Förslag till riksdagsbeslut

Religionsfriheten är en grundläggande demokratisk rättighet. Den är fastslagen i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna liksom i den svenska grundlagen. Ingen människa ska nekas rätten att tro, praktisera eller manifestera sin religion. Detta gäller både i Sverige och internationellt. Trots detta lever miljontals människor under förhållanden där religionsfriheten förvägras dem bla i Sverige.

Sverige har en lång tradition av att värna mänskliga rättigheter, internationell rätt och individens frihet. När en hel religiös gemenskap systematiskt förföljs och nekas grundläggande rättigheter är det vår skyldighet att reagera – såväl nationellt som internationellt.

 

Vi lever i en värld präglad av globalisering och kulturell mångfald. Här blir religionsfriheten allt mer central. Den handlar inte bara om rätten att tro utan också om att skapa plattformar för möten och förståelse mellan människor av olika bakgrunder. När människor får möjlighet att lära känna varandra blir det svårare att upprätthålla negativa stereotyper.

Trots detta ser vi en oroande utveckling i Sverige. Islamofobi växer och tar sig uttryck i diskriminering, hatpropaganda och vardagsrasism mot muslimer. Till skillnad från andra utsatta grupper, exempelvis judar och romer, omfattas muslimer inte av något särskilt minoritetsskydd. Detta ökar deras sårbarhet och utsatthet.

Samtidigt är antisemitism fortsatt ett allvarligt problem i vårt samhälle. Många människor blandar felaktigt ihop judar som folk med staten Israel. Judar bär inte ett kollektivt ansvar för Israels politik. Vi måste därför konsekvent bekämpa antisemitism i alla dess former.

 

I den politiska debatten ser vi tyvärr att antisemitism inte bara bekämpas, utan också används som slagträ mot islam. Kritik mot islam eller muslimer legitimeras ofta genom att hänvisa till behovet av att skydda judar. Detta skapar en falsk motsättning mellan olika minoriteter och riskerar att undergräva kampen mot både antisemitism och islamofobi.

När islam utmålas som ett hot, och antisemitismen används för att ge detta narrativ politisk tyngd, skapas en farlig dynamik där solidariteten mellan utsatta grupper bryts ned. Detta är ett missbruk av kampen mot antisemitism för att i praktiken driva islamofoba agendor.

 

För att bryta denna utveckling krävs en bred och sammanhållen strategi. Utbildning i skolor är avgörande för att förmedla kunskap om både islam och judendom och därmed motverka fördomar samt bygga förståelse mellan människor. Samtidigt behöver plattformar för dialog mellan religiösa och kulturella grupper främjas så att samtal och samarbete kan stärka tilliten i samhället. Mediernas roll är också central, och journalister bör ges bättre förutsättningar att rapportera ansvarsfullt och nyanserat om minoriteter för att undvika stereotypisering. Lagar och skydd mot diskriminering måste dessutom utvecklas så att även muslimska grupper ges samma rättsliga trygghet som redan erkända minoriteter. Slutligen måste samhällsdebatten präglas av ansvar där politiker avstår från att ställa grupper mot varandra; antisemitism får aldrig användas som förevändning för att misstänkliggöra muslimer.

 

Religionsfrihet och kampen mot hatbrott är odelbara. Antisemitism och islamofobi är två parallella hot som måste bekämpas samtidigt. Att använda det ena som argument mot det andra skadar sammanhållningen och undergräver demokratin. Sverige ska vara ett land där alla kan utöva sin tro utan rädsla för hat eller förföljelse.

 

Jamal El-Haj (-)