HD01JuU48: Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU48

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. brotts­balken och till en ny lag om verkställighet av villkorligt fängelse.

Den föreslagna reformen syftar till att åstadkomma ett mer rättvist straff­system där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslighetens allvar, påföljd­erna som döms ut i större utsträckning framstår som rimliga och rätt­visa, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet förbättras.

Genom den nya regleringen införs det ett påföljdssystem med villkorligt fängelse och tilläggssanktioner. Samtidigt tas presumtionen mot fängelse bort, och påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras. Det införs också en ny bestämmelse som syftar till en ökad användning av hela straffskalan vid straffmät­ningen och därmed en mer nyanserad straffmätning för alla brotts­typer. En annan ny bestämmelse tar sikte på s.k. flerfaldig brottslighet och syftar till att tillkommande brott ska ges ett större genomslag vid straffmät­ningen. Straffmätningen ska då utgå från det sammanlagda straffvärdet för de brott som den tilltalade döms för. Vidare tas vissa strafflindringsgrunder, s.k. billighetsskäl, bort.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

I betänkandet finns två reservationer (S, V, C, MP) och fyra särskilda yttranden (S, V, C, MP). I en av reservationerna (S, V, C, MP) föreslås att riks­dagen ska avslå regeringens förslag.

Utskottet föreslår att ärendet får avgöras trots att betänkandet har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då ärendet ska behandlas.

Behandlade förslag

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (S, V, C, MP)

2. Ny översyn av brottsbalken, punkt 2 (V, MP)

Särskilda yttranden

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (S)

2. Regeringens lagförslag, punkt 1 (V)

3. Regeringens lagförslag, punkt 1 (C)

4. Regeringens lagförslag, punkt 1 (MP)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:297 Ett nytt straff­rätts­ligt påföljdssystem. I propositionen finns en redogörelse för ärendets bered­ning fram till regeringens beslut om propositionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag återges i bilaga 2.

Fyra motioner med totalt fem yrkanden har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

Riksdagen har tidigare gjort flera tillkännagivanden till regeringen som rör frågor som behandlas i detta ärende. I betänkandet behandlar utskottet även regeringens redovisning av åtgärder med anledning av dessa tillkännagivan­den.

 

 

 

 

Utskottets överväganden

Bakgrund

Dagens påföljdssystem fick sin huvudsakliga utformning genom 1989 års påföljdsreform (prop. 1987/88:120, bet. 1987/88:JuU45, rskr. 1987/88:404). Genom reformen introducerades straff­värde som rättslig konstruktion, och straff­värdet har därefter utgjort utgångs­punkten för straffmätning och påföljds­val. Straffvärdets centrala roll i påföljdsbestämningen framgår av 29 kap. 1 § brottsbalken. Enligt den paragrafen ska straff, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde (första stycket). Vid bedömningen av straffvärdet ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta och de avsikter eller motiv som han eller hon haft (andra stycket första meningen). Det ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt an­grepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person (andra stycket andra meningen). Bestämmelsen i 29 kap. 1 § komplette­ras av bestämmelser i samma kapitel om försvårande, synnerligen försvårande och förmild­rande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet (29 kap.
2–3 §§). I avsnitt 7.1 i propositionen (s. 373 f.) redogörs närmare för straff­värdet som grund för påföljds­bestäm­ningen enligt gällande rätt.

Vid påföljdsbestämningen ska rätten också beakta vissa straff­lindrings­grunder, bl.a. de s.k. billighetsskälen (29 kap. 5 § brottsbalken). Det är fråga om omständig­heter som saknar betydelse vid straffvärdebedömningen men som vid påföljds­bestämningen verkar i lindrande riktning och främst anknyter till gärnings­personens personliga förhållanden eller något som har inträffat i tiden efter brottet. Rätten ska också beakta om den tilltalade har lämnat uppgifter av väsentlig betydelse för utredningen av egen eller annans brotts­lighet (29 kap. 5 a § brottsbalken). Strafflindringsgrunderna enligt gällande rätt redogörs närmare för i avsnitt 9.1 (s. 434 f.) i propositionen. Det finns även särskilda regler om att den till­talades ungdom ska beaktas vid straffmätningen (se 29 kap. 7 § brotts­balken och föreslagna ändringar i prop. 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare).

Till påföljderna räknas straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn, överlämnande till särskild vård och säkerhetsförvaring (1 kap. 3 § brottsbalken). Påföljden överlämnande till särskild vård tar sikte på lagöver­trädare som är unga, lider av en allvarlig psykisk störning eller är miss­brukare. En villkorlig dom eller skyddstillsyn kan förenas med en föreskrift om samhällstjänst. I avsnit­ten 4.2 (s. 104 f.) och 4.3.4 (s. 114 f.) i propositionen finns en närmare beskriv­ning av de olika påföljderna enligt gällande rätt.

De grundläggande bestämmelserna om valet mellan fängelse å ena sidan och villkorlig dom eller skyddstillsyn å den andra finns i 30 kap. 4 § brotts­balken. Där framgår att rätten vid val av påföljd ska fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Innan fängelse väljs som påföljd ska rätten alltid pröva om inte villkorlig dom eller skydds­tillsyn är en tillräcklig påföljd. Detta brukar uttryckas så att det finns en presumtion mot att bestämma påföljden till fängelse (prop. 1987/88:120 s. 99). De skäl som får åberopas för att välja fängelse som påföljd anges i 30 kap. 4 § andra stycket. Dessa skäl är brottslighetens straffvärde och art samt att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Huvudregeln när någon döms för flera brott är att rätten ska bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottsligheten (30 kap. 3 § första stycket brottsbalken). Det är den samlade brottslighetens straffvärde som ligger till grund för valet av påföljd. Vid straffvärdebedömningen tillämpas den s.k. asperationsprincipen som i praktiken innebär att tillkommande brott får en avtagande betydelse för straffvärdet. En närmare redogörelse för påföljds­bestäm­ningen vid flerfaldig brottslighet enligt gällande rätt finns i avsnitt 8.2 (s. 406 f.) i propositionen.

Riksdagens tillkännagivanden

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om att regelverket om straff­värdes­bestämning vid flerfaldig brottslighet ska skärpas och ge uttryck för en strängare syn på flerfaldig brottslighet än vad som är fallet i dag (bet. 2014/15:JuU14 punkt 48, rskr. 2014/15:138).

Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om systematiska stölder (bet. 2015/16:JuU18 punkt 30, rskr. 2015/16:196) samt om vikten av att se upprepade stölder i ett sammanhang och att påföljderna i större utsträckning ska stå i proportion till den samlade brottsligheten (bet. 2016/17:JuU13 punkt 8, rskr. 2016/17:272).

Riksdagen har vid två tillfällen tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om ändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2018/19:JuU11 punkt 64, rskr. 2018/19:181 och bet. 2020/21:JuU24 punkt 54, rskr. 2020/21:344).

Vidare har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2021/22:JuU23 punkt 52, rskr. 2021/22:245).

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om utökade möjligheter att undanröja en skyddstillsyn till följd av misskötsamhet (bet. 2020/21:JuU22 punkt 2, rskr. 2020/21:235).

Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om en översyn av de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken (bet. 2020/21:JuU24 punkt 51, rskr. 2020/21:344). Av tillkännagivandet följer att översynen bör göras med inriktningen att det i straffmätningen inte ska beaktas att en gärningsman riskerar att förlora jobbet på grund av brottet, att han eller hon skadat sig fysiskt till följd av detsamma eller att brottsoffret av någon anledning har dröjt med att anmäla brottet.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2017/18:JuU14 punkt 20, rskr. 2017/18:240), om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om skärpta straff för rattfylleri och olovlig körning (bet. 2020/21:JuU24 punkt 40, rskr. 2020/21:344) och om skärpta straff för grova trafikbrott (bet. 2021/22:JuU10 punkt 1, rskr. 2021/22:240).

Härutöver har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om åtgärder mot ungdomsrån (bet. 2021/22:JuU27 punkt 9, rskr. 2021/22:273), om höjd straffskala för barnfridsbrott (bet. 2020/21:JuU35 punkt 4, rskr. 2020/21:314) och om stärkt skydd för eftersöksjägare m.fl. (bet. 2021/22:JuU40 punkt 6, rskr. 2021/22:325).

Propositionen

I propositionen lämnar regeringen förslag om ett nytt straffrättsligt påföljds­system. Regeringens förslag och bedömningar innebär bl.a. följande.

Allmänna utgångspunkter för ett nytt påföljdssystem

Regeringen konstaterar att kriminalpolitikens övergripande mål är att före­bygga och skydda samhället mot brott samt att öka människors trygghet. Straffsystemet, inbegripet påföljds­systemet, har en central roll i det samman­hanget. Övergripande handlar det om att staten har en skyldighet att vidta åtgärder för att minska brottsligheten och skydda sina medborgare mot brott.

Regeringen anser att det finns ett behov av en höjd allmän repressionsnivå och att det bör åstadkommas genom förändringar av straffsystemet som innebär att fler och längre fängelsestraff döms ut.

Som skäl anför regeringen bl.a. följande. Det kan vara svårt att påvisa vilka effekter på brottsligheten, och i för­längningen för enskilda och för samhället, som straffrättsliga åtgärder kan ha. Straffet är repressivt, men möjliggör också kontroll och påverkan för att förebygga åter­fall i brott. Det går enligt reger­ingen inte att bortse från detta. Regeringen bedömer därmed att en höjd allmän repressions­nivå i form av längre straff kan ha en viss brottsreducerande effekt. Effekterna på brottsligheten är dock endast en delförklaring till regeringens slutsats att den allmänna repressionsnivån bör höjas. Även moraliska aspekter och rättviseskäl motiverar en allmän höjning.

Regeringen konstaterar att samhället har genomgått stora för­ändringar under de senaste två årtiondena. Det har bl.a. skett en markant ökning av grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar, och den systematiska och organiserade brottsligheten har kommit att på­verka allt fler delar av samhället. Brottsligheten drabbar också i allt större utsträckning tredje man. Den oro­väckande utvecklingen gäller inte minst i förhållande till unga, där allvarlig brottslighet tränger allt längre ned i åldrarna.

För regeringen är en grundläggande utgångspunkt att brottslighet måste mötas med ett tydligt avståndstagande från samhällets sida. I annat fall riskerar det att gro en allmän uppfattning att staten inte tar brottslighet på allvar, vilket i förlängningen kan leda till bristande förtroende för rättsstaten och minskad tilltro till samhällets förmåga att skipa rättvisa. Regeringens uppfattning är att det nuvarande påföljdssystemet i vissa fall kan leda till resultat som inte kan beskrivas som rättvisa. Med det menas enligt regeringen att brottsligheten, särskilt grova brott, inte sällan möts av en reaktion som inte fullt ut kan anses återspegla brottslig­hetens allvar. Att så är fallet är enligt regeringen delvis en följd av att det nuvarande påföljdssystemet i alltför stor utsträckning har utformats med utgångspunkt i gärningspersonens behov och intressen. Huma­ni­tets­aspekter har naturligt­vis sin roll vid utformningen av straff­systemet. Enligt regeringen kan samtidigt sådana aspekter inte tillåtas få så stort infly­tande att de resulterar i vad som kan uppfattas som orättvist lindrig bestraff­ning.

För att påföljderna ska framstå som rimliga och rättvisa och för att systemet som helhet ska uppfattas som trovärdigt är det viktigt att reglerna är anpassade till den rådande samhällsutvecklingen. Enligt regeringen behöver särskilt brotts­offer­perspektivet och behovet av att skydda samhället mot den fara eller skada som allvarlig brottslighet innebär vara närvarande i större ut­sträckning än i dag vid utformningen av de regler som ska vara styrande för påföljds­bestämningen.

När det gäller brottsofferperspektivet anför regeringen att det för straff­systemets trovärdighet är angeläget att straffen som döms ut framstår som rimliga och rättvisa. Om den straffrättsliga reaktionen på ett brott framstår som alltför lindrig eller som i alltför stor utsträckning anpassad efter gärnings­personens intressen och behov kan det upplevas som att staten inte prioriterar brottsoffret eller tar brottsoffrets lidande på allvar. Enligt regeringen innebär 1989 års reform i en nutida kontext att för stor hänsyn tas till gärnings­personens intresse av att undvika ett fängelsestraff jämfört med de berättigade för­väntningar på upprättelse som ett brottsoffer kan ha.

Utöver brottsofferperspektivet anser regeringen att även samhällsskydds­aspekter måste ges större inflytande när förändringar i straffsystemet övervägs. Samhällsskydd handlar om att staten i vissa fall har ett ansvar för att skydda sina medborgare från en persons (fortsatta) brottslighet. Det handlar med andra ord om ett skydd för samhället i kollektiv bemärkelse. Statens skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda individer från brott gäller såväl för dem som är direkt drabbade som för dem som är potentiella brottsoffer. Ju allvarligare och farligare brottslighet det är fråga om, desto större ansvar är det befogat att samhället tar för att förhindra återfall i brott.

Regeringen konstaterar därvid att det inte kan bortses från att längre frihetsberövanden i sig kan ha en brottsförebyggande effekt på så sätt att den som avtjänar ett fängelsestraff under frihetsberövandet förhindras från att begå brott ute i samhället. Under den tid som gärningspersonen avtjänar ett fängel­se­straff kan han eller hon också få vård eller andra återfallsförebyggande stödinsatser. Enligt regeringen bör den här typen av effekter eller andra preventiva ändamål inte vara styrande för exempelvis reglerna för den konkreta straffmätningen. Däremot kan en ökad repressionsnivå i allmänhet och framför allt i förhållande till brott som typiskt sett begås av brottsaktiva personer indirekt innebära att samhällsskyddsaspekterna får en mer fram­trädande plats i straffsystemet. Att sådana aspekter bör få ett större genomslag i systemet ligger i linje med förslag som regeringen lämnat även i andra sammanhang.

Beredningen vid framtagandet av propositionen

Regeringen konstaterar att Lagrådet har anfört att lagstiftningsärendet inte kan anses vara tillfreds­ställande berett. Bristerna har bedömts som påtagliga men inte av så generellt allvarligt slag att det finns anledning att avstyrka lag­förslagen i deras helhet.

Enligt Lagrådet är det uppenbart att förslagen kräver en särskilt omsorgsfull beredning och att denna bör genomföras på ett sätt som är vedertaget i Sverige. Lagrådet anser dock att det, bl.a. med hänsyn till utredningsdirektivens styrande utformning, den tidsbrist som präglat utredningsarbetet, remiss­instansernas svarstid och Regeringskansliets arbete med att ta fram en lagråds­remiss, finns anledning att ifrågasätta om beredningen av lagstiftningsärendet har skett på det omsorgsfulla sätt som hade varit att förvänta. Lagrådet fram­håller också bl.a. att granskningen av förslagen har avsevärt försvårats av att regeringen under en kortare tid har lagt fram ett stort antal olika lagförslag med nära anknytning till de nu aktuella lagförslagen. Även flera remiss­instanser är kritiska mot eller ifrågasätter direktivens utformning samt utrednings- och remisstiden i lagstiftningsärendet.

Regeringens uppfattning är att remissinstanserna och därefter regeringen har haft ett brett underlag att ta ställning till och att frågorna har blivit allsidigt belysta. Regeringen konstaterar att utredningen, med få undantag, har lämnat förslag som följer av de egna ställningstagandena. När det gäller utrednings­tiden uppgick den till nästan två år, och utredningen bemannades med fem sekre­terare. Under remisstiden har många remissinstanser lämnat omfattande och detaljerade svar. Inom Regeringskansliet har arbetet med utredningens förslag delats upp med hänsyn bl.a. till förslagens effekter på Kriminalvården. Regeringens sammantagna bedömning är att förslagen och deras konsekvenser har blivit tillräckligt belysta genom utredningen och remitteringen. Till skillnad från Lagrådet anser regeringen därför inte att beredningen har varit bristfällig.

Ett påföljdssystem med villkorligt fängelse

Regeringen föreslår att presumtionen mot fängelse ska avskaffas och att det i stället ska införas ett system med villkorligt fängelse. Samtliga icke frihets­berövande alternativ till fängelse för vuxna lagöverträdare ska enligt förslaget inordnas under det villkorliga fängelsestraffet. Det innebär att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn ska utmönstras ur påföljdssystemet. Vidare föreslås att överlämnande till vård enligt lagen (1988:870) om vård av miss­brukare i vissa fall inte längre ska vara en särskild påföljd för brott. Påföljds­systemet för vuxna lagöverträdare ska därmed i huvudsak bestå av två påföljder, böter och fängelse. Rätten ska få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt. Ett villkorligt fängelse­straff ska förenas med en prövotid, och det ska också som huvudregel förenas med en tilläggssanktion i form av dagsböter, samhällstjänst eller övervakning. Prövotiden ska löpa under två år eller den längre tid – i de undantagsfall detta kan förekomma – som motsvarar straffets längd.

Villkorligt fängelse enligt förslaget innebär närmare att det döms ut ett fängelsestraff på viss tid men att verkställigheten av straffet – i bemärkelsen att den dömde avtjänar straffet i kriminalvårdsanstalt – efterges om den dömde under prövotiden uppfyller vissa villkor. Förutom en skyldighet att avhålla sig från fortsatt brottslighet kan villkoren bestå i att den dömde ska fullgöra en tilläggssanktion som straffet har förenats med. Om han eller hon uppfyller villkoren anses straffet helt verkställt vid prövotidens utgång. Bristande uppfyllelse kan däremot leda till att beslutet om villkorlighet upphävs och straffet måste avtjänas i kriminalvårdsanstalt.

Enligt förslaget ska rätten få besluta att ett fängelsestraff på viss tid ska vara villkorligt om inte straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet medför att ett sådant straff inte skulle bli tillräckligt ingripande. Det föreslås inte någon lagstadgad gräns för hur långa fängelse­straff som kan förklaras villkorliga, men i propositionen anförs att villkorligt fängelse som regel inte bör komma i fråga när straffets längd uppgår till ett år eller mer. Om det finns synnerliga skäl ska rätten dock få besluta att fängelse­straffet ska vara villkorligt även om straffets längd, brottslighetens art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar mot villkorligt fängelse. Vid den bedömningen ska särskilt beaktas omständigheter som en hög ålder eller dålig hälsa hos den tilltalade, en påtaglig förbättring av den tilltalades personliga eller sociala situation eller att den tilltalade genomgår behandling för t.ex. missbruk.

Som skäl för att avskaffa den nuvarande presumtionen mot fängelse anför regeringen bl.a. att presumtionen har ett alltför stort inflytande över påföljds­valet genom den riktning för prövningen som den etablerar. Att rätten uppmanas att fästa särskilt avseende vid omständigheter – typiskt sett hänför­liga till gärningspersonens förhållanden – som talar för en lindrigare påföljd än fängelse kan ge intryck av att rättsordningen inte tillräckligt värnar andra ibland motstående intressen, t.ex. brottsoffrets intressen. Vidare framför reger­ingen att presumtionen mot fängelse bidrar till att göra systemet mer komplext. Regeringen anser att påföljdssystemet bör vara överskådligt och enkelt att tillämpa och att det nuvarande påföljdssystemet får betecknas som alltför komplext. En utmönstring av presumtionen möjliggör för en enklare och mer logiskt uppbyggd struktur.

Att införa ett system med villkorligt fängelse motiverar regeringen i sin tur bl.a. med att ett sådant system på ett tydligt sätt förmedlar det klander som gärningspersonen har gjort sig förtjänt av på grund av brottet. Genom att rätten mäter ut ett fängelsestraff av en viss längd även i fall där straffet inte behöver avtjänas i anstalt görs det klart hur allvarligt samhället ser på den begångna gärningen. Det innebär enligt regeringen en tydlig fördel i jämförelse med de nuvarande påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn, där det många gånger inte anges ett alternativstraff. Dessutom inskärps vad den dömde ytterst riske­rar om han eller hon gör sig skyldig till nya brott eller på annat sätt bryter mot de villkor som har ställts upp. Den straffrättsliga reaktionen ökar på det sättet både i tydlighet och skärpa i förhållande till de frivårdspåföljder som finns i dag. Efter att rätten har konstaterat att brottsligheten föranleder ett fängelse­straff av en viss längd kommer den fortsatta påföljdsbestämningen att främst bestå i att besluta om straffet ska vara villkorligt och, i så fall, vilken tilläggs­sanktion det ska förenas med. Regeringen framhåller att detta innebär betydande förenklingar av beslutsstrukturen samt ett mer logiskt och renodlat system. En klar majoritet av remissinstanserna ser också positivt på att ett system med villkorligt fängelse av den angivna typen införs. En ytterligare fördel är enligt regeringen att ett system med villkorligt fängelse innebär en större harmonisering med de påföljdssystem som finns i övriga nordiska länder och i flera andra EU-länder, vilket kan underlätta det internationella samarbetet på det straffrättsliga området.

När det gäller tilläggssanktionerna syftar dessa till att förse straffet med ett verkställighetsinnehåll, på liknande sätt som dagens villkorliga dom och skydds­tillsyn. Regeringen anför att sanktionen samhällstjänst till stor del bör likna en sådan föreskrift om samhällstjänst som kan meddelas vid villkorlig dom eller skydds­tillsyn enligt dagens reglering. Vidare bör över­vaknings­sanktionens innehåll likna innehållet i en skyddstillsyn enligt den nuvarande ordningen. Enligt förslaget ska samhällstjänst och övervakning betraktas som mer ingripande än dagsböter, medan de två förstnämnda sanktionerna ska vara lik­ställda i ingripandegrad. I valet mellan samhällstjänst och övervakning ska rätten beakta behovet av stöd eller kontroll och övriga omständigheter. Därmed ska rätten, enligt regeringen, kunna beakta den tilltalades personliga förhållanden och andra omständigheter som saknar bäring på hur ingripande straffet bör vara men som ändå bör ha betydelse i sammanhanget. I den mån den tilltalade exempelvis är i behov av vård eller behandling för något som kan antas ha bidragit till brottsligheten bör det således kunna beaktas. Detsamma gäller om han eller hon har gjort sig skyldig till sådan brottslighet eller annars har en sådan problematik som något av Kriminalvårdens påverkans­program inriktar sig mot. Det ska även vara möjligt för rätten att förena straffet med mer än en tilläggssanktion.

Enligt förslaget ska Kriminalvården ansvara för verkställigheten av samhällstjänst och övervakning. Verkställigheten ska utformas på ett sätt som är ägnat att förebygga att den dömde återfaller i brott och så att den dömdes anpassning i samhället även i övrigt underlättas. Kriminalvården ska upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan för den som har dömts till villkorligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning. I likhet med vad som i dag gäller för t.ex. skyddstillsynsdömda ska Kriminalvården få besluta om särskilda föreskrifter under övervakningen. En sådan föreskrift ska beslutas för viss tid, högst ett år åt gången, och få avse t.ex. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling.

Eftersom de befintliga reglerna om påföljdsvalet för unga lagöverträdare och för psykiskt störda lagöverträdare är utformade utifrån fängelsestraffet i dess nuvarande form, föreslår regeringen att dessa regleringar anpassas efter det system med vill­korligt fängelse som föreslås. Genom anpassningarna ska regleringen så långt som möjligt ha samma innebörd som hittills. 

En mer nyanserad straffmätning

Behovet av att hela straffskalan kommer till användning

Regeringen bedömer att det finns ett behov av lagändringar för att hela den praktiskt tillämpbara straffskalan ska komma till användning i fler fall. Lagändringarna bör enligt regeringen göras i bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet.

Som skäl för bedömningen anför regeringen bl.a. följande. Som utgångs­punkt ska straffskalorna vara utformade så att de kan innefatta i princip alla tänkbara gärningar som faller inom den aktuella brottstypens tillämp­nings­­område. För att den straffrättsliga reaktionen ska uppfattas som rättvis och proportionerlig krävs enligt regeringen att allvarligare brott bestraffas strängare än mindre allvarliga brott, vilket kräver en dynamisk och nyanserad användning av straffskalorna. Regeringen är därför av uppfattningen att det finns ett behov av att hela straffskalan ska komma till användning. Av den statistik som utredningen presenterat framgår dock att den övre delen av straffskalan utnyttjas mer sällan och att många straff bestäms omkring den nedre tredjedelen av straffskalan.

Anledningen till att den övre delen av straffskalan används mer sällan får enligt regeringen anses ha sin förklaring i de uttalanden som gjordes i förarbetena till 1989 års reform om att den övre delen av en straffskala normalt inte skulle vara avsedd för mer ordinär brottslighet, utan för exceptionella fall som sällan inträffar i praktiken (se prop. 1987/88:120 s. 78). Regeringen konstaterar att det inte kan uteslutas att domstolarna på ett generellt plan har tillmätt förarbetsuttalandena till 1989 års påföljdsreform en alltför stor betydelse i den konkreta straffmätningen. Eftersom utgångspunkt­erna för den reformen fortfarande anses vägledande, samtidigt som behovet av en mer nyanserad straffmätning för vissa typer av brottslighet har framhållits, framstår den sammantagna bilden av hur det konkreta straffvärdet ska bedömas enligt regeringen som otydlig.

Regeringen framhåller att straffen har skärpts under de senaste åren genom höjningar av straffskalorna och ändrade regler för påföljdsbestämning. Reger­ingen bedömer dock att enbart ändringar av straffskalorna inte är tillräckligt för att uppnå en förändrad syn på bedömningen av straffvärdet. Det finns därför ett värde i att, genom ändringar i de generellt gällande bestämmel­serna om straffvärde, framhålla och betona vad som ska föranleda att straffvärdet bedöms vara högre än minimistraffet för ett visst brott. På så sätt kan en nyanserad straffmätning uppnås generellt, oavsett vilken typ av brott som bedöms.

När det gäller Lagrådets synpunkt om att förslaget tangerar en principiell fråga om ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna, framhåller regeringen att det även fortsättningsvis är rätten som i varje enskilt fall ska tillämpa lagstiftningen och göra en straffvärdebedömning utifrån omständig­heterna i det enskilda fallet. Det är inte fråga om att ändra ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna eller att skapa en helt ny metod för att bedöma straffvärdet, utan om att klargöra hur straff­värdebedömningen ska gå till.

Brottsofferintresset och andra skyddsvärda intressen ska beaktas vid straffvärdebedömningen

Regeringen föreslår att det i bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet ska klargöras att det är den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit för brottsoffret eller de andra intressen som straff­bestämmelsen ska skydda som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet.

Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. följande. Betoningen av brottsofferintresset kan bidra till ökade förutsättningar att mäta ut ett straff som svarar mot ett brottsoffers berättigade förväntningar på upprättelse. Lagtexten fyller en viktig kommunikativ funktion och understryker hur centralt brottsofferintresset, och andra skyddsvärda intressen, är vid straffvärde­bedömningen. Regeringen konstaterar att det krävs mer än att enbart reformera reglerna för påföljdsbestämning för att fullt ut tillgodose brottsoffers intressen och behov, men att den föreslagna lagändringen är en av flera åtgärder som kan vidtas i syfte att förstärka brottsofferperspektivet.

Även andra intressen som straff­bestämmelsen ska skydda omfattas av den föreslagna bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet. Regeringen framhåller i denna del bl.a. att åtskilliga straff­bestämmelser syftar till att skydda annat än ett enskilt brottsoffers intresse och att något som alla brott har gemensamt är att det finns någon form av skyddsvärt intresse som straffbestämmelsen ska skydda.

Bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet ska enligt regeringen ta sikte på s.k. enkel brottslighet. När det gäller straffvärdebedöm­ningen vid flerfaldig brottslighet lämnar regeringen i stället ett separat förslag (se nedan).

Omständigheter vid brottet ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen

Regeringen föreslår att det i bestämmelsen om grunderna för bedömningen av straffvärdet ska framgå att de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ska ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Vidare föreslås att bestäm­melsen om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person ska tas bort. Avslutningsvis föreslås språkliga ändringar i bestämmelserna om försvårande, synnerligen försvårande respektive för­mildrande omständigheter.

Som skäl för förslaget om att de omständigheter som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ska ges ett tydligt genomslag, anför regeringen bl.a. följande. Hittillsvarande lagstiftning anger vad som ska beaktas vid bedömningen av brottslighetens straffvärde och ger exempel på omständigheter som ska anses som försvårande, synnerligen försvårande respektive förmildrande. Däremot innehåller den ingen anvisning om vilket genomslag sådana omständigheter ska ges vid straffvärdebedöm­ningen. Genom att införa en bestämmelse om detta framhålls vad som ska föranleda att straffvärdet bedöms vara högre än minimistraffet för ett visst brott. Detta kan enligt regeringens bedömning bidra till en generellt sett mer nyanserad straffmätning där hela straffskalan kommer till användning.

När det gäller Lagrådets synpunkter på utformningen av den aktuella bestämmelsen, som ligger till grund för att Lagrådet inte kan tillstyrka förslaget, anför regeringen bl.a. följande. Regeringen delar inte bedömningen att uttrycket ”omständig­heter vid brottet” medför en oklarhet i fråga om vilka omständigheter som kan beaktas vid straffvärdebedömningen. Enligt regeringen framgår det av lagtextens konstruktion att det endast är straffvärde­påverkande omständigheter som kan beaktas. Att, som Lagrådet föreslår, hänvisa till listorna över försvårande och förmildrande omständigheter i andra bestämmelser riskerar enligt regeringen att bli missvisande. Regeringen delar inte heller Lagrådets synpunkt om att bestämmelsen bör få en annan placering, utan konstaterar att det är naturligt att i en och samma paragraf reglera vilka omständigheter rätten ska beakta vid straffvärdebedömningen och vilket genomslag dessa ska få. Regeringen instämmer dock i Lagrådets bedömning att en omformulering av lagtexten i övrigt kan bidra till ett tydliggörande av bestämmelsens innebörd och delar även vissa remissinstansers synpunkter när det gäller formuleringen av bestämmelsen. Av denna anledning har regeringen gjort vissa justeringar av bestämmelsen i förhållande till utredningens förslag.

Regeringen framhåller att förslagen inte innebär någon ny metod för att bestämma straffvärdet. Det handlar i stället om att vidareutveckla den metod som används för att bedöma det konkreta straffvärdet genom att på ett ännu tydligare sätt understryka att bedömningen ska göras på nu angivet sätt i samtliga fall. Regeringen ser därför inte framför sig att metoden kommer att vara förenad med betydande svårigheter. Metoden ställer dock krav på att domstolarna, i alla de fall där det finns tillkommande försvårande inslag utöver dem som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen, ska bestämma straffet högre upp i straffskalan. Hela straffskalan, inklusive maximistraffet, ska komma till användning.

När det gäller förslaget om att ta bort bestämmelsen om att det vid bedömningen av straffvärdet särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person anför regeringen bl.a. följande. Bestämmelsen, som infördes genom 2010 års reform om skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m. (se prop. 2009/10:147, bet. 2009/10:JuU32, rskr. 2009/10:272), har inte fått det genomslag i rättspraxis som eftersträvades, och det framstår sammantaget som något oklart vad det tillägg som gjordes numera fyller för funktion i praktiken eftersom gärning­arnas allvar förefaller kunna beaktas ändå. Mot bakgrund av den översyn av straffskalorna som regeringen har gjort och de förslag som nu lämnas, kommer sådana omständigheter att beaktas inom ramen för straffvärdebedömningen. Regeringen anser därför att den särskilda bestäm­melsen om allvarliga vålds­brott är överflödig och kan tas bort.

Straffmätning vid flerfaldig brottslighet

Regeringen bedömer att det nuvarande sättet för straffmätning vid flerfaldig brottslighet inte tar tillräcklig hänsyn till straffvärdet för de enskilda brott som ingår i brottsligheten och att det därför finns ett behov av en ny reglering av straffmätningen vid flerfaldig brottslighet, där tillkommande brott ges ett större genomslag. Som skäl för sin bedömning anför regeringen bl.a. att dagens påföljdssystem i många fall kan leda till utfall som inte kan beskrivas som rättvisa. Det nuvarande sättet för straffmätningen vid flerfaldig brottslig­het innebär i praktiken att tillkommande brottslighet regelmässigt ges ett begränsat och avtagande genomslag i straffmätningen. Särskilt brottsoffer­perspektivet och behovet av att skydda samhället mot den fara eller skada som allvarlig brottslighet innebär behöver enligt regeringen i större utsträckning än i dag vara vägledande för utformningen av påföljdssystemet.

Regeringen konstaterar vidare att den ordning som styr straffmätningen vid flerfaldig brottslighet endast delvis är lagreglerad och att de närmare princip­erna har utvecklats i samspel mellan lagstiftning, praxis och den juridiska litteraturen. För att tillkommande brott ska få en större påverkan på straff­värdet och därmed på straffmätningen vid flerfaldig brottslighet finns det därför behov av en lagändring.

Mot denna bakgrund lämnar regeringen följande förslag om straffmät­ningen vid flerfaldig brottslighet. När ett gemensamt straff för flera brott bestäms ska rätten vid bedömningen av den samlade brottslighetens straff­värde som utgångspunkt lägga samman straffvärdena för vart och ett av de brott som ingår i brottsligheten. Vid bedömningen ska också brottslighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten beaktas.

Förslaget om att brottslighetens sammantagna allvar ska beaktas innebär att om en sammanläggning av straffvärdena inte står i proportion till allvaret i den aktuella brottsligheten ska en annan bedömning göras. Regeringen framhåller att hänsyn ska tas till omständigheterna i det enskilda fallet, vilket ger förut­sättningar att bedöma straffvärdet som lägre än summan av straffvärdena för vart och ett av brotten när det finns skäl för det. Skälen för sådana avsteg kan variera, både i fråga om vad som motiverar avsteget och hur stort det bör vara.

Det samband som kan finnas mellan brotten ska enligt förslaget också beaktas, exempelvis kan brottslighet som har utövats systematiskt eller bestått av upprepade brott mot samma person ge anledning till en strängare bedöm­ning än annars. I vissa andra fall av flerfaldig brottslighet framstår dock antalet brottsenheter som det döms för inte alltid som en lika betydelsefull omständig­het för bedömningen av den samlade brottslighetens allvar, och en samman­läggning av straffvärdet för varje brott kan i sådana fall leda till ett alltför högt värde.

När en slutlig bedömning av straffvärdet görs anser regeringen att ett lämpligt riktmärke är att det konkreta straffet åtminstone inte understiger straffvärdet av de tre allvarligaste brotten som begåtts.

När det gäller Lagrådets invändning om att förslaget inte ger tillräcklig grund för en enhetlig och likformig rättstillämpning, och som ligger till grund för att Lagrådet avstyrker förslaget, uttrycker regeringen förståelse för synpunkten. Regeringen menar dock att en mera utförlig reglering av hur bedömningen ska göras skulle riskera att bli svår att tillämpa. Regeringen pekar på värdet av att reglerna utformas med avseende på alla typer av brott och att det därmed framstår som lämpligast att ge helhets­bedömningen en generell utformning. Därigenom undviks en reglering som skulle riskera att begränsa möjligheterna att i rättstillämpningen beakta omständigheterna i varje enskilt fall, vilket i sig vore olämpligt. Det framstår enligt regeringen som ofrånkomligt att vissa tillämpningsproblem, särskilt inledningsvis, kan uppstå vid en reform av detta slag. Mot bakgrund av att förslaget ger både en tydlig utgångspunkt för bedömningen och reglerar hur helhetsbedömningen ska göras bedömer regeringen att förslaget ger förutsättningar för en enhetlig och likformig rättstillämpning. Enligt regeringen får därför de krav på förutsebarhet och rättssäkerhet som bör ställas på lagstiftning av detta slag anses uppfyllda.

Färre och mer begränsade strafflindringsgrunder

Regeringen konstaterar att den nuvarande ordningen innebär att rätten ska beakta vissa strafflindringsgrunder, bl.a. de som benämns billighetsskälen, vid både straff­mätningen och påföljdsvalet. Regeringen anser att det finns skäl att överväga färre och mer begränsade strafflindringsgrunder i det reformerade påföljds­systemet. Strafflindringsgrunderna bör dessutom fortsättningsvis som utgångspunkt inverka endast på straffmätningen.

Regeringen föreslår mot den bakgrunden att vissa billighetsskäl ska tas bort. Sålunda ska strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straff­mätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada slopas. Regeringen delar utred­ningens slutsats att det inte framstår som rimligt att det brottsliga agerandet, när det leder till att gärnings­personen skadar sig allvarligt, i sig bör utgöra ett skäl för strafflindring. Ordningen innebär nämligen att gärnings­personen i någon mån kompenseras vid påföljdsbestämningen för sitt otillåtna risk­tagande. Ovan framgår dessutom att regeringen föreslår att ålder eller dålig hälsa kan utgöra skäl för att besluta att fängelsestraffet ska vara villkorligt. Regeringen anser att en sådan ordning är tillräcklig för att uppnå rimliga resultat vid påföljdsbestämningen, även i de fall den tilltalade har drabbats av en allvarlig kroppsskada till följd av brottet.

Regeringen föreslår även att strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straffmätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde ska tas bort. Regeringen anser att det blir mer följd­enligt att låta den tilltalades höga ålder eller dåliga hälsa i första hand få inverkan på valet om fängelsestraffet ska vara villkorligt, inte på straff­mätningen.

Vidare föreslås att strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straff­mätningen i skälig omfattning ska beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks, s.k. sen lag­föring, ska tas bort. Regeringen anser att det inte är tidsfaktorn i sig som bör motivera en mildare påföljdsbestämning. Vad som enligt regeringens mening i stället framstår som rimligare att kunna beakta är gärningspersonens agerande i tiden efter brottet och då särskilt om den sena lagföringen riskerar att omkullkasta en för den tilltalade ordnad tillvaro. Regeringen konstaterar att de föreslagna reglerna om villkorligt fängelse ger utrymme att beakta sådana omständigheter som skäl för att bestämma straffet till villkorligt fängelse.

Slutligen föreslås att strafflindringsgrunden som innebär att rätten vid straff­mätningen i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av att han eller hon på grund av brottet blir eller kan antas bli avskedad eller uppsagd från anställning eller drabbas av annat hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning ska tas bort. Regeringen konstaterar att ett brottsoffer skulle kunna uppfatta det som orimligt att gärningspersonen får sitt straff reducerat på den grunden att han eller hon till följd av brottet måste avsluta sin anställning eller tvingas upphöra med en viss typ av yrkesutövning. Sådana hänsynstaganden kan dessutom innebära risker för sociala orättvisor vid straffmätningen. Regeringen konstaterar även att straff­lindrings­grunden är förenad med vissa tillämpningsproblem.

Regeringen konstaterar att färre strafflindringsgrunder visserligen begrän­sar rättens handlingsutrymme vid straffmätningen. Att låta omständig­heter som anknyter till den tilltalades personliga förhållanden eller till något som har inträffat i tiden efter brottet få betydelse i straffmätningen är dock ett avsteg från utgångspunkten om att straffet ska bestämmas utifrån brottets allvar. Regeringen anser att det därmed inte råder någon motsägelse på det sätt som Lagrådet har anfört mellan inriktningen om mer begränsade straff­lindringsgrunder och förslaget om en mer nyanserad straffmätning, som framför allt syftar till att straffet bättre ska återspegla brottets allvar. Tvärtom är en grundläggande inriktning för båda förslagen att reglerna ska leda till straff och påföljder som framstår som rimliga och rättvisa i förhållande till det brott som har begåtts, även i de fall brottet i fråga saknar ett enskilt brottsoffer.

När det gäller Lagrådets påpekande att det bör överlämnas till domstolarna att avgöra vad som är rimliga omständigheter att beakta i det enskilda fallet, anför regeringen att det även fortsättningsvis ytterst är upp till rätten att i varje enskilt fall avgöra på vilket sätt en viss omständighet ska beaktas. Samtidigt bör, för att det nya påföljdssystemet ska uppfattas som trovärdigt, en omstän­dig­het inte få ett större genomslag än vad som är motiverat utifrån syftet bakom de föreslagna lagändringarna.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att de föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Regeringen anser i likhet med utredningen att den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. En genomgripande reform av påföljds­systemet förutsätter dock inte bara att det vidtas ett flertal anpassnings­åtgärder och utbildningsinsatser hos berörda myndigheter, utan även att myndigheterna har tillräcklig kapacitet och tillräckliga resurser för att hantera reformen och det behov av t.ex. lokaler och personal som reformen kan ge upphov till.

Enligt regeringen kan de samlade förslagen förväntas få en mycket stor påverkan på Kriminalvården. Myndigheten befinner sig sedan en längre tid i ett ansträngt läge med kraftig överbeläggning. Genomförandet av för­slagen behöver anpassas så att Kriminalvården ges rimliga förutsättningar att omhänderta ökningen av antalet utdömda fängelseår. Samtidigt bedömer regeringen att förändringsbehovet är angeläget. Vid fastställandet av när förändringarna kan träda i kraft gäller det att finna en balans mellan dessa olika intressen.

Regeringen konstaterar att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är upp­nådd. För att säkerställa att reformen kan hanteras av Kriminal­vården när den väl träder i kraft föreslår regeringen, på motsvarande sätt som för vissa av lagändringarna i propositionen Skärpta regler för villkorlig frigivning (se prop. 2025/26:34, bet. 2025/26:JuU8, rskr. 2025/26:96), att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Ikraftträdandet bör ske med beaktande av vikten av förutsebarhet för enskilda och av framförhållning för berörda myndigheter, särskilt Kriminal­vården.

En redogörelse av de föreslagna övergångsbestämmelserna framgår av propositionen (avsnitt 11.2).

Konsekvenser

Regeringen konstaterar att förslagen vid ikraftträdande kommer att leda till kostnadsökningar för staten. De ökade kostnaderna kommer främst att belasta Kriminalvården för bl.a. ett ökat behov av anstaltsplatser och fler transporter. Förslagen kommer också att innebära ökade kostnader för andra myndigheter, se närmare om detta i propositionen (avsnitt 12).

Regeringen anför att konsekvenserna av förslagen för berörda myndigheter kommer att uppstå först när regeringen beslutar om ikraftträdande. Som fram­går ovan föreslår regeringen att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer, med hänsyn till att Kriminalvården i nuläget inte bedöms ha tillräcklig kapacitet för att omhänderta förslagen. Det har inte kunnat fast­ställas med tillräcklig säkerhet vid vilken tidpunkt Kriminal­vården kommer att ha uppnått nödvändig kapacitet för att genomföra reformen, jfr budget­propositionen för 2026 (prop. 2025/26:1 utg.omr. 4). Kriminalvården bedömer att myndighetens plats- och personalbehov till följd av bl.a. förslagen kommer att kunna omhändertas tidigast 2040. Fram till den tidpunkten kan mycket inträffa som påverkar kostnaderna för påföljds­systemet. Det medför att det kommer att vara nödvändigt att följa upp bedömningen av förslagens konsekvenser inför ett beslut om ikraftträdande. Innan regeringen beslutar om datum för ikraftträdande kommer regeringen att återkomma med nödvändiga finansieringsförslag.

Riksdagens tillkännagivanden

I propositionen behandlar regeringen sex av riksdagens tillkännagivanden gemensamt utifrån att de samtliga går ut på att straffmätningen bör skärpas vid flerfaldig brottslighet genom att större hänsyn tas till de enskilda brottens straffvärde och att asperationsprincipen bör ges ett mindre genomslag än hittills. Det rör sig om

•       tillkännagivandet om att regelverket om straffvärdesbestämning vid flerfaldig brottslighet ska skärpas och ge uttryck för en strängare syn på flerfaldig brottslighet än vad som är fallet i dag (bet. 2014/15:JuU14 punkt 48, rskr. 2014/15:138)

•       tillkännagivandet om skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2021/22:JuU23 punkt 52, rskr. 2021/22:245)

•       tillkännagivandet om stölder (bet. 2015/16:JuU18 punkt 30, rskr. 2015/16:196) enligt vilket den s.k. straffrabatten bör ses över och en ny brottsrubricering som tar sikte på systematiska stölder införas

•       tillkännagivandet om vikten av att se upprepade stölder i ett sammanhang och att påföljderna i större utsträckning ska stå i proportion till den samlade brottsligheten (bet. 2016/17:JuU13 punkt 8, rskr. 2016/17:272)

•       två tillkännagivanden om ändringar i strafflagstiftningen i syfte att åstadkomma en skärpt straffmätning vid flerfaldig brottslighet (bet. 2018/19:JuU11 punkt 64, rskr. 2018/19:181 och bet. 2020/21:JuU24 punkt 54, rskr. 2020/21:344).

När det gäller ovan redovisade tillkännagivanden framhåller regeringen att förslaget om att straffmätningen vid flerfaldig brottslig­het ska utgå från det sammanlagda straffvärdet för de brott som den tilltalade döms för innebär att varje brott ges större betydelse vid straffmätningen. Förslaget innebär också att samband mellan brotten som består i att brottslig­heten varit upprepad eller systematisk ska beaktas i skärpande riktning. Enligt regeringen bidrar förslaget till att komma till rätta med den problematik med för låga straff vid flerfaldig brottslighet som tas upp i tillkännagivandena. Regeringen anser därmed att tillkännagivandena är tillgodosedda och slutbehandlade.

När det sedan gäller tillkännagivandet om utökade möjligheter att undanröja en skyddstillsyn till följd av misskötsamhet (bet. 2020/21:JuU22 punkt 2, rskr. 2020/21:235) anför regeringen att förslaget om ett system med villkorligt fängelse bl.a. innebär att påföljden skyddstillsyn utmönstras ur påföljds­systemet och att förslaget innefattar särskilda bestämmelser om åtgärder vid brister i fullgörandet av tilläggssanktioner till villkorligt fängelse. Enligt regeringen innebär systemet med villkorligt fängelse sammantaget en skärpt syn på återfall i brott och annan misskötsamhet, vilket ligger väl i linje med de lagändringar som efterfrågas i tillkännagivandet. Regeringen anser därmed att tillkännagivandet är slutbehandlat.

Genom förslagen i propositionen som innebär att vissa billighetsskäl tas bort anser regeringen att riksdagens tillkännagivande om en översyn av de s.k. billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken (bet. 2020/21:JuU24 punkt 51, rskr. 2020/21:344) är tillgodosett och därmed slutbehandlat.

I propositionen behandlar regeringen slutligen sex tillkännagivanden gemensamt utifrån att de samtliga går ut på att skärpa straffen för vissa angivna brott för att de bättre ska återspegla brottens allvar. Detta gäller inte minst i förhållande till brott med försvårande omständigheter, upprepade brott eller flerfaldig brottslighet. Det rör sig om

•       tillkännagivandet om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2017/18:JuU14 punkt 20, rskr. 2017/18:240)

•       tillkännagivandet om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om skärpta straff för rattfylleri och olovlig körning (bet. 2020/21:JuU24 punkt 40, rskr. 2020/21:344)

•       tillkännagivandet om skärpta straff för grova trafikbrott (bet. 2021/22:JuU10 punkt 1, rskr. 2021/22:240)

•       tillkännagivandet om åtgärder mot ungdomsrån (bet. 2021/22:JuU27 punkt 9, rskr. 2021/22:273)

•       tillkännagivandet om höjd straffskala för barnfridsbrott (bet. 2020/21:JuU35 punkt 4, rskr. 2020/21:314)

•       tillkännagivandet om stärkt skydd för eftersöksjägare m.fl. (bet. 2021/22:JuU40 punkt 6, rskr. 2021/22:325).

När det gäller dessa tillkännagivanden anför regeringen följande. Förslaget om att de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ska ges ett tydligt genomslag vid straff­värdebedömningen kan generellt sett förväntas leda till skärpta straff. Förslaget kan särskilt förväntas leda till skärpta straff i fall där det finns försvårande omständigheter, som att det vid brottet förekommit förnedrande inslag eller att det begåtts mot någon med ett samhällsviktigt uppdrag. Förslaget bidrar vidare till att de straff som döms ut står i bättre proportion till brottens allvar. Vidare lämnas förslag som innebär att tillkommande brott ges ett större genomslag. De angivna förslagen bidrar till att komma till rätta med den problematik med för låga straff som tas upp i tillkännagivandena. Regeringen anser därmed att tillkännagivandena är tillgodosedda och slut­behandlade.

Motionerna

Regeringens lagförslag

I kommittémotion 2025/26:4213 av Teresa Carvalho m.fl. (S) föreslår motio­närerna att riksdagen ska avslå propositionen i dess helhet. Samma förslag läggs fram i kommittémotionerna 2025/26:4230 av Gudrun Nordborg m.fl. (V), 2025/26:4229 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) och 2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1.

Ny översyn av brottsbalken

I kommittémotion 2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör göra en ny översyn av brottsbalken, med ett brett mandat och ordentligt med tid att föreslå förbätt­ringar och bara sådana straffskärpningar som bedöms motiverade.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar att dagens påföljdssystem fick sin huvudsakliga utform­ning genom 1989 års påföljdsreform. Enligt regeringen innebär den refor­men i en nutida kontext att för stor hänsyn tas till gärningspersonens intresse av att undvika ett fängelsestraff jämfört med de berättigade förvänt­ningar på upprätt­else som ett brottsoffer kan ha. Även samhälls­skydds­aspekter behöver enligt regeringen ges ett större inflytande. Samtidigt bör de nuvarande principerna i påföljds­systemet, bl.a. principerna om proportionalitet och ekvivalens, även fort­sätt­ningsvis vara vägledande. Förändringsbehovet hand­lar enligt reger­ingen snarare om att balansen mellan de olika princi­perna och intressena bör ändras, bl.a. genom att brottsoffer­perspektivet och samhälls­skydds­aspekter får en mer framskjuten plats än i dag. Utskottet instämmer i dessa utgångspunkter.

Vidare konstaterar utskottet att riksdagen, på utskottets förslag, har riktat ett flertal tillkännagivanden till regeringen som ger uttryck för problematiken att det nuvarande regelverket medför att det döms ut alltför låga straff. Detta gäller inte minst vid brott med försvårande omstän­dig­heter, upprepade brott eller flerfaldig brottslighet. Riksdagen har även begärt en översyn av billig­hets­skälen med inriktningen att dessa ska begränsas. Tillkänna­givandena handlar också om behovet av en skärpt syn på misskötsamhet i samband med en skyddstillsyn. Utskottet välkomnar därför regeringens slutsats att den allmänna repressionsnivån bör höjas.

Mot bl.a. den bakgrunden syftar regeringens förslag till att åstadkomma ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslig­hetens allvar, påföljderna som döms ut i större utsträck­ning framstår som rimliga och rättvisa, brottsoffer­perspektivet ges ett ökat inflytande och samhälls­skyddet förbättras. Det handlar sammanfattningsvis om ett nytt påföljds­system med villkorligt fängelse där presumtionen mot fängelse tas bort, en mer nyanse­rad straffmätning genom en ökad användning av hela straffskalan, en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestäm­mas vid flerfaldig brottslighet samt begräns­ningar av strafflindringsgrunderna.

I fråga om förslaget om ett system med villkorligt fängelse konstaterar utskottet att införandet av ett sådant system har diskuterats länge och att det redan finns i våra grannländer. Enligt förslaget ska det vill­korliga fängelse­straffet förses med ett verkställighetsinnehåll genom tilläggs­sanktionerna dags­böter, samhällstjänst eller övervakning. För den som har dömts till vill­korligt fängelse med samhällstjänst eller övervakning ska Kriminalvården upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan. I likhet med vad som i dag gäller för t.ex. skyddstillsynsdömda ska Kriminalvården också få besluta om särskilda föreskrifter under övervakningen. En sådan föreskrift ska få avse t.ex. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behand­ling. I proposi­tionen framhålls att villkorligt fängelse på ett tydligt sätt förmed­lar det klander som gärningspersonen har gjort sig förtjänt av på grund av brottet. Genom att rätten mäter ut ett fängelsestraff av en viss längd även i fall där straffet inte behöver avtjänas i anstalt görs det klart hur allvarligt samhället ser på den begångna gärningen. Samman­fattningsvis har regeringen bedömt att förslaget skulle ge goda möjligheter att skapa ett påföljds­system som är tydligare, enklare och ger ett större genomslag för proportionalitets­principen än det nuvarande. Starka skäl talar således enligt regeringen för att villkorligt fängelse nu ska införas i påföljds­systemet. Utskottet delar regeringens uppfattning. Utskottet konstate­rar också att en klar majoritet av remiss­instanserna har sett posi­tivt på att ett system med villkorligt fängelse av den angivna typen införs.

När det gäller förslaget om en ökad användning av hela straffskalan vid straffmät­ningen handlar det om en ny bestämmelse som syftar till en sådan ökad användning. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska de omständigheter vid brottet som går utöver vad som krävs för att döma till ansvar för den aktuella brottstypen ges ett tydligt genomslag vid straffvärdebedömningen. Avsikten är att straff inte längre ska mätas ut relativt nära straffminimum och att den övre delen av straffskalan inte ska vara reserverad för fall som sällan eller aldrig inträffar i praktiken. Det handlar om att åstadkomma en nyanserad bedömning på ett sätt som spänner över alla brottstyper och att därmed mot­verka resultatet av vissa förarbetsuttalanden som gjordes i samband med 1989 års påföljdsreform. I propositionen framhålls att avsikten däremot inte är att ändra ansvarsfördel­ningen mellan lagstiftaren och domstolarna eller att skapa en helt ny metod för att bedöma straffvärdet, utan om att klargöra hur straff­värde­bedömningen ska gå till. Även fortsättningsvis är det rätten som i varje enskilt fall ska tillämpa lagstiftningen och göra en straffvärdebedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen också bemött de invänd­ningar som Lagrådet har framfört när det gäller vissa oklarheter i den nya bestämmelsen och har även följt Lagrådets förslag till omformulering i en viss del för att tydliggöra bestäm­melsens innebörd. Utskottet ansluter sig till regeringens överväganden.

När det gäller förslaget om en ny reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas vid flerfaldig brottslighet handlar det om att tillkommande brott ska ges ett större genomslag än i dag, eftersom det nuvarande sättet för straff­mätning inte tar tillräcklig hänsyn till straffvärdet för de enskilda brott som ingår i brottsligheten. Straffmätningen ska därför enligt förslaget göras med utgångs­punkt i det sammanlagda straffvärdet för vart och ett av brotten. Brotts­lighetens sammantagna allvar och det samband som kan finnas mellan brotten ska också beaktas. Detta innebär enligt propositionen att en helhets­bedömning alltid ska göras och att avvikelser från summan av de enskilda brottens straff­värden därmed får göras om det finns anledning till det i det enskilda fallet. Regeringen har i propositionen bemött de invändningar som Lagrådet framfört och har bedömt att förslaget ger förutsättningar för en enhetlig och likformig rättstillämpning. Enligt regeringen får därför de krav på förutse­barhet och rättssäkerhet som bör ställas på en lagstiftning av detta slag anses uppfyllda. Utskottet gör ingen annan bedömning.

När det sedan gäller förslaget om begränsningar av strafflindrings­grunderna handlar det om att ta bort vissa billighetsskäl och därigenom begränsa det avsteg som billighetsskälen kan sägas utgöra från utgångs­punkten att det är brottets svårhet som ska styra straffets stränghet. Det handlar också om att anpassa strafflindringsgrundernas betydelse vid påföljds­bestäm­ningen till det föreslagna nya systemet med villkorligt fängelse. Enligt förslaget ska sålunda vissa typer av omständigheter i första hand inverka på straffmät­ningen, medan andra företrädesvis ska beaktas inom ramen för bedöm­ningen av om det finns skäl för villkorligt fängelse. I det förstnämnda fallet (dvs. inverkan på straffmätningen) gäller det omständig­heter som knyter an till den tilltalades klandervärdhet eller utred­nings­medverkan eller som har att göra med hur sträng den samlade reaktionen blir med beaktande av även andra rättsliga sanktioner till följd av brottet. I det andra fallet (dvs. inverkan på påföljdsvalet) handlar det om omständigheter som påverkar hur den till­talade kan komma att drabbas av ett fängelsestraff i anstalt. En sådan ändrad ordning framstår enligt reger­ingen som både förutsäg­bar och ändamålsenlig. Utskottet instämmer i detta.

I propositionen framhålls också att de aktuella förslagen är en del av en större helhet i en genomgripande omläggning av kriminalpolitiken som reger­ingen aviserat att den avser att genomföra och som har resulterat i flera större och mindre reformer på straffrättens område. Enligt regeringen är förslagen i propo­si­tionen angelägna åtgärder, och det finns inte skäl att följa upp redan beslutade förändringar innan ytterligare åtgärder vidtas – inklusive en ökad användning av fängelsestraff. Utskottet är av samma uppfatt­ning.

När det gäller ikraftträdande föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. I den delen föreslog den underliggande utred­ningen att dess förslag som helhet skulle träda i kraft den 1 januari 2028, och regeringen delar i propositionen utredningens bedömning att den nya lagstift­ningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen befarar dock, i likhet med flera remissinstanser, att Kriminalvården skulle ha stora svårigheter att hantera konsekvenserna av förslagen som helhet om de träder i kraft i januari 2028. Vidare bedömer regeringen att tidpunkten när Kriminalvården kommer att ha uppnått nödvän­dig kapacitet för att hantera förslagen i propositionen inte i nuläget kan fastställas med tillräcklig säkerhet. Detta har sin bakgrund bl.a. i Kriminal­vårdens kraftiga expansion till följd av andra lagändringar som påverkar myndigheten. För att säkerställa att reformen kan hanteras av Krimi­nal­vården när den väl träder i kraft anser regeringen därför att lagänd­ringarna – på motsvarande sätt som vissa av lagändringarna i lagstift­nings­ärendet om skärpta regler för villkorlig frigivning (prop. 2025/26:34, bet. 2025/26:JuU8, rskr. 2025/26:96) – bör träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Utskottet anser att de angivna skälen är godtagbara.

Vidare konstaterar utskottet att regeringen i fråga om de ekonomiska konse­kvenserna av reformen anför att förslagen kommer att leda till kostnads­ökningar för staten och att dessa främst kommer att belasta Kriminalvården. Bedömningarna av de ekonomiska konsekvenserna för berörda myndigheter är förenade med stora osäkerheter. Konsekvenserna kommer dock att uppstå först när regeringen beslutar om att de nya reglerna ska träda i kraft. Fram till den tidpunkt när Kriminalvården har uppnått nödvändig kapacitet kan enligt regeringen mycket inträffa som påverkar kostnaderna för påföljdssystemet. Detta medför att det kommer att vara nödvändigt att följa upp bedömningen av konsekvenserna inför ett beslut om ikraftträdande. Innan regeringen beslutar om datum för ikraft­trädande kommer regeringen därför att återkomma med nödvändiga finansie­rings­förslag.

Sammantaget delar utskottet regeringens bedömning att det aktuella lag­förslaget om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem är ägnat att leda till ett mer rättvist straffsystem där straffen på ett bättre sätt återspeglar brottslig­hetens allvar, påföljderna som döms ut i större utsträck­ning framstår som rimliga och rättvisa, brottsofferperspektivet ges ett ökat inflytande och samhällsskyddet förbättras. När det gäller regeringens beredning vid framtagandet av proposi­tionen och de invänd­ningar som har riktats mot denna av bl.a. Lagrådet delar utskottet också regeringens bedömning att förslagen och deras konsekvenser har blivit tillräck­ligt belysta. Enligt utskottet finns det därför inte skäl att vidta ytterligare bered­nings­åtgärder. Utskottet anser alltså att underlaget är tillräck­ligt för att riksdagen ska kunna ta ställning till förslagen.

Utskottet ställer sig därför, av de skäl som anförs i propositionen, i sak bakom regeringens förslag. Under de aktuella omständig­heterna ställer sig ut­skottet även bakom förslaget om ikraftträdande. I den delen vill dock ut­skottet särskilt fram­hålla det som också understryks i propositionen om att ikraft­trädandet bör bestämmas med beaktande av vikten av förutsebarhet för enskilda och av framförhållning för berörda myndigheter, särskilt Kriminal­vården. Utskottet konstaterar också att regeringen dess­förinnan kommer att återkomma med nödvändiga finansieringsförslag.

Det som nu har anförts innebär alltså att regeringens lagförslag bör antas och att motionsyrkandena om avslag på propositionen bör avslås.

Vidare anser utskottet att lagförslagen ligger väl i linje med det som riks­dagen har efter­frågat i sina tillkännagivanden, och utskottet har därför inte några invänd­ningar mot hur regeringen i propo­sitionen har redovisat tillkänna­givandena.

Vid den angivna bedömningen när det gäller lagförslaget finner utskottet inte skäl att ta initiativ till en sådan ny översyn av brottsbalken som begärs i motion 2025/26:4223 (MP) yrkande 2. Det motionsyrkandet avstyrks därför.

 

Reservationer

Ställningstagande

Vi anser att riksdagen bör avslå propositionen. Vi utvecklar våra respektive skäl för detta i våra särskilda yttranden 1–4.

 

Ställningstagande

Som framgår av vår reservation 1 ovan anser vi att propositionen ska avslås. Vi menar att bristerna i regeringens förslag hör ihop med hur underlaget till reformen har tagits fram. Utredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Utredningstiden för­kortades dessutom med två månader. Tre av utredningens experter ansåg att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå, snarare än att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken. Experterna framhöll också att det inte var möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare.

En utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser, och om straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet, bör inte ligga till grund för ny lagstiftning. Särskilt inte på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Vi anser därför att regeringen bör göra en ny översyn av brottsbalken. Denna bör ha ett brett mandat och ordentligt med tid att dels analysera och föreslå förbättringar och bara sådana straff­skärpningar som kan vara motiverade, dels bedöma konsekvenserna. Det handlar om att föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottsligheten och minska risken för återfall i brott. Sverige behöver en straffrätt som är både tydlig, genomtänkt och träffsäker.

Särskilda yttranden

Den aktuella propositionen utgör den andra och avslutande delen av regeringens straffreform baserad på förslagen från Straffreformutredningen (SOU 2025:66). I juni röstade vi för förslagen i proposition 2025/26:218 Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor, den första delen av reformen. Bakgrunden till att vi ställde oss bakom de förslagen var framför allt deras betydelse i kampen mot den grova gäng­kriminaliteten och den bakomliggande organiserade brottsligheten. Regeringen har på ett bra sätt tagit vidare det lagstiftningsarbete som på­börjades under den förra mandat­perioden och som innebär att denna grova kriminalitet nu straffas hårdare än tidigare. Straff­skärpningar är en viktig del i det samlade arbetet mot system­hotande kriminalitet.

Samtidigt ser inte utvecklingen likadan ut när det gäller all brottslighet, som på andra områden ligger stilla eller till och med minskar. Inom sådana områden finns det inte samma behov av mer allmänna straff­skärpningar. Kriminal­vårdens resurser är inte oändliga, och värdet av ökade utgifter måste ställas mot andra samhällsbehov som att t.ex. korta sjukvårdsköerna, minska barn­grupperna i skolan eller underlätta för vanliga hushåll att klara de ökade kostnaderna för mat och el.

Vi anser att kriminalpolitiken behöver bedrivas fokuserat, med det vi kallar ”repression med precision”. Det innebär att vi som samhälle behöver kraft­samla och rikta resurser samt lagstiftningskapacitet mot de mest prioriterade problemen, dvs. gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp mot barn.

Med detta fokus anser vi att det finns både mer och mindre motiverade förslag i den aktuella propositionen. Att som regeringen föreslår genomföra dessa omfattande för­ändringar av det svenska påföljdssystemet utan något föreslaget ikraft­trädandedatum och utan någon redovisad finansiering är dock både olämpligt och oseriöst.

Regeringens argument för att lämna den nu aktuella propositionen utan fastställt ikraftträdandedatum är bristen på anstaltsplatser inom Kriminal­vården. Myndighetens bedömning är att förslagen tidigast kan omhändertas
2040. Det innebär alltså att lagstiftningen skulle vara beslutad under mycket lång tid men ändå inte gälla, eventuellt i mer än ett decennium. Vi anser att det är en oacceptabel lagstiftningsteknik, särskilt på det kriminalpolitiska om­rå­det, i strid med syftena bakom riksdagens möjligheter enligt 8 kap. 5 § reger­ings­formen att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om ikraft­trädandedatum. Att regeringen lägger fram propositionen på detta vis framstår mer drivet av behovet att presentera något före valet. Det är ett oseriöst förhåll­ningssätt när det gäller så omfattande lagändringar inom ett så viktigt politik­område.

Att regeringen agerar oseriöst blir ännu tydligare i relation till förslagets uppskattade kostnader. Regeringen har inte redovisat någon finansiering för kostnaderna och redogör dessutom för betydande osäkerheter i fråga om beräkningarna. Det handlar om mycket stora summor som regeringen anser att riksdagen ska besluta om på ett mycket osäkert underlag.

Den mest omdiskuterade delen av regeringens lagförslag är den som rör flerfaldig brottslighet. Vi och vårt parti anser att dagens mängdrabatt bör slopas för vålds- och sexualbrott. Det har vi föreslagit tidigare under mandat­perioden och det är också i linje med Straffreformutredningens förslag i den delen. Men eftersom regeringen har valt att lägga fram reformen som en helhet där enskilda delar inte kan brytas ut utan vidare så yrkar vi avslag på propo­sitionen i sin helhet.

Sammantaget vore det djupt olämpligt om riksdagen skulle bifalla den aktuella propositionen. Av dessa skäl och på dessa grunder bör regeringens förslag avslås.

 

Regeringens förslag syftar till att genomgående skärpa alla straff. Genom förslagen görs en genomgripande förändring av hela det straffrättsliga systemet i en mycket repressiv riktning. När det gäller den totala kostnaden för reformen säger skillnaderna i utredningens och regeringens beräkningar både något om osäkerheten i effekterna av reformen och om hur ovissa kostnads­beräkningarna är. Oavsett vad den slutgiltiga kostnaden landar på är det oerhörda summor för förslag som endast Tidöpartierna själva verkar tro kommer att ha någon positiv effekt.

Reformen innebär en systemomläggning som leder till ett mer fängelse­centrerat och standardiserat system. Den sammantagna effekten av förslagen tillsammans med tidigare ändringar kommer att driva upp repressionsnivån i samhället till mycket höga nivåer. Det innebär att Sverige kommer att få en fängelsepopulation som är högre än i de flesta västeuropeiska länder. Sam­tidigt som regeringen är beredd att satsa stora summor pengar på fängelser har den gjort väldigt lite för att stoppa nyrekryteringen av barn och unga i kriminalitet, och i princip inget alls för att stärka arbetet med avhopparprogram och tidigare dömdas åter­anpassning i samhället.

Jag har inget emot att påföljdssystemet ses över i syfte att göra nödvändiga förändringar och moderniseringar, tvärtom. Förslaget om villkorligt fängelse skulle t.ex. kunna komplettera de befintliga påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn för att möjliggöra en större individanpassning för dömda gärnings­personer. Jag anser också, i likhet med regeringen, att det är bra att brottsofferperspektivet lyfts fram mer i lag­stiftningen. Även detta kan göras genom anpassningar av det befintliga påföljdssystemet.

Jag och mitt parti har stått bakom flera av regeringens förslag inom straff­rättens område. Alla genomförda förslag behöver dock utvärderas innan fler ändringar av straffrättssystemet kan göras. Straffrättssystemet behöver hänga ihop och vara förutsägbart. Fokus kan inte bara vara höjda straff. Tidigare dömda behöver, i den mån det är möjligt, återanpassas till samhället. Ännu viktigare är att det tas krafttag mot nyrekryteringen av barn in i kriminalitet. På dessa områden vill jag se mycket större satsningar och fler åtgärder än vad regeringen hittills har presenterat.

Min inställning är att straff för vålds-, sexual-, vapen- och narkotikabrott samt ekonomisk brottslighet kan behöva höjas för att motsvara brottens allvar. Jag och mitt parti har däremot aldrig förespråkat generella straffhöjningar enbart för höjningens skull eftersom det bara är symbolpolitik som dessutom saknar stöd i forskningen. Regeringens förslag kommer att innebära generella straff­skärpningar oavsett brott och saknar därför precision. Detta trots att regeringen själv påstår sig rikta fokus mot gängkriminella och den organi­serade brottsligheten.

Kriminalvården är redan hårt pressad, och överbeläggningen har resulterat i att intagna får dela rum, även där de grövst kriminella avtjänar sina straff. Det medför att såväl arbetsmiljön för de anställda som livsmiljön för de intagna försämras. Vålds- och konfliktnivån drivs upp samtidigt som Kriminalvården pressas av regeringen att minska dygns­kostnaden för de intagna. Det innebär i klartext färre kriminalvårdare på fler intagna, sämre möjligheter för intagna att delta i programverksamhet och utbildning samt en försämrad inslussning och återanpassning till samhället. Det är grundläggande med en god och väl­fungerande kriminalvård som inte handlar om ren inlåsning av människor. För att utföra uppdraget på ett bra sätt behöver arbetet vara klientnära, professionellt, rättssäkert och pålitligt. Jag kommer att fortsätta arbeta för att de rehabiliterande inslagen i kriminalvården ska utvecklas i stället för att avvecklas som med Tidöregeringens politik.

Slutligen saknar regeringens förslag en tydlig plan för när förslagen ska kunna träda i kraft. Det saknas dessutom en genomtänkt redogörelse för kostnads­utvecklingen och hur den kraftiga utbyggnaden av Kriminalvården ska finansieras. Det är inte seriöst att stressa igenom en så pass omfattande reform som till stora delar avstyrks av Lagrådet, kritiseras av i princip samtliga remissinstanser, är ofattbart dyr och sannolikt kan träda i kraft först om ca 14 år.

Sammantaget är förslagen så pass bristfälliga att jag inte kan stå bakom dem.

 

Jag och mitt parti driver rättspolitik med stolthet och målmedvetenhet som fokuserar på att effektivt bekämpa brottslighet. Arbetet har tre fokus: att före­bygga och förhindra att brott begås, att stärka statens förmåga att utreda och lagföra brott samt att tro på att en positiv förändring är möjlig. Det finns ett behov av såväl kort- som långsiktiga reformer, särskilt i det förebyggande arbetet där jag och mitt parti vill se ett paradigmskifte för att vända den negativa utvecklingen.

Man kan ta hårda tag mot brottsligheten utan att göra avkall på rätts­säkerheten. Det är möjligt att bedriva en smart rättspolitik och samtidigt värna rättsstatens principer. Det är viktigt att stå emot frestelsen att landa i de mest rubriksättande, men många gånger ineffektiva, förslagen. Min utgångspunkt är att arbetet måste bedrivas resultatinriktat, rättssäkert och kunskaps­baserat.

Straffrättsliga reaktioner på brott ska vara rimliga och rättvisa samt i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Därför har jag och mitt parti vid flertalet tillfällen under mandatperioden stått bakom såväl generella som riktade straff­skärpningar. Det nu aktuella förslaget är inte orimligt i sak och jag instämmer i syftet, men delar samtidigt den samlade kritiken från remissinstanser och Lagrådet mot ärendets bristande beredning.

Det centrala problemet är regeringens förslag om att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Kriminalvården är redan i en mycket ansträngd situation med långvarig överbeläggning på grund av en markant ökning av antalet klienter under de senaste åren. Om ytterligare reformer ska genomföras är det grundläggande att vårt rättsväsende är rustat för att omhänderta dem. Kriminalvården bedömer att plats- och personal­behoven till följd av bl.a. de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhän­dertas tidigast 2040.

Jag delar vidare remissinstansen Domstolsverkets bedömning att förslaget riskerar att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnads­ökningar och ökade förhandlingstider. På både kort och lång sikt är det en orimlig situation som riskerar att drabba enskilda och medarbetare samt påverka allmänhetens förtroende för rättsväsendet som helhet.

Trots detta vill regeringen driva igenom några av de största straffrättsliga reformerna i modern tid och förflytta beslutsrätten om dess ikraftträdande från riksdagen till regeringen. Jag kan inte ställa mig bakom en ordning där om­fattande lagändringar lämnar riksdagens bord utan att ha reella förutsättningar att bli till faktisk lagstiftning inom en överskådlig framtid. En mer demo­kratiskt välutformad, ändamålsenlig och överskådlig ordning vore att stärka rätts­väsendets kapacitet först och sedan fatta beslut i riksdagen. Sveriges rättsväsende måste fungera, från anmälan till dom och sedermera kriminal­vård. Det kräver inte bara resurser och kapacitetsbyggande, utan även en effektiv styrning och ledning, vilket är något som regeringen uppenbarligen har misslyckats med.

Det är mycket angeläget att nödvändiga lagändringar utreds noga och sedan genomförs i en takt som vårt rättsväsende klarar av, utan att allmänhetens förtroende för rättsväsendet riskerar att skadas. Det är viktigt med en skynd­sam handläggning för att bekämpa dagens brottslighet, men det får inte ske på bekostnad av kvalitet eller att det som i detta fall blir lagstiftning som läggs på hyllan.

Jag anser även att tidigare beslutade förändringar måste följas upp innan ytterligare reformer genomförs. Endast på det sättet skapas ett fungerande rättsväsende med kapacitet att omhänderta lagändringar.

Sammanfattningsvis bör regeringens förslag avslås.

 

Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och för­ankrade i ett tydligt behov. Under mitt partis tid i regering genomfördes ett stort antal straffskärpningar och andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Straffen för brott som ofta förekommer i den kriminella miljön skärptes, lagstiftningen mot sexualbrott stärktes och det blev straffbart att involvera barn i brottslighet.

Det jag vänder mig mot är långtgående, påskyndade och ogenom­tänkta straff­skärpningar som inte har någon påvisad effekt för brottsligheten. Det yttersta målet med skärpta straff måste vara att minska risken för att brott begås, men också stärka rättssäkerheten och göra påföljdssystemet mer sammanhängande.

De straffskärpningar som regeringen föreslår visar däremot på stora brister. Det handlar inte bara om enstaka brister, utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformen påverkar lagstiftningen, rättsväsendet och Kriminalvården som helhet.

Vad först gäller förslaget om villkorligt fängelse kan det vid en första anblick framstå som en mindre förändring av dagens påföljdssystem. Förslaget är dock betydligt mer genom­gripande än vad begreppet villkorligt fängelse ger sken av. Med regeringens förslag utmönstras påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn, och domstolen ska i stället, när böter inte är en till­räcklig påföljd och det inte är fråga om särskilda ungdomspåföljder eller rättspsykiatrisk vård, alltid döma till fängelse med en angiven strafftid. Detta är en principiell förskjutning som jag ser mycket allvarligt på och som riskerar att leda till orimliga straff, att fler dras in i kriminalitet, ökad belastning för Kriminalvården samt sämre möjligheter att bryta missbruk, psykisk ohälsa och återfall i brott.

Jag är också kritisk till förslaget om att straffmätningen ska ske på ett mer nyanserat sätt. Lagrådet tolkar förslaget som att lagstiftaren vill styra rätts­tillämpningen i en viss riktning. Därmed tangerar förslaget en principiell fråga om ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna. I en rättsstat är det centralt att värna domstolarnas uppgift att skipa rättvisa i det enskilda fallet. I linje med det är det rimligt att lagstiftaren sätter de ramar som straffskalorna innebär och ger viss vägledning kring vilka omständigheter som ska beaktas i det enskilda fallet, men domstolarna bör avgöra den exakta straffmätningen. Flera remissinstanser har dessutom ifrågasatt om det över huvud taget finns behov av en sådan generell lagändring, eftersom dom­stolarna redan i dag gör nyanserade straffvärdebedömningar och förändringen riskerar att få svåröverblickbara konsekvenser. Återigen driver regeringen igenom ett förslag utan att klargöra dess konsekvenser.

När det gäller regeringens förslag om att i princip slopa mängdrabatten, menar jag att det måste finnas utrymme för domstolarna att beakta omständigheterna i det enskilda fallet och inte minst ta hänsyn till vilken typ av brottslighet det handlar om. Det är inte heller realistiskt att döma ut straff som är en fullständig summering av straffvärdet för de enskilda brotten. En sådan ordning gör påföljdssystemet mer osamman­hängande och opropor­tionerligt. I teorin kan det innebära att flera mindre allvarliga brott kommer upp i samma straff­värde som ett eller ett par mycket allvarliga brott. Jag menar att en helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet när tillkommande brotts inverkan på straff­mätningen ska bedömas.

Även förslaget om att ta bort eller begränsa vissa billighetsskäl är problematiskt. Jag delar Lagrådets kritik i denna del. Att domstolarna får sämre möjligheter att undvika uppenbart orimliga utfall är inte något som stärker brottsofferperspektivet.

Vidare är det särskilt anmärkningsvärt och en närmast unik ordning att pressa igenom en av de största straffrättsliga reformerna någonsin utan att kunna ange när den ska träda i kraft. Att regeringen inte kan föreslå ett datum för ikraftträdande visar det som rättsväsendet, myndigheter, civilsamhället och Lagrådet har varnat för hela mandatperioden: att regeringens rättspolitik har pressat rätts­väsendet för hårt. Konsekvenserna blir att regeringen inte ens kan förverkliga sin egen politik på ett ansvarsfullt sätt.

Jag anser också att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet har riktat mot förslagen väger tungt. Att regeringen väljer att gå vidare trots kritiken visar på ett anmärkningsvärt lågt intresse för rättsstatens grundläggande principer. Om regeringen vill genomföra en så genomgripande omläggning av straffrätten måste förslagen vila på forskning och beprövad erfarenhet, lagstiftningen måste hålla hög kvalitet och lagstiftningsprocessen måste få ta tid.

Slutligen är det uppenbart att regeringens straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Belastningen på Kriminal­vården är redan i dag stor. Överbeläggningen ökar risken för hot och våld för både intagna och personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet. Reformen kommer att kräva en omfattande expansion hos en redan pressad myndighet. Jag vill ge Kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs, men kan inte stå bakom en kriminal­politik som fyller anstalterna i en högre takt än vad rättsväsendet och Kriminal­vården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.

Sammanfattningsvis bör regeringens förslag avslås.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag