HD01JuU30: Frihetsberövande påföljder för barn och unga

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU30

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. rättegångs­balken, brottsbalken och lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård.

Lagändringarna innebär att barn och unga, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdoms­vård. Kriminalvården blir ansvarig för verkställigheten och sluten ungdoms­vård utmönstras ur påföljdssystemet.

Vidare ska barn som döms till fängelse som huvudregel placeras på särskilda barn- och ungdomsavdelningar, som ska vara särskilt anpassade utifrån barns behov och rättigheter. Genom att påföljden blir fängelse kommer barn och unga även att omfattas av systemet med villkorlig frigivning och vid övergången från anstalt till frihet kommer de som utgångspunkt att ställas under övervakning i syfte att ge dem det stöd och den kontroll som de behöver. Ändringarna innebär också att verkställighetslagstiftningen i vissa delar ska anpassas utifrån barns särskilda behov och rättigheter.

Lagändringarna föreslås, i allt väsentligt, träda i kraft den 1 juli 2026.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

Utskottet föreslår att ärendet avgörs trots att det varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då det behandlats.

I betänkandet finns tre reservationer (S, V, MP).

Behandlade förslag

 

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Frihetsberövande påföljder för barn och unga

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (V)

2. Regeringens lagförslag, punkt 1 (MP)

3. Särskild utskrivningsprövning för unga som begår särskilt allvarliga brott, punkt 2 (S)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Motioner från allmänna motionstiden 2025/26

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Frihetsberövande påföljder för barn och unga

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:132 Frihetsberövande påföljder för barn och unga. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

Två motioner med totalt sex yrkanden har väckts med anledning av propositionen. I betänkandet behandlas även sex yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2025/26. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

Riksdagen har tidigare gjort tillkännagivanden till regeringen om sluten ungdomsvård m.m. I betänkandet behandlar utskottet även regeringens redovisning av åtgärder med anledning av tillkännagivandena och de som regeringen anser är tillgodosedda genom förslagen i propositionen eller de andra åtgärder som redovisas där.

 

 

Utskottets överväganden

Bakgrund och gällande rätt

Straffrättslig särbehandling av unga lagöverträdare

Det finns i Sverige en lång tradition av att särbehandla unga lagöverträdare i straffsystemet, särskilt unga i åldersgruppen 15–17 år, både vid straffmätning och vid val av påföljd. Ett skäl till denna ordning är att unga typiskt sett inte anses ha nått sådan mognad och ansvarsförmåga att de bör behandlas som vuxna. De anses också särskilt känsliga för de konsekvenser som straffrättsliga ingripanden kan leda till.

Vid straffmätningen innebär särbehandlingen av unga lagöverträdare att om någon har begått ett brott innan han eller hon fyllt 21 år ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt i mildrande riktning (29 kap. 7 § första stycket brottsbalken). Det kallas ibland för ungdomsreduktion.

Vid påföljdsvalet innebär särbehandlingen att lagöverträdare under 18 år normalt döms till böter eller till någon av de särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap. brottsbalken, dvs. ungdomsvård, ungdomstjänst, ungdomsöver­vakning eller sluten ungdomsvård.

Fängelse får väljas som påföljd för den som begått brott före 18 års ålder endast om det finns synnerliga skäl (30 kap. 5 § brottsbalken). Om rätten anser att det finns synnerliga skäl för fängelse ska påföljden i stället för fängelse bestämmas till sluten ungdomsvård i lägst 14 dagar och högst fyra år, om inte särskilda skäl talar mot det (32 kap. 5 § brottsbalken).

Verkställighet av påföljden sluten ungdomsvård regleras i lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, förkortad LSU, och förordningen (1998:641) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Statens institutions­styrelse (Sis) ansvarar för verkställigheten, som ska planeras och genomföras efter samråd med socialnämnden i den dömdes hemort, och en individuellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för den dömde.

Under den senare delen av verkställigheten ska den dömde genom konkreta åtgärder förberedas för ett liv i frihet. De närmare formerna för utslussningen är inte reglerade i LSU utan en bedömning av vilka åtgärder som är lämpliga ska göras från fall till fall. Påföljden sluten ungdomsvård är helt verkställd efter frigivningen från det särskilda ungdomshemmet. Fortsatta insatser kan i stället beslutas med stöd av socialtjänstlagen (2025:400) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, förkortad LVU.

Sluten ungdomsvård infördes för att undvika fängelsestraff för barn och unga

När sluten ungdomsvård infördes som påföljd 1999 anfördes att reformen låg i linje med den grundläggande princip som då sedan lång tid rått inom kriminalpolitiken i Sverige, nämligen att unga lagöverträdare endast i sällsynta undantagsfall skulle dömas till fängelse. Den principen ansågs göra sig gällande särskilt för lagöverträdare under 18 år.

Vidare framhöll regeringen sammanfattningsvis följande (se prop. 1997/98:96 s. 152–154). Bakom restriktiviteten med att döma unga personer till fängelse låg dels tanken att det inte är rimligt att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna, dels vetskapen om att fängelsestraffet innebär särskilda risker för unga människor. Framför allt långvariga fängelsestraff ansågs förknippade med betydande risker för skadeverkningar för den dömde och särskilt för unga människor. Det talade för att fängelsestraffet helt borde utmönstras för de yngsta lagöverträdarna. Samtidigt konstaterades att ungdomar ibland begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. Det ansågs därför nödvändigt att det inom påföljdssystemet fanns möjlighet att välja en påföljd som i rimlig utsträckning avskräckte från brott, tydligt markerade grundläggande gränser och dessutom motsvarade de krav som samhället ställer på rättvisa inom straffrättskipningen. Eftersom fängelsemiljön ansågs vara en olämplig miljö för barn behövdes en annan frihetsberövande påföljd, som Kriminalvården inte skulle ansvara för.

Utgångspunkterna vid utformningen av den nya frihetsberövande påföljden för unga var dels att den skulle kunna verkställas under sådana former att risken för skadeverkningar minimerades, dels att verkställigheten skulle kunna ordnas så att orsakerna till den unges kriminalitet kunde angripas så effektivt som möjligt. Samtidigt framhölls att verkställigheten måste utformas med beaktande av att frihetsberövandet är en straffrättslig reaktion på brott och att påföljden måste kunna verkställas under säkra och betryggande former.

Sis ansågs ha goda möjligheter att inom sin organisation ta om hand de unga lagöverträdare som kunde komma i fråga för ett frihetsberövande.

Barnkonventionen och andra grundläggande fri- och rättigheter

Regeringsformen och Europakonventionen

Grundläggande fri- och rättigheter som gäller alla, såväl barn som vuxna, finns i 2 kap. regeringsformen och i internationella instrument, t.ex. i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Föreskrifterna i regeringsformen innebär bl.a. att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande (2 kap. 6 § första stycket). Vidare framgår det att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot frihetsberövanden (2 kap. 8 §). Dessa grundläggande fri- och rättigheter får bara begränsas genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen).

I samband med fängelselagens tillkomst anfördes att en utgångspunkt för lagen är att det är frihetsberövandet i sig som är straffet och att livet i anstalt så långt som möjligt ska efterlikna samhället i övrigt (prop. 2009/10:135 s. 65). Vidare anfördes att i vissa fall måste Kriminalvårdens befogenhet att vidta en åtgärd som innebär en begränsning i den intagnes frihet regleras uttryckligt och uttömmande i lag. Mindre ingripande begränsningar i den intagnes frihet måste dock, utan att de regleras särskilt, med nödvändighet följa av att Kriminalvården har i uppdrag att upprätthålla ordningen och säkerheten i anstalt.

Av Europakonventionen framgår bl.a. att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet och ingen får berövas friheten utom i särskilt angivna fall (artikel 5). Vidare har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (artikel 8). Offentliga myndigheter får inte inskränka dessa rättigheter annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt bl.a. med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning och brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Konventionen gäller som svensk lag (lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). En lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen (2 kap. 19 § regeringsformen).

Barnkonventionen

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen), som genom lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter gäller som svensk lag, innehåller fyra grundprinciper som ska vara vägledande för hur helheten i barnkonventionen ska tolkas: barnets rätt till icke-diskriminering (artikel 2), barnets bästa (artikel 3), barnets rätt till liv, överlevnad och utveckling (artikel 6) samt barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade (artikel 12). Av särskild betydelse för överväganden om frihetsberövande påföljder för barn och unga är artiklarna 37 och 40.

Av artikel 37 i barnkonventionen följer bl.a. att inget barn får utsättas för tortyr, annan grym behandling, bestraffning eller dödsstraff och att frihets­berövande av barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Enligt artikel 37 c ska varje frihetsberövat barn behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt ska varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte bedöms vara till barnets bästa att inte göra detta. Av artikel 37 c framgår vidare att barn, utom i undantagsfall, ska ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök.

Artikel 40 behandlar ett barns rätt till en värdig och barnanpassad straffrättslig process och kriminalvård.

Utöver artiklarna 37 och 40 är även artikel 24 om rätten till hälso- och sjukvård, artikel 28 om rätten till utbildning och artikel 31 om rätten till vila och fritid, lek och rekreation samt rätten att delta i det kulturella och konstnärliga livet av betydelse för överväganden om hur frihetsberövande påföljder för barn och unga ska utformas.

 Av den strategi som riksdagen antog 2010 för att stärka barns rättigheter i Sverige framgår att all lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionen (prop. 2009/10:232 Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige, bet. 2010/11:SoU3, rskr. 2010/11:35).

Riksdagens tillkännagivanden om sluten ungdomsvård m.m.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anfört om sluten ungdomsvård (bet. 2020/21:JuU39, rskr. 2020/21:255). Enligt tillkänna­givandet ska en utredning om en översyn av regleringen av sluten ungdomsvård få i uppdrag att utreda frågan om att flytta över ansvaret för den slutna ungdomsvården till Kriminalvården. Utgångspunkten ska enligt tillkännagivandet vara att en sådan flytt ska ske. Utredningens direktiv ska enligt tillkännagivandet vidare utformas så att det klart framgår att den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård ska höjas (bet. 2020/21:JuU39 s. 9).

Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att en särskild enhet inom Kriminalvården ska ta över ansvaret för unga som begått grova brott (bet. 2018/19:JuU13 punkt 28, rskr. 2018/19:192). Enligt tillkännagivandet ska den nya enheten bl.a. ansvara för vissa påföljder på grund av brott och också involveras för behandlingsinsatser som beslutas med stöd av LVU på grund av den unges kriminalitet. Enligt tillkännagivandet ska enheten vidare hantera barn och unga under 18 år som begått allvarliga våldsbrott eller andra grova brott, t.ex. innehaft vapen eller sålt narkotika. Det handlar om att göra riktade insatser och avsätta särskild kompetens för ungdomar som kommit förhållandevis långt in i ett kriminellt beteende eller som redan befinner sig i en miljö och i ett umgänge där grova brott begås (bet. 2018/19:JuU13 s. 64).

Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att en särskild enhet inom Kriminalvården ska ta över ansvaret för unga som begått grova brott (bet. 2019/20:JuU30 punkt 16, rskr. 2019/20:177). Enligt tillkännagivandet ska enheten hantera barn och unga mellan 15 och 18 år som begått allvarliga våldsbrott eller andra grova brott. Den nya enheten hos Kriminalvården ska, enligt tillkännagivandet, bl.a. ansvara för vissa ungdoms­påföljder, t.ex. ungdomsvård och ungdomstjänst, och unga som begått allvarliga brott ska därmed bli statens snarare än kommunernas ansvar (bet. 2019/20:JuU30 s. 44).

Vidare har riksdagen åter tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om en särskild enhet inom Kriminalvården för unga som begår grova brott (bet. 2020/21:JuU28 punkt 21, rskr. 2020/21:396). Enligt tillkänna­givandet har riksdagen vid flera tillfällen tillkännagett för regeringen att det bör inrättas en särskild enhet inom Kriminalvården med ansvar för unga lagöverträdare mellan 15 och 18 år som begått allvarliga våldsbrott eller andra grova brott och att det är av stor vikt att arbetet med att inrätta en sådan enhet påbörjas snarast, dock senast 2021 (bet. 2020/21:JuU28 s. 60).

Riksdagen har än en gång tillkännagett det som utskottet anför om en särskild enhet inom Kriminalvården (bet. 2021/22:SoU37 punkt 8, rskr. 2021/22:417–418). Av tillkännagivandet framgår att det är viktigt att det inrättas en enhet inom Kriminalvården som tar över ansvaret från social-tjänsten och Sis för unga som begår grova brott (bet. 2021/22:SoU37 s. 22–23).

Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om ungdomshäkten och ungdomsfängelser (bet. 2020/21:JuU28 punkt 29, rskr. 2020/21:396). Av tillkännagivandet framgår att det bör införas ungdomsfängelser där säkerheten är avsevärt mycket högre än på nuvarande ungdomshem samt att fler särskilda ungdomshäkten bör inrättas som anpassas efter ungas behov och förutsättningar, bl.a. bör man förstärka insatserna för att få unga personer som sitter i häkte att studera (bet. 2020/21:Ju28 s. 61–62).

Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om ansvaret för sluten ungdomsvård (bet. 2021/22:JuU27 punkt 24, rskr. 2021/22:273). Av tillkännagivandet följer att ansvaret för verkställighet av påföljden sluten ungdomsvård ska flyttas över från Sis till Kriminalvården och att det är mycket angeläget att arbetet med att flytta över ansvaret påbörjas snarast (bet. 2021/22:JuU27 s. 59).

Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om begränsningar i möjligheten till permission (bet. 2020/21:JuU28 punkt 27, rskr. 2020/21:396). Enligt tillkännagivandet bör det, när det gäller sluten ungdomsvård, införas en begränsning med innebörden att det måste ha gått en viss tid av verkställigheten innan den dömde kan beviljas permission. Vidare bör särskilda begränsningar även gälla för dem som har dömts för gängrelaterad brottslighet, och permission för dessa personer bör enbart komma i fråga om de deltar i avhopparprogram (bet. 2020/21:JuU28 s. 61).

Riksdagen har också tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om utslussning från sluten ungdomsvård (bet. 2020/21:JuU28 punkt 28, rskr. 2020/21:396). Av tillkännagivandet följer att eftervården måste förbättras och en möjlighet till övervakning under en viss tid efter avtjänat straff införas för att möjligheterna till en tillfredsställande utslussning ska förbättras (bet. 2020/21:JuU28 s. 61).

Propositionen

I propositionen redovisar regeringen i huvudsak följande förslag oh bedömningar.

Behovet av att förändra regelverket kring frihetsberövande påföljder för barn och unga

Brottsutvecklingen bland unga lagöverträdare

Regeringen konstaterar att en sedan länge grundläggande princip är att unga lagöverträdare endast i sällsynta undantagsfall ska dömas till en frihets­berövande påföljd. Även med den utgångspunkten förekommer det dock att barn ibland begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. Det är tydligt att dagens system inte fullt ut är anpassat till utvecklingen där barn allt tidigare begår mycket allvarliga brott. Den förändrade situationen kräver enligt regeringen nya tankesätt och verktyg, samt tidiga, tydliga och trovärdiga åtgärder.

Regeringen konstaterar vidare att sedan påföljden sluten ungdomsvård infördes har samhället och brottsligheten förändrats på flera sätt. Forskning tyder på att ungdomar generellt begår färre brott, men att den grupp som begår brott blivit alltmer brottsbelastad och begår fler och allvarligare brott. Förekomsten av illegala skjutvapen och explosiva varor har ökat och detsamma gäller fall av dödligt våld där skjutvapen används. Sådan brottslighet har ofta koppling till kriminella nätverk, och de kriminella nätverken drar sig inte för att utnyttja barn och unga. Det grova våldet kryper längre ned i åldrarna. Äldre individer lägger återkommande ut uppdrag på barn och unga att utföra t.ex. grova våldsbrott och exploateringen inom brottslig verksamhet har ibland kunnat fortsätta i samband med att barn och unga placeras på bl.a. Sis särskilda ungdomshem. Även om sluten ungdomsvård ända sedan påföljden infördes har varit tänkt för de allvarligaste brotten är det enligt regeringen tydligt att de förändringar i klientgruppens sammansättning som nu beskrivits har betydelse för överväganden om det fortfarande är Sis som bör ansvara för de barn och unga som döms till en frihetsberövande påföljd.

 

Längre strafftider medför ett alltför vitt åldersspann på de särskilda ungdomshemmen

De generella straffskärpningar som redan har genomförts – t.ex. skärpningen den 1 januari 2024 av minimistraffet för grovt vapenbrott från två år till fyra år – och kommande lagstiftningsarbeten kan förväntas leda till att strafftiderna för unga lagöverträdare blir betydligt längre framöver. Regeringens uppfattning är att de straff som döms ut för unga lagöverträdare i dagens system i vissa fall inte tillräckligt återspeglar brottslighetens allvar och inte heller innebär en tillräckligt kraftfull reaktion. Att barn och unga som begår brott måste mötas av konsekventa och trovärdiga åtgärder är en del av den omläggning av kriminalpolitiken som regeringen genomför.

En konsekvens av att bibehålla dagens ordning är att barn och unga som döms till sluten ungdomsvård kommer att hinna bli allt äldre medan de fortfarande avtjänar påföljden. Längre strafftider riskerar att leda till att åldersspannet på de särskilda ungdomshemmen blir alltför vitt och att andelen unga myndiga ökar. Av samma skäl som det inte ansetts lämpligt att placera barn på anstalter avsedda för vuxna är det enligt regeringen inte heller lämpligt att unga myndiga avtjänar långa straff på särskilda ungdomshem där barn vistas. Enligt regeringen är det uppenbart att utvecklingen mot allt längre strafftider är något som måste beaktas vid en översyn av hur frihetsberövande påföljder för barn och unga ska verkställas framöver. Inom Kriminalvårdens verksamhet finns en större möjlighet till flexibilitet eftersom den som inleder verkställigheten av ett fängelsestraff när han eller hon är under 18 år vid behov kommer att kunna övergå till att avtjäna straffet tillsammans med andra vuxna personer efter 18-årsdagen. Kriminalvården har också bättre möjligheter än Sis att erbjuda meningsfull sysselsättning för denna äldre målgrupp.

Kriminalvården har bättre möjligheter än Sis att erbjuda stöd och kontroll vid övergången till frihet

Övergången mellan institution och frihet är en kritisk tidpunkt då risken för återfall är hög och kräver stöd och kontroll, t.ex. genom föreskrifter om boende, utbildning, sysselsättning eller deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet. Regeringen konstaterar att det finns brister i det stöd och den vård som erbjuds efter att barn och unga frigetts från sluten ungdomsvård. Inom ramen för ett utdömt fängelsestraff finns det ett väl utbyggt regelverk för villkorlig frigivning som efter anpassning kan gälla även för barn och unga. Kriminalvården har också, till skillnad från Sis, en rikstäckande frivårdsverksamhet, lång erfarenhet av arbete med stöd och kontroll under tiden som dömda avtjänar straff i frihet och ett etablerat regelverk för att hantera misskötsamhet.

Regeringen bedömer därför att Kriminalvården har bättre förutsättningar än Sis att ansvara för övergång från frihetsberövande till verkställighet i frihet.

 

Kriminalvården har även bättre möjligheter än Sis att tillgodose behovet av samhällsskydd

Det pågår ett omfattande arbete för att stärka säkerheten inom Sis, bl.a. genom differentierade säkerhetsnivåer på alla institutioner och lagändringar om att de särskilda ungdomshemmen ska vara indelade i olika säkerhetsnivåer och om avskildhet vid dygnsvilan. Trots detta finns det enligt regeringen utmaningar när det gäller möjligheten att inom Sis verksamhet tillgodose behovet av trygghet och samhällsskydd. Även om det också inom Kriminalvården kan förekomma problem när det gäller att tillgodose samhällsskyddsaspekter och att skapa en trygg miljö för de intagna, finns det dock ett omfattande regelverk och lång erfarenhet av att hantera intagna med skiftande behov av stöd och kontroll. Att fängelsepåföljden har en annan grundstruktur när det gäller säkerhetstänk och samhällsskydd, vilket möjliggör en säker och trygg miljö under verkställigheten, är enligt regeringen ett starkt skäl för att låta Kriminalvården snarare än Sis ansvara för verkställigheten.

Regeringen anser därför att Kriminalvården sammantaget är bättre rustad än Sis för att tillgodose behovet av en säker miljö som är trygg både för de intagna och för personalen.

Genom ett ändrat huvudmannaskap kan Sis verksamhet renodlas

Om Kriminalvården tar över ansvaret för frihetsberövande påföljder för barn och unga kommer enligt regeringen Sis verksamhet att kunna renodlas till att på ett tydligare sätt avse ett vårdande uppdrag. En utveckling av Sis verksamhet från ett vårdperspektiv utan inslag av straffverkställighet, kan göra systemet tydligare för barn och unga.

Konsekvenser av att placera barn och unga i fängelse

Den aktuella reformen kommer att träffa alla barn och unga som döms för ett så allvarligt brott att en frihetsberövande påföljd kommer i fråga, vilket även innebär att barn och unga som inte utvecklat en kriminell identitet, kommer att avtjäna straff i fängelse. En frihetsberövande påföljd innebär alltid en risk för att utveckla eller förstärka en kriminell identitet, men risken är enligt regeringen kopplad till själva frihetsberövandet och till att barn och unga sammanförs. Som framgår av Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport Barn och unga i kriminella nätverk (Brå 2023:13) finns det redan idag problem med att unga lagöverträdare utnyttjas och rekryteras för fortsatt kriminalitet medan de avtjänar sluten ungdomsvård. En risk för negativ påverkan finns således även i det nuvarande systemet.

Regeringen anser att det inte är realistiskt att förvänta sig att en frihets­berövande påföljd för barn och unga kan utformas så att den risken helt elimineras, men menar att Kriminalvården har bättre förutsättningar än Sis att hantera risken för återfall i brott och att vidta åtgärder som minskar denna risk.

Regeringen framhåller att en självklar utgångspunkt enligt fängelselagen är att en intagen behandlas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de svårigheter som är förenade med ett frihetsberövande. Regeringen bedömer vidare att en särskild och kvalificerad satsning på de barn som begått mycket allvarliga brott ökar möjligheterna för dem att efter avtjänat straff leva ett liv utan kriminalitet.

Några remissinstanser framhåller att Kriminalvården är en myndighet som även utan den reform som nu övervägs befinner sig i ett ansträngt läge. Regeringen konstaterar att det som en följd av regeringens omläggning av kriminalpolitiken pågår ett intensivt reformarbete som förväntas leda till både att fler frihetsberövas och att frihetsberövande påföljder pågår under längre tid. Parallellt med den kraftiga utbyggnaden av Kriminalvården är det därför angeläget att säkerheten inom myndigheten kan upprätthållas och att det kan bedrivas en kvalitativ, återfallsförebyggande verksamhet. I syfte att ge myndigheten förutsättningar för detta har Kriminalvården på senare år tillförts ökade resurser. Genom att i september 2023 ge Kriminalvården i uppdrag att förbereda inrättandet av särskilda enheter för barn och unga har regeringen också gett myndigheten möjlighet att på ett relativt tidigt stadium i lagstiftningsprojektet påbörja de processer som är nödvändiga för att verksamheten ska anpassas till barn på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen.

Enligt regeringen är Kriminalvården därför, även med beaktande av de utmaningar som myndigheten står inför, väl lämpad att vara huvudman för en frihetsberövande påföljd för barn och unga.

Barn och unga ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård

Fängelse ska vara den frihetsberövande påföljden för barn och unga – men fängelsepåföljden måste anpassas till den nya målgruppen

Regeringen föreslår att i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas för den som begått brott innan 18 års ålder ska påföljden bestämmas till fängelse. Påföljden sluten ungdomsvård ska utmönstras. Lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård ska upphöra att gälla den 1 juli 2030. Vidare ska ett antal författningar som hänvisar till sluten ungdomsvård ändras.

Regeringen konstaterar inledningsvis att förslaget innebär att den sedan länge gällande principen att barn som har begått brott så långt det är möjligt bör hållas utanför Kriminalvården, överges. I likhet med den underliggande utredningen anser regeringen emellertid att det mest centrala är villkoren för och förhållandena under den frihetsberövande påföljden, inte vilken huvudman som verkställer den. Vid en jämförelse med ordningen i de övriga nordiska länderna framgår det också enligt regeringen tydligt att en frihetsberövande påföljd för unga lagöverträdare kan verkställas på olika sätt, inklusive av kriminalvårdsmyndigheter. Regeringen konstaterar vidare att Kriminalvården genom införandet av påföljden ungdomsövervakning har fått ansvaret för ett av de påföljdsalternativ som står till buds för unga lagöverträdare, även om det är en frivårdspåföljd.

Sammantaget är det enligt regeringen därför dags att ompröva principen att barn som har begått brott så långt det är möjligt bör hållas utanför Kriminalvården.

Regeringen anser således att sluten ungdomsvård bör utmönstras som påföljd och att barn och unga som begått allvarliga brott före 18 års ålder istället bör dömas till fängelse.

Regeringen konstaterar vidare att den nya målgruppen innebär att Kriminalvårdens verksamhet måste anpassas i flera avseenden för att tillgodose barns särskilda behov och rättigheter. En del av dessa ändringar är organisatoriska och handlar t.ex. om vilken kompetens som krävs av den personal som ska arbeta med barn. En del av ändringarna avser innehållet i behandlingen. Detta är frågor som bör överlämnas till Kriminalvården att besluta om. I vissa delar finns det emellertid behov av att anpassa verkställighetslagstiftningen, exempelvis fängelselagen, för att tillgodose barns särskilda behov och rättigheter (se nedan under rubriken Anpassningar av verkställigheten av fängelse för barn).

Som en följd av att påföljden sluten ungdomsvård ska utmönstras ska enligt regeringen LSU upphöra att gälla. Regeringen konstaterar emellertid att det vid tidpunkten för reformens ikraftträdande kommer att finnas påföljder som inte har börjat verkställas eller som inte har verkställts fullt ut, och sluten ungdomsvård kommer dessutom även efter det att reformen trätt i kraft att kunna dömas ut som påföljd för gärningar som begåtts före ikraftträdandet. Under en överskådlig tid framöver kommer det alltså enligt regeringen att finnas ett behov av att tillämpa LSU vid verkställigheten av domar på sluten ungdomsvård. För att det ska vara möjligt att vid behov ändra i verkställighetslagstiftningen som omger sluten ungdomsvård även efter ikraftträdandet av den nu aktuella reformen bör LSU inte upphävas förrän det inte längre kan finnas ett sådant behov av att göra ändringar. LSU bör därför upphöra att gälla först fyra år efter reformens ikraftträdande, dvs. den 1 juli 2030.

Vidare ska enligt regeringen ett antal andra lagar som hänvisar till påföljden sluten ungdomsvård ändras.

Att döma barn till fängelse är inte oförenligt med regeringsformen, Europakonventionen, barnkonventionen eller andra rättighets­instrument

Regeringen konstaterar att ett fängelsestraff i sig innebär en begränsning av den dömdes rörelsefrihet. För vuxna intagna utgör dock fängelsestraffet redan en godtagbar inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna. Att barn och unga som har begått allvarliga brott döms till en frihetsberövande påföljd – i dag i form av sluten ungdomsvård – har också ansetts som en godtagbar inskränkning i dessa rättigheter.

FN:s barnrättskommitté har efter sin senaste granskning av Sverige i början av 2023 gett uttryck för att kommittén är djupt oroad över de steg som för närvarande tas för att sänka straffbarhetsåldern, barns ökande inblandning i organiserad brottslighet, avsaknaden av särskilda domstolar eller lämpligt utbildade domare för barn, isoleringen av intagna barn och de nyligen antagna lagändringarna för att införa strängare straff och integritetskränkande åtgärder av brottsbekämpande myndigheter (CRC/C/SWE/CO/6–7 punkten 44). Barn­rättskommittén uppmanar Sverige att utarbeta en strategi för att förebygga ungdomsbrottslighet baserad på forskning om och analys av de bakom­liggande orsakerna till barns inblandning i brottslighet, särskilt organiserad brottslighet, och säkerställa att den omfattar tidiga insatser som riktar sig till barn i riskzonen eller i utsatta situationer, samt stöd till deras familjer (punkten 45 c). Barnrättskommittén uppmanar även Sverige att aktivt främja icke-rättsliga åtgärder såsom alternativ hantering, medling och rådgivning samt evidensbaserade terapeutiska tjänster, för barn som anklagas för brott och, i möjligaste mån, användningen av andra åtgärder än frihetsberövande, t.ex. skyddstillsyn eller samhällstjänst (punkten 45 d).

Regeringen anser att barnrättskommitténs uppmaningar till Sverige ska tas på allvar. Regeringen instämmer även i att ett framgångsrikt brottsföre­byggande arbete förutsätter kunskap om den brottslighet som ska förebyggas och en analys av vilka orsakssamband som finns kring brottsligheten. Det gäller oavsett om det är barn eller vuxna som begår brott. Inriktningen för regeringens fortsatta arbete är också att det brottsförebyggande arbetet på alla nivåer i så stor utsträckning som möjligt ska utgå från evidens och att kunskap om fungerande metoder fortsätter att utvecklas (se skr. 2023/24:68 Barriärer mot brott – en socialpreventiv strategi mot kriminella nätverk och annan brottslighet s. 8–11).

Enligt regeringen förekommer det dock att barn begår mycket allvarliga brott. Samhället måste då genom sin reaktion tydligt kunna markera grundläggande gränser genom att i de allvarligaste fallen tillgripa en frihets­berövande påföljd. Detta är viktigt bl.a. för att det straffrättsliga systemet ska uppfylla berättigade krav på rättvisa. Regeringen understryker att det inte är oförenligt med regeringsformen, Europakonventionen eller barnkonventionen att barn döms till en frihetsberövande påföljd, och inte heller att den frihetsberövande påföljden verkställs av samma myndighet som verkställer frihetsberövande påföljder för vuxna. Däremot följer det av artikel 37 i barnkonventionen att frihetsberövande av ett barn endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Som utredningen påpekar finns det inte någon definition eller förtydligande kommentar om av vad som ska avses med ”som en sista utväg” eller vad som är ”kortast lämpliga tid” utan det är upp till varje stat att avgöra.

Regeringen konstaterar att det nu aktuella förslaget – att barn ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård – inte innebär att förutsättningarna för att döma ut en frihetsberövande påföljd ändras. Fängelsestraffet kommer även framöver, precis som sluten ungdomsvård, att komma i fråga först som en sista utväg. Sett till det totala antalet lagföringar av unga lagöverträdare är det ovanligt att en frihetsberövande påföljd kommer i fråga.

Regeringen konstaterar vidare att reformen inte heller i sig innebär att den frihetsberövande delen av straffet blir längre, även om den nu aktuella reformen i kombination med vissa andra lagstiftningsärenden kan ha den effekten. Att det utdömda straffet i sig blir längre – vilket det blir eftersom fyra års sluten ungdomsvård i dagens system motsvarar sex års fängelse – innebär dock enligt regeringen en repressionshöjning även om en del av straffet kan avtjänas utanför anstalt efter villkorlig frigivning. För en del barn kommer den föreslagna ordningen dock att innebära att frihetsberövandet blir längre än det annars skulle ha varit. Enligt regeringen väger emellertid de fördelar som ett system med successiv utslussning under kontrollerade former innebär för barnets möjlighet till återanpassning tyngre än de nackdelar som en sådan ordning kan medföra.

Regeringen konstaterar vidare att alla intagna enligt gällande regelverk ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet. Vidare ska ett barn som avtjänar fängelsestraff behandlas på ett sätt som tillgodoser behoven och rättigheterna hos personer i dess ålder, vilka kan skilja sig från vuxna intagnas behov och rättigheter. I propositionen föreslår regeringen dessutom att det i fängelselagen ska införas en portalparagraf om att det vid alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Intagna barn ska enligt förslaget ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör dem och vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets åsikter. Barn ska också avtjäna fängelsestraffet på en avdelning som är särskilt anpassad för barn, om det inte är till den intagnes bästa att placeras vid en annan avdelning

Regeringen konstaterar dock att verkställighetslagstiftningen i flera avseenden kommer att vara strängare än vad den är för sluten ungdomsvård även om verkställigheten av fängelsestraffet ska anpassas för barn på ett antal sätt. Detta beror dock inte på någon form av anpassning till barnkonventionens lägsta nivå utan ligger i linje med att ett av argumenten bakom reformen är att Kriminalvården har bättre möjligheter än Sis att upprätthålla samhällsskyddet.

Sammantaget bedömer regeringen att huvudförslaget i propositionen, dvs. att fängelse snarare än sluten ungdomsvård ska utgöra den frihetsberövande påföljden för den som begått brott innan 18-årsdagen, är proportionerligt och förenligt med de krav som följer av Europakonventionen och regeringsformens bestämmelser om rörelsefrihet. Regeringen bedömer vidare att huvudförslaget inte är oförenligt med barnkonventionen eller relevanta internationella instrument.

Frågan om beredningskravet och att det pågår många lagstiftnings­projekt parallellt

Utredningen tar upp att många förändringar av påföljdssystemet har gjorts och ytterligare förändringar har aviserats under utredningstiden. Utredningen nämner särskilt två utredningar som vid tidpunkten för utredningens överlämnande fortfarande pågick. Det rör sig dels om Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare, som bl.a. hade i uppdrag att överväga en sänkt straffbarhetsålder (se SOU 2024:39 och SOU 2025:11 samt lagrådsremissen Skärpta regler för unga lagöverträdare som beslutades den 26 januari 2026), dels om Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet, som bl.a. hade i uppgift att lämna förslag på en skärpt reglering som innebär att villkorlig frigivning som huvudregel inte ska beviljas (se SOU 2024:48, prop. 2025/26:34 och lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott som beslutades den 18 december 2025).

Utredningen som ligger till grund för nu aktuellt lagstiftningsärende ser ett behov av ytterligare analyser av frihetsberövande påföljder för barn om straffbarhetsåldern sänks. Vidare anser utredningen att skälen för att föra över de unga lagöverträdarna till Kriminalvården minskar om reglerna ändras så att villkorlig frigivning inte ska utgöra en del av fängelsepåföljden Flera remissinstanser instämmer i detta, och många remissinstanser framhåller att det stora antalet utredningar på det straffrättsliga och socialrättsliga området gör det svårt att överblicka konsekvenserna av de nu aktuella förslagen. Några remissinstanser anser att den nu aktuella reformen inte bör genomföras innan förslagen från de nämnda utredningarna är färdigberedda.

Lagrådet anser att innehållet i lagrådsremissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag när det gäller såväl sakfrågor som det lagtekniska genomförandet. Enligt Lagrådets mening är beredningen av lagstiftnings­ärendet bristfällig och Lagrådet avstyrker därför att förslagen i remissen läggs till grund för lagstiftning utan ytterligare beredningsåtgärder. Lagrådets kritik om att förslagen avviker från utredningen handlar i mångt och mycket om de förslag som presenteras i avsnitt 5.2–5.4 i propositionen, men den tar även sikte på att det gått två år sedan utredningens förslag remissbehandlades och att det har fört med sig att det rättsliga sammanhanget har ändrats. Lagrådet tar särskilt upp det skärpta regelverk för villkorlig frigivning som föreslogs i proposition 2025/26:34 och som trädde i kraft den 1 januari 2026.

När det först gäller kritiken om att det pågår många lagstiftningsprojekt parallellt och att det därför är svårt att bilda sig en överblick av förslagens konsekvenser uttrycker regeringen förståelse för dessa synpunkter. Reger­ingen konstaterar emellertid att läget i samhället, där allt yngre gärningsmän begår grova brott, är så pass allvarligt att det är oundvikligt att flera lagstiftningsprojekt behöver pågå parallellt med varandra för att möta det trängande behov som finns av att reformera kriminalpolitiken. Av betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd (SOU 2024:48), delbetänkandet Skärpta regler om ungdomsövervakning och straffreduktion för unga (SOU 2024:39) och slutbetänkandet Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) framgår också att de nyss nämnda utredningarna – inte minst mot bakgrund av regeringens uppdrag till Kriminalvården att förbereda inrättandet av särskilda enheter för barn och unga (Ju2023/02157) – har utgått från att de förslag som regeringen nu går vidare med kommer att genomföras.

Regeringen framhåller vidare att den i arbetet med exempelvis det skärpta regelverket för villkorlig frigivning och de skärpta reglerna för unga lagöverträdare har beaktat att lagstiftningen behöver utformas på ett sätt som innebär att de olika förslagen blir väl anpassade till varandra.

När det sedan gäller Lagrådets synpunkter om att förslagen i lagråds-remissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag i fråga om såväl sakfrågor som det lagtekniska genomförandet gör regeringen följande överväganden. Som utvecklas i avsnitt 5.2 i propositionen gör regeringen en annan bedömning än utredningen kring lämpligheten i att låta Sis ansvara för verkställigheten av fängelsestraffet i vissa fall. Detta ställningstagande grundar sig enligt regeringen i den remisskritik som framför allt myndigheter inom rättsväsendet riktar mot utredningens förslag i denna del. Vidare anför regeringen att det i och med att den inte går vidare med förslaget om att fängelsestraffet i vissa fall ska kunna avtjänas vid ett särskilt ungdomshem, som utvecklas i avsnitt 5.3 i propositionen, inte finns något reellt behov av att införa den särskilda fängelselag för unga som utredningen föreslår.

Som Lagrådet påpekar innehöll den lag som utredningen föreslog fem kapitel, och det bärande kapitlet var det som reglerade verkställigheten vid ett särskilt ungdomshem. Verkställigheten av fängelsestraff i anstalt skulle för barns del styras dels av fängelselagen, dels av den föreslagna fängelselagen för unga. Den sistnämnda lagen var alltså, såvitt avser verkställigheten av fängelsestraff, endast avsedd som ett kompletterande regelverk där sär­regleringen samlades.

Regeringen anser, som framhålls i avsnitt 5.3 i propositionen, att det är tydligt att ett sammanhållet regelverk för barn och vuxna minskar risken för tillämpningsproblem. Om den föreslagna fängelselagen för unga skulle ha införts enbart i de delar som avsåg verkställigheten i anstalt skulle den vidare i flera delar ha överlappat verkställighetsregleringen för vuxna. Regeringen påpekar också att placeringen av särregleringen för barn som avtjänar fängelsestraff inte i sig påverkar innehållet i det samlade regelverket.

Regeringen anser därför att betydelsen av att placera särregleringen för barn direkt i fängelselagen i stället för i den föreslagna fängelselagen för unga inte ska överdrivas.

Lagrådet anser vidare att det även i övrigt görs beaktansvärda ändringar i förhållande till utredningens förslag. Som exempel på sådana ändringar tar Lagrådet upp att regeringen i fråga om strafftidslagen (frångår utredningens förslag (se avsnitt 5.4.2 i propositionen), att tidpunkten för upphävande av LSU senareläggs (se avsnitt 6.1 i propositionen) och att möjligheten att besluta om vård enligt LVU efter avtjänat straff behålls (se avsnitt 5.4.16 i propositionen). Varför regeringen i dessa delar frångår utredningens förslag utvecklas i de nämnda avsnitten i propositionen. Regeringen framhåller att det framför allt handlar om ändringar med anledning av synpunkter från remissinstanserna eller som görs för att anpassa de aktuella bestämmelserna till hur regelverket i övrigt är uppbyggt.

Lagrådet anför också att när ett remitterat förslag ändras i väsentliga delar efter det att remissinstanserna har yttrat sig är det inte ovanligt att regeringen remitterar förslaget i form av ett utkast till lagrådsremiss. Därigenom säkerställs att lagförslag bereds på erforderligt vis.

Regeringen instämmer i att det är av stor betydelse att lagförslag bereds på erforderligt vis. Ett fullgott beslutsunderlag är viktigt för att säkerställa att regeringen och riksdagen kan göra korrekta konsekvensbedömningar av lagförslag. Ett annat viktigt syfte med beredningskravet är enligt regeringen, som Lagrådet är inne på, att undvika problem i tillämpningen. Samtidigt måste avvägningar avseende vilka beredningsåtgärder som är erforderliga i ett enskilt fall göras mot bakgrund av de specifika förhållanden som är för handen. I denna del konstaterar regeringen att de synpunkter som Lagrådet lämnar på innehållet i lagförslagen i huvudsak är av redaktionell karaktär. Vidare anför regeringen att Justitiedepartementet under beredningen av ärendet och vid utformningen av bestämmelserna samrått med Kriminalvården, som ska tillämpa det föreslagna regelverket.

Regeringen bedömer därför sammantaget att det inte finns en sådan risk för att avvikelserna skulle ge upphov till problem i tillämpningen som Lagrådet tar upp. Därutöver bedömer regeringen att de avvikelser från utredningens förslag som görs i propositionen inte medför att det finns någon beaktansvärd risk för att lagstiftningens syften äventyras.

Mot denna bakgrund delar regeringen inte Lagrådets uppfattning att fortsatt beredning av de omarbetade förslagen behövs som ett led i kvalitetssäkringen av förslagens utformning eller att beredningen av lagstiftningsärendet annars skulle vara bristfällig. Regeringen bedömer alltså, till skillnad från Lagrådet, att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen är uppfyllt.

De särregler som behövs för barn och unga som döms till fängelse ska tas in i samma regelverk som gäller för vuxna

Regeringen föreslår att de särskilda bestämmelser som behövs vid verkställighet av fängelse för den som inte har fyllt 18 år ska föras in i fängelselagen, strafftidslagen och 26 kap. brottsbalken. Om inte annat anges ska de bestämmelser som avser vuxna dömda gälla även för den som inte har fyllt 18 år.

Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. följande. Barn har andra behov och rättigheter än vuxna. I det ligger att när barn nu ska avtjäna fängelsestraff i anstalt behöver viss särreglering införas för denna nya målgrupp. Enligt regeringen minskar risken för tillämpningssvårigheter om de bestämmelser som utgör en särreglering för barn återfinns i samma regelverk som gäller för vuxna dömda. De särskilda bestämmelser som föreslås (se nedan) är vidare inte heller så omfattande, utan det kommer i stor utsträckning att vara samma regler som gäller för barn som för vuxna. Även bedömningen av barnets bästa underlättas enligt regeringen av att det direkt av den mest centrala regleringen på området – dvs. främst i fängelselagen men även exempelvis 26 kap. brottsbalken såvitt avser villkorlig frigivning – framgår vilka bestämmelser som gäller för alla dömda och i vilka avseenden det finns särreglering för barn. Ett regelverk som utformas och hålls samman på detta sätt framstår även som lättare att överblicka och tillämpa, vilket får anses ligga väl i linje med principen om barnets bästa.

Sammanfattningsvis bör därför de särskilda bestämmelser som införs för  barn vid verkställighet av fängelsestraff placeras i fängelselagen, strafftids-lagen och 26 kap. brottsbalken.

Anpassningar i verkställigheten av fängelse för barn

En portalbestämmelse införs i fängelselagen om att barnets bästa ska beaktas i första hand vid alla frågor som rör barn

Regeringen föreslår att det ska införas en bestämmelse i fängelselagen om att det vid alla åtgärder som rör intagna som inte fyllt 18 år i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. En intagen som inte har fyllt 18 år ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne och vid bedömningen av barnets bästa ska hänsyn tas till barnets åsikter.

Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. följande. Barn är en helt ny målgrupp i anstaltsmiljön och som en remissinstans lyfter fram kan barns och ungas outvecklade kognitiva och emotionella mognad ställa krav på hur den frihetsberövande påföljden organiseras och byggs upp. Kriminalvården, som inte har någon erfarenhet i nämnvärd omfattning av att verkställa en frihetsberövande påföljd för barn, kommer därför i den dagliga verksamheten och vid beslutsfattande på alla nivåer att behöva anpassa sättet på vilket fängelsestraff verkställs.

En bestämmelse som tydliggör att barnets bästa alltid ska beaktas kan därför enligt regeringen antas bidra till att synliggöra barnets bästa och betydelsen av principen för de barn som avtjänar ett fängelsestraff. Regeringen gör därför bedömningen att en sådan uttrycklig bestämmelse i fängelselagen kan ha ett normerande och pedagogiskt värde och påverka tillämpningen på ett sätt som ligger i linje med barnkonventionen. En sådan bestämmelse bör därför enligt regeringen införas.

Principen om barnets bästa ska enligt FN:s barnrättskommitté, som övervakar genomförandet av barnkonventionen och är den främsta uttolkaren av konventionen, tillämpas i förhållande till konventionens övriga grund­principer. Av dessa är artikel 12 om barnets rätt att uttrycka sina åsikter av särskild vikt och barnets åsikter är en viktig del i bedömningen av barnets bästa. För att kopplingen mellan dessa principer ska bli tydlig bör det enligt regeringen framgå av lagtexten att en intagen som inte har fyllt 18 år ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör honom eller henne och att hänsyn tas till barnets åsikter vid bedömningen av barnets bästa. Barnets bästa ska i denna bedömning, när olika intressen vägs mot varandra, väga tungt men inte ensamt vara utslagsgivande. I det enskilda fallet kan således andra samhällsintressen väga tyngre. Regeringen utvecklar detta närmare på s. 117 f. i propositionen.

Barn ska som huvudregel placeras på särskilda barn- och ungdoms­avdelningar

Regeringen föreslår att en intagen som inte har fyllt 18 år inte får vistas tillsammans med intagna som har fyllt 18 år och ska placeras på en avdelning som är särskilt anpassad utifrån barns behov och rättigheter (barn- och ungdomsavdelning). Undantag får endast göras om det är till den intagnes bästa.

Det finns enligt regeringen flera skäl till att frihetsberövade barn inte ska vistas tillsammans med vuxna intagna. Av artikel 37 c i barnkonventionen följer att varje frihetsberövat barn ska hållas åtskilt från vuxna, om det inte bedöms vara till barnets bästa att inte göra detta.

Regeringen konstaterar vidare att en placering tillsammans med vuxna intagna med en långt utvecklad kriminell identitet innebär en risk att vuxna skulle utnyttja barnet genom att involvera det i grov brottslighet. Utöver de allvarliga skadeverkningar som ett frihetsberövande tillsammans med vuxna skulle kunna innebära för barnet skulle en sådan placering också kunna leda till en högre risk för återfall i brott den dagen barnet friges. Dessutom är en förändrad åldersstruktur på Sis, där längre strafftider leder till att barn avtjänar straff tillsammans med dömda som är kvar långt efter 18-årsdagen, ett av argumenten för reformen.

Mot denna bakgrund är det för regeringen en självklar utgångspunkt att barn ska hållas åtskilda från vuxna intagna och att de ska avtjäna sina straff på särskilda avdelningar. Avdelningarna ska benämnas barn- och ungdoms­avdelningar.

Även om det finns en mycket stark presumtion för att barn ska vara placerade på särskilda avdelningar kan det enligt regeringen i sällsynta undantagsfall förekomma att en person som inte har fyllt 18 år kan behöva placeras på en vuxenavdelning. Det kan exempelvis bli aktuellt med hänsyn till barnets behov av skydd mot angrepp från andra intagna.

Utifrån dessa utgångspunkter anser regeringen att barnkonventionens bestämmelser om att barn ska hållas åtskilda från vuxna är uppfyllda.

Särskilt om placeringen av flickor

Regeringen konstaterar att placering av flickor är en komplicerad fråga eftersom få flickor under 18 år döms till sluten ungdomsvård. Utredningen har därför övervägt olika lösningar för att undvika att flickorna isoleras.

Regeringen delar utredningens bedömning att den bästa lösningen är att det inrättas särskilda barn- och ungdomsavdelningar för flickor, där även unga kvinnor under 21 år kan placeras. En sådan lösning innebär att när en dömd flicka ska placeras kommer det att finnas en pågående verksamhet där lokaler, sysselsättning, utbildning och vård är anpassade utifrån barns behov och rättigheter, till skillnad från en ordning där det inrättas ”ungdomsplatser” för flickor i den ordinarie verksamheten på kvinnoanstalter.

Enligt regeringen är det acceptabelt att flickor under 18 år placeras tillsammans med unga kvinnor, under förutsättning att åldersspannet hålls begränsat och att lämpligheten bedöms noggrant inför varje placering. En sådan åldersstruktur ligger också i linje med den åldersstruktur som för närvarande finns inom SiS verksamhet. Av det skälet föreslår regeringen att det av lagtexten ska framgå att det endast är unga vuxna som ännu inte fyllt 21 år som ska komma i fråga för placering på en barn- och ungdomsavdelning, i den mån vuxna alls ska placeras där.

Regeringen betonar att flickors särskilda behov och rättigheter ska säkerställas och att internationella standarder ska beaktas i Kriminalvårdens arbete. Det är Kriminalvårdens ansvar att avgöra var barn- och ungdomsavdelningar ska placeras, liksom antalet enheter, säkerhetsnivåer och uppdelningen mellan pojk- och flickavdelningar. Dessa frågor ingår i myndighetens pågående förberedelseuppdrag.

Kriminalvården ska bedriva skolundervisning för barn

Regeringen föreslår att Kriminalvården för barn som avtjänar fängelsestraff ska anordna utbildning som motsvarar den i grundskolan, anpassade grundskolan, specialskolan, gymnasieskolan och anpassade gymnasieskolan.

Som skäl för förslaget anför regeringen i huvudsak följande. Enligt artikel 28 i barnkonventionen har alla barn rätt till utbildning. Regeringen framhåller i likhet med flera remissinstanser att utbildning är en avgörande skyddsfaktor för barns och ungas framtida möjligheter till ett liv utan kriminalitet. Inte minst gäller det en fullföljd gymnasieutbildning. Vidare kan skolan också bidra till att minska de negativa konsekvenser som ett frihetsberövande innebär. Skolan är därutöver enligt regeringens mening en viktig arena för att påverka barns och ungas normer och moralbildning.

I Sverige gäller i princip skolplikt för alla barn i åldern 6 till 16 år. Skolplikten gäller således för barn som avtjänar fängelsestraff. Barn och unga som har avslutat grundskolan eller motsvarande utbildning har rätt till utbildning i gymnasieskolan, som är öppen för ungdomar som påbörjar sin gymnasieutbildning senast vårterminen det år de fyller 20 år. Den anpassade gymnasieskolan är vidare öppen för ungdomar som på grund av att de har en intellektuell funktionsnedsättning inte bedöms ha förutsättningar att uppfylla sådana betygskriterier som gäller för gymnasieskolan och som minst ska uppnås.

Regeringen konstaterar att Kriminalvårdens möjlighet att anordna skol­undervisning enligt gällande rätt begränsas till sådan utbildning som motsvarar den kommunala vuxenutbildningen. För att Kriminalvården även ska vara skyldig att anordna utbildning för såväl skolpliktiga barn som barn som tillhör gymnasieskolans och den anpassade gymnasieskolans målgrupp bör det införas nya bestämmelser i skollagen så att Kriminalvården får en skyldighet att för barn som avtjänar fängelsestraff även bedriva utbildning som motsvarar grundskolan, den anpassade grundskolan, specialskolan, gymnasieskolan och den anpassade gymnasieskolan.

Enligt regeringen behöver emellertid de närmare förutsättningarna för Kriminalvårdens skolverksamhet för den nya målgruppen klargöras. En utredare har därför haft i uppdrag att ta fram förslag på nödvändiga författningsändringar för att barn och unga som döms till fängelse ska kunna få sin rätt till utbildning tillgodosedd samtidigt som Kriminalvården får förutsättningar att bedriva en ändamålsenlig skolverksamhet (Ju 2025:B). I december 2025 redovisades utredarens uppdrag genom promemorian Kriminalvårdens skolverksamhet för barn och unga (U2025/02404). I promemorian föreslås ett nytt regelverk för Kriminalvårdens utbildning för barn och unga som är intagna i en kriminalvårdsanstalt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2027. Promemorian har remitterats och förslagen bereds i Regeringskansliet.

Barn som avtjänar fängelsestraff ska ha sysselsättningsplikt – men sysselsättningen ska i första hand bestå av utbildning

Regeringen föreslår att en intagen som inte har fyllt 18 år ska erbjudas sysselsättning i form av utbildning, brotts- och missbruksrelaterad program­verksamhet eller annan strukturerad verksamhet men däremot inte syssel­sättning i form av arbete.

Som skäl för sitt förslag anför regeringen bl.a. följande. Utredningen föreslår inte någon sysselsättningsplikt för intagna barn och motiverar detta bl.a. med att barnkonventionen tillerkänner barn flera rättigheter när det gäller sysselsättning – t.ex. rätten till utbildning, vila, fritid, lek och rekreation – men att det inte finns någon skyldighet för barn att delta i den sysselsättning som erbjuds.

Regeringen delar inte utredningens bedömning utan anser att det finns flera skäl som talar för att låta intagna barn omfattas av sysselsättningsplikten i fängelselagen. Regeringen framhåller att sysselsättningen kan bidra till att minska risken för de skadeverkningar som ett frihetsberövande innebär och i förlängningen bidra till att minska risken för återfall i brott efter avtjänat straff. En hög grad av sysselsättning på en barn- och ungdomsavdelning kan även enligt regeringen bidra till ökad ordning och säkerhet på avdelningen, vilket i förlängningen leder till en tryggare miljö såväl för de intagna barnen som för personalen.

Regeringen bedömer att barnkonventionens bestämmelser inte utgör något hinder mot att en påföljd innehåller obligatoriska moment av sysselsättning, så länge sysselsättningen inte inverkar menligt på rätten till utbildning eller fritid och i övrigt är förenlig med barnets bästa.

Sammantaget anser regeringen att intagna barn bör omfattas av syssel­sättningsplikten i 3 kap. 2 § fängelselagen. Regeringen framhåller att syftet med att införa en sysselsättningsplikt för barn är att se till att barnet tillvaratar den möjlighet till skolgång och behandling som ges. Eftersom utbildning är en av de mest verkningsfulla insatserna för att förebygga utanförskap, kriminalitet och ohälsa är det enligt regeringen särskilt viktigt att barnen erbjuds och får tillgång till sin lagstadgade rätt till en utbildning med hög kvalitet under strafftiden.

Mot den bakgrunden bedömer regeringen att intagna barn inte bör kunna anvisas sysselsättning i form av arbete. Den sysselsättning som kan komma i fråga ska istället i första hand utgöras av utbildning.

Regeringen anser vidare att även deltagande i olika behandlingsprogram normalt bör ingå i verkställighetsplanen, även om det måste styras av vilka behov det enskilda barnet har. Dessutom bör de intagna enligt regeringen erbjudas olika former av social färdighetsträning.

Reglerna om villkorlig frigivning ska vara anpassade för barn som avtjänar fängelsestraff

Regeringen föreslår att om den dömde inte har fyllt 18 år ska det krävas synnerliga skäl för att den villkorliga frigivningen ska få skjutas upp på grund av den intagnes misskötsamhet. Vid bedömningen av om det finns sådana skäl ska det, precis som för vuxna, särskilt beaktas om den dömde inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället.

Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. följande. Eftersom regeringen föreslår att intagna barn ska omfattas av fängelselagens sysselsättningsplikt är det enligt regeringen också naturligt att möjligheten att skjuta upp villkorlig frigivning när den intagne inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott, eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, ska gälla även för intagna barn.

Samtidigt går det enligt regeringen inte att bortse i från att intagna barn kan ha svårare än intagna vuxna att själva ta eget ansvar för att verka för en positiv utveckling. Även med beaktande av den skärpta reglering kring misskötsamhet under verkställighet i kriminalvårdsanstalt som nyligen har införts finns det därför enligt regeringen anledning att ha en mer tolerant hållning gentemot barn än gentemot intagna vuxna. Om den villkorliga frigivningen skulle skjutas upp redan vid enstaka fall av misskötsamhet finns det annars en risk att intagna barn skulle få sin villkorliga frigivning uppskjuten i större utsträckning än vuxna.

I likhet med utredningen anser regeringen därför att det bör införas en bestämmelse om att villkorlig frigivning för barn endast får skjutas upp om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning. Liksom för vuxna intagna bör det göras en helhetsbedömning av allt som inträffat under verkställigheten.

Uppskjuten villkorlig frigivning för ett barns del bör enligt regeringens mening endast komma i fråga om man i det enskilda fallet kan peka på att barnet på ett klart och allvarligt sätt har misskött sig.

Uppskjuten villkorlig frigivning på grund av återfallsrisk ska gälla även för intagna som inte fyllt 18 år

Den 1 januari 2026 infördes en bestämmelse om att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp i vissa fall om det finns en risk för att den dömde begår nya brott av allvarligt slag (se 26 kap. 6 § brottsbalken). Den nya regleringen innebär i korthet att den villkorliga frigivningen ska skjutas upp för den som avtjänar fängelse i minst fyra år för brottslighet mot liv, hälsa, frihet eller frid eller fängelse i minst två år för brott som har utgjort led i en brottslighet som har utövats i organiserad form, om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att han eller hon begår nya brott av allvarligt slag. Den villkorliga frigivningen kan i dessa fall skjutas upp med 180 dagar åt gången eller den kortare tid som är nödvändig för att en strafftid om 60 dagar ska återstå.

Regeringen gör bedömningen att även om den intagne är ett barn måste samhällets behov av skydd vid särskilt allvarlig brottslighet väga så pass tungt att det är motiverat att ta hänsyn till risken för återfall i brott vid bedömningen av när villkorlig frigivning bör ske. Att risken för återfall i allvarlig brottslighet ges betydelse för när barn som begått allvarliga brott släpps ut i samhället igen kan även enligt regeringen öka allmänhetens förtroende för systemet.

Regeringen gör därför bedömningen att det inte är nödvändigt med någon särreglering i detta avseende för intagna som inte har fyllt 18 år, vilket innebär att den nya möjligheten att i vissa fall skjuta upp den villkorliga frigivningen vid återfallsrisk kommer att gälla även för intagna som inte har fyllt 18 år.

Den nya presumtionen för övervakning efter villkorlig frigivning ska gälla även beträffande den som inte har fyllt 18 år

Övervakning spelar en central roll för att ge barn tillräckligt stöd och kontroll vid övergången från anstaltsvistelse till frihet. Övervakning gör också att Kriminalvården kan meddela särskilda föreskrifter om exempelvis syssel­sättning eller vistelseort, vilket kan utgöra ett stöd för det enskilda barnet och vara väl förenligt med barnets bästa.

Sedan den 1 januari 2026 gäller en presumtion för övervakning under villkorlig frigivning. Kriminalvården får dock besluta att den som friges villkorligt inte ska ställas under övervakning, om det saknas anledning att befara att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet eller om det finns särskilda skäl.

Eftersom barn som har avtjänat ett fängelsestraff regelmässigt får antas ha ett stort behov av stöd och kontroll vid övergången till ett liv i frihet finns det, enligt regeringens mening, inte någon anledning att undanta barn från tillämpningsområdet för den nya presumtionen om övervakning.

Samtidigt gäller som en generell princip att verkställigheten så långt som möjligt ska anpassas efter det individuella barnets situation och behov.  Detta talar enligt regeringen för att det även i fråga om barn bör finnas ett utrymme för att avvika från presumtionen om övervakning.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det, i ljuset av den skärpta reglering som nyligen införts, inte ska införas någon särreglering för barn utan den nya generella presumtionen för övervakning ska gälla även beträffande barn som friges villkorligt från ett fängelsestraff. Eftersom prövotiden också har förlängts från minst ett år till minst två år kommer barn, precis som vuxna, att ha en prövotid om minst två år.

Det bör finnas en möjlighet att besluta om LVU och s.k. mellantvång vid tidpunkten för villkorlig frigivning

Regeringen föreslår att möjligheten att under vissa förutsättningar besluta om vård enligt LVU och vissa förebyggande insatser för barn och unga som har frigetts från en frihetsberövande påföljd ska finnas kvar, men att den ska anpassas till att den frihetsberövande påföljden för barn och unga ska vara fängelse i stället för sluten ungdomsvård.

Av 3 § andra stycket LVU följer att vård ska beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. En allmän förutsättning för att vård enligt 3 § LVU ska beslutas är att vård inte kan ges med samtycke. Av 22 § fjärde stycket LVU följer att socialnämnden även kan besluta om förebyggande insatser om den som är under 20 år och som dömts till sluten ungdomsvård vid verkställig­hetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som avses i 3 § LVU.

Regeringen konstaterar inledningsvis att barn och unga som döms till fängelse i stället för sluten ungdomsvård i många fall kommer att slussas ut från anstalt enligt de särskilda utslussningsåtgärder som finns i fängelselagen. Det råder dessutom en presumtion för att den villkorliga frigivningen ska vara förenad med övervakning. I många fall bör det därför enligt regeringens mening inte finnas något behov av att kunna besluta om vård enligt LVU direkt i samband med att anstaltsvistelsen upphör. Det går dock enligt regeringen inte att bortse från att en del barn och unga som döms till fängelse kan antas ha ett mycket stort vårdbehov och för vissa barn och unga kan riskerna också vara sådana att en succesiv utslussning inte kan åstadkommas.

Regeringen anser därför att 3 § andra stycket LVU ska finnas kvar men ändras på så sätt att vård enligt LVU ska beslutas om den som dömts till fängelse vid tidpunkten för villkorlig frigivning bedöms vara i uppenbart behov av tvångsvård för att inte löpa sådan risk som avses i första stycket. Att vård enligt 3 § endast kan bli aktuell för den som inte fyllt 20 år framgår av 1 § LVU.

Regeringen gör vidare bedömningen att på motsvarande sätt som avseende vård enligt 3 § LVU bör möjligheten finnas kvar för socialnämnden att enligt 22 § fjärde stycket LVU besluta om s.k. mellantvång – dvs. förebyggande öppenvårdsinsatser – efter det att en dom på sluten ungdomsvård har verkställts. Paragrafen behöver dock anpassas till att det är fängelse och inte sluten ungdomsvård som ska vara den frihetsberövande påföljden för barn och unga, vilket innebär att insatser enligt paragrafen får beslutas för den som är under 20 år som dömts till fängelse och som vid tidpunkten för villkorlig frigivning bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att hindra ett sådant beteende som beskrivs i första stycket.

Andra anpassningar i verkställigheten av fängelse för barn

I propositionen lämnar regeringen även andra förslag som gäller anpassningen av verkställigheten av fängelse för barn. Det gäller bl.a. förslag om att socialnämnden ska utse en särskild handläggare för ett barn som avtjänar ett fängelsestraff, om vistelse i gemensamhet och avskildhet för barn som avtjänar fängelsestraff, om att barns rätt att hålla kontakt med sin familj ska beaktas särskilt och om att permissions- och utslussningsreglerna ska vara anpassade efter barn som avtjänar fängelsestraff.

För en närmare redogörelse av dessa och övriga förslag om anpassningar i verkställigheten av fängelse för barn, se avsnitt 5.4 i propositionen.

Övriga frågor

Informationsutbyte och sekretess

Regeringen föreslår att sekretess som gäller inom kriminalvården för uppgift om enskilds personliga förhållanden inte ska hindra att en uppgift om en person som inte har fyllt 21 år och som dömts till fängelse lämnas av Kriminalvården till en enskild eller till en annan myndighet, om det behövs för att genomföra den dömdes verkställighetsplan.

Som skäl för förslaget och bedömningen anför regeringen i huvudsak följande. Regeringen konstaterar inledningsvis att reformen medför ett tydligt behov av ett fungerande informationsutbyte mellan Kriminalvården och andra berörda myndigheter. Detta gäller bl.a. socialtjänsten, skolan och Polis­myndigheten, särskilt i samband med verkställighetsplanering, permissioner, utslussning och villkorlig frigivning.

Regeringen gör bedömningen att befintliga bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, ger tillräckliga förutsättningar för det informationsutbyte som krävs mellan berörda myndigheter i samband med att barn och unga döms till fängelse. Regeringen konstaterar dock att Kriminalvården även i vissa fall måste kunna lämna ut uppgifter till enskilda för att verkställigheten ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. För att möjliggöra informationsdelning med enskilda, t.ex. med en förälder till en myndig intagen eller med en sådan viktig vuxen som Kriminalvården under vissa förutsättningar får samråda med vid planeringen och utformningen av verkställigheten för ett intaget barn, anser regeringen att det behöver införas en sekretessbrytande reglering i förhållande till enskilda motsvarande den som gäller för ungdomsövervakning.

Det lämpligaste sättet att skapa denna typ av sekretessbrytande reglering är att göra ett tillägg i 35 kap. 15 a § OSL.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att lagändringarna i huvudsak ska träda i kraft den 1 juli 2026. Lagändringarna i passlagen ska dock träda i kraft den 2 juli 2026 och lagen om upphävande av lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård ska träda i kraft den 1 juli 2030.

Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. följande. Eftersom det kan finnas ett behov av att genomföra ändringar i verkställighetslagstiftningen som omger sluten ungdomsvård även efter ikraftträdandet av den nu aktuella reformen bör LSU inte upphävas förrän ett sådant behov inte längre kan finnas, den 1 juli 2030.

Regeringen föreslår att övergångsbestämmelser ska införas med anledning av vissa följdändringar som föranleds av att sluten ungdomsvård utmönstras ur påföljdssystemet. Av övergångsbestämmelserna ska sammanfattningsvis framgå att äldre bestämmelser fortfarande ska gälla när det gäller domar på sluten ungdomsvård. Det ska också införas en övergångsbestämmelse enligt vilken 34 kap. 1, 3 och 6 §§ brottsbalken i den äldre lydelsen ska gälla beträffande brott begångna innan en utdömd sluten ungdomsvård helt har verkställts eller annars upphört.

Regeringens redovisning av tillkännagivandena

När det gäller riksdagens tillkännagivande om sluten ungdomsvård (bet. 2020/21:JuU39, rskr. 2020/21:255) anför regeringen bl.a. följande. Reger­ingen konstaterar att utredningens direktiv utformades mot bakgrund av tillkännagivandet och att förslagen från utredningen nu leder fram till att regeringen föreslår att den frihetsberövande påföljden för barn och unga ska vara fängelse, en påföljd som Kriminalvården ansvarar för. Med fängelse­påföljden följer också ett annat straffmaximum än vad som gäller för sluten ungdomsvård. Regeringen anser därmed att tillkännagivandet är tillgodosett och slutbehandlat.

När det gäller riksdagens tillkännagivanden om att en särskild enhet inom Kriminalvården ska ta över ansvaret för unga som begått grova brott (bet. 2018/19:JuU13 punkt 28, rskr. 2018/19:192, bet. 2019/20:JuU30 punkt 16, rskr. 2019/20:177 och bet. 2020/21:JuU28 punkt 21, rskr. 2020/21:396) anför regeringen bl.a. följande. I och med förslagen i propositionen blir Kriminal­vården ansvarig för att verkställa den frihetsberövande påföljden för barn och unga, vilket ligger väl i linje med det som sägs i tillkännagivandena om att Kriminalvården bör ansvara för unga som begått grova brott. Det framgår emellertid av tillkännagivandena att riksdagen anser att Kriminalvårdens ansvar för unga som begått brott ska vara mer långtgående än så genom att Kriminalvården även ska involveras vid behandlingsinsatser som beslutas med stöd av LVU och att Kriminalvården ska ansvara för verkställigheten av exempelvis ungdomsvård och ungdomstjänst. Dessa delar behandlas inte i den här propositionen. Tillkännagivandena är därför inte slutbehandlade.

När det gäller riksdagens tillkännagivande om ungdomshäkten och ungdomsfängelser (bet. 2020/21:JuU28 punkt 29, rskr. 2020/21:396) anför regeringen bl.a. följande. Genom förslagen i avsnitten 5.1 och 5.4.11 är den del av tillkännagivandet som avser ungdomsfängelser tillgodosett. Den del som avser ungdomshäkten behandlas inte i propositionen. Tillkännagivandet är därför inte slutbehandlat.

När det gäller riksdagens tillkännagivande om en särskild enhet inom Kriminalvården (bet. 2021/22:SoU37 punkt 8, rskr. 2021/22:417–418) anför regeringen bl.a. att den i och med förslagen i avsnitt 5.1 anser att riksdagens önskemål iom att Kriminalvården tar över ansvaret från Sis för unga som begår grova brott är tillgodosett. Övriga delar av tillkännagivandet behandlas inte i propositionen. Tillkännagivandet är därmed inte slutbehandlat.

När det gäller riksdagens tillkännagivande om ansvaret för sluten ungdomsvård (bet. 2021/22:JuU27 punkt 24, rskr. 2021/22:273) anför regeringen att den genom förslagen som lämnas i avsnitt 5.1 anser att tillkännagivandet är tillgodosett och slutbehandlat.

När det gäller riksdagens tillkännagivande om begränsningar i möjligheten till permission (bet. 2020/21:JuU28 punkt 27, rskr. 2020/21:396) konstaterar regeringen att genom fängelselagens reglering gäller som utgångspunkt en kvalifikationstid om att minst en fjärdedel av straffet, dock minst två månader, ska ha avtjänats för att permission ska beviljas. Vidare får det inte finnas en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. I lagrådsremissen Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott, som beslutades av regeringen den 18 december 2025, föreslås att det av fängelselagen ska framgå att det vid permissionsprövningen särskilt ska beaktas om den intagne

1. under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället,
2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, eller
3. är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet.

Även om det enligt fängelselagen finns en möjlighet att bevilja permission innan kvalifikationstiden har förflutit om det finns särskilda skäl, och det enligt förslagen i denna proposition vid bedömningen av om det finns särskilda skäl särskilt ska beaktas om den intagne inte har fyllt 18 år, anser regeringen att regleringen sammantagen kommer att vara utformad på ett sätt som får anses ligga väl i linje med tillkännagivandet. Regeringen anser därmed att tillkännagivandet är slutbehandlat.

När det slutligen gäller riksdagens tillkännagivande om utslussning från sluten ungdomsvård (bet. 2020/21:JuU28 punkt 28, rskr. 2020/21:396) anför regeringen att den genom de förslag som lämnas i avsnitt 5.1 och 5.4.16 anser att tillkännagivandet är tillgodosett och därmed slutbehandlat.

Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden

I kommittémotion 2025/26:3530 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 2 föreslår motionärerna att det inte ska införas barnfängelser.

I kommittémotion 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 23 begärs ett tillkännagivande till regeringen om nya straff och påföljder för unga som begår grova brott. Motionärerna står bakom att Kriminalvården ska överta Sis ansvar för unga som döms för grova brott.

I yrkande 25 begärs ett tillkännagivande om särskild utskrivningsprövning för unga som begår särskilt allvarliga brott och riskerar återfall.

I yrkande 26 begärs ett tillkännagivande om säkerställd skolgång och möjligheter till individuellt utformad verksamhet för minderåriga som avtjänar straff inom kriminalvården.

I yrkande 143 begärs ett tillkännagivande om Kriminalvårdens särskilda ungdomsavdelningar. Ett motsvarande förslag läggs fram i kommittémotion 2025/26:3645 av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S) yrkande 126.

Följdmotioner

I kommittémotion 2025/26:3920 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 1 föreslår motionärerna att riksdagen avslår propositionen i dess helhet.

I samma motion yrkande 2 föreslår motionärerna att regeringen tar initiativ till att förlänga den slutna ungdomsvården från fyra år till max sex år. I samma motion yrkande 3 föreslår motionärerna att regeringen bör ta initiativ till att införa villkorlig frigivning vid sluten ungdomsvård.

I kommittémotion 2025/26:3929 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 1 föreslår motionärerna att riksdagen avslår propositionen i dess helhet.

I samma motion yrkande 2 föreslår motionärerna att sluten ungdomsvård för 15–17-åringar ska kunna bestämmas till längre tid än fyra år för de allvarligaste brotten.

I samma motion yrkande 3 föreslår motionärerna att frågan om att införa villkorlig frigivning för sluten ungdomsvård ses över.

Utskottets ställningstagande

I propositionen föreslår regeringen att barn och unga, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Förslaget innebär att Kriminalvården blir ansvarig för verkställigheten och att sluten ungdomsvård utmönstras ur påföljdssystemet. Barn som döms till fängelse ska som huvudregel placeras på särskilda barn- och ungdomsavdelningar. Genom att påföljden blir fängelse kommer barn och unga även att omfattas av systemet med villkorlig frigivning och vid övergången från anstalt till frihet kommer de som utgångspunkt att ställas under övervakning. Förslaget innebär också att verkställighetslagstiftningen i vissa delar ska anpassas utifrån barns särskilda behov och rättigheter. Som framgår ovan har riksdagen också, på utskottets förslag, lämnat tillkänna­givanden till regeringen som rör dessa frågor. Utskottet ser därför positivt på att regeringen nu har överlämnat den aktuella propositionen.

När det gäller de motionsyrkanden som går emot lagförslaget vill utskottet anföra följande. Det är sedan lång tid tillbaka en grundläggande princip inom kriminalpolitiken att unga lagöverträdare i Sverige endast i undantagsfall ska dömas till en frihetsberövande påföljd. Denna princip gäller särskilt barn. Som regeringen konstaterar förekommer det dock även med den utgångspunkten att barn begår så allvarliga brott att samhället måste kunna reagera kraftfullt genom ett frihetsberövande. Det är tydligt att dagens system inte fullt ut är anpassat till utvecklingen där barn allt tidigare begår mycket allvarliga brott. Som regeringen anför har samhället och brottsligheten förändrats sedan påföljden sluten ungdomsvård infördes. Det grova våldet kryper längre ned i åldrarna, förekomsten av skjutvapen och annan allvarlig brottslighet har ökat och kriminella nätverk utnyttjar barn och unga för att begå grova brott. Denna förändrade situation kräver som regeringen framhåller nya tankesätt och nya verktyg.

Utskottet delar vidare regeringens bedömning att Kriminalvården, även med beaktande av de utmaningar som myndigheten står inför, är väl lämpad att vara huvudman för en frihetsberövande påföljd för barn och unga. Som regeringen framhåller har Kriminalvården en lång erfarenhet av att hantera intagna med skiftande behov av stöd och kontroll och fängelsepåföljden ger en annan grundstruktur när det gäller säkerhet och samhällsskydd, vilket möjliggör en säker och trygg miljö under verkställigheten. Inom ramen för ett utdömt fängelsestraff finns det även ett väl utbyggt regelverk för villkorlig frigivning. Kriminalvården har också, till skillnad från Sis, en rikstäckande frivårdsverksamhet, lång erfarenhet av arbete med stöd och kontroll under tiden som dömda avtjänar straff i frihet samt ett etablerat regelverk för att hantera misskötsamhet.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att det inte är oförenligt med regeringsformen, Europakonventionen eller barnkonventionen att barn döms till en frihetsberövande påföljd, och inte heller att den frihetsberövande påföljden verkställs av samma myndighet som verkställer frihetsberövande påföljder för vuxna. Som framgår ovan innebär det aktuella förslaget – att barn ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård – inte att förutsättningarna för att döma ut en frihetsberövande påföljd ändras. I stället följer det fortfarande av 30 kap. 5 § brottsbalken att för brott som någon har begått innan han eller hon fyllt 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Fängelsestraffet kommer även framöver, precis om sluten ungdomsvård, att komma i fråga först som en sista utväg. Utskottet instämmer även i att reformen inte heller i sig innebär att den frihetsberövande delen av straffet blir längre, även om den aktuella reformen i kombination med vissa andra lagstiftningsärenden kan ha den effekten. Att det utdömda straffet i sig blir längre – vilket det blir eftersom fyra års sluten ungdomsvård i dagens system motsvarar sex års fängelse – innebär dock som regeringen anger en repressionshöjning även om en del av straffet kan avtjänas utanför anstalt efter villkorlig frigivning. Som regeringen anför kommer den föreslagna ordningen för en del barn att innebära att frihetsberövandet blir längre än det annars skulle ha varit. Utskottet instämmer dock i regeringens bedömning att fördelarna som ett system med successiv utslussning under kontrollerade former innebär för barnets möjlighet till återanpassning väger tyngre än de nackdelar som en sådan ordning kan medföra. Sammantaget instämmer utskottet i regeringens bedömning att förslaget är proportionerligt och förenligt med de krav som följer av Europakonventionen och regeringsformens bestämmelser om rörelse­frihet. Utskottet instämmer också i att förslaget inte är oförenligt med barn­konventionen eller relevanta internationella instrument.

Utskottet anser också i likhet med regeringen att den nya målgruppen innebär att Kriminalvårdens verksamhet och verkställighetslagstiftningen måste anpassas i flera avseenden för att tillgodose barns särskilda behov och rättigheter. De föreslagna ändringarna i fängelselagen, inklusive införandet av en portalbestämmelse om barnets bästa, samt att det ska inrättas särskilda barn- och ungdomsavdelningar, är i detta avseende av central betydelse. Utskottet ser också positivt på de förslag som syftar till att säkerställa barns rätt till utbildning och till att barn ska erbjudas sysselsättning.

När det gäller beredningen av förslaget delar utskottet regeringens be­dömning att läget i samhället, där allt yngre gärningsmän begår grova brott, är så pass allvarligt att flera lagstiftningsprojekt behöver pågå parallellt med varandra för att möta det behov som finns av att reformera kriminalpolitiken. Utskottet noterar att Lagrådet har riktat kritik mot regeringens beredning vid framtagandet av propositionen. Enligt utskottet, som konstaterar att regeringen i propositionen utförligt redovisar skälen för sina bedömningar och ställningstaganden i den delen, finns det inte skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder. Utskottet anser alltså att underlaget är tillräckligt för att riksdagen ska kunna ta ställning till förslaget.

Sammantaget anser utskottet att riksdagen bör anta regeringens lagförslag av de skäl som anförs i propositionen. Utskottet avstyrker därför motionerna 2025/26:3530 (MP) yrkande 2, 2025/26:3920 (V) yrkande 1 och 2025/26:3929 (MP) yrkande 1. Därmed finns det inte heller skäl för riksdagen att göra några sådana tillkännagivanden om att förlänga den slutna ungdomsvården eller införa villkorlig frigivning för sluten ungdomsvård som efterfrågas i motionerna 2025/26:3920 (V) yrkande 2 och 3 och 2025/26:3929 (MP) yrkandena 2 och 3. Motionsyrkanden ska därför avslås.

Slutligen anser utskottet att yrkandena från allmänna motionstiden i motionerna 2025/26:3586 (S) yrkande 23, 26 och 143 samt i 2025/26:3645 (S) yrkande 126 får anses tillgodosedda genom propositionen. Även dessa yrkanden bör därför avslås.

Utskottet har inte några invändningar mot hur regeringen har redovisat riksdagens tillkännagivanden i propositionen.

Mot bakgrund av att utskottet ställt sig bakom regeringens lagförslag saknas vidare anledning för riksdagen att rikta ett sådant tillkännagivande till regeringen om särskild utskrivningsprövning för unga som begår särskilt allvarliga brott som begärs i motion 2025/26:3586 (S) yrkande 25, som därmed avstyrks.

Reservationer

 

Ställningstagande

Den särreglering som följer av ålder när det gäller straffmätning och påföljdsval vilar på mycket goda skäl. Jag och mitt parti vill särskilt understryka vikten av att den särställning som barn har inom påföljdssystemet inte får urvattnas. Vänsterpartiet ser däremot ett behov av nya ungdoms­påföljder och är inte främmande för att det införs fler sådana som kan komplettera de redan befintliga. En förutsättning är dock att de påföljder som införs är rättssäkra, särskilt anpassade för barn och unga och har ett tydligt behandlingsinriktat innehåll.

Forskning visar att det inte finns något empiriskt, eller erfarenhetsbaserat stöd för skärpta påföljder för unga lagöverträdare. Tvärtom kan institutions­miljöer förstärka kriminella identiteter och fördjupa psykisk ohälsa och marginalisering. Jag menar därför att regeringens förslag riskerar att bli kontraproduktivt. Forskning visar också att det är faktorer som fungerande skolgång, trygga vuxenrelationer, stöd i vardagslivet och tidiga insatser för barn i riskmiljöer som har betydelse för en minskad risk för att barn hamnar i kriminalitet.

Jag fäster särskild vikt vid att regeringen bortser från både remiss­instansernas och Lagrådets kritik. Ett flertal remissinstanser avstyrker förslaget. Flera av dessa hänvisar till yttrandet av Barnombudsmannens expert i utredningen där utveckling av den nuvarande ungdomsvården, fler förebyggande insatser och särskilda institutioner för barn förespråkas i stället för fängelse. Vidare kritiserar Lagrådet regeringen för att inte uppfylla kravet på beredning och konstaterar att remissen i stor utsträckning avviker från utredningens förslag och att ingen ytterligare beredning skett av de omarbetade förslagen än att samråd ägt rum med Kriminalvården. Lagrådet anser därför att beredningen är bristfällig och avstyrker att förslagen läggs till grund för lagstiftning utan ytterligare beredningsåtgärder.

Det nu aktuella förslaget måste även ses i ljuset av förslaget om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott. Om riksdagens majoritet väljer att sänka straffbarhetsåldern kommer mycket unga barn att dömas till fängelse, vilket strider mot FN:s barnkonvention, som sedan 2020 är svensk lag, och enligt vilken frihetsberövande av barn ska vara en sista utväg och användas under så kort tid som möjligt. 

Jag anser i stället att sluten ungdomsvård ska finnas kvar som påföljd för unga i åldern 15–18 år och att Sis även fortsättningsvis ska ansvara för verkställigheten av vården. Jag vill dock stärka och förbättra den slutna ungdoms­vården, satsa på att utveckla verksamheten vid de särskilda ungdomshemmen samt förbättra unga frigivnas inslussning i samhället. Jag anser därför att det är ett mer konstruktivt förslag att förlänga den maximala tiden för sluten ungdomsvård och kombinera den med villkorlig frigivning, som Kriminalvården kan ansvara för i samarbete med Sis.

Sammanfattningsvis bör riksdagen därför avslå regeringens förslag i dess helhet. Samtidigt bör riksdagen rikta ett tillkännagivande till regeringen om att ta initiativ till att förlänga den slutna ungdomsvården från fyra till sex år och till att införa villkorlig frigivning vid sluten ungdomsvård.

 

Ställningstagande

Samhället måste reagera kraftfullt mot grov brottslighet, även när barn begår mycket allvarliga brott. Men reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en reell chans till rehabilitering och återanpassning, och inte till att samhället cementerar en kriminell utveckling. Jag vill särskilt understryka att barn är barn. Barn och unga som begår brott ska hållas ansvariga, men på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på barns utveckling, behov och vad som faktiskt minskar risken för att begå nya brott. Att sätta barn i fängelse är ett väsentligt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende.

Jag anser att regeringens förslag om att sätta barn i fängelse är djupt oroande av flera skäl. Motståndet bland remissinstanserna är brett och kraftfullt. Flera remissinstanser har tydligt pekat på att det är ett dåligt förslag att inrätta ungdomsfängelser och reformen bedöms kunna leda till att allt yngre barn dras in i kriminalitet. Flera remissinstanser framhåller också att inrättandet av ungdomsfängelser står i strid med barnkonventionen eftersom Kriminalvården saknar erfarenhet av och kapacitet att tillgodose barns rätt till bl.a. utbildning, kontakt med anhöriga, och en trygg och rehabiliterande miljö. Till detta står Kriminalvården inför en stor expansion och har redan i dag utmaningar med bl.a. platsbrist och kompetensförsörjning. Jag anser att det finns en uppenbar risk att barns rättigheter kränks på anstalterna. De anpassningar som regeringen föreslår för att värna barns rättigheter framstår som otillräckligt för att bemöta kritiken. För Miljöpartiet finns det en särskild oro för hur flickors rättigheter ska respekteras inom Kriminalvården och för att barn i fängelse inte ska få den skolgång som de har rätt till. Konsekvenserna av att frihetsberöva barn är väl belagda och flera remissinstanser, däribland barnrätts­organisationer, framhåller att fängelse leder till marginalisering och stigmatisering, befäster en kriminell identitet och gör det svårare att återgå till ett liv i frihet.

Vidare finns det stora brister i regeringens beredning och Lagrådet bedömer att beredningen är så pass bristfällig att regeringen inte bör gå vidare med förslaget.

Jag är väl medveten om de allvarliga problem som finns inom Sis, men anser att dessa problem inte kan vara ett argument för att ge Kriminalvården, som saknar tidigare erfarenhet av att omhänderta barn, ett så stort och komplext uppdrag. Jag föreslår i stället en genomgripande reform av Sis och myndigheten bör även ges ett vårdande uppdrag. Jag och mitt parti vill också att påföljden sluten ungdomsvård ska behållas och utvecklas. Jag anser att den maximala vårdtiden för sluten ungdomsvård bör förlängas från dagens fyra år. Jag vill även se över om påföljden sluten ungdomsvård bör omfattas av villkorlig frigivning för att skapa en tydlig, strukturerad och stödjande övergång från frihetsberövande till frihet och för att avhålla unga från att återfalla i brott samt ge dem stöd och möjlighet att integreras i samhället.

Sammanfattningsvis bör riksdagen avslå regeringens förslag i dess helhet. Samtidigt bör riksdagen rikta ett tillkännagivande till regeringen om att sluten ungdomsvård för 15–17 åringar bör kunna bestämmas till längre tid än fyra år för de allvarligaste brotten och om behovet av att se över frågan om att införa villkorlig frigivning för sluten ungdomsvård.

 

Ställningstagande

Unga i åldern 15–18 år som begår särskilt allvarliga brott löper i många fall en betydande risk att återfalla i grov brottslighet. Därför vill vi införa en möjlighet, för unga i denna ålder som döms till en frihetsberövande påföljd och bedöms ha hög risk för återfall, att förena straffet med en särskild utskrivningsprövning.

Riksdagen bör därför rikta ett tillkännagivande till regeringen om att det bör införas en särskild utskrivningsprövning för unga som begår särskilt allvarliga brott och riskerar återfall.

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag