HD01SoU17: Prioriteringar inom hälso- och sjukvården

Socialutskottets betänkande 2025/26:SoU17

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden. Motionsyrk­andena handlar om prioriter­ingar i hälso- och sjukvården samt vissa andra medicinsk-etiska frågor. Utskottet anser att det i första hand är sjukvårds­huvudmännens ansvar att bedöma behovet av satsningar på enskilda sjuk­domar och hur vården av patienter med dessa sjuk­domar ska organiseras. Flera motionsyrkanden av­styrks också med hänvisning till pågående arbeten och tidigare behandlingar.

Behandlade förslag

172 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2025/26.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Prioriteringar i hälso- och sjukvården

Utskottets ställningstagande

Medicinsk-etiska frågor

Utskottets ställningstagande

Motioner som bereds förenklat

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper, punkt 1 (S)

2. Vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper, punkt 1 (V)

3. Vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper, punkt 1 (MP)

4. Kunskapsstyrning i hälso- och sjukvården, punkt 2 (MP)

5. Nationella screeningprogram, punkt 3 (S)

6. Nationella screeningprogram, punkt 3 (V)

7. Nationella screeningprogram, punkt 3 (C)

8. Nationella screeningprogram, punkt 3 (MP)

9. Sällsynta hälsotillstånd, punkt 4 (S, V, MP)

10. Strategi för hjärt- och kärlhälsa, punkt 5 (C, MP)

11. Regionala etiska råd, punkt 6 (MP)

12. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, punkt 7 (S)

13. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, punkt 7 (C)

14. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, punkt 7 (MP)

15. Könstillhörighetslagstiftningen, punkt 8 (SD, KD)

16. Dödshjälp, punkt 9 (C)

17. Dödshjälp, punkt 9 (MP)

18. Organdonation, punkt 10 (S)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden 2025/26

Bilaga 2
Motionsyrkanden som avstyrks av utskottet

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet 172 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden riksmötet 2025/26. Motionsyrkandena handlar om prioriteringar i hälso- och sjukvården och vissa medicinsk-etiska frågor. Av motions­yrkandena behandlas ca 70 i förenklad ordning eftersom de tar upp samma eller i huvudsak samma frågor som riksdagen har behandlat tidigare under valperi­oden. Den förenklade ordningen innebär att motionsyrkandena avstyrks utan att de prövas materiellt.

Förslagen i motionerna finns i bilaga 1. De förslag som behandlats förenklat listas i bilaga 2.

Utskottets överväganden

Motionerna

Vård och behandling av olika sjukdomar och patientgrupper

I partimotion 2025/26:2777 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 27 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med förslag om att öka tillgängligheten till vård vid psykisk ohälsa för barn och unga, inklusive genom att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin. Motionärerna kon­staterar att alltför många barn och unga inte får hjälp i tid och att ett bättre förebyggande arbete kring barns och ungas psykiska ohälsa sannolikt skulle kunna minska behovet av att placera barn. I yrkande 41 föreslår motionärerna även ett tillkännagivande om att regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att i samverkan med de sex regionala cancercentrumen ta fram förslag på insatser för ökad jämlikhet inom cancervården. I yrkande 43 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att ta fram förslag som stärker vården för gynekologisk cancer och gör den jämlik i hela landet. Vidare föreslås i yrkande 46 ett tillkänna­givande om att reger­ingen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att ta fram förslag på hur kun­skapen om att upptäcka och behandla sepsis inom vården och äldreomsorgen kan öka. Kunskapen behövs enligt motionärerna för att ge förutsätt­ningar för korrekt behandling och minskade dödstal i sepsis.

I kommittémotion 2025/26:2778 av Nadja Awad m.fl. (V) yrkande 11 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning för att se över hur vården för personer med funktionsnedsättning kan stärkas. Motionärerna ser behov av regelbunden kompetensutveckling för all vårdper­sonal och anpassade rutiner och arbetssätt i vården för att bemöta personer med funktionsnedsättning.

I kommittémotion 2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 23 föreslås ett tillkänna­givande om en stärkt förlossningsvård. Motionärerna anser att förlossnings­vården behöver priori­teras och garanteras i hela landet. Vid sidan av utbildning och forskning vill motionärerna att regeringen ska verka för ökad kontinuitet i vården före, under och efter förlossningen och att hemvård och hembesök ska erbjudas när det är medicinskt säkert. I motionens yrkande 24 föreslås även ett tillkännagivande om att regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med en redogörelse för initiativ som kan leda till ökad kunskap om förlossnings­skador. I motionens yrkande 30 föreslås ett tillkänna­givande om att regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med en redogörelse för initiativ som innebär att kompetensen inom cancervården genom hela vårdkedjan kan stärkas.

Nils Seye Larsen m.fl. (MP) föreslår därutöver i kommittémotion 2025/26:3544 yrkande 16 ett tillkännagivande om att ta fram en nationell strategi för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF). Enligt motio­närerna behandlas NPF fortfarande som ett individuellt medicinskt problem snarare än ett samhälleligt ansvar, och de anser att barn med NPF måste bemötas med inkludering snarare än medikalisering. I yrkande 17 föreslås ett tillkännagivande om att tillsätta en utredning för förbättrat stöd och förbättrad diagnostik för flickor och kvinnor med NPF. Detta anser motionärerna behövs eftersom flickor och kvinnor med NPF upptäcks i lägre grad och får sin diagnos senare, vilket innebär att de får sämre stöd genom livet.

Vidare framställs i ett flertal andra motioner förslag till tillkännagivanden om att regeringen bör vidta olika typer av åtgärder för att stärka vården vid olika sjukdomstillstånd eller av olika patientgrupper. Det gäller motion 2025/26:539 av Ewa Pihl Krabbe (S) i vilken det föreslås ett tillkännagivande om att säkerställa en mer jämlik, effektiv och sammanhållen vård för personer med KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom). Hanna Westerén (S) föreslår två tillkännagivanden i motionerna 2025/26:630 och 2025/26:631 om vikten av jämställdhet i forskning och klinisk behandling respektive om behovet av ökad kunskap om efterbehandling och konsekvenser av cellgifter. I motion 2025/26:1190 av Ulrika Heindorff (M) föreslås ett tillkänna­givande om att överväga möjligheten att säkerställa fortsatta utbildningsin­satser inom vården när det gäller den neurologiska sjukdomen ME/CFS. Vidare föreslås i motion 2025/26:3263 av Alexandra Anstrell m.fl. (M) ett tillkännagivande om att se över möjligheterna att införa en nationell minimistandard för tillgång till gynekologisk vård. I motion 2025/26:3479 av Marléne Lund Kopparklint (M) föreslås ett tillkännagivande om att se över möjligheten att stärka vården och kunskapen kring kvinnosjukdomar såsom endometrios och PCOS (polycys­tiskt ovarialsyndrom) samt om klimakteriets hälsopåverkan.

Flera förslag till tillkännagivanden om den palliativa vården framställs av Mikael Oscarsson (KD). I motion 2025/26:3096 yrkande 2 föreslås att reger­ingen bör säkerställa nationell likvärdig tillgång till palliativ vård i hela landet. I yrkande 3 föreslås att regeringen ska stärka stödet till närstående och personal inom vården för att säkerställa hög kvalitet i livets slutskede. I motion 2025/26:3100 yrkande 1 föreslår Mikael Oscarsson (KD) också att regeringen bör ta initiativ till att bygga ut den palliativa vården i hela landet så att den blir likvärdig och tillgänglig för alla. I motionens yrkande 2 föreslås att regeringen bör vidta åtgärder för att stärka kompetensen inom palliativ vård genom utbildningsinsatser för vårdpersonal.

Vidare föreslår Mikael Oscarsson (KD) i motion 2025/26:3106 yrkande 2 ett tillkännagivande om att förstärka det psykologiska och psykiatriska stödet till unga som upplever könsdysfori. I motionens yrkande 3 föreslås dessutom ett tillkännagivande om att stärka stödet till unga som upplever könsdysfori och även till deras familjer genom rådgivning, psykosocialt stöd och långsiktig vård.

I motion 2025/26:3359 av Annika Hirvonen och Nils Seye Larsen (båda MP) yrkande 3 föreslås ett tillkännagivande om att tillsätta en utredning för att undersöka hur kunskapen om bindvävssjukdomar ska kunna föras ut i primärvården.

I motion 2025/26:1585 av Malin Danielsson (L) föreslås ett tillkänna­givande om att utreda hur en förbättrad övergångsvård kan åstadkommas.

I motion 2025/26:2654 av Helena Gellerman m.fl. (L) föreslås ett tillkänna­givande om att utreda möjligheterna att förebygga och tidigarelägga diagnos av benskörhet.

Slutligen föreslår Helene Odenjung (L) i motion 2025/26:3494 tre tillkännagivanden om ansvaret för skador som uppstår vid estetiska behand­lingar som utförts privat. Förslaget i yrkande 1 handlar om att regeringen bör utreda om ett krav ska ställas på alla som utför plastikkirurgi eller andra estetiska ingrepp att ha en försäkring som täcker kostnader för behandlingen av skador som uppstår i samband med deras verksamhet och som belastar den offentliga vården. I yrkande 2 gäller förslaget en utredning av hur den offentliga vården kan ges möjlighet att fakturera en privat aktör när patienter söker vård för komplika­tioner som uppstått efter ett estetiskt ingrepp som utförts av den privata aktören. Det sista förslaget i yrkande 3 handlar om att regeringen bör verka för att EU ska ta ett större ansvar för att reglera tjänster som avser plastikkirurgi och estetiska ingrepp. Regeringen bör enligt förslaget även verka för att EU ska ställa krav på att samarbetsländer, som t.ex. Turkiet, ska reglera dessa tjänster på motsvarande sätt.

Kunskapsstyrning i hälso- och sjukvården

I kommittémotion 2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 21 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen som ett led i att prioritera upp kvinnosjukvården bör ta initiativ till att inrätta ett nationellt kvalitets­register för abortvård. I yrkande 31 föreslås ett tillkännagivande om att utveckla arbetet med standardi­serade vårdförlopp inom cancervården. Motionärerna framhåller att vårdför­loppen har skapat trygghet för patienterna och effektivitet för vården. De anser därför att det är ett arbetssätt som bör utvecklas och även tillämpas i behand­lingen av andra sjukdomar.

Nils Seye Larsen m.fl. (MP) föreslår i kommittémotion 2025/26:3544 yrkande 26 även ett tillkännagivande om att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att utveckla tidiga insatser och kunskapsstöd om ätstörningar för primär- och öppenvård. Motionärerna anser att ätstörnings­vården bör utgå från patientens behov och omfatta samordnad hjälp för både psykisk och fysisk hälsa. Att få hjälp tidigt, anför de, är avgörande eftersom en ätstörning kan utvecklas gradvis och vara svår att upptäcka.

I flera andra motioner framställs ytterligare förslag till tillkännagivanden om att regeringen bör ta initiativ till olika typer av kunskapsstöd för hälso- och sjukvården. Det gäller motion 2025/26:894, där Ewa Pihl Krabbe (S) i yrkande 1 föreslår ett tillkännagivande om att regeringen bör vidta åtgärder för att förbättra jämlikheten och kvaliteten i vården för personer med Parkinsons sjukdom. I yrkande 2 föreslår motionären ett tillkännagivande om att reger­ingen bör verka för att det nationella vårdprogrammet för Parkinsons sjukdom som Socialstyrelsen har fastställt ska genomföras i alla regioner i landet.

I motion 2025/26:1188 av Ulrika Heindorff (M) yrkande 1 föreslås att regeringen bör överväga behovet av nationella riktlinjer som beskriver all samsjuklighet och behandlingar för bindvävssyndrom (EDS) och överrörlighet (HSD). I yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om att se över möjligheterna att peka ut EDS och bindvävssjukdomar som ett potentiellt område för ett nationellt centrum.

I motion 2025/26:1206 av Caroline Högström (M) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen ska överväga möjligheten till nationella riktlinjer för igångsättning av förlossning. De nationella riktlinjerna bör enligt motionären utgå från medicinsk evidens och patientsäkerhet samt ta hänsyn till kvinnans självbestämmande. Ett tillkännagivande om detta föreslås i motionens yrkande 2.

I motion 2025/26:1686 av Margareta Cederfelt (M) föreslås ett tillkänna­givande om att regeringen bör analysera vilka resurser som behöver tillföras epilepsiregistret för att registret ska vara fullt operativt. Regeringen bör enligt motionären därefter också avsätta dessa resurser för registrets drift.

I motion 2025/26:2081 av Sten Bergheden (M) yrkande 1 föreslås ett till­kännagivande om att regeringen bör pröva möjligheten att införa ett specialist­centrum för lungfibros. Motionären anser även att Sverige bör studera och dra lärdom av hur Danmark har jobbat med lungfibrospatienter. Ett tillkänna­givande om detta föreslås i yrkande 2. I motionens yrkande 3 föreslås ett till­kännagivande om att regeringen bör vidta åtgärder för att det standardiserade vårdförloppet för lungfibros ska användas fullt ut.

I motion 2025/26:2486 av Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) föreslås ett tillkännagivande om åtgärder för att säkerställa att riktlinjerna för endome­trios och struma verkligen leder till snabbare diagnos, bättre behandling och ökad livskvalitet för kvinnor.

Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) föreslår även i motion 2025/26:2521 ett tillkännagivande om att regeringen bör säkerställa att nationella riktlinjer för rehabilitering efter stroke och andra neurologiska skador genomförs enligt bästa praxis och jämlikt i hela landet.

I motion 2025/26:2707 av Merit Frost Lindberg m.fl. (M) yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om att överväga införandet av en obligatorisk vårdplan med ett standardiserat vårdförlopp för patienter med ätstörningar.

I motion 2025/26:3471 yrkande 1 föreslår Dan Hovskär (KD) ett tillkänna­givande om att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att utvärdera om regionerna följer de nationella riktlinjerna enligt vårdpro­grammet för egen­vård vid dialys. I yrkande 2 föreslår motionären ett tillkänna­givande om att Socialstyrelsen bör få möjlighet att utfärda sanktionsavgifter mot regioner som inte följer de nationella riktlinjerna.

I motion 2025/26:3359 av Annika Hirvonen och Nils Seye Larsen (båda MP) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att etablera ett nationellt kompetenscentrum för bindvävssjukdomar. I anslutning till detta föreslår motionärerna i yrkande 2 att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att kraftfullt verka för att det skapas ett eget nationellt programområde för bindvävssjukdomar.

Nationella screeningprogram

I partimotion 2025/26:2777 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) yrkande 42 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör ge en lämplig myndighet i uppdrag att ta fram förslag som leder till att fler kommer att genomgå screening för gynekologisk cancer. I yrkande 44 föreslår motionärerna ett tillkännagivande om att regeringen för att motverka åldersdiskriminering bör säkerställa en jämlik mammografi även för kvinnor över 74 år. Vidare föreslås i yrkande 45 ett tillkännagivande om att regeringen bör ge en lämplig myndig­het i uppdrag att ta fram förslag på hur screeningen av prostatacancer kan öka. En ökad screening anser motionärerna kan bidra till att förbättra sjukvårdens förmåga att ställa rätt diagnos samtidigt som fler fall av prostatacancer skulle upptäckas i ett tidigare stadium.

I kommittémotion 2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 46 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör vidta åtgärder för att utrota livmoderhalscancer. Ett snarlikt förslag framförs i kommittémotion 2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkande 61. Där framgår att utrotningen av livmoderhalscancer bör göras genom särskilda ansträng­ningar för att nå målgrupper som har lägre screeningmedverkan, som t.ex. kvinnor med psykisk sjukdom eller substansmissbruk.

I kommittémotion 2025/26:3179 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 45 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att lämna förslag på hur ett statligt ansvar för screening bäst kan utformas. Motionärerna anser att regionernas självstyre leder till oacceptabla och omotiverade skillnader i fråga om vilken screening som erbjuds invånarna beroende på var i landet de bor.

I kommittémotion 2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 27 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med konkreta förslag för hur screeningprogrammen kan utvecklas samt förslag på riktade insatser för de målgrupper som har lägre deltagande i screeningprogram. Deltagandet i screeningprogrammen behöver enligt motio­närerna öka samtidigt som programmen utvecklas med enklare, mer precisa och mindre smärtsamma metoder för provtagning.

I motion 2025/26:1819 av Peter Hultqvist (S) föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga att utreda förutsättningarna för att kalla kvinnor över 75 år till frivilliga mammografiundersökningar.

I motion 2025/26:2310 av Malin Larsson m.fl. (S) föreslås ett tillkänna­givande om att regeringen bör utreda en höjd åldersgräns för bröstcancer­screening, inklusive pilotprojekt och forskningsinsatser för kvinnor över 74 år, i syfte att stärka jämlikheten i vården och minska dödligheten i bröstcancer.

I motion 2025/26:2373 av Markus Wiechel (SD) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att utreda möjligheten att integrera avancerade biomar­körbaserade blodprov i de nationella screeningprogrammen för att tidigt upptäcka flera cancerformer, såsom bröst-, lung- och prostatacancer samt melanom. I yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om att skapa ett nationellt samarbete för att utveckla AI-baserade modeller för riskbedömning av cancer, med användning av befintliga nationella hälsoregister i enlighet med gällande dataskyddsregler. Vidare föreslås i yrkande 3 ett tillkännagi­vande om att etablera innovationshubbar för samarbete mellan medicinsk forskning, vård och näringsliv inom cancerprevention. Motionären befarar att Sverige förlorar forskningskapacitet när det gäller cancerprevention och lyfter fram Storbri­tannien som ett bra exempel där innovativa screeningmetoder testas i stor skala.

I motion 2025/26:2313 av Ann-Sofie Lifvenhage (M) föreslås ett tillkänna­givande om att regeringen bör se över möjligheten att införa regel­bunden cancerscreening för utsatta yrkesgrupper, t.ex. i räddningstjänsten.

I motion 2025/26:821 av Catarina Deremar (C) yrkande 1 föreslås ett till­kännagivande om en vård på lika villkor utan hänsyn till ålder. Motionären framhåller behovet av att förlänga den avgiftsfria screeningen för bröstcancer och livmoderhalscancer upp i åldrarna för att göra tidiga upptäckter, minska lidandet och rädda fler levnadsår. I yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga möjligheten att avskaffa de övre åldersgränserna när det gäller avgiftsfri screening för livmoderhalscancer och bröstcancer.

Ett förslag till tillkänna­givande om att avskaffa den övre åldersgränsen för mammografiscreening framförs även av Helene Odenjung m.fl. (L) i motion 2025/26:3495.

Sällsynta hälsotillstånd

I kommittémotion 2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrk­ande 62 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör anta en ny nationell strategi för sällsynta diagnoser och sjukdomar. I yrkande 63 föreslår motio­närerna även att regeringen bör inrätta en nationell samordningsfunktion för sällsynta diagnoser och sjukdomar.

Ett liknande förslag om att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att tillsätta en nationell samordnare för sällsynta hälsotillstånd framförs av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) i kommittémotion 2025/26:3542 yrkande 43.

Även i motion 2025/26:1567 av Heléne Björklund (S) framförs ett liknande förslag.

I motion 2025/26:905 av Alexandra Völker (S) yrkande 1 föreslås ett till­kännagivande om att regeringen bör anta det förslag till strategi för sällsynta hälsotillstånd som Socialstyrelsen utarbetat och därefter säkerställa en tydlig samordning av strategins genomförande.

Strategi för hjärt- och kärlhälsa

I kommittémotion 2025/26:3179 av Christofer Bergenblock m.fl. (C) yrkande 37 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör ge relevanta myndig­heter i uppdrag att utarbeta en nationell hjärt-kärlstrategi. En sådan strategi skulle enligt motionärerna kunna bidra till att minska ojämlikheter i vården mellan olika regioner, utveckla det förebyggande arbetet, samordna forskning samt säkerställa att resurser används effektivt och att insatser är hållbara över tid.

Ett liknande förslag till tillkänna­givande om att regeringen bör ta initiativ till en nationell strategi för hjärt-kärlsjukdomar framställs av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) i kommittémotion 2025/26:3542 yrkande 44.

Bakgrund

Den etiska plattformen för prioriteringar i hälso- och sjukvården

Målet med hälso- och sjukvården är enligt 3 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Bestämmelsen infördes 1997 i den dåvarande hälso- och sjukvårdslagen genom riksdagens bifall till propositionen Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60, bet. 1996/97:SoU14, rskr. 1996/97:186). Genom beslutet etablerades en etisk plattform med tre grundläggande prin­ciper för prioriteringar inom vården. De tre principerna är

•       människovärdesprincipen, som innebär att alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i sam­hället

•       behovs- och solidaritetsprincipen, som innebär att resurserna bör fördelas efter behov

•       kostnadseffektivitetsprincipen, som innebär att det vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder bör eftersträvas en rimlig relation mellan kostnad och effekt mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet.

De grundläggande principerna är rangordnade. Människovärdesprincipen är den viktigaste och behovs- och solidaritetsprincipen är överordnad kostnads­effektivitetsprincipen. I propositionen om lagändringen framhöll regeringen det angelägna i att skilja på kostnadseffektivitet när det gäller behandling av enskilda patienter och när det gäller sjukvårdens verksamhet i stort. En kostnadseffektivitetsprincip som gäller val mellan olika åtgärder för den enskilda patienten måste vara underordnad principerna om människovärde och om behov och solidaritet. Däremot betonade regeringen att det är ytterst angeläget att sjukvården strävar efter en hög kostnadseffektivitet när det gäller vårdens verksamhet i allmänhet. Denna senare typ av kostnadseffektivitet hade kommit till uttryck i en ändring av hälso- och sjukvårdslagen som hade beslutats ett år tidigare. I dag återfinns bestämmelsen i  4 kap. 1 § hälso- och sjukvårds­lagen, som anger att offentligt finansierad hälso- och sjukvårdsverk­samhet ska vara organiserad så att den främjar kostnadseffekti­vitet (prop. 1995/96:176, bet. 1995/96:SoU18, rskr. 1995/96:281).

Med utgångspunkt i den etiska plattformens tre grundläggande principer angav regeringen riktlinjer för prioriteringar. Riktlinjerna exemplifieras med fyra breda prioriteringsgrupper:

•       Prioriteringsgrupp 1 avser vård av livshotande akuta sjukdomar, vård av svåra kroniska sjukdomar, palliativ vård och vård i livets slutskede samt vård av människor med nedsatt autonomi.

•       Prioriteringsgrupp 2 omfattar prevention samt habilitering och rehabili­tering.

•       Prioriteringsgrupp 3 avser vård av mindre svåra akuta och kroniska sjukdomar samt ofrivillig barnlöshet, uttalad kort­växthet och vissa psykiska besvär och personlighetsdrag.

•       Prioriterings­grupp 4, slutligen, avser vård av andra skäl än sjukdom eller skada, vilket omfattar åtgärder som tillgodoser livskvalitetsrelaterade behov. Det kan t.ex. handla om kosmetiska operationer och social snarkning. Enligt riktlinjerna bör denna vård i princip inte finansieras med offentliga medel, även om varje enskilt fall måste bedömas utifrån de individuella förutsättningarna.

Vid sidan av prioriteringsgrupperna finns behov som visserligen kan vara både hälso- och livskvalitetsrelaterade men där de åtgärder som kan sättas in inte har någon dokumenterad effekt. Det kan vara slentrianmässig antibiotika­behandling eller rutinmässiga laboratorie­prover. Dessa behov faller utanför priori­teringsgrupperingen eftersom behandlingarna enligt riktlinjerna inte bör användas.

När det gäller den praktiska tillämpningen av riktlinjerna ansåg regeringen att det enda som är realistiskt och som tillgodoser alla prioriteringsgruppers behov av resurstillskott är att behovstäckningen i högre prioriteringsgrupper ska vara högre än i lägre prioriteringsgrupper. Därmed avfärdade regeringen synpunkten från vissa remissinstanser att det rent principiellt borde vara så att behoven ska vara helt täckta i prioriteringsgrupp 1 innan behoven i lägre grupper kan tillgodoses.

I propositionen om prioriteringar inom hälso- och sjukvården aviserade regeringen att en särskild parlamentariskt sammansatt delegation skulle tillsättas med uppgift att under tre år bl.a. följa tillämpningen och värdera effekterna av riktlinjerna för prioriteringar i hälso- och sjukvården, sprida information och kunskap om dem och stimulera till diskussion om etik och prioriteringar. Den s.k. Prioriteringsdelegationen lämnade 2001 sitt slut­betänkande Prioriteringar i vården – Perspektiv för politiker, profession och medborgare (SOU 2001:8). I betänkandet redovisas delegationens samman­fattande intryck att den etiska plattformen fått genomslag i hälso- och sjuk­vården, om än i varierande omfattning. Vidare framgår att delegationen utgick från att prioriteringsprocessen och samtalen om etik på lång sikt kommer att integreras som en naturlig del av sjukvårdshuvudmännens arbete med hälso- och sjukvården. Delegationens slutsats var att denna process skulle behöva stöd och stimulans på olika sätt från den nationella nivån. Ytterst ansåg delegationen att riksdagen och regeringen har ansvaret för att de angivna rikt­linjerna efterlevs, samtidigt som huvudansvaret för att föra prioriterings­processen vidare vilar på sjukvårds­huvudmännen (SOU 2001:8 s. 123 f.).

Pågående arbete

Nationell modell för öppna prioriteringar

Den etiska plattformen har konkretiserats i en nationell modell för öppna prioriteringar i hälso- och sjukvården. Modellen tillgodoser behovet av ett systematiskt och enhetligt arbetssätt att göra prioriteringar på och av att opera­tionalisera de allmänt beskrivna prioriteringsprinciperna i den etiska platt­formen.

En arbetsgrupp med företrädare från Socialstyrelsen, Prioriteringscentrum (se nedan) och andra organisationer som arbetat med prioriteringar i hälso- och sjukvården tog 2006 fram det ursprungliga förslaget till en nationell modell för öppna vertikala prioriteringar. Förslaget förankrades hos myndigheter, yrkesförbund och personer med särskilda kunskaper inom området. Modellen reviderades senast 2017 (Prioriteringscentrum rapport 2017:2).

Prioriteringscentrum

Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet är ett nationellt kunskaps­centrum för prioriteringar inom vård och omsorg. Centrumet arbetar med forskning, utbildning och policyutveckling när det gäller prioriteringar inom hälso- och sjukvård samt omsorg. Centrumet erbjuder kunskapsstöd till regioner, kommuner, myndigheter och kliniska verksamheter i frågor om prioriteringar.

Kunskapscentrumet etablerades 2001. Det har sin bakgrund i en rekom­mendation från Nationella rådet för vårdpolitik. Detta råd hade inrättats ett år tidigare inom Regeringskansliet enligt ett avtal mellan staten, Landstings­förbundet och Svenska Kommunförbundet med uppgift att bl.a. ta initiativ till och finansiellt stödja nationella program för utvecklingsarbete inom vård och omsorg. Enligt rådets rekommendation borde avtalsparterna sikta på att träffa ett avtal med landstinget i Östergötland om att genomföra ett nationellt utveck­lingsarbete inom ämnesområdet medicinskt programarbete och prioriteringar (SOU 2001:8 s. 52).

Prioriteringscentrums verksamhet finansieras via statsbudgetens utgiftsom­råde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg från anslaget 1:6 Bidrag till folkhälsa och sjukvård. För 2026 har 3 500 000 kronor avsatts för ändamålet (anslags­post 40).

Socialstyrelsens uppdrag och nationella riktlinjer

Socialstyrelsen är enligt sin instruktion (SFS 2015:284) förvaltningsmyndig­het för verksamhet som rör hälso- och sjukvård och annan medicinsk verk­samhet, tandvård, socialtjänst, stöd och service till vissa personer med funk­tionsnedsättning samt frågor om alkohol och missbruksmedel. Enligt instruk­tionen ska Socialstyrelsen bl.a. genom kunskapsstöd och föreskrifter bidra till att hälso- och sjukvården och socialtjänsten bedrivs enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Därutöver ska Socialstyrelsen ansvara för kunskaps­utveckling och kunskapsförmedling inom sitt verksamhetsområde, och inom detta område också arbeta med och ge stöd till metodutveckling.

Nationella riktlinjer

Socialstyrelsen tar fram nationella riktlinjer för sjukdomar och tillstånd som drabbar många människor och kräver mycket resurser. Ett viktigt syfte med de nationella riktlinjerna är att uppnå en god och jämlik vård och omsorg för alla. De nationella riktlinjerna riktar sig till de som beslutar om resurser i hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten. De ger stöd för att på gruppnivå prioritera de undersökningar och behandlingar som ger mest nytta. Nationella rikt­linjer tar upp ett urval av relevanta frågor för beslutsfattare i hälso- och sjukvården. Det kan handla om organisatoriska frågor, insatser där det finns praxisskillnader eller områden som kräver kvalitetsutveckling. Det är enbart insatser som finansieras av allmänna medel som berörs, eftersom de nationella riktlinjerna i första hand ska vara ett stöd för att fördela allmänna resurser (artikelnummer 2023-4-8460 s. 9–12).

Nationella riktlinjer finns för ett tjugotal områden som gäller en stor grupp människor med svår sjukdom eller svåra problem och där det finns ett stort behov av vägledning. Nationella riktlinjer består av ett paket som innehåller rekommendationer, indikatorer, målnivåer och utvärderingar. Rekommenda­tionerna prioriteras efter hur angeläget det är att hälso- och sjukvården erbjuder en insats. Prioriteringen bygger på nytta och risker med olika insatser enligt den bästa tillgängliga kunskapen. Ytterst utgår Socialstyrelsens priori­teringsarbete från den nationella modellen för öppna prioriteringar i hälso- och sjukvården, som i sin tur utgår från den etiska plattformen (se ovan).

Högst priori­teras de insatser som gör störst nytta för patienterna med de svåraste hälso­tillstånden. Svårighetsgraden hos ett hälsotillstånd avgörs bl.a. av risken att dö i förtid eller att få ytterligare sjukdom, funktionsnedsättning eller sänkt livskvalitet. När det är relevant och möjligt tas också hänsyn till kostnadseffektivitet i prioriteringen, dvs. vilken nytta en insats ger för patienten i förhållande till kostnaden. Socialstyrelsen kan även rekommendera att hälso- och sjukvården inte bör utföra en insats rutinmässigt utan endast inom ramen för forskning och utveckling i form av systematisk utvärdering. Denna typ av rekommendation ges när det inte finns tillräcklig kunskap men när det pågår forskning som kan ge ny kunskap. Vidare kan Socialstyrelsen rekommendera att hälso- och sjuk­vården inte bör utföra en insats eftersom insatsen saknar effekt eller är skadlig.

Indikatorer används för Socialstyrel­sens utvärdering av hur de nationella riktlinjerna används och påverkar praxis i verksamheterna. För utvärderingen kan Socialstyrelsen även fastställa nationella målnivåer som anger hur stor andel av en patientgrupp som bör komma i fråga för t.ex. en viss undersökning eller behandling och som hälso- och sjukvården bör sträva efter att nå. Kun­skapen från utvärderingarna ligger till grund för uppdateringar av de nationella riktlinjerna.

Statlig styrning med kunskap

Förordningen (2015:155) om statlig styrning med kunskap avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst och verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS-verksamhet) syftar till att säkerställa att styr­ningen genom kunskap utgör ett stöd för regioner och kommuner som huvud­män och olika professioner som har ansvar för att patienter och brukare ges god vård och insatser av god kvalitet. Styrningen med kunskap sker genom de icke bindande kunskapsstöd och föreskrifter som syftar till att bidra till att hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamhet bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Genom förordningen inrättas Rådet för styrning med kunskap som ett forum för samverkan kring strategiska frågor om kunskapsutveckling och nyttiggörandet av forskning och innovationer avseende hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamhet. Rådet består av ett antal myndighetschefer med Socialstyrelsens generaldirektör som ordförande.

Genom förordningen inrättas även Huvudmannagruppen, som består av ledamöter från regionerna och kommunerna. Huvudmannagruppen informerar Rådet för styrning med kunskap om områden där huvudmännen har behov av statlig styrning med kunskap samt hur styrningen bör utformas och kommu­niceras.

Regiongemensam kunskapsstyrning i hälso- och sjukvården

Nationellt system för kunskapsstyrning hälso- och sjukvård är ett samarbete mellan Sveriges regioner i syfte att utveckla, sprida och använda bästa möjliga kunskap inom hälso- och sjukvården. Utgångspunkten för samarbetet är en rekommendation från styrelsen för Sveriges Kommuner och Landsting i maj 2017 till landsting och regioner att etablera en sammanhållen struktur för kun­skapsstyrning. Sedan 2019 finns det enbart regioner.

I mars 2024 slöt staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) en överenskommelse om en gemensam inriktning för en sammanhållen och ända­målsenlig kunskapsstyrning för hälso- och sjukvården (S2024/00637). Med kunskapsstyrning avses en process där kunskap sprids och tillämpas och där resultatet följs upp och ny kunskap skapas i en sammanhållen kedja. Kun­skapsstyrningen ska bidra till att uppnå en god, jämlik och kunskaps­baserad hälso- och sjukvård för patienterna, minska den administrativa bördan för hälso- och sjukvårdens medarbetare samt stödja och underlätta för personalen i den patientnära verksamheten. I överens­kommelsen framhålls vikten av en tydlig ansvarsfördelning där staten bidrar till sektorns utveck­lingsarbete genom stöd till framtagande och spridning av kunskap och där regioner och kommuner dels informerar staten om områden där de har behov av statlig styrning genom kunskap, dels underlättar implementeringen och använd­ningen av kunskapsstöden i den kliniska vardagen.

Nationella programområden och samverkansgrupper

Det finns 26 nationella programområden som leder kunskaps­styrningen inom sina respektive områden. De flesta programområdena gäller specifika sjukdomsområden, t.ex. ögonsjukdomar, infektionssjukdomar och sällsynta sjukdomar. Några programområden är av mer organisatorisk art, som akut vård och rehabilitering, habilitering och försäkringsmedicin. Ett nationellt programom­råde består av en representant för var och en av de sex sjukvårds­regionerna. Värdskapet för programområdena, och därmed ansvaret för stödet till dem, fördelas mellan sjukvårdsregionerna.

De nationella programområdenas uppdrag är att leda och samordna kun­skapsstyrningen inom det aktuella fältet. De har bl.a. i uppdrag att följa upp och analysera sitt område, göra behovsanalyser, identifiera var det saknas kun­skapsstöd och bidra i arbetet med användningen och utvecklingen av relevanta nationella kvalitetsregister (se nedan). Analyser inom fältet och förslag från enskilda programområden ska innehålla ekonomiska värderingar som under­lag för prioriteringar (SOU 2017:48 s. 150).

Vid sidan av de nationella programområdena har nationella samverkans­grupper tillsatts för att leda och samordna regionernas gemensamma nationella arbete på sex övergripande områden, bl.a. hälsodata, patientsäkerhet och metoder för kun­skapsstöd.

Nationella kvalitetsregister

Regler för behandlingen av personuppgifter i nationella och regionala kvali­tetsregister finns i 7 kap. patientdatalagen (2008:355). Av 1 § framgår att kvalitetsregister avser en automatiserad och strukturerad samling av person­uppgifter som inrättats särskilt för ändamålet att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra vårdens kvalitet. Kvalitetsregistren ska möjliggöra jämförelse inom hälso- och sjukvården på nationell eller regional nivå.

De nationella kvalitetsregistren är en del av Nationellt system för kunskaps­styrning hälso- och sjukvård. Det finns drygt 150 kvalitetsregister för olika sjukdomar och vårdområden. Registren används i första hand för att utveckla och förbättra hälso- och sjukvården. Därutöver utgör kvalitetsre­gistren källor för forskning och innovation. Gemensamt för kvalitetsregistren är att de är individbaserade och att de innehåller uppgifter om diagnos, insatta åtgärder och resultat för varje patient. På så sätt får verksamheterna en löpande åter­koppling av sina egna resultat och ges möjlighet att jämföra sig med andra verksamheter och regioner.

Av årsrapporten för nationella kvalitetsregister 2024 framgår att nationella kvalitetsregister sedan 2017 är en del av regionernas system för kunskaps­styrning med ett gemensamt uppdrag att samverka för utvecklingen av en mer kunskapsbaserad, säker, personcentrerad, jämlik, tillgänglig och effektiv vård. Vidare framgår att SKR och staten har tecknat årliga överenskommelser om nationella kvalitetsregister sedan 2007. Överenskom­melserna har utvecklats under åren och sedan 2017 omfattar överenskommelsen en samverkan inom det nationella systemet för kunskaps­styrning.

I regleringsbrevet till Socialstyrelsen för 2026 ger regeringen ett uppdrag att betala ut 78 500 000 kronor till regionerna för arbetet med nationella kvali­tets­register. Enligt uppdraget ska Socialstyrelsen fördela medel i syfte att upp­rätt­hålla en effektiv infrastruktur för nationella kvalitets­register när det gäller it, statistik och tillgänglighet. Medlen ska användas för att bidra till att regis­tren kan användas för statlig uppföljning, för att tillgäng­liggöra dem för forsk­ning, för samarbete med life science-sektorn och för att säkerställa juridisk kompe­tens. Åtgärden belastar statsbudgetens utgiftsom­råde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg, anslaget 1:6 Bidrag till folk­hälsa och sjukvård (anslagspost 47).

Vårdförlopp

Ett personcentrerat och sammanhållet vårdförlopp är ett kunskapsstöd som tas fram inom regionernas nationella system för kunskapsstyrning. Arbetet grun­dar sig i en överenskommelse från 2019 mellan staten och SKR. Arbetet ingick därefter i överenskommelserna 2021–2023 mellan staten och SKR om en sammanhållen, jämlik och säker vård. Av överenskommelserna framgår att syftet med personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp är att öka jämlikheten, jämställdheten, effektiviteten och kvaliteten i vården utan att det medför onö­dig administrativ börda för sjukvårdspersonal samt att patienter ska uppleva en mer välorganiserad och helhetsorienterad process utan onödig väntetid i samband med utredning och behandling (S2023/00373). Från 2024 har arbetet med att ta fram och införa vårdförlopp integrerats i den ordinarie verk­sam­heten inom det regiongemensamma natio­nella systemet för kunskaps­styrning utan stöd genom statliga medel.

Ett person­centrerat sammanhållet vårdförlopp anger kortfattat vad som ska göras, i vilken ordning och när. Det beskriver en personcentrerad och samman­hållen vårdprocess som omfattar en hel eller en del av en vårdkedja. Person­centrerade och sammanhållna vårdförlopp finns för ett trettiotal sjukdomar, bl.a. epilepsi, lungfibros och sepsis.

En föregångare till personcentrerade och sammanhållna vårdförlopp finns inom cancervården där arbetssättet kallas för standardiserade vårdförlopp. De standardiserade vårdförloppen beskriver vilka utredningar och första behand­lingar som ska göras inom en viss cancerdiagnos, samt vilka tidsgränser som ska eftersträvas från välgrundad misstanke till start av första behandling.

Nationella screeningprogram

Enligt lagen (2016:659) om avgiftsfrihet för viss screening inom hälso- och sjukvården avses med screening en systematisk undersökning med hjälp av en speciell metod av en grupp personer för att upptäcka tillstånd som innebär en hög risk för framtida ohälsa. Med stöd av lagen har regeringen i förordningar bestämt att regionerna ska erbjuda avgiftsfri screening för bröstcancer (SFS 2016:660) och för livmoderhalscancer (SFS 2019:313). Socialstyrelsen ut­formar screeningprogrammen genom föreskrifter om ålderskategorier, inter­vall och eventuella andra villkor för screeningen (HSLF-FS 2019:14).

Vid sidan av de författningsreglerade avgiftsfria screeningprogrammen har Socialstyrelsen antagit rekommendationer om ytterligare ett antal sjukdomar som hälso- och sjukvården bör erbjuda screening enligt vissa metoder för, t.ex. tjock- och ändtarmscancer eller bukaortaaneurysm. Socialstyrelsen har också antagit rekommendationer om att screening enligt vissa metoder inte bör erbjudas. Det gäller bl.a. prostatacancer, cystisk fibros och förmaksflimmer. Syftet med rekommendationerna är att nå nationell samordning av screening och skapa förutsättningar för en jämlik vård. Det är dock upp till varje region att bestämma om och när ett screeningprogram ska startas.

Socialstyrelsen antog i april 2019 på regeringens uppdrag en uppdaterad modell för sitt arbete med att bedöma, införa och följa upp nationella scree­ningprogram (artikelnummer 2019-4-12). I modellen ingår en uppsättning bedömningskriterier, en systematisk arbetsprocess och en redovis­ning av grupper och personer som är centrala i processen för att bedöma screening­program. I bedömningskriterierna ingår att tillståndet ska vara ett viktigt hälso­problem och ha en symtomfri fas som går att upptäcka eller utesluta genom en vetenskapligt bevisad lämplig testmetod. Det ska också finnas behandlings­åtgärder som har bättre effekt i en tidig fas än vid klinisk upptäckt och hälso­vinsterna ska överväga de negativa effekterna av screening­programmet.

Den 5 mars 2026 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att i linje med den nationella cancerstrategin (se nedan), se över myn­dighetens modell för bedömning, införande och uppföljning av nationella screening­program (S2026/00455). Översynen ska fokusera på de delar av modellen som gäller revi­dering av befintliga screeningprogram och omfatta en analys av och förslag till nya åldersgränser och screeningintervall i de befintliga screening­pro­grammen, bl.a. screeningprogrammet för bröstcancer. Socialstyrelsen ska också analysera om mer individ- eller riskbaserade kriterier kan bidra till ökad träffsäkerhet och jämlikhet. Uppdraget ska redovisas senast den 28 februari 2028.

Det nationella screeningrådet är ett rådgivande organ till Socialstyrelsen. Rådet har en central roll i arbetet med att utarbeta nya rekommendationer och revidera befintliga rekommendationer om nationella screeningprogram. Rådets huvudsakliga uppgifter är att

•       värdera om en fullständig bedömning av screeningprogrammet ska göras enligt Socialstyrelsens modell för att bedöma, införa och följa upp nationella screeningprogram

•       bedöma om en utredning ska fortsätta efter att den vetenskapliga grunden för programmet beaktats

•       göra en helhetsbedömning av screeningprogrammet när underlaget för samtliga bedömningskriterier är framtaget.

De nationella screeningprogrammen på cancerområdet kompletteras på EU-nivå av en rådsrekommendation om en EU-strategi för cancerscreening (EUT 2022/C 473/01). I rekommendationen uppmanas medlemsstaterna att erbjuda evidensbaserad och personcentrerad cancerscreening i linje med nationella prioriteringar och med hänsyn till grundläggande principer om säkerhet, etik, offentligt engagemang och rättvisa. Enligt rekommendationen bör medlems­staterna erbjuda screening genom systematiska populationsbaserade program och vid behov när så är lämpligt riskstratifierad cancer­screening. I en bilaga till rekommendationen anges de cancertyper, tester och målgrupper som upp­maningen gäller. Bilagan omfattar bröstcancer, livmoderhalscancer, tjock- och ändtarmscancer, lungcancer, prostatacancer och magsäckscancer.

Uppdaterad nationell cancerstrategi

I januari 2026 antog regeringen den nya nationella cancerstrategin Ökad över­levnad och bättre livskvalitet – nationell cancerstrategi 2.0 (S2026/00065). Strategin har som övergripande mål att minska risken för cancer och öka tidig upptäckt, öka överlevnaden och ge bästa möjliga livskvalitet under och efter sjukdom. Den är avsedd att vägleda utvecklingen av cancervården de kom­mande 10–15 åren.

När det gäller screening ger strategin exempel på insatser som kan bidra till målupp­fyllelsen genom att skapa jämlik tillgång till cancerscreening i hela landet och ett högt och jämlikt deltagande i screening. Bland insatserna ingår att Social­styrelsen ska förstärka och utveckla sin process för att ge rekom­mendationer inom screeningområdet och i rekommendationerna inklu­dera evidensbaserade metoder för att nå underrepresenterade grupper. Andra insatser är att etablera nationella kallelsekanslier för de screeningprogram där det bedöms fördel­aktigt och att bredda kallelsekansliernas uppdrag till att även omfatta arbete med att ta fram och genomföra rutiner för att öka deltagandet från underrepre­senterade grupper och skapa ett så högt och jämlikt deltagande som möjligt. I samband med beslutet om strategin gav regeringen Social­styrelsen och Folkhälsomyndigheten i uppdrag att genomföra insatser i linje med strategin. Myndig­heten för vård- och omsorgsanalys gavs i uppdrag att ta fram en struktur för uppföljning av den nationella cancerstrategin och årligen följa hur strategins mål och delmål uppfylls (S2025/00062–00064).

Underlag till strategin gavs av en utredare i promemorian Bättre tillsam­mans – förslag till en uppdaterad nationell cancerstrategi (S2024/02100). I promemorian uppmärksammas programmet för organiserad prostatacancer­testning som på regeringens uppdrag utvecklats av de regionala cancercen­trumen och som samtliga regioner deltar i. Programmet syftar till standardi­serad information, minskade socioekonomiska skillnader i testning, kartlägg­ning av deltagandefrekvens i relation till geografi och socioekonomi samt analys när det gäller effekt på sjuklighet och dödlighet i prostatacancer. Pro­gram­met ska också ge ökad kunskap om testning för prostataspecifikt antigen och en grund för en organisation för screening om det skulle bli aktuellt på längre sikt. I promemorian bedömer utredaren att det kan finnas skäl att ompröva rekom­men­dationerna om screening i takt med att forskningen om prostatacancer­diag­nostik förbättras.

Livmoderhalscancer

I april 2021 gjorde riksdagen ett tillkännagivande om att regeringen inom ramen för en ny uppdaterad nationell cancerstrategi ska genomföra en systematisk, långsiktig och nationell satsning i form av en handlingsplan för att inom fem till sju år totalt eliminera livmoderhalscancer i Sverige. Av handlingsplanen bör det enligt tillkännagivandet framgå att kvinnor i samband med sin första screening ska erbjudas HPV-vaccination och HPV-screening.

Tillkännagivandet gjordes på initiativ av utskottet, som var enigt i sitt förslag. I förslaget underströk utskottet vikten av att förebygga och tidigt upptäcka alla former av cancer. Utskottet noterade att Världshälsoorganisa­tionen antagit en global strategi för att under perioden 2020–2030 påskynda en total eliminering av livmoderhalscancer som ett folkhälsoproblem. Enligt utskottet borde Sverige ha som mål att bli ett av de första länderna i världen att totalt eliminera livmoderhalscancer, vilket vaccination mot HPV och screening för livmoderhalscancer ansågs komma att bidra till (2020/21:SoU36 s. 10, rskr. 2020/21:246).

Med hänvisning till tillkännagivandet inledde riksdagen genom budget­beslutet för 2022 en sexårig kampanj för att utrota livmoderhalscancer. Beslutet innebar att 25 miljoner kronor avsattes per år under perioden 2022–2027 för kompletterande screening och vaccination (prop. 2021/22:1, bet. 2021/22:SoU1 s. 38, rskr. 2021/22:123–124).

Tillkännagivandet bedömdes vara slutbehandlat genom en rad åtgärder som vidtagits under 2023 (skr. 2023/24:75 s. 208, yttr. 2023/24:SoU2y).

I regeringens nya cancerstrategi som antogs i januari 2026 (se ovan) fram­hålls vaccin som ett effektivt verktyg för att förebygga cancer i vissa fall. Enligt strategin ska vaccinationen mot HPV prioriteras även fortsättningsvis med målsättningen att utrota liv­moderhalscancer under 2027. Av budgetpro­positionen för 2026 framgår att satsningen för att utrota livmoderhalscancer avslutas enligt plan (prop. 2025/26:1 utg.omr. 9 s. 56).

Överenskommelse om jämlik och effektiv cancervård 2026

Regeringen och SKR slöt i februari 2026 en överenskommelse om en jämlik och effektiv cancervård med kortare väntetider (S2025/01476). Överenskom­melsen avser 2026 och följer strukturen i den nationella cancerstrategin (se ovan). Insatserna och finansieringen samlas under strategins tre huvudmål:

•       minskad risk för cancer och ökad tidig upptäckt

•       ökad överlevnad

•       bästa möjliga livskvalitet under och efter sjukdom.

Jämställdhet och jämlikhet ska enligt överenskommelsen genomsyra allt arbete med att stärka cancervården, och i arbetet ska faktorer som kön, socio­ekonomi, ålder, funktionsnedsättningar och geografi beaktas. Inom ramen för överenskommelsen avsätter staten drygt 1 miljard kronor. Av de avsatta medlen ska 25 miljoner kronor användas för stöd till regionerna i arbetet med att utrota livmoderhalscancer, med målet att utrota livmoderhalscancer under 2027.

Av överenskommelsen framgår att de nationella screeningprogrammen för cancer är ett viktigt verktyg för tidig upptäckt och att det krävs riktade insatser för att skapa jämlikhet inom screening. Vidare framgår att regionerna behöver stärka sin förmåga att arbeta i enlighet med gällande nationella rekommenda­tioner och utvär­dera sina screeningverksamheter.

Bland insatserna för tidig upptäckt ingår att de sex regionala cancercen­trumen (RCC) i samverkan ska stödja regionernas screeningverksamhet för att åstadkomma ett högt och jämlikt deltagande i hela landet, bl.a. genom stöd till insatser för att höja deltagandet från underrepresenterade grupper. Andra insatser handlar om att RCC i samverkan ska verka för en ökad nationell samordning och ett ökat nationellt erfarenhetsutbyte mellan de befintliga screeningprogrammen. RCC i samverkan ska även underlätta för en it‑infra­struktur för att digitalisera och automatisera screeningprogrammen och som underlättar uppföljning för att identifiera ojämlik tillgång och skillnader i deltagande. Vidare ska RCC i samverkan verka för att de nationella kallelse­kansliernas uppdrag breddas till att även inkludera arbete med att ta fram och införa rutiner för att öka deltagandet från sårbara eller underrepresenterade grupper och skapa ett så högt och jämlikt deltagandet som möjligt.

Vid sidan av insatserna kopplade till screeningprogrammen ska RCC i samverkan stödja regionerna i deras arbete med organiserad testning för prostatacancer genom att underlätta utbyte av erfarenheter, ansvara för framtagandet av ett nationellt informationsmaterial och underlätta för en jämlik uppföljning av provtagning för prostataspecifikt antigen.

Nationell strategi för psykisk hälsa och suicidprevention

I januari 2025 överlämnade regeringen skrivelsen Det handlar om livet – nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention till riks­dagen (skr. 2024/25:77, bet. 2024/25:SoU7, rskr. 2024/25:283). I skrivelsen etableras en långsiktig nationell strategi för perioden 2025–2034 med utgångs­punkt i en vision om ett samhälle som främjar en god och jämlik psykisk hälsa i hela befolkningen och där ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord. Ett av sju delmål som ska vägleda genomförandet av strategin är ökade investeringar i barn och unga för en god psykisk hälsa genom hela livet. Inom delmålet anges en rad prioriterade insatser, bl.a. att öka tillgången till olika former av generella stödinsatser till barn och unga och att utveckla arbetet med tidiga och samordnade insatser för barn och unga med psykisk ohälsa.

Överenskommelser mellan staten och SKR om psykisk hälsa

Staten och SKR har sedan 2012 bedrivit ett gemensamt långsiktigt arbete för att stärka och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa och suicidpre­vention. I januari 2025 enades regeringen och SKR om en överenskommelse om strategiska insatser inom området psykisk hälsa och suicidprevention 2025 (S2025/00155). Inom ramen för överenskommelsen har staten avsatt 1 560 000 000 kronor för utvecklingsarbetet i regioner och kommuner. I december 2025 enades parterna om att förlänga överenskom­melsen till 2026. Inom ramen för överenskommelsen avser regeringen att avsätta 1 320 000 000 kronor under 2026 (S2025/02060). Överenskommelsen fokuserar bl.a. på genomförandet av den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidpre­vention (se ovan) och på insatser som främjar psykisk hälsa och förebygger psykisk ohälsa bland barn och unga. Inom det senare området ingår bl.a. att kommunerna ska genomföra insatser för att öka kunskapen om verkningsfulla arbetssätt och stärka samverkan inom och mellan berörda verksamheter och aktörer för att skapa förutsättningar för att barn och unga med psykisk ohälsa, inbegripet neuropsykiatriska funktions­ned­sättningar, och deras föräldrar ska få det stöd som de behöver.

I februari 2025 ingick staten och SKR en tvåårig överenskommelse om ökad tillgänglighet till barn- och ungdomspsykiatrin (S2025/00394). Överens­kom­melsen syftar till att ge regionerna ekonomiska incitament för att genom­föra strategiska insatser för att öka tillgängligheten till barn- och ungdoms­psykia­trin (bup). De strategiska insatserna handlar om att öka effektiviteten, produktiviteten och kapaciteten inom bup för att korta väntetiderna och vård­köerna till ett första besök inom bup och köerna till påbörjad utredning och behandling. De strategiska insatserna avser även insatser för att utveckla omhändertagandet av barn och ungdomar i första linjens vård och primär­vården. Inom ramen för överenskommelsen avsatte staten 1 miljard kronor 2025. I februari 2026 ingicks en ändringsöverenskommelse om inriktningen för 2026. Genom ändringsöverenskommelsen avsätts ytterligare 1 miljard kro­nor (S2026/00198).

I juni 2025 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att följa upp överens­kommelsen om ökad tillgänglighet till barn- och ungdomspsykiatrin (S2025/01282). I uppdraget ingår bl.a. att följa upp och utvärdera regionernas strategiska insatser för att öka effektiviteten, produktivi­teten och kapaciteten inom bup och de strategiska insatserna för att utveckla omhänder­tagandet av barn och ungdomar i primärvården. Socialstyrelsen ska även analysera och bedöma överens­kommelsens effektivitet och ändamålsenlighet. Uppdraget ska redovisas senast den 1 november 2027.

Nationell plan för graviditet, förlossning och tiden efter

I september 2025 antog Socialstyrelsen på regeringens uppdrag ett förslag till nationell plan för graviditet, förlossning och tiden efter (artikelnummer 2025-9-9715). Den nationella planen ska gälla för perioden 2026–2035. Förslaget innehåller mål, delmål och insatser inom tre fokusområden:

1. En säker, sammanhållen, personcentrerad, tillgänglig och jämlik vård under graviditet, förlossning och tiden efter
2. En nationellt samordnad kunskapsstyrning och kunskapsbaserad vård
3. En hållbar kompetensförsörjning som möter vårdbehovet. 

Den nationella planen ska lägga grunden för ett mer strategiskt och syste­matiskt utvecklingsarbete i regionerna genom att ange en tydlig riktning för utvecklingen av vården. Målet är en jämlik vård som ges med samma kvalitet i hela landet.

Regeringen beslutade i januari 2026 att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram kunskapsstöd och annan vägledning för genomförandet av den nationella planen. I uppdraget ingår att stödja regionernas arbete och att vidta nationella åtgärder för att genomföra planen (S2026/00053). Därutöver har Social­styrelsen fått i uppdrag att under 2026 betala ut 950 miljoner kronor i presta­tionsbaserade medel till regionerna för att stärka vården för tillstånd och sjukdomar som främst drabbar flickor och kvinnor samt för att genomföra den nationella planen för vård vid graviditet, förlossning och tiden efter (S2026/00047).

Nationell handlingsplan och EU-plan mot hjärt- och kärlsjukdom

I november 2025 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att utarbeta en nationell handlingsplan för att förebygga och behandla hjärt- och kärlsjukdom (S2025/01981). Den nationella handlingsplanen ska stärka hälso- och sjuk­vårdens arbete med hjärt- och kärlhälsa och stärka jämlikheten i vården. Den ska omfatta prevention och tidig upptäckt, behandling, ökad patientdelaktighet och egenvård, eftervård och rehabilitering samt förbättrad uppfölj­ning, analys och utvärdering av effekter och resultat. Vidare ska den nationella handlings­planen omfatta områdena precisionsmedicin och riskfaktorhantering. I upp­draget ingår även att uppdatera de nationella riktlinjerna för hjärt­sjukvården. I denna del ska Läkemedelsverket ansvara för uppdateringen av de behandlings­rekommendationer som gäller läkemedel. Uppdraget ska slut­redovisas senast den 15 oktober 2028.

I december 2025 presenterade Europeiska kommissionen en första EU-plan för hjärt- och kärlhälsa (COM(2025) 1024). Planen innehåller förebyggande insatser, screening och andra åtgärder för tidig upptäckt och diagnos samt vägledning för behandling, vård och rehabilitering. Genomgående teman i planen är digital innovation, forskning och kunskap samt motverkande av ojämlikheter. Planen innehåller siffersatta mål på EU-nivå för minskad dödlig­het och ökade hälsokontroller. EU-planen ska komplettera medlemsstaternas nationella åtgärder och fokuserar på områden där EU kan bidra med ett mervärde. Kommissionens plan är ett svar på slutsatser från EU:s minister­råd i november 2024 om förbättrad hjärt- och kärlhälsa i EU (rådets dokument 15315/24).

Vårdens bemötande av personer med funktionsnedsättning

Den 19 februari 2026 beslutade regeringen om ett uppdrag till Myndigheten för vård- och omsorgsanalys att kartlägga och analysera hälso- och sjuk­vårdens tillgänglighet för och bemötande av personer med funktionsned­sättning. Uppdraget omfattar både barn och vuxna (S2026/00289).

Bakgrunden till uppdraget är rapporter om att personer med funktionsned­sätting möter hinder i vården i form av brister i den fysiska och digitala tillgänglig­heten och i bemötandet från vårdpersonal. Det har också visats att vården inte är jämlik för personer med funktionsnedsättning, vilket t.ex. tar sig uttryck i sämre tillgång till läkemedel och behandlingar samt att anpassningar som kan behövas inte alltid görs. Det finns också en bristande medvetenhet och kunskap inom hälso- och sjukvården om funktionsnedsättningar och vilka konsekvenser de kan medföra.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys ska därför enligt uppdraget göra fördjupade analyser om varför vården fortfarande inte är jämlik för personer med funktionsnedsättning och lämna förslag på konkreta åtgärder som kan bidra till ökad tillgänglighet och bättre bemötande. I analysen av vårdens till­gäng­lighet och bemötande ska myndigheten också identifiera skillnader mellan regioner och vårdnivåer samt hinder mot en jämlik vård. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november 2027.

Nationell utvärdering av vård vid adhd och autism

I mars 2026 publicerade Socialstyrelsen resultatet av en nationell utvärdering av vården vid adhd och autism (artikelnummer 2026-3-10064). Avsikten har varit att undersöka hur väl vården följer de nationella riktlinjerna för adhd och autism från 2024 och belysa regionala skillnader i kvalitet och tillgång till insatser.

Resultaten visar att det finns utmaningar, både inom vården och i sam­hällets stödstrukturer för personer med adhd och autism. Trots de natio­nella riktlinjerna som syftar till jämlik vård och stöd kvarstår stora skillnader mellan regioner, områden med varierande socioekonomiska förutsättningar och mellan olika verksamheter. Socialstyrelsen anger att dessa skillnader får påtagliga konsekvenser för individen, framför allt när det gäller utbildning, självständighet, hälsa och möjligheten till delaktighet i samhället.

Socialstyrelsen konstaterar att ett av de största hindren för en sammanhållen vård och omsorg är en otydlig ansvarsfördelning mellan olika delar av vården och verksamheter inom socialtjänsten. Samverkan behöver därför utvecklas både nationellt och regionalt. Vidare visar utvärderingen att möjligheten till tidiga insatser skiljer sig mellan olika delar av landet och mellan verksamheter.

Nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd

Sällsynta hälsotillstånd avser enligt Socialstyrelsens termbank en sjukdom, skada, störning eller förändring i en kroppsfunktion med låg prevalens, vilket som vägledning innebär att tillståndet finns hos färre än 5 av 10 000 invånare. Sällsynta hälso­tillstånd medför vanligen varaktiga konsekvenser för livsvill­koren och sär­skilda problem som betingas av sällsyntheten. De kräver speciell kompetens och ofta samordnade insatser från hälso- och sjukvården och övriga samhället.

I januari 2024 beslutade regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett förslag till nationella strategi inom området sällsynta hälsotillstånd (S2024/00038). Uppdraget gavs bl.a. med hänvisning till ett tillkännagivande från riksdagen (se nedan om tidigare riksdagsbehandling). Strategin ska enligt uppdraget utgå från patientgruppernas behov och bidra till att skapa samsyn kring mål och prioriteringar för det fortsatta arbetet. Strategin ska bygga på befintliga hälso- och sjukvårdsstrukturer och fokusera på att tydliggöra sam­ordnande och kunskapsspridande funktioner. Frågan om läkemedel för be­handling av sällsynta hälsotillstånd omfattades inte av uppdraget.

Socialstyrelsen redovisade i april 2025 sitt förslag till nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd (artikelnummer 2025-3-9488). Den föreslagna strate­gin samlar insatser inom sex fokusområden, vart och ett med ett övergripande mål och olika delmål. De sex fokusområdena är:

1. tidig diagnos och jämlik tillgång till vård
2. samordnade vårdinsatser
3. kunskap om patientgruppen
4. delaktighet för patienter och närstående
5. synliggörande av sällsynta hälsotillstånd
6. samordning för långsiktig hållbarhet.

Det sjätte fokusområdet har som övergripande mål att skapa ett långsiktigt fokus på sällsynta hälsotillstånd och att alla berörda aktörer ska känna till, genomföra och följa upp strategin på ett samordnat sätt. Till detta anges som ett delmål att det ska finnas en stark och samordnad drivkraft för strategins genomförande. Insatsen för att uppnå detta är enligt förslaget att ge Social­styrelsen och det nationella programområdet för sällsynta sjukdomar förutsättningar att utforma samarbetsformer för att stärka den befintliga nationella samordningsfunk­tionen.

Förslaget till nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd bereds inom Regeringskansliet.

Uppdrag om informations- och kunskapsspridning om sällsynta hälsotillstånd

I september 2025 gav regeringen ett uppdrag till Socialstyrelsen att genomföra insatser med fokus på infor­mations- och kunskapsspridning om sällsynta hälsotillstånd (S2025/01639). Insatserna ska i första hand vara riktade mot hälso- och sjukvården. De ska enligt uppdraget bidra till att uppmärksamma komplexiteten som följer av sällsyntheten, synliggöra var medicinsk expertis finns och ge ökad kännedom om genetisk diagnostik mot bakgrund av att den stora majoriteten av alla sällsynta hälsotillstånd bedöms ha genetiskt ursprung. Vidare ingår det i uppdraget att föreslå former för hur kunskapsspridning och kun­skapshöjande insatser inom området kan samordnas, struktureras och till­gäng­liggöras.

I uppdraget hänvisar regeringen till Socialstyrelsens förslag till nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd, och särskilt insatser inom försla­gets tredje fokusområde som handlar om kunskap om patientgruppen (se ovan). Upp­draget ska redovisas senast den 31 december 2026.

Överenskommelse om sällsynta hälsotillstånd m.m. 2025

I december 2024 slöt staten och SKR en överenskommelse om en person­centrerad, tillgänglig och jämlik mödrahälsovård och förlossningsvård samt förstärkta insatser för kvinnors hälsa och inriktning för vård och be­handling av sällsynta hälsotillstånd 2025 (S2024/00007). I den del av överenskom­melsen som handlar om vård och behandling av sällsynta hälsotillstånd anges bl.a. att det i varje samverkansregion finns ett centrum för sällsynta diagnoser. Enligt överenskommelsen ska verksamheten vid centrumen fortsätta att utvecklas och verka för att personer som har sällsynta hälsotill­stånd ska få möjlighet till omsorg, diagnos och adekvat behandling. Inom ramen för denna del av överenskommelsen har totalt 10 miljoner kronor avsatts.

Av överenskommelsen framgår vidare att det genom en tidigare överens­kommelse mellan staten och SKR har funnits en långsiktig inriktning för området säll­synta hälsotillstånd sedan 2018. Med överenskommelsen för 2025 har parterna enats om en fortsättning på arbetet med att skapa ökade förut­sättningar för en god, jämlik, jämställd och tillgänglig vård av sällsynta hälso­tillstånd som sätter patienten i centrum. Det ska göras genom att även fortsättningsvis stödja be­fintliga strukturer, utveckla den nationella samord­ningen samt öka patientper­spektivet när det gäller vård och behandling av personer med sällsynta hälsotillstånd. I genomförandet av arbetet är patient­deltagandet och samverk­ansregionernas centrumstruktur för sällsynta diag­noser centralt. Nationell samordning inom Nationellt system för kunskaps­styrning hälso- och sjukvård anges vara en förutsättning för att stärka området sällsynta hälso­tillstånd. Vidare anges att det finns en upparbetad samverkans­kultur mellan olika aktörer, såväl patient­företrädare som myndigheter och regioner, på omr­ådet som bör värnas och utvecklas.

När det gäller den nationella samordningen av sällsynta hälsotillstånd anges också att denna sedan 2019 utgår från regionernas gemensamma system för kun­skapsstyrning i hälso- och sjukvården. Den nationella samordningen ska öka förutsättningarna för en sammanhållen struktur för vård och behand­ling som rör sällsynta hälsotillstånd. I den nationella samordningen ingår att stödja det arbete som bedrivs inom ramen för kunskapsstyrningen, dess nationella arbetsgrupper och vid samverkansregionernas centrum för sällsynta diagnoser. I samord­ningen ingår dessutom att föra dialog med relevanta aktörer där både professions- och patientperspektivet är representerat. I arbetet ingår även att stödja det natio­nella programområdet för sällsynta sjukdomar i dess omvärlds­bevakning i fråga om framsteg inom forskning och utveckling samt om region­ernas olika vårdutbud. I samverkan med det nationella programområdet för sällsynta sjukdomar ska samordningen även analysera vilken kunskap som långsiktigt behöver säkras, med särskild hänsyn till mål­gruppernas behov.

En förstärkt vårdsatsning för sällsynta hälsotillstånd m.m.

I redogörelsen för hälso- och sjukvårdspolitikens inriktning i budgetproposi­tionen för 2026 föreslår regeringen en förstärkt vårdsatsning för att möta vårdens utmaningar och säkra patienternas tillgång till en jämlik hälso- och sjukvård. I satsningen ingår t.ex. att utveckla arbetet när det gäller sällsynta hälsotillstånd. För den förstärkta vårdsatsningen avsätts 450 miljoner kronor per år under perioden 2026–2028. Riksdagen beslutade i enlighet med reger­ingens budget­förslag (prop. 2025/26:1 utg.omr 9, bet. 2025/26:SoU1. rskr. 2025/26:114).

I regleringsbrevet för budgetåret 2026 i fråga om anslaget 1:6 Bidrag till folkhälsa och sjukvård avsätter regeringen 50 miljoner kronor för insatser inom området för sällsynta hälsotillstånd (anslagspost 57).

I Socialstyrelsens regleringsbrev för 2026 har regeringen gett i uppdrag att betala ut 2 500 000 kronor till organisationer som bidrar till en mer patient­centrerad vård för patientgruppen personer med sällsynta hälsotillstånd.

Svar på riksdagsfråga om sällsynta hälsotillstånd

I december 2025 besvarade sjukvårdsministern en riksdagsfråga om en nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd (fr. 2025/26:321). Av svaret framgår att Socialstyrelsens förslag till nationell strategi bereds men att regeringen anser att flera av de fokusområden som Socialstyrelsen har identifierat är viktiga och att regeringen redan nu gett ett uppdrag om att förbättra kunskapen om sällsynta hälsotillstånd inom hälso- och sjukvården. Vidare anför sjukvårdsministern att det är för tidigt att uttala sig om hur medlen för den förstärkta vårdsatsning som inleddes med budgeten för 2026, och som sällsynta hälsotillstånd är en del av, kommer att användas. Avslut­ningsvis framgår av svaret att regeringen ser ett behov av ett utvecklat och samordnat arbete inom området.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden

Motionsyrkanden om vård och behandling av olika sjukdomar, om nationella riktlinjer och andra former av kunskapsstyrning och om nationella screening­program behandlades senast i betänkande 2024/25:SoU17. I betänkandet behandlades även motioner om sällsynta diagnoser och sjukdomar. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena och riksdagen följde utskottets förslag (prot. 2024/25:107).

Tillkännagivande om en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar

Utskottet föreslog i betänkande 2022/23:SoU13 ett tillkännagivande till regeringen om en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar. Utskottet anförde följande i betänkandet (s. 22, ingen res.):

När det gäller frågan om sällsynta sjukdomar vill utskottet inledningsvis påminna om att utskottet tidigare har riktat ett tillkännagivande till regeringen om en särskild nationell strategi och en särskild finansiering för att patienter i hela landet ska få tillgång till läkemedel mot sällsynta sjukdomar och diagnoser. Regeringen har gett Tandvårds- och läkemedels­förmånsverket i uppdrag att analysera och föreslå hur patienternas tillgång till läkemedel för behandling av sällsynta sjukdomar kan stärkas och utskottet välkomnar detta arbete. Utskottet konstaterar vidare att det i Sverige inte finns någon nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar. Patienter med sällsynta sjukdomar kan få vänta länge på en diagnos, och därmed på behandling och uppföljning. Vidare är sällsynta sjukdomar ofta förenade med komplexa behov. Det krävs enligt utskottet ett samlat grepp om vården och omsorgen för personer med sällsynta sjukdomar och ett brett regionalt, nationellt och internationellt samarbete. Utskottet anser därför att regeringen bör ta fram en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar.

Riksdagen biföll utskottets förslag till riksdagsbeslut (rskr. 2022/23:192).

Av regeringens skrivelse Riksdagens skrivelser till regeringen – åtgärder under 2025 (skr. 2025/26:75 s. 203 f.) framgår följande när det gäller tillkänna­givandet om en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjuk­domar:

I budgetpropositionen för 2024 (prop. 2023/24:1 utg.omr. 9 avsnitt 3.5 s. 42) aviserade regeringen avsikten att ta fram en nationell strategi för sällsynta diagnoser. Regeringen initierade arbetet under hösten 2023 genom att bjuda in patientorganisationer, professioner, myndigheter och andra organisationer för att diskutera vad som bör ingå respektive inte ingå i strategin. Reger­ingen har gett Socialstyrelsen ett uppdrag att ta fram ett förslag på en nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd. Enligt uppdraget ska den nationella strategin bl.a. utgå från patientgruppernas behov och bidra till att skapa samsyn kring mål och prioriteringsområden för inrikt­ningen framåt, bygga vidare på befintliga hälso- och sjukvårds­strukturer samt fokusera på att tydliggöra samordnande och kunskaps­spridande funk­tioner. Uppdragstiden förlängdes den 20 mars 2025 och uppdraget redo­visades den 13 maj 2025. Förslaget till strategi bereds inom Regerings­kansliet.

Den 25 september fick Socialstyrelsen i uppdrag att genomföra riktade insatser med fokus på informations- och kunskapsspridning om sällsynta hälsotillstånd (S2025/01639). I uppdraget ingår även att analysera och föreslå lämpliga former för hur kunskapsspridning och kunskapshöjande insatser inom området kan samordnas, struktureras och tillgängliggöras för hälso- och sjukvården och andra berörda aktörer. Uppdraget ska slutredo­visas senast den 31 december 2026. Punkten är inte slutbehandlad.

Utskottets ställningstagande

Den etiska plattformen och riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvården etablerades för 30 år sedan mot bakgrund av en växande klyfta mellan å ena sidan tillgängliga resurser och å andra sidan vad som efterfrågas och vad som är medicinskt och tekniskt möjligt. I riksdagsbehandlingen kon­staterade utskottet att de val som görs i hälso- och sjukvården alltid grundar sig på värderingar av något slag. Utskottet framhöll betydelsen av att det förs en öppen diskussion om prioriteringsgrunderna för att säkerställa att det finns ett brett stöd för de styrande värderingarna och att nödvändiga prioriteringar uppfattas som rimliga och rättfärdiga. Denna demokratiska förankring är lika viktig nu som då, inte minst för att upprätthålla förtroendet för vården.

Utskottet påminner om att den etiska plattformen och riktlinjerna för priori­teringar i hälso- och sjukvården inte låter sig förenas med en av riksdagen fast­ställd lista där vissa sjukdomar generellt prioriteras framför andra. Med ut­gångspunkt i detta har utskottet sedan länge som princip att avstå från att ställa sig bakom motionsförslag om satsningar på enskilda sjukdomar eller om att organisera vården av patienter med dessa sjukdomar på ett visst sätt. Att göra bedömningar i sådana frågor är enligt utskottet i första hand ett ansvar för sjukvårdshuvudmännen, med vägledning och stöd i den etiska plattformen och de verktyg för prioriteringar som utvecklats med denna som bas.

Med detta sagt önskar utskottet ändå uppmärksamma vissa pågående arbeten med anledning av de förslag som förts fram i motionerna. Inled­ningsvis hänvisar utskottet till den nationella strategin inom området psykisk hälsa och suicidprevention och det delmål i strategin som handlar om att öka investeringarna i barn och unga för en god psykisk hälsa genom hela livet, vilket rymmer insatser för att bl.a. öka barns och ungas tillgång till stöd. Regeringen har också tillsammans med SKR tagit initiativ för att förebygga psykisk ohälsa hos barn, vilket bl.a. innefattar insatser för att utveckla stödet till barn och unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, och för att öka tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin. I anslutning till detta upp­märksammar utskottet även den information som socialmi­nistern och före­trädare för Inspektionen för vård och omsorg lämnade vid utskottets samman­träde den 19 februari 2026 med anledning av inspektionens redo­visning av ett regeringsuppdrag om tillsyn av privat finansierad neuro­psykiatrisk vård av barn (artikelnummer Ivo 2026-03). Vidare har regeringen tagit initiativ till ett strategiskt och systematiskt utvecklingsarbete i regionerna för vården i sam­band med graviditet, för­lossning och tiden efter. Regeringen har också antagit en uppdaterad cancer­strategi och med utgångspunkt i denna slutit en överens­kommelse med SKR, i vilken det framhålls att arbetet för en stärkt cancervård ska genom­syras av jämställdhet och jämlikhet. Därutöver har regeringen beslutat om ett myndighetsuppdrag som ska bidra med kunskap och förslag som kan förbättra hälso- och sjuk­vården för personer med funk­tionsned­sättning. I sam­band med det noterar utskottet även Socialstyrelsens nyligen redovisade nationella utvärdering av vården vid adhd och autism.

Med detta avstyrker utskottet motionerna 2025/26:539 (S), 2025/26:630 (S), 2025/26:631 (S), 2025/26:1190 (M), 2025/26:1585 (L), 2025/26:2654 (L), 2025/26:2777 (V) yrkandena 27, 41, 43 och 46, 2025/26:2778 (V) yrkande 11, 2025/26:3096 (KD) yrkandena 2 och 3, 2025/26:3100 (KD) yrkandena 1 och 2, 2025/26:3106 (KD) yrkandena 2 och 3, 2025/26:3263 (M), 2025/26:3359 (MP) yrkande 3, 2025/26:3479 (M), 2025/26:3494 (L) yrkandena 1–3, 2025/26:3542 (MP) yrkandena 23, 24 och 30 samt 2025/26:3544 (MP) yrkandena 16 och 17.

I flera motioner framställs förslag om att utarbeta olika former av kun­skapsstöd på olika områden som led i en styrning för en god, jämlik och kun­skapsbaserad hälso- och sjukvård. Med anledning av dessa förslag kon­staterar utskottet att det finns etablerade strukturer för samarbete mellan regionerna och mellan dem och staten för att identifiera och prioritera behov av kun­skapsstöd, för att utveckla och införa sådant stöd i den kliniska vardagen och för att följa upp resultaten. Utskottet anser att detta är en lämplig utgångspunkt för kunskapsstyr­ningen. Samma skäl som leder utskottet fram till den prin­cipiella hållningen att inte ta ställning för satsningar på enskilda sjukdomar innebär således att utskottet i princip även avstår från att ta ställning för initiativ till att utveckla sär­skilda kunskapsstöd på enskilda områden. Utskottet avstyrker därför motio­nerna 2025/26:894 (S) yrkandena 1 och 2, 2025/26:1188 (M) yrkandena 1 och 2, 2025/26:1206 (M) yrkandena 1 och 2, 2025/26:1686 (M), 2025/26:2081 (M) yrkandena 1–3, 2025/26:2486 (M), 2025/26:2521 (M), 2025/26:2707 (M) yrkande 2, 2025/26:3359 (MP) yrkandena 1 och 2, 2025/26:3471 (KD) yrkandena 1 och 2, 2025/26:3542 (MP) yrkandena 21 och 31 samt 2025/26:3544 (MP) yrkande 26.

Med anledning av de motionsförslag som framförts om screeningverk­samheten konstaterar utskottet att tidig upptäckt och diagnos är en central faktor för en effektiv behandling av bl.a. olika cancerformer. Hälso- och sjukvårdens allmänna mål om en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen motiverar insatser för att främja ett högt deltagande i screening­program för vissa allvarliga sjukdomar och hälso­tillstånd. I särskilt angelägna fall har staten möjlighet att besluta om avgiftsfri screening. I övrigt har Socialstyrelsen i uppdrag att besluta om rekommenda­tioner i enlighet med myndighetens modell för bedömning, införande och uppföljning av nationella screeningprogram. Utskottet konstaterar att beslut enligt denna modell föregås av expertutlåtanden och flera komplicerade bedömningar. Det handlar bl.a. om att väga samman effekten av ett screening­program med dess kostnads­effektivitet i relation till behovet. Screening ska liksom andra åtgärder i hälso- och sjukvården prioriteras med hänsyn till samhällets begränsade resurser.

När det särskilt gäller screening på cancerområdet välkomnar utskottet att regeringen har antagit en uppdaterad nationell cancerstrategi och att denna inne­håller insatser för att skapa en jämlik tillgång till screening över hela landet och ett högt och jämlikt deltagande i syfte att främja tidig upptäckt. Denna del av strategin omhändertas i hög grad genom överenskommelsen mellan staten och SKR om en jämlik och effektiv cancervård. Bland insatserna i strategin ingår också att Socialstyrelsen ska stärka och utveckla sin process för rekommendationer inom screeningområdet och att i rekom­menda­tionerna inkludera metoder för att nå fram till grupper som är under­repre­senterade i screeningen. Utskottet noterar att regeringen inom ramen för detta har beslutat om ett uppdrag till Socialstyrelsen att se över åldersgränserna för bröstcancer­screeningen och för de andra screeningprogram­men.

Utskottet anser att det är angeläget att regeringen fullföljer den särskilda satsningen som riksdagen beslutade om 2021för att utrota livmoder­halscancer senast under 2027. Det är därför välkommet att detta omfattas av den natio­nella cancerstrategin och överenskommelsen med SKR om en jämlik och effektiv cancervård. Utskottet noterar bedömningen i budgetpropositionen att sats­ningen kommer att avslutas planenligt. Vidare noterar utskottet att det pågår ett regiongemensamt program för organiserad prostata­cancertestning som bl.a. ska bidra med kunskap och förberedelser som kan ligga till grund för ett eventuellt framtida ställningstagande för ett screening­program. Med hän­visning till detta ser inte utskottet anledning för riksdagen att vidta någon av de åtgärder som föreslås i motionerna 2025/26:821 (C) yrkandena 1 och 2, 2025/26:1819 (S), 2025/26:2310 (S), 2025/26:2313 (M), 2025/26:2373 (SD) yrkandena 1–3, 2025/26:2777 (V) yrkandena 42, 44 och 45, 2025/26:3179 (C) yrkande 45, 2025/26:3495 (L), 2025/26:3542 (MP) yrkande 27, 2025/26:3591 (S) yrkande 46 och 2025/26:3645 (S) yrkande 61. Utskottet  avstyrker därför motionerna.

I ett antal motioner framförs förslag om arbetet med sällsynta hälsotillstånd. Med anledning av dessa förslag påminner utskottet om att riksdagen i maj 2023 beslutade att rikta ett tillkännagivande till regeringen om behovet av att ta fram en nationell handlings- och samordningsplan för sällsynta sjukdomar. Tillkännagivandet är inte slutbehandlat. Utskottet noterar att Socialstyrelsen på regeringens uppdrag har utarbetat ett förslag till nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd och att detta förslag bereds inom Regerings­kansliet. I den föreslagna strategin ingår samordning för långsiktig hållbarhet som ett av sex priori­terade områden. Inom ramen för detta område föreslås insatser för att stärka den befintliga nationella samord­ningsfunk­tionen som utgår från regi­onernas gemensamma system för kun­skapsstyrning i hälso- och sjukvården och de särskilda sjukvårdsregionala centrumen för sällsynta diagnoser. Med hänvisning till den föreslagna strategin har regeringen också fattat beslut om ett myndighets­uppdrag för att stärka informationsspridningen och kunskapen om sällsynta hälso­tillstånd inom hälso- och sjukvården. Sammantaget konsta­terar utskottet att regeringen bedriver ett arbete för att utveckla vården av sällsynta hälsotillstånd och att detta också är en del av den förstärkta vård­satsning som har inletts i och med budgeten för 2026. Mot bakgrund av detta avstyrker utskottet motionerna 2025/26:905 (S) yrkande 1, 2025/26:1567 (S), 2025/26:3542 (MP) yrkande 43 och 2025/26:3645 (S) yrkandena 62 och 63.

Med tanke på det förslag om en strategi för hjärt- och kärlhälsa som framförts i två motioner ser utskottet anledning att välkomna regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att utarbeta en nationell handlingsplan för att förebygga och behandla hjärt- och kärlsjukdomar. Utskottet ser framför sig att denna handlingsplan kommer att bidra till att stärka hälso- och sjuk­vårdens arbete med hjärt- och kärlhälsa och även stärka jämlikheten i vården. Utöver detta uppmärksammar utskottet det kompletterande arbete för hjärt- och kärl­hälsa som har inletts på EU-nivå och som var föremål för en överläggning med regeringen vid utskottets sammanträde den 10 mars 2026 (prot. 2025/26:34). Det finns i och med detta inte anledning för riksdagen att ta något initiativ enligt förslagen i motionerna 2025/26:3179 (C) yrkande 37 och 2025/26:3542 (MP) yrkande 44, som utskottet därmed avstyrker.

Motionerna

Regionala etiska råd

I kommittémotion 2025/26:3542 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) yrkande 34 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör ge Statens medicinsk-etiska råd (Smer) i uppdrag att utarbeta förslag på hur arbetet med regionala etiska råd, med tydlig koppling till Smer, kan stärkas. Regionala etiska råd kan enligt motionärerna bidra till att höja förtroendet för att prioriteringar i vården görs på ett transparent och professionellt sätt. Kopp­lingen till Smer anser motionär­erna är nödvändig för att prioriteringsprin­ciperna ska tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt i hela landet.

Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter

I ett antal motioner framförs förslag om assisterad befruktning. Det gäller kommittémotion 2025/26:3188, där Martina Johansson m.fl. (C) i yrkande 9 föreslår ett tillkännagivande om en generösare och nationellt mer jämlik fertili­tetsvård. Motionärerna anser att tillgången till fertilitetsbehandlingar som provrörsbefruktning och insemination ska vara jämlik oavsett var i landet man bor. De menar därför att det behövs ett samlat nationellt grepp i frågor som rör fertilitet med ett mer enhetligt, patientcentrerat och generöst regelverk där behandlingar i högre grad finansieras av det offentliga.

I kommittémotion 2025/26:3535 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör gå vidare med att införa internationella begränsningar när det gäller hur många barn som en enskild könscellsdonator får ge upphov till. Motionärerna anser att en nationell begränsning som den svenska inte kan bli fullt ut effektiv om inte andra länder också tillämpar begränsningar och inrättar system för att upprätthålla dem. I yrkande 2 föreslår motionärerna ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att se över regelverket för vid vilken ålder den som kommit till genom en könscellsdonation ska kunna få ta del av infor­mation om donatorns identitet.

Ett förslag till tillkännagivande om att den som kommit till med hjälp av assisterad befruktning ska ha rätt att söka kontakt med genetiska halvsyskon föreslås i motion 2025/26:1579 av Lina Nordquist och Jakob Olofsgård (båda L). I motion 2025/26:3484 av Helene Odenjung (L) föreslås ett tillkänna­givande om att båda kvinnorna i en samkönad relation ska få tillgång till offentligt finansierad fertilitetsbehandling med assisterad befruktning såsom insemi­nation eller IVF, dvs. provrörsbefruktning.

I ytterligare ett par motioner framställs förslag om abort. I kommittémotion 2025/26:503 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) föreslås ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med förslag som säker­ställer en framtida ut­formning av abortlag­stiftningen som inkluderar alla berörda oavsett kön. Motionärerna framhåller att det sedan steriliseringskravet inför ett könsbyte avskaffades inte enbart är kvinnor som är i behov av abortvård och att regleringen av aborträtten för att vara inkluderande antingen behöver vara könsneutral eller fullständig i sin uppräk­ning av vilka som omfattas.

I motion 2025/26:3146 av Helene Odenjung (L) föreslås ett tillkänna­givande om att regeringen bör se över och modernisera Socialstyrelsens rättsliga råd för att säkerställa att rådets beslutsfattande om sena aborter präglas av vetenskaplig evidens, transparens och rättssäkerhet.

Förslag till åtgärder mot könsstympning har förts fram i ett par motioner. Det gäller motion 2025/26:1262 av Louise Thunström m.fl. (S). Där föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör genomföra informationsinsatser och utbildningar för att höja kunskapen om kvinnlig könsstympning bland dem som är utsatta, men också bland verksamma i civil­samhället och i vården, skolan och andra yrken som kommer i kontakt med de som är utsatta. I motion 2025/26:1916 av Mathias Tegnér (S) yrkande 3 föreslås ett tillkännagivande om att se över rådande lagstiftning gällande könsstympning för att stärka möjligheterna till lagföring. I motion 2025/26:3785 av Magnus Resare (M) föreslås ett tillkännagivande om att se över möjligheten att tillsätta en utredning i syfte att skärpa straffen för föräldrar och andra personer som med­verkar till kvinnlig könsstympning.

Könstillhörighetslagstiftningen

I motion 2025/26:206 av Josef Fransson (SD) föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som innebär en återgång till den lag som gällde innan lagstiftningen om förbättrade möjlig­heter att ändra kön röstades igenom. Josef Fransson (SD) föreslår även i motion 2025/26:269 ett tillkänna­givande om att regeringen bör ge Social­styrelsen i uppdrag att ta fram och redovisa infor­mation om hur och i vilken omfattning könskorri­gerande vård för barn bedrivs.

Erik Hellsborn (SD) föreslår i motion 2025/26:580 ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram en ny könstillhörighetslagstiftning som baseras på att en människa antingen är kvinna eller man och att den kromosomuppsättning som avgör kön inte på­verkas av hur en person upplever verkligheten eller genom hormonbehandling eller kirurgiska ingrepp.

Vidare föreslår Markus Wiechel m.fl. (SD) i motion 2025/26:3089 ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att den nya könstillhörighetslagen rivs upp. Motionärerna anser att riksdagen forcerade beslutet och ensidigt tillgodosåg transpersoners rättigheter utan att väga in risker i fråga om skyddet för flickor och kvinnor, för missbruk inom idrotten och för att ungdomar som redan är sårbara på grund av psykisk ohälsa kan fatta beslut som de senare ångrar.

Ett förslag till tillkännagivande om att riva upp den nya könstillhörig­hetslagen framställs även i motion 2025/26:3463 av Christian Carlsson m.fl. (KD). Motionärerna anser att det även i fortsättningen ska vara möjligt att byta juridiskt kön, men först efter en medicinsk utredning, en diagnos om köns­dysfori och ett godkännande av Socialstyrelsen. De anser därför att de tidigare bestämmelserna om detta och även den tidigare åldersgränsen på 18 år, som gällde fram till den 1 juli 2025 då den nya könstillhörighetslagstiftningen trädde i kraft, bör återinföras.

I motion 2025/26:2768 av Niels Paarup-Petersen och Helena Vilhelmsson (båda C) föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör säkerställa att den nya lagen om ändring av juridiskt kön inte får oönskade konse­kvenser. Med hänvisning till att liknande lagstiftning i bl.a. Tyskland har missbrukats efter­frågar motionärerna en utvär­dering av hur den svenska lagen har tillämpats i praktiken med särskilt fokus på kriminalvården, rättsväsendet och andra skyddade miljöer.

Dödshjälp

I kommittémotion 2025/26:3583 av Muharrem Demirok m.fl. (C) yrkande 5 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen bör utreda ett införande av aktiv dödshjälp. Motionärerna anser att det bör finnas en rätt till dödshjälp för personer som lider av smärtsam och obotlig sjukdom och som under ordnade former vill kunna bestämma över sin död. De framhåller att rätten till värdighet i livets slut är en angelägen fråga med hänsyn till den personliga integriteten och självbestämmandet över den egna kroppen.

Andra förslag till tillkännagivanden om att regeringen bör utreda möjlig­heten att införa någon form av dödshjälp i Sverige framförs i motionerna 2025/26:3090 av Markus Wiechel (SD), 2025/26:1515 av Kristina Axén Olin (M), 2025/26:2078 av Ann-Sofie Lifvenhage (M), 2025/26:3262 av Alexandra Anstrell (M), 2025/26:3351 av Helena Storckenfeldt (M), 2025/26:412 av Niels Paarup-Petersen (C), 2025/26:1547 av Alireza Akhondi (C), 2025/26:2070 av Kerstin Lundgren (C) och 2025/26:3417 av Janine Alm Ericson och Malte Tängmark Roos (båda MP).

I motion 2025/26:3096 av Mikael Oscarsson (KD) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att Sverige ska stå fast vid förbudet mot dödshjälp och i stället utveckla den palliativa vården.

Organdonation

I motion 2025/26:1222 av Eva Lindh m.fl. (S) föreslås ett tillkännagivande om att öka kännedomen om donationsregistret så att fler tar aktiv ställning till organdonation.

I motion 2025/26:507 av Katarina Luhr m.fl. (MP) föreslås ett tillkänna­givande om ny lagstiftning i Sverige för att införa ett s.k. opt-out-system för organdonation, dvs. ett system som bygger på att man förutsätts vara villig att donera organ och vävnader om man inte har anmält motsatsen.

Gällande rätt

Abortlagen

Av abortlagen (1974:595) framgår att om en kvinna begär att hennes havande­skap ska avbrytas får en abort utföras om åtgärden vidtas före utgången av den 18:e havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Efter utgången av den 18:e havandeskapsveckan får en abort utföras endast om Socialstyrelsen ger kvinnan tillstånd till åtgärden. Ett sådant tillstånd får lämnas endast om det finns synnerliga skäl för aborten och aldrig om det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt. Om det kan antas att havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa får Socialstyrelsen ge tillstånd till att avbryta havandeskapet efter utgången av den 18:e havande­skapsveckan och oavsett hur långt havandeskapet framskridit.

Enligt 18 § förordningen (2015:284) med instruktion för Socialstyrelsen ska det inom myndigheten finns ett särskilt beslutsorgan som benämns Social­styrelsens råd för vissa rättsliga, sociala och medicinska frågor (Rättsliga rådet). Beslutsorganet ska bl.a. avgöra ärenden om de tillstånd till abort och tillstånd till avbrytande av havandeskap som Socialstyrelsen ska ge enligt abortlagen.

I samband med beslutet om lagen om fastställande av kön i vissa fall ut­talade sig utskottet om vilken rättsverkan ett sådant fastställande av kön bör ha. Utgångspunkten är att det kön som fastställs ska vara det som styr den enskildes rättigheter och skyldigheter i de fall där könet har rättslig betydelse. Bestämmelsen i abortlagen om en kvinnas begäran om abort tas emellertid upp som exem­pel på bestämmelser som utskottet förutsätter ska kunna tillämpas analogt på en person som bytt juridiskt kön från kvinna till man (bet. 2023/24:SoU22 s. 121 f.).

Lagen och förordningen om genetisk integritet m.m.

I lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. finns bestämmelser om be­gränsningar i användningen av viss bioteknik som utvecklats för medicinska ändamål samt om vissa rättsliga verkningar av sådan användning. Syftet med lagen är att värna den enskilda människans integritet.

Lagens sjätte kapitel reglerar insemination. Enligt bestämmelserna ska upp­gifter om spermiedonatorn antecknas i en särskild journal som ska bevaras i minst 70 år. Den som har tillkommit genom inseminationen har efter att ha uppnått tillräcklig mognad rätt att ta del av de uppgifter om donatorn som finns i den särskilda journalen, liksom uppgifter i journalen som avser andra personer som har tillkommit med spermier från samma donator. Sådana upp­gifter ska föras in i journalen på skriftlig begäran av den som tillkommit genom insemina­tionen, förutsatt att denne har uppnått tillräcklig mognad.

Lagens sjunde kapitel innehåller bestämmelser om befruktning utanför kroppen, dvs. befruktning av ett ägg utanför en kvinnas kropp och införande av ägget i en kvinnas kropp. Bestämmelserna om rätt till information för den som har tillkommit genom befruktning utanför kroppen motsvarar de som gäller vid insemination.

Enligt förordningen (2006:358) om genetisk integritet m.m. får Social­styrelsen meddela föreskrifter om hur många barn en donator får ge upphov till. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter som anger att en donator får ge upphov till barn i högst sex familjer i Sverige, om det inte finns synnerliga skäl för ytterligare en familj att få barn med samma donator. Ett par eller en ensam­stående kvinna får donera befruktade ägg och ge upphov till barn i ytterligare en familj utöver den egna. För att undvika genetiska helsyskon i mer än en familj får en donator av äggceller och en donator av spermier, s.k. dubbel­donation, ge upphov till barn i högst en familj (SOSFS 2009:32).

Föräldrabalken

Enligt 1 kap. 15 § föräldrabalken (1949:381) har ett barn som har tillkommit genom en sådan insemination eller befruktning utanför kroppen som har utförts med andra könsceller än föräldrarnas egna rätt att av sina föräldrar få veta det. Föräldrarna ska så snart det är lämpligt upplysa barnet om att han eller hon har tillkommit genom en sådan behandling.

Humanmaterialförordningen

I EU:s s.k. humanmaterialförordning (förordning (EU) 2024/1938) fastställs kvalitets- och säkerhetsstandarder för human­biologiskt material som är avsett för användning på människor. Andra benämningar på humanbiologiskt material är enligt förordningen humanmaterial eller SoHO, efter engelskans substances of human origin. I förordningen regleras även aktiviteter relaterade till human­material. Genom förordningen ska en hög hälsoskyddsnivå säker­ställas för människor, särskilt för SoHO-donatorer, SoHO-mottagare och barn som kommit till genom medicinskt assisterad befruktning.

Enligt förordningens artikel 58 punkt 10 ska könscellsbanker och andra s.k. SoHO-enheter som distribuerar reproduktivt humanmaterial, t.ex. spermier, från tredjepartsdonation följa regler som fastställs i nationell lagstiftning om gränserna för antalet barn som kommit till genom medicinskt assisterad befruktning eller antalet användningar på människa av reproduktivt human­material från en och samma SoHO-donator. SoHO-enheterna ska också över­vaka efterlevnaden av sådana regler via register för donatorer av repro­duktivt humanmaterial i enlighet med nationell lagstiftning.

Förordningen trädde i kraft den 6 augusti 2024 och börjar tillämpas den 7 augusti 2027.

Könsstympningslagen

Av lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor framgår att ingrepp i de kvinnliga yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller åstadkomma andra bestående förändringar av dem (könsstympning) inte får utföras, oavsett om samtycke har lämnats till ingreppet eller inte. Den som bryter mot detta förbud döms till fängelse i lägst två och högst sex år. Är brottet med hänsyn till omständigheterna mindre grovt döms till fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst fem och högst tio år.

EU-direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor

Kvinnlig könsstympning är sedan juni 2024 kriminaliserat inom EU genom direktiv (EU) 2024/1385 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Enligt artikel 27 i direktivet ska medlemsstaterna utöver krimina­liseringen säkerställa att det finns ett effektivt, åldersanpassat och lättill­gängligt stöd till brottsoffer som utsatts för kvinnlig könsstympning. Stödet ska bl.a. bestå av gynekologisk, sexologisk och psykologisk vård samt trauma­vård. Vidare ska medlemsstaterna tillhandahålla rådgivning anpassad till brottsoffrens särskilda behov efter det att brottet har begåtts och så länge som det är nödvändigt därefter. Stödet kan tillhandahållas genom mottagnings­centrum som kan ingå i det nationella hälso- och sjukvårdssystemet eller genom en särskild vårdin­rättning.

Medlemsstaterna ska även enligt artikel 34 punkt 7 vidta förebyggande åt­gärder som ska bidra till eller öka medvetenheten om den skadliga sedvänjan med kvinnlig könsstympning och tvångsäktenskap. Vidare ska medlems­staterna enligt artikel 36 punkt 5 vidta åtgärder för att relevant personal inom hälso- och sjukvården ska få riktad utbildning för att på ett kulturmedvetet sätt kunna upptäcka och hantera de fysiska, psykiska och sexuella konsekvenserna av kvinnlig könsstympning.

Direktivet ska vara införlivat i medlemsstaternas lagstiftning senast den 14 juni 2027. Regeringen gav i februari 2025 en utredare i uppdrag att analysera direktivet och bedöma vilka åtgärder som eventuellt krävs för att genomföra det i Sverige (Ju 2025:07, dir. 2025:21). Uppdraget ska redovisas senast den 27 maj 2026.

Transplantationslagen och donationsregistret

Enligt lagen (1995:831) om transplantation m.m. får biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål tas från en avliden män­niska om han eller hon har medgett det eller det på annat sätt kan utredas att åtgärden skulle överensstämma med den avlidnes inställning. Är uppgifterna om den avlidnes inställning motstridiga får ingreppet inte genomföras.

Om det finns närstående till den avlidne måste dessa underrättas om det tilltänkta ingreppet för att ingreppet ska få genomföras. Ingreppet får dock ändå genomföras om den avlidne har medgett det och det inte har varit möjligt att komma i kontakt med någon närstående till honom eller henne.

En möjlig donator får ges organbevarande behandling, vilket innebär inten­sivvårdsinsatser och andra åtgärder för att bevara organens funktion eller för­bättra förutsättningarna för transplantation. Om en möjlig donator får organbe­varande behandling ska förutsättningarna för donation utredas skynd­samt.

Enligt förordningen (2018:307) om donationsregister hos Socialstyrelsen ska Socialstyrelsen med hjälp av automatiserad behandling föra ett register över enskilda personers inställning till att efter sin död donera organ eller vävnader för transplantation eller annat medicinskt ändamål (donationsre­gistret). Uppgifter i donationsregistret får behandlas för att förse sådana sjuk­hus och andra enheter där ingrepp enligt lagen (1995:831) om transplantation m.m. får utföras med information om vilken inställning en person har till dona­tion av organ eller vävnader efter döden.

Av förarbeten till transplantationslagen framgår att skriftliga källor ska ha en särskilt stor betydelse och ett högt bevisvärde vid utredningen av den möjliga donatorns inställning till donation oavsett hur gammal inställningen är. Om den enskilde genom donationsregistret eller på annat sätt skriftligen har gett uttryck för sin inställning, bör den fortsatta utredningen kunna vara summarisk och begränsad till en kontroll av att den enskildes inställning inte har ändrats. Särskild försiktighet är dock motiverad i bedömningen av den enskildes inställning om den enskilde någon gång skriftligen har motsatt sig ett ingrepp samtidigt som det finns uppgifter om att han eller hon senare skulle ha uttryckt en ändrad inställning. Att närstående tolkar att den enskilde har ändrat sin inställning bör inte vara tillräckligt för att frångå den skriftliga källan utan det bör krävas att den enskilde uttryckligen har ändrat sin inställning eller att det finns mycket starka skäl som talar för en ändrad uppfattning i frågan, exempelvis ändrad trosuppfattning (prop. 2021/22:128 s. 59 f.).

I förordningen (2015:284) med instruktion för Socialstyrelsen anges myn­dighetens uppgifter i fråga om donations- och transplantationsfrågor. Social­styrelsen ska ansvara för nationell samordning och spridning av kunskap i frågor om donation och transplantation av organ och vävnader. Myndigheten ska särskilt

•       ansvara för kunskapsstödjande insatser inom donations- och transplanta­tionsområdet till hälso- och sjukvården

•       ansvara för att allmänheten får kontinuerlig information i donationsfrågor

•       verka för ändamålsenliga möjligheter för enskilda att göra sin inställning till donation känd.

Inom Socialstyrelsen ligger dessa uppgifter på Nationellt donationscentrum.

Pågående arbete

Statens medicinsk-etiska råd och regionala etikråd

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) tillsattes av regeringen 1985 som en kommitté inom Socialdepartementet (S 1985:A). Uppdraget är inte tidsbe­gränsat. Smers huvuduppgifter är att

•       analysera medicinsk-etiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv

•       sträva efter en helhetssyn på frågor som rör sådan medicinsk forskning och behandling som kan anses känslig för den mänskliga integriteten eller påverka respekten för människovärdet

•       samla in och väga faktamaterial samt sprida kunskap om de medicinsk-etiska frågorna

•       fungera som organ för informations- och åsiktsutbyte och ha rollen av förmedlande instans mellan vetenskapen, medborgarna och de politiskt ansvariga.

Smer ska enligt uppdraget göra sina bedömningar utifrån ett samhällsper­spektiv och stimulera samhällsdebatten i medicinsk-etiska frågor. I uppdrags­beskrivningen betonas rådets frihet att ta egna initiativ i angelägna medicinsk-etiska frågor.

På sin webbplats informerar Smer om att ett antal regioner har etablerat regionala etiska råd, kommittéer, arbetsgrupper eller nätverk. Ett exempel är Region Östergötland, som har etablerat ett etikråd som en stödfunktion för verksam­heter, ledning och förtroendevalda i frågor som rör etik inom hälso- och sjuk­vården. Av regionens webbplats går att läsa att etikrådet arbetar på region­styrelsens uppdrag med övergripande syfte att verka för ett högt etiskt förhåll­ningssätt i regionen genom att sprida kunskap och utbilda, ge stöd och vägled­ning i viktiga och svåra frågor som rör etik och värderingar samt stimulera etisk diskussion och leda etisk reflektion. Ett annat exempel är Region Norrbottens etikråd, vars uppdrag är att säkra att det etiska arbetet hålls levande och förstärks systematiskt över tid med det övergripande målet att etiska frågor ska vara förankrade och integrerade i både styrning och vårdverk­samhet. Det framgår av regionens webbplats att etikrådet är ett rådgivande organ utan beslutsfunktion. Det framgår även att rådet inte tar ställning till enskilda forskningsprojekt eller patientärenden. Etikrådets ledamöter kan dock i mån av tid bistå vid s.k. etiska ronder eller andra etiska problem.

I oktober 2025 publicerade Smer skrivelsen Stärk den etiska beredskapen inför framtida kriser (Smer 2025:3). Syftet med skrivelsen är att lyfta fram vikten av att stärka den etiska beredskapen inför framtida pandemier och andra kriser. Under covid-19-pandemin aktualiserades svåra värdekon­flikter där olika etiska principer, mål och värden behövde vägas mot varandra. Smer konstaterar att det för att stärka den etiska beredskapen krävs systematisk utbildning i etik samt träning i etiskt beslutsfattande på alla nivåer. Skrivelsen innehåller förslag till åtgärder riktade till regeringen, myndigheter, regioner och kommuner. Ett av förslagen till regionerna och kommunerna är att stärka det etiska arbetet i hälso- och sjukvården och omsorgen. Enligt förslaget bör det i samtliga regioner och kommuner finnas strukturer, resurser och regionala etikråd som stöder etisk reflektion och beslutsfattande i vardagen. Enligt Smer är detta en grundförutsättning för att stå väl rustad i en kris.

Av en nyhet på Smers webbplats den 5 december 2025, med anledning av att Region Norrbottens etikråd och dess ordförande tilldelades Smers etikpris, framgår att Smer gärna skulle se att fler regioner förstod vikten av etikråd och deras positiva inverkan både för personal och patienter och för organi­sationen som helhet. I ett citat uppmanar Smers ordförande samtliga regioner att inrätta regionala etikråd.

Den etiska plattformen om ofrivillig barnlöshet

Riktlinjerna för prioriteringar i hälso- och sjukvården med utgångspunkt i prin­ciperna i den etiska plattformen exemplifieras med fyra breda prioriterings­grupper. Som beskrivits ovan i betänkandets avsnitt om prioriteringar i hälso- och sjukvården ingår ofrivillig barnlöshet i den tredje prioriterings­gruppen.

När riktlinjerna lanserades ansåg regeringen att behandlingar mot ofrivillig barnlöshet borde prioriteras högre än vad den s.k. Prioriterings­utredningen hade gjort i sitt förslag till regeringen. Hos flertalet ofrivilligt barnlösa var det enligt regeringen inte fråga om ett i första hand livskvalitets­relaterat behov utan ett klart hälsorelaterat behov, eftersom det hos de flesta finns en påvisbar bio­logisk rubbning.

Regeringen framhöll också att överväg­anden om prioriteringar enligt den etiska plattformen ska avse behoven och inte, som Prioriteringsutredningen hade gjort, vilken behand­lingsmetod som tillämpas i det enskilda fallet. För behandling mot ofrivillig barnlöshet innebär det, fortsatte regeringen, att det är det medicinska behovet som ska prövas, inte om det ska åtgärdas med IVF-behandling eller genom t.ex. kirurgiska ingrepp. Enligt regeringens mening kunde det för varje tillstånd finnas ett individuellt så betydande medicinskt behov av en åtgärd att hälso- och sjukvården ska tillgodose behovet. Det var därmed relevant att inkludera behandling mot frivillig barnlöshet i den högre tredje prioriteringsgruppen för vård av mindre svåra akuta och kroniska sjuk­domar (prop. 1996/97:60 s. 36 f.).

SRHR-strategin

I oktober 2020 presenterade Folkhälsomyndigheten på regeringens uppdrag en nationell strategi för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, den s.k. SRHR-strategin (artikelnummer 20159). Det övergripande målet i strategin är en god, jämlik och jämställd sexuell och reproduktiv hälsa i hela befolkningen. Huvudmålet är nedbrutet i fyra delmål:

•       sexualitet och sexuell hälsa

•       reproduktion och reproduktiv hälsa

•       egenmakt, integritet och identitet med koppling till hälsa

•       jämlika och jämställda relationer med koppling till hälsa.

Till målen anges sju åtgärdsområden. Ett av dessa är att förebygga sexuell och reproduktiv ohälsa genom hela livet. I åtgärdsområdet ingår bl.a. att förebygga oönskad graviditet och reproduktiv ohälsa, vilket handlar om att tillgänglig­göra kunskap och ge individanpassad rådgivning och stöd i reproduktiva frågor om t.ex. preventivmedel, menstruell hälsa, fertilitet, graviditet och olika möjligheter att bli förälder. Ett annat åtgärdsområde är att skapa jämlik och tillgänglig vård, stöd och behandling. I detta åtgärdsområde ingår att säker­ställa rådgivning och stöd till de som är ofrivilligt barnlösa, och att efter bedömning erbjuda lämplig vård, behandling eller möjlighet till andra lös­ningar. I båda åtgärdsområdena ingår åtgärder för att motverka könsrelaterat våld och förtryck, vilket inkluderar könsstympning.

I juni 2023 lanserade Folkhälsomyndigheten på regeringens uppdrag en handlingsplan som vägledning i genomförandet av SRHR-strategin och för arbetet med att nå dess mål (artikelnummer 23074). Handlingsplanen sträcker sig över perioden 2023–2033. Den konkretiserar målen i SRHR-strategin och syftar till att vägleda det samlade arbetet inom SRHR-området hos myndig­heter, regioner, kommuner och skolans huvudmän. Handlingsplanens åtgärder ska bidra till att stärka förutsättningarna för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen. Grupper som generellt sett har sämre förutsättningar för en god sexuell och reproduktiv hälsa än den övriga befolkningen är prioriterade i handlingsplanen.

SKR:s rekommendation om assisterad befruktning

I april 2025 antog SKR en justerad rekommendation om assisterad befruktning (SKR2025/00003). Rekommendationen syftar till en kunskapsbaserad och jämlik vård genom att få enhetlighet i regionernas erbjudande till de patienter som genomgår behandling inom det offentliga åtagandet för assisterad befruktning. Förutom att definiera centrala begrepp anger rekommendationen vissa grundläggande kriterier för genomförande, övre och nedre åldersgränser samt antalet behandlingar som ingår i det offentliga åtagandet. Bland annat rekommenderas att regionfinansierad assisterad befruktning bör erbjudas par utan gemensamma eller adopterade barn eller ensamstående kvinnor som inte är registrerad vårdnadshavare till något barn. Som ensamstående kvinna räknas även ensamstående kvinna-till-man som har kvar sin reproduk­tionsförmåga.

Barns rätt till information om sitt ursprung

Som framgått av redovisningen av gällande rätt ovan har ett barn som blivit till genom assisterad befruktning rätt att få information om detta och om vem som donerat könsceller. Frågan om barnets rätt att få veta sitt ursprung var den mest uppmärksammade i arbetet som ledde fram till den första svenska lagstift­ningen om artificiell insemi­nation. Det var också den fråga som ledde till flest motioner i riksdagen (prop. 1984/85:2, bet. LU 1984/85:10, rskr. 1984/85:99).

I behand­lingen av lagförslaget och motionerna inledde lagutskottet med att påminna om den stora sekretess under vilken inseminationsverksam­het då bedrevs. Mot detta anförde lagutskottet att utgångs­punkten måste vara att så långt som möjligt tillvarata barnets intresse. Efter att ha resonerat om konse­kvenserna av att undanhålla sanningen för barnet fann utskottet att det borde vara i både barnets och föräldrarnas intresse att föräldrarna berättar för barnet hur det kommit till. När barnet ska få reda på detta ansåg utskottet inte var möjligt att ange generellt. Det är dock viktigt, fortsatte utskottet, att barnet har tillräcklig mognad för att kunna ta emot ett budskap som i förstone kan upplevas som svårt och chockerande av barnet och medföra känslomässiga problem. Även om utskottet förutsatte att vikten av öppenhet gentemot barnet skulle betonas för föräldrarna inför en insemination, konstaterade utskottet att det i slutändan enbart är föräldrarna som kan besluta om och när barnet bör underrättas, och att det därför inte vore möjligt att reglera detta i lag.

Drygt 30 år senare, 2018, gjordes en delvis annan bedömning. En bestäm­melse om barnets rätt, med korresponderande informationsplikt för föräldrar, att få veta att det tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller infördes då i föräldrabalken (prop. 2017/18:155, bet. 2017/18:SoU20, rskr. 2017/18:368).

Även den andra delen av frågan, dvs. barnets rätt till information om donatorn, ägnades stor uppmärksamhet. I propositionen om den ursprungliga lagstift­ningen om artificiell insemination konstaterade regeringen att åsikterna gick isär avsevärt i den bakomliggande utredningen och bland remissin­stanserna. Regeringen ansåg emellertid att övervägande skäl talade för att en följd av att barnet ska få reda på att det kommit till genom insemination är att barnet rimligen inte bör utestängas från information om vem som varit givare. Regeringen ansåg att rätten till information om donatorn bör gälla även barn under 18 år. En förutsättning är dock att barnet uppnått tillräcklig mognad för att tillgodogöra sig informationen utan att ta skada av den, vilket regeringen bedömde i allmänhet enbart torde avse barn i övre tonåren (prop. 1984/85:2 s. 16).

Vid behandlingen i riksdagen anförde lagutskottet att det enligt samma synsätt om hänsyn till barnets intresse och vikten av öppenhet, som talade för en rätt till information om tillkomsten, också vore rimligt att barnet ska ha möjlighet att få kännedom om sin biologiska förälder. Utskottet framhöll att kravet på att barnet har uppnått tillräcklig mognad gäller i än högre grad i fråga om rätten till information om biologisk förälder. Barnets mognadsgrad torde enligt utskottet oftast kunna bedömas först efter ett samtal med barnet. Någon åldersgräns ansåg utskottet därför inte vara möjlig att fastställa i lag (LU bet. 1984/85:10 s. 22 f.).

Motsvarande bestämmelser om rätt till information som dem i insemina­tionslagen infördes 2003 i den då gällande lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen (prop. 2001/02:89, bet. 2001/02:SoU16, rskr. 2001/02:227). Bestämmelserna fördes sedan över till lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m., med vilken de två tidigare lagarna upphävdes.

Informationsrätten enligt lagen om genetisk integritet m.m. utvidgades 2018 till att även omfatta en rätt till information om personer som har till­kommit med könsceller från samma donator, dvs. genetiska halvsyskon, i den utsträckning som dessa personer har uppnått tillräcklig mognad och begärt att uppgifter om dem ska tas in i donatorns särskilda journal (prop. 2017/18:155, bet. 2017/18:SoU20, rskr. 2017/18:368). Regeringen motiverade lagändringen med att forskningen talar för att information om genetiska syskon ofta kan vara lika viktig som information om de genetiska föräldrarna och att det därför bör finnas ett enklare sätt för den som kommit till genom en assisterad befruktning med donerade könsceller att få information om andra personer som kommit till genom könsceller från samma donator.

Socialstyrelsen har antagit ett nationellt kunskapsstöd om assisterad befruktning med donerade könsceller (artikelnummer 2016-12-36). Kunskaps­stödet innehåller bl.a. information och råd för kontakten med blivande föräld­rar om deras uppgift att berätta för sitt barn om dess genetiska ursprung. Bland annat framhålls betydelsen av att barn tidigt får kunskap om sitt gene­tiska ursprung och att föräldrar kontinuerligt behöver tala med barnet om detta under hela uppväxten utifrån barnets mognad. Det framhålls också att tidig kunskap gör det lättare att, inför det att barnet blir myndigt, informera om rätten att få information om donatorn och eventuella genetiska halvsyskon. Avslut­ningsvis uppmärk­sammas möjligheten att erbjuda samtal i samband med att någon tar del av en donatorjournal.

I Kunskapsguiden, som är en webbplats från Socialstyrelsen som samlar vägledande kunskapsstöd riktad till anställda inom socialtjänsten och hälso- och sjuk­vården, finns information för den som blivit till genom donation och som vill veta mer om sitt ursprung. Av informationen framgår att uttrycket uppnått tillräcklig mognad ofta tolkas som 18 år men att man ibland kan bedöma att personer i övre tonåren har uppnått tillräcklig mognad.

Smer antog i februari 2026 rapporten Assisterad reproduktion – möjligheter och vägval (Smer 2026:1). Av rapporten framgår att den allmänna uppfatt­ningen i rådet är att den svenska lagstiftningens krav på tillräcklig mognad för att få ta del av infor­mation om donatorn ligger i linje med barnkonventionens grundläggande princip om barnets bästa. Den särskilda bestämmelsen i barn­konventionen om barns rätt till känne­dom om sitt ursprung ska således enligt rådet inte tolkas som en rätt att få del av denna information från födseln. Vidare framgår det att flertalet av rådets leda­möter anser att det är rimligt att barn kan få reda på identiteten hos donator och donatorsyskon tidigare än vid 18 års ålder och att lagtextens skrivning om tillräcklig mognad därmed framstår som rimlig. Smer anger att det skulle vara olyckligt om det har utvecklats en praxis som innebär att tillräcklig mognad betyder minst 18 år. En sådan praxis bör enligt rådet i så fall omprövas.

Abortutredningen och grundlagsskydd för aborträtten

I februari 2025 lämnade Abortutredningen sitt slutbetänkande En förändrad abortlag – för en god, säker och tillgänglig abortvård (SOU 2025:10). Utred­ningens uppdrag har varit att se över hur abortlagstiftningen kan ändras för att anpassas till den medicinska utvecklingen och gravida kvinnors behov. I upp­draget ingick också att föreslå hur abortlagen kan moderniseras språkligt.

Utredningsbetänkandet innehåller förslag och bedömningar som syftar till att stärka abortsökandes rätt till en god, tillgänglig och säker abortvård som värnar om den enskildes självbestämmande. Som en modernisering av abort­lagen föreslår utredningen att begreppet kvinna ska bytas ut till den som är gravid för att rätten till abort ska komma att gälla alla gravida i Sverige, oavsett könstillhörighet. Utredningen konstaterar att steriliseringskravet för personer som byter juridiskt kön togs bort 2013 och att det innebär att även andra grupper än kvinnor i dag kan bli gravida och därmed har rätt att kräva att få göra en abort. Den som vid födseln fått det juridiska könet kvinna och sedan ändrat sitt juridiska kön till man, men har kvar sin livmoder och således kan bli gravid, faller inte längre in i begreppet kvinna.

I en debattartikel i Aftonbladet den 27 februari 2025, som återges på reger­ingens webbplats, anger statsråd från de tre regeringspartierna och en före­trädare för Sverigedemokraterna att de kommit överens om att inte gå vidare med den del av Abortutredningens förslag som innebär att ordet kvinna ersätts i abortlagstiftningen.

Abortutredningens betänkande bereds inom Regeringskansliet. Av reger­ingens propositions­förteckning för återstoden av riksmötet 2025/26 (daterad 2026-01-13) framgår att regeringen avser att lämna en proposition om en förändrad abortlag i juni 2026 för behandling efter sommaren.

I december 2025 lämnade regeringen ett förslag till riksdagen om ändring av regeringsformen för att bl.a. grundlagsskydda rätten till abort (prop. 2025/26:78). Förslaget innebär att en ny bestämmelse införs i regerings­formen med innebörden att den som är gravid har rätt att avbryta sin graviditet enligt bestämmelser som meddelas i lag. I propositionen anför reger­ingen att den anser att rättigheten endast bör tillkomma den som är gravid, dvs. en person som bär fostret inom sig, och att alla som kan bli gravida bör omfattas av den grundlagsskyddade aborträtten.

Uppdrag om nationellt register för könscellsdonatorer

I april 2025 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram författnings­förslag för att möjliggöra ett nationellt register för könscellsdonatorer (S2025/00747). Av uppdraget framgår att varje klinik som rekryterar dona­torer av könsceller har en förteckning över sina donatorer och hur många barn de gett upphov till i olika familjer. Däremot saknas det ett nationellt register över könscellsdonatorer. En donator kan därför t.ex. donera könsceller på flera kliniker utan de inblandade klinikernas vetskap.

Registret bör enligt uppdraget bl.a. innefatta uppgifter om donatorns iden­titet, antal mottagare av donatorns könsceller, antal pågående behandlingar och antal familjer i vilka donatorn har gett upphov till barn. Det primära ändamålet med personuppgiftsbehand­lingen i registret är att kunna kontrollera att en donator inte ger upphov till barn i fler familjer än vad som är tillåtet. Uppdraget ska utföras med beaktande av humanmaterialförord­ningen, bl.a. bestämmelsen i denna om att kliniker via register ska övervaka att nationella regler om begränsningar av antalet barn från en donator följs (se ovan i av­snittet om gällande rätt). Uppdraget ska redovisas senast den 30 maj 2026.

Med anledning av ett tidigare regeringsuppdrag lämnade Socialstyrelsen i december 2024 rapporten Nationellt register över könscellsdonatorer (artikel­nummer 2024-12-9376). I rapporten drar Socialstyrelsen slutsatsen att ett nationellt register över könscellsdonatorer bör införas i Sverige med ända­målet att kontrollera hur många familjer en donator donerar könsceller till och det antal barn som donatorn ger upphov till. Av rapporten framgår också att ett register skulle kräva särskild författningsreglering och att regleringen behöver säkerställa att personuppgiftsbehandlingen i registret inte är frivillig eftersom registret annars inte blir heltäckande.

Internationell begränsning av antal barn från en och samma donator

I mars 2025 lämnade Smer tillsammans med de danska, finska och norska motsvarigheterna en rekommendation om att införa en internationell gräns för hur många barn som kan bli till med en och samma ägg- eller spermiedonator. Rekommendationen är riktad till de nordiska ländernas regeringar och innebär att dessa bör samarbeta om ett politiskt initiativ för att föra upp frågan om en interna­tionell begränsning på EU:s och Europarådets dagordningar.

De fyra nationella etikråden konstaterar att en ökande gränsöverskridande användning av könsceller vid assisterad befruktning i Europa väcker flera etiska och rätt­sliga frågor som bl.a. rör kommersialisering av fortplantningen, status och rättigheter för donatorer och personer som blivit till med hjälp av donation samt fertilitetsturism. En särskilt angelägen fråga är enligt de nationella etikråden avsak­naden av en internationell gräns för hur många barn en donator totalt sett kan ge upphov till.

Vid mötet i EU:s ministerråd för sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor den 19–20 juni 2025 begärde Sverige en punkt under övriga frågor på dagordningen. Under punkten informerade Sverige om de fyra nordiska etikrådens gemensamma rekommendation. Till informa­tionen anslöt sig sju andra medlems­stater, som tillsammans med Sverige begärde att EU ska uppmärksamma frågan om gränsöverskridande använd­ning av könsceller och om hur problem som uppstår i samband med detta kan hanteras (rådets dokument 9548/1/25).

I rapporten Assisterad reproduktion – möjligheter och vägval, som publi­cerades i februari 2026, kompletterar Smer det ställningstagande som gjordes i mars 2025 i den gemensamma rekommen­dationen från de fyra nordiska etikråden. Smer konstaterar i rapporten att dagens situation med gränsöver­skridande transaktioner av könsceller innebär att det behövs ett internationellt register över könscellsdonatorer utöver det nationella register som håller på att utvecklas (se ovan). Smer anser också att regioner och privata kliniker bör öka sina ansträngningar att hitta könscellsdonatorer inom det egna landet. Vidare anser Smer att det borde prövas om den verk­samhet som de stora europeiska könscellsbankerna bedriver strider mot artikel 21 i Europarådets s.k. Oviedo­konvention om mänskliga rättigheter och biome­dicin. Artikeln anger att människokroppen och dess delar inte i sig får ge upphov till ekono­misk vinning. Smer anser i sin rapport att åtminstone delar av könscells­bankernas verk­samhet inte ligger i linje med konventionens intention (Smer 2026:1).

Uppdrag att utvärdera effekterna av den nya könstillhörighetslagen

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys fick i regleringsbrevet för 2025 i uppdrag att följa tillämpningen av den nya könstillhörighetslagen och utvär­dera effekterna av den inom tre år från ikraftträdandet. Enligt den plan för uppdragets genomförande som myndigheten lämnade i december 2025 (dnr 0100/2025) ska en delredovisning i december 2027 innehålla en analys av hur den nya könstillhörighetslagen har tillämpats under de två första åren och en redogörelse för hur olika aktörer har tillämpat lagen och i vilken utsträck­ning den har använts av målgruppen. Slutredovisningen i juni 2029 ska foku­sera på effekterna av den nya könstillhörighetslagen och eventuella föränd­ringar i tillämpningen sedan delredovisningen. I slutredovisningen ska myn­digheten även bedöma lagens måluppfyllelse och lämna rekommenda­tioner.

Uppdrag att förhindra byte av juridiskt kön för brottslig verksamhet

Socialstyrelsen fick i regleringsbrevet för 2025 (ändringsbeslut 2025-06-19) i uppdrag att analysera vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas för att förebygga och förhindra att någon byter juridiskt kön som ett led i brottslig verksamhet. I uppdraget ingick att överväga om intyget som ska bifogas till ansökan bör innehålla en bedömning av om ansökan är allvarligt menad eller om sökanden har andra skäl för den än sin upplevda könsidentitet. Social­styrelsen skulle också identifiera omständigheter som kan tyda på att ansökan om fastställande av kön inte är allvarligt menad, t.ex. upprepade ändringar av kön i folkbokföringen. Vidare ingick i uppdraget att förtydliga vilka utred­ningsåt­gärder som myndigheten kan vidta om det finns indikationer på att ansökan inte är allvarligt menad, som t.ex. att kräva personlig inställelse av sökanden. Slutligen skulle Socialstyrelsen analysera om det finns behov av andra åtgärder för att förebygga och förhindra att fastställande av ett annat kön än det som framgår av folkbokföringen sker som ett led i brottslig verksamhet, inklusive behov av lagändringar.

Socialstyrelsen redovisade uppdraget i februari 2026 (artikelnummer 2026-2-10063). Av redovisningen framgår att den befintliga intygsprocessen inne­fattar en bedömning av om en ansökan är allvarligt menad och att detta därför inte behöver föreskrivas särskilt. Externa faktorer som t.ex. förekomst i belast­ningsregistret eller avtjänade fängelsestraff bedöms ha ett väldigt begränsat bevisvärde för att avgöra någons upplevda könsidentitet. Beslutsunderlaget måste främst bestå av sökandens egen utsaga. Om externa faktorer ska vägas in anser Socialstyrelsen att det bör utgöra en del av myndighetens prövning i stället för hälso- och sjukvårdens intygsprocess.

Vidare framgår att Socialstyrelsen anser att upprepade ansökningar om ändring av juridiskt kön är den starkaste indikatorn på att en ansökan inte är allvarligt menad. Av de drygt 1 500 ärenden som registrerats enligt den nya lagen har ingen upprepad ansökan hittats. Utöver upprepade ansökningar eller explicita uttryck i ansökningar eller intyg har Socialstyrelsen inte kunnat identifiera något annat som kan tyda på att en ansökan om ändring av juridiskt kön inte är allvarligt menad.

Personlig inställelse bedöms kunna möjliggöra ytterligare en identitets­kontroll. Det anses dock inte finnas något behov av detta. Om ett ärende motiverar ytter­ligare utredningsåtgärder anser Socialstyrelsen att det är lämpligare att begära kompletterande underlag från den sökande eller från hälso- och sjukvården än att kräva personlig inställelse.

Eftersom lagen är förhållandevis ny anser Socialstyrelsen att det är svårt att dra långtgående slutsatser om vilka problem som kan uppstå i tillämpningen framöver och vilka specifika åtgärder som skulle kunna vidtas för att förebygga och förhindra missbruk. Möjligheterna att missbruka könstillhörig­hetslagen framstår emellertid som begränsade. I förebyggande syfte anser Socialstyrelsen att digitala lösningar för att ansöka och lämna intyg kan med­föra ytterligare säkerhet i processen. Att myndigheter och andra samhälls­aktörer har system som ändamålsenligt kan hantera att folkbokförings­uppgifter ändras bedöms också vara viktigt för att förhindra missbruk.

Avslutningsvis påpekar Socialstyrelsen att reformen syftar till att det ska vara enklare att ändra juridiskt kön och att detta syfte behöver vägas in vid åtgärder som kan försvåra denna process och att det också är viktigt att åtgärder vidtas där ett eventuellt missbruk får effekter.

Smers rapporter om dödshjälp

En intern arbetsgrupp inom Smer tog 2008 fram en promemoria om patientens möjlighet att bestämma över sin död. Med anledning av promemorian vände sig rådet till regeringen med en skrivelse. I skrivelsen framfördes att det är angeläget att den oklarhet som råder om de rättsliga betingelserna för beslut i olika situationer som rör livets slut snarast skingras och att det därför behöver utredas i vilken mån man kan öka patienters inflytande över beslut i livets slutskede (Smer dnr 14/08). Skrivelsen med förslag att utreda hur patienters självbestäm­mande i livets slutskede skulle kunna öka ledde inte till någon åtgärd från reger­ingens sida.

I november 2017 publicerade Smer en kunskapssammanställning om döds­hjälp (Smer 2017:2). Syftet med kunskapssammanställningen är att ge fakta­underlag till en pågående samhällelig diskussion om dödshjälp. Kunskapssam­manställningen redogör bl.a. för rättsläget i Sverige, forskning, offentlig stati­stik samt argument för och emot dödshjälp som framförs i den svenska debatten. Den redovisade forskningen och statistiken används för att kon­trollera stödet för olika faktaargument för och emot dödshjälp, dvs. argument som handlar om påstådda sakförhållanden som anses relevanta för ställnings­tagandet.

I sammanfattningen av rättsläget i Sverige anges att medhjälp till självmord inte är brottsligt men att läkare och annan vårdpersonal som medverkar i assisterat döende sannolikt inte skulle anses uppfylla kravet på att ge patienter en sakkunnig och omsorgsfull vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. En läkare som skriver ut läkemedel för assisterat döende skulle därmed löpa risk att mista sin legitimation. I sammanfattningen påpekas också att det är straffbelagt att beröva en annan människa livet och att detta förbud gäller även om det sker av medkänsla och med personens samtycke.

Som ett komplement till kunskapssammanställningen publicerade Smer 2024 en internationell utblick om dödshjälp (Smer 2024:4). I rapportens slutord noteras att modellerna för dödshjälp som olika länder valt illustrerar en grundläggande utmaning när lagstiftning tas fram. Denna utmaning består i att finna en balans mellan tillgänglighet för individer som önskar få dödshjälp och säkerhet till skydd för andra slags värden, t.ex. att identifiera förhastade beslut och att värna svaga grupper. Vägledande för denna balans är sedan 2022 en dom i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, i vilken vissa kriterier i fråga om säkerhetsaspekten angavs för att en legalisering av dödshjälp ska vara förenlig med Europakonventionens artikel 2 om män­niskors rätt till liv. En lagstiftning som tillåter dödshjälp måste enligt domen utformas så att den

•       klart och noggrant definierar kriterierna som måste uppfyllas för att en person kan komma i fråga för dödshjälp

•       tillhandahåller en procedur som säkerställer att begäran är frivillig och inrymmer säkerhetsmekanismer för att skydda sårbara grupper

•       i detalj klargör vilka steg den som uppdragits att bedöma begäran måste följa för att anses ha fullföljt sin plikt att upprätthålla god vård.

I rapportens slutord uppmärksammas även debatten om det sluttande planet, dvs. att en legaliserad dödshjälp över tid kan gå för långt genom att t.ex. krite­rierna för att komma i fråga för dödshjälp utökas på ett problematiskt sätt eller att förekomsten av dödshjälp riskerar att ge människor med stora vårdbehov en känsla av att ligga samhället och anhöriga till last.

Sjukvårdsministerns frågesvar om dödshjälp

I oktober 2024 svarade sjukvårdsministern på en skriftlig riksdagsfråga om en reglering av dödshjälp i Sverige för att säkerställa att svensk lagstiftning överensstämmer med Europakonventionen (fr. 2024/25:57). I svaret fram­håller sjukvårdsministern att sjukvårdens uppgift är att bota, lindra och trösta, och att aktiv dödshjälp och assisterade självmord är och ska fortsätta att vara förbjudet. Vidare påpekas att det inte är dödshjälp att ge en döende patient smärtstillande preparat förutsatt att det inte görs i syfte att förkorta livet, även om det i vissa fall kan vara en konsekvens av att de smärtstillande preparaten ges. Det framgår också att patientens vilja ska väga tungt och att en patient som motsätter sig behandling ska respekteras.

Av svaret framgår även att Europadomstolens praxis innebär att det är förenligt med Europakonventionen att förbjuda dödshjälp, såväl som att under vissa omständigheter tillåta det. Sjukvårdsministerns uppfattning är att det inte finns någon motsättning mellan svensk lagstiftning och konventionen i denna fråga.

Stärkt vård vid kvinnlig könsstympning

Staten och SKR har sedan 2015 ingått överenskommelser om att satsa på en förbättrad förlossningsvård och insatser för kvinnors hälsa. Målet är att uppnå en mer säker, tillgänglig, personcentrerad, kunskapsbaserad och jämlik hälso- och sjukvård som bidrar till att främja kvinnors hälsa. Fram till 2024 avsattes omkring 11 miljarder kronor inom ramen för totalt åtta överens­kommelser och tilläggsöverenskommelser. I enlighet med överenskommel­serna har region­erna bl.a. genomfört insatser för att stärka vården för personer som utsatts för sexuellt våld och könsstympning.

I den senaste överenskommelsen för 2025 är en god vård för personer som utsatts för sexuellt våld och könsstympning ett särskilt insatsområde. Målet för insatsområdet är att vården för flickor och kvinnor som utsatts för sexuellt våld och könsstympning ska vara tillgänglig, jämlik och kunskapsbaserad. För att ta del av statsstödet ska regionerna redovisa vilka insatser som vidtagits för att skapa en tydlig och tillgänglig vårdkedja för flickor och kvinnor som utsatts för sexuellt våld eller könsstympning och för att öka medarbetares kunskap om och bemötande av målgruppen. Överenskommelsen för 2025 omfattade totalt 1 557 600 000 kronor (S2024/00007).

För 2026 bedrivs arbetet inom ramen för genomförandet av den nya nationella planen för vård vid graviditet, förlossning och tiden efter (se betänk­andets avsnitt om prioriteringar i hälso- och sjukvården). I den nationella planen är vården av gravida som har utsatts för könsstympning ett område som uppmärksammas sär­skilt.

Regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att under 2026 betala ut 190 miljoner kronor till regionerna för att utveckla vården för personer som har utsatts för sexuellt våld (2026/00050). Medlen ska användas för att bygga en robust struktur och säkerställa en god vård för personer som utsatts för sexuellt våld eller sexuella övergrepp. Centralt för detta anges vara en ändamålsenlig kompetensför­sörjning, såsom utveckling av hälso- och sjukvårdens bemöt­ande av målgruppen och ökad kunskap om sexuellt våld, hur det kan upp­täckas, dess konsekvenser och behov av vård och behandling. Medel får även användas för att inrätta rutiner för att ställa frågor om utsatthet för sexuellt våld och sexuella övergrepp. I uppdraget hänvisas till skyldigheten enligt EU:s direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer att tillhandahålla lämpligt utrustade och lättillgängliga kriscentrum eller mottag­ningscentrum för brottsoffer som utsatts för sexuellt våld, som får ingå i det nationella hälso- och sjukvårdssystemet (se ovan om gällande rätt).

Myndighetssamverkan mot könsstympning

I regeringens senaste skrivelse till riksdagen om en fördjupad uppföljning av arbetet att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor redogör regeringen för åtgärder som vidtagits för att stärka arbetet mot könsstympning av flickor och kvinnor. I flera fall handlar det om myndighetsuppdrag som gavs i sam­band med beslutet 2018 om den tidigare nationella handlingsplanen mot köns­stympning. Av redogörelsen framgår bl.a. att informationsinsatser har riktats mot allmänheten och yrkesverksamma, exempelvis genom lanseringen av en särskild webbplats, vilket bedömts innebära att fler personer kan ta del av stöd och vård. Enligt skrivelsen finns det ett behov av att utveckla och stärka arbetet mellan de samverkande myndigheterna. Reger­ingen har därför gett Jämställd­hetsmyndigheten, Migrationsverket, Myndig­heten för delaktighet, Myndig­heten för stöd till trossamfund och Social­styrelsen ett fortsatt uppdrag att före­bygga och bekämpa könsstympning av flickor och kvinnor (A2023/01717). Även Polismyndigheten och Åklagar­myndigheten bidrar aktivt i detta arbete (skr. 2024/25:69, bet. 2024/25:AU9, rskr. 2024/25:193).

Det angelägna i att myndigheter samverkar för att förebygga kön­sstymp­ning av flickor och kvinnor betonas även i det tredje och sista åtgärdspro­grammet i genomförandet av den nationella strategin för att före­bygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor 2017–2026 (A2024/00869). Inom ramen för åtgärdspro­grammet, som gäller perioden 2024–2026, har regeringen gett ett uppdrag till Jämställdhets­myndigheten att samordna och stödja utveck­lingen och genom­förandet av övriga myndigheters arbete med att före­bygga och bekämpa könsstympning av flickor och kvinnor. Detta uppdrag har förlängts till utgången av 2027. Sedan den 1 januari 2026 har Jämställdhetsmyndigheten även övertagit uppdraget att stå för den nationella samordningen mot heders­relaterat våld och förtryck, i vilken arbetet mot köns­stympning av flickor och kvinnor är en del.

Vidare har regeringen i regleringsbrevet till Jämställdhetsmyndigheten för 2026 gett myndigheten i uppdrag att genomföra en nationell informations­satsning och utbildningsinsats om hedersrelaterat våld och förtryck 2026–2028. Uppdraget avser en informations­satsning i samverkan med andra myn­digheter riktad till yrkesverksamma för att bl.a. informera om gällande lag­stiftning och stödprocessen för våldsut­satta, liksom roller och ansvarsför­delning i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck på nationell, regional och lokal nivå. En informationssatsning ska även genomföras riktad till allmänheten med särskilt fokus på hedersrelaterade utmaningar som kan vara vanligt förekommande i områden där utanförskapet är stort. Vidare ska myn­digheterna uppdatera och vid behov ta fram nya utbildningar riktade till yrkes­verksamma om hedersrelaterat våld och förtryck för att säkerställa att det finns utbildningar riktade till samtliga relevanta verksamheter med fokus på yrkes­verksamma i skola och socialtjänst. Utbild­ningar riktade till yrkesverk­samma ska även genomföras.

Socialstyrelsens kunskapsstöd om könsstympning

Socialstyrelsen har utarbetat olika typer av stödmaterial om könsstympning. Materialet omfattar dels samtalsstöd om kvinnlig könsstympning för hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten (artikelnummer 2024-5-907 och 2022-9-8103), dels ett stöd för hälso- och sjukvårdens arbete (artikelnummer 2024-4-9031). Vidare finns ett nationellt kunskapsstöd för personal i mödra­hälsovården och förlossningsvården, vilket innehåller två rekommendationer om vård till gravida som har utsatts för könsstympning (artikelnummer 2024-4-9033). Det finns också ett handledningsmaterial för samhällskommunika­törer (artikelnummer 2015-2-44).

Handlingsplan för organ- och vävnadsdonation 2026–2030

I oktober 2025 lanserade Socialstyrelsen på regeringens uppdrag en handlings­plan för organ- och vävnadsdonation 2026–2030 (artikelnummer 2025-9-9774). Handlingsplanen ska bidra till en mer ändamålsenlig donationsverk­samhet så att fler organ och vävnader kan omhändertas, vilket i sin tur möjlig­gör fler livräddande, livskvalitetshöjande och livsförlängande transplanta­tioner. Syftet är även att öka förutsättningarna för en mer jämlik vård och att stärka beredskapen. Som två grundläggande förutsättningar för att syftet ska uppnås anges en hög donationsvilja i hela befolkningen och att organdonation är en naturlig fråga i livets slutskede.

När det gäller donationsviljan anges att denna vilar på ett högt förtroende för hälso- och sjukvården som behöver förvaltas väl. För att bibehålla och stärka donationsviljan krävs att donationsfrågan hålls aktuell genom konti­nuerliga riktade informationsinsatser som behöver beakta Sveriges mångkul­turella samhälle med olika språk, kulturer och religioner. Mot denna bakgrund behöver hela befolkningens kännedom om donation och transplantation öka, vilket kräver tydlig och lättillgänglig information.

Handlingsplanen är strukturerad efter fyra fokusområden. Ett av dessa är att öka kunskapen och kompetensen, vilket bl.a. innebär att öka allmänhetens kunskap om organdonation och transplantation. En åtgärd inom fokusområdet som är prioriterad för att inledas omgående är att genomföra riktade nationella informationskampanjer inom donations- och transplantationsområdet för att öka allmänhetens kunskap om donation och nyttan av transplantation samt vikten av att göra sin inställning till donation känd. En åtgärd i ett senare skede är att ta fram och introducera ett ålders­anpassat informationsmaterial för barn och ungdomar för att bidra till en grundläggande kunskap om donation och transplantation i en tidig ålder.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden

Motionsyrkanden om abort, assisterad befruktning, könsstympning och köns­till­hörighet behandlades senast i betänkande 2024/25:SoU17. I betänk­andet be­handlades även motionsyrkanden om dödshjälp och organdonation. Utskottet avstyrkte motionsyrkandena. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (prot. 2024/25:107).

Förbättrade möjligheter att ändra kön

I april 2024 antog riksdagen på utskottets initiativ nya och ändrade lagar om förbättrade möjligheter att ändra kön (bet. 2023/24:SoU22, rskr. 2023/24:158–160). Beslutet innebar att lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörig­het i vissa fall ersattes av två nya lagar: lagen (2024:237) om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen och lagen (2024:238) om fastställande av kön i vissa fall.

I sak innebar de nya lagarna bl.a. att processen för ändring av det kön som framgår av folkbokföringen, det s.k. juridiska könet, skildes från processen för kirurgiska ingrepp i könsorganen. Åldersgränsen för att ändra det juridiska könet sänktes från 18 år till 16 år. För personer under 18 år ska vårdnads­havaren ansöka, vilket i praktiken innebär ett krav på vårdnadshavarens sam­tycke. Vidare sänktes kraven på beslutsunderlaget för en fastställelse av en persons ändrade juridiska kön till att enbart omfatta en förenklad prövning av könsidentiteten, i normalfallet genom en enklare medi­cinsk utredning. Så långt som möjligt ska prövningen utgå från individens upp­fattning om sig själv och från den enskildes självbestämmande. Till skillnad från tidigare ställs inget krav på att personen sedan en lång tid ska uppleva att han eller hon tillhör det andra könet och att personen sedan en tid uppträder i enlighet med denna köns­identitet. Prövningen av den sökandes könsidentitet syftar till att säkerställa att enbart de personer som har ett behov av att ändra juridiskt kön ska få göra det.

Genom lagen om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen har det tidigare kravet på tillstånd från Socialstyrelsen för att genomgå underlivskirurgi avskaffats. Skälet är att ingreppen utgör nationell högspecialiserad vård som samlats till ett fåtal särskilda enheter och att den medicinska kunskapen och praxisen har utvecklats på ett sätt som gör att risken för att beslut om kirurgiska ingrepp kommer att fattas på olika grunder över landet anses vara liten. Att till­ståndskravet tagits bort ska inte innebära att den utredning som görs inför underlivs­kirurgi är mindre omfattande eller att de kompetenser som ska vara invol­verade har ändrats.

I samband med lagförslagen föreslog utskottet fyra tillkännagivanden. Två av tillkännagivandena gällde behovet av föreskrifter och kunskapsstöd. De två andra gällde förebyggande av brottsligt agerande respektive uppföljning av hur lagstiftningen tillämpas. När det gäller dessa två senare tillkännagivanden anförde utskottet följande (bet. 2023/24:SoU22 s. 150):

Utskottet har vidare kunnat konstatera att det är svårt att fullt ut överblicka vilka eventuella konsekvenser upprepade personnummerbyten kan komma att medföra för myndigheter och aktörer. Utskottet noterar Lagrådets påpekande om att det i ärendet saknas resonemang om huruvida Social­styrelsen vid misstanke om användning av ett nytt personnummer för brottsligt agerande ska kunna hämta in yttranden från andra myndigheter, t.ex. Polisen eller Bolagsverket. För att så ska kunna ske bör det enligt Lagrådet övervägas om det finns behov av sekretessbrytande regler. Utskottet anser att regeringen bör följa utvecklingen noga och vid behov återkomma till riksdagen med lagförslag. Utskottet föreslår att riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför och tillkännager detta för regeringen.

Slutligen anser utskottet att regeringen noga bör följa tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen och utvärdera effekterna av densamma inom tre år från ikraftträdandet och vid behov återkomma till riksdagen. Utskottet föreslår att riksdagen ställer sig bakom det som utskottet anför och tillkännager detta för regeringen.

Riksdagen beslutade om tillkännagivandena i enlighet med utskottets förslag (rskr. 2023/24:158–160).

I budgetpropositionen för 2026 angav regeringen att alla fyra tillkänna­givanden var tillgodosedda och slutbehandlade. Regeringen anförde följande (prop. 2025/26:1 utg.omr. 9 s. 32):

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om behovet av föreskrifter (bet. 2023/24:SoU22 punkt 1 b 1, rskr. 2023/24:159). Av tillkännagivandet följer att regeringen snarast bör ta lämpliga initiativ för att ta fram föreskrifter om vad en ansökan om fastställande av kön ska innehålla och om ansökningsförfarandet i övrigt (bet. 2023/24:SoU22 s. 149 och 150).

Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om behovet av nationellt kunskapsstöd (bet. 2023/24:SoU22 punkt 1 b 2, rskr. 2023/24:159). Av tillkännagivandet följer att regeringen bör ge lämplig myndighet i uppdrag att ta fram ett nationellt kunskapsstöd när det gäller prövning av könsidentiteten (bet. 2023/24:SoU22 s. 150).

Vidare har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om behovet av förebyggande av brottsligt agerande (bet. 2023/24:SoU22 punkt 2, rskr. 2023/24:159). Av tillkännagivandet följer att regeringen bör följa utvecklingen noga och vid behov återkomma till riksdagen med lagförslag (bet. 2023/24:SoU22 s. 150).

Regeringen har i regleringsbrev för 2024 avseende Socialstyrelsen gett myndigheten i uppdrag att genomföra förberedande insatser inför inför­andet av lagen om fastställande av kön i vissa fall i fråga om föreskrifter, nationellt kunskapsstöd samt förebyggande av brottsligt agerande. Reger­ingen anser att de tre tillkännagivandena därmed är tillgodosedda och slutbehandlade.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om uppföljning av tillämpningen (bet. 2023/24:SoU22 punkt 3, rskr. 2023/24:159). Av tillkännagivandet följer att regeringen noga bör följa tillämpningen av lagstiftningen och utvärdera effekterna av densamma inom tre år från ikraftträdandet och vid behov återkomma till riksdagen (bet. 2023/24:SoU22 s. 150). Regeringen har gett Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i uppdrag att under 2025–2029 följa upp de nya köns­tillhörighetslagarna i myndighetens regleringsbrev för 2025. Regeringen anser att tillkännagivandet därmed är tillgodosett och slutbehandlat.

Utskottet hade i behandlingen av budgetpropositionen inte något att invända mot regeringens redovisning av tillkännagivandena (bet. 2025/26:SoU1 s. 19, rskr. 2025/26:114).

Regeringen har därefter gett en mer utförlig redovisning av de åtgärder som vidtagits med anledning av de slutbehandlade tillkännagivandena i skrivelsen Riksdagens skrivelser till regeringen – åtgärder under 2025 (skr. 2025/26:75 s. 204 f.).

Utskottets ställningstagande

Som utskottet framfört i betänkandets föregående avsnitt är öppenhet om prio­riteringsgrunderna i hälso- och sjukvården med utgångspunkt i den etiska plattformen centralt för att skapa förtroende för hälso- och sjukvården. Vid utskottets sammanträde den 27 november 2025 informerade företrädare för Smer om rådets skrivelse om stärkt etisk beredskap inför framtida kriser (prot. 2025/26:16). Utskottet konstaterar att en etisk beredskap i hälso- och sjuk­vården förutsätter att arbetet med medicinsk-etiska frågor är strukturerat och långsiktigt med förankring och genomslag i den dagliga verksamheten. Smer har i sin skrivelse rekommenderat regionerna och kommunerna att inrätta etik­råd till stöd för etisk reflektion och dagligt beslutsfattande. Smer har även på andra sätt i sin verksamhet uppmärksammat förtjänsterna med de regionala etikråden. Utskottet ser inte skäl för riksdagen att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker följaktligen motion 2025/26:3542 (MP) yrkande 34.

Med anledning av motionsyrkandena om assisterad befruktning noterar utskottet inledningsvis att behandling av ofrivillig barnlöshet i riktlinjerna för prioriteringar i hälso- och sjukvården ansetts vara ett hälsorelaterat behov snarare än ett livskvalitetsrelaterat behov. Frågor om fertilitet omfattas av den nationella SRHR-strategin. I strategins åtgärdsområde för att skapa jämlik och tillgänglig vård, stöd och behandling ingår att säkerställa rådgivning, stöd och lämplig vård eller andra åtgärder till de som är ofrivilligt barnlösa. Utskottet noterar också SKR:s justerade rekommendation om assisterad befruktning och det nationella kunskapsstöd om assisterad befruktning och donerade köns­celler som Socialstyrelsen utarbetat och som ska bidra till likvärdighet och enhetlighet i processen inför en assisterad befruktning, bl.a. i bedömningen av föräldraförmågan.

När det sedan gäller frågan om hur många barn en könscellsdonator får ge upphov till konstaterar utskottet att nya bestämmelser på EU-nivå kommer att ålägga aktörer inom EU att följa nationella begränsningar med hjälp av nationella donatorregister. Regeringen har initierat ett arbete för att inrätta ett sådant svenskt register över könscells­donatorer. Vidare noterar utskottet reger­ingens åtgärder med anledning av den rekommendation som de nordiska natio­nella etikråden gett till sina regeringar att på Europanivå väcka frågan om en internationell begränsning av antalet barn som en och samma donator kan medverka till. Utskottet konstaterar att det pågår arbete på området och att riksdagen inte behöver ta något initiativ.

Frågan om barns rätt till information om sitt ursprung har behandlats i Smers rapport om assisterad reproduktion, som företrädare för rådet infor­merade om vid utskottets sammanträde den 19 mars 2026 (prot. 2025/26:37). Enligt den svenska lagstiftningen inträder rätten att ta del av uppgifter om en donator och eventuella genetiska halvsyskon när en person har uppnått tillräcklig mognad. Utskottet instämmer i den uppfattning som Smer framför i sin rapport om att kravets formulering om tillräcklig mognad är rimlig. Utskottet är därmed inte benäget att förorda en översyn av bestäm­melsen på det sätt som föreslås i en motion. Utskottet noterar att Smer i sin rapport framför att det är olyckligt om det har utvecklats en praxis som innebär att kravet på tillräcklig mognad för att få ta del av information betyder att personen ska vara minst 18 år, och att en sådan praxis i så fall bör omprövas.

I fråga om de motionsförslag som rör abort vill utskottet påminna om att utskottet i beredningen av förslaget till den nya könstillhörighets­lagstiftningen ansåg att abortlagens bestämmelse om att en abort får utföras om en kvinna begär att hennes havandeskap ska avbrytas skulle tillämpas analogt på personer som bytt juridiskt kön från kvinna till man. Vidare konstaterar utskottet att regeringen under det innevarande riksmötet avser att överlämna en proposition till riksdagen om en förändrad abortlag med utgångspunkt i ett berednings­underlag som tar hänsyn till att även andra än kvinnor kan bli gravida. Utskottet konstaterar också att regeringen lagt en proposition om grundlags­skydd för aborträtten och att detta grundlagsskydd enligt förslaget är formulerat på ett könsneutralt sätt. Utskottet avser inte att föregripa besluten i dessa ärenden och anser därför att riksdagen bör avslå det förslag om en inkluderande abortlagstiftning som framförts i en motion.

Arbetet med att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor och heders­relaterat våld och förtryck är prioriterat. En delfråga i detta handlar om att upprätthålla förbudet mot kvinnlig könsstympning. Utskottet konstaterar att en rad åtgärder har vidtagits genom bl.a. myndighetsuppdrag för att höja kun­skapen och medvetenheten om sexuellt våld och könsstympning bland yrkes­verksamma och allmänheten. Utskottet uppmärksammar även det kunskaps­stöd om könsstympning som Socialstyrelsen tagit fram för hälso- och sjuk­vården och social­tjänsten. Vidare noterar utskottet att regeringen tillsatt en utredning med uppdrag att analysera behovet av åtgärder för att genomföra EU-direktivet om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, vilket bl.a. ställer krav på stöd till brottsoffer som har utsatts för könsstymp­ning samt förebyggande utbildning och information till yrkesverk­samma. 

Med hänvisning till detta avstyrker utskottet sammanfattningsvis motio­nerna 2025/26:503 (MP), 2025/26:1262 (S), 2025/26:1579 (L), 2025/26:1916 (S) yrkande 3, 2025/26:3146 (L), 2025/26:3188 (C) yrkande 9, 2025/26:3484 (L), 2025/26:3535 (MP) yrkandena 1 och 2 samt 2025/26:3785 (M).

När det gäller de förslag som framförts om den nya könstillhörighetslag­stiftningen vill utskottet klargöra att de ställningstaganden som gjordes i lagstiftningsärendet våren 2024 är giltiga även fortsättningsvis. Det fanns ett behov av en ny ändamålsenlig lagstiftning där frågorna om juridiskt kön är helt obero­ende i förhållande till frågor som rör kirurgiska ingrepp. Det är alltjämt angeläget att regleringen av möjligheten att byta juridiskt kön för att personer ska få leva i sin könsidentitet bygger på individens självbestämmande så långt som möj­ligt och inte ställer upp hinder som inte är motiverade.

Samtidigt vidhåller utskottet att den nya lagstiftningen inte får leda till missbruk i brottsliga syften. Med tanke på detta noterar utskottet Social­styrelsens redovisning av regeringsuppdraget att analysera vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas för att förebygga och förhindra att någon byter juridiskt kön som ett led i brottslig verksamhet. Utskottet hänvisar även till det myndig­hetsuppdrag som regeringen beslutat om i enlighet med ett till­känna­givande från riksdagen och som ska ge kunskap om tillämpningen och effekterna av den nya könstillhörighets­lagstiftningen. Vidare uppmärk­sammar utskottet den information som före­trädare för Krimi­nalvården och Utred­ningen om översyn av häktes- och fängelselag­stiftningen (Ju 2025:17) gav vid utskottets sammanträde den 5 februari 2026 i frågan om hur placering i häkte och anstalt ska göras i förhållande till den intagnes kön (prot. 2025/26:27).

Mot bakgrund av detta anser utskottet att riksdagen bör avslå motionsför­slagen om den nya könstillhörighets­lagstift­ningen. Därmed avstyrker utskottet motionerna 2025/26:206 (SD), 2025/26:269 (SD), 2025/26:580 (SD), 2025/26:2768 (C), 2025/26:3089 (SD) och 2025/26:3463 (KD).

Utskottet har återkommande avstyrkt motionsförslag om dödshjälp under föregående riksmöten. Med anledning av de förslag som nu förts fram har utskottet på nytt över­vägt behovet av att ompröva den gällande ordningen i Sverige. Utskottet har inte funnit något sådant behov. Riksdagen bör följakt­ligen inte göra ett till­kännagivande om att regeringen bör utreda hur dödshjälp kan tillåtas. Inte heller finns det behov av ett tillkännagivande om att vidhålla den gällande ordningen. Utskottet avstyrker därför motionerna 2025/26:412 (C), 2025/26:1515 (M), 2025/26:1547 (C), 2025/26:2070 (C), 2025/26:2078 (M), 2025/26:3090 (SD), 2025/26:3096 (KD) yrkande 1, 2025/26:3262 (M), 2025/26:3351 (M), 2025/26:3417 (MP) och 2025/26:3583 (C) yrkande 5.

Utskottet välkomnar lanseringen av Sveriges första handlingsplan för donation och transplantation. I handlingsplanen finns åtgärder som bl.a. syftar till att stärka donationsviljan och höja kunskapen om vikten av att göra sin inställning till donation känd. Utskottet konstaterar också att Socialstyrelsen genom sin instruktion har i uppdrag att informera allmänheten om dona­tionsfrågor och ge enskilda möj­lighet att på ett ändamålsenligt sätt göra sin inställning till donation känd. Med hänvisning till detta ser inte utskottet skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av förslagen om organ­donation. Utskottet avstyrker därmed motionerna 2025/26:507 (MP) och 2025/26:1222 (S).

Utskottets ställningstagande

De motionsyrkanden som finns upptagna i bilaga 2 rör samma eller i huvudsak samma frågor som utskottet har behandlat tidigare under valperioden, se be­tänkandena 2022/23:SoU13, 2023/24:SoU16 och 2024/25:SoU17. Utskottet avstyrker därför dessa motionsyrkanden. Tidigare ståndpunkter framgår av de nämnda betänkandena.

Reservationer

Ställningstagande

Kvinnors hälsa är fortfarande ett eftersatt område inom vården. Ohälsa kopp­lad till graviditet, förlossning och klimakteriet är alltför ofta osynliggjord eller nedprioriterad med stora negativa konsekvenser till följd både för den enskilda kvinnan och för samhället i stort. Att manliga normer har format samhällets strukturer märks tydligt inom forskningen där behovet av att öka kunskapen om kvinnors hälsa har förbisetts under lång tid, vilket har resulterat i en vård som är anpassad främst efter män. Samhället behöver stärka forskningen om kvinnors hälsa, och ny kunskap behöver sedan införas i hälso- och sjukvården. Områden som bör prioriteras särskilt är förlossning, eftervård, klimakteriet och andra hälsoutmaningar som drabbar kvinnor i opropor­tionerligt hög grad. Regeringen bör ta initiativ i enlighet med detta.

 

Ställningstagande

Antalet barn och unga som söker hjälp för olika former av psykisk ohälsa ökar. Alltför många av dessa barn och unga får inte rätt hjälp i tid. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin är för långa och stödet från elevhälsan, vårdcentraler och den övriga hälso- och sjukvården är otillräckligt. Det måste bli lättare att få tidig hjälp innan besvären blir så allvarliga att det krävs specialiserad psykiatrisk vård. Med tanke på den höga förekomsten av neuropsykiatriska diagnoser bland frihetsberövade barn och unga bör ett bättre förebyggande arbete med fokus på barns och ungas psykiska ohälsa inte bara minska behoven av att placera barn utan sannolikt också leda till minskad kriminalitet bland barn och unga. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag som innebär ökad tillgänglighet till vård vid psykisk ohälsa för barn och unga, inklusive genom att korta köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.

Hälso- och sjukvårdens lagreglerade allmänna mål om en vård på lika villkor måste gälla även för cancervården. Etableringen av de sex regionala cancercentrumen har visserligen inneburit ett viktigt steg för att utveckla cancervården i hela Sverige. Det finns dock fortfarande stora skillnader mellan regionernas vård- och rehabiliteringsverksamheter, både när det gäller insatser och resultat. Reger­ingen bör därför ge en lämplig myndighet i uppdrag att i samverkan med de regionala cancercentrumen ta fram förslag på insatser för en ökad jämlikhet inom cancervården.

Behovet av att öka jämlikheten i cancervården gäller inte minst vården av kvinnor med gynekologisk cancer, i vilken det råder stora skillnader mellan regionerna. Regeringen bör därför ge en lämplig myndighet i uppdrag att ta fram förslag som särskilt stärker vården vid gynekologisk cancer och som gör denna vård jämlik över hela landet.

Sepsis är svårt att upptäcka och behandla på ett korrekt sätt. Enligt den officiella statistiken i dödsorsaksregistret dog 860 personer av sepsis i Sverige 2021. Det finns dock indikationer på att det är en kraftigt underskattad siffra. Kun­skapen om sepsis behöver förbättras för att fler ska överleva. Jag anser därför att regeringen bör ge en lämplig myndighet i upp­drag att ta fram förslag om hur kunskapen om att upptäcka och behandla sepsis inom vården och äldreom­sorgen kan öka.

Personer med funktionsnedsättning ska kunna utgå från att få samma vård som övriga befolkningen. Så är det dock inte. Ojämlikheten beror på bristande tillgång till vård, bristande kommunikation och brister i bemötandet. Samma situation råder inom tandvården. Tillgången till vård ska vara jämlik. För det behövs det en regelbunden kompetensutveckling för all vårdpersonal och en samordnad och specialiserad vård för personer med funktionsnedsättning. Regeringen bör till­sätta en utredning för att se över hur vården för personer med funktionsned­sättning kan stärkas med denna inriktning.

 

Ställningstagande

Förlossningsvården är en central del av kvinnors hälsa som måste garanteras i hela landet. Det är avgörande att den födande själv får inflytande över vården och vem som ska närvara vid förlossningen. Förutom förstärk­ningar av utbild­ningen och forskningen på området anser jag att det behövs en ökad kontinuitet i vården före, under och efter förlossningen. För en god eftervård och stöd till både barn och föräldrar bör hemvård och hembesök erbjudas när det är medicinskt säkert. Därutöver behöver kunskapen om förlossningsskador öka och få en tydligare plats i vården. För att prioritera upp förlossningsvården bör regeringen vidta åtgärder för att stärka förlossnings­vården och höja kunskapen om förlossningsskador.

En alltmer specialiserad cancervård ställer krav på att vården samordnas runt varje patient. Det kan handla om att bygga ut stödet genom s.k. kontakt­sjuksköterskor och att stärka kompetensen inom cancervården genom hela vårdprocessen från de förebyggande insatserna till rehabiliteringen och den palliativa vården. Cancervården bör också samlas till färre specialistsjuk­hus för att säkerställa en hög kompetens och sammanhållna vårdkedjor. Reger­ingen bör återkomma till riksdagen med förslag som stärker kompetensen inom cancervården genom hela vårdkedjan.

Antalet barn och unga som får en NPF-diagnos har ökat markant. En neuropsykiatrisk funktionsnedsättning innebär ofta en ökad risk för utanför­skap. Trots det behandlas NPF som ett individuellt medicinskt problem snarare än ett samhälleligt ansvar. När samhället inte förmår anpassa sig efter varia­tioner i kognition och funktionssätt är det inte individerna som är problemet utan strukturerna. Jag anser att det behövs ett paradigmskifte i hur samhället bemöter barn med NPF där medikaliseringen ersätts med inkludering. Reger­ingen bör därför ta initiativ till att ta fram en nationell strategi för neuro­psykiatriska funktionsnedsättningar och säkerställa att denna strategi invol­verar hela sam­hället.

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar upptäcks i lägre grad och ofta senare i livet hos flickor och kvinnor än hos pojkar och män. Dessa flickor och kvinnor har inte sällan även andra behov av stöd. För att flickor och kvinnor med NPF ska få ett likvärdigt stöd genom livet som det som pojkar och män får är det nödvändigt att utveckla utredningsverktyg, stödinsatser och anpass­ningar med hänsyn till könsspecifika uttryck. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att förbättra diagnostiseringen av NPF bland flickor och kvinnor och att ta fram behovsanpassade stödinsatser för denna grupp.

 

Ställningstagande

Kvinnosjukvården har länge varit underprioriterad. Det visar sig i bristande kunskap och att hälso- och sjukvården inte alltid tar patienters symptom på allvar. Ett led i att förändra detta är att utveckla nationella kvalitetsregister för sjukdomar och tillstånd som i hög grad drabbar kvinnor. Bland annat behövs det ett na­tionellt kvalitetsregister för abortvård. Detta behov förstärks av förväntade förändringar av abortvården framöver. Regeringen bör därför ta initiativ till ett nationellt kvalitetsregister för abortvård.

Genom införandet av standardiserade vårdförlopp i cancervården har pati­enter snabbare kunnat få rätt insatser. Arbetssättet med standardiserade vård­förlopp ger både trygghet för patienten och effektivitet för vården. Det är ett viktigt arbetssätt som bör utvecklas, inte bara inom cancervården utan även för andra sjukdomar. Regeringen bör därför ta initiativ till att utveckla arbetet med standardiserade vårdförlopp.

En ätstörning kan utvecklas gradvis och vara svår att upptäcka. Det är därför avgörande att få hjälp tidigt. Eftersom många med ätstörningar också har andra psykiatriska problem kan ett sätt att upptäcka ätstörningar tidigt vara att höja medvetenheten om ätstörningsproblematik i öppenvårdens och pri­märvårdens bemötande av patienter som behandlas för andra psykiatriska pro­blem. Regeringen bör mot den bakgrunden ge en lämplig myndighet i upp­drag att utveckla kunskapsstöd och tidiga insatser vid ätstörningar för öppen­vården och primärvården.

 

Ställningstagande

Genom HPV-vaccination av pojkar och flickor anses det fullt möj­ligt att helt eliminera livmoderhalscancer. Det är därför viktigt att fortsätta arbetet med att uppnå en hög vaccinationstäckning. Vid sidan av de nationella och regionala vaccinations­programmen bör särskilda myndighets­uppdrag ges för att öka vaccina­tionsgraden bland kvinnor födda 1994–1995, vilka ingår i målgruppen för en forskningsbaserad nationell vaccinationsstudie med gratis vaccination mot HPV och efter­följande HPV-prov.

Det är också viktigt att fortsätta arbetet med att nå alla med ett erbjudande om HPV-screening. Ska målet om att utrota livmoderhalscancer kunna nås behöver regeringen initiera särskilda insatser för att nå målgrupper som har lägre screening­medverkan, t.ex. kvinnor med psykisk sjukdom eller substans­missbruk, vilka också har en markant högre risk att drabbas av sjukdomen.

 

Ställningstagande

Varje år insjuknar ca 3 000 kvinnor i Sverige i gynekologisk cancer. För be­handlingen av dessa kvinnor är det viktigt att upptäcka cancern och förstadier till den så tidigt som möjligt. I dag finns det screeningprogram för gyneko­logisk cellprov­tagning för att upptäcka och behandla förstadier till livmoder­hals­cancer. För övriga gynekologiska cancersjukdomar finns det för närvar­ande inga screeningprogram. Regeringen bör ge en lämplig myndighet i upp­drag att ta fram förslag som leder till att fler genomgår screening för gyneko­logisk cancer.

Bröstcancer är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor i väst­världen och cancerformen ökar. Samtidigt kan allt fler botas, bl.a. för att mammografi­screening leder till att fler sjukdomsfall upptäcks tidigare. Screeningen är i dag avgiftsfri för kvinnor mellan 40 och 74 år. Den övre åldersgränsen är satt med hänvisning till att det inte är bevisat att bröstcancerscreening för kvinnor över 74 år skulle minska dödligheten hos äldre. Mot bakgrund av att medellivs­längden ökar och att flertalet av de förändringar som hittas bland äldre kvinnor är just cancer som behöver behandlas, finns det skäl att se över denna ålders­gräns och på så sätt säkerställa att det inte förekommer åldersdiskri­minering i cancervården. Regeringen bör därför säkerställa en jämlik mammo­grafi även för kvinnor över 74 år för att motverka åldersdiskriminering.

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. Ju tidigare cancern upptäcks desto bättre är prognosen att bota den. Eftersom cancern i ett tidigt stadium många gånger inte ger några symtom är den dock svårupptäckt. Ökad screening för prostatacancer kan bidra till att stärka förmågan att upptäcka fler fall av prostatacancer tidigare. Regeringen bör därför ge en lämplig myndighet i uppdrag att ta fram förslag på hur screeningen av prostatacancer kan öka. Samtidigt behövs det mer forskning för att utveckla metoder för att skilja de tumörer som kräver behandling från de som inte gör det.

 

Ställningstagande

Det finns i dag oacceptabla och omotiverade skillnader i vilken screening som erbjuds invånarna beroende på var i landet de bor. Regionernas självständiga beslut innebär att tillgången till tidig upptäckt av allvarliga sjukdomar inte är jämlik, vilket kan få stora konsekvenser för den enskilda patienten och strider mot målet om en vård på lika villkor för hela befolkningen. Staten behöver ta ett större ansvar för att säkerställa en likvärdig tillgång till screening i hela landet. En sådan förändring är dock förknippad med flera utmaningar knutna till bl.a. kapaciteten för provanalys, behovet av uppföljande vård, finansie­ringsansvaret och olika etiska aspekter av en utökad screening. Jag anser att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att belysa dessa frågor och analysera hur ett statligt ansvar för screening bäst kan utformas.

 

Ställningstagande

Antalet cancerpatienter förväntas öka under de kommande decennierna. Förut­sättningarna att bota en cancer förbättras när den upptäcks i ett tidigt skede. Därför måste screeningprogrammen utvecklas och fler delta i dem. Det förut­sätter dels enklare, precisare och mindre smärtsamma metoder för prov­tag­ning, dels riktade insatser för att nå de grupper som deltar i lägre utsträckning. Regeringen bör återkomma till riksdagen med konkreta förslag om hur screeningprogrammen kan utvecklas och på riktade insatser för att de grupper som har lägre deltagande i screeningprogram ska öka sitt deltagande.

 

Ställningstagande

Allt fler sällsynta hälsotillstånd kan diagnostiseras och behandlas. Det innebär stora möjligheter för den enskilde men också utmaningar för sjukvården efter­som det med få patienter är svårt för enskilda vårdgivare att upparbeta och behålla kompetens och erfarenhet om bästa vård och behandling. Den kvali­tativa specialiserade vård som finns för sällsynta diagnoser är utspridd, sårbar och ojämnt fördelad över landet.

Att fler personer diagnostiseras med ett sällsynt hälsotillstånd innebär också utma­ningar ur ett läkemedelsperspektiv. Samtidigt som fler läkemedel som riktar sig till små patientgrupper och som är avgörande för den enskilde utvecklas är det ofta ekonomiskt kost­samt för samhället att ge tillgång till dessa läkemedel.

Det är därför viktigt att regeringen antar en ny nationell strategi för sällsynta diagnoser och sjukdomar på grundval av det förslag som Social­styrelsen tagit fram. Regeringen bör också inrätta en nationell samordnings­funktion för att stimulera och styra uppbyggnaden av universitetssjukhusens centrum för säll­synta diagnoser. En sådan samordningsfunktion kan också ges ansvar för att omsätta den nationella strategin i praktisk handling genom konkreta hand­lingsplaner och bidra till att minska de regionala skillnaderna och skapa en jämlikare vård för personer med sällsynta diagnoser.

Vi anser också att regeringen bör ta om hand slutsatserna i Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets slutrapport från september 2023 om stärkt tillgång till läkemedel för sällsynta hälsotillstånd och ta initiativ till att skapa en högre grad av nationell samordning i prissättning och förhandlingar om läkemedel.

 

Ställningstagande

Hjärt- och kärlsjukdomar är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Trots detta saknas det en samlad politisk plan och strategi för att hantera området lång­siktigt. En strategi skulle kunna bidra till att minska den ojämlika vård som råder i dag mellan olika regioner, där tillgången till förebyggande insatser, behandling och rehabilitering varierar kraftigt. Dessutom är det förebyggande arbetet underutvecklat, trots att livsstilsfaktorer som kost, motion och rökning har stor påverkan på risken att drabbas.

Vi anser att regeringen bör ge lämpliga myndigheter i uppdrag att utarbeta en nationell hjärt- och kärlstrategi. En sådan strategi bör innefatta det före­byggande arbetet för att minska risken för hjärt- och kärlsjukdom, primär­vårdens arbete för tidig upp­täckt och behandling samt den specialiserade vården inom hjärt- och kärlsjuk­domar. En strategi skulle också kunna sam­ordna forskning och innovation, särskilt inom områden som digital hälsa, precisionsmedicin och AI-baserad diagnostik.

 

Ställningstagande

Den medicintekniska utvecklingen och framstegen inom läkemedel och be­handlingar ger nya möjligheter för vården. Det innebär samtidigt att vården allt oftare ställs inför svåra prioriteringsbeslut om vilka behandlingar som ska införas, för vilka patienter och till vilken kostnad. Regionala etiska råd kan vara ett stöd i detta prioriteringsarbete som kan bidra till att stärka förtroendet för att prioriteringar i vården görs på ett transparent och professionellt sätt.

De regionala etiska råden bör bestå av vårdens professioner, dvs.  läkare, sjuksköterskor och andra yrkeskategorier samt kompletterande externa kom­petenser inom etik och juridik och från patientorganisationer. De regionala etiska råden ska ha en tydlig koppling till Smer för att säkerställa att priorite­ringsprinciperna tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt i hela landet. Regeringen bör ge Smer i uppdrag att utarbeta förslag på hur arbetet med regionala etiska råd, med tydlig koppling till Smer, kan stärkas.

 

Ställningstagande

I Sverige har kvinnlig könsstympning varit kriminaliserat i över 40 år. Trots det möter vården och skolan många flickor och kvinnor som lever med konse­kvenserna av köns­stympning. Det visar att det behövs krafttag i arbetet mot kvinnlig könsstympning för att motverka okunskap om grundläggande rättig­heter. Kunskaps­höjande insatser behövs även för att motverka den okunskap om den egna kroppen och den skam och isolering som drabbade kvinnor ofta upplever. För detta krävs informations­material på relevanta språk för de kvinnor och män som kommer i kontakt med vården och andra samhälls­instanser som t.ex. skolor och studieförbund.

I skolan och vårdutbildningarna behöver dessutom kunskapen och medvet­enheten stärkas om könsstympningens konsekvenser, barns rättigheter och före­byggande insatser. Därutöver bör utbildningsmaterial tas fram för redan yrkes­verksamma inom vården och skolan och även för civilsamhället för att ge konkret stöd i mötet med flickor och kvinnor som har utsatts eller riskerar att utsättas för könsstympning.

Ökad kunskap och stärkt stöd från samhället kan förebygga nya fall av könsstympning och förbättra situationen för de kvinnor som redan har drabbats. Regeringen bör därför ge lämpliga myndigheter i uppdrag att vidta kunskapshöjande åtgärder i enlighet med detta.

 

Ställningstagande

Tillgången till fertilitetsbehandlingar som provrörsbefruktning och insemina­tion bör vara jämlik i hela landet. Att SKR har antagit riktlinjer för regionerna har skapat viss jämlikhet och trygghet för de som drabbas av ofrivillig barn­löshet. Staten bör dock ta ett större ansvar för att fertilitetsvården blir mer en­hetlig, nationellt jämlik, patientcentrerad och generös. Det statliga ansvaret bör inkludera att behandlingarna i högre grad ska finansieras av det offentliga. Regeringen bör ta initiativ för att utveckla fertilitetsvården i denna riktning.

 

Ställningstagande

I Sverige får en könscellsdonator ge upphov till barn i högst sex familjer. Det förekommer emellertid att svenska kliniker säljer donerade könsceller vidare till kliniker i andra länder. Det förekommer också att svenska kliniker köper könsceller från andra länder. Detta innebär att barn födda i Sverige efter behandlingar med donerade könsceller kan ha ett stort antal okända genetiska halv­syskon i andra länder. För att undvika detta behövs det en internationell begräns­ning för hur många barn som en enskild donator får ge upphov till. Regeringen bör verka för att arbetet med att införa en sådan internationell begränsning drivs framåt.

Personer som har blivit till efter en könscellsdonation har rätt att ta del av information om donatorns identitet. Rättigheten gäller dock först när personen har uppnått tillräcklig mognad. Bestämmelsen har tillämpats på ett sätt som i praktiken innebär en 18-årsgräns. Detta är olyckligt. Unga som hyser en stark önskan om att få kännedom om donatorn bör kunna få det tidigare. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att se över regelverket i fråga om när information om en donators identitet kan göras känd för den som till­kommit genom donationen.

Aborträtten som kommer till uttryck i abortlagen bör omfatta alla som kan bli gravida. Sedan kravet på sterilisering inför en ändrad könstillhörighet av­skaffades 2013 är det inte enbart kvinnor som kan bli gravida. Regeringen bör därför åter­komma till riksdagen med förslag till ändring av abortlagen, före­trädesvis på det sätt som Abortutredningen har föreslagit (SOU 2025:10), för att säkerställa att lagstiftningen omfattar alla berörda oavsett kön.

 

Ställningstagande

Enligt vår uppfattning bör riksdagens beslut om den nya könstillhörighets­lagstiftningen upphävas, med undantag för de ändringar som samtidigt gjordes i fängelselagen och häkteslagen (bet. 2023/24:SoU22, rskr. 2023/24:158–160).

Vi säger nej till att åldersgränsen för juridiskt könsbyte har sänkts till 16 år eftersom denna sänkning innebär att också barn omfattas. Vi vänder oss även emot idén att juridisk könstillhörighet är något som var och en fritt ska kunna välja trots att det inte finns någon könsdysforidiagnos.

Sverige ska inte ha en lagstiftning som gör juridiskt kön till något god­tyckligt eller som ger upphov till missbruk av systemet för personer utan autentisk transidentitet. Vår grundläggande utgångspunkt är att det juridiska könet ska stämma överens med det biologiska. Möjligheten att byta juridiskt kön bör, som i tidigare lagstiftning, förutsätta en fastställd könsdysforidiagnos och ett godkännande av Socialstyrelsen. Vi säger därför nej till den förenklade prövningen av könsidentiteten för den som vill byta juridiskt kön. Den nya könstillhörighetslagen ökar risken för att personer i behov av vård inte får det stöd som de behöver. Vi motsätter oss även avskaffandet av Socialstyrelsens tillståndsprövning vid kirurgiska ingrepp i könsorganen.

Då orsaken till ökningen av patienter, i synnerhet barn och unga, som söker vård för könsdysfori inte är känd, samt då vi har sett fler exempel på personer som ångrar sitt könsbyte i vuxen ålder, så behöver försiktighetsprincipen få råda.

De ändringar i fängelselagen och häkteslagen som gjordes samtidigt med beslutet om den nya könstillhörighetslagen gav ökade möjligheter för Krimi­nalvården att placera en intagen tillsammans med intagna av motsatt juridiskt kön. Detta var nödvändigt men otillräckligt. Vi anser att det, mot bakgrund av den nya könstillhörighetslagen, behövs en bestämmelse om att placering i häkte och fängelse som utgångspunkt ska baseras på den intagnes biologiska kön.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som tillgodoser det ovanstående.

 

Ställningstagande

Alla män­niskor har rätt att bestämma över sitt eget liv, få bästa möjliga vård och få dö under värdiga former. Vid smärtsam och obotlig sjukdom som orsakar ett bestående och outhärdligt lidande bör den som vill under ordnade former kunna bestämma över sin död. I sådana situationer bör det finnas en rätt till aktiv dödshjälp. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att analysera hur aktiv dödshjälp kan införas i Sverige på ett sätt som innebär att det ställs upp tydliga gränser för när sådan dödshjälp ska kunna ges.

 

Ställningstagande

Den medicinska utvecklingen förbättrar möjligheterna att hålla människor vid liv längre. I några fall innebär det att människor genomlider utsträckta smärt­samma processer utan utsikt till tillfrisknande. I dessa fall måste det egna själv­bestämmandet få vara avgörande i beslut om omständigheterna kring livets slut och den egna döden. Att tillåta dödshjälp handlar om att värna den enskildes rätt. Samtidigt måste frågan analyseras grundligt för att minimera de risker som det skulle innebära. Regeringen bör med hänsyn till detta tillsätta en utredning med uppdrag att ta fram förslag om att införa aktiv dödshjälp.

 

Ställningstagande

För att donera organ eller vävnader efter döden krävs att man har gett sitt med­givande. För att skapa tydlighet om ett sådant med­givande kan man anmäla sig till donationsregistret. Uppgifter från Social­styrelsen visar att 80 procent av svenskarna är positivt inställda till att donera sina organ men att bara 20 procent anmält sig till donationsregistret. Detta innebär att många potentiella donatorer inte är registrerade och att deras organ därmed riskerar att inte finnas tillgängliga för transplantation. För att öka tillgången till organ och vävnader så att fler liv kan räddas behöver donationer underlättas. Sam­tidigt måste indi­videns valfrihet respekteras. Regeringen bör ta initiativ till insatser som sprider kunskap om donationsregistret för att få fler som är positiva till organdonation men som ännu inte har anmält sig till donations­registret att anmäla sig.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Motionsyrkanden som avstyrks av utskottet