HD01JuU27: Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU27

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. brotts­balken och till en ny lag om verkställighet av säkerhetsförvaring.

Genom den föreslagna regleringen införs det en ny tidsobestämd frihets­berövande påföljd som kallas säkerhetsförvaring och som avtjänas i krimi­nal­vårds­anstalt. Påföljden ska kunna tillämpas i fråga om den som har begått allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som även har en hög risk för återfall i sådan brottslighet. När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring ska den samtidigt bestäm­ma den kortaste tiden för frihetsberövande (minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av påföljden (ramtiden). Efter minimitidens utgång ska Krimi­nal­vården, om rätten lämnar tillstånd till det, kunna vidta åtgärder för s.k. vill­korad utsluss­ning av den dömde. Ramtiden får förlängas med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nöd­vändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet mot person.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 15 april 2026.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

Utskottet föreslår att ärendet avgörs trots att det har varit tillgängligt kortare tid än två vardagar före den dag då det behandlas.

Behandlade förslag

Proposition 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihets­berövande påföljd.

Åtta yrkanden i följdmotioner.

Fem yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2025/26.

 

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Regeringens lagförslag

Utskottets ställningstagande

Lagstiftningens framtida utformning samt tidsbegränsning och utvärdering av lagstiftningen

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (C)

2. Regeringens lagförslag, punkt 1 (MP)

3. Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning, punkt 2 (MP)

4. Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen, punkt 3 (C, MP)

Särskilt yttrande

Regeringens lagförslag, punkt 1 (V)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Motioner från allmänna motionstiden 2025/26

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Reservanternas lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:95 Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd. I propositionen finns en redo­görelse för ärendets beredning fram till reger­ingens beslut om proposi­tionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag återges i bilaga 2.

Två motioner med totalt åtta yrkanden har väckts med anledning av propo­sitionen. I betänkandet behandlas även fem yrkanden i motioner från allmänna motions­tiden 2025/26. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

 

 

Utskottets överväganden

Propositionen

I propositionen konstateras att staten har en skyldighet enligt Europa­konventionen att skydda sina medborgare från brott. Regeringen pekar i det sammanhanget på att ett av Kriminalvårdens uppdrag är att förebygga återfall i brott. Som en del i Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete erbjuds därför dömda som konstateras ha en medelhög eller hög risk för återfall i brott att delta i behandlingsprogram. För att ytterligare stärka samhällsskyddet har också regelverket för villkorlig frigivning nyligen skärpts i flera avseenden.

Enligt regeringen behöver dock ytterligare åtgärder vidtas. Den som döms till ett tidsbestämt fängelsestraff kommer nämligen att friges vid någon tidpunkt även om det fortfarande finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i brottslighet av allvarligt slag. Vidare ingår merparten av dem som återfaller i våldsbrottslighet inte i den kategori som i lagens mening klassifi­ceras som allvarligt psykiskt störda och därmed kan dömas till rätts­psykiatrisk vård. Samtidigt är livstidsstraffet förbehållet de allra allvarligaste brotten. När det t.ex. gäller personer som har en allvarlig aggressivitet till följd av miss­bruk, vissa allvarliga personlighets­störningar (som inte anses utgöra allvarlig psykisk störning) eller personer med allvarliga sexuella avvikelser saknas det således i vissa fall ett reellt samhällsskydd. Det gäller inte minst vid återfall i allvarlig vålds- eller sexualbrottslighet mot en partner eller barn där straff­värdet inte är så högt att livstidsstraffet aktualiseras.

Samhällsskyddsåtgärder som bara träffar allvarligt psykiskt störda lagöver­trädare och dem som döms till fängelse på livstid är därför enligt regeringens bedömning inte tillräckliga. En påföljd som innebär att hänsyn kan tas till samhällsskyddsaspekter genom att beakta risken för återfall såväl vid påföljds­valet som inför frigivning skulle enligt regeringen vara ett ändamåls­enligt komplement till rättspsykiatrisk vård och livstids fängelse. Liknande lösningar finns dessutom redan i Norge och Danmark samt planeras att införas även i Finland.

Mot denna bakgrund lämnar regeringen i huvudsak följande förslag.

En ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd

Regeringen föreslår, i huvudsaklig överensstämmelse med den underliggande utredningens förslag, att det ska införas en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd som ska kunna tillämpas i fråga om den som har begått allvarlig brottslighet och även har en hög risk för återfall i sådan brottslighet. Påföljden ska benämnas säkerhetsförvaring och ska regleras i ett nytt 33 kap. i brotts­balken med rubriken Om säkerhetsförvaring. Verkställigheten av påföljden ska i sin tur regleras i en ny lag med benämningen lagen om verkställighet av säker­hets­förvaring.

Den som döms till säkerhetsförvaring ska tas in i kriminalvårdsanstalt för att verkställa påföljden, och Kriminalvården ska ansvara för verkställig­heten.

När det gäller förhållandet till andra påföljder ska säkerhetsförvaring anses vara en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Säkerhets­förva­ring ska också anses vara en svårare påföljd än fängelse på viss tid, men fängelse på livstid ska anses vara en svårare påföljd än säkerhetsförvaring.

Den nya påföljdens tillämpningsområde

När det gäller det närmare tillämpningsområdet för den föreslagna nya påfölj­den framhåller regeringen att det handlar om situationer där behovet av samhällsskydd är stort men det saknas ett reellt samhällsskydd i det nuvarande systemet (jfr ovan). Det avsedda preventiva inslaget i påföljden gör samtidigt att det är nödvändigt att avgränsa tillämp­nings­området till sådana situationer där intresset av att skydda poten­tiella nya offer från allvarlig brottslighet väger klart tyngre än den enskildes rätt till frihet.

Utifrån bl.a. dessa utgångspunkter föreslår regeringen att den som på ett visst sätt har återfallit i allvarlig brottslighet ska kunna dömas till säkerhets­förvaring (den s.k. återfallssitua­tionen). Närmare bestämt handlar det om att den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska få dömas till säkerhetsförvaring om

1. brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse
2. brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1
3. han eller hon har dömts till en frihetsberövande påföljd för den tidigare brottsligheten genom en dom som har fått laga kraft.

Utöver den beskrivna återfallssituationen föreslår regeringen att också den som har begått upprepad brottslighet av ett visst allvar ska kunna dömas till säkerhetsförvaring (det s.k. flerbrottsfallet). Detta innebär att även den ska få dömas till säkerhetsförvaring som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse.  

Förslaget i flerbrottsfallet motiveras i propositionen bl.a. med att det i många fall när en person döms för upprepade brott är närmast en slump att brotten hanteras i en och samma rättegång, t.ex. på grund av att brotten inte har upptäckts tidigare. Det kan dock ändå stå klart att den som upprepade gånger begår allvarliga brott visar samma likgiltighet inför rättsordningen som en återfalls­förbrytare gör. Regeringen instämmer därför med den under­liggande utredningens förslag att den som begår upprepade brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring om brottsligheten är synnerligen allvarlig.

För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring i antingen åter­fallssituationen eller flerbrottsfallet ska det också enligt regeringens förslag ställas upp ytterligare förutsättningar. Det ska krävas att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Dessutom ska det inte vara tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet.

När det gäller kravet på återfallsrisk bemöter regeringen i propositionen invändningar från ett flertal remissinstanser om svårigheterna med att göra en korrekt bedömning av en sådan risk. Regeringen konstaterar i den delen att riskbedömningar görs redan i dag inom straffrätten men att det samtidigt många gånger är svårt att göra träffsäkra prognoser av risken för återfall i brott. Av det skälet är det föreslagna tillämpningsområdet för den nya påföljden tydligt avgränsat till sådana fall där behovet av samhällsskydd är särskilt stort och det finns tydliga indikationer på en hög återfallsrisk. Regeringen delar också utredningens uppfattning att det som både motiverar och berättigar att den nya påföljden införs är behovet av att skydda potentiella framtida brottsoffer från brott och att det därför är nödvändigt att knyta påföljdens tillämpning till den tilltalades risk för återfall. Vidare är den nya påföljden utformad på ett sådant sätt att en bedömning av återfallsrisken görs vid upprepade tillfällen, vilket enligt regeringen ytterligare förbättrar förutsätt­ningarna för att påföljden används på ett sätt som är motiverat. Inte heller är det främmande för det svenska straffrättsliga och straffprocessuella systemet att knyta olika åtgärder till en bedömning av återfallsrisk, framhåller reger­ingen vidare. Regeringen lämnar flera exempel på detta.

I propositionen förtydligas också att med begreppet påtaglig risk menas att det inte får vara fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk utan att det måste vara en klar och konkret risk. Det innebär att det måste finnas konkreta omständig­heter som talar för att en sådan risk finns hos just den individ som bedöms. Regeringen utvecklar detta närmare.

I propositionen föreslås vidare att påföljden inte ska få bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings­prövning.

Den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska i första hand dömas till en annan påföljd än säkerhets­förvaring. Rätten ska endast få döma till säkerhetsförvaring om det finns synnerliga skäl. Om den tilltalade till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt ska rätten inte få döma till säkerhetsförvaring. Detta ska dock inte gälla om den tilltalade har vållat sin bristande förmåga genom att, i anslutning till brottet, själv ha vållat sitt tillstånd genom rus eller på något annat liknande sätt.

En särskild reglering för barn och unga

Regeringen anser att det behövs en särskild reglering för barn och unga. I propositionen föreslås därför att det inte ska få dömas till säkerhetsförvaring för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år. Rätten ska dock få döma till säkerhetsförvaring som gemensam påföljd även för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt arton år, om de brott som har begåtts efter det att han eller hon har fyllt arton år är tillräckligt allvarliga för att i sig uppfylla förutsättningarna för påföljden.

Den nya påföljdens utformning

Påföljdens tidsramar

När det gäller den nya påföljdens tidsramar framhåller regeringen att säker­hets­förvaring syftar till att öka samhällsskyddet mot särskilt allvarlig brotts­lighet. För att uppnå detta är det av central betydelse att påföljden utformas på ett sådant sätt att särskilt återfallsbenägna personer inte friges förrän återfalls­risken har minskat. Samtidigt är det av särskilt stor vikt att utformningen garanterar att den enskilde inte frihetsberövas under längre tid än vad som är nödvändigt för att upprätthålla samhällsskyddet. Utifrån bl.a. dessa utgångs­punkter föreslår regeringen följande.

När rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring ska den i domslutet ange den kortaste tiden för frihetsberövande (den s.k. minimitiden) och den totala tiden för verkställighet av säkerhetsförvaringen (den s.k. ramtiden).

Minimitiden ska bestämmas till en tid som motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut om fängelse hade valts som påföljd och får uppgå till högst 18 år. (Eftersom minimitiden kopplas till det alternativa fängelsestraffets längd kommer minimitiden som kortast att kunna vara fyra år i återfallssituationen och sex år i flerbrottsfallet.)

Ramtiden ska i sin tur bestämmas till en tid som överstiger minimitiden med lägst fyra och högst sex år. (Detta innebär att ramtiden kommer att kunna vara som lägst åtta år i återfallssituationen och tio år i flerbrottsfallet och som högst 24 år i båda fallen.) När ramtidens längd bestäms ska rätten beakta hur allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid den tilltalade ska dömas för.

Villkorad utslussning och säkerhetsförvaringens upphörande

För att säkerställa att återanpassningen till ett liv i frihet sker under noggrant kontrollerade former och att den som döms till säkerhetsförvaring inte friges förrän risken för att han eller hon återfaller i allvarlig brottslighet har minskat i tillräcklig grad föreslår regeringen att det inte ska ske någon villkorlig frigivning från säker­hets­förvaring. Tidigast ett år före minimitidens utgång ska den dömde eller Kriminalvården i stället kunna ansöka om att rätten ska besluta om tillstånd till villkorad utslussning. Ett sådant tillstånd innebär att Kriminalvården får besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll. Verkställighet utanför anstalt får dock inledas först efter utgången av den minimitid som gäller för den dömde. Den före­slagna tidpunkten för ansökan om tillstånd till villkorad utslussning respektive inledande av utslussningsåtgärder ska säkerställa att den som döms till säkerhets­förvaring kan påbörja verkställighet utanför anstalt först när det kan ske utan oförsvarliga risker för återfall i allvarlig brottslighet.

Regeringen föreslår vidare att rätten vid bedömningen av om tillstånd till villkorad utslussning ska beslutas särskilt ska beakta

1. risken för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid
2. den tid som den dömde har avtjänat
3. om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten
4. om den dömde har medverkat till att genomföra åtgärder som syftar till att främja hans eller hennes anpassning i samhället.

Om en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning från den dömde avslås får han eller hon ansöka på nytt tidigast ett år efter det att beslutet om avslag har fått laga kraft.

Den villkorade utslussningen ska pågå tills ramtiden har löpt ut, om inte annat bestäms.

Säkerhetsförvaringen är helt verkställd vid ramtidens utgång om det inte vid den tidpunkten pågår en prövning av om ramtiden ska förlängas och rätten har beslutat att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att den saken är slutligt avgjord. Vid behov ska den dömde vid den tidpunkten friges genom beslut av Kriminalvården.

Förlängning av ramtiden

I propositionen anförs att det ofrånkomligen kommer att förekomma att personer som har dömts till säkerhetsförvaring fortfarande har en så hög risk för återfall i allvarlig brottslighet när ramtiden närmar sig sitt slut att han eller hon inte bör friges. För att upprätthålla samhällsskyddet genom att motverka att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör ramtiden i sådana situationer kunna förlängas. Regeringen föreslår därför att rätten ska få förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.

Rätten ska också få förlänga ramtiden med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genomföras på ett ändamåls­enligt sätt. Det handlar alltså om situationer där det finns förutsättningar för villkorad utslussning men det behövs längre tid för att kunna genomföra utsluss­ningen på ett säkert sätt.

En ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagaren, och Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl för förlängning. Om en ansökan om förlängning inte har gjorts senast sex månader innan ram­tiden löper ut, upphör påföljden vid ramtidens utgång.

Processuella frågor

Särskild riskutredning

För att ett renodlat preventivt frihetsberövande ska vara förenligt med Europa­konventionen talar mycket för att det krävs att en oberoende professionell bedömning visar att den dömde utgör en fara för samhället, anför regeringen i propositionen. Det är följaktligen viktigt att rätten har ett gediget besluts­underlag när återfallsrisken bedöms. Regeringen föreslår därför att rätten innan den bestämmer påföljden till säkerhets­förvaring ska hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning), om det inte är uppenbart obehövligt.

I propositionen förtydligas att möjligheten att avstå från att hämta in en särskild riskutredning innan dom meddelas bör tillämpas mycket restriktivt. Som exempel på när det kan framstå som uppenbart obehövligt att hämta in en sådan utredning nämns att den tilltalade tidigare har avtjänat en säkerhets­förvaring och kort efter att verkställigheten avslutats har återfallit i sådan allvarlig brottslighet som kan ligga till grund för en ny säkerhetsförvaring. Ett annat exempel är att frågan nyligen har aktualiserats i ett tidigare mål och det därför redan finns en särskild riskutredning som fortfarande är aktuell.

Enligt regeringens förslag ska beslut om att hämta in en särskild risk­utredning bara få meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.

Förutom vid påföljdsbestämningen ska rätten även hämta in en särskild riskutredning i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden, om det inte är uppenbart obehövligt.

En ansökan om tillstånd till villkorad utslussning får inte bifallas utan att ett utlåtande om risk har hämtats in. Detsamma ska gälla en ansökan om förlängning av ramtiden på den grunden att ett fortsatt frihetsberövande är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid.

Vidare föreslår regeringen att det ska införas bestämmelser om att Rätts­medicinalverket ska ansvara för att genomföra särskilda riskutredningar och om hur dessa ska genomföras. I denna del konstaterar regeringen att Rätts­medicinalverket redan ansvarar för utredningar om risk för återfall i brott enligt lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (omvandlings­lagen) och inför beslut om särskild utskrivningsprövning. Myndigheten har således god erfarenhet av bedömningar av återfallsrisk, och de metoder som används är vetenskapligt utprovade. Enligt regeringen kommer bedömningen av återfallsrisk sannolikt i stor utsträckning att kunna utföras på samma sätt som när det gäller omvandling av fängelse på livstid, även om de olika påföljderna fängelse på livstid och säkerhetsförvaring delvis är motiverade utifrån olika utgångspunkter som kan vara av betydelse för bedömningen av återfallsrisken. Som förberedande åtgärd för att Rätts­medicinal­verket ska kunna hantera de nya ärendena beslutade regeringen i maj 2025 om ett uppdrag till myndigheten att förbereda verksamheten för de åtgärder som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att införa en ny tidsobestämd påföljd. I uppdraget ingår bl.a. att ta fram ett kunskapsunderlag som gäller den typ av gärningspersoner som kan komma att bli föremål för de nya riskbedöm­ningarna.

När det sedan gäller frågan om vilket innehåll en utredning ska ha och vilket underlag Rättsmedicinalverkets uttalande vid domstillfället ska grundas på anser regeringen att reglerna om särskilda riskutredningar bör utformas på liknande sätt som enligt omvandlingslagen. Av utlåtandet från Rättsmedicinal­verket bör det framgå vilka riskfaktorerna är och vilka omständigheter som talar för respektive mot att den misstänkte kommer att återfalla i brott. Att föreslå riskreducerande åtgärder utgör en viktig del av riskbedömningen, och information i en sådan utredning kan ha betydelse för och utgöra stöd i den dömdes rehabilitering. Enligt regeringen framstår det inte som ändamålsenligt att närmare reglera innehållet i en särskild riskutredning i lag. På samma sätt som när det gäller riskutredningar i ärenden om omvandling av livstidsstraff bör det i stället överlåtas till Rättsmedicinalverket att avgöra hur utlåtandet som myndigheten ska lämna efter genomförd utredning närmare ska utformas. Myndigheten bör beakta rådande kunskapsläge och att syftet med utlåtandet är att ge rätten ett så bra underlag som möjligt inför bedömningen av åter­fallsrisken.

Domstolsprövningen vid tillstånd till villkorad utslussning och förlängning av ramtiden

I propositionen föreslås att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden ska prövas av allmän domstol. Ansökan ska vara skriftlig och tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen.

Frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ram­tiden ska handläggas skyndsamt. Åklagaren ska vara den dömdes motpart.

Om ansökan om förlängning av ramtiden har gjorts i rätt tid ska rätten, om det behövs för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, få besluta att verkställigheten av säkerhetsförvaringen ska fortsätta till dess att saken är slutligt avgjord.

Ett offentligt biträde ska förordnas för den dömde om det inte är uppenbart att ett behov av ett sådant saknas.

Om det inte är uppenbart obehövligt ska rätten inför prövningen hämta in ett yttrande från Kriminalvården.

Om den dömde begär att bli hörd muntligen ska han eller hon ges tillfälle till det om det inte är uppenbart obehövligt. Tingsrätten ska ge parterna tillfälle att yttra sig över det som tillförts ärendet genom någon annan. Rättens avgö­rande ska ske genom beslut. I övrigt ska det som föreskrivs om brottmål i rättegångsbalken gälla.

När tingsrätten avgör en fråga om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden ska den bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

Verkställighet av påföljden

Grundläggande utformning av verkställigheten

Att införa en tidsobestämd påföljd innebär enligt regeringen ett tydligt perspektivskifte där samhällets och potentiella brottsoffers behov av skydd mot allvarlig brottslighet sätts i förgrunden. Samtidigt bygger all kriminalvård i Sverige på att dömda personer förr eller senare ska friges. Verkställigheten av säkerhetsförvaring bör därför utformas på ett liknande sätt som för dem som avtjänar långa tidsbestämda fängelsestraff eller fängelse på livstid, men med ett något större fokus på behandling och rehabilitering med hänsyn till påföljdens tidsobestämda och preventiva karaktär.

Regeringen föreslår därför som grundläggande utgångspunkt att varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet. Verkställ­ig­heten ska utformas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och så att negativa följder av frihetsberövandet motverkas.

Verk­ställ­ig­heten ska också, i den utsträckning det är möjligt utan att kravet på samhälls­skydd eftersätts, vara särskilt inriktad på åtgärder som är ägnade att förebygga återfall i brott. Med hänsyn till de kategorier av brott som kan ligga till grund för en säkerhetsförvaring ska särskild vikt läggas vid att minska risken för ny brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I propositionen framhålls att avsikten är att Kriminalvården ska arbeta aktivt med åtgärder i detta syfte. Åtgärderna ska ha som mål att ge den intagne förutsättningar att återgå till ett liv i samhället.

För att säkerställa att verkställigheten uppfyller de krav och målsätt­ningar som ska gälla för den ska det för varje intagen upprättas en individuellt utformad verkställig­hetsplan. Verkställigheten ska planeras och utformas efter samråd med den intagne och i samverkan med berörda myndig­heter.

Genom att den intagne deltar i behandling, såsom brotts- och missbruks-relaterad programverksamhet och andra återfallsförebyggande åtgärder, ges han eller hon enligt regeringen möjlighet att påverka sin situation och på så sätt aktivt arbeta för förändring till det bättre på ett sådant sätt att det så småningom är möjligt att bevilja tillstånd till villkorad utslussning.

Enligt regeringens förslag ska verkställigheten inte få innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än dem som följer av den nya verk­ställighets­lagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas. En kontroll- eller tvångsåtgärd ska alltid prövas mot proportio­nali­tets­principen.

I relevanta delar ska bestämmelserna i fängelselagen (2010:610) om place­ring, sysselsättning och ersättning, fritid, personliga tillhörigheter, vistelse i gemensamhet och avskildhet, besök och andra kontakter, särskilda kontroll- och tvångsåtgärder, hälso- och sjukvård, varning och handläggning, avbrott i verkställigheten samt straff och förpassning tillämpas även på säkerhets­förvaring. Frågan om när säkerhetsförvaring får verkställas och om hur tiden för påföljdens verkställighet ska beräknas ska regleras av strafftidslagens (2018:1251) bestämmelser.

Eventuell tid i häkte eller annat frihetsberövande ska tillgodoräknas den dömde i enlighet med lagen (2018:1250) om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande och ska räknas av från minimitiden och ramtiden.

Permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalten

En möjlighet för den som dömts till säkerhetsförvaring att under säkra former vistas utanför anstalten är enligt regeringen avgörande för att säkerställa att systemet innehåller mekanismer som möjliggör en reell progression mot frigivning. Det behövs dock delvis en särreglering på området med hänsyn till behovet av att i större utsträckning beakta samhällsskyddsaspekter vid vistel­ser utanför anstalt för en intagen som dömts till säkerhetsförvaring än för en intagen som dömts till fängelse.

I propositionen föreslås därför att den som dömts till säkerhetsförvaring och är intagen i kriminalvårdsanstalt ska få vistas utanför anstalten under verkställ­ig­heten i enlighet med vad som följer av den nya verkställighetslagen, eller om det sker med stöd av bestäm­mel­ser i en annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat.

För att underlätta en intagens anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om

1. minst tre fjärdedelar av minimitiden har avtjänats
2. det inte finns en påtaglig risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig påföljdens fullgörande eller på annat sätt missköta sig.

Om det finns särskilda skäl ska permission få beviljas trots att minst tre fjärdedelar av minimitiden inte har avtjänats.

Bestämmelserna i fängelselagen om s.k. särskild permission och inställelse vid en domstol eller annan myndighet ska tillämpas även i fråga om den som dömts till säkerhetsförvaring.

Innan tillstånd till villkorad utslussning har beviljats ska, om det inte är uppenbart obehövligt, en intagen stå under bevakning då han eller hon vistas utanför anstalt. Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt ska förenas med de vill­kor som behövs. Elektroniska hjälpmedel ska få användas för att kontrollera att villkor som har meddelats följs.

Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl eller med hänsyn till transport­förhållandena ska en intagen tillfälligt kunna placeras i häkte i anslutning till vissa vistelser utanför anstalt.

Villkorad utslussning

Som redovisas ovan ska rätten under vissa förutsättningar kunna besluta om tillstånd till villkorad utslussning. När ett sådant tillstånd har beviljats ska Kriminalvården få besluta att påföljden ska verkställas utanför anstalt med särskilt stöd och under kontroll.

För att den villkorade utslussningen ska ske under säkra former föreslår regeringen att den ska vara förenad med övervakning. Om inte annat beslutas ska övervakningen upphöra vid ramtidens utgång.

Vidare föreslås att Kriminalvården ska få besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana särskilda utslussnings­åtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen (i dagsläget s.k. frigång, vård­vistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång). I relevanta delar ska reglerna i fängelselagen om särskilda utslussningsåtgärder vara tillämpliga även i fråga om säkerhets­förvaring. Om ett tillstånd till en påbörjad särskild utslussningsåtgärd upphävs, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten.

Det som sägs i 26 kap. brottsbalken om skötsamhetskrav, övervakning, särskilda föreskrifter och elektronisk övervakning ska tillämpas även vid verkställighet utanför anstalt. Kriminalvården ska också få besluta om särskilda föreskrifter om vilken elektronisk kommunikationsutrustning den dömde får använda och på vilket sätt.

Om det finns anledning till det ska Kriminalvården under ramtiden få ändra ett beslut om övervakning, särskilda föreskrifter eller elektronisk övervakning, eller besluta om nya sådana åtgärder.

I propositionen lämnas också förslag om åtgärder vid misskötsamhet efter ett beslut om villkorad utslussning. Det handlar sammanfattningsvis om att Kriminalvården ska kunna ändra formerna för utslussningen, besluta om varning eller återinta den dömde i anstalt. Vidare ska allvarlig misskötsamhet kunna leda till att rätten upphäver sitt tillstånd till villkorad utslussning.

Beslutsordning

När det gäller frågan om vem som ska besluta om det närmare verkställig­hetsinnehållet och om vistelser utanför anstalt konstaterar regeringen att Kriminalvården som utgångspunkt fattar sådana beslut när det gäller intagna i fängelse och att besluten kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det framstår enligt regeringens mening som lämpligt att beslutsordningen i fråga om säkerhetsförvaring följer det som gäller enligt fängelselagen.

Regeringen föreslår därför bl.a. att

•       beslut enligt den nya verkställighetslagen ska fattas av Kriminalvården, om inte annat följer av lagen

•       ett beslut enligt verkställighetslagen ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas

•       Kriminalvårdens beslut enligt verkställighetslagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Frågor som aktualiseras vid återfall i brott

Regler om ny påföljdsbestämning efter en tidigare dom finns i 34 kap. brotts­balken, som tar sikte på situationer där det råder s.k. påföljdskonkurrens (för en beskrivning av regelverket, se s. 139 f. i propositionen). Regeringen anser att det behövs en särskild reglering vid återfall i brott i förhållande till den nya påföljden säkerhetsförvaring. Regeringen lämnar därför förslag som gäller säkerhetsförvaringens förhållande till dels en tidigare dom, dels tillkommande brottslighet. I mångt och mycket ligger förslagen i linje med vad som gäller för livstidsstraff, eftersom den påföljden också är tidsobestämd.

Verkställighet av beslut om avvisning och utvisning

Enligt 12 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716) får ett beslut om att avvisa eller utvisa en utlänning inte verkställas förrän utlänningen har avtjänat ett fäng­el­se­straff som han eller hon har dömts till eller verkställigheten av fängelse­straffet har flyttats över till ett annat land. Fängelsestraffet utgör alltså ett hinder mot verkställighet av beslut om utvisning på grund av brott och beslut om avvisning eller utvisning som meddelats i administrativ ordning. Detta har motiverats med att det skulle te sig stötande om en utlänning skulle kunna begå brott i Sverige utan att i realiteten riskera någon form av påföljd.

Av samma skäl föreslår regeringen att ett beslut enligt utlänningslagen om att avvisa eller utvisa en utlänning som har dömts till säkerhetsförvaring inte ska få verkställas förrän

1. utlänningen har avtjänat minimitiden, rätten har beslutat om tillstånd till villkorad utslussning och det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet eller
2. verkställigheten av säkerhetsförvaringen har förts över till ett annat land.

Överförande av verkställighet

Överförande av verkställighet i brottmål är en del av det internationella straff­rättsliga samarbetet. Förenklat innebär samarbetet att vissa domar och beslut som meddelats i ett straffrättsligt förfarande i en stat verkställs i en annan stat. Regeringen föreslår att det nuvarande regelverket för överförande av verkställ­ighet av frihetsberövande påföljder inom EU och i förhållande till länder utanför EU ska tillämpas även på säkerhetsförvaring. Detta innebär bl.a. att säkerhetsförvaring ska kunna föras över till en annan stat och att en utländsk dom på en frihetsberövande påföljd ska kunna anpassas till säkerhetsförvaring.

Sekretessfrågor

För uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som framkommer vid en särskild personutredning, rättspsykiatrisk under­sök­ning eller en annan sådan utredning gäller under vissa förutsätt­ningar sekretess hos bl.a. domstol i brottmål. Regeringen föreslår att motsvarande sekretess ska gälla vid särskilda riskutredningar.

Vidare gäller under vissa förutsättningar sekretess för uppgifter om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden i ärenden om nåd och i ärenden om omvandling av fängelse på livstid. Regeringen föreslår att motsvarande sekretess ska gälla i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden.

För att Rättsmedicinalverket ska kunna hämta in det underlag som krävs för att genomföra en särskild riskutredning föreslår regeringen också att det ska införas en särskild bestämmelse om uppgiftsskyldighet för sådana upp­gifter som myndigheten behöver för riskutredningen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 15 april 2026.

I enlighet med det straffrättsliga retroaktivitetsförbudet ska de nya bestäm­mel­serna om en möjlighet att döma till säkerhetsförvaring inte tillämpas på brott som har begåtts före ikraftträdandet. De bestämmelserna ska dock få tillämpas även på sådana brott om de brott som begåtts efter ikraftträdandet i sig uppfyller förutsättningarna i bestämmelserna.

Konsekvenser av förslagen

I propositionen görs bedömningen att förslagen kan bidra till att minska risken för att dömda återfaller i allvarlig brottslighet. Samhällsskyddet mot allvarlig brottslighet kan därigenom stärkas.

Som skäl för sin bedömning anför regeringen att det huvudsakliga syftet med reformen är att öka samhällsskyddet genom att personer som begår allvar­lig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som har en hög återfallsrisk frihetsberövas under längre tid. Den nya påföljden är också konstruerad på ett sådant sätt att den som döms till påföljden får stora incitament till såväl skötsamhet under anstaltsvistelsen som delta­gande i återfallsförebyggande arbete. Regeringen bedömer därför att reformen också kommer att kunna minska risken för återfall i brott, vilket är positivt ur ett brottsofferperspektiv och för samhället i stort.

Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden 

I kommittémotion 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 58 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att införa en ny tidsobestämd påföljd – säkerhetsstraff – för t.ex. återfallsvåldtäktsmän. Ett motsvarande för­slag läggs fram i kommittémotion 2025/26:3591 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 20.

I motion 2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkande 8 föreslår motio­nären ett tillkännagivande till regeringen om att se över möjligheten att döma den som begår särskilt grova fall av sexualbrott mot barn, och vid upprepade gärningar, till förvaringsstraff.

Marléne Lund Kopparklint (M) föreslår i motionerna 2025/26:3234 yrkande 1 och 2025/26:3477 ett tillkännagivande till regeringen om att över­väga en utredning i syfte att stärka regler och lagstiftning för att skydda barn från personer som dömts för sexuella övergrepp genom att säkerställa att förövarna inte har möjlighet att begå fler brott.  

Följdmotioner

I kommittémotion 2025/26:3901 föreslår Ulrika Liljeberg m.fl. (C) att riks­dagen ska dels avslå regeringens förslag i dess helhet (yrkande 1), dels rikta ett till­känna­givande till regeringen om att i stället skyndsamt utreda och införa en ny särskild tvångsvårdsform – säkerhets­vård i fängelse – som ska kunna in­träda efter ett sedvanligt avtjänat fängelsestraff (yrkande 2). Motio­när­erna anser samman­fattningsvis att regeringens förslag inte är ändamåls­enligt och att det behövs ett mer rättssäkert, proportionerligt och träff­säkert skydd mot de farligaste gärningspersonerna. Motionärernas invänd­ningar mot lagförsla­get tar bl.a. sikte på den återfallsprognos som domstolen ska göra vid påföljds­valet samt den särskilda risk­utredning som ska hämtas in.

I kommittémotion 2025/26:3902 föreslår Ulrika Westerlund m.fl. (MP) att riksdagen ska göra vissa ändringar i regeringens förslag till nytt 33 kap. i brotts­balken om säkerhetsförvaring. Motionärerna vill, i yrkande 1, ta bort möjligheten att döma till säker­hets­förvaring i flerbrottsfallet (33 kap. 1 §). Detta innebär att säkerhetsförvaring enbart ska kunna dömas ut i återfalls­situationen. Motionärerna vill också, i yrkande 3, ta bort det föreskrivna undan­taget från kravet på att hämta in en särskild risk­utredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring (33 kap. 3 §). Detta innebär att en sådan utred­ning alltid ska hämtas in innan den påföljden döms ut.

Utskottets ställningstagande

Regeringens förslag om den nya påföljden säker­hets­förvaring syftar till att åstadkomma ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra personer och som även har en hög återfallsrisk i sådan brotts­lighet men som inte är aktuella för rätts­psykiatrisk vård eller livstids fängelse. Utskottet instämmer i behovet av ett sådant stärkt samhällsskydd.

När det gäller de invändningar mot lagförslaget i dess helhet som förs fram i motion 2025/26:3901 (C) yrkandena 1 och 2 konstaterar utskottet inlednings­vis att säkerhetsförvaring bygger på utgångspunkten att särskilt återfalls­benägna personer inte ska friges förrän återfalls­risken har minskat samtidigt som frihetsberövandet inte ska pågå under längre tid än vad som är nödvändigt för att upprätthålla samhällsskyddet. Påföljden ska avtjänas i krimi­nal­vårds­anstalt, och verkställ­ig­heten ska utformas på ett liknande sätt som för dem som avtjänar långa tidsbestämda fängelse­straff eller fängelse på livstid. Vid säker­hets­förvaring ska dock ett något större fokus läggas på behand­ling och reha­bili­tering, med hänsyn till påföljdens tidsobestämda och preventiva karaktär. Genom att delta i behand­ling, såsom brotts- och miss­bruks­relaterad program­verksamhet och andra återfallsföre­byggande åtgärder, ska den intagne ges möjlig­het att påverka sin situation och på så sätt aktivt arbeta för föränd­ring till det bättre på ett sådant sätt att det så småningom är möjligt att bevilja tillstånd till villkorad utsluss­ning (dvs. efter minimitidens utgång). Som reger­ingen anför får alltså den som döms till påföljden stora incitament till såväl skötsam­het under anstalts­vistel­sen som delta­gande i åter­fallsföre­byggande arbete.

Utskottet konstaterar vidare att säkerhetsförvaring är så konstruerad att en bedömning av återfalls­risken ska göras vid upprepade tillfällen. Förutom vid påföljdsvalet ska den risken bedömas i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och i ärenden om förlängning av ramtiden. Som framhålls i propo­si­tionen görs riskbedömningar redan i dag inom straffrätten, och det är inte främ­mande för det svenska straff­rätts­liga och straff­processuella systemet att knyta olika åtgärder till en bedöm­ning av återfalls­risk. Dessutom är det före­slagna tillämpningsområdet för den nya påföljden avgränsat till sådana fall där behovet av samhällsskydd är särskilt stort och det finns tydliga indikationer på en hög återfallsrisk. I propo­si­tionen lämnas också vägledning för den risk­bedöm­ning som rätten ska göra. Till detta kommer att rätten som utgångspunkt ska ha tillgång till en särskild risk­utredning från Rättsmedicinal­verket, som är den myndighet som redan ansvarar för utred­ningar om risk för återfall i brott enligt omvandlings­lagen och inför beslut om rättspsykiatrisk vård med sär­skild utskriv­nings­prövning. Regleringen av den särskilda riskutredningens innehåll och det underlag Rättsme­dicinal­verkets uttalande vid domstillfället ska grundas på är utformad på ett liknande sätt som enligt omvandlings­lagen. Som förberedande åtgärd för att Rätts­medici­nal­verket ska kunna hantera de nya ärendena beslutade regeringen också i maj 2025 om ett uppdrag till myndigheten att förbereda verksamheten för de åtgär­der som kan komma att krävas med hänsyn till regeringens avsikt att införa säkerhets­förvaring.

Sammanfattningsvis delar utskottet inte motionärernas uppfattning att lag­förslaget är behäftat med sådana brister att det bör avslås och att en annan slags åtgärd bör utredas och införas i stället.

När det sedan gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 1, om att säker­hetsförvaring enbart ska kunna dömas ut i återfallssituationen och inte i fler­brotts­fallet, vill utskottet anföra följande. I flerbrottsfallet ska den få dömas till säkerhetsförvaring som vid ett och samma tillfälle döms för upp­repad brotts­lighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse. Liksom i återfalls­situationen ställs det upp ytterligare förutsättningar, bl.a. att det finns en påtaglig återfallsrisk. Som framhålls i propositionen är det i många fall när en person döms för upprepade brott närmast en slump att brotten hanteras i en och samma rätte­gång, t.ex. på grund av att brotten inte har upptäckts tidigare. Det kan dock ändå stå klart att den som upprepade gånger begår allvarliga brott visar samma likgiltighet inför rättsordningen som en återfalls­förbrytare gör. Utskottet instäm­mer därför med regeringen och den underliggande utred­ningen om att den som begår upprepade brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ska kunna dömas till säkerhetsförvaring om brottslig­heten är synnerligen allvarlig.

I fråga om yrkande 3 i samma motion, om att en särskild riskutredning alltid ska hämtas in innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, konstaterar utskottet att lagförslaget innebär att en sådan utredning ska hämtas in om det inte är uppenbart obehövligt. I propositionen förtydligas att möjligheten att avstå från att hämta in en särskild riskutredning innan dom meddelas bör tillämpas mycket restriktivt. Som exempel på när det kan framstå som uppen­bart obehövligt att hämta in en sådan utredning nämns att den tilltalade tidigare har avtjänat en säkerhets­förvaring och kort efter att verkställigheten avslutats har återfallit i sådan allvarlig brottslighet som kan ligga till grund för en ny säkerhets­förvaring. Ett annat exempel är att frågan nyligen har aktuali­serats i ett tidigare mål och det därför redan finns en särskild riskutredning som fortfarande är aktuell. Utskottet, som noterar att regeringens förslag om inhäm­tande av riskutredning går längre än den underliggande utredningens förslag om en fakultativ reglering, ansluter sig till lagförslaget även i denna del.

Det som nu har anförts innebär att utskottet tillstyrker regeringens lag­förslag i dess helhet av de skäl som anförs i propositionen samt avstyrker de aktuella följdmotionsyrkandena.

Vidare bedömer utskottet att motionsyrkandena från allmänna motions­tiden får anses tillgodo­sedda genom propositionen. Även dessa motions­yrkanden bör därför avslås.

Motionen

Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning

I kommittémotion 2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) begärs flera tillkännagivanden till regeringen om den framtida utformningen av lag­stift­ningen om säkerhetsförvaring.

Motionärerna vill att regeringen snarast återkommer med förslag på en lagändring som innebär att ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden för säkerhets­förva­ring kon­centreras till en eller ett fåtal domstolar (yrkande 2). Vidare vill motionärerna att regeringen snarast återkommer med förslag på en tydlig brottskatalog över vilka brott som kan leda till säkerhetsförvaring (yrkande 4). Motionärerna vill också att regeringen snarast återkommer med förslag på hur reglerna om förlängning av ramtiden kan anpassas så att de blir mer rättssäkra genom att begränsa möjligheten till förlängning (yrkande 5).

Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen

I kommittémotion 2025/26:3902 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 6 föreslås ett tillkännagivande om att regeringen ska åter­komma med ett lagförslag som tidsbegränsar den nya lagstiftningen om säkerhetsförvaring samt därefter ska utvärdera lagstiftningen innan den eventuellt görs perma­nent.

De nya reglerna om säkerhetsförvaring

Brottstyper som kan leda till säkerhetsförvaring

Enligt det nya regelverket för säkerhetsförvaring kan brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ligga till grund för påföljden, under vissa ytterligare förutsättningar.

När det gäller skälen för denna avgränsning har regeringen i propositionen delat den underliggande utredningens bedömning att en avgränsning bör göras till en viss typ av brottslighet och att vissa kategorier av brott bör pekas ut i lagtexten. Ett annat alternativ skulle enligt regeringen vara att göra direkta hänvisningar till de kapitel och brott som ska kunna leda till säkerhets­förvaring. Vissa brottstyper är dock, menar regeringen, sådana att ett brott under vissa förhållanden är av den karaktären att det bör kunna leda till säker­hetsförvaring, men inte alltid. En sådan hänvisning skulle dessutom behöva bli omfattande för att kunna täcka in alla relevanta brott. Regeringen har därför ansett att det inte är lämpligt eller möjligt att hänvisa till uttryckliga straff­bestämmelser.

Sammantaget har regeringen bedömt att avgränsningen till brott som inne­fattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid – i kombination med lagens krav på att det ska vara fråga om brottslighet av ett visst allvar – med tillräcklig tydlighet avgränsar den nya påföljdens tillämpningsområde.

I propositionens författningskommentar förtydligas att med brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid avses brott mot en annan person. Det kan exempelvis röra sig om mord, misshandel, människo­rov, olaga frihetsberövande, våldtäkt eller andra sexualbrott. Det rör sig alltså, anges det vidare, i huvudsak om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken. Också andra brott där våld, hot om brottslig gärning, frihetsberövande eller fridskränkning ingår som moment i gärningen kan dock vara relevanta, t.ex. rån och grovt rån. Vidare kan även mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse omfattas om det har funnits fara för människors liv eller hälsa.

Förlängning av ramtiden

Enligt reglerna om säkerhetsförvaring får rätten förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. Rätten får också förlänga ramtiden med högst ett år vid varje tillfälle om det behövs för att villkorad utslussning ska kunna genom­föras på ett ändamåls­enligt sätt.

En ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagaren. Kriminalvården ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att ansöka om förlängning, vilket innebär att det är Kriminalvården som ansvarar för att bevaka frågan om förlängning.

Rätten får inte bifalla en ansökan om förlängning som grundar sig på den dömdes återfallsrisk utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Normalt ska det också finnas ett yttrande från Kriminalvården.

Som huvudregel ska ett offentligt biträde förordnas för den dömde, som också har rätt att bli hörd muntligen.

Som skäl för förslaget om förlängning av ramtiden har regeringen i proposi­tionen anfört bl.a. att det ofrånkomligen kommer att förekomma att personer som dömts till säkerhets­förvaring fortfarande har en så hög risk för återfall i allvarlig brottslighet när ramtiden närmar sig sitt slut att han eller hon inte bör friges. För att upprätt­hålla samhällsskyddet genom att motverka att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid bör ramtiden i sådana situationer kunna förlängas. Det kan också i vissa fall finnas ett behov av att förlänga ramtiden för att möjliggöra en ordnad utslussning.

När det gäller möjligheten att förlänga ramtiden på grund av den dömdes återfallsrisk har regeringen instämt i utredningens bedömning att förläng­nings­möjligheten bör tillämpas i undantagsfall och endast när behovet av samhälls­skydd är så starkt att det tydligt motiverar ett fortsatt frihets­berövande. Risken för återfall bör alltså vara avgörande vid prövningen av om ramtiden ska förlängas. Vid bedömningen av återfallsrisken bör enligt propositionen hänsyn tas bl.a. till om det har förelegat omfattande missköt­samhet under verkställighetstiden eller bristande deltagande i återfallsföre­byggande åtgärder. Om återfallsrisken fortfarande är påtaglig kommer det således i många fall att vara absolut nödvändigt med ett fortsatt frihets­berövande, och därmed bör förlängning beslutas.

Forum i ärenden om tillstånd till villkorad utslussning eller förlängning av ramtiden

Enligt det nya regelverket för säkerhetsförvaring ska en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden prövas av allmän domstol. Ansökan ska tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen.

Som skäl för detta har regeringen i propositionen anfört följande (s. 107 f.):

Flera remissinstanser, däribland Domstolsverket, Göta hovrätt och Åklagarmyndigheten anser att prövningen av frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden bör koncentreras till en eller ett fåtal domstolar i likhet med vad som gäller för prövningen av ärenden om omvandling av livstids fängelse, som hanteras av Örebro tingsrätt (se 6 § omvandlingslagen). Regeringen har viss förståelse för den synpunkten. Ordningen enligt omvandlingslagen motiveras främst med att det är fråga om ett relativt litet antal ärenden årligen och att handlägg­ningen bör koncentreras till en domstol för att åstadkomma en enhetlig rättstillämpning (se prop. 2005/06:35 s. 27). Prövningen av frågor om till­stånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kommer emellertid främst att ta sikte på att bedöma den dömdes återfallsrisk, det vill säga samma typ av prövning som ska göras när rätten bestämmer påföljden till säkerhetsförvaring (se avsnitt 5.2). Detta utgör en betydelse­full skillnad jämfört med prövningen i omvandlingsärenden, som på ett mer avgörande sätt skiljer sig från den prövning som görs när rätten bestämmer påföljden till livstids fängelse. De fördelar som kan nås genom att koncentrera prövningen till en eller ett fåtal domstolar gör sig därmed inte gällande på samma sätt när det gäller ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden som vid omvandlingsärenden. Sammantaget anser regeringen inte att det finns tillräckliga skäl för att utse en eller ett fåtal domstolar som ska hantera frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden.

Utskottets ställningstagande

Vissa frågor om lagstiftningens framtida utformning

När det gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 4 konstaterar utskottet att enligt det nya regelverket för säkerhetsförvaring kan brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid ligga till grund för påföljden, under vissa ytterligare förutsättningar. Regeringen har i propositionen redo­visat skälen för denna avgränsning och varför det inte framstår som lämpligt eller möjligt att hänvisa till uttryckliga straffbestämmelser, i enlighet med vad som delvis återges ovan. Vid den slutliga utformningen av avgränsningen har regeringen också följt Lagrådets förslag. Vidare görs det i propositionens för­fatt­nings­kommentar vissa förtydligande uttalanden kopplade till lagtexten. Samman­taget har regeringen bedömt att avgränsningen till brott som inne­fattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid – i kombination med lagens krav på att det ska vara fråga om brottslighet av ett visst allvar – med tillräcklig tydlig­het avgränsar den nya påföljdens tillämpningsområde. Utskottet har inte någon annan uppfattning i frågan och ser därför inte skäl att ändra avgräns­ningen för framtiden. Motionsyrkandet avstyrks därmed.

När det gäller yrkande 2 i samma motion föreskriver de nya reglerna om säkerhetsförvaring att en ansökan om tillstånd till villkorad utslussning eller om förlängning av ramtiden ska prövas av allmän domstol. Ansökan ska tas upp av den tingsrätt inom vars domkrets den anstalt eller det frivårdskontor där den dömde är inskriven är belägen. I propositionen har regeringen ansett att det inte finns tillräckliga skäl för att utse en eller ett fåtal domstolar som ska hantera frågor om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden. Detta har motiverats med att de fördelar som kan nås genom att koncentrera prövningen i dessa ärenden inte gör sig gällande på samma sätt som i omvandlingsärenden. Prövningen av frågor om till­stånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kommer nämligen främst att ta sikte på att bedöma den dömdes återfallsrisk, vilket är samma typ av prövning som rätten ska göra när den bestämmer påföljden till säkerhets­förvaring. Detta utgör en betydelse­full skillnad jämfört med prövningen i omvandlings­ärenden, som på ett mer avgörande sätt skiljer sig från den prövning som görs när rätten bestämmer påföljden till livstids fängelse. Mot denna bakgrund är utskottet inte berett att ta initiativ till att ändra regleringen av forum för framtiden, och motions­yrkandet bör därför avslås.

I fråga om yrkande 5 i samma motion konstaterar utskottet att enligt den nya regleringen får rätten förlänga ramtiden med högst tre år vid varje tillfälle om det är absolut nödvändigt för att avhålla den dömde från att återfalla i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid. I denna del har regeringen instämt i den underliggande utredningens bedöm­ning att förläng­nings­möjligheten bör tillämpas i undantagsfall och endast när behovet av samhälls­skydd är så starkt att det tydligt motiverar ett fortsatt frihets­berö­vande. Risken för återfall bör alltså vara avgörande vid prövningen av om ramtiden ska förlängas. Vid bedömningen av återfallsrisken bör enligt proposi­tionen hänsyn tas bl.a. till om det har förelegat omfattande missköt­samhet under verkställighetstiden eller bristande deltagande i återfalls­före­byggande åtgärder. Om återfallsrisken fortfarande är påtaglig kommer det således, tilläggs det, i många fall att vara absolut nödvändigt med ett fortsatt frihets­berövande, och därmed bör förlängning beslutas.

Vidare konstaterar utskottet i denna del att en ansökan om förlängning av ramtiden prövas av rätten efter ansökan av åklagaren och att det är Kriminal­vården som ska anmäla till åklagaren om det finns skäl att göra en sådan ansökan. Rätten får inte bifalla en ansökan om förlängning som grundar sig på den dömdes återfallsrisk utan att en särskild riskutredning har hämtats in. Normalt ska det också finnas ett yttrande från Kriminalvården och ett offentligt biträde för den dömde, som även har rätt att bli hörd muntligen.

Därmed ser utskottet inte behov av att anpassa reglerna om förlängning av ramtiden för att öka rättssäkerheten, och motionsyrkandet avstyrks därför.

Tidsbegränsning och utvärdering av den nya lagstiftningen

När det gäller motion 2025/26:3902 (MP) yrkande 6 konstaterar utskottet att den nya påföljden säkerhetsförvaring syftar till att fylla en lucka i det svenska påföljdssystemet och att liknande lösningar redan finns i Norge och Danmark samt planeras att införas i Finland. Med hänsyn till detta och till de skäl som utskottet i övrigt har anfört för att anta lagförslaget ser utskottet inte anledning att tidsbegränsa påföljden. Utskottet förutsätter också att regeringen vid en lämplig tidpunkt kommer att låta utvärdera reformen. Detta innebär att motions­yrkandet bör avslås.

 

 

Reservationer

Ställningstagande

Liksom regeringen anser jag att det behövs ett bättre samhällsskydd mot personer som har begått allvarlig brottslighet mot andra personer och som även har en hög återfallsrisk i sådan brottslighet men som inte är aktuella för rätts­psykiatrisk vård eller livstids fängelse. Det är angeläget att rättsväsendet snarast möjligt utrustas med verktyg som kan skydda samhället från dessa indi­vider.

I avsak­nad av ett annat befintligt alternativ anser jag därför att regeringens lag­förslag nu bör antas trots de brister i fråga om rättssäkerhet, proportio­nalitet, likabehandling och ändamålsenlighet som framhålls i motion 2025/26:3901 (C) yrk­ande 1. För att i någon mån lindra bristerna bör dock riksdagen samtidigt ta bort det föreslagna undan­taget från kravet på att hämta in en särskild risk­utredning inför att påföljden bestäms till säkerhets­förvaring. Detta innebär att en särskild riskutredning alltid ska hämtas in innan säkerhets­förvaring döms ut och att det alltså inte ska finnas något undantag för situa­tioner där det är ”uppenbart obehövligt”. Ett sådant undantag riskerar nämligen att leda till en oenhetlig domstolspraxis där tröskeln tillämpas olika.

För att lösa grundproblemet för framtiden på ett mer rättssäkert, proportio­nerligt och träffsäkert sätt behövs det dock en helt annan lösning än säkerhets­förvaring, och riksdagen bör därför också samtidigt med ett antagande rikta ett tillkännagivande till regeringen om detta. Mitt förslag till lösning går ut på en ny särskild tvångsvårdsform – säker­hetsvård i fängelse – som ska kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fäng­else­straff. Detta innebär att gärnings­personen ska dömas till fängelse i vanlig ordning. Därefter kan Kriminal­vården, tillsam­mans med Rättsmedi­cinal­verket, inför frigivning utreda om återfallsrisken i allvarlig brottslighet mot person är så hög att den intagne av säkerhetsskäl inte bör släppas ut och därför bör bli föremål för säkerhetsvård. Säkerhetsvården ska beslutas av en domstol på ansökan av Kriminalvården, som kvarstår som verkställande myn­dig­het med ansvar för behandling och rehabilitering. De farligaste brotts­lingarna blir på så sätt kvar i fängelse. Liksom vid tvångsvård med särskild utskrivnings­prövning ska frågan om säkerhetsvårdens fortgång omprövas regelbundet av domstolen.

Sammanfattningsvis bör riksdagen således dels anta regeringens lagförslag med den ändringen att riksdagen tar bort undantaget från kravet på att hämta in en särskild riskutredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, dels rikta ett tillkännagivande till regeringen om att skyndsamt utreda och införa en ny särskild tvångsvårdsform – säkerhetsvård i fängelse – som ska ersätta säkerhetsförvaring och kunna inträda efter ett sedvanligt avtjänat fängel­se­straff. (Se även res. 4 nedan om att lagstiftningen om säkerhets­förvaring dessutom bör tidsbegränsas och utvärderas.)

 

Ställningstagande

Liksom regeringen ser jag en lucka i dagens lagstiftning och därmed ett behov av ett bättre samhällsskydd mot personer som har en hög återfallsrisk i allvar­lig brottslighet men som inte är aktuella för rättspsykiatrisk vård eller livstids fängelse. Behovet av ett ökat samhällsskydd måste dock tillgodoses på ett sätt som upprätthåller straffrättsliga principer om rättssäkerhet, förutse­barhet, propor­tionalitet och likabehandling. Detta är särskilt viktigt när det som här handlar om ett frihetsberövande som i praktiken motiveras preventivt. Utifrån dessa utgångspunkter är jag beredd att gå med på att regeringens lagförslag nu antas under förutsättning att riksdagen samtidigt åtgärdar vissa brister i det (se även res. 3–4 som gäller lagstiftningens framtida utformning samt tidsbegräns­ning och utvärdering av lagstiftningen).

Till att börja med anser jag att säkerhetsförvaring enbart ska kunna dömas ut i återfalls­situationen och inte i flerbrottsfallet. En central rättssäker­hets­invändning mot den nya påföljden är nämligen att den riskerar att innebära att människor frihetsberövas på obestämd tid i preventivt syfte för brott som ännu inte begåtts och som kanske aldrig skulle begås. Både remissinstanser och Lagrådet har pekat på att återfallsprognoser är osäkra. Den osäkerheten ökar när det handlar om personer som inte tidigare är dömda, vilket i sin tur minskar den straffrättsliga förutsebarheten. Mot den bakgrunden bedömer jag att den mest rättssäkra avgränsningen är att säkerhetsförvaring endast ska kunna dömas ut när en person tidigare faktiskt har dömts för en viss typ av allvarlig brottslighet och sedan återfaller i samma typ av allvarlig brottslighet.

Vidare anser jag att en särskild riskutredning alltid ska hämtas in innan säkerhetsförvaring döms ut och att det alltså inte ska finnas något undantag för situationer där det är ”uppenbart obehövligt”. Ett sådant undantag är nämligen olyckligt vid en så pass ingripande påföljd som bygger på att domstolen ska göra en kvalificerad bedömning av den framtida återfallsrisken. Undantaget riskerar att leda till en oenhetlig domstolspraxis där tröskeln tillämpas olika. Kraven på förutsebarhet och likabehandling kräver att beslutsunderlaget är robust och likartat i domstolarna.

Riksdagen bör därför anta regeringens lagförslag med den ändringen att riksdagen tar bort dels möjligheten att döma till säker­hets­förvaring i flerbrotts­fallet, dels undan­taget från kravet på att hämta in en särskild risk­utredning inför att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.

 

Ställningstagande

Jag har tidigare i betänkandet drivit linjen att regeringens lag­förslag om säker­hets­förvaring nu ska antas med ändringar som åtgärdar vissa brister i det (res. 2). Utöver detta är jag av den uppfattningen att vissa ytter­ligare föränd­ringar av lagstiftningen är påkallade för framtiden.

Till att börja med anser jag att regeringen snarast bör återkomma med förslag på en tydlig brottskatalog över vilka brott som kan leda till säkerhets­förvaring. Kravet på förutsebarhet inom straffrätten medför att det måste gå att förstå vilka gärningar som kan leda till en så ingripande påföljd som säker­hets­förvaring. Den formulering som valts i lagtexten, ”brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid”, är inte tillräckligt tydlig i fråga om avgräns­ning. Visserligen anges det i propositionen exempel på brottstyper (mord, grov misshandel, människorov, våldtäkt m.m.) och att det i huvudsak rör sig om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken. Just formuleringen ”i huvud­sak” samt utrymmet för även andra brott med våld, hot om våld eller frihets­berövande som moment i gärningen skapar dock enligt min mening en risk för godtycke.

Vidare bör regeringen snarast återkomma med förslag på en lagändring som innebär att ärenden om tillstånd till villkorad utslussning och om förlängning av ramtiden kon­centreras till en eller ett fåtal domstolar. Prövningar om vill­korad utslussning och om förlängning kommer nämligen att vara komplexa och dessutom relativt få till antalet enligt de prognoser som gjorts. Flera domstolar har själva lyft fram att det finns en risk att det inte går att bygga upp en stabil kompetens och konsekvent praxis vid alltför få ärenden. För att minska risken för en spretig praxis och för att stärka likvärdigheten och rätts­säkerheten bör prövningarna därför koncentreras till en eller ett fåtal domstolar som ges möjlighet att bygga upp en särskild kompetens på området.

Regeringen bör också snarast återkomma med förslag på hur reglerna om förlängning av ramtiden kan göras mer rättssäkra genom att begränsa möjlig­heten till förlängning. Jag konstaterar nämligen att möjlig­heten att förlänga ramtiden med upp till tre år i taget om det är ”absolut nödvän­digt” på grund av återfallsrisken i praktiken innebär en mekanism för ett mycket långvarigt frihetsberövande som dessutom inte har kunnat förutses på förhand. Som också Lagrådet har påpekat utgör varje förlängning av ramtiden en ytterligare avvikelse från vad som allmänt gäller om propor­tionalitet och likabehandling inom straffrätten. Det är därför min uppfattning att om möjlig­heten att förlänga ramtiden alls ska finnas kvar måste den vara snävt avgrän­sad. En utredning bör följaktligen få i uppdrag att se över frågan. En linje skulle kunna vara att ramtiden får förlängas högst en gång, och endast under synnerligen restriktiva och tydligt angivna förutsätt­ningar. Detta skulle öka förutsebarheten i systemet och minska risken för att säkerhetsförvaring i praktiken blir ett evig­hets­straff.

 

Ställningstagande

Vi anser att regeringen bör åter­komma med ett lagförslag som tidsbegränsar den nya lagstiftningen om säkerhetsförvaring samt därefter bör utvärdera lagstiftningen innan den eventuellt görs permanent. Säkerhets­förvaring inne­bär ju ett skifte i svensk straffrätt genom att den dömde kommer att hållas frihetsberövad längre tid än vad som följer av brottslighetens straffmätnings­värde. Genom sitt preventiva inslag kopplat till återfalls­prognoser utmanar den nya påföljden grundläggande straffrättsliga principer om proportionalitet, lika­behandling och förutsebarhet. När staten inför en så pass ingripande påföljd måste en oberoende utredning säkerställa att reformen fungerar som det är tänkt och inte ger oacceptabla bieffekter innan regleringen permanentas. En utredning skulle därför förslagsvis kunna följa upp 1) om säker­hets­förvaring i praktiken används restriktivt och för den avsedda målgruppen, 2) om tillämp­ningen är likvärdig över hela landet, 3) hur ofta och på vilka grunder ramtiden förlängs, 4) hur riskbedömningarna träffar – inklusive felmarginaler och risken för att personer frihetsberövas under längre tid än nödvändigt – och 5) vilka effekter reformen får för återfallsnivåer och för resurserna till rehabili­tering, behandling och utslussning. Först när det finns ett gediget, oberoende underlag om reformens faktiska konsekvenser bör en permanent ordning kunna övervägas.

 

Särskilt yttrande

Jag är överens med regeringen om att vi måste göra mer för att skydda män­niskor från farliga gärningspersoner som begår upprepade och allvarliga vålds- eller sexualbrott. Frågan har nyligen aktualiserats i flera fruktansvärda fall som gällt mord på kvinnor, och det finns också tidigare, medialt uppmärk­sammade fall som bl.a. handlat om serievåldtäkter.

Ett problem med dagens lagstiftning är att denna typ av gärningspersoner inte automatiskt kan dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivnings­prövning, eftersom det krävs en allvarlig psykisk störning i juridisk bemärk­else för den påföljden. Detta har fått till följd att farliga gärningspersoner döms till tidsbegränsade fängelsestraff och sedan återfaller i brott när straffet är avtjänat.

Det kan konstateras att den nya påföljden säkerhetsförvaring avviker från gällande straffrättsliga principer om att personer ska dömas för faktiskt begångna brott och inte utifrån en återfallsrisk. Jag och mitt parti vill egent­ligen se en reform som innebär att fler farliga gärnings­personer kan dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv­nings­prövning, bl.a. personer som begått allvarliga vålds- eller sexualbrott och har en hög återfallsrisk. I avvaktan på en sådan reform är jag dock beredd att stödja regeringens förslag om säker­hets­förvaring. Jag har därför tidigare i betän­kandet ställt mig bakom lag­förslaget.

I sammanhanget vill jag dock särskilt betona Kriminalvårdens ansvar för att de personer som döms till säkerhets­förvaring får delta i nödvändiga och relevanta behandlingsprogram i syfte att ändra sitt beteende. Jag kommer noga att följa utvecklingen och återkomma med förslag om jag bedömer att det finns ett behov av att utvärdera lagstift­ningen och dess effekter.

 

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

Bilaga 3

Reservanternas lagförslag

Reservation 1 (förslagspunkt 1)

Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken

 

Regeringens förslag

Reservantens förslag

 

33 kap.

3 §

Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). En sådan utred­ning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt.

Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning).

Beslut om att hämta in en särskild riskutredning får bara meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Reservation 2 (förslagspunkt 1)

Ändring i regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken

 

Regeringens förslag

Reservantens förslag

 

33 kap.

1 §

Den som har begått brott som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid får dömas till säkerhetsförvaring, om

1. brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i fyra år eller mer om påföljden hade bestämts till fängelse,

2. brottsligheten utgör återfall efter tidigare brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid och som är av sådant allvar som anges i 1, och

3. han eller hon har dömts till en frihetsberövande påföljd för den tidigare brottsligheten genom en dom som har fått laga kraft.

Till säkerhetsförvaring får även den dömas som vid ett och samma tillfälle döms för upprepad brottslig­het som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, om den brottsligheten är av sådant allvar att han eller hon skulle ha dömts till fängelse i sex år eller mer om påfölj­den hade bestämts till fängelse. För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första eller andra stycket krävs också

För att påföljden ska få bestämmas till säkerhetsförvaring enligt första stycket krävs också

1. att det finns en påtaglig risk för återfall i allvarlig brottslighet som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid, och

2. att det inte är tillräckligt med fängelse på viss tid eller andra åtgärder för att motverka risken för återfall i allvarlig brottslighet.

Påföljden får inte bestämmas till säkerhetsförvaring om det finns skäl att döma till fängelse på livstid eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskriv­ningsprövning.

3 §

Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning). En sådan utred­ning behöver dock inte hämtas in om det är uppenbart obehövligt.

Innan påföljden bestäms till säkerhetsförvaring, ska rätten besluta om att hämta in en särskild utredning med utlåtande om risken för att den tilltalade begår nya brott av allvarligt slag som innefattar angrepp mot annans liv, hälsa, frihet eller frid (särskild riskutredning).

Beslut om att hämta in en särskild riskutredning får bara meddelas om övertygande bevisning har presenterats om att den tilltalade har begått brott som kan leda till att påföljden bestäms till säkerhetsförvaring.