I Europa råder det en bred enighet kring vikten av att bekämpa handel med stulna mänskliga organ. 2015 inrättades därför den öppna Europarådskonventionen mot människohandel (CETS nr 216), även känd som Santiagokonventionen, som trädde i kraft 2018 och som en klar majoritet av Europarådets medlemsstater har undertecknat eller ratificerat. Trots detta faktum är problemet med organhandel fortfarande ett reellt problem, varför det är många som med rätta oroas över de uppgifter som tyder på systematisk organstöld.

 

Kinesiska kliniker är flitiga med att marknadsföra sina tjänster världen över för att locka kunder till sina organtransplantationer. Det är för en enskild med internet­uppkoppling lätt att finna kinesiska prislistor där utländska spekulanter kan erbjudas olika organ – en tämligen unik företeelse då mänskliga organ är en akut bristvara världen över, även i länder där många är villiga att donera sina organ efter sin död.

 

I Kina ser vi dock närmast obefintliga väntetider och den som är villig att betala kan få ett planerat operationsdatum inplanerat i detalj. Otaliga vittnesmål har kunnat peka på en fasansfull verklighet för offren för denna organskörd som inte bara utgörs utav dödsdömda brottslingar, utan som bekant även av samvetsfångar fängslade på basis av vilken grupp de råkat tillhöra. Så kallade falungonganhängare, kända för att vara extra hälsosamma, har på flera håll pekats ut som särskilt utsatta då deras organ är extra lukrativa. I likhet med andra offer för detta barbari tvingas de till vävnads- och blodtest redan innan de mördas, i syfte att säkerställa att organen som ska stjälas passar köparen. Några smärtstillande preparat under processen lyser även med sin frånvaro, enligt vittnen.

 

Som en konsekvens av de rapporter vi sett på senare tid valde den amerikanska kongressen att under 2020 ta fram en lagstiftning (Stop Forced Organ Harvesting Act of 2020) och en liknande lagstiftning antogs i det brittiska parlamentet. Därtill har länder som Israel, Spanien och Italien kriminaliserat så kallade organresor. I samtliga fall har man alltså klart kunnat konstatera att det handlar om en institutionaliserad verksamhet som är väldokumenterad. Det finns med andra ord inte något tvivel om dess existens.

 

Organhandel, så även den mest hänsynslösa typen som vi får höra om från Kina, förekommer sorgligt nog också i andra länder. Det finns därför goda skäl att åter­kommande lyfta detta problem inom det internationella samfundet i syfte att samla gemensamma ansträngningar mot denna fruktansvärda företeelse. Det minsta vi kan förvänta oss är att länder som motsätter sig detta på ett nationellt plan lagstiftar emot resor eller samröre med den organhandel från ofrivilliga givare som idag förekommer. Därtill bör Sverige verka för att samtliga länder, inte minst Kina, ansluter sig till Santiagokonventionen.

 

Markus Wiechel (SD)

Alexander Christiansson (SD)