Förslag till riksdagsbeslut

Det svenska välfärdssystemet är uppbyggt för att stödja hushåll genom olika ekonomiska bidrag, däribland barnbidraget och bostadsbidraget. Barnbidraget är ett universellt stöd som ges till alla familjer med barn, medan bostadsbidraget är behovsprövat och riktar sig till hushåll med lägre inkomster och höga boendekostnader. Att slå ihop dessa två bidrag till ett samlat behovsprövat system skulle kunna medföra flera betydande fördelar för både samhället och de berörda familjerna.

En primär fördel med en sammanslagning är en förenklad administration och lägre administrativa kostnader. Idag hanteras bidragen separat av Försäkringskassan, vilket innebär dubbla ansökningsprocesser, utbetalningar och kontroller. Ett enda samlat bidrag skulle minska byråkratin, effektivisera hanteringen och frigöra resurser som istället kan användas för att förbättra stödet till behövande familjer. Detta skulle även underlätta för mottagarna, som slipper navigera flera system och riskera att missa stöd på grund av komplexitet.

En annan viktig fördel är ökad träffsäkerhet i stödet till utsatta familjer. Genom att göra systemet behovsprövat kan resurserna riktas mer effektivt till låginkomsthushåll, ensamstående föräldrar och stora familjer med höga boendekostnader. Detta skulle kunna bidra till att minska barnfattigdom, särskilt i en tid då ekonomiska påfrestningar ökar för många familjer.

Dessutom skulle ett samlat system minska marginaleffekterna och förbättra arbetsincitamenten. Separata bidrag leder ofta till höga avtrappningseffekter när inkomster ökar, vilket kan avskräcka från arbete eller extra inkomster. Ett integrerat bidrag med lägre avtrappning skulle främja arbetsmarknadsdeltagande, särskilt bland ensamstående föräldrar, och därmed stärka familjernas långsiktiga ekonomiska självständighet.

Slutligen erbjuder ett samlat behovsprövat system ökad flexibilitet för familjerna själva. Istället för fasta regler kring vad stödet ska täcka (barnkostnader respektive boende) skulle familjerna kunna prioritera sina behov autonomt, vilket minskar stigmatisering kring behovsprövning och ökar den upplevda rättvisan i systemet.

För att säkerställa att en sådan reform genomförs på ett välgrundat sätt föreslås en utredning som undersöker de praktiska aspekterna, inklusive utformning av inkomstgränser, beloppsnivåer och övergångsregler. Utredningen bör fokusera på att maximera fördelarna ovan samtidigt som eventuella risker minimeras, med syfte att skapa ett mer effektivt och rättvist stöd för Sveriges barnfamiljer.

Markus Wiechel (SD)