Förslag till riksdagsbeslut

År 2017 antog Sverige ett ambitiöst klimatpolitiskt ramverk som bestod av en klimatlag, klimatmål och ett klimatpolitiskt råd. Det långsiktiga målet med detta ramverk är att Sverige inte skulle ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären senast år 2045, för att därefter uppnå negativa utsläpp. Detta mål innebär att Sverige skulle bli klimat­neutralt fem år tidigare än vad som är planerat för hela EU.

I juni 2021 antog Europeiska unionen en klimatlag som fastslår att EU ska nå klimat­neutralitet senast 2050 och uppnå nettonegativa utsläpp därefter. Denna klimatlag, som är tvingande för alla medlemsstater, anger också att unionen ska minska sina netto­utsläpp med minst 55 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivåer, ett mål som ytter­ligare preciserades och fastslogs i mars 2023 genom det så kallade Fit for 55-paketet. Den 2 juli 2025 presenterade Europakommissionen dessutom ett nytt förslag till en reviderad europeisk klimatlag med ett nytt klimatmål till 2040 på 90 procents minsk­ning av nettoutsläppen till 2040 jämfört med 1990.

Med tanke på att vi nu har en tvingande och tydlig klimatlagstiftning från EU:s sida, som alla medlemsländer inklusive Sverige måste följa, finns det starka skäl att ifråga­sätta behovet av att upprätthålla ett separat nationellt klimatmål. EU-mål är inte bara tydligare och mer omfattande än Sveriges klimatpolitiska ramverk från 2017, utan de är också direkt verkställbara genom EU-rätten. Att ha två parallella mål där det ena är nationellt och det andra är EU-gemensamt skapar onödig byråkrati och kan leda till förvirring kring vilka mål som faktiskt gäller.

Vidare är det viktigt att understryka att det inte finns något behov för Sverige av att ta på sig en ledarroll i denna fråga genom att försöka bli klimatneutralt före övriga EU-länder. Att sträva efter att nå klimatneutralitet fem år tidigare än övriga EU innebär stora ekonomiska, tekniska och sociala risker, särskilt när det kommer till den omfattande klimatanpassning som skulle krävas av hela det svenska samhället. Dessa risker är något som Sverige bör undvika, särskilt när vi redan är bundna av EU-gemensamma mål som säkerställer att vi bidrar till det globala hållbarhetsarbetet på ett proportionerligt och rättvist sätt.

Att fokusera på EU:s klimatlagstiftning, som också kan komma att justeras och förbättras på vägen mot 2050, är en mer pragmatisk och effektiv strategi för Sverige. Den ger en tydlig riktning och minskar risken för dubbelarbete och överlappande regelverk som i slutändan kan visa sig vara kontraproduktiva.

Sammanfattningsvis bör Sverige enligt min mening skrota sitt nationella klimat­politiska ramverk som i grund och botten är Miljöpartiets klimatpolitik och istället fullt ut anpassa sin klimatpolitik efter EU:s klimatlagstiftning. Detta kommer inte bara att minska administrativa bördor utan också säkerställa att Sverige agerar i linje med övriga medlemsstater inom EU, med en gemensam, tydlig och tvingande klimatlag som styrmedel.

Rashid Farivar (SD)