Förslag till riksdagsbeslut

Det är välfärdens medarbetare som möter oss med värme, intresse och yrkes­skicklighet i förskolan, på skolan och i vården och omsorgen. Majoriteten av de anställda inom offentlig sektor är kvinnor. De förtjänar och har rätt till en god arbetsmiljö. I dag ser vi en stor orättvisa vad gäller arbetsmiljö mellan kvinnodominerade och mansdominerade branscher. Inte minst gällande tillgång till bra, hälsoförebyggande utrustning.

På många arbetsplatser inom vård, omsorg och förskola har de anställda i dag inte tillgång till arbetsskor. Belastningsskador som leder till besvär i rygg, knä och höfter är vanligt förekommande. De som står och går mycket i arbetet har störst risk att drabbas. Fotriktiga skor som avlastar vid stumma golv och minimerar risken för arbetsskador ex vid halt underlag (både inne och ute) är en stor kostnad för en redan lågavlönad personalgrupp. Det är både orimligt och orättvist. Att kvinnor och män ska ha lika tillgång till bra arbetsskor är alltså både en fråga om arbetsmiljö och om jämställdhet.

Positivt är att allt fler kommuner och regioner har infört, eller uttrycker att vill införa fria arbetsskor för sin välfärdspersonal. Men då uppstår nästa problem. Att fria arbetsskor inom välfärdsyrken riskerar att förmånsbeskattas. Kommunföreträdare upplever att rättsläget är oklart och att Skatteverket har svårt att ge entydiga besked om vad som krävs för att fria arbetsskor inte skall betraktas som beskattningsbar förmån.

Till skillnad från skyddskläder som används inom andra yrkeskategorier, t.ex. skor med stålhätta eller skydd av andra slag som är mer uppenbara skydd för arbetstagaren, så handlar det för välfärdspersonalen om skydd mot förslitningsskador. Därför blir de regler som idag finns för vilka kläder som är skattefria för arbetstagare otympliga för arbetsgivare och anställda inom den här typen av yrken.

Om kläderna inte ingår i de kategorier som pekas ut särskilt av Skatteverket hamnar de i en kategori som kallas för ”kläder som kan användas privat”, vilket ses som en löneförmån som måste beskattas och inte ett arbetsredskap.  Skatteverket har 4 kriterier för att arbetsskor inte ska ses som en löneförmån utan som arbetsredskap/skyddsutrustning. Alla fyra måste vara uppfyllda. De två som kan vara svåra att leva upp till för arbetsgivaren är att kläderna ska vara anpassade för arbetet och vara enhetliga för viss personal eller ha andra särskilda egenskaper, samt att de ska vara försedda med arbetsgivarens namn eller logga så att de märkbart avviker från vanliga plagg.

För exempelvis stora kommuner kanske det är enkelt att få till skor med sin logga på, men för andra arbetsgivare kan det innebära en för stor utgift och merarbete. Och - eftersom det finns en uppsjö med olika fotriktiga skor på marknaden för privat bruk som också är lämpliga för personalen i omsorgen så borde de här reglerna ändras så att samhället inte skapar en onödig extra utgift för att arbetsgivare ska kunna ta ansvar för arbetsmiljön genom att uppfinna nya skor eller trycka onödiga loggor på skor som redan finns.

Det borde i vår mening vara obligatoriskt för arbetsgivare att tillhandahålla skor som skyddar mot förslitningsskador för de av välfärdens medarbetare som löper risk att drabbas, men då måste det också tydligt framgå att förslitningsskador även ingår i klassificeringar av skyddskläder så att arbetsskorna skattebefrias.

Sanna Backeskog (S)
Linnéa Wickman (S)	Kristoffer Lindberg (S)