HD01JuU17: Processrättsliga frågor

Justitieutskottets betänkande 2025/26:JuU17

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden om process­rättsliga frågor, bl.a. med hänvisning till pågående arbete.

Motionsyrkandena handlar om hemliga tvångsmedel, delgivning, kart­lägg­ning av säkerhetsrisker kopplade till rättsväsendets lokalförsörjning m.m.

Behandlade förslag

 

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Offentlighet vid ansökan till domartjänst

Utskottets ställningstagande

Ny modell för ersättning för rättegångskostnader i tvistemål

Utskottets ställningstagande

Vissa frågor om hemliga tvångsmedel m.m.

Utskottets ställningstagande

Kostnadsansvar för utländska medborgare i brottmål

Utskottets ställningstagande

Delgivning

Utskottets ställningstagande

Kronvittnen

Utskottets ställningstagande

Inrättande av en särskild resningsdomstol

Utskottets ställningstagande

Överprövning av automatiserade myndighetsbeslut

Utskottets ställningstagande

Kartläggning av säkerhetsrisker kopplade till rättsväsendets lokalförsörjning

Utskottets ställningstagande

Motioner som bereds förenklat

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Vissa frågor om hemliga tvångsmedel m.m., punkt 3 (V, MP)

2. Delgivning, punkt 5 (S)

3. Kartläggning av säkerhetsrisker kopplade till rättsväsendets lokalförsörjning, punkt 9 (V)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden 2025/26

Bilaga 2
Motionsyrkanden som avstyrks av utskottet

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet ca 50 yrkanden i motioner från allmänna motionstiden 2025/26 om olika processrättsliga frågor. Av dessa behandlas ca 30 motionsyrkanden i förenklad ordning eftersom de tar upp samma eller i huvudsak samma frågor som riksdagen har behandlat tidigare under val­perio­den.

Förslagen i motionerna återges i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Motionen

I motion 2025/26:1559 föreslår Cecilia Engström (KD) ett tillkännagivande till regeringen om att domare ska ges möjlighet att ansöka anonymt vid rekry­tering till nya tjänster inom domstolsväsendet. Motionären anför bl.a. att en anonym process skulle säkerställa att bedömningen grundas på meriter och kompetens och inte på ovidkommande hänsyn.

Bakgrund

I regeringsformen (RF) finns vissa grundläggande bestämmelser om utnäm­ningen av ordinarie domare. Enligt RF utnämns ordinarie domare av reger­ingen. Vid utnäm­ningen ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Vidare anges att bestämmelser om grunderna för för­farandet vid utnäm­ningen av ordinarie domare ska meddelas i lag. (Se 11 kap. 6 §.) Sådana förfa­rande­bestämmelser finns i lagen (2010:1390) om utnämning av ordinarie domare. Där framgår att alla ordinarie domarbefatt­ningar ska ledigförklaras innan de tillsätts och att ett skriftligt ansöknings­förfarande ska tillämpas. Ärenden om utnämning av ordinarie domare ska beredas i en statlig nämnd (Domar­nämnden). Nämnden ska lämna motiverade kandidatförslag till regeringen. Regeringen är inte bunden av förslagen, men innan den utnämner någon som inte har föreslagits av nämnden ska nämnden få tillfälle att yttra sig över honom eller henne.

I den proposition som låg till grund för 2010 års lag om utnämning av ordinarie domare föreslogs att sökandens identitet inte skulle omfattas av sekretess vid Domarnämndens handläggning (prop. 2009/10:181 s. 76 f.). Reger­ingen hän­vi­sade i den delen till att den parlamentariskt sammansatta Grundlags­utred­ningen hade föreslagit att ansökningsförfarandet skulle vara helt öppet och att regeringen i propositionen En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80 s. 133–136) hade gjort bedöm­ningen att sökandens identitet inte borde omfattas av sekretess. Skälen för detta var att öppenhets- och demokrati­hänsyn ansågs tala för ett ansök­nings­förfarande där uppgifter om de personer som söker en ledigförklarad anställning är offentliga. Vidare bedömdes argu­men­ten för öppenhet och insyn väga över de farhågor som fanns att ett offentligt rekry­teringsförfarande riskerade att försvåra rekry­teringen. Det som anfördes i propositionen ledde inte till några invändningar vid utskotts­behandlingen av ärendet (bet. 2010/11:JuU3).

Utskottets ställningstagande

Som redovisas ovan finns det en grundlagsreglerad skyldighet att endast fästa avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, vid utnäm­ningen av ordinarie domare. Vidare har lagstiftaren intagit stånd­punkt­en att sökandens identi­tet inte ska omfattas av sekretess vid Domar­nämndens handläggning, med hän­vis­ning till öppenhets- och demokrati­hänsyn.

Därmed ser utskottet inte skäl för någon åtgärd med anledning av motions­yrkandet, som därför bör avslås.

Motionen

I motion 2025/26:120 begär Angelica Lundberg (SD) ett tillkännagivande till regeringen om att se över regelverket för rättegångskostnader i syfte att skydda den vinnande parten från betalningsansvar när ett sådant ansvar ålagts mot­parten. Motio­nä­ren vill låta utreda en ny modell där staten tillfälligt går in och ersätter den vinnande parten för rättegångskostnader som domstolen beslutat att mot­parten ska betala. Därefter tar staten över fordran och kräver in beloppet från den betalningsskyldige.

Bakgrund

För tvistemål som handläggs av allmän domstol enligt reglerna i rättegångs­bal­ken (RB) gäller i fråga om rättegångskostnader som utgångspunkt att den förlo­rande parten ska ersätta den vinnande partens kostnader. För vissa måltyper och i vissa situationer får domstolen i stället förordna att vardera parten ska bära sina egna kostnader. Bestämmelser om hur domstolen ska besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna och hur de i övrigt ska hanteras av domstolen finns i 18 kap. RB.

I mål om vårdnad, boende eller umgänge gäller särskilda regler om rätte­gång­skostnader jämfört med vanliga tvistemål (6 kap. 22 § föräldra­bal­ken). Huvudregeln är att vardera parten ska bära sin rättegångskostnad, dvs. oavsett utgången i målet. I vissa fall kan dock en part bli skyldig att helt eller delvis ersätta motparten för hans eller hennes rättegångskostnad. Så är fallet om parten har gjort sig skyldig till illojal eller försumlig processföring eller om det annars finns särskilda skäl.

Om den som har ålagts betalningsskyldighet i en dom eller ett beslut inte fullgör den förpliktelsen frivilligt, kan borgenären ansöka om verkställighet av domen eller beslutet hos Kronofogdemyndigheten. Bestämmelser om verk­ställ­ig­het finns främst i utsökningsbalken. Betalningsskyldighet verkställs genom utmätning. Utmätning innebär att egendom som tillhör eller anses tillhöra gäldenären tas i anspråk och används för betalning av hans eller hennes skuld. Det går att utmäta såväl lös som fast egendom. En särskild verkställig­hetsform är utmätning av lön, som innebär att en viss del av gäldenärens lön hålls inne och redovisas direkt till Krono­fogde­myndigheten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet är inte berett att föreslå något initiativ från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet, som därför avstyrks.

Motionerna

I kommittémotion 2025/26:504 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) begärs tillkännagivanden till regeringen om att genom regelbunden utvärdering säker­ställa att hemliga tvångsmedel tillämpas rättssäkert och propor­tionerligt (yrkande 1) och om att ny lagstiftning om hemliga tvångs­medel alltid ska möta högt ställda krav på rättssäkerhet (yrkande 2).

I motion 2025/26:3027 av Noria Manouchi (M) yrkande 15 begärs ett tillkän­na­givande till regeringen om att se över möjligheten att ge utökade befogen­heter för spårning av internetaktivitet hos den som begår sexualbrott mot barn. Motionären anför att det för att bekämpa internetbaserade sexualbrott mot barn krävs att rättsväsendet ges effektiva verktyg, vilket bl.a. innebär att spårnings­möjligheter för internetaktivitet kan behöva utökas.

Regleringen av hemliga tvångsmedel

Hemliga tvångsmedel kan i dag användas i olika skeden av det brottsbekäm­pande arbetet, både för att förebygga, förhindra eller upptäcka allvarlig brotts­lig verksamhet i underrättelseverksamhet (s.k. preventiva tvångsmedel) och för att utreda brott i en förundersökning.

Bestämmelser om hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig rumsavlyssning som tvångsmedel vid utredning av brott finns i 27 kap. rättegångsbalken (RB). Bestämmelser om hemlig dataavläsning finns i lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning, och bestämmelser om användning av hemliga tvångsmedel i preventivt syfte finns i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott (preventivlagen). Regler om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i underrättelseverk­samhet finns i lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brotts­bekämpande myndigheternas underrättelseverk­samhet (inhämtnings­lagen).

Under de senaste åren har flera reformer som syftat till att förbättra möjligheterna att använda hemliga och preventiva tvångsmedel genomförts. Bland annat trädde den 1 oktober 2023 ett antal lagändringar i kraft som ökade möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel enligt bl.a. RB, preventiv­lagen och lagen om hemlig dataavläsning (prop. 2022/23:126, bet. 2022/23:JuU31, rskr. 2023/24:2). Vidare övergick den 1 april 2025 lagen om hemlig dataavläsning från att vara en tidsbegränsad reglering till en permanent sådan (prop. 2024/25:51, bet. 2024/25:JuU21, rskr. 2024/25:149.) Lagen ändra­des också innehållsmässigt bl.a. på så sätt att hemlig dataavläsning numera får användas i fler fall än tidigare i syfte att utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och att s.k. överskotts­information som har kommit fram vid hemlig dataavläs­ning får användas för andra ändamål. Reformen föranleddes bl.a. av att en komplex digital infrastruktur ofta används vid brott som helt eller delvis genomförs över internet, t.ex. internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn, och att det i takt med den digitala utvecklingen har blivit vanligare att digital kommunikation sker med information i krypterad form.

De hemliga tvångsmedlen intar en särställning bland de straffprocessuella tvångsmedlen eftersom den som tvångsmedlet riktas mot är ovetande om tvångsmedelsanvändningen. I de allra flesta fall ska dock domstolen utse ett offentligt ombud i ärendet (27 kap. 26–30 §§ RB, 16 § lagen om hemlig dataavläsning och 6 § tredje stycket preventivlagen). Det offentliga ombudet är motpart till åklagaren vid sammanträden inför domstolen och har till uppgift att bevaka enskildas rätt och integritetsintressen i allmänhet. Det offentliga ombudet ska lyfta fram alla aspekter och ska också bevaka att de grund­läggande principerna för tvångsme­dels­användning följs. Det offentliga ombudet ska ha tillgång till allt material som ligger till grund för domstolens prövning. Han eller hon har möjlighet att yttra sig i ärendet och har rätt att överklaga domstolens beslut.

Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden har i uppdrag att utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel. Tillsynen ska särskilt syfta till att säkerställa att verksamheten bedrivs författ­nings­enligt. Nämnden får uttala sig om konstaterade förhållanden och sin uppfattning om behov av förändringar i verksamheten och ska verka för att brister i en lag eller annan författning avhjälps. (Se 1 och 2 §§ lagen [2007:980] om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet.)

Vidare redovisar regeringen, i enlighet med riksdagens önskemål, sedan 1983 årligen i en skrivelse till riksdagen hur reglerna om hemliga tvångsmedel har tillämpats under det gångna året (bet. 1981/82:JuU54, rskr. 1981/82:298).

Förslag till EU-förordning om att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp

EU-kommissionen presenterade i maj 2022 ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av regler för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn (COM(2022) 209). Syftet med förslaget är att förebygga och bekämpa lagring och spridning av sexuellt övergrepps­material samt kontaktsökning med barn i sexuella syften (gromning) i elektro­niska kommunikationer och digitala tjänster. Bland annat införs skyldigheter för värdtjänster och interpersonella kommunikationstjänster att genomföra riskbedömningar, vidta riskminimerande åtgärder och rapportera sexuella övergrepp mot barn som de får kännedom om. Om det efter vidtagna åtgärder fortsatt bedöms finnas en signifikant eller förutsägbar risk för att tjänsten används för spridning eller lagring av övergreppsmaterial och tjänsten inte själv vidtagit åtgärder för att förhindra detta, ska en s.k. spårningsorder som sista åtgärd kunna riktas mot en kommunikations- eller lagringstjänst. En spårningsorder innebär i korthet att utsedda myndigheter, efter en rättslig prövning av domstol eller en oberoende myndighet, under en begränsad tid kan avkräva att övergreppsmaterial aktivt spåras av kommunikations- eller lagringstjänsten. Med detta avses att genom it-verktyg ”filtrera” tjänsterna för att specifikt identifiera förekommande övergreppsmaterial.

Förslaget innebär också att ett europeiskt centrum för att förebygga och motverka sexuella övergrepp mot barn (EU-centrumet) ska inrättas. EU-centrumet ska samordna, underlätta och stödja genomförandet av förord­ningen, särskilt i samband med tjänsteleverantörernas skyldigheter att upptäcka sexuella övergrepp mot barn online, rapportera sådant material och ta bort det.

Förordningen har varit föremål för mycket diskussion och är fortsatt under förhandling.

Frågesvar

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) anförde i ett skriftligt frågesvar den 13 november 2024 om sexuell utpressning av barn via internet (fr. 2024/25:412) följande:

[…] har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att förhindra att barn utsätts för sexuell utpressning i ekonomiskt syfte via internet.

Regeringen tar sexualbrott mot barn på största allvar. Barn som faller offer för sexualbrott utsätts för en allvarlig integritetskränkning och drabbas ofta av långvarigt, ibland livslångt, lidande.

Sexualbrott mot barn sker ständigt i nya sammanhang och på nya sätt. Inte minst internet och sociala medier har fört med sig en utveckling som innebär nya möjligheter för gärningsmän att begå dessa brott. Sexuell utpressning av barn är ett tydligt exempel på en sådan utveckling.

I regleringsbrevet för 2024 fick Brottsoffermyndigheten i uppdrag att följa upp tidigare informationsinsatser för personer som har utsatts för brott på nätet. Uppdraget, som ska redovisas den 5 juni 2026, ska bidra till att förebygga våld i ungas nära relationer samt minska utsattheten för sexuell exploatering i digitala miljöer. Polismyndigheten har också tagit fram utbildningsmaterialet Delbart för att öka kunskapen om och före­bygga sexualbrott mot barn på nätet. Materialet tar upp var gränsen går för vad som är brottsligt när det gäller att ta, ha och dela nakenbilder på nätet.

När det gäller utredning av brott har möjligheterna att använda hemliga tvångsmedel för att utreda flera olika sexualbrott mot barn förbättrats fr.o.m. den 1 oktober 2023. Jag ser fram emot att se vilka effekter dessa möjligheter har inneburit i praktiken för att bekämpa sexualbrott mot barn.

En annan viktig åtgärd som regeringen har vidtagit är beslutet från maj i år att utreda en lagreglering av provokation. Provokation är en polisiär arbetsmetod som kan vara värdefull för att bekämpa sexualbrott online, men det finns inte någon uttrycklig reglering som rör användandet av arbetsmetoden. Syftet med utredningen är att stärka de brottsbekämpande myndigheternas förmåga. Utredningen ska redovisas i november nästa år.

För att effektivt kunna förebygga och bekämpa internetrelaterade sexualbrott mot barn är det också viktigt att det internationella samarbetet förbättras. Inom EU pågår det förhandlingar dels om en förordning som syftar till att skapa nya befogenheter för behöriga myndigheter att agera i onlinemiljön, dels om en revidering av EU:s straffrättsliga direktiv rörande sexualbrott mot barn.

Sedan den 17 februari 2024 tillämpas vidare fullt ut EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster, den s.k. Digital Services Act (DSA). Enligt DSA måste onlineplattformar som kan användas av minder­åriga säkerställa att deras tjänster har en hög nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga. Skyddet av minderåriga online är en viktig fråga i den genomförande- och tillsynsverksamhet som nu utvecklas både nationellt och på EU nivå. Den nya skyldigheten enligt DSA för online­aktörer att tillhandahålla mekanismer för anmälan och åtgärder som innebär också att möjligheterna att få bort olagligt innehåll har ökat.

Jag följer noga den oroande utvecklingen av internetrelaterade sexualbrott mot barn och vidtar åtgärder för att mer effektivt förebygga och bekämpa denna allvarliga brottslighet samt för att stödja och skydda brottsoffren.

Utredningen om hemliga och preventiva tvångsmedel

Regeringen gav den 20 februari 2025 en särskild utredare i uppdrag att göra en rättslig och systematisk översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel i syfte att åstadkomma en mer effektiv och tydlig reglering och att förbättra möjligheterna att använda tvångsmedlen i brottsbekämpningens olika faser (dir. 2025:12). Utredaren ska bl.a.

•       utvärdera tillämpningen av de utökade möjligheterna att använda hemliga och preventiva tvångsmedel och kartlägga den nytta som dessa inneburit för brottsbekämpningen i stort

•       ta ställning till om de under viss tid utökade möjligheterna att använda preventiva tvångsmedel, vilka bl.a. innebär att hemlig avlyssning och övervakning kan användas för att förhindra särskilt allvarlig brottslighet inom kriminella nätverk, ska fortsätta att gälla utan tidsbegränsning

•       göra en analys av den samlade regleringens konsekvenser för den personliga integriteten

•       ta ställning till hur myndigheternas och regeringens årliga redovisning av användningen av hemliga och preventiva tvångsmedel ska ske, i ljuset av den senaste tidens reformer

•       analysera behovet och nyttan av samt föreslå en möjlighet att störa och avbryta pågående brott eller brottslig verksamhet i cybermiljö, eller vidta andra jämförbara åtgärder i sådan miljö, i syfte att förbättra de brotts­bekäm­pande myndigheternas samlade förmåga att ingripa mot sådan brottslighet

•       lämna nödvändiga författningsförslag och vid behov förslag på andra åtgärder.

Uppdraget ska redovisas senast den 29 maj 2026.

I kommittédirektiven framhåller regeringen i fråga om enskildas grund­läggande fri- och rättigheter bl.a. två saker som är nödvändiga när det införs utökade möjligheter att använda hemliga och preventiva tvångsmedel. Det är att utifrån det specifika ändamål som ska uppnås med åtgärden dels kartlägga behovet och den förväntade nyttan av åtgärden, dels se till att regle­ringen utformas på ett sådant sätt att såväl den enskilda åtgärden som den samlade inverkan av tvångsmedel innebär en proportionerlig inskränkning av grund­läggande fri- och rättigheter. Förslagen måste också, tilläggs det, vara fören­liga med högt ställda krav på rättssäkerhet.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade våren 2024 motsvarande motionsyrkanden som de som nu är aktuella i motion 2025/26:504 (MP) yrkandena 1 och 2. Motions­yrkan­dena avstyrktes då bl.a. med motiveringen att utskottet utgår från att reger­ingen i varje lagstiftningsärende på tvångsmedelsområdet säkerställer att den lagstiftning som föreslås uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet och att reger­ingen gör en noggrann avvägning mellan de brottsbekämpande myndig­heternas behov av nya verktyg och tvångsmedelslagstiftningens påverkan på grundläggande fri- och rättigheter. Att lagstiftningen i flera fall är tids­begrän­sad innebär också, tillade utskottet, att det finns möjlighet att utvärdera den och överväga förändringar innan man tar ställning till om reglerna ska perma­nen­tas. Vidare lyfte utskottet fram att regeringen hade uppmärksammat be­hovet av att göra en samlad utvärdering av regelverket.

Riksdagen följde utskottets förslag.

Utskottets ställningstagande

När det gäller motion 2025/26:504 (MP) yrkandena 1 och 2 konstaterar utskottet inledningsvis att de hemliga tvångsmedlen intar en särställning bland de straffprocessuella tvångsmedlen, eftersom den som tvångsmedlet riktas mot är ovetande om tvångsmedelsanvändningen. I de allra flesta fall ska dock dom­stolen utse ett offentligt ombud i ärendet som har till uppgift att bevaka en­skildas rätt och integritetsintressen i allmänhet. Vidare har Säkerhets- och integri­tets­skyddsnämnden i uppdrag att utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel. Dessutom redovisar reger­ingen, i enlighet med riksdagens önskemål, sedan 1983 årligen i en skrivelse till riksdagen hur reglerna om hemliga tvångsmedel har tillämpats under det gångna året.

Utskottet utgår, på samma sätt som tidigare, från att reger­ingen i varje lagstiftningsärende på tvångsmedelsområdet säkerställer att den lagstiftning som föreslås uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet och att reger­ingen gör en noggrann avvägning mellan de brottsbekämpande myndig­heternas behov av nya verktyg och tvångsmedelslagstiftningens påverkan på grundläggande fri- och rättigheter. Att lagstiftningen i flera fall är tids­begränsad innebär också att det finns möjlighet att utvärdera den och överväga förändringar innan man tar ställning till om reglerna ska permanentas. Vidare har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att göra en rättslig och systematisk översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel, och i kommittédirektiven betonas de grundlägg­ande kraven på proportionalitet och rättssäkerhet. I uppdraget ingår bl.a. att göra en analys av den samlade regleringens konse­kvenser för den personliga integriteten och att ta ställning till hur myndig­heter­nas och regeringens årliga redovisning av användningen av hemliga och preventiva tvångsmedel ska ske, i ljuset av den senaste tidens reformer. Upp­dra­get ska redovisas senast den 29 maj 2026.

Därmed ser utskottet fortfarande inte skäl för riksdagen att göra några sådana tillkännagivanden som efterfrågas i de aktuella motionsyrkandena, som därför avstyrks.

Mot bakgrund av pågående arbete både nationellt och på EU-nivå är utskottet inte heller berett att föreslå någon åtgärd med anledning av motion 2025/26:3027 (M) yrkande 15. Även detta motionsyrkande bör därför avslås.

Motionerna

I motion 2025/26:2415 yrkande 1 begär Pia Trollehjelm (SD) ett tillkänna­givande till regeringen om att utländska medborgare som döms för brott i svenska domstolar ska åläggas att själva stå för sina advokat- och rättegångs­kostnader när domen vunnit laga kraft.

I yrkande 2 i samma motion begärs också ett tillkänna­givande om att regeringen ska utreda möjligheten att, i de fall den dömde inte själv kan täcka sina kostnader, överföra dessa till den dömdes hemland. Ett liknande förslag läggs fram i motion 2025/26:2414 av Pia Trollehjelm (SD) yrkande 2.

Bakgrund

Svenska domstolar är behöriga att döma över brott som har begåtts i Sverige (2 kap. 1 § brottsbalken). När rättegången hålls i en svensk domstol är rätte­gångs­balkens (RB) regler om offentliga försvarare och rättegångs­kostnader tillämpliga.

Förutsättningarna för att en offentlig försvarare ska utses regleras i 21 kap. 3 a § RB. En offentlig försvarare ska på begäran utses för en person som är anhållen eller häktad. En offentlig försvarare ska också på begäran utses för den som är misstänkt för ett brott där det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader. Därutöver ska en offentlig försvarare utses om det är tveksamt vilken påföljd som ska väljas och det finns anledning att döma till någon annan påföljd än böter, villkorlig dom eller sådana påföljder i förening. Även utredningen om brottet kan göra att den misstänkte är i behov av en försvarare. Om det i övrigt finns särskilda skäl med hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden eller till det som målet rör ska en offentlig försvarare också utses. Om en misstänkt inte har fyllt 18 år ska en offentlig försvarare utses oavsett vilket brott det är fråga om såvida det inte är uppenbart att den unge saknar behov av försvarare (24 § lagen [1964:167] med särskilda bestäm­melser om unga lagöverträdare).

Ansvaret för rättegångskostnader i brottmål regleras i 31 kap. RB. Reglerna om den dömdes återbetalningsskyldighet i sådana mål skärptes den 1 mars 2024 för att täcka mer av statens kostnader på området (prop. 2023/24:46, bet. 2023/24:JuU8, rskr. 2023/24:127). I 31 kap. 1 § RB anges att om den tilltalade döms för brottet i ett mål där åklagaren för talan ska den tilltalade ersätta staten för det som har betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Den tilltalade ska också ersätta staten för kostnaden för att hämta honom eller henne till rätten och för kostnaden för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser honom eller henne och som har gjorts för utredning om brottet. Den tilltalade är som huvudregel inte skyldig att betala mer av kostnaden för försvararen än ett belopp som är dubbelt så stort som vad han eller hon skulle ha fått betala i rätts­hjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Det som sägs i den lagen om kostnader för rätts­hjälps­biträde gäller i stället kostnader för offentlig försvarare. Hur rätts­hjälps­avgiften beräknas framgår av 23 och 38 §§ rättshjälpslagen. Återbetal­nings­skyldig­heten avser därmed vissa procent av kostnaderna för den offentliga försvara­ren. Den som har ett ekonomiskt underlag som överstiger 260 000 kronor kan inte få rättshjälp (6 § rättshjälps­lagen). En tilltalad som fälls enligt åtalet och har ett ekonomiskt underlag som överstiger det beloppet ska därför ersätta hela kostnaden för den offentliga försvararen, om det inte finns skäl för jämkning enligt 31 kap. 1 § fjärde stycket RB. Enligt den bestäm­melsen får det belopp som den tilltalade ska betala sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda skäl med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes personliga och ekonomiska förhållanden.

Utskottets ställningstagande

Regelverket för en tilltalads kostnadsansvar i brottmål vid fällande dom redo­visas ovan. Utskottet finner inte skäl att föreslå att riksdagen tar något initiativ med anledning av de aktuella motionsyrkandena, som därför bör avslås.

Motionerna

I kommittémotion 2025/26:3586 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 100 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning av nuva­rande delgivningsregler för att bl.a. kriminalisera att hålla sig undan. Motio­nä­rerna hänvisar till en hemställan från Kronofogdemyndigheten, Domstolsverket och Försäkringskassan om att utreda förbättrade möjligheter till delgivning, och motionärerna anser att man samtidigt bör se över möjlig­heterna att kriminalisera att hålla sig undan delgivning samt möjligheten att frysa preskriptionstiden för brott under delgivningsperioden.

I motion 2025/26:1706 föreslår Staffan Eklöf (SD) ett tillkännagivande till regeringen om att ett intyg som möjliggör förenklad delgivning ska gälla längre tid än i dag och för flera mål under den tiden samt att regeringen ska återkomma till riksdagen med ett förslag.

Bakgrund

De olika delgivningssätten

I delgivningslagen (2010:1932) regleras vilka delgiv­nings­former som finns och när delgivning ska anses ha skett. Delgivning enligt den lagen sker genom delgivningssätten

•       vanlig delgivning

•       muntlig delgivning

•       förenklad delgivning

•       särskild delgivning med juridisk person

•       stämningsmannadelgivning

•       kungörelsedelgivning

•       tillgänglighetsdelgivning.

De olika delgivningsformerna kan komma till användning under vissa närmare angivna förutsättningar som kan skilja sig åt för bl.a. olika typer av mål (se även 33 kap. 4–8 §§ rättegångsbalken, förkortad RB). De delgivningssätt som kan användas för delgivning av stämning och andra handlingar i brottmål är vanlig delgivning, förenklad delgivning, stämningsmannadelgivning och tillgänglighetsdelgivning.

Ny lagstiftning om snabbare lagföring av brott

I januari 2023 infördes nya bestämmelser i bl.a. RB och delgivningslagen som möjliggjorde ett permanent snabbförfarande i brottmål och som även i övrigt syftade till en snabbare lagföring av brott (prop. 2021/22:279, bet. 2022/23:JuU2, rskr. 2022/23:16). Lagändringarna innebar bl.a.

•       att tillgänglighetsdelgivning övergick från en försöksverksamhet till att bli ett permanent delgivningssätt och utvecklades till att även innefatta hand­lingar som är omedelbart tillgängliga

•       förenklad delgivning i fler fall

•       uppdelad handläggning av åtal och därmed deldom i större omfattning

•       snabbare delgivning av misstanke mot den som är under 18 år.

Ny lagstiftning om bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden

I juli 2024 infördes lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder, och samtidigt gjordes ändringar i bl.a. RB (prop. 2023/24:108, bet. 2023/24:JuU26, rskr. 2023/24:216). Den nya regleringen syftade bl.a. till att ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre verktyg för att snabbt och effektivt kunna hitta eftersökta personer. Genom de nya reglerna har det blivit möjligt att använda hemliga tvångsmedel i syfte att lokalisera personer som håller sig undan eller har avvikit från ett beslut om anhållande eller häktning eller från verkställighet av ett straff.

Ny lagstiftning om straffrättslig preskription

I april 2025 infördes nya regler i brottsbalken om straffrättslig preskription (prop. 2024/25:59, bet. 2024/25:JuU22, rskr. 2024/25:150). Den nya regler­ingen innebär i huvudsak att

•       alla brott som har livstids fängelse i straffskalan undantas från preskription

•       preskriptionstiderna för allvarliga brott har förlängts

•       preskriptionstiden vid grov fridskränkning och hedersförtryck mot ett barn ska räknas från den dag då målsäganden fyller eller skulle ha fyllt 18 år

•       utdömda fängelsestraff inte preskriberas.

Svar på interpellation

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) hänvisade den 11 februari 2025 i ett inter­pellationssvar om delgivning och preskription av brott (ip. 2024/25:351) till den ovan redovisade nya lagstiftningen om snabbare lagföring av brott, om bättre möjligheter att verkställa frihetsberövanden och om straffrättslig pre­skrip­tion samt anförde bl.a. följande i frågan om delgivning:

När det gäller delgivning har regeringen redan initierat ett sådant arbete. Bland annat har vi för avsikt att tillsätta en utredning som till exempel ska se över möjligheterna till effektivare delgivning, och det innefattar även frågan om digital delgivning. Frågan om att kriminalisera att hålla sig undan delgivning och frågan om att frysa preskriptionstiden under del-givningsperioden kommer att tas om hand i kommande processer.

För mig och regeringen är det en självklarhet att kriminella inte ska kunna slippa straff genom att hålla sig undan, och det är förstås välkommet att fler partier är engagerade i de frågorna.

– – –

 

Om jag får föra tillbaka diskussionen till samhällsproblemen kan jag kon-statera att det som jag nu aviserar är att vi arbetar ordentligt med de förslag som lagts fram i den hemställan som mycket riktigt har kommit från ett antal myndigheter. Det handlar om ganska ingripande och viktiga reformer om delgivning.

Det handlar om att man ska kunna sköta delgivning på statliga service-kontor och begära biträde av andra myndigheter för att kunna genomföra delgivningar. Det handlar om tillgänglighet för delgivning som ett villkor för vissa utbetalningar från välfärdssystemen. Det handlar också om att på olika sätt utveckla funktionaliteten på olika plattformar där dessa frågor hanteras.

Vi har bestämt exakt hur dessa frågor kommer att tas om hand i den utredning som vi avser att tillsätta. Jag kommer inte att i dag redovisa klockslaget för detta, utan den informationen tänker jag dela när vi gör det. Det råder dock ingen tvekan om att arbete pågår i ljuset av den hemställan som nämndes tidigare.

Teresa Carvalho efterfrågade min viljeinriktning vad gäller de andra frågorna, alltså frysning av preskription och kriminalisering av att hålla sig undan. Jag tycker att de problem som belyses är av det slaget att viljan måste vara att komma åt dem. Exakt hur vi ska komma åt dem är möjligtvis någonting som återstår att se, men att både frysning av preskription och kriminalisering är möjliga vägar framåt är jag beredd att säga på ort och ställe.

Jag ska återkomma till exakt på vilket sätt vi nu arbetar med frågorna och avser att komma tillbaka till dem så att riksdagen kan få ett genom-arbetat underlag att ta ställning till vad det lider.

Utskottets ställningstagande

När det gäller motion 2025/26:3586 (S) yrkande 100 har det, som redovisas ovan, under senare år införts ny lagstiftning om snabbare lagföring av brott med bl.a. ökade möjligheter till tillgänglighetsdelgivning och förenklad delgiv­ning samt lagstiftning om bättre möjligheter att verkställa frihets­berö­vanden. Vidare har reglerna om straffrättslig pre­skrip­tion skärpts i ett antal hänseenden. Justitieministern har i ett interpellationssvar berört den hem­ställan om delgiv­ning som motionärerna tar upp och förklarat att reger­ingen har initierat ett arbete i ljuset av hemställan. Bland annat har regeringen för avsikt att tillsätta en utredning som t.ex. ska se över möjlig­heterna till effektivare delgivning, och det innefattar även frågan om digital delgivning. Frågan om att krimi­nali­sera att hålla sig undan delgivning och frågan om att frysa preskriptionstiden under delgivningsperioden kommer enligt ministern att tas om hand i kommande processer, och det är för honom och regeringen en självklarhet att kriminella inte ska kunna slippa straff genom att hålla sig undan.

Mot den redovisade bakgrunden är utskottet inte berett att föreslå någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av det aktuella motionsyrkandet, som därför avstyrks.

Med hänsyn till pågående arbete på området ser utskottet inte heller skäl för ett sådant tillkännagivande som efterfrågas i motion 2025/26:1706 (SD). Även det motionsyrkandet bör därför avslås.

Motionen

I motion 2025/26:24 föreslår Josef Fransson (SD) ett tillkännagivande om att regeringen, i samband med den utredning av kronvittnessystemet som aviseras i det s.k. Tidöavtalet, bör låta utreda straffreduktion för kronvittnen som läm­nar landet.

Bakgrund

I juli 2022 infördes i 29 kap. 5 a § andra stycket brottsbalken en möjlighet till strafflindring för dem som medverkar i utredningen av någon annans brott (s.k. kron­vittnen). Möjligheten infördes för att öka incitamenten för misstänkta och tilltalade att samarbeta med de brotts­bekämpande myndigheterna (prop. 2021/22:186, bet. 2021/22:JuU35, rskr. 2021/22:347). I samma lagstiftnings­ärende riktade riksdagen också ett tillkännagivande till regeringen om att ett kronvittnessystem ska införas som innebär att en misstänkt kan garanteras den straffreduktion som åklagaren erbjuder. Enligt den införda regleringen är domstolen nämligen inte bunden av åklagarens förslag till straffreduktion.

I Tidöavtalet (s. 18) beskrivs hur Sverigedemokraterna, Moderaterna, Krist­demokraterna och Liberalerna i ett samarbetsprojekt om kriminalitet kommer att utarbeta och genomföra politiska reformer för att bekämpa och förebygga brott samt öka tryggheten under valperioden 2022–2026. Under rubriken Mönsterbrytande åtgärder för att stoppa gängen anförs bl.a. att ett system med anonyma vittnen ska införas och att samma utredning även uppdras att analysera tillämpningen av kronvittnessystemet och överväga om domstolen ska vara bunden av en åklagares yrkande om vilken straffreduktion som ett kronvittne ska få.

Utredningen om Anonyma vittnen fick i december 2022 bl.a. i uppdrag att undersöka hur reglerna om strafflindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott har fungerat i praktiken och analysera om reformen har gett önskat resultat i fråga om effektivitet och rättssäkerhet samt ta ställning till om åklagarens förslag till strafflindring bör bli bindande för domstolen (dir. 2022:141). Uppdraget omfattade att, oavsett ställningstagande, lämna ett förslag på hur en sådan reglering kan utformas. Utredningen redovisade i juni 2024 uppdraget i betän­kandet En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess (SOU 2024:51). Betänkandet har remitterats, och en proposi­tion är aviserad till den 3 mars 2026 i regeringens propositionsförteckning för våren 2026.

Utskottets ställningstagande

Som redovisas ovan har en utredning bl.a. undersökt hur reglerna om straff­lindring vid medverkan i utredningen av någon annans brott har fungerat i praktiken samt lämnat vissa förslag. Utskottet ser inte skäl för någon åtgärd med anledning av motionsyrkandet, som därför avstyrks.

Motionen

I motion 2025/26:92 begär Josef Fransson (SD) ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga att utreda införandet av en resningsdomstol. Motio­nären anför bl.a. att möjligheten till resning för den som anser sig vara felaktigt dömd är mycket liten och att resning beviljas endast i undantagsfall.

Bakgrund

När en brottmålsdom inte (längre) kan överklagas får den laga kraft. Den fråga som har avgjorts genom den lagakraftvunna domen kan i princip inte bli före­mål för en ny rättegång. Detta uttrycks på så sätt att domen har rättskraft. Principen om att en dom som fått laga kraft är orubblig – orubblig­hets­principen – kommer för brottmålsdomars del till uttryck i 30 kap. 9 § rätte­gångs­balken (RB). Orubblighetsprincipen är dock inte undantagslös. En ny prövning av domen kan komma till stånd om en domstol beviljar resning, beslutar om återställande av försutten tid eller bifaller en klagan över domvilla. Dessa s.k. särskilda (extraordinära) rättsmedel, som aktualiseras när en dom som fått laga kraft framstår som felaktig av något skäl eller när tiden för överklagande försuttits, kan sägas utgöra den sista rättssäkerhetsgarantin.

Resningsinstitutet, som regleras i 58 kap. RB, avser i första hand materiella fel i domen. Enligt 58 kap. 4 § första stycket RB är hovrätten rätt instans för en ansökan om resning om den lagakraftvunna domen har med­delats av en tingsrätt, och i annat fall är Högsta domstolen den rätta instansen.

Förutsättningarna för att bevilja resning till fördel för den tilltalade regleras i 58 kap. 2 § RB. Enligt den paragrafen får resning beviljas om

1. en ledamot av rätten, en anställd vid domstolen eller åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till ett brott eller en tjänsteförseelse, eller om ett ombud, en ställföreträdare eller en försvarare med avseende på målet har gjort sig skyldig till ett brott och brottet eller tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på målets utgång
2. en lagfaren domare eller åklagaren har varit jävig och det inte är uppenbart att jävet har saknat betydelse för målets utgång
3. en skriftlig handling som åberopats som bevis har varit falsk eller om ett vittne, en sakkunnig eller en tolk har lämnat en osann uppgift eller förtigit sanningen och detta kan antas ha inverkat på utgången
4. sökanden åberopar en omständighet eller ett bevis som inte har lagts fram tidigare och som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att en mildare straffbestämmelse hade tillämpats, eller om det med hänsyn till vad som åberopas och i övrigt förekommer finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har begått det brott som han eller hon har dömts för
5. sökanden åberopar utredning som inte har lagts fram tidigare och som sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade bedömts vara yngre än vad rätten utgått ifrån och detta i sin tur sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade dömts till en lindrigare eller mindre ingripande påföljd, eller till en annan utgång i utvisningsfrågan eller
6. den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag.

År 2012 beslutade riksdagen om lagändringar som syftade till att öka rätts­säkerheten och förutsebarheten för den enskilde i samband med resning i brottmål (lagstiftningsärendet om resningsförfarandet i brottmål: prop. 2011/12:156, bet. 2012/13:JuU3, rskr. 2012/13:29). Genom lagändring­arna, som trädde i kraft i januari 2013, infördes bestämmelser om att åklagaren under vissa förutsättningar ska återuppta en förundersökning när resning i brottmål aktualiseras (58 kap. 6 a § RB) och om att domstolen i ett ärende om resning kan förelägga åklagaren att vidta en viss utredningsåtgärd (58 kap. 6 b § RB). Det infördes även en rätt för den tidigare tilltalade att i vissa fall få en offentlig försvarare förordnad när en fråga om resning aktualiseras (21 kap. 3 b § RB).

Utskottets ställningstagande

Regelverket, inklusive de rättsliga förutsättningarna för att bevilja resning till förmån för den tilltalade, redovisas ovan. Som framgår infördes 2013 lagänd­ringar som syftade till att öka rätts­säkerheten och förutsebarheten för den enskilde i samband med resning i brottmål. Utskottet ser inte skäl för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motionsyrkandet, som därför bör avslås.

Motionen

I motion 2025/26:2060 begär Anders Ådahl (C) tillkännagivanden till reger­ingen om att

–      ålägga offentliga aktörer att, vid rättslig vinst för en enskild, genomlysa den bakomliggande algoritmen och erbjuda rättelse av övriga drabbade beslut (yrkande 2)

–      justera bevisbördereglerna så att det offentliga ansvarar för att visa korrekthet vid automatiserat beslutsfattande (yrkande 3)

–      avsätta resurser för att höja domstolarnas digitala kompetens och skapa testmiljöer för utvärdering av algoritmiska beslutsmodeller (yrkande 4).

Bakgrund

Förvaltningslagen (2017:900) gäller för handläggning av ärenden hos förvalt­nings­myndigheterna. Enligt den lagen kan ett beslut fattas av en befattnings­havare ensam eller av flera gemensamt eller automatiserat (28 § första stycket). Med automatiserade beslut avses beslut som fattas maskinellt utan att någon enskild befattningshavare på myndigheten tar någon aktiv del i själva beslutsfattandet i det enskilda fallet. Detta är en allt vanligare besluts­form hos myndigheter som hanterar ett mycket stort antal ärenden, t.ex. Försäk­rings­kassan.

Förvaltningslagen innehåller bestämmelser om krav på motivering av beslut (32 §), som även gäller automatiserade beslut. Ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska innehålla en klargöran­de motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och vilka omstän­dig­heter som har varit avgörande för myndighetens ställ­nings­tagande. Den som är part i ett ärende har också rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet, s.k. partsinsyn (10 §). I den utsträckning partsinsynen inte är tillämp­lig på hur myndigheten använder bakomliggande algoritmer med anknytande datorprogram kan offentlighets- och sekretess­lagens (2009:400) och arkiv­lagens (1990:782) regler om allmänna handlingar aktualiseras i dessa delar (se SOU 2018:25 s. 173 f.).

Förvaltningsmyndighetens beslut överklagas till allmän förvaltnings­domstol (40 §), där förvaltningsprocesslagen (1971:291) är tillämplig. Enligt den lagen är den förvaltningsmyndighet vars beslut har överklagats den enskil­des motpart i domstolen (7 a §). Domstolen ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, och den ska genom frågor och påpekanden verka för att parterna avhjälper otydligheter och ofullständigheter i sina framställningar (8 §). Omfattningen av domstolens utredningsansvar påverkas bl.a. av vad för slags mål det är fråga om och om det finns en offentlig motpart i målet. Motparten ska, med vissa undantag, föreläggas att svara på över­klagandet och i förekommande fall ange skälen för sitt bestridande av över­klagandet samt de bevis som åberopas (10 och 11 §§). Lagen innehåller även bestämmelser om vissa bevismedel, bl.a. i form av en skyldighet att lämna skriftliga handlingar som åberopas som bevis till domstolen (20 §) och en möjlighet för domstolen att hämta in ett yttrande över en fråga som kräver särskild sakkunskap (24 §). Domstolens avgörande får inte gå utöver det som yrkas i det aktuella målet (29 §), och ramen för processen bestäms av de yrkanden som framställts i första instans.

Myndigheten för digital förvaltning (Digg) lämnar på sin webbplats omfatt­ande vägledning, i form av kunskapsstöd och rekommendationer, i frågor om automatiserad handläggning och automatiserat beslutsfattande.

Utskottets ställningstagande

Ovan redogörs för vissa regler som är av relevans vid domstolens över­pröv­ning av automatiserade myndighetsbeslut. Utskottet är inte berett att föreslå någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av de aktuella motions­yrkandena, som därför avstyrks.

Motionen

I kommittémotion 2025/26:2788 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning i syfte att kartlägga hur stor andel av rättsväsendets fastigheter som ägs av privata bolag och hur många av dessa som har kopplingar till grov kriminalitet.

Pågående arbete om säker lokalförsörjning

I augusti 2024 gav regeringen Domstolsverket, Kriminalvården och Polis­myndigheten i uppdrag att gemensamt identifiera säkerhetsrisker kopplade till fastigheters ägar- och hyresförhållanden samt att utarbeta gemensamma meto­der för att, inom ramen för gällande regelverk, minimera sådana (Ju2024/01750). Myndig­heterna skulle också lämna förslag på vilka åtgärder som kan vidtas för att ytterligare minska dessa säkerhetsrisker. Uppdraget skulle genomföras i sam­verkan med Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen och Åklagarmyndig­heten samt andra relevanta myndigheter och aktörer.

Som skäl för uppdraget anförde regeringen följande:

Den organiserade brottsligheten är systemhotande. Utvecklingen har lett till att kriminella idag hotar att infiltrera eller utöva påtryckningar mot bland annat rättsväsendet och annan offentlig verksamhet. Samhällets motståndskraft mot detta måste förstärkas i grunden. Regeringens själv­klara utgångspunkt är att kriminella varken ska ha inflytande över, eller tjäna pengar på, offentlig verksamhet.

Möjliga risker i detta sammanhang är att avtal om lokalhyra tecknas med en hyresvärd som senare visar sig ha kopplingar till brottslighet av allvarligare slag, eller att fastigheten och därmed även hyreskontraktet överlåts från en skötsam ägare till en med sådana kopplingar. Att offentlig verksamhet, i synnerhet myndigheterna inom rättsväsendet, hamnar i en sådan situation måste förhindras. Det finns därför, som ett första steg, ett behov av att myndigheterna inom rättsväsendet tillsammans minimerar säkerhetsrisker kopplade till lokalförsörjning.

Uppdraget redovisades i februari 2025 i promemorian Säker lokalförsörjning (DOV2024/1045). I samman­fattningen anges följande (s. 6):

Myndigheterna bedriver sin lokalförsörjning utifrån verksamhetens speci­fika behov vilket innebär stora skillnader i hyresobjektens fysiska utform­ning. Kriminalvården har de mest speciellt utformade hyresobjekten. Domstolarna sitter i hyresobjekt som är relativt speciella i sin utformning men inte i samma omfattning som Kriminalvården. Polismyndighetens hyresobjekt består av både vanliga kontorslokaler och särskilt anpassade lokaler för t ex frihetsberövade. Myndigheterna har identifierat en likartad problematik kring ägarfrågor av hyrda lokaler och tillämpar också lik­artade arbetsmetoder för att minimera säkerhetsrisker i samband med anskaffningen. Samverkan med andra myndigheter visar att även dessa uppfattar en likartad problematik kring ägarfrågan för hyrda lokaler. Myndigheterna har konstaterat att de arbetsmetoder som används vid lokalanskaffningen leder till att riskfyllda ägarförhållanden undviks.

Den problematik som föreligger kring riskfyllda ägarförhållanden kretsar kring ägarförändringar av fastigheter som inträffar under den tid en myndighet är bunden av ett hyresavtal. Att hantera ägarfrågan på ett sätt som innebär inskränkning av fastighetsägarens rättigheter är komplicerat eftersom hyresavtal bygger på frivillighet och ägarförändringar är ofrån­komliga på en fungerande hyresmarknad. Därför måste det finnas effektiva verktyg som gör det möjligt för myndigheterna att hantera situationer som innebär riskfyllda ägarförhållanden.

Myndigheterna föreslår att de ges möjlighet att korrigera ägarför­hållanden som bedöms innebära säkerhetsrisker genom att Myndigheterna själva får förvärva en fastighet och därefter sälja den vidare till en fastig­hetsägare som Myndigheterna väljer ut.

Myndigheterna föreslår att det skapas ett system för kontroll av ägar­förändringar med förvärvstillstånd och statlig förköpsrätt som instrument samt att det bör övervägas om vissa samhällskritiska fastigheter ska ägas permanent av staten.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) anförde den 4 november 2025 i ett inter­pellationssvar (ip. 2025/26:77) bl.a. följande:

Det är klart att vi inte ska ha kriminella aktörer som är inne och äger fastigheter där vi har känslig verksamhet i Sverige. Det pågår också ett lagstiftningsarbete i den delen som, lite förenklat, handlar just om ett mycket långtgående säkerhetsprövningsarbete i relation till fastighetsöver­låtelser och annat.

Tidigare behandling

Utskottet behandlade ett motionsyrkande som motsvarar det som nu är aktuellt våren 2025 i betänkande 2024/25:JuU16. Utskottet noterade då att frågan om säker­hets­risker kopplade till myndigheters lokalförsörjning hade uppmärk­sammats av regeringen, och utskottet fann inte skäl att ta något initiativ på området. Riksdagen följde utskottets förslag.

Utskottets ställningstagande

Liksom tidigare konstaterar utskottet att frågan om säker­hets­risker kopplade till myndigheters lokalförsörjning har uppmärk­sammats av reger­ingen, och enligt uppgift från justitieministern pågår det nu ett lagstiftnings­arbete på området. I samman­hanget har regeringen framhållit den självklara utgångs­punkten att kriminella varken ska ha inflytande över, eller tjäna pengar på, offentlig verksamhet.

Därmed finner utskottet fortfarande inte skäl att ta något initiativ i saken, och motionsyrkandet avstyrks därför.

Utskottets ställningstagande

De motionsyrkanden som finns upptagna i bilaga 2 rör samma eller i huvudsak samma frågor som utskottet har behandlat tidigare under valperioden, se betän­kan­dena 2022/23:JuU12, 2023/24:JuU21 och 2024/25:JuU16. Utskottet avstyrker därför dessa motionsyrkanden. Tidigare ståndpunkter framgår av de nämnda betänkandena.

Reservationer

Ställningstagande

Hemliga och preventiva tvångsmedel är viktiga för de brottsbekämpande myndigheternas förmåga att förhindra, utreda och lagföra allvarlig brotts­lighet. Samtidigt är det avgörande att tvångsmedels­användningen regleras inom tydliga ramar för att trygga rättssäkerheten. En ständig avvägning måste göras mellan effektivitet och proportionalitet, och användningen av hemliga tvångsmedel ska alltid stå i rimlig proportion till ingreppet i den personliga integriteten.

Det är därför viktigt att lagstiftningen om hemliga tvångsmedel konti­nuerligt utvärderas så att regleringen kan göras tydligare och mer träff­säker. Dessvärre har så inte skett i önskad utsträckning, och med tiden har regelverket i stället blivit alltmer komplicerat och svåröverskådligt.

Som har redovisats tidigare i betänkandet har regeringen nu tillsatt en utredning om hemliga och preventiva tvångsmedel som ska göra en rättslig och systematisk översyn av regleringen. Det kan dock ifrågasättas om reger­ingens intention med uppdraget är att stärka integritetsperspektivet och rättssäker­heten i lagstift­ningen. I kommittédirektiven anges nämligen när det gäller de rättsliga förutsättningarna för att använda hemliga och preventiva tvångsmedel att positionerna måste flyttas fram ytterligare och att en större flexibilitet i regleringen bör övervägas. Vidare omfattar översynen bl.a. frågan om förbättrade möjligheter att använda hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation samt en effektivare tillstånds­process genom ett förenklat förfarande. Det framstår som motsägel­sefullt att en och samma utredning både ska utvärdera och utöka lagstiftningen, och risken är uppenbar att utredningen hämmas från att föreslå hur lagstiftningen eventuellt borde begränsas.

Vi anser därför att det finns skäl för ett tillkännagivande från riksdagens sida om att regeringen genom en regelbunden utvär­dering bör säker­ställa att tillämpningen av hemliga tvångsmedel sker rätts­säkert och propor­tionerligt och om att ny lagstiftning om hemliga tvångs­medel alltid ska möta högt ställda krav på rättssäkerhet.

 

Ställningstagande

De senaste åren har reglerna om delgivning blivit mer flexibla. Förenklad delgivning har blivit möjlig i fler fall, och ordningen med s.k. tillgänglighets­delgivning har utvecklats och permanentats. Reformerna har syftat till en snabbare och effektivare rättsprocess samtidigt som nödvändiga rättssäker­hets­garantier ska kunna upprätthållas.

I februari 2024 hemställde Kronofogdemyndigheten, Domstolsverket och Försäkringskassan om ytterligare förändringar i samma riktning. Myndighet­erna anser att dagens regler, trots genomförda förenklingar, alltjämt är för resurs- och tidskrävande och möjliggör för personer att hålla sig undan. Fort­farande får många brottmålsrättegångar ställas in på grund av bristande del­givning. Reglerna innebär också stora svårigheter för Kronofogdemyndig­heten att driva in återkrav. Myndigheterna vill därför se en utredning som bl.a. behandlar frågor om delgivning via statliga servicekontor, möjligheten att begära biträde av en annan myndighet, tillgänglighet för delgivning som villkor för vissa välfärds­utbetalningar samt s.k. digital spikning.

Eftersom det nu har gått snart två år sedan hemställan gjordes anser vi att regeringen snarast bör tillsätta en utredning som tar vidare myndigheternas förslag i hemställan. Utredningen bör samtidigt se över möjligheten att dels kriminalisera att hålla sig undan delgivning, dels frysa preskriptionstiden för brott under delgivningsperioden.

 

Ställningstagande

Många av rättsväsendets fastigheter ägs av Specialfastigheter Sverige Aktie­bolag, ett fastighetsbolag som ägs av svenska staten. Bolaget äger, utvecklar och förvaltar bl.a. kriminalvårdsanstalter, ungdomshem, domstolsbyggnader och polisfastigheter. Det är speciella verksamheter som ofta utgör viktiga sam­hällsfunktioner och ställer höga krav, framför allt på säkerhet. Men rätts­väsendet hyr också lokaler av privata fastighetsägare, och det finns exem­pel på att samhällsviktiga fastigheter ägs av bolag med kopplingar till grov krimi­nalitet.

Jag anser att riksdagen har rätt att få insyn i hur stor andel av rättsväsendets fastigheter som ägs av privata fastighetsbolag. Det är inte lämpligt att sam­hällsviktiga fastigheter står utanför vår demokratiska kontroll och därmed riskerar att säljas vidare till oseriösa, kriminella eller säkerhetspolitiskt olämp­liga ägare. I ljuset av vad som händer i omvärlden och det rådande säkerhets­läget i Sverige framstår det som både naivt och oförsvarligt.

Regeringen bör därför tillsätta en utredning i syfte att kartlägga hur stor andel av rättsväsendets fastigheter som ägs av privata bolag och hur många av dessa som har kopplingar till grov kriminalitet.

 

 

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Motionsyrkanden som avstyrks av utskottet