HD01JuU37: Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU37

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. rättegångs­balken och lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Genom den nya reglering som utskottet tillstyrker införs det effektivare verktyg för att utreda brott som barn under straffbar ålder är misstänkta för. Det handlar bl.a. om att

•       fler tvångsmedel blir tillåtna mot barn under 15 år

•       tvångsmedlen beslag, husrannsakan och kroppsvisitation får användas mot barn under 15 år i fler fall

•       s.k. biometriska underlag får tas upp från barn under 15 år i större utsträck­ning.

Lagändringarna innebär också att det införs ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer på en brottsplats för identifiering. Vidare införs det en särskild reglering för användning av tvångs­medel i en förundersökning som återupptas för att utreda om det finns grund för resning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

Behandlade förslag

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (MP)

2. Tidsbegränsning av vissa utökade möjligheter till tvångsmedel mot barn, punkt 2 (V, MP)

3. Översyn av de nya reglerna om tvångsmedel, punkt 3 (MP)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:227 Bättre möjligheter att utreda brott av unga lagöverträdare och några andra processrättsliga frågor samt sju yrkanden i följd­motioner.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut och förslagen i motionerna finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till reger­ingens beslut om propositionen.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Utredningar mot barn som inte uppnått straffbar ålder

Barn under 15 år kan inte dömas till påföljd, och rättegångsbalkens (RB) bestäm­melser om förundersökning är därför inte tillämpliga. Även om barn under 15 år inte kan lagföras för ett brott kan det finnas ett behov av att utreda brottet. I vissa fall finns det även ett behov av att låta en domstol genom en s.k. bevistalan ta ställning till om barnet har begått brottet. För att tillgodose utrednings­behovet finns det därför under vissa förutsättningar en möjlighet att inleda en utredning mot brottsmisstänkta barn som inte har uppnått straffbar ålder. Förutsätt­ningarna för detta regleras i 31 § lagen (1964:167) med sär­skilda bestämmel­ser om unga lagöverträdare, förkortad LUL, och utred­ning­arna kallas för § 31-utredningar. (Bevistalan regleras i sin tur i 38 § LUL.)

En § 31-utredning syftar ofta till att skaffa nödvändigt underlag för sociala myndigheters beslut i fråga om barnet. Utredningen kan också ha till syfte att tillgodose de brottsbekämpande myndigheternas behov av att klarlägga om ett barn har begått ett visst brott eller att kunna utesluta att det finns någon gärnings­person som kan lagföras för brottet.

I förhållande till brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder är också möjligheterna att använda straffprocessuella tvångsmedel begränsade. De tvångs­medel som får användas anges i en uttömmande uppräkning i LUL (35 a §, som hänvisar vidare till andra bestämmelser). För att få an­vända tvångs­medel mot den som är under 15 år krävs det i de flesta fall att det finns särskilda skäl. Om någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott får således, om det finns särskilda skäl, dels beslag, penningbeslag, husrannsakan, åtgärder för biometrisk autentisering, genom­sök­ning på distans och kroppsvisitation företas mot den unge, dels fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne. (Se 36 §.) Kravet på särskilda skäl innebär att det i allmänhet bör finnas en misstanke om allvarligare brott eller brottslighet av större omfattning (prop. 1983/84:187 s. 29).

Propositionen

I propositionen konstateras att den allvarliga brottsligheten med koppling till kriminella nätverk tränger allt längre ned i åldrarna. Regeringen anför att den utvecklingen måste vändas och barnen skyddas från att utnyttjas och involve­ras i kriminalitet. En nyckel i det brotts­bekäm­pande arbetet är att tidigt fånga upp unga personer som är på väg mot en kriminell livsstil och ge dem ett adekvat stöd. Att kontinuerligt arbeta med brottsförebyggande insatser är centralt. Både ur ett samhälls- och brotts­offer­perspektiv är det dessutom ange­läget att brott kan utredas på ett effektivt sätt, oavsett hur gammal gär­nings­personen är. Det finns därför enligt reger­ingen ett behov av effektivare verktyg för att utreda brott som begås av unga lagöverträdare, bl.a. genom att förbättra den straffprocessuella tvångsmedelslagstiftningen.

Mot den bakgrunden lämnar regeringen förslag som syftar till bättre möjlig­heter att utreda brott av barn som inte uppnått straffbar ålder. I proposi­tionen lämnas också förslag som gäller vissa andra processrättsliga frågor. Förslagen innebär bl.a. följande.

Bättre möjligheter att utreda brott av barn som inte uppnått straffbar ålder

Fler tvångsmedel ska få användas

Om någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott ska fler tvångs­medel få användas än i dag. Det handlar om att även få använda tvångs­medlen

•       avspärrning eller andra liknande åtgärder (enligt 27 kap. 15 § RB)

•       undersökning på annat ställe (enligt 28 kap. 10 § RB, dvs. platser som inte är slutna i egentlig mening men som ändå inte är tillgängliga för allmän­heten, t.ex. gårdsplaner, fabriksområden och byggnadsplatser)

•       kvarstad och förvar (enligt 26 kap. 1 och 3 §§ RB).

Kvarstad och förvar ska enligt förslaget också få användas mot den som inte har fyllt 15 år i en utredning om förverkande (enligt lagen [2024:782] om för­fa­randet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot).

När det gäller tvångsmedlet avspärrning eller andra liknande åtgärder anför regeringen som skäl bl.a. att detta normalt används mot personer i straffbar ålder för att ostört kunna undersöka en brottsplats och för att säkra spår, vilket kan vara avgö­rande för att ett brott ska kunna klaras upp. Det behovet gör sig gällande på samma sätt i brottsutredningar mot yngre barn. Enligt dagens reglering får dessutom mer ingripande tvångsmedel användas mot brotts­misstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder, t.ex. husrannsakan.

När det sedan gäller tvångsmedlet undersökning på annat ställe anför reger­ingen som skäl bl.a. att detta, i likhet med husrannsakan, syftar till att under­lätta verkställigheten av andra tvångsmedel eller till att få fram utredning om brott genom att söka efter egendom eller personer. Det behovet gör sig gällande på samma sätt i brottsutredningar mot yngre barn som mot barn i straffbar ålder. Vidare är undersökning på annat ställe i regel inte lika känsligt ur integri­tetssynpunkt som t.ex. en husrannsakan i en bostad, som redan kan användas mot brottsmisstänkta barn under 15 år.

När det slutligen gäller kvarstad och förvar konstaterar regeringen bl.a. att det före­kommer att barn under 15 år begår så allvarliga brott att höga skade­stånds­anspråk kan komma att riktas mot dem och att de samtidigt äger egendom som skulle kunna beläggas med kvarstad, även om det är ovanligt. Det kan handla om kontanter eller dyrare föremål som barnet har fått som ersättning för att begå ett allvarligt brott. Både ur ett samhälls- och brottsoffer­perspektiv kan det uppfattas som stötande om de brottsutredande myndig­heterna saknar möj­lig­het att säkra egendom som anträffas hos det brotts­misstänkta barnet enbart på den grunden att barnet inte kan dömas till påföljd för brottet. Tvärtom får ett brottsoffers intresse av att få ersättning för exempelvis kränk­ning eller förstörd egendom anses vara lika stort oavsett hur gammal gärnings­personen är.

Kravet på särskilda skäl ska tas bort för vissa tvångsmedel

Regeringen anser att det finns tillräckligt starka skäl för att ta bort det befintliga kravet på särskilda skäl för att använda tvångs­medlen husrannsakan och kroppsvisitation mot brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder. Enligt regeringen bör det inte heller gälla något sådant krav för att använda det tillkommande tvångsmedlet undersökning på annat ställe.

Som bakgrund anges i propositionen bl.a. att det nuvarande kravet på särskilda skäl medför att det ibland saknas förutsättningar att genomföra en husrannsakan vid vanligt förekommande brott som är mindre allvarliga, t.ex. stöld, misshandel och narkotikabrott. Om exempelvis en 13-åring har stulit ett par skor värda 2 000 kronor får husrannsakan inte göras hos barnet. Detsamma gäller om en 14-åring anträffas med en mindre mängd narkotika och det finns misstanke om att barnet förvarar mer narkotika i sitt hem. Om en 13-åring har stulit en mobil­telefon med ett lågt värde får inte heller kroppsvisitation genom­föras i syfte att säkra stöldgodset för att kunna återlämna det till brotts­offret. Det förhållandet att de brottsbekämpande myndigheterna i vissa fall alltså saknar möjlig­het att använda tvångsmedel som kan vara direkt avgö­rande för att utreda ett brott kan innebära att en § 31-utredning inte kan fylla sitt syfte, vilket är otillfredsställande. I sammanhanget lyfts det också fram att det i annan lag­stift­ning finns bestämmelser som innebär att hus­rann­sakan och kroppsvisi­tation får användas mot barn under 15 år utan något krav på sär­skilda skäl, t.ex. i polislagen (1984:387).

Att kravet på särskilda skäl tas bort innebär dock inte att möjligheterna att använda sig av dessa tvångsmedel mot barn under straffbarhetsåldern är desamma som för äldre barn och vuxna, framhåller regeringen. Vid varje beslut om tvångsmedel som rör ett barn ska ju i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Detta följer av artikel 3 i Förenta nationernas kon­ven­tion om barnets rättig­heter (barnkonventionen). Inom ramen för den pro­por­tio­nalitets­bedöm­ning som ska göras vid varje enskilt beslut om tvångs­medel ska dessutom t.ex. barnets ålder, mognad och utveckling vägas in i bedömningen. Ju yngre barnet är desto större anledning till återhållsamhet med att använda tvångsmedel finns det alltså.

Vidare anser regeringen att de skäl som talar för att ta bort kravet på särskilda skäl för husrannsakan och kroppsvisitation i huvudsak också gör sig gällande i fråga om beslag. Det nuvarande kravet på särskilda skäl innebär att polisen i vissa fall är förhindrad att besluta om beslag vid misstankar om mindre allvarliga brott som är vanligt förekommande bland barn. Om exem­pel­vis en 13-åring har stulit en mobiltelefon med ett lågt värde får inte beslag beslutas i syfte att återlämna stöldgodset till brottsoffret. Det förhållandet att beslag är nära kopplat till husrannsakan och kroppsvisitation medför vidare att det från ett samhälls- och brottsofferperspektiv inte framstår som en helt konse­kvent ordning om det skulle ställas olika krav för att använda de olika tvångsmedlen. Inte heller bör det därför krävas särskilda skäl för att använda tvångsmedlet beslag.

Regeringen föreslår följaktligen att om någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott ska beslag, husrannsakan, undersökning på annat ställe och kroppsvisitation få användas mot den unge utan krav på särskilda skäl.

Däremot ska det krävas särskilda skäl för att kvarstad, förvar samt avspärr­ning eller andra liknande åtgärder ska få användas mot den unge, eftersom det inte har framkommit något behov av ett lägre krav för dessa tvångsmedel.

På motsvarande sätt ska beslag, husrannsakan och kroppsvisitation utan krav på särskilda skäl få användas mot den som inte har fyllt 15 år i en utred­ning om förverkande. Detta kan enligt regeringen bl.a. minska incitamenten för äldre kriminella att systematiskt utnyttja barn för att gömma, hålla eller förvara egendom som härrör från brottslig verksamhet. Om det finns särskilda skäl ska även kvarstad och förvar få användas i en sådan utredning.

Förlängd tid för kvarhållande vid kroppsbesiktning i brottsutredande syfte

För att kroppsbesiktning i brottsutredande syfte ska få riktas mot ett barn som är under 15 år krävs det att barnet är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år. Det krävs också att åtgärden är av synnerlig vikt för att klarlägga omständigheterna kring brottet. (Se 36 a § LUL.) Vid verkställighet av kroppsbesiktning får barnet enligt huvud­regeln inte hållas kvar längre än tre timmar. Om det finns synnerliga skäl får tidsfristen utökas med ytterligare tre timmar enligt den gällande undan­tags­regeln. (Se 36 c § LUL.) Tiden för transporter av den som ska kropps­besiktigas räknas in i denna tid.

Regeringen redovisar att när bestämmelsen om kroppsbesiktning av barn i brottsutredande syfte infördes gjordes bedömningen att tidsfristen bör stämma överens med den som gäller i samband med att barn hålls kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § RB. Den bestämmelsen har nyligen ändrats på så sätt att den som är under 15 år och kan misstänkas för brott är skyldig att, utöver inledande tre timmar, stanna kvar för förhör ytterligare sex timmar om det är av synnerlig vikt för utredningen.

Vidare lyfter regeringen fram att den nuvarande fristen har skapat problem. Det gäller framför allt i de delar av landet där avstånden är långa och när barnet ska undersökas av en läkare eller sjuksköterska, vilket kan kräva transporter som tar längre tid än sex timmar. Om beslut om kroppsbesiktning ska verkställas under kvällen eller natten kan den tidsmässiga utmaningen vara särskilt påtaglig. Den nuvarande tidsfristen kan därför medföra att kropps­besikt­ning inte alls kan genomföras, trots att det är av stor vikt för utredningen. Det bedöms inte vara möjligt att lösa problemet enbart med hjälp av mer resurser.

I propositionen framhålls också att utrymmet för att kroppsbesiktiga brotts­misstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder är begränsat till situa­tioner där barnet är misstänkt för allvarlig brottslighet och där åtgärden bedöms vara av synnerlig vikt för att klarlägga omständigheterna kring brottet. Det är därför viktigt att tidsgränsen är utformad på ett sätt som möjliggör att kropps­besikt­ning kan verkställas när det är motiverat.

Regeringen föreslår därför att tidsfristen enligt undantagsregeln ska utökas från tre till sex timmar (vilket avviker från den underliggande utredningens förslag om att utöka tidsfristen redan enligt huvudregeln från tre till sex tim­mar). Detta innebär att den som är under 15 år och som ska kropps­besiktigas i brottsutredande syfte ska få hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.  

Fler biometriska underlag ska få tas upp i brottsutredande syfte

Regeringen anför att begreppet biometriska underlag inte används i lag. I den aktuella propositionen avses dock salivprov och andra prov från kroppen som tas vid en kroppsbesiktning i syfte att genomföra en dna-analys samt underlag av annat slag som kan analyseras med hjälp av biometri, t.ex. fingeravtryck, fotografier, videoupptagningar, handstilsprov och röstprov.

Enligt den nuvarande regleringen får fotografi och fingeravtryck tas av brottsmisstänkta barn under 15 år, om det finns särskilda skäl (36 § LUL). I propositionen framhålls att en möjlighet att även ta upp biometriska underlag i form av video, röstprov och handstilsprov från brottsmisstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder kan bidra till att fler brott kan klaras upp. Sådana under­lag kan också bidra till att ett brottsmisstänkt barn kan avföras från utred­ningen. Det finns alltså ett konkret behov av att i vissa fall ta upp bio­metriska underlag. Regeringen anser därför att även video, röstprov och handstilsprov bör få tas upp i brottsutredande syfte, dvs. för att jämföra med spår i den aktuella brottsutred­ningen. Dagens krav på särskilda skäl bör gälla också för de tillkommande biometriska underlagen.

Regeringen föreslår följaktligen att om någon är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott ska även video, röstprov och handstilsprov få tas från den unge för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet, om det finns särskilda skäl.

Biometriska underlag ska få tas upp i registreringssyfte

Vid sidan av möjligheten att ta upp biometriska underlag från ett brotts­misstänkt barn under 15 år för att göra jämförelser med spår i den aktuella brotts­utred­ningen anser regeringen att det även finns ett tydligt behov av att kunna ta upp sådana underlag i syfte att registrera uppgifterna i det s.k. bio­metri­registret över misstänkta. Detsamma gäller i förhållande till barn som vid en bevistalan har förklarats ha begått ett allvar­ligt brott för registrering i det s.k. biometriregistret över dömda. (För en beskrivning av de olika biometri­registren, se 5 kap. 1 § lagen [2018:1693] om polisens behand­ling av person­uppgifter inom brottsdata­lagens område.) Syftet är att möjlig­göra jämfö­relser med biometriska spår som anträffas i andra brotts­utredningar för att på så sätt öka möjligheterna att hitta okända gärningspersoner.

När det gäller behovet av åtgärden framhåller regeringen bl.a. att brotts­utvecklingen talar för att allt fler barn under 15 år deltar i allvarlig brottslighet. Ur ett samhällsperspektiv är det mycket angeläget att allvarliga brott kan utredas på ett effektivt sätt, oavsett om gärningspersonen kan dömas till påföljd eller inte. Även i brottsut­red­ningar mot barn som inte uppnått straffbar ålder förekommer det spår som kan bli föremål för biometrisk analys, t.ex. dna-spår, fingeravtryck eller ljud- och bildmaterial. Behovet av att jämföra sådana spår med lagrade uppgifter över misstänkta och dömda är särskilt stort i utredningar med koppling till kriminella nätverk, eftersom brottsoffer och vittnen kan vara rädda för att medverka. Möjligheten att ta upp och registrera biometriska underlag från brottsmisstänkta barn under straffbar ålder får utifrån detta perspektiv anses vara minst lika angelägen som i för­hållande till barn som har uppnått straffbarhetsåldern. För att införa en möjlighet att ta upp biometriska underlag i syfte att registrera uppgifterna i biometriregistren över misstänkta och dömda talar även att återfallsrisken i brott är hög, vilket även gäller barn under 15 år. Den höga återfallsrisken för barn under 15 år innebär att en möjlighet att registrera biometriska uppgifter i de angivna registren kan förväntas vara en effektiv åtgärd för att klara upp andra brott. Det gäller särskilt i fråga om allvarlig brottslighet. En sådan möjlighet kan också antas leda till att brottsaktiva barn i större utsträckning och tidigare får tillgång till nödvändiga sociala insatser. Utifrån ett barn­perspektiv finns det vidare anled­ning att eftersträva tidiga och tydliga ingri­panden mot brottsaktiva barn, eftersom det minskar risken för att barn dras in i en livsstil som präglas av krimi­nalitet. Dessutom kan det antas bidra till att fler brottsoffer får upp­rättelse.

En möjlighet att ta upp och registrera biometriska underlag från brotts­misstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder bör dock enligt regeringen begränsas till allvarlig brottslighet. På motsvarande sätt bör kroppsbesiktning och upptag­ning av andra biometriska underlag för registrering i biometri­registret över dömda förbehållas de allvarligaste brotten.

Regeringen föreslår därför att om någon är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott ska kroppsbesiktning genom salivprov för dna-analys samt upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och hand­stils­prov få göras på den unge om

–      det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott

–      syftet är att registrera underlagen i biometriregistret över misstänkta.

Vidare föreslås att om någon vid en bevistalan har förklarats ha begått ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott, ska kroppsbesiktning genom salivprov för dna-analys samt upptagning av fingeravtryck, fotografi, video, röstprov och handstilsprov få göras på den unge om

–      domen har fått laga kraft

–      syftet är att registrera underlagen i biometriregistret över dömda.

De angivna åtgärderna ska bara få vidtas om de är proportionerliga, och de ska beslutas av en åklagare. Om biometriska underlag tidigare har tagits upp ska en ny kroppsbesiktning eller upptagning få göras endast om det finns särskilda skäl.

Uppgifter som härrör från en kroppsbesiktning eller upptagning av bio­metriska underlag i registreringssyfte enligt LUL ska få registreras i biome­tri­registren över misstänkta och dömda. Det ska införas särskilda bestäm­melser om längsta tid för behandling av uppgifter från den som inte uppnått straffbar ålder.

Rätten till juridiskt biträde ska utvidgas och rätten till offentlig försvarare vid en bevistalan ska förtydligas

Vid en § 31-utredning kan inte en offentlig försvarare förordnas för barnet, eftersom en sådan utredning inte syftar till lagföring. I stället kan ett juridiskt biträde förordnas under vissa förutsättningar (32 a § LUL). Den nuvarande regleringen innehåller en presumtionsregel som gäller vid utredningar om allvarligare brottslighet och som innebär att ett juridiskt biträde ska förordnas om det inte är uppenbart att den unge saknar behov av det. När en utredning inleds med stöd av någon annan grund än presumtionsregeln gäller i stället att ett juridiskt biträde ska utses om det finns synnerliga skäl för det.

Regeringen föreslår att rätten till juridiskt biträde ska utökas vid utred­ningar som inleds med stöd av någon annan grund än presumtionsregeln genom att kravet på synnerliga skäl ska ersättas med ett krav på särskilda skäl.

Regeringen föreslår också att det förtydligas i lagtexten att en offentlig försvarare alltid ska förordnas för den unge när en bevistalan väcks.

Tullverkets befogenheter vid utredning av brott av unga lagöverträdare

En åklagare som leder en § 31-utredning får anlita biträde av Polismyndig­heten (32 § LUL och 23 kap. 3 § RB). Det finns inte någon mot­sva­rande bestäm­melse som reglerar åklagares möjlighet att begära biträde av Tullverket eller en tulltjänsteman vid en § 31-utredning.

Enligt regeringen är det viktigt att en brottsutredning som avser barn kan hand­läggas likvärdigt oavsett vilken brottsbekämpande myndighet som utre­der brottet. Om åklagare ges en generell rätt att begära biträde av Tull­verket eller en tulltjänsteman vid § 31-utredningar kan det bidra till en effek­tivare handläggning. Regeringen föreslår därför att åklagare ska ges en sådan rätt.

Regeringen lämnar också andra förslag som gäller Tullverkets befogen­heter vid utredning av brott av unga lagöverträdare. Förslagen handlar bl.a. om en mer ändamålsenlig hantering när barn under 15 år har gripits av en tull­tjänste­man och om att Tullverket i vissa fall ska få hålla kvar brottsmisstänkta barn.

Ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer för identifiering

Regeringen anser att det finns ett tydligt behov av ett tvångsmedel som gör det möjligt att i vissa fall hålla kvar en grupp av personer på en brottsplats. Reger­ingen hänvisar bl.a. till att Riksdagens ombudsmän (JO) i ett beslut från 2017 uttalat att åtgärden att hålla kvar 500 manliga färje­passa­gerare i identifierings­syfte med anledning av en misstänkt grov våldtäkt saknade stöd i lag. Vidare har Polismyndigheten fört fram att det kan finnas ett behov av att hålla kvar grupper när ett brott har begåtts på en plats som på något sätt är avgränsad. Det kan röra sig om brott som har begåtts på t.ex. ett färdmedel, en evene­mangs­arena, en skola, ett köpcentrum, en nattklubb, en biograf, ett festival­område eller en flygplats. Gemensamt för sådana brotts­platser är att de personer som har befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för brottet många gånger är kvar när polisen anländer. Utöver det nämnda ärendet med den grova våldtäkten på färjan har Polismyndigheten som exempel på ett ärende när ett kvarhållande i identifieringssyfte hade behövts nämnt ett mord på en nattklubb i Göteborg. Nattklubben stängdes, och de personer som befann sig på platsen hölls inledningsvis kvar men släpptes senare utan att ha identi­fierats. Brottet är fortfarande inte uppklarat.

Regeringen framhåller att det är ett tungt vägande samhällsintresse att brott kan utredas effektivt. Även utifrån brottsoffrets perspektiv är det av stor bety­delse. Det är därför viktigt att de brottsbekämpande myndigheterna har till­gång till effektiva verktyg. En möjlighet att hålla kvar en grupp av personer på en brottsplats i identifieringssyfte kan bidra till att brott som begås på en plats där många personer befinner sig kan utredas mer effektivt. Det kan också leda till att fler brott kan klaras upp och att rättsväsendets resurser kan användas på ett mer ändamålsenligt sätt. Även om ett sådant tvångsmedel sannolikt skulle användas i få fall anser regeringen att utredningens slutsatser talar för att det i vissa fall skulle kunna vara av avgörande betydelse för att kunna utreda ett brott.

Regeringen föreslår därför att en grupp av personer som befinner sig på eller i anslutning till den plats där ett brott nyligen har förövats ska få hållas kvar på platsen om

–      syftet är att identifiera de som ingår i gruppen (vilket enligt propositionen innebär att fastställa namn och adress eller andra uppgifter som är nöd­vändiga för att polisen ska kunna komma i kontakt med dem och att en person inte får hållas kvar efter att han eller hon har identifierats)

–      det finns synnerlig anledning att anta att en identifiering är av betydelse för utredningen av brottet (vilket enligt propositionen innebär att det finns särskilda omständigheter som talar för att den som kan misstänkas för brottet, brottsoffer eller vittnen ingår i gruppen)

–      det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till ett sådant brott.

Ett kvarhållande ska få beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för de personer som ingår i gruppen eller för något annat motstående intresse. Beslutet ska meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

Vidare ska ett kvarhållande få pågå upp till en timme. Om fortsatt kvar­hållande är av synnerlig vikt för utredningen ska det dock få pågå i ytterligare en timme.

Med beaktande av de föreslagna avgränsningarna i fråga om syfte, brott och tid anser regeringen att den begränsning i rörelsefriheten som tvångsmedlet skulle innebära för de personer som ingår i gruppen får anses vara proportio­nerlig med hänsyn till det intresse som åtgärden ska tillgodose.

Tvångsmedel inför eventuell resning

Regeringen konstaterar att det inte finns någon särskild reglering för använd­ning av tvångsmedel i en förundersökning som har återupptagits för att utreda om det finns grund för resning. Högsta domstolen avslog i ett avgörande från 2021 ett yrkande om att få genomföra kroppsbesiktning genom att ta saliv­prov i en återupptagen förundersökning mot en person som tidigare frikänts för brottet. Enligt Högsta domstolen saknades det ett tydligt lagstöd för att an­vända tvångsmedlet i en återupptagen förundersökning (rättsfallet NJA 2021 s. 368).

Regeringen anser att det finns ett behov av att i vissa fall kunna använda tvångsmedel i en förundersökning som har återupptagits i syfte att utreda om det finns grund för resning. Det behovet gör sig gällande både vid resning till förmån och till nackdel för den tilltalade. Regeringen föreslår därför att det ska införas särskilda regler om detta av följande innebörd.

Om en förundersökning har återupptagits eller utvidgats för att utreda om en ny omständighet eller ett nytt bevis som kommit fram utgör grund för resning ska följande tvångsmedel få användas:

–      beslag, biometrisk autentisering och avspärrning eller andra liknande åtgärder

–      husrannsakan, genomsökning på distans, kroppsvisitation, kropps­besikt­ning och upptagning av fingeravtryck och andra underlag.

Bestämmelser om tvångsmedel som avser tillämpning mot någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet ska inte få tillämpas mot den tidigare tilltalade innan frågan om resning har prövats av domstol. Detta förbud ska dock inte gälla kroppsbesiktning och upptagning av fingeravtryck och andra underlag.

Beslut om att använda tvångsmedel i en återupptagen förundersökning ska meddelas av åklagaren eller rätten.

Utöver detta föreslår regeringen också att det ska förtydligas i lag vilka bestäm­melser om förundersöknings­förfarandet i 23 kap. RB som gäller i en åter­upp­tagen förunder­sökning.

Utökad möjlighet till videokonferens i domstol

Regeringen anser att det finns ett behov av en utökad möjlighet till video­konferens i domstol. Därför föreslår regeringen att möjligheten för domstols­aktörer, såsom parter, ombud och vittnen, att delta genom videokonferens vid sammanträden i domstol ska utökas genom ett nytt skäl för videokonferens. Det nya skälet innebär att det särskilt ska beaktas om ett sådant deltagande skulle bidra till en effektiv handläggning av målet. Motsvarande ska även gälla för deltagande per telefon.

Övriga lagförslag

I propositionen lämnas också förslag som handlar om underrättelser om beslut om straffvarning och åtalsunderlåtelse, om en rätt till juridiskt biträde för barn som häktas på grund av en vägran att fullgöra vittnes­plikten och om en mer enhetlig reglering vid underrättelser om hemliga och preventiva tvångsmedel.

Ikraftträdande

Regeringen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2026.

Konsekvenser för enskilda

När det gäller konsekvenser för enskilda av förslagen om bättre möjligheter att utreda brott som begås av barn som inte uppnått straffbar ålder anför reger­ingen bl.a. följande i propositionen (s. 117):

Regeringen har förståelse för remissinstansernas synpunkter när det gäller lagstiftningstakten på brottsbekämpningsområdet och mängden lagänd­ringar som har konsekvenser för enskildas personliga integritet. Samhälls­läget är dock så pass allvarligt att flera åtgärder måste vidtas samtidigt och ytterligare åtgärder inte kan anstå. En analys av förslagens konsekvenser för den personliga integriteten och en bedömning av om förslagen är proportionerliga görs också i varje enskilt lagstiftningsärende. För reger­ingen är det av stor vikt att den lagstiftning som genomförs är ändamåls­enligt utformad och att den tillämpas på ett ansvarsfullt sätt. I det avseendet har även de brottsbekämpande myndigheterna, domstolarna och tillsyns­myndigheterna ett ansvar.

Sammantaget kan förslagen om bättre möjligheter att utreda brott som begås av barn som inte uppnått straffbar ålder leda till negativa konse­kvenser för de barn som drabbas av tvångsmedel. Samtidigt kan försla­gen bidra till att skydda barn från att involveras i kriminalitet av äldre krimi­nella och till att barn som begår brott i fler fall får stöd och insatser från samhällets sida. Förslagen kan också skydda barn som blir utsatta för brott. Förslagens samlade påverkan på den personliga integriteten är därför godtagbar och proportionerlig. Förslagen bedöms vara förenliga med Sveriges internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

Motionerna

Regeringens lagförslag

I kommittémotion 2025/26:4074 föreslår Ulrika Westerlund m.fl. (MP) att riks­dagen ska avslå vissa delar av regeringens lagförslag. Det gäller förslagen om

–      förlängd tid för kvarhållande av barn under 15 år vid kroppsbesiktning i brottsutredande syfte (yrkande 1)

–      en möjlighet att ta upp biometriska underlag i registreringssyfte från barn under 15 år (yrkande 3)

–      ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer för identifiering (yrkande 4).

Enligt motionärerna innebär dessa lagförslag mycket ingripande åtgärder utan att regeringen tillräckligt tydligt har visat att nyttan väger tyngre än intrånget.

Kopplat till avslagsyrkandena begär motionärerna också ett tillkänna­givande om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar (yrkande 5).

Tidsbegränsning av vissa utökade möjligheter till tvångsmedel mot barn

I kommittémotionerna 2025/26:4073 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) och 2025/26:4074 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2 begärs ett tillkänna­givande om att regeringen bör återkomma med ett lagförslag som tidsbegrän­sar de nya reglerna om att fler tvångsmedel får användas mot barn under 15 år och om att kravet på särskilda skäl tas bort för vissa tvångsmedel (36 § LUL och 6 kap. 5 § lagen om förfarandet vid förverkande av egendom och ålägg­ande av företagsbot).  

Översyn av de nya reglerna om tvångsmedel

I kommittémotion 2025/26:4074 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 6 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att göra en samlad utvärdering och översyn av de i ärendet nya reglerna om tvångsmedel för att utreda brott.

Utskottets ställningstagande

Regeringens lagförslag

Utskottet konstaterar att regeringens lagförslag i huvudsak handlar om effek­tivare verktyg för att utreda brott som barn under 15 år är misstänkta för, genom en utvidgad straffprocessuell tvångsmedelslagstiftning. Förslaget är en följd av den rådande utvecklingen där allvarlig brottslighet med koppling till krimi­nella nätverk tränger allt längre ned i åldrarna. Genom de nya verk­tygen ska samhället tidigare kunna fånga upp unga personer som är på väg mot en krimi­nell livsstil och ge dem ett adekvat stöd. Det handlar också om att till­go­dose samhällets och brottsoffrets intressen av att brott ska kunna utredas på ett effektivt sätt, oavsett hur gammal gärningspersonen är. Utskottet instämmer i behovet av åtgärder på området.

Mot lagförslaget har det väckts motionsyrkanden som gäller de delar som avser förlängd tid för kvarhållande av barn under 15 år vid kroppsbesiktning i brottsutredande syfte, en möjlighet att ta upp biometriska underlag i registre­rings­syfte från barn under 15 år samt ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer för identifiering.

När det gäller förslaget om förlängd tid för kvarhållande av barn under 15 år vid kroppsbesiktning konstaterar utskottet att det handlar om situa­tioner där barnet är misstänkt för allvarlig brottslighet och där åtgärden bedöms vara av synnerlig vikt för att klarlägga omständigheterna kring brottet. Regeringens förslag påverkar inte den gällande huvudregeln om ett kvarhållande i högst tre timmar. Däremot innebär regeringens förslag att tidsfristen enligt undan­tags­regeln, som förutsätter synnerliga skäl, ska utökas från dagens tre timmar till sex timmar – vilket är mindre ingripande än den underliggande utredning­ens förslag om att utöka tidsfristen enligt huvudregeln från tre till sex timmar. Detta innebär alltså att den som är under 15 år och som ska kroppsbesiktigas i brottsutredande syfte ska få hållas kvar för ändamålet upp till tre timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar. Genom förslaget uppnås det överensstämmelse med den tidsfrist som numera gäller i samband med att barn hålls kvar för förhör enligt 23 kap. 9 § RB, vilket också var tanken när reg­leringen först infördes. Regeringen har redovisat vilka problem den gällande tids­fristen har skapat, i enlighet med vad som återgetts ovan, och att fristen därför kan med­föra att kropps­besikt­ning inte alls kan genomföras trots att det är av stor vikt för utred­ningen. Vidare har reger­ingen bedömt att det inte är möjligt att lösa problemet enbart med hjälp av mer resurser. Sammantaget ansluter sig utskottet till regeringens skäl för förslaget och finner därför inte anledning till avslag i denna del.

När det sedan gäller den föreslagna möjligheten att ta upp biometriska under­lag i registreringssyfte från barn under 15 år konstaterar utskottet att syftet är att möjliggöra jämförelser med biometriska spår som anträffas i andra brottsutredningar än den där barnet är aktuell för att på så sätt öka möjlig­heterna att hitta okända gärnings­personer. Förslaget om en möjlighet att ta upp och registrera biometriska underlag i biometriregistret över misstänkta är begrän­sat till allvarlig brottslig­het (med ett minimistraff om fyra års fängelse), och på motsvarande sätt ska upptag­ning och registrering i biometriregistret över dömda vara förbehållet de allvar­ligaste brotten (med ett minimistraff om fem års fängelse). Reger­ingen har i proposi­tionen framhållit det tydliga beho­vet av åtgärden och anfört bl.a. att den höga åter­falls­risken hos barn under 15 år innebär att en registrering kan förväntas vara en effektiv åtgärd för att klara upp andra brott. Det gäller särskilt i fråga om allvarlig brottslighet. Enligt regeringen kan en sådan möjlig­het också antas dels leda till att brottsaktiva barn i större utsträckning och tidigare får tillgång till nödvändiga sociala insat­ser, dels bidra till att fler brotts­offer får upp­rättelse. Sammantaget ansluter sig utskottet till regeringens skäl för förslaget och finner således inte anledning till avslag i denna del.

När det slutligen gäller förslaget om ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer på eller i anslutning till den plats där ett brott nyligen har förövats konstaterar utskottet följande. Syftet med ett kvarhållande ska enligt förslaget vara att identifiera de som ingår i gruppen, vilket enligt propositio­nen innebär att fastställa namn och adress eller andra uppgifter som är nödvän­diga för att polisen ska kunna komma i kontakt med dem. En person får alltså inte hållas kvar efter att han eller hon har identifierats. Vidare krävs det att det finns synnerlig anledning att anta att en identifiering är av betydelse för utred­ningen av brottet. Detta innebär enligt propositionen att det finns särskilda omständig­heter som talar för att den som kan misstänkas för brottet, brottsoffer eller vittnen ingår i gruppen. Det förövade brottet ska också ha ett minimistraff om fyra års fängelse. Kvarhållandet ska få pågå upp till en timme eller, om ett fort­satt kvarhållande är av synnerlig vikt för utredningen, i ytterligare en timme. Beslutet ska meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Reger­ingen har i propositionen redovisat varför det finns ett tydligt behov av det aktuella tvångsmedlet, som i vissa fall skulle kunna vara av avgörande bety­delse för att utreda ett brott även om det sanno­likt skulle användas i få fall. Ett antal konkreta exempel som åskådliggör behovet har också läm­nats. Utskottet instäm­mer i reger­ingens bedömning att de föreslagna avgräns­ningarna i fråga om syfte, brott och tid innebär att den begränsning i rörelse­friheten som tvångsmedlet skulle innebära för de personer som ingår i gruppen får anses vara proportionerlig med hänsyn till det intresse som åtgärden ska tillgodose. Utskottet finner således inte heller i denna del anled­ning till avslag.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet regeringens lagförslag i dess hel­het av de skäl som anförs i propositionen. Därmed avstyrker utskottet motions­yrkandena om delvis avslag på proposi­tionen och om ett tillkänna­givande om eventuella följdändringar.

Utskottet övergår nu till att behandla resterande motionsyrkanden som samtliga innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor som ansluter till lagförslaget.

Tidsbegränsning av vissa utökade möjligheter till tvångsmedel mot barn

När det gäller motionerna 2025/26:4073 (V) och 2025/26:4074 (MP) yrkande 2, om en tidsbegränsning av de nya reglerna om att fler tvångsmedel får använ­das mot barn under 15 år och om att kravet på särskilda skäl tas bort för vissa tvångsmedel, vill utskottet anföra följande.

Genom de nya reglerna kommer tvångsmedlen kvarstad, förvar, avspärr­ning eller andra liknande åtgärder samt undersökning på annat ställe att få använ­das mot brottsmisstänkta barn under 15 år. I en utredning om förver­kande rör det sig i sin tur om kvarstad och förvar som tillkommande tvångs­medel mot barn under 15 år. Som konstateras i propositionen är avspärrning eller andra lik­nande åtgärder samt undersökning på annat ställe i regel mindre ingripande än t.ex. husrannsakan, som redan i dag får användas mot brotts­misstänkta barn som inte uppnått straffbar ålder. Kvarstad och förvar kommer i sin tur att kunna använ­das i fall som visserligen är ovanliga men som ändå förekommer där höga skadeståndsanspråk kan komma att riktas mot ett barn samtidigt som barnet äger kontanter eller dyrare föremål som det fått som ersättning för att begå ett allvarligt brott.

Genom den nya regleringen tas också kravet på särskilda skäl bort för vissa tvångsmedel som redan i dag får användas mot brottsmisstänkta barn under straffbar ålder. Det rör sig om tvångsmedlen beslag, husrannsakan och kropps­visitation. (Något krav på särskilda skäl ställs inte heller upp för det till­kom­mande tvångsmedlet undersökning på annat ställe.) I en utredning om förver­kande kommer på motsvarande sätt beslag, husrannsakan och kroppsvisitation att få användas mot barn som inte har fyllt 15 år utan något krav på särskilda skäl. Kravet på särskilda skäl innebär, enligt äldre förarbetsuttalanden som fort­farande gäller, att det i allmänhet bör finnas en misstanke om allvarligare brott eller brotts­lighet av större omfattning. Som framgår av propositionen, utifrån ett antal redovisade exempel, innebär kravet på särskilda skäl att de brotts­bekäm­pande myndigheterna i vissa fall saknar möjlighet att använda tvångs­medel som kan vara direkt avgörande för att utreda ett brott. Detta kan i sin tur medföra att en § 31-utredning inte fyller sitt syfte. Dessutom finns det redan i annan lag­stift­ning bestämmelser som innebär att hus­rann­sakan och kroppsvisi­tation får användas mot barn under 15 år utan något krav på sär­skilda skäl, t.ex. i polislagen. Att kravet nu tas bort i det samman­hang som här är aktuellt gör därför regleringen mer enhetlig.

Som vidare framgår av propositionen innebär inte det borttagna kravet på särskilda skäl att möjligheterna att använda sig av dessa tvångsmedel mot barn under straffbarhetsåldern är desamma som för äldre barn och vuxna. Vid varje beslut om tvångsmedel som rör ett barn ska ju i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa, vilket följer av artikel 3 i barnkonventionen. Inom ramen för den pro­por­tio­nalitets­bedöm­ning som ska göras vid varje enskilt beslut om tvångs­medel ska dessutom t.ex. barnets ålder, mognad och utveck­ling vägas in i bedömningen. Ju yngre barnet är desto större anledning till åter­håll­samhet med att använda tvångsmedel finns det alltså.

Mot bl.a. den redovisade bakgrunden ser utskottet inte skäl för en tids­begräns­ning av de nya reglerna med anledning av de aktuella motions­yrkan­dena. De avstyrks därför.

Översyn av de nya reglerna om tvångsmedel

När det gäller motion 2025/26:4074 (MP) yrkande 6, om en samlad utvär­de­ring och översyn av de i ärendet nya reglerna om tvångsmedel för att utreda brott, vill utskottet anföra följande. Kopplat till den konstaterat höga lagstift­nings­takten på brottsbekämpningsområdet och mängden lagändringar som har konsekvenser för enskildas personliga integritet har regeringen i propositionen framhållit att det i varje enskilt lagstiftningsärende görs en analys av försla­gens konsekvenser för den personliga integriteten och en bedömning av om för­sla­gen är proportionerliga. Sålunda har regeringen sammantaget bedömt att de nya reglerna om bättre möjligheter att utreda brott som begås av barn som inte uppnått straffbar ålder kan leda till negativa konsekvenser för de barn som drabbas av tvångsmedel. Samtidigt kan regleringen bidra till att skydda barn från att involveras i kriminalitet av äldre kriminella och till att barn som begår brott i fler fall får stöd och insatser från samhällets sida. Regleringen kan också skydda barn som blir utsatta för brott. Den samlade påverkan på den personliga integriteten anser regeringen därför vara godtagbar och proportionerlig. I propo­si­tionen har regeringen också betonat att det är av stor vikt för regeringen att den lagstift­ning som genomförs är ändamålsenligt utformad och att den tillämpas på ett ansvarsfullt sätt.

Utskottet är inte berett att föreslå ett tillkännagivande till regeringen av det slag som begärs i motionsyrkandet, och det avstyrks därför.

 

Reservationer

Ställningstagande

Det är mycket angeläget att brott kan utredas på ett effektivt sätt, att brottsoffer får upprättelse och att barn skyddas från att utnyttjas av kriminella. Samtidigt måste lagstiftning som berör barn leva upp till högt ställda krav på rätts­säker­het, proportionalitet och träffsäkerhet. Det gäller särskilt i frågor om bl.a. tvångs­medel.

Jag ser positivt på många av de förslag som regeringen lägger fram i propo­sitionen. Det gäller bl.a. de förslag som handlar om en utvidgad rätt till juridiskt biträde vid en § 31-utredning och om en förtydligad rätt till offentlig försvarare vid en bevistalan. Det är viktiga förbättringar som stärker barnets ställning och minskar risken för att barns rättigheter åsidosätts i rättsprocessen.

Däremot ser jag negativt på regeringens förslag om förlängd tid för kvar­hållande av barn under 15 år vid kroppsbesiktning i brottsutredande syfte och om en möjlighet att ta upp biometriska underlag i registreringssyfte från barn under 15 år. Gemensamt för dessa förslag är att de innebär mycket ingripande åtgärder mot barn som inte ens är straffmyndiga utan att regeringen tillräckligt tydligt har visat att nyttan väger tyngre än intrånget. Negativt är också förslaget om ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer för identi­fiering.

När det närmare gäller förslaget om förlängd tid för kvarhållande vid kroppsbesiktning i brottsutredande syfte vill jag anföra följande. I dag gäller att barn under 15 år får hållas kvar i högst tre timmar för att genomföra en sådan kroppsbesiktning eller, om det finns synner­liga skäl, ytterligare tre timmar. Regeringens förslag innebär att den ytterligare tidsfristen vid synner­liga skäl ska utökas från tre till sex timmar. Flera remissinstanser har invänt mot en förlängning med hänvisning bl.a. till att det bör vara möjligt för polisen och sjukvården att organisera sig så att en kroppsbesiktning kan genomföras inom den befintliga maximala tidsfristen. Jag instämmer i detta. Vidare bör utgångspunkten vara att man ska se över resurser, organisation och prioritering i stället för att ge myndigheterna utökade möjligheter att hålla kvar barn. Barn ska inte behöva bära kostnaden för myndigheternas bristande kapa­citet.

När det närmare gäller förslaget om biometriska underlag från barn under 15 år i registreringssyfte vill jag framhålla den avgörande skillnaden mellan att ta upp sådana underlag i brottsutredande syfte å ena sidan och i registre­rings­syfte å andra sidan. Att i ett enskilt fall, under högt ställda krav, kunna ta upp vissa underlag för att utreda ett allvarligt brott är en sak. Att därifrån gå till att registrera barn som inte är straffmyndiga i polisens register över miss­tänkta och dömda är något annat. Registrering i biometriregistren innebär ett långtgående och mer varaktigt integritetsintrång. Det riskerar också att stigma­ti­sera barn som inte ens har uppnått straffbar ålder. Särskilt allvarligt är detta när det gäller registrering efter en bevistalan. Ett barn som inte är straff­myn­digt ska inte behandlas som om han eller hon vore en dömd vuxen lagöver­trädare. Flera remissinstanser har också riktat tydlig kritik mot förslaget. De har ifrågasatt dess förenlighet med Europakonventionen och barn­konven­tio­nen samt anfört att det innebär ett oproportionerligt ingrepp i barns rätt till privat­liv och integritet. Jag instämmer i den kritiken.

När det närmare gäller förslaget om ett nytt tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer för identifiering anser jag att detta, trots de begränsningar regeringen föreslår, väcker allvarliga rättssäkerhetsfrågor. När tvångsmedel används utan en individuell misstanke ökar risken för godtycke och för en tillämpning som är eller uppfattas som diskriminerande. Det finns också en uppenbar risk för intrång i rörelsefriheten samt i mötes- och demonstrations­friheten. Att åtgärden tar sikte på grupper gör den särskilt känslig ur ett rätts­statligt perspektiv. Liknande synpunkter har lyfts fram av flera remiss­instanser. Jag bedömer att de rättssäkerhetsrisker som följer av ett kollektivt tvångsmedel utan en individuell misstanke väger för tungt. Att staten får större möjligheter att ingripa mot grupper av människor utan hänsyn till den enskil­des handlande är alltså ett steg i fel riktning.

Sammanfattningsvis bör riksdagen därför avslå regeringens lagförslag om förlängd tid för kvarhållande av barn under 15 år vid kroppsbesiktning i brotts­utredande syfte, om en möjlighet att ta upp biometriska underlag i regi­stre­rings­syfte från barn under 15 år och om ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer för identifiering. Lagförslaget i övrigt bör antas. Vidare bör regeringen återkomma till riksdagen med lagförslag om de even­tuella följd­ändringar som behövs med anledning av de avslagna delarna.

 

Ställningstagande

De nya reglerna om bättre möjligheter att utreda brott av barn som inte uppnått straffbar ålder innebär bl.a. att fler tvångsmedel kommer att få användas än i dag. Det handlar närmare bestämt om att även kvarstad, förvar, avspärrning eller andra liknande åtgärder samt undersökning på annat ställe blir tillåtna mot brottsmisstänkta barn under 15 år. I en utredning om förver­kande rör det sig i sin tur om kvarstad och förvar som tillkommande tvångsmedel mot barn under 15 år.

Genom den nya regleringen tas också kravet på särskilda skäl bort för vissa tvångsmedel som redan i dag får användas mot brottsmisstänkta barn under straffbar ålder. Det rör sig om tvångsmedlen beslag, husrannsakan och kropps­visitation. (Något krav på särskilda skäl ställs inte heller upp för det till­kom­mande tvångsmedlet undersökning på annat ställe.) I en utredning om förver­kande kommer på motsvarande sätt beslag, husrannsakan och kropps­visitation att få användas mot barn som inte har fyllt 15 år utan något krav på särskilda skäl.

De nya reglerna om att fler tvångsmedel får användas mot barn under 15 år och om att kravet på särskilda skäl tas bort för vissa tvångsmedel saknar dock en tidsbegränsning. Vi anser att en tidsbegränsning på förslagsvis fem år vore lämplig, eftersom den nya lagstiftningen innebär en ökad repression mot barn under straffbar ålder och därför inte bör gälla längre än nödvändigt. En tids­begränsning skulle också göra det möjligt att säkerställa att reformen faktiskt leder till att barn skyddas från att utnyttjas i allvarlig brottslighet och att lagstiftningen tillämpas på ett rättssäkert och proportionerligt sätt inför en eventuell förlängning av giltighetstiden.

Regeringen bör därför återkomma med ett lagförslag som tidsbegrän­sar de nya reglerna om att fler tvångsmedel får användas mot barn under 15 år och om att kravet på särskilda skäl tas bort för vissa tvångsmedel (36 § LUL och 6 kap. 5 § lagen om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot). 

 

Ställningstagande

Genom de nya reglerna i detta ärende kommer fler tvångsmedel att få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder, och vissa befintliga tvångsmedel blir tillåtna i fler fall. Biometriska underlag kommer också att få tas upp från barn i större utsträckning. Vidare införs det ett tvångsmedel för att hålla kvar en grupp av personer.

Som flera remissinstanser har framhållit är det svårt, eller till och med omöjligt, att bedöma de enskilda och samlade konsekvenserna av den nya regle­ringen för enskildas personliga integritet. Svårigheterna hänger samman med den snabba och omfattande reformtakten på brottsbekämpningsområdet samt frågornas komplexitet i många fall. Detta gäller inte minst i fråga om åtgärder som träffar barn, vilket är särskilt allvarligt eftersom barns rättigheter ska till­för­säkras ett extra starkt skydd.

Regeringen bör därför göra en samlad utvärdering och översyn av de i ärendet nya reglerna om tvångsmedel för att utreda brott. Utvärderingen ska omfatta en analys av hur barns psy­kiska hälsa, utveckling och möjligheter att få stöd och skydd påverkas.

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag