksdagsledamöternas placering i riksdagens plenisal ske partivis.

 

Markus Wiechel (SD)

Bo Broman (SD)