Det är enligt lag en rättighet för alla som misstänks för brott att få en offentlig försvarare utsedd av domstolen om vederbörande sitter anhållen/häktad alternativt är misstänkt för ett brott som kan innebära minst sex månaders fängelse. Vid mindre brott kan en misstänkt få rätt till en offentlig försvarare om det finns särskilda skäl för det, vilket är en bedömning som avgörs av domstol. Legitima skäl är enligt lag om utredningen är komplicerad, om påföljdsvalet (valet av eventuellt straff) är svårt eller om den misstänktes personliga förhållanden anses vara sådana att det finns ett behov av ett biträde.

 

I de fall då en misstänkt frias eller om utredningen läggs ned ska staten stå för kostnaden för försvararen. Om den åtalade istället döms för brottet anses vederbörande också vara skyldig att betala för försvaret. Dömda som tjänar över 260 000 kr om året måste normalt sett betala tillbaka hela beloppet och de som tjänar mindre ska normalt betala en del av kostnaden.

 

Det nuvarande förhållningssättet är i många avseenden rimligt, då rätten till en rättvis och rättssäker rättegång är fundamental i vårt samhälle. Samtidigt finns det fall då vissa kriminella valt att göra sin kriminella bana till en livsstil, varför de kan klassas som yrkeskriminella. Dessa bör av förklarliga skäl inte vara ute i vårt samhälle, då det är rättsväsendets uppgift att skydda hederliga medborgare från just den typen av personer. När så ändå är fallet finns det skäl att ifrågasätta rimligheten i att skatte­betalarna står för deras rättegångskostnader i form av offentliga försvarare. Av den anledningen bör en översyn göras för att se hur regelverket kan ändras så att återfalls­förbrytare som kan klassas som yrkeskriminella undantas från att få en offentlig försvarare bekostad.

 

Markus Wiechel (SD)

Alexander Christiansson (SD)