HD01JuU35: Tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU35

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag om att dels godkänna avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland, dels överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till Estland i enlighet med avtalet. Utskottet tillstyrker också regeringens förslag till bl.a. en ny lag om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands samt, med en lagteknisk anpassning, förslag till ändringar i vissa andra lagar.

Sverige och Estland har, med förbehåll för ratifikation, undertecknat ett avtal om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland. Enligt avtalet ska svenska fängelsestraff under viss tid kunna verkställas i anstalten i Tartu, och den estländska kriminalvårdsmyndigheten ska ansvara för verkställig­heten där. Syftet med avtalet är att bidra till att avhjälpa den allvarliga plats­bristen inom Kriminalvården. Den föreslagna nya lagen om tillfällig verk­ställig­het av svenska fängelsestraff utomlands har tagits fram med anledning av det aktuella avtalet men är generellt utformad för att kunna tillämpas i förhållande till samtliga stater som Sverige har ingått eller kan komma att ingå motsvarande överenskommelser med.

Vid riksdagens beslut ska 10 kap. 3 § andra stycket och 8 § andra stycket reger­ings­formen tillämpas när det gäller godkännande av avtalet samt överlåtelse av rättskipnings- och förvaltningsuppgifter till Estland (förslags­punkt 1), eftersom beslutet avser överlåtelse av myndighetsutövning till en annan stat. Det innebär att beslutet i enlighet med 10 kap. 6 § andra stycket ska fattas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande, och mer än hälften av riksdagens ledamöter måste rösta för förslaget.

De nya lagreglerna föreslås träda i kraft den 3 juli 2026.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

Behandlade förslag

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Regeringens förslag om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands

Utskottets ställningstagande

Tidsbegränsning och utvärdering av den nya regleringen

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Godkännande av avtalet samt överlåtelse av myndighetsutövning, punkt 1 (V, MP)

2. Lagförslaget, punkt 2 (V, MP)

3. Tidsbegränsning och utvärdering av den nya regleringen, punkt 3 (V, MP)

Särskilda yttranden

1. Godkännande av avtalet samt överlåtelse av myndighetsutövning, punkt 1 (V)

2. Godkännande av avtalet samt överlåtelse av myndighetsutövning, punkt 1 (MP)

3. Tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands (S)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Utskottets lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:185 Tillfällig verk­ställighet av svenska fängelsestraff utomlands och tre yrkanden i följd­mo­tioner.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut och förslagen i motionerna finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen. I bilaga 1 (svensk version) och bilaga 2 (engelsk version) till propositionen finns det i ärendet aktuella avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland.

I propositionen föreslås en ändring i 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen (1977:1160). Paragrafen kommer att få en ny lydelse den 1 juli 2026 efter förslag i proposition 2025/26:207 Aktivitetskrav för mottagare av försörj­nings­stöd samt beslut av riksdagen (bet. 2025/26:SoU29, rskr. 2025/26:291). Para­gra­fens nya lydelse har beaktats i utskottets lagförslag i bilaga 3.

 

 

 

Utskottets överväganden

Bakgrund

Regelverket för ingående av internationella överenskommelser samt överlåtelse av rättskipnings- och förvaltningsuppgifter

Enligt regeringsformen (RF) ingås överenskommelser med andra stater eller med mellanfolkliga organisationer av regeringen (10 kap. 1 §). I vissa fall krävs dock riksdagens godkännande innan regeringen ingår en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Det handlar bl.a. om över­ens­kommelser som förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas eller som i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om, t.ex. överlåtelse av rättskipnings- eller förvaltnings­uppgifter. Om det riksdags­beslut som överenskommelsen förutsätter ska fattas enligt en särskild ordning, t.ex. med kvalificerad majoritet, ska den ordningen följas även vid riksdagens godkännande av överenskommelsen. (Se 10 kap. 3 §.)

Av RF följer vidare att riksdagen kan överlåta rättskipnings- eller förvalt­nings­uppgifter som inte direkt grundar sig på RF till t.ex. en annan stat. Om den uppgift som ska överlåtas innefattar myndighetsutövning, ska riksdagen fatta sitt beslut om överlåtelse med kvalificerad majoritet eller i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. (Se 10 kap. 8 § tillsammans med 6 § andra stycket.)

Avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland

Den 18 juni 2025 undertecknades ett avtal mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland (bil. 1, svensk version, och bil. 2, engelsk version, till propositionen). Avtalet är undertecknat med förbe­håll för ratifi­ka­tion, dvs. godkän­nande (artikel 55).

Avtalet innebär att Estland ska göra 400 celler med kapacitet för upp till 600 intagna tillgängliga i anstalten i Tartu för verkställighet av svenska fängel­se­straff. Kapaciteten ska utgöras av enkelceller eller delade celler för högst två intagna och med en viss angiven utrustning, och Estland garanterar att förhållandena i anstalten följer normerna i de europeiska fängelsereglerna[1] och CPT-standarderna[2]. (Se artiklarna 1 och 13.)

Den estländska kriminal­vårds­myndig­heten ska ansvara för verk­ställig­heten, och estländsk lagstiftning ska som utgångspunkt gälla (artiklarna 6 och 8). I avtalet finns dock bestämmelser som såväl ersätter som undantar vissa delar av den estländska verkställighets­lagstiftningen (artikel 6).

Estland garanterar i avtalet att behandlingen av intagna och andra åtgärder som vidtas för att upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalten följer normerna i de europeiska fängelsereglerna och CPT-standarderna (artikel 8).

För genomförandet och den praktiska tillämpningen av avtalet ska Krimi­nal­vården och det estländska justitie- och digitaliseringsministeriet utarbeta ett samarbetsavtal om t.ex. anstaltens verksamhet, personalen, faciliteterna, transport av intagna och andra uppgifter som kan komma att utföras av Krimi­nal­vården eller den estländska kriminalvårdsmyndigheten (artikel 4).

Anstalten ska bemannas med estländsk personal, men viss svensk personal ska finnas på plats. Sammansättningen av den estländska personalen ska anges närmare i samarbetsavtalet, och den estländska personalen ska få sådan utbild­ning som närmare anges i det avtalet. (Se artiklarna 7, 8 och 15.)

Kriminalvården ska ha vissa befogenheter och ett visst ansvar (artikel 7). Således ska Kriminalvården bl.a. ha rätt att övervaka genomförandet av avtalet och att utbilda den estländska personalen enligt överenskommelse i samarbets­avtalet. Vidare ska Kriminalvården ha rätt att framföra synpunkter på hur Estland följer avtalet och ska få begära att den estländska kriminal­vårds­myndigheten ger nya arbetsuppgifter till någon i den estländska personalen. Den estländska kriminalvårdsmyndigheten ska utan dröjsmål verkställa en sådan begäran. Den svenska personalen ska ha tillgång till anstalten och till all information om verkställig­heten av svenska straff. Den svenska personalen ska också ha rätt att närvara vid anstaltens personalmöten.

Arbetsspråket i anstalten ska vara engelska. Andra språk kan användas när någon i den estländska personalen kommunicerar med någon annan i den estländska personalen eller när någon i den svenska personalen kommunicerar med någon annan i den svenska personalen eller med en intagen. Alla officiella handlingar och annan dokumentation ska upprättas på eller översättas till engelska. En intagen ska dock ha rätt till tolk och att få handlingar översatta om det krävs för att han eller hon ska kunna ta tillvara sina rättigheter, och den intagne ska ha rätt till fullständig information om sina rättigheter och skyldig­heter under verkställigheten. (Se artikel 14.)

En intagen ska ges möjlighet till sysselsättning i form av arbete, utbildning, brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet. Den estländska kriminalvårdsmyndigheten får begära hjälp från Kriminalvården med att erbjuda utbildning och brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet. En intagen ska erbjudas minst 30 timmars sysselsättning per vecka och ska, så långt det är möjligt, anvisas sysselsättning som är ägnad att motverka återfall i brott eller som på annat sätt underlättar den intagnes anpassning i samhället. (Se artikel 26.)

Avtalet gäller i fem år efter att det har trätt i kraft, med en förlängning i treårsperioder om inte något av länderna vill säga upp avtalet (artikel 55). Utan hinder av detta får avtalet när som helst sägas upp av någon av parterna (artikel 61).

Vidare innehåller avtalet ytterligare bestämmelser om bl.a. förfaranden (del IV), villkor för verkställighet (del V), permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalten (del VII) samt hälso- och sjukvård (del VIII).

Propositionen

Behovet av att kunna verkställa svenska fängelsestraff utomlands

Regeringen gör bedömningen att det finns ett behov av att kunna verkställa svenska fängelse­straff utomlands. Detta beror samman­fatt­ningsvis på den ansträngda beläggningssituationen i svenska kriminal­vårds­anstalter och på det kraftigt ökade behovet av anstalts­platser.

I propositionen utvecklar regeringen skälen för sin bedömning och anför bl.a. följande. För att vända utvecklingen när det gäller den organiserade brotts­lig­heten pågår det ett intensivt reformarbete inom kriminal­politikens område som förväntas leda till att fler frihetsberövas och att frihetsberövande påföljder pågår under längre tid. Behovet av platser i häkte och anstalt antas därmed komma att öka kraftigt. Till detta kommer att beläggningen inom Kriminal­vården sedan flera år ligger på mycket höga nivåer.

För att möta det kraftigt ökade platsbehovet pågår det en omfattande utbygg­nad av Kriminalvården, men ytterligare åtgärder behöver övervägas. Sådana åtgärder skulle kunna fungera som ett komplement för att på kortare sikt öka antalet platser. Tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utom­lands skulle kunna vara en sådan åtgärd och är den ordning som avtalet mellan Sverige och Estland bygger på. Som en av flera åtgärder för att komma till rätta med bristen på anstaltsplatser skulle den enligt regeringen vara både ändamåls­enlig och kostnadseffektiv och därmed viktig. Vidare motiverar bristen på anstalts­platser och de konsekvenser bristen kan föra med sig att det görs avsteg från den normala ordningen att verkställighet äger rum i den stat där lagföringen har skett.

Utifrån det angivna behovet lämnar regeringen i huvudsak följande förslag.

Godkännande av avtalet mellan Sverige och Estland samt överlåtelse av rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndig­hetsutövning

Regeringen föreslår att riksdagen ska godkänna avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland. Riksdagen ska också besluta att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndig­hets­utövning ska överlåtas till Estland i enlighet med avtalet.

När det gäller skälen för förslaget om godkännande redovisar regeringen inled­ningsvis ett antal allmänna utgångspunkter. Sålunda är likvärdighet en allmän utgångspunkt när svenska fängelsestraff ska verkställas utomlands. Detta innebär att de grund­läggande formerna för en verkställighet i en utländsk anstalt ska vara likvärdiga med de grund­läggande formerna för en verk­ställighet i en anstalt i Sverige. För att kunna bedöma detta behöver den tilltänkta mot­tagar­statens verkställighetslagstiftning beaktas. Det handlar om att analy­sera regler om allt från bostadsrummens standard, mat och kommu­nikation till religions­utövande, sysselsättning och fritidsaktivi­teter. För att de grund­läggande formerna för en verkställighet i en anstalt utomlands ska anses vara likvärdiga med de grundläggande formerna för en verkställighet i en anstalt i Sverige måste sådana regler så långt som möjligt överensstämma med motsva­rande svenska regler. Om så inte är fallet bör det ofta krävas att det i överens­kommelsen mellan Sverige och den andra staten tas in bestämmelser som kompletterar eller ersätter den andra statens verkställighetslagstiftning eller som undantar vissa delar av den. Även andra omständigheter påverkar frågan om likvärdighet, t.ex. hur bemanningen i en anstalt utomlands ser ut, vilket språk som är arbetsspråk i anstalten och vilken hälso- och sjukvård som erbjuds.

En ytterligare utgångspunkt är att ett avtal om tillfällig verkställighet utomlands förutsätter att den mottagande staten i minst samma utsträckning som Sverige är bunden av och lever upp till internationella förpliktelser om anstaltsförhållanden och behandling av intagna samt även i övrigt garanterar grundläggande fri- och rättigheter. Detta innebär att den mottagande staten i likhet med Sverige ska ha anslutit sig till Europakonventionen[3], den euro­peiska tortyrkonventionen[4] och FN:s s.k. kärn­konventioner[5].

Utöver detta krävs det en bedömning i det enskilda fallet av om den mottagande staten är lämplig mot bakgrund av bl.a. de fysiska anstalts­förhållan­dena och efterlevnaden av intagnas fri- och rättig­heter.

Vid en sammantagen bedömning delar regeringen bedömningen i den under­liggande promemorian att Estland har förmåga att säkerställa efter­levnaden av de fri- och rättigheter som garanteras enligt Europakonven­tionen och relevanta FN-konventioner. Regeringen motiverar detta bl.a. med att Estland är medlem i EU och har anslutit sig till de aktuella konventionerna och även till det fakultativa FN-protokollet Opcat om ett nationellt förebyggande system (National Preventive Mechanism). Vidare har det avtal som slutits mellan Sverige och Estland utformats för att minimera risken för kränkningar i de delar där det har framförts kritik mot anstaltsförhållandena i Estland. Det handlar bl.a. om de bestämmelser i avtalet där Estland garanterar att behand­lingen av intagna följer normerna i de europeiska fängelsereglerna och CPT-standar­derna och om att Kriminal­vården ska ha rätt att övervaka genom­förandet av avtalet. Det handlar också om bestämmelser om vilka disciplinära åtgärder som ska vara tillåtna och bestämmelser som särskilt syftar till att ge goda förutsättningar för bl.a. suicidprevention. Utöver detta framhåller regeringen att den har en mycket stark tillit till att Estland har såväl vilja som förmåga att vidta åtgärder om det framkommer att anstaltsförhållandena innebär oaccep­tabla inskränkningar i intagnas fri- och rättigheter. Regeringen pekar också på att Sverige ytterst kan besluta att avtalet ska sägas upp om det skulle visa sig att Estland inte lever upp till sina åtaganden enligt avtalet.

Regeringen anser också att Estland är en stat där de grundläggande formerna för verkställighet av fängelse­straff är likvärdiga med de svenska. Enligt regeringen är redan det förhållandet att det är fråga om ett EU-land i flera avseenden en garant för att de grundläggande formerna för verkställig­heten blir likvärdiga. Avtalet mellan Sverige och Estland innehåller också bestäm­melser som såväl ersätter som undantar vissa delar av den estländska lagstift­ningen. Enligt regeringen är därför en tillämpning av Estlands verk­ställig­hetslagstiftning – med de anpassningar som har gjorts i avtalet – förenlig med krav på rättssäkerhet, förutsebarhet och likvärdighet.

Mot denna bakgrund framstår Estland enligt regeringen som en lämplig mottagarstat vid tillfällig verkställighet av svenska fängelse­straff utomlands. Regeringen anser därför att riksdagen ska godkänna avtalet. I detta ligger också att regeringen, i likhet med vad som anförs i den underliggande prome­mo­rian, bedömer att tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utom­lands inte strider mot det gällande EU-rättsliga regelverket om överfö­rande av straffverkställighet.

När det sedan gäller förslaget om överlåtelse av rättskipnings- och förvalt­nings­uppgifter anför regeringen att avtalet innebär att estländska myndigheter och domstolar ska ombesörja verkställighet av svenska brottmålsdomar respek­tive pröva vissa frågor som rör verkställigheten. Estland kommer där­med att full­göra såväl förvaltningsuppgifter som rättskipningsuppgifter i den mening som avses i 10 kap. 8 § RF. Riksdagen behöver därför även besluta om att överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter till Estland i enlighet med avtalet. Med hänsyn bl.a. till att uppgifterna innefattar maktutöv­ning mot enskilda är det fråga om myndighetsutövning. Riksdagens beslut om över­låtelse behöver därmed fattas med kvalificerad majoritet eller i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Samma beslutsordning gäller då för riksdagens beslut om att godkänna avtalet.

Utöver förslagen om att godkänna avtalet och överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter lämnas i propositionen också förslag om de lagändringar som bedöms nöd­vändiga med anledning av avtalet.

En ny lag om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands

Regeringen föreslår att det ska införas en ny lag som reglerar tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands. Med anledning av den nya lagen ska fängelselagen (2010:610) förtydligas i några avseenden. Den nya lagen ska benämnas lagen om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utom­lands och ska vara generellt utformad. Lagen ska tillämpas om en interna­tionell överenskommelse har träffats mellan Sverige och en annan stat om verkställighet av svenska fängelsestraff i den andra staten och riksdagen har beslutat att i enlighet med överens­kommelsen överlåta rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter till den staten.

Den nya lagen ska reglera frågor som rör svenska myndigheters hantering av ärenden om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands samt frågor som uppkommer till följd av den hanteringen. Lagen innehåller därför bestämmelser om bl.a. Kriminalvårdens hand­läggning, urvalet av intagna som kan komma i fråga för verkställighet utom­lands, permissioner, försändelser, upphörande av verkställigheten och möjligheten att överklaga beslut. Eftersom den mottagande staten ska ansvara för verkställigheten av svenska fängelsestraff och straffen som utgångspunkt ska verkställas i enlighet med den statens lagstiftning, omfattar den nya lagen däremot inte bestäm­melser om hur den mottagande statens myndigheter ska hantera dessa frågor. Därmed kommer vissa frågor att regleras i svensk lagstiftning och andra frågor i avtalet mellan Sverige och den mottagande staten samt lagstift­ningen i den staten. Regeringen påpekar att samma ordning gäller i andra situa­tioner som rör internationellt samarbete.

Den nya lagen tillsammans med ändringarna i fängelselagen innebär närmare bl.a. följande.

Framställning om tillfällig verkställighet utomlands

Kriminalvården ska få besluta att göra en framställning till en annan stat (den mottagande staten) om att ett svenskt fängelsestraff tillfälligt ska verkställas i en kriminalvårdsanstalt i den staten (tillfällig verkställighet utomlands). I beslutet ska det anges vid vilken tidpunkt den tillfälliga verkställigheten utom­lands ska upphöra. (När det gäller innebörden av begreppet ”tillfällig verkställ­ig­het utom­lands”, se nedan om att verkställigheten varken ska inledas eller avslutas i en anstalt utomlands.)

För att säkerställa att det inför varje beslut om framställning görs en individuell prövning av beslutets förenlighet med Sveriges internationella åtaganden och med överenskommelsen med den mottagande staten ska vissa omständigheter beaktas. Vid bedömningen av om en framställning ska göras ska Kriminalvården således ta hänsyn till den intagnes anknytning till Sverige, den intagnes vårdbehov och övriga omständigheter som kan påverka lämplig­heten av en tillfällig verkställighet utomlands.

I propositionen förtydligas i fråga om anknytning bl.a. att den dömdes rätt till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen ska beaktas och att omständigheter som sociala och kulturella band till det svenska samhället i form av familj, vänner, utbildning och arbete får särskild betydelse för pröv­ningen. Även ett minderårigt barns rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda sina föräldrar ska säker­ställas, utom när detta strider mot barnets bästa. Barnets bästa bör vara vägle­dande, och barnets inställning bör tillmätas betydelse vid Kriminal­vårdens bedömning. Enbart det förhållandet att en intagen bedöms ha viss eller till och med stark anknytning till Sverige innebär inte att det finns hinder mot ett beslut om framställning. En prövning måste även göras av om beslutet är proportio­nerligt med hänsyn till i vilken utsträckning den intagnes fri- och rättigheter kan antas påverkas av en tillfällig verkställighet utomlands. Vid denna prövning har längden på den tillfälliga verkställigheten stor betydelse.

När det gäller den intagnes vårdbehov förtydligar regeringen bl.a. att intagna som har en dödlig sjukdom, omfattande behov av hälso- och sjukvård, behov av kontinuerlig läkemedelsbehandling som inte kan garanteras i den mottagande staten eller behov av specialistvård som utgångspunkt inte bör komma i fråga för tillfällig verkställighet utomlands. Vidare bör man vara särskilt försik­tig när det gäller intagna som har en komplex psykiatrisk sjuk­doms­bild.

Som exempel på övriga omständigheter som kan påverka lämplig­heten av en tillfällig verkställighet utomlands nämns i propositionen bl.a. att man bör kunna beakta en intagens inställning till behandlingsprogram och aktiviteter som Kriminal­vården erbjudit.

Vid bedömningen av om en framställning ska göras ska Kriminalvården i den utsträckning det är möjligt även ta hänsyn till den intagnes behov av sysselsättning (t.ex. i form av utbildning) och en lämplig frigivningsplanering. Det kan t.ex. handla om att den intagnes frigivningsplanering innefattar upprepade permissioner eller frigivningsförberedande åtgärder under tiden för den tänkta verkställigheten utomlands (jfr nedan om ett förbud mot fram­ställning när frigivningsförberedande åtgärder inte bara är planerade utan har beviljats).

I vissa situationer gäller ett förbud mot att göra en framställning. Det handlar om fall där den intagne

•       inte har fyllt 18 år

•       är efterlyst för utlämning eller överlämnande eller har begärts utlämnad eller överlämnad enligt vissa regelverk om internationellt rättsligt sam­arbete

•       har dömts till rättspsykiatrisk vård eller i övrigt ges vård enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård

•       har dömts för brott enligt terroristbrottslagen (2022:666)

•       har dömts för brott enligt 18 eller 19 kap. brottsbalken (dvs. högmålsbrott eller brott mot Sveriges säkerhet)

•       har dömts till fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (dvs. skyddstillsyn som har förenats med fängelse)

•       har fått sina böter förvandlade till fängelse enligt 15 § bötesverk­ställig­hets­lagen (1979:189)

•       har beviljats frigivningsförberedande åtgärder enligt 11 kap. fängelse­lagen[6]

•       ska genomgå en utredning om risk för återfall i brottslighet enligt 12 kap. 6 § fängelselagen eller enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid

•       är eller har varit part i ett mål eller ärende enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar

•       är eller har varit föremål för prövning i ett säkerhetsärende enligt utlän­nings­lagen (2005:716) eller

•       i övrigt bedöms utgöra en allvarlig säkerhetsrisk.

En framställning ska inte heller få göras om det strider mot den aktuella inter­na­tionella överenskommelsen om tillfällig verkställighet av svenska fängel­se­straff utomlands. Det handlar om situationer där överenskommelsen undantar ytterligare grupper av intagna (jfr artikel 20 i avtalet mellan Sverige och Estland).

Vidare ska en framställning inte få göras om den tillfälliga verkställigheten utomlands skulle innebära att en intagen underkastas mer ingripande över­vakning eller kontroll än vad som är nödvändigt för att ordningen eller säker­heten ska kunna upprätthållas. Vid bedömningen ska särskilt beaktas risken för rymning, fritagning, fortsatt brottslighet, missbruk och annan misskötsam­het samt behovet av att undvika en olämplig sammansättning av intagna och att i övrigt kunna bedriva en ändamålsenlig verksamhet i anstalt.

Påbörjande och upphörande av tillfällig verkställighet utomlands

När en framställning har beviljats av den mottagande staten ska Kriminal­vården överföra den intagne dit. Den tillfälliga verkställigheten utomlands ska påbörjas när den intagne anländer till den mottagande staten.

Den tillfälliga verkställigheten utomlands ska upphöra när den intagne lämnar den mottagande staten. Verkställigheten ska upphöra senast vid den tid­punkt som anges i beslutet om framställning.

Under verkställighetstiden kan dock förhållandena ändras på ett sådant sätt att ett straff inte längre bör verkställas utomlands. Kriminalvården ska därför besluta att en tillfällig verkställighet utomlands ska upphöra genast om

•       förhållandena har ändrats på så sätt att något av kriterierna för när en framställning inte får göras är uppfyllt (se det föregående avsnittet)

•       myndigheten bedömer att det finns förutsättningar att bevilja permission eller särskild permission (eftersom permission ska äga rum i Sverige, jfr nedan)

•       den behöriga myndigheten i den mottagande staten har lämnat tillstånd till tillfällig vistelse utanför anstalt på begäran av en svensk domstol eller annan myndighet

•       det inte längre finns ett verkställbart fängelsestraff (t.ex. vid nåd) eller

•       den mottagande staten bedömer att den intagne utgör en allvarlig säker­hets­risk.

Kriminalvården ska också besluta att en tillfällig verkställighet utomlands ska upphöra genast om verkställigheten skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen i Sverige eller strida mot Sveriges internationella förpliktelser. Enligt propositionen kan det t.ex. handla om att fängelse­förhållan­dena har ändrats sedan överenskommelsen mellan Sverige och den mottagande staten ingicks och att dessa inte längre lever upp till de krav som följer av Europakonven­tionen eller andra internationella åtaganden.

Kriminalvården ska även i andra fall få besluta att en tillfällig verkställighet utomlands ska upphöra tidigare än planerat. Enligt propositionen kan ett upphörande t.ex. bli aktuellt om verkställigheten utomlands visar sig medföra svårigheter för den intagne att upprätthålla kontakt med familjemedlemmar eller genomföra en utbildning, eller om den intagnes vårdbehov ökar och bedömningen görs att svensk hälso- och sjukvård bättre kan tillgodose detta behov. Också om en verkställighet utom­lands innebär praktiska svårigheter för Kriminalvården eller andra svenska myndigheter kan det finnas skäl att avbryta verkställig­heten.

För att Kriminalvården ska ges möjlighet att beakta alla relevanta omstän­dig­heter ska en intagen ha rätt att begära att Kriminalvården beslutar att den tillfälliga verkställigheten ska upphöra.

Kriminalvårdens beslut om upphörande ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas.

Verkställighet av ett fängelsestraff ska inte inledas eller avslutas i en anstalt utomlands

Verkställigheten av ett svenskt fängelsestraff i en kriminalvårdsanstalt ska inte få inledas i en kriminalvårdsanstalt utomlands. Genom att den intagnes fängel­se­straff alltså inledningsvis verkställs av Kriminalvården får myndig­heten enligt regeringen möjlighet att bilda sig en uppfattning om huruvida en intagen kan vara aktuell för tillfällig verk­ställighet utomlands.

För att Kriminalvården ska ha möjlighet att vidta åtgärder inom ramen för den intagnes frigivningsplanering ska vidare tidpunkten för när den tillfälliga verkställigheten utomlands ska upphöra bestämmas till senast en månad före den tidigaste dagen för villkorlig frigivning enligt den intagnes strafftidsbeslut enligt strafftidslagen (2018:1251). Denna huvudregel ska dock förses med ett undantag. Om en intagen kan bli föremål för ett beslut om uppskjuten villkor­lig frigivning enligt 26 kap. 6 a § andra stycket 1 eller 2 brottsbalken (dvs. på grund av risk för återfall i allvarlig brottslighet) ska tidpunkten bestämmas till senast fyra månader före den tidigaste dagen för villkorlig frigivning enligt den intagnes strafftidsbeslut. Detta ska enligt regeringen bl.a. göra det möjligt att genomföra en risk­utredning.

Särskilda villkor för långtidsdömda

För en intagen som avtjänar ett fängelsestraff i lägst fyra år ska det beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller placering i anstalt, tillfällig verkställighet utomlands, vistelse utanför anstalt och frigivningsförberedande åtgärder, om det inte är uppenbart obehövligt.

Kriminalvårdens prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verk­ställigheten ska göras när behov av det uppstår, och villkoren ska omprövas när det finns anledning till det.

Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt

Huvudregeln är att permissioner och andra tillfälliga vistelser utanför anstalt ska genomföras i Sverige. Kriminalvården ska därför, som redovisas ovan, besluta om att verkställigheten utomlands genast ska upphöra bl.a. om det finns förutsättningar att bevilja permission eller särskild permission.

När det gäller hanteringen av permissionsfrågan ska en ansökan om permission eller särskild permission göras hos den behöriga myndigheten i den mottagande staten. Vid sin prövning av frågan ska myndigheten då utgå från bestämmelserna om permission i överens­kommel­sen mellan Sverige och den mottagande staten, förklarar regeringen. I avtalet mellan Sverige och Estland har det följaktligen tagits in bestämmelser om när tillfällig vistelse utanför anstalt kan beviljas och om hanteringen av sådana ärenden (del VII). I fråga om förutsättningar för permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt överensstämmer bestäm­melserna i avtalet i allt väsentligt med fängelselagens bestämmelser, anför regeringen vidare.

Om den behöriga myndigheten i den mottagande staten bedömer att en ansökan om permission eller särskild permission kan beviljas, ska Kriminal­vården pröva om det finns förutsättningar att bevilja permission eller särskild permission. Vid den prövningen ska bestämmelserna i fängelselagen om permission och särskild permission gälla. Detta innebär enligt propositionen att det vid prövningen saknas utrymme att beakta att ett beslut om att det finns förutsätt­ningar att bevilja permission kommer att leda till att den tillfälliga verkställig­heten utom­lands upphör i förtid.

Om Kriminal­vården har fattat ett beslut om särskilda villkor för långtids­dömda, ska ett beslut om förutsättningar att bevilja permission eller särskild permission inte få vara oförenligt med de villkoren.

Försändelser, personliga tillhörigheter samt intagnas medel

Kriminalvården ska ansvara för att en intagen som är föremål för tillfällig verkställighet utomlands kan skicka och ta emot försändelser. Därigenom kan intagna ges möjlighet att skicka försändelser till samma kostnad som från en anstalt i Sverige samtidigt som avsändare ges möjlighet att skicka försändelser till samma kostnad som till en anstalt i Sverige.

En intagen som är föremål för tillfällig verkställighet utomlands ska få ta emot och inneha de personliga tillhörigheter som Kriminalvården beslutar.

Vidare ska Kriminalvården administrera en intagens medel under den tillfälliga verkställigheten utomlands för att möjliggöra en sammanhållen hantering av dessa under hela verkställigheten. I Kriminalvårdens ansvar för administrationen ingår enligt regeringen att säkerställa att den intagne kan disponera sina medel under den tillfälliga verkställigheten utomlands, t.ex. genom att kunna använda dem för inköp i anstaltens kiosk.

Tillstånd till kontakt för juridiska tjänster

Om en intagen har rätt att träffa sin försvarare enligt bestämmelserna i rätte­gångs­balken ska Kriminalvården bevilja tillstånd till besök i en kriminalvårds­anstalt utomlands. Vidare ska Kriminalvården få bevilja en advokat, ett annat rättsligt ombud eller en icke-statlig organisation som tillhandahåller juridiska tjänster tillstånd till besök.

Om den intagne, en advokat, ett annat rättsligt ombud eller en icke-statlig organisation som tillhandahåller juridiska tjänster begär det, ska Kriminal­vården få bevilja tillstånd till kontakt med den intagne genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring.

Överklagande

I likhet med vad som gäller enligt fängelselagen ska Kriminalvårdens beslut enligt den föreslagna lagen om tillfällig verkställighet av svenska fängelse­straff utomlands få överklagas till allmän förvaltnings­domstol (t.ex. beslut om att göra en framställning om tillfällig verkställighet utomlands). Ett beslut ska inte få överklagas innan beslutet har omprövats av Kriminalvården, och ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats ska anses vara en begäran om omprövning. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammar­rätten.

Skadeståndsanspråk mot staten

Svenska statens ansvar för skada som orsakas den intagne genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning vid verkställighet med stöd av den före­slagna lagen om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands ska enbart gälla i den utsträckning som skadan inte ersätts av den mottagande staten. Detsamma ska gälla svenska statens ansvar för skada på grund av att den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. RF eller Europakonventionen har överträtts från statens sida. Härigenom säkerställs enligt regeringen att intagna kan utkräva ansvar för skador oavsett om de verkställer sitt straff i Sverige eller i den mottagande staten.

Övriga lagförslag

Propositionen innehåller även förslag i frågor som rör bl.a. migrationsrätt, arbetsrätt, socialrätt, skatterätt och skadeståndsrätt.

Ikraftträdande

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 3 juli 2026.

Motionerna

I kommittémotionerna 2025/26:3997 av Samuel Gonzalez Westling m.fl. (V) och 2025/26:4063 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1 föreslår motio­nä­rerna att riksdagen ska avslå propositionen. Motionärerna hänvisar bl.a. till den kritik som vissa remissinstanser har fört fram i ärendet.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utom­lands syftar till att möta det kraftigt ökade plats­behovet inom Kriminal­vården genom att fungera som en kompletterande åtgärd, på kortare sikt, till den utbygg­nad som pågår. Regeringen har gjort bedömningen att bris­ten på anstalts­platser och de konsekvenser bristen kan föra med sig motiverar att det görs avsteg från den normala ordningen att verkställighet äger rum i den stat där lagföringen har skett. Utskottet instämmer som utgångpunkt i det ange­lägna behovet av åtgärder för att bidra till att avhjälpa platsbristen inom Krimi­nal­vården.

Med anledning av de invändningar mot regeringens förslag som förs fram i motionerna vill utskottet vidare anföra följande.

Enligt förslaget ska svenska fängelsestraff – utifrån en pröv­ning av lämplig­heten i varje enskilt fall – under viss tid kunna verkställas i anstal­ten i Tartu i Estland. Genom att fängel­se­straffet alltid ska verkställas i Sverige inlednings­vis ska Kriminalvården ha möjlighet att bilda sig en uppfatt­ning om huruvida en intagen kan vara aktuell för tillfällig verk­ställighet utom­lands. Kriminal­vården ska vid sin prövning av lämpligheten ta hänsyn bl.a. till den intagnes anknytning till Sverige och hans eller hennes vårdbehov. Enligt vad som anges i propositionen bör också bl.a. den intagnes inställning till behand­lings­program och aktiviteter som erbjudits av Kriminal­vården kunna beaktas. För att Kriminalvården ska ha möjlighet att vidta åtgärder inom ramen för den intagnes frigivningsplanering ska vidare tidpunkten för när den till­fälliga verk­ställ­ig­heten utomlands ska upphöra bestämmas till senast en månad före den tidigaste dagen för villkorlig frigivning enligt den intagnes straff­tids­beslut enligt strafftidslagen.

Eftersom förhåll­andena kan ändras under verkställighetstiden ska Krimi­nal­vården enligt förslaget också ha en möjlighet, och i vissa fall en skyldighet, att besluta att den tillfälliga verk­ställigheten utomlands ska upphöra i förtid. Till exempel ska Kriminal­vården besluta att den ska upphöra om det finns förutsätt­ningar att bevilja permission, eftersom permission ska genomföras i Sverige. Enligt vad som förtydli­gas i proposi­tionen kan ett upphö­rande också bli aktuellt om verkställigheten utom­lands visar sig medföra svårigheter för den intagne att upprätthålla kontakten med familjemedlemmar eller genom­föra en utbildning, eller om den intagnes vårdbehov ökar och man bedömer att svensk hälso- och sjukvård bättre kan tillgodose detta behov. För att Kriminal­vården ska kunna beakta alla relevanta omstän­dig­heter ska den intagne ha rätt att begära att Kriminal­vården beslutar om ett upphö­rande. Kriminalvårdens beslut ska i sin tur få överklagas till allmän förvalt­nings­domstol.

Den föreslagna ordningen innebär vidare att den estländska kriminalvårds­myndig­heten ska ansvara för verkställigheten i Estland och att estländsk lagstift­ning som utgångspunkt ska gälla. I avtalet mellan Sverige och Estland finns dock bestämmelser som såväl ersätter som undantar vissa delar av den estländska verkställighets­lagstiftningen. Anstalten ska bemannas med est­ländsk personal, men viss svensk personal ska finnas på plats. Samman­sättningen av den estländska perso­nalen ska anges närmare i det samarbets­avtal som ska tas fram med Krimi­nal­vården som part, och den estländska personalen ska få sådan utbild­ning som närmare anges i samarbetsavtalet. Kriminalvården ska ha vissa befogen­heter och ett visst ansvar. Således ska Kriminalvården bl.a. ha rätt att övervaka genomförandet av avtalet och att utbilda den estländska personalen enligt överenskommelse i samarbets­avtalet. Vidare ska Kriminalvården ha rätt att framföra synpunkter på hur Estland följer avtalet. Den svenska perso­nalen ska ha tillgång till anstalten och till all information om verkställig­heten av svenska straff och ska ha rätt att närvara vid anstaltens personalmöten.

Arbetsspråket i anstalten ska vara engelska, med undantag för bl.a. när den svenska personalen kommunicerar med en intagen. En intagen ska ha rätt till tolk och att få handlingar översatta om det krävs för att han eller hon ska kunna ta tillvara sina rättigheter, och den intagne ska ha rätt till fullständig informa­tion om sina rättigheter och skyldig­heter under verkställigheten.

En intagen ska ges möjlighet till sysselsättning i form av arbete, utbildning, brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet. Den estländska kriminalvårdsmyndigheten får begära hjälp från Kriminalvården med att erbjuda utbildning och brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet. En intagen ska erbjudas minst 30 timmars sysselsättning per vecka och ska, så långt det är möjligt, anvisas sysselsättning som är ägnad att motverka återfall i brott eller som på annat sätt underlättar den intagnes anpassning i samhället.

Regeringen har gjort bedömningen att Estland har förmåga att säkerställa att de fri- och rättigheter som garanteras enligt Europakonven­tionen och relevanta FN-konventioner följs. Detta har motiverats bl.a. med att Estland är medlem i EU och har anslutit sig till de aktuella konventionerna och även till Opcat. Vidare har regeringen hänvisat till att det avtal som slutits mellan Sverige och Estland har utformats för att minimera risken för kränk­ningar i de delar där det har framförts kritik mot anstaltsförhållandena i Estland. Det handlar bl.a. om de bestämmelser i avtalet där Estland garanterar att behand­lingen av intagna följer normerna i de europeiska fängelsereglerna och CPT-standar­derna och om att Kriminal­vården ska ha rätt att övervaka genom­förandet av avtalet. Det handlar också om bestämmelser om vilka disciplinära åtgärder som ska vara tillåtna och bestämmelser som särskilt syftar till att ge goda förutsättningar för bl.a. suicidprevention. Utöver detta har regeringen framhållit att den har en mycket stark tillit till att Estland har såväl vilja som förmåga att vidta åtgärder om det framkommer att anstalts­förhållandena innebär oaccep­tabla inskränkningar i intagnas fri- och rättig­heter. Dessutom har regeringen pekat på att Sverige, om det skulle visa sig att Estland inte lever upp till sina åtaganden enligt avtalet, ytterst kan besluta att avtalet ska sägas upp.

Regeringen har också gjort bedömningen att Estland är en stat där de grund­läggande formerna för verkställighet av fängelse­straff är likvärdiga med de svenska. Enligt regeringen är redan det förhållandet att det är fråga om ett EU-land i flera avseenden en garant för att de grundläggande formerna för verk­ställ­igheten blir likvärdiga. Regeringen har också hänvisat till att avtalet mellan Sverige och Estland innehåller bestäm­melser som såväl ersätter som undantar vissa delar av den estländska lagstift­ningen. Enligt regeringen är därför en tillämpning av Estlands verk­ställig­hetslagstiftning – med de anpass­ningar som har gjorts i avtalet – förenlig med krav på rättssäkerhet, förutse­barhet och likvärdighet.

Mot denna bakgrund framstår Estland enligt regeringen som en lämplig mottagarstat vid tillfällig verkställighet av svenska fängelse­straff utomlands. Vidare har regeringen, i likhet med bedömningen i den underliggande prome­mo­rian och av vissa närmare angivna skäl, bedömt att tillfällig verkställ­ig­het av svenska fängelse­straff utomlands inte strider mot det gällande EU-rättsliga regelverket om över­förande av straffverkställighet.

Den konstruktion som den före­slagna ordningen bygger på innebär att vissa frågor regleras i svensk lagstiftning och andra frågor i avtalet mellan Sverige och den mottagande staten samt lagstift­ningen i den staten. I den delen har regeringen framhållit att samma konstruk­tion gäller i andra situa­tioner som rör internationellt samarbete.

Utskottet gör inte någon annan bedömning än regeringen i de frågor som har berörts. Med hänsyn till detta och de skäl som i övrigt har anförts i proposi­tionen ställer sig utskottet bakom dels reger­ingens förslag om godkännande av avtalet mellan Sverige och Estland om verk­ställighet av svenska fängelsestraff i Estland och om överlåtelse av rätt­skip­nings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndighets­utöv­ning till Estland i enlighet med avtalet, dels lagförslagen. Där­med avstyrker utskottet motions­yrkandena om avslag på propositionen.

Vid riksdagens beslut ska 10 kap. 3 § andra stycket och 8 § andra stycket RF tillämpas när det gäller godkännande av avtalet samt överlåtelse av rätt­skip­nings- och förvaltningsuppgifter till Estland (förslags­punkt 1), eftersom beslutet avser överlåtelse av myndighetsutövning till en annan stat. Det inne­bär att beslutet i enlighet med 10 kap. 6 § andra stycket ska fattas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande, och mer än hälften av riksdagens leda­möter måste rösta för förslaget.

När det närmare gäller lagförslagen behöver ett av dessa ändras för att det ska stå i överensstämmelse med annan lagstiftning. I propositionen föreslås sålunda en ändring i 1 kap. 4 § arbetsmiljölagen (1977:1160). Paragrafen kom­mer att få en ny lydelse den 1 juli 2026 efter förslag i proposition 2025/26:207 Aktivitetskrav för mottagare av försörjningsstöd samt beslut av riksdagen (bet. 2025/26:SoU29, rskr. 2025/26:291). Paragrafens nya lydelse har beaktats i utskottets lagförslag i bilaga 3. Lagförslagen i propositionen bör därför antas med den ändring som framgår av utskottets lagförslag i bilaga 3.

Motionen

I kommittémotion 2025/26:4063 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att tidsbegränsa och utvärdera den nya lagen om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands.

Propositionen

I propositionen har regeringen anfört följande om tids­begränsning och uppfölj­ning av den nya lagen om tillfällig verkställighet av svenska fängel­se­straff utomlands (s. 66):

Avsikten med den föreslagna ordningen är att bidra till att avhjälpa den allvarliga platsbristen inom Kriminalvården. Det går i nuläget inte att säga hur länge det kommer finnas ett behov av att svenska fängelsestraff verkställs utomlands. Lagrådet anser att det i en lag av detta slag bör finnas en bestämmelse som klargör att lagen som sådan är avsedd att vara tillfällig, även om det kan vara svårt att bedöma hur länge platsbristen kommer att nödvändiggöra tillfällig verkställighet utomlands. Lagrådet föreslår således att lagen tidsbegränsas. En förutsättning för att den föreslagna lagen ska kunna tillämpas är att det har träffats ett avtal mellan Sverige och en annan stat om tillfällig verkställighet av svenska fängel­sestraff i den staten. Det framstår därför som mer naturligt att i ett sådant avtal reglera frågan om hur länge avtalet ska gälla. En lagstiftning som inte är tidsbegränsad möjliggör också större flexibilitet över tid, vilket är av stor vikt när det inte går att fastställa hur länge behovet av att verkställa fängelsestraff utomlands kommer att finnas. Mot bakgrund av det anförda anser regeringen, till skillnad från Lagrådet och Juridiska institutionen vid Umeå universitet, att den nya lagen inte bör tidsbegränsas. Däremot kan det finnas skäl att, som universitetet lyfter, titta närmare på hur Kriminal­vården på lämpligt sätt kan följa upp den nya ordningen. Den frågan får dock hanteras i ett annat sammanhang.

Utskottets ställningstagande

En förutsättning för att den nya lagen om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands ska kunna tillämpas är att det har träffats ett avtal mellan Sverige och en annan stat om tillfällig verkställighet av svenska fängel­sestraff i den staten. Regeringen har därför ansett att det framstår som mer naturligt att i ett sådant avtal reglera frågan om hur länge avtalet ska gälla än att tidsbegränsa lagen. En lagstiftning som inte är tidsbegränsad möjliggör också enligt regeringen en större flexibilitet över tid, vilket är av stor vikt när det inte går att fastställa hur länge det kommer att finnas ett behov av att verk­ställa fängelsestraff utomlands. Mot den bakgrunden har regeringen bedömt att den nya lagen inte bör tidsbegränsas. Utskottet har inte någon annan upp­fatt­ning i frågan.

Däremot har regeringen ansett att det kan finnas skäl att titta närmare på hur Kriminalvården på lämpligt sätt kan följa upp den nya ordningen, samt hänvisat till att den frågan får hanteras i ett annat sammanhang. Utskottet förutsätter att en sådan uppföljning kommer till stånd.

Därmed finner utskottet inte skäl för ett tillkännagivande av det slag som begärs i motionsyrkandet, som därför avstyrks.

 

 

 

Reservationer

Ställningstagande

Vi anser att riksdagen bör avslå regeringens förslag om att godkänna avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland och om att överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som inne­fattar myndighetsutövning till Estland i enlighet med avtalet. Vi utvecklar våra skäl för detta i våra särskilda yttranden 1 respektive 2.

 

Ställningstagande

Som framgår av vår reservation 1 ovan med tillhörande särskilda yttranden anser vi att riksdagen ska avslå regeringens förslag om att godkänna avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland och om att överlåta rättskipnings- och förvalt­ningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till Estland i enlig­het med avtalet. Regeringens lagförslag har tagits fram med anledning av det aktuella avtalet. Vi anser därför att riksdagen även bör avslå lagförslaget i dess helhet.

 

Ställningstagande

Lagrådet har i sitt yttrande framfört att den nya lagen om tillfällig verk­ställ­ighet av svenska fängelsestraff utomlands bör tidsbegränsas. Dessutom har flera remissinstanser ansett att lagen bör följas upp med en ordentlig utvär­dering. Detta är en rimlig och nödvändig ordning som vi ställer oss bakom. När det införs en ny reglering som kommer att vara så pass ingripande för de intagna som berörs och deras anhöriga – men också svenska skattebetalare – måste det finnas en tydlig mekanism för att granska om regleringen verkligen varit befogad, om den gett avsedda resultat och vilka konsekvenser den fått för rättssäkerheten och de grundläggande fri- och rättigheterna.

Regeringen bör därför dels återkomma med ett lagförslag som tids­begrän­sar den nya lagen om tillfällig verkställighet av svenska fängelse­straff utom­lands, dels låta utvärdera lagen.

 

Särskilda yttranden

Den normala ordningen är att straff som har dömts ut i Sverige verkställs här om det inte finns förutsättningar för att överföra verkställigheten till en annan stat, t.ex. när en utländsk medborgare kan avtjäna straffet i sitt hemland. Lagrådet har i sitt yttrande anfört att platsbrist inte är ett tillräckligt tungt vägande skäl för att frångå normalordningen. Lagrådet har också riktat kritik mot den konstruktion som förslaget om tillfällig verk­ställighet av svenska fängelsestraff utomlands bygger på, där vissa frågor reg­le­ras i svensk lagstift­ning och andra frågor i avtalet mellan Sverige och den mot­tagande staten samt lagstiftningen i den staten.

Den föreslagna ordningen med tillfällig verkställighet av svenska fängelse­straff utomlands har också väckt en hel del kritik från vissa av remiss­instanserna i ärendet. I kritiken framhålls bl.a. risken för bristande rätts­säkerhet och kontroll över verkställig­heten. Således finns det betydande risker med att låta svenska fängel­sestraff verkställas i andra länder, eftersom Sverige då inte fullt ut kan säkerställa att grundläggande rättssäkerhetsgarantier upprätt­hålls. Skillnader i fängelse­förhållan­den och tillsynssystem riskerar att leda till oacceptabla avvikelser från svenska och internationella rättighets­standarder. I samman­hanget har remissinstanserna hänvisat till den kritik som flera tillsynsorgan riktat mot estländska anstalter. Det handlar bl.a. om att avgifter för långbesök kan försvåra barns kontakt med frihetsberövade föräldrar, att möjligheten till telefonkontakt ofta är begränsad och att resurserna för intagna med suicidrisk är otillräckliga. Vidare har frågor om minimiutrymmet per intagen, tillgången till meningsfulla aktiviteter, besöks­möjligheter samt dokumentation och utredning av skador lyfts fram. Viss återkommande kritik har också riktats mot just anstalten i Tartu.

Andra orosmoment som remissinstanserna har påtalat är språkproblem som kan uppstå när både personal och intagna måste kommunicera på ett främ­mande språk. Vidare framgår det inte tillräckligt tydligt vem som bär det yttersta ansvaret vid exempelvis rättighetskränkningar eller brister i verkställ­ig­heten. Annan kritik som framförts handlar om en bristande konsekvens­analys av förslaget, bl.a. i form av osäkra och ofullständiga beräkningar av kostnader och effektivitet särskilt på längre sikt. Konsekvens­analysen brister också i fråga om hur reformen skulle påverka Kriminal­vårdens verksamhet, inklusive logistik, uppföljning och kontroll av verkställ­ig­heten i andra länder.

Vidare har vissa remissinstanser lyft fram problem kopplade till verkställig­hetens ändamål och kriminalpolitiska effekter. Sålunda kan möjligheterna till rehabilitering och återanpassning försämras om den dömde avtjänar sitt straff utom­lands, långt ifrån svenska behandlingsinsatser och sociala nätverk.

Jag instämmer i Lagrådets och remissinstansernas kritik. Jag ser samman­fatt­ningsvis en stor risk att den föreslagna ordningen kommer att leda till sämre förhåll­an­den för både de intagna och deras anhöriga än om verkställigheten hade skett i Sverige. Regeringens förslag riskerar därmed att skapa nya problem snarare än att lösa kapacitetsbristen i svenska anstalter.

Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag om att godkänna avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland och om att överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till Estland i enlighet med avtalet.

 

Regeringens förslag om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utom­lands innebär att den estländska kriminalvårdsmyndigheten ska ansvara för verkställigheten, att estländsk lagstiftning som utgångspunkt ska gälla och att anstalten i huvudsak ska bemannas med estländsk personal. Detta avviker från den ursprungligen tänkta modellen, så som den redovisades i departe­ments­promemorian Hyra anstaltsplatser utomlands (Ds 2025:1). Den innebar att svensk verkställighetslagstiftning skulle gälla vid en sådan placering och att anstalten utomlands i huvudsak skulle bemannas med svensk personal.

Jag anser att den nu föreslagna ordningen är behäftad med stora brister och är förenad med stora risker när det gäller hur rättssäkerhet och svensk standard ska kunna säkerställas i en utländsk anstalt. Till att börja med är det uppenbart att kravet på likvärdighet inte kan garanteras när svensk lag inte ska gälla vid verkställig­heten i Estland. Som flera remiss­instanser har varnat för finns det vidare en risk att internationella standarder för frihetsberövade inte följs i estländska fängelser och att svenska tillsyns­möjligheter försvagas betydligt. Dessutom riskerar rätten till ett effektivt överklagande att urholkas, och möjlig­heterna till permissioner och utsluss­ningsåtgärder riskerar att försämras. Det har till och med ifrågasatts om förslaget är förenligt med EU-rätten. Jag kan också konsta­tera att även om Kriminalvården inte har haft något att erinra mot förslaget har myndigheten framhållit att genomförandet kommer att kräva omfattande insatser.

Det faktumet att estländsk lag som utgångspunkt ska gälla för intagna från Sverige, att svenska myndigheters möjlighet att utöva tillsyn begränsas, att möjligheterna till över­klagande, permissioner och utslussningsåtgärder riskerar att försvagas, att rätten till privat- och familjeliv inskränks och att förslagets förenlighet med EU-rätten har ifrågasatts gör sammantaget att jag inte kan ställa mig bakom förslaget.

Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag om att godkänna avtalet mellan Sverige och Estland om verkställighet av svenska fängelsestraff i Estland och om att överlåta rättskipnings- och förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning till Estland i enlighet med avtalet.

 

Vi och vårt parti har under lång tid varit tydliga med att svensk kriminalvård i grun­den ska bedrivas i Sverige. Förslaget om tillfällig verkställighet av svenska fängelsestraff utomlands är därför inte en åtgärd vi ser som önskvärd. Det som egentligen krävs är ett ökat reformtempo och en mer kraftfull statlig styrning för att säkerställa att Kriminalvårdens kapacitet byggs ut i Sverige på ett sätt som är långsiktigt hållbart och bidrar till såväl rättsväsendets funktion som samhällsekonomin i stort. En utbyggd kriminalvård i Sverige kan främja sysselsättningen, kompetensförsörjningen och den regionala utvecklingen i hela landet. En sådan utbyggnad är därför något som vi på olika sätt verkar för, se bl.a. förslagen i motion 2025/26:3586. Mot bakgrund av den mycket ansträngda situation som för närvarande råder inom Kriminalvården, med en omfattande platsbrist och en pressad arbets­miljö, har vi dock valt att ställa oss bakom regeringens förslag som en tillfällig och extraordinär åtgärd i ett akut läge. Vi kommer att i andra sammanhang fortsätta att driva vår politik för en snabbare expansion av Kriminalvården.

 

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

 

Bilaga 3

Utskottets lagförslag

Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

 

Lydelse enligt rskr. 2025/26:291

Utskottets förslag

1 kap.

4 §

För deltagare i arbetsmarknadspolitiska program är denna lag tillämplig i den utsträckning som framgår av 7 § lagen (2000:625) om den arbets­mark­nadspolitiska verksamheten.

För deltagare i praktik, annan kompetenshöjande verksamhet eller aktivitet som har anvisats av socialnämnd är denna lag tillämplig i den utsträckning som framgår av 12 kap. 6 § socialtjänstlagen (2025:400).

För dem som Migrationsverket ger sysselsättning enligt 4 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. är denna lag tillämplig i den utsträckning som framgår av 5 § lagen om mottagande av asylsökande m.fl.

Att denna lag i vissa fall, utöver vad som framgår av 2 § första stycket andra meningen, gäller även utomlands framgår av 5 § lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.

Att denna lag i vissa fall, utöver vad som framgår av 2 § första stycket andra meningen, gäller även utomlands framgår av 5 § lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och 1 § lagen (2026:000) om arbetsmiljölagens tillämplighet för arbetstagare inom Kriminalvården vid tjänstgöring i en kriminalvårds­anstalt utomlands.