Förslag till riksdagsbeslut

Vi har gått in i en helt ny industrialiseringsfas i Sveriges och världens historia i samband med den gröna industriella revolutionen. Enorma industrietableringar och omställningar genomförs och världen har vänt sina blickar mot oss. Den ledning som Sverige haft håller vi dock på att tappa eftersom andra länder som USA, Kanada, Frankrike och Tyskland har börjat satsa stora resurser på att attrahera framtidens nya gröna industri. Om vi i Sverige inte lyckas öka tempot, särskilt vad gäller stödet till de kommuner där de stora projekten äger rum, så riskerar vi att se framtida etableringar hamna i andra länder.

I samband med den enorma gröna industriomställningen har kommunerna ökade kostnader men möjligheter att låna och få gröna krediter både via Kommuninvest och marknaden. Problemet är att riskerna för lånen är stora och kostnaderna för att betala lånen är dyra. Parallellt med det så ökar kommunens driftskostnader i tex planarbete, nya engelska skolor, etc. 

När industrin snabbt ska ställa om så ställer det stora krav på kommunerna där industrietableringarna och omställningarna äger rum. Det ställer kravet att kommunerna ska hålla samma höga tempo i sin omställning och utveckling som industrin dock utan att i nuläget få några extra medel från staten för att göra det, trots att industrin är direkt beroende av att kommunerna klarar av sin omställning. Några av kraven är att kommunerna måste påskynda planarbetet, att se till att det byggs nya bostäder, förskolor, skolor, VA och mycket mer. För att klara av det trycket bör staten tillskjuta medel för att underlätta kommunernas omställning och planarbete samt även förstärka länsstyrelserna så att de snabbare kan hantera detaljplaner.

Det behövs samarbete och transparens mellan aktörer för att undvika flaskhalsar. Ett sätt är att staten tar ett större ansvar för att säkerställa en väg in i tillståndsprocessen och där en myndighet, i stället för flera, svarar för hela statens syn. Vi måste komma ifrån ett läge där olika myndigheter överklagar andra myndigheters beslut i tillståndsprövningen.

Det har i olika sammanhang påtalats att länsstyrelserna inte getts förutsättningar att bli den samlade tillståndsmyndigheten. Förändringar av länsstyrelsernas organisation har diskuterats under många år, men några förändringar av grundstrukturen har inte gjorts. För att effektivisera länsstyrelsernas arbete med tillståndsansökningar har Statskontoret och riksrevisionen med flera påpekat att grundfinansieringen till länsstyrelserna borde öka och att sektorsmyndigheternas del borde minska, i synnerhet från naturvårdsverket, havs- och vattenmyndigheten och jordbruksverket.

Den gröna omställningen förutsätter en väl utbyggd transportinfrastruktur. Staten måste snabbare kunna ställa om där de ökade behoven finns och ta ett större ansvar för att kunna fördela medel till infrastruktursatsningar utöver vad som sägs i infrastrukturplanen. 

Elektrifieringen av samhället kommer att ställa nya krav på ett reformerat elsystem. Det behöver tillskapas ny elproduktion snabbt. Elnätet behöver byggas ut och tilldelningssystemet för el behöver reformeras för att hantera en situation med underskott i elsystemet. 

Det kommer behövas incitament för ökad elproduktion. Exempelvis så stoppas vindkraft på grund av att lokala incitament saknas. Här kan Finland tjäna som ett gott exempel där vindkraften skapar värde lokalt, vilket gör att den har kunnat byggas ut snabbt.

För att minska behovet av nya elledningar planeras vätgasledningar som är mer yteffektivt än elledningar. Då Sverige har begränsat med gasledningar i offentliga miljöer, saknas moderna regelverk kring var dessa ledningar får förläggas. För att undvika olika regleringar i olika delar av landet skulle en nationell planering för vätgasledningar behöva tas fram.

Ida Karkiainen (S)
Lena Bäckelin (S)	Helén Pettersson (S)
Lars Isacsson (S)	Linnéa Wickman (S)
Malin Larsson (S)