HD01CU38: Ersättningsregler med brottsoffret i fokus

Civilutskottets betänkande 2025/26:CU38

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. utsöknings­balken, skadeståndslagen och brottsskadelagen. Syftet med lag­ändringarna är att stärka brottsoffers ställning och minska skade­verkningarna av brott. Lagändringarna innebär bl.a. att

•       brottsoffrets väg till att få brottsskadeersättning förenklas och förkortas – brottsoffret ska kunna få sådan ersättning från Brottsoffermyndigheten med stöd av en dom på skadestånd utan att först behöva vända sig till gärningspersonen

•       vårdnadshavares skadeståndsansvar för skador som deras barn orsakar genom brott skärps

•       frivillig betalning av brottsskadestånd underlättas

•       förbuden mot utmätning av vissa ersättningar begränsas för att i större utsträckning möjliggöra utmätning till förmån för brottsoffer.

Regeringen föreslår också lagändringar i syfte att åstadkomma en mer rimlig och ändamålsenlig ordning för ersättning vid frihetsberövanden.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2026.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

I betänkandet finns tre reservationer (S, V, C, MP).

Behandlade förslag

Proposition 2025/26:222 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus.

Fyra yrkanden i följdmotioner.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Regeringens lagförslag

Uppföljning av lagstiftningen

Reservationer

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (V, MP)

2. En särskild brottsofferlag, punkt 2 (S, V, C, MP)

3. Utvärdering av lagstiftningen, punkt 3 (S)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:222 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen. Regeringens förslag till riksdags­beslut återges i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

Tre motioner med totalt fyra yrkanden har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

 

Utskottets överväganden

Bakgrund

Den som har utsatts för brott drabbas ofta av skador av något slag. Ett brottsoffer kan i huvudsak få ersättning för sina skador på tre olika sätt. I första hand ska personen begära skadestånd av den som har begått brottet. Den skadelidande kan också ha rätt till ersättning från en försäkring. I sista hand kan den drabbade ha rätt till brottsskadeersättning från Brottsoffer­myndigheten. Brottsskadeersättningen, som är en skattefinansierad statlig ersättning, betalas till den del skadorna inte täcks från något annat håll (10 § brottsskadelagen [2014:322]). Ersättningen är alltså subsidiär i förhållande till de andra ersättnings­formerna och fungerar som ett socialt skyddsnät för brottsoffer som inte kan få kompensation på något annat sätt. Denna s.k. subsidiaritetsprincip innebär bl.a. att möjligheterna att få skadestånd från gärningspersonen ska vara uttömda innan brottsoffret kan få brottsskade­ersättning. När en gärningsperson har dömts att betala skadestånd måste det därför först utredas om han eller hon saknar ekonomisk förmåga att betala det innan brottsskadeersättning kan komma i fråga. I regel behöver brottsoffret ansöka om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten för att kunna visa att den skadeståndsskyldige inte har tillgångar som kan utmätas. De olika ersättningsformerna samverkar med varandra men regleras i olika regelverk, och möjligheten att få skadorna ersatta skiljer sig åt i vissa avseenden.

Propositionen

Inledning

I propositionen föreslår regeringen lagändringar som innebär bl.a. att processen för brottsoffer för att få brottsskadeersättning förenklas och förkortas och att vårdnads­havares skadeståndsansvar för skador som deras barn orsakar genom brott skärps. Det övergripande syftet med lagändringarna är att stärka brottsoffers ställning och minska skadeverkningarna av brott.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 september 2026 och innebär i huvudsak följande.

Utbetalning av brottsskadeersättning

Regeringen föreslår att reglerna för när brottsskadeersättning kan betalas ut ska ändras för att underlätta för brottsoffer och möjliggöra att brottsskade­ersättning betalas ut tidigare och snabbare. Regeringen föreslår därför att det inte längre ska krävas att ett brottsoffer först har utrett och uttömt möjligheterna att få betalt från gärningspersonen eller den som annars är skadeståndsskyldig innan brottsskadeersättning betalas ut. Systemet ska alltså endast i mer begränsad utsträckning bygga på den tidigare redovisade subsidiaritets­principen.

Regeringen anser vidare att reglerna om försäkrings­ersättning inte bör ändras. För att kunna få brottsskadeersättning ska det därför även fort­sättningsvis vara utrett att brottsoffret inte kommer att få kompensation för skadorna genom försäkringsersättning. När brottsskade­ersättningen bestäms ska det också fortsättningsvis göras en avräkning av annan ersättning som brottsoffret redan har fått. Den som har tagit emot ett skadeståndsbelopp från t.ex. gärningspersonen, eller som har fått en utbetalning från sitt försäkrings­­­företag, ska alltså inte heller framöver kunna få brottsskade­ersättning utan att en avräkning först görs för sådana ersättningar.

Vårdnadshavares skadeståndsansvar

År 2010 infördes ett särskilt skadeståndsansvar för vårdnadshavare, i form av ett principalansvar, för skador som deras barn orsakar genom brott (se 3 kap. 5 § skadeståndslagen [1972:207]). Principalansvaret innebär att vårdnads­havaren ansvarar för barnets vållande, oavsett om vårdnadshavaren själv har varit oaktsam eller inte. Skadeståndsansvaret förutsätter alltså inte att vårdnads­­havaren har brustit i sin tillsynsplikt.

Regeringen konstaterar i propositionen att principalansvaret infördes i syfte att tydliggöra att föräldrar har huvudansvaret för sina barn. Enligt regeringen är föräldraansvaret fortfarande en viktig komponent i det brottsförebyggande arbetet och principalansvaret, som gör vårdnadshavare skadeståndsskyldiga för sitt barns brott tillsammans med barnet självt, är ett viktigt sätt från samhällets sida att markera detta ansvar. Att avskaffa principalansvaret i enlighet med vad några remissinstanser efterfrågar anser regeringen inte är aktuellt. Regeringen bedömer i stället att ytterligare åtgärder behövs för att förstärka föräldraansvaret för att komma till rätta med vissa problem, bl.a. att den allvarliga brottsligheten har krupit ned i åldrarna. Även andra skäl talar enligt regeringen för en skärpning av principalansvaret, bl.a. att det är rimligare att ansvaret för de skador som uppkommer genom barns brott läggs på föräldrarna än att det hamnar på t.ex. staten eller ett försäkrings­­bolag. Regeringen föreslår därför att vårdnadshavares skadestånds­ansvar för skador som deras barn orsakar genom brott, dvs. principalansvaret, skärps. Skärpningen ska ske genom att det belopp som principalansvaret är begränsat till höjs från en femtedel till en tredjedel av prisbasbeloppet. I motsats till vad som gäller i dag föreslås att ansvaret även ska omfatta ren förmögenhetsskada.

Regeringen bedömer att det saknas anledning att ändra de befintliga jämkningsreglerna i skadeståndslagen.

Frivillig betalning av brottsskadestånd

Regeringen föreslår att möjligheten till frivilliga betalningar av brotts­skadestånd ska förbättras. Regeringen föreslår att detta sker genom att den möjlighet som finns att nedsätta (deponera) pengar hos Kronofogde­myndigheten utökas. Det ska således införas en ny bestämmelse i utsöknings­balken om att deponerade belopp hos Kronofogdemyndigheten genast ska betalas ut till motparten, om gäldenären begär det. Bestämmelsen gör det möjligt för en gäldenär att genom förmedling av Kronofogdemyndigheten reglera sin skuld, t.ex. ett brottsskadestånd, innan domen har fått laga kraft.

Utvidgade utmätningsmöjligheter till förmån för brottsoffer

Regeringen föreslår att utmätningsförbudet i 5 kap. 7 § utsökningsbalken begränsas och att skadestånd för personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant ska kunna utmätas för fordringar som avser skadestånd på grund av brott. Alla skadestånd som omfattas av bestämmelsen ska således kunna utmätas till förmån för brottsoffer. Regeringen föreslår även att brottsskadeersättning, trafikskadeersättning och ersättning från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring ska kunna utmätas för fordringar som avser skade­stånd på grund av brott.

Frihetsberövandeersättning

Regeringen föreslår att möjligheterna att vägra eller sätta ned frihets­berövandeersättning ska utvidgas och att regleringen ska förtydligas. Enligt regeringen ska den allmänna utgångspunkten vara att frihetsberövande­ersättning bara ska beviljas i den utsträckning som det är skäligt att statlig ersättning betalas ut. Ersättning ska därmed få vägras eller sättas ned utifrån den allmänna skälighetsbedömningen, om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller vid misstanke om brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, eller om den skadelidandes eget beteende har inverkat på beslutet om frihetsinskränkning, eller på grund av övriga omständigheter.

Motionerna

I kommittémotion 2025/26:4084 av Andreas Lennkvist Manriquez m.fl. (V) föreslår motionärerna att riksdagen ska avslå lagförslaget i den del som avser att vårdnadshavares skadeståndsansvar för skador som deras barn orsakar genom brott, det s.k. principalansvaret, ska skärpas. Samma förslag läggs fram i kommittémotion 2025/26:4085 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar regeringens uppfattning att brottsoffrets ställning bör stärkas och att skadeverkningarna vid brott så långt som möjligt ska minskas.

När det gäller regeringens förslag att skärpa vårdnadshavares skadestånds­ansvar för skador som deras barn orsakar genom brott, det s.k. principal­ansvaret, anser utskottet liksom regeringen att det finns flera skäl som talar för en skärpning. Det handlar bl.a. om en markering av föräldraansvaret och det brottspreventiva syftet. Dessutom måste de skador som uppkommer genom barns brott bäras av någon, och utskottet delar regeringens bedömning att det är rimligt att ansvaret till större del läggs på barnets föräldrar. Det är ofta föräldrarna som har haft störst möjlighet att påverka barnets beteende, och de har dessutom normalt bättre ekonomiska förutsättningar än barnet att betala ett skadestånd. Att föräldrarna bidrar till betalningen kan också minska risken för att deras barn i ung ålder får skulder hos Kronofogdemyndigheten, vilket kan skapa bättre förutsättningar för att undvika ett kriminellt liv.

Som regeringen konstaterar i propositionen går det inte att helt komma ifrån att ekonomiskt sårbara vårdnadshavare riskerar att drabbas hårdare av ett skärpt principalansvar och att det, liksom i dag, kommer att finnas vissa föräldrar som inte har ekonomisk förmåga att betala ett skadestånd. Ett skärpt principalansvar innebär dock inte att ekonomiskt svaga familjer åläggs ytterligare krav, utan att föräldrarna i större utsträckning blir skyldiga att bidra till att täcka uppkomna skador. Det finns dessutom jämkningsregler i skade­stånds­lagen som är avsedda att förhindra orimliga resultat. Av dessa skäl, tillsammans med det som regeringen i övrigt anför i propositionen, ställer sig utskottet bakom regeringens förslag om att skärpa det s.k. principalansvaret. Därmed avstyrks motionerna 2025/26:4084 (V) och 2025/26:4085 (MP).

När det gäller lagförslagen i övrigt konstaterar utskottet att det inte har väckts någon motion som går emot dessa i sak. Även dessa lagförslag bör antas av de skäl som redovisas i propositionen.

Utskottet övergår nu till att behandla motioner med förslag om tillkänna­givanden i frågor som anknyter till lagförslagen.

Motionen

En särskild brottsofferlag

I kommittémotion 2025/26:4078 av Joakim Järrebring m.fl. (S) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att låta utreda en särskild brottsofferlag.

Utvärdering av lagstiftningen

I kommittémotion 2025/26:4078 av Joakim Järrebring m.fl. (S) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande till regeringen om att den ska återkomma med ett förslag på en översyn där lagändringarna följs upp, särskilt när det gäller det utökade principalansvaret för vårdnadshavare, och att regeringen då även bör göra en bedömning avom ytterligare lagändringar är motiverade. Enligt motion­ärerna är det angeläget att lagändringarna följs upp bl.a. mot bakgrund av de jämknings­regler som finns i skadeståndslagen för att säkerställa att det utökade principalansvaret inte kommer att drabba ekonomiskt utsatta familjer alltför hårt.

Propositionen

Enligt 3 kap. 6 § andra stycket skadeståndslagen (1972:207) kan principal­ansvaret jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de särskilda åtgärder som föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen ger även möjlighet att sätta ned ett oskäligt betungande skadestånd med hänsyn bl.a. till den skadeståndsskyldiges ekonomiska situation.

Som redovisats tidigare i betänkandet bedömer regeringen att det saknas anledning att ändra de befintliga jämkningsreglerna i skadeståndslagen i samband med att vårdnadshavares principalansvar skärps: I propositionen anför regeringen bl.a. följande (s. 31 f.):

Utredningen [SOU 2025:23] lyfter frågan om en skärpning av principal­ansvaret innebär att ekonomiska förhållanden i något större utsträckning bör kunna leda till jämkning, i vart fall när det är fråga om flera skadehändelser. Liknande resonemang förs av Uppsala universitet (Juridiska fakulteten), som anser att regeringen bör uttrycka att bestämmelserna har fått ett för snävt tillämpningsområde i praxis. När principalansvaret infördes konstaterades att vårdnadshavare, trots beloppsbegränsningen, kunde komma att drabbas av höga skadeståndskrav till följd av att barnet begått många brott. Det framhölls då att den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen kan fungera som en säker­hets­ventil mot alltför betungande betalningsskyldigheter. Om det exempelvis är fråga om en vårdnadshavare som under en kortare tid ställs inför omfattande skadeståndskrav på grund av att barnet begått en serie brott kan det i många fall finnas utrymme för jämkning. Vidare uttalades att jämkning bör kunna ske även när skadeståndskravet inte är omfattande om en vårdnadshavare har mycket låga inkomster, t.ex. i form av ekonomiskt bistånd eller en ensamstående vårdnadshavare med låg förvärvsinkomst (prop. 2009/10:142 s. 36–37). Det finns alltså förut­sättningar att använda den allmänna jämkningsregeln för att undvika att vårdnadshavare drabbas alltför hårt av höga skadeståndskrav. Bland de övriga omständigheter som kan beaktas vid tillämpningen hör graden av den skadeståndsskyldiges skuld (prop. 1975:12 s. 177). Det förhållandet att vårdnadshavaren inte själv har varit vårdslös, utan svarar för annans vållande, kan därför som utredningen framhåller i viss mån motivera en något mindre restriktiv tillämpning av den allmänna jämkningsregeln. Ett skärpt principalansvar kan göra att en tillämpning av jämknings­bestämmelsen aktualiseras i flera fall än tidigare (jfr rättsfallet NJA 2015 s. 482).

Den särskilda jämkningsregel i 3 kap. 6 § andra stycket skadestånds­lagen, som infördes samtidigt med principalansvaret, kompletterar den allmänna jämkningsregeln. Den skapar ett utrymme för jämkning bl.a. i de fall där en förälder har gjort allt som rimligen kan krävas för att förhindra att barnet begår brott, och ett skadeståndskrav därför skulle framstå som orimligt.

Ett utrymme för att undvika orimliga resultat av principalansvaret, t.ex. för en ensamstående förälder som har gjort allt som rimligen kan krävas för att förhindra att barnet begår brott, finns alltså redan. Regeringen ser därför inte skäl att införa en spärregel eller en särskild jämkningsgrund i syfte att begränsa skadeståndet som föräldrar kan ansvara för under en viss period, vilket Lunds universitet (Juridiska fakultetsstyrelsen) föreslår.

Utskottets ställningstagande

En särskild brottsofferlag

Utskottet konstaterar att det i propositionen inte görs några överväganden om huruvida det bör införas en särskild brottsofferlag. De lagändringar som utskottet ställt sig bakom tidigare i betänkandet syftar i huvudsak till att förenkla och förbättra ersättningssystemet för brottsoffer vid brott. Utskottet är mot den bakgrunden inte berett att föreslå något tillkännagivande med anledning av motions­yrkandet om att låta utreda en särskild brottsofferlag. Motion 2025/26:4078 (S) yrkande 1 avstyrks således.

Utvärdering av lagstiftningen

Utskottet har tidigare i betänkandet ställt sig bakom regeringens lagförslag om bl.a. ett utökat skadeståndsansvar för vårdnadshavare för skador som deras barn orsakar genom brott. Utskottet utgår från att regeringen vid behov följer upp och utvärderar den nya lagstiftningen, och i samband med detta åter­kommer med förslag på eventuella ändringar som bedöms motiverade. Utskottet ser därför inte behov av något tillkännagivande med anledning av motions­yrkandet om en översyn av genom­förda lagändringar och deras effekter. Även motion 2025/26:4078 (S) yrkande 2 avstyrks.

Reservationer

Ställningstagande

I propositionen föreslår regeringen flera lagändringar i syfte att stärka brottsoffers ställning och minska skadeverkningar av brott. Vi står i huvudsak bakom förslagen i propositionen. Regeringen föreslår dock att vårdnads­havares skadeståndsansvar för skador som deras barn orsakar genom brott, det s.k. principalansvaret, ska skärpas genom dels en höjning av det belopp som ansvaret är begränsat till, dels att ansvaret ska omfatta ren förmögenhetsskada. Vi konstaterar att Utredningen om ersättningsregler med brottsoffret i fokus i sitt betänkande Ersättningsregler med brottsoffret i fokus (SOU 2025:23) bedömde att det belopp som principalansvaret är begränsat till inte borde höjas och att det är tveksamt om ett skärpt principalansvar i förlängningen skulle minska ungdomsbrottsligheten. Lagförslaget har även fått kritik av flera remiss­instanser. Kritiken handlar bl.a. om att det saknas stöd för att en skärpning av principalansvaret får en brottspreventiv verkan och att det skulle kunna riskera att drabba ekonomiskt utsatta föräldrar särskilt hårt. Vi instämmer i den kritik som förts fram. Riksdagen bör därför avslå regeringens lagförslag i den del som avser en skärpning av vårdnadshavares skadestånds­ansvar för skador som deras barn orsakar genom brott.

 

Ställningstagande

Den socialdemokratiskt ledda regeringen genomförde under den föregående mandatperioden ett flertal reformer när det gäller brottsoffers rätt till ersättning vid brott, bl.a. höjdes nivåerna på kränkningsersättningen till brottsoffer. En ny särskild anhörig­ersättning infördes även för efterlevande anhöriga till personer som dödats genom brott. Mot den bakgrunden väl­komnar vi regeringens lagförslag i propositionen. Regelverket om ersättning till brotts-offer vid brott och olika aktörers ansvar när det gäller brottsoffers rättig­heter finns dock i dag i olika lagar, vilket kan uppfattats som svåröverskådligt. För att ytterligare underlätta för brottsoffer att orientera sig bland de regler som gäller bör det enligt vår mening införas en samlad lagstiftning för brottsoffer. En särskild brottsofferlag skulle öka förutse­barheten och underlätta för brottsoffer att tillvarata sina rättigheter. Regeringen bör därför låta utreda en särskild brotts­offerlag enligt vad vi redovisar ovan. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen.

 

Ställningstagande

Det råder en bred politisk enighet om behovet av att stärka brottsoffers rättigheter, och vi har tidigare i betänkandet ställt oss bakom regeringens förslag. Det är dock angeläget att de lagändringar som nu genomförs följs upp och att effekterna utvärderas. Detta gäller särskilt det utökade principal­ansvaret, som har ifrågasatts av ett flertal remissinstanser. I detta sammanhang anser vi att de jämkningsregler som finns i skadeståndslagen, och hur de tillämpas i praxis, är av avgörande betydelse för att motverka orimliga resultat och för att inte ekonomiskt utsatta familjer ska drabbas på ett oskäligt sätt. Regeringen bör därför göra en uppföljning av lagändringarnas effekter och överväga om ytterligare reformer är motiverade. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen.

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Bilaga 2

Regeringens lagförslag