HD01AU14: Tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare – en ny lag om bosättning

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 2025/26:AU14

 

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till en ny lag om tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare och till följdändringar i andra lagar.

Den nya lagen innebär bl.a. att kommunerna även i fortsättningen ska vara skyldiga att ta emot nyanlända efter anvisning och att, utöver de kriterier för fördelningen som gäller i dag, förutsättningarna på bostads­marknaden och områden där utanförskapet är stort ska beaktas. En kommuns önskemål om mottagande ska under vissa förutsättningar tillgodoses vid fördelningen. Vidare ska en nyanländ som tagits emot i en kommun efter anvisning ha rätt till boende under 36 månader och kommunen ska ordna boende under den tiden. Rätten till boende ska kunna upphöra i förtid, bl.a. om den nyanlände inte är anvisad till ett arbetsmarknadspolitiskt program och saknar godtagbara skäl för det.

Den nya lagen och följdändringarna i andra lagar föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

I betänkandet finns sex reservationer (S, V, MP) och ett särskilt yttrande (SD).

Behandlade förslag

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Propositionens huvudsakliga innehåll

Utskottets överväganden

Inledning

Regeringens lagförslag

Utskottets ställningstagande

Lagstiftningens framtida utformning

Utskottets ställningstagande

Reservationer

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (S)

2. Regeringens lagförslag, punkt 1 (V)

3. Regeringens lagförslag, punkt 1 (MP)

4. Lagstiftningens framtida utformning, punkt 2 (S)

5. Lagstiftningens framtida utformning, punkt 2 (V)

6. Lagstiftningens framtida utformning, punkt 2 (MP)

Särskilt yttrande

Särskilt yttrande (SD)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2025/26:215 Tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare – en ny lag om bosättning. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut återges i bilaga 1. Regeringens lag­förslag finns i bilaga 2. Tre motioner har väckts med anledning av proposi­tionen. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

Regeringen har under våren 2026 överlämnat tre propositioner till riksdagen som har beröringspunkter med lagförslagen i den proposition som behandlas i detta betänkande, nämligen En ny mottagandelag (prop. 2025/26:229), Inhibition av verkställigheten – en ny ordning för vissa utlänningar vid tillfälliga verkställighetshinder (prop. 2025/26:145) och Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt (prop. 2025/26:262).

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnas förslag till en ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare som ska ersätta lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning (bosättningslagen). Regeringen föreslår att kommunerna även i fortsättningen ska vara skyldiga att ta emot nyanlända efter anvisning och att fördelningen av anvisningar mellan kommunerna ska utgå från förut­sättningarna för integration i kommunerna. Utöver de kriterier för fördel­ningen som gäller i dag, bl.a. arbetsmarknad och befolkningsstorlek, föreslås att även förutsättningarna på bostadsmarknaden och områden där utanför­skapet är stort ska beaktas. Det föreslås att en kommuns önskemål om mottagandet under vissa förutsättningar ska tillgodoses vid fördelningen.

Vidare föreslår regeringen bl.a. att en nyanländ som har tagits emot i en kommun efter anvisning ska ha rätt till boende under 36 månader och att kommunen ska ordna boende under den tiden. Förslaget innebär även att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid, bl.a. om den nyanlände inte är anvisad till ett arbetsmarknadspolitiskt program och saknar godtagbara skäl för detta eller har fått sin anvisning till ett sådant program återkallad till följd av omständigheter som den nyanlände råder över.

Det föreslås även följdändringar i andra lagar.

Den nya lagen och följdändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.

Utskottets överväganden

Inledning

Betänkandet är disponerat så att utskottet inleder med att behandla regeringens lagförslag och motionsyrkanden där det föreslås att riksdagen ska avslå delar av regeringens lagförslag och tillhörande yrkanden om tillkännagivanden. Därefter behandlas motionsyrkanden som inne­håller förslag på tillkänna­givanden till regeringen om lagstiftningens framtida utformning.

Propositionen

En ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare

Dagens bosättningssystem

I lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosätt­ning, förkortad bosättningslagen, och förordningen (2016:39) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning, förkortad bosättnings­förordningen, finns särskilda bestämmelser om nyanländas bosättning. Lagen och förord­ningen trädde i kraft 2016.

Enligt bosättningslagen är en kommun skyldig att efter anvisning ta emot en nyanländ för bosättning i kommunen. Regeringen fastställer årligen genom förordningen (2016:40) om fördelning av anvisningar till kommuner det antal nyanlända som ska omfattas av anvisning under ett visst år och fördelningen av antalet nyanlända mellan länen, s.k. länstal. Länsstyrelserna beslutar därefter med utgångspunkt i länstalen om fördelningen av antalet nyanlända mellan kommunerna i länet, s.k. kommuntal. Vid fördelningen av anvisningar ska hänsyn tas till vissa kriterier som anges i lagen och som syftar till att spegla kommunernas förutsättningar för etablering av nyanlända.

Den ordning som tidigare gällde för mottagande av nyanlända som inte bosatte sig på egen hand byggde på frivilliga överenskommelser med kommunerna och gav ingen möjlighet att säkerställa ett tillräckligt mottagande. Följden blev långa väntetider för mottagande av nyanlända som bodde i asylboende och därmed en fördröjning av nyanländas etablering på arbetsmarknaden och i samhället. Väntetiderna ledde också till att många nyanlända valde att ordna sitt boende på egen hand, ofta i kommuner med ett redan högt mottagande där förutsättningarna för integration inte nödvändigtvis var goda.

Genom bosättningslagen infördes en skyldighet för kommunerna att ta emot vissa nyanlända invandrare för bosättning. Utgångspunkten var att alla kommuner skulle ta ansvar för mottagandet av nyanlända och att fördelningen av mottagandet mellan kommunerna skulle bli jämnare i syfte att främja en effektiv etableringsprocess.

Det behövs en mer flexibel reglering som ger kommunerna större inflytande över mottagandet

Regeringen framhåller att bosättningslagen har bidragit till att avhjälpa flera av de utmaningar som fanns i det tidigare frivilliga systemet, inte minst i tider med ett högt mottagande. Dock konstaterar regeringen att antalet nyanlända har minskat sedan bosättningslagen trädde i kraft 2016 och förväntas vara på en fortsatt låg nivå. Regeringen anför vidare att den nuvarande regleringen ger kommunerna små möjligheter att påverka omfattningen av mottagandet efter anvisning och att regleringens brist på flexibilitet i förhållande till kommun­ernas önskemål blir särskilt tydlig när behovet av mottagande är lågt.

Regeringen konstaterar att skyldigheten för kommuner att efter anvisning ta emot nyanlända är en inskränkning i den kommunala självstyrelsen och därför inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den. Mot den bakgrunden anser regeringen att det finns anledning att förändra systemet och göra det mer flexibelt så att kommunerna får ett större inflytande över mottagandet än i dag.

Regeringen understryker att inriktningen för integrationspolitiken har lagts om, med tydligare krav på den nyanlände att själv ansvara för att bli en del av det svenska samhället. Regeringen anser att även kommunernas skyldighet i vissa avseenden behöver förtydligas och att det finns behov av en ökad enhet­lighet och likvärdighet i mottagandet.

Sammanfattningsvis anser regeringen att det bör läggas större vikt vid flexibilitet och kommuninflytande och att det bör ställas tydligare krav på individen. Även de principiella utgångspunkterna för bosättningssystemet anser regeringen behöver förändras till viss del. Mot den bakgrunden är det regeringens uppfattning att det inte är tillräckligt med justeringar inom ramen för den befintliga regleringen utan regeringen föreslår att den nuvarande bosättningslagen ska ersättas med en ny lag som bör benämnas lagen om bosättning för vissa nyanlända invandrare.

Lagens tillämpningsområde (1–4 §§)

För att säkerställa att de som får hjälp med bosättning även fortsättningsvis endast är de nyanlända som staten har ett särskilt ansvar för anser regeringen att det även i den nya lagen behöver finnas bestämmelser som fastställer vilka grunder för uppehållstillstånd som krävs för att en nyanländ ska omfattas av lagen. Regeringen anser därför att den nya lagen, liksom den nuvarande, ska omfatta nyanlända som har beviljats uppehållstillstånd av skyddsskäl och deras anhöriga, dvs. de som staten har ett särskilt ansvar för.

Utöver de nyanlända som omfattas av den nuvarande bosättningslagen anser regeringen att nyanlända som har tidsbegränsade uppehållstillstånd och som har ansökt om fortsatt uppehållstillstånd i vissa fall bör kunna omfattas av den nya lagen, nämligen om den nyanlände inom giltighetstiden för det tidigare uppehållstillståndet har ansökt om ett nytt eller fortsatt tillstånd. Om ansökan avslås föreslår regeringen att den nyanlände ska omfattas av lagen till dess att beslutet har fått laga kraft. Dock anser regeringen att detta inte ska gälla för vissa utlänningar som har meddelats ett beslut om inhibition av verk­ställigheten enligt utlänningslagen, nämligen utlänningar som utgör ett säkerhetshot eller som har utvisats på grund av brott i enlighet med regeringens förslag i propositionen Inhibition av verkställigheten – en ny ordning för vissa utlänningar vid tillfälliga verkställighetshinder (prop. 2025/26:145). Regeringen anser att dessa utlänningar i stället bör tilldelas en plats på ett av Migrationsverkets boenden.

Från bosättningslagens tillämpningsområde undantas ensamkommande barn, dvs. nyanlända barn under 18 år som saknar föräldrar eller annan ställ­företrädare, om de inte är vidarebosatta. Regeringen anser att detta ska gälla även den nya lagen.

Anvisningar och fördelning av anvisningar mellan kommuner (5 §)

För att ett tillräckligt mottagande ska kunna säkerställas över tid bedömer regeringen att det är nödvändigt att kommunerna även i fortsättningen har en skyldighet att ta emot nyanlända efter anvisningar. Regeringen anser att det, såsom i det nuvarande bosättningssystemet, bör vara Migrationsverket som beslutar om anvisningar till kommuner i det enskilda fallet och att den informationen bör framgå av lagen.

Regeringen konstaterar att den nuvarande bosättningslagen inte innehåller några sanktioner för kommuner som underlåter att uppfylla sin skyldighet att ta emot en nyanländ efter anvisning och anser att inte heller den nya bosättningslagen bör innehålla sanktioner mot kommuner. Regeringen pekar på att den nya lagen kommer att innebära en större möjlighet för kommunerna än i dag att påverka hur många nyanlända de ska ta emot och risken för att kommuner underlåter att fullgöra sina skyldigheter bedöms därmed minska.

Nyanlända som får omfattas av anvisning (6 §)

Regeringen konstaterar att enligt den nuvarande ordningen omfattar anvis­ningar till kommuner i första hand nyanlända som är registrerade och bor på Migrationsverkets asylboenden och nyanlända som har beviljats uppehålls­tillstånd enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen, dvs. vidare­bosatta, samt nyanlända som ingår eller har ingått i samma hushåll som någon av de uppräknade kategorierna nyanlända. Regeringen anser att dessa katego­rier av nyanlända ska omfattas av anvisning även i den nya lagen.

Därutöver anser regeringen att det, mot bakgrund av bestämmelser i den nya mottagandelag som föreslås, bör införas bestämmelser om att även nyanlända som inte bor på något av Migrationsverkets asylboenden ska kunna anvisas till en kommun eftersom de med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte bo på ett asylboende. Regeringen anser att även nyanlända som bor i ett boende som kommunen har ordnat bör kunna anvisas till en kommun efter en anvisning enligt mottagandelagens bestämmelse om anvisning vid extraordinära situationer.

Från bosättningslagens tillämpningsområde undantas nyanlända barn under 18 år som saknar föräldrar eller annan ställföreträdare, s.k. ensamkommande barn, om barnet inte har beviljats uppehållstillstånd som vidarebosatt. Skälet är att ensamkommande barn som inte är vidarebosatta i stället ska omfattas av anvisning till en kommun enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Regeringen föreslår inte någon ändring i denna del i förslaget till ny mottagandelag.

 Regeringen föreslår att den, liksom enligt nu gällande bosättningslag, bör få meddela föreskrifter dels om antalet nyanlända som får omfattas av anvisningar under ett visst kalenderår, dels om prioriteringen mellan och inom de kategorier av nyanlända som får omfattas av anvisning enligt lagen.

Fördelningen av anvisningar till kommuner (7–9 §§)

Vid fördelningen av anvisningar enligt den nuvarande ordningen ska hänsyn tas till kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, kommunens befolknings­storlek, kommunens sammantagna mottagande av nyanlända och ensam­kommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen. Regeringen anser att dessa kriterier ska gälla även i den nya lagen men poängterar att det utöver detta finns faktorer som påverkar förutsättningarna för integration i kommunen men som i dag inte ska beaktas alls eller inte kan beaktas i tillräcklig utsträckning.

Förutsättningarna för integration ska beaktas vid fördelningen (7 §)

Enligt nuvarande regelverk får bostadssituationen i kommunen bara beaktas vid länsstyrelsens beslut om fördelningen av anvisningar av nyanlända till kommuner inom länet. Regeringen noterar att detta får till följd att många nyanlända tas emot i kommuner som har en ansträngd bostadsmarknad, vilket kan leda till att de flyttar från den kommun som har anvisats att ta emot dem för att få tillgång till ett mer långsiktigt boende. Att bostadssituationen i kommunen inte beaktas i tillräcklig utsträckning riskerar, enligt regeringen, att få negativa konsekvenser för integrationen genom att nyanlända måste bryta upp från olika insatser, utbildning, arbete och sociala sammanhang. Inte minst anser regeringen att det är problematiskt ur ett barnperspektiv när nyanlända barn och unga tvingas bryta upp från en invand boende- och skolmiljö för att bostadsmarknaden i anvisningskommunen är begränsad. Regeringen anser därför att ett större hänsynstagande till bostadsmarknaden vid fördelningen av anvisningar av nyanlända skulle kunna leda till större möjligheter för barnfamiljer att hitta långsiktiga boendelösningar i den kommun som har anvisats att ta emot dem.

I den nya lagen föreslår regeringen att nyanlända som tagits emot efter anvisning ska ha en tidsbegränsad rätt till boende. Detta redogörs närmare för nedan. Ur integrationssynpunkt är det då, enligt regeringens mening, av betydelse att minska risken för att nyanlända måste bryta upp från anvis­ningskommunen när den tidsbegränsade rätten löper ut. Regeringen föreslår därför att det är förutsättningarna för nyanlända att långsiktigt etablera sig på bostads­marknaden i kommunen som ska beaktas vid fördelningen av nyanlända mellan kommunerna. Det föreslås inte några särskilda krav på de boenden som kommunen ordnar. Boendena kommer således att kunna vara tillfälliga och lokalt anpassade.

Regeringen noterar att många kommuner har stora utmaningar med områden där utanförskapet är stort. Dessa områden präglas bl.a. av hög arbetslöshet, högt beroende av ekonomiskt bistånd, lägre utbildningsnivå, trångboddhet och ett lägre valdeltagande. De utmaningar som utanförskapet medför kan, enligt regeringen, påverka kommunens kapacitet att ta emot nyanlända för bosättning. I det nuvarande fördelningsförfarandet är det inte, konstaterar regeringen, möjligt att ta hänsyn till om det förekommer utanförskapsområden i en kommun eller till hur stor andel av befolkningen som bor i sådana områden. Regeringen anser därför att områden där utanförskapet är stort ska vara ett av de kriterier som ska beaktas vid fördelningen av nyanlända mellan kommuner. Regeringen poängterar i det sammanhanget att det bör vara en tillämpningsfråga hur kriteriet ska viktas i förhållande till de andra kriterierna.

Regeringen föreslår att den även i den nya lagen genom ett bemyndigande bör få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om kriterier som ska beaktas vid fördelningen.

Kommunens önskemål ska beaktas vid fördelningen (8 §)

En utgångspunkt i den nya lagen är att kommun­erna ska få ett större inflytande över mottagandet av nyanlända. Det är enligt regeringen viktigt, dels för att begränsa inskränkningen av kommunernas självstyre, dels för att det i kommunerna finns kunskap om lokala förhållanden som kan ha betydelse för integrationsförutsättningarna. Regeringen anser att intresset av ett mer proportionerligt mottagande, som är grunden för den nuvarande bosättnings­lagen, behöver vägas mot behovet av flexibilitet och ett ökat kommunalt inflytande.

Regeringen bedömer att kommunens önskemål ska beaktas efter att en fördelning enligt fördelningskriterierna har gjorts. Regeringen anser därför att bestämmelsen om kommunens önskemål bör placeras i en egen paragraf av vilken det bör framgå att kommunernas önskemål ska avse antalet nyanlända som ska tas emot efter anvisning. På så sätt blir det tydligt att det inte finns utrymme för att beakta diskriminerande preferenser, t.ex. önskemål om att ta emot vissa grupper.

Regeringen understryker att för att bosättningssystemet ska vara långsiktigt hållbart behöver systemet kunna garantera att de nyanlända som behöver tas emot i en kommun också blir mottagna. En kommuns önskemål bör därför enligt regeringen endast kunna tillgodoses om det är möjligt med hänsyn till det antal nyanlända som enligt regeringens beslut ska omfattas av anvisningar under kalenderåret.

Alla kommuner bör dessutom ges samma förutsättningar till inflytande, vilket medför att utrymmet för att tillmötesgå en kommuns önskemål bör vara beroende av övriga kommuners önskemål. För att kunna tillmötesgå kommuners önskemål om ett lägre mottagande än vad som följer av fördelningen enligt fördelningskriterierna kommer det alltså att krävas att det samtidigt finns kommuner som i motsvarande mån tar emot fler nyanlända.

Regeringen anser att förutsättningarna för att kunna tillgodose kommunens önskemål är av principiell betydelse och avgörande för att förstå kommunernas inflytande på fördelningen och mottagandet och att dessa förutsättningar därför bör framgå av lagen. Det bör därför inte, anser regeringen, införas någon nedre gräns för möjligheten att tillgodose en kommuns önskemål.

Regeringen ska få meddela ytterligare föreskrifter om fördelningen och fördelningsförfarandet (9 §)

Regeringen föreslår att den i den nya lagen bör få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om fördelningen mellan kommuner av nyanlända som får omfattas av anvisningar och förfarandet vid fördelning.

Tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare (10–15 §§)

Sedan bosättningslagen trädde i kraft har kommunerna gjort olika tolkningar av vad skyldigheten att ta emot nyanlända för bosättning innebär. En kommun föreslås även fortsättningsvis vara skyldig att efter anvisning ta emot nyanlända för bosättning i kommunen (10 och 11 §§) men regeringen anser att det i den nya lagen behöver vara tydligare vad skyldigheten innebär i förhållande till den nyanlände, särskilt när det gäller hur lång tid som skyldigheten består.

Rätten till boende ska begränsas till 36 månader (12 §)

Regeringen noterar att bosättningslagen inte reglerar under hur lång tid en kommun ska erbjuda bostad åt en nyanländ som omfattas av ett beslut om anvisning. Det har, enligt regeringen, lett till att kommunerna ordnar boende för nyanlända under olika lång tid. Förutsättningarna för de nyanlända har därför, konstaterar regeringen, kommit att skifta beroende på vilken kommun som har tagit emot dem. Mottagandet har alltså inte varit likvärdigt och enhetligt utformat för hela landet. Nyanlända har ofta behov av särskilda insatser under den första tiden i landet. Med hänsyn till att en rätt till boende för nyanlända innebär en särbehandling i förhållande till andra kommun­invånare bedömer regeringen att en sådan rätt bör gälla under en begränsad tid. En tidsbegränsning bedöms av regeringen också öka enhetligheten och likvärdigheten vid mottagandet i kommunerna.

Regeringen anser att en tidsbegränsning om 36 månader, räknat från det att den nyanlände tas emot i kommunen, är lämplig för den nyanländes rätt till boende enligt lagen. Utgångspunkten är att nyanlända efter de 36 månaderna ska ordna sitt eget boende eller ta del av kommunens generella stöd, på samma sätt som gäller för andra kommuninvånare.

Rätten till boende kan upphöra i förtid (13 §)

Enligt regeringen syftar en individuell rätt till boende till att ge den nyanlände trygghet och möjlighet att fokusera på att etablera sig i arbets- och samhälls­livet under en tidsbegränsad period. Regeringen konstaterar att enligt målet för integrationspolitiken ska nyanlända anstränga sig för att bli en del av det svenska samhället som både ska ställa krav på de nyanlända och ge möjligheter till integration.

Regeringen anser därför att en rimlig utgångspunkt är att det ska kunna ställas krav på att den nyanlände aktivt bidrar till sin integration för att behålla sin rätt till boende enligt lagen och att kommunerna därmed under vissa förutsättningar bör ha möjlighet att besluta om att rätten till boende ska upphöra i förtid. Följaktligen anser regeringen att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid om den nyanlände inte är anvisad till ett arbetsmarknads­politiskt program. Detta ska dock inte gälla om den nyanlände har godtagbara skäl för att inte vara anvisad till ett arbetsmarknadspolitiskt program, såsom t.ex. att den nyanlände har uppnått riktåldern för pension, arbetar heltid, vårdar barn på heltid eller får hel sjukpenning.

Vidare föreslår regeringen att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid om en anvisning till arbetsmarknadspolitiskt program har återkallats på grund av omständigheter som den nyanlände själv rår över. Regeringen anser även att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid när hyresrätten har förverkats enligt 12 kap. jordabalken.

Det ska inte finnas besittningsskydd för en bostadslägenhet som kommunen ordnar (14 §)

En nyanländ som har ett hyresavtal som löper på 36 månader skulle omfattas av bestämmelserna om besittningsskydd i 12 kap. jordabalken. Regeringen anser inte att det är rimligt att besittningsskyddet skulle kunna gälla vid upplåtelser av en bostadslägenhet som en kommun har ordnat för en nyanländ som har rätt till boende enligt den föreslagna lagen. Regeringen föreslår därför att det i lagen tas in ett undantag från det besittningsskydd som finns i 12 kap. jordabalken.

Regeringen föreslår även att det införs en bestämmelse i hyreslagen (12 kap. jordabalken) som anger att hyreslagen inte gäller om det finns särskilda bestämmelser om upplåtelse av bostadslägenhet i den nya lagen.

Regeringen ska få meddela föreskrifter om information och stöd från kommunen (15 §)

Regeringen noterar att när den nyanlände inte längre har rätt till boende enligt lagen ska denne ordna boende på egen hand och att stöd från kommunen kan behövas då, t.ex. med att ställa sig i bostadskö. Regeringen konstaterar att bestämmelser om kommunens information och stöd till den nyanlände kommer att vara detaljerade och behöver vara möjliga att anpassa på ett enkelt sätt. Således anser regeringen att riksdagen i den nya lagen bör bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om vilken information och vilket stöd kommunen ska erbjuda den nyanlände i syfte att denne långsiktigt ska kunna etablera sig på bostadsmarknaden.

Överklagande (16 §)

Regeringen konstaterar att beslut om anvisning till en kommun i dag inte kan överklagas, vare sig av en kommun eller av den nyanlände. När lagen infördes anförde regeringen att en möjlighet för kommunen att överklaga ett beslut om anvisning skulle kunna leda till att kommunmottagandet fördröjdes orimligt länge, vilket skulle kunna vara till stor nackdel för den enskilde. När det gäller den nyanlände konstaterade regeringen att lagen varken innebär någon skyldighet att flytta till den kommun som anvisats eller någon rätt att omfattas av en anvisning (prop. 2015/16:54 s. 26 och 27). Enligt regeringen bör detsamma gälla enligt den nya lagen.

När det gäller beslut om rätt till boende, såsom beslut om att boendet ska upphöra i förtid, föreslår regeringen att nyanlända av rättssäkerhetsskäl ska kunna överklaga sådana till allmän förvaltningsdomstol och vidare till kammarrätten där prövningstillstånd bör krävas. Regeringen konstaterar att förvaltningslagens bestämmelser kommer att vara tillämpliga i ärenden enligt den nya lagen och understryker att några andra beslut enligt lagen än de som rör rätt till boende inte bör kunna överklagas.

Personuppgiftsbehandling

Regeringen föreslår att Arbetsförmedlingen ska få behandla personuppgifter för tillhandahållande av information som behövs inom kommunala nämnders verksamhet som underlag för beslut om att rätten till boende enligt den nya lagen ska upphöra i förtid. Därmed föreslår regeringen en ändring i lagen (2002:546) om behandling av personuppgifter i den arbetsmarknadspolitiska verksamheten.

Någon ytterligare lagreglering för behandling av personuppgifter med anledning av det nya regelverket för bosättning av vissa nyanlända invandrare behövs inte enligt regeringens bedömning.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att den nya lagen och ändringarna i andra lagar ska träda i kraft den 1 januari 2027 och att den nuvarande bosättningslagen samtidigt ska upphöra att gälla.

Regeringen föreslår att den nya lagen ska få tillämpas före ikraftträdandet för fördelning av anvisningar av nyanlända till kommuner som avser beslut om anvisningar efter ikraftträdandet. Den upphävda lagen ska enligt regeringen fortfarande gälla för anvisningar som har beslutats före ikraft­trädandet.

För en nyanländ som har rätt till boende enligt lagen och som har tagits emot i en kommun innan den nya lagen trädde i kraft föreslår regeringen att rätten till boende ska gälla under 36 månader från det att den nyanlände första gången togs emot i den kommunen.

Regeringen föreslår att vid tillämpningen av bestämmelsen om rätt till boende för nyanlända med tillfälligt skydd ska ett boende som en kommun har ordnat efter en anvisning enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. likställas med ett boende som en kommun har ordnat efter en anvisning enligt mottag­andelagen.

Motionerna

I kommittémotion 2025/26:4079 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 3 föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare i de delar det avser 8 §. I denna paragraf anges att hänsyn ska tas till kommunernas önskemål vid fördelningen av nyanlända mellan kommuner. Motionärerna poängterar att bosättningslagen infördes för att bryta en ordning där mottagandet i hög grad var beroende av kommuners frivillighet. Motionärerna anser att den nya lagen även fortsatt bör bygga på objektiva kriterier som säkerställer både rättvis ansvarsfördelning och goda etablerings­möjligheter, inte på kommuners egna önskemål.

I kommittémotion 2025/26:4077 av Tony Haddou m.fl. (V) yrkande 3 föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare i de delar det avser 13 §. I paragrafen anges att de nyanländas rätt till boende kan upphöra i förtid under vissa förutsättningar. Motionärerna anser att det redan finns tillräckliga sanktioner kopplade till deltagandet i arbetsmarknadspolitiska program och menar att de sanktioner regeringen nu föreslår skulle riskera att öka utsattheten för de som berörs, vilket i sin tur skulle vara dåligt för såväl den enskilde som samhället i stort. Motionärerna begär därför i yrkande 4 ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar med anledning av att 13 § föreslås utgå.

I kommittémotion 2025/26:4086 av Leila Ali Elmi m.fl. (MP) yrkande 2 föreslås att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare i de delar det avser 13 § första stycket punkterna 1 och 2. Bestämmelsen innebär att rätten till boende ska kunna upphöra om den nyanlände har fyllt 20 år och inte är anvisad till något arbets­marknadspolitiskt program utan godtagbara skäl till det eller har fått en anvisning till arbetsmarknadspolitiskt program återkallad till följd av omständigheter som den nyanlände råder över. Motionärerna anser att det finns en uppenbar risk att förslaget får långtgående konsekvenser för redan utsatta grupper och även en risk att människor förlorar sitt boende utan att ha realistiska möjligheter att ordna ett nytt, vilket kan leda till ökade sociala problem och högre kostnader för kommunerna. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar med anledning av att 13 § första stycket punkterna 1 och 2 föreslås utgå.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis understryka att det är angeläget med ett bosätt­ningssystem som är hållbart över tid och som bidrar till goda förutsättningar för ett välfungerande mottagande i hela landet.  Det är vidare viktigt att nyanlända tas emot på ett ordnat sätt i kommunerna och att mottagandet inte bidrar till att utanförskapet ökar eller får fäste i fler kommuner. Utskottet noterar att bosättningslagen har bidragit till att avhjälpa flera av de utmaningar som fanns i det tidigare frivilliga systemet, inte minst i tider med ett högt mottagande. Vidare noterar utskottet att förutsättningarna för mottagandet har förändrats sedan bosättningslagen infördes 2016 genom att antalet nyanlända har minskat kraftigt. Utskottet välkomnar mot denna bakgrund regeringens förslag till ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare som innebär att kommunernas inflytande över mottagandet kommer att öka och att nyanlända kommer att få förstärkta incitament att aktivt bidra till sin integration. Utskottet anser att det är viktigt att följa konsekvenserna för kommunerna, bl.a. då lagstiftningen inte hindrar att de vars boende upphör i förtid i stället vänder sig till socialtjänsten i respektive kommun.

Motionärerna i detta avsnitt yrkar avslag på olika delar av regeringens proposition. I kommittémotion 2025/26:4079 (S) yrkande 3 framförs invändningar mot regeringens förslag om att hänsyn ska tas till kommunernas önskemål vid fördelningen av nyanlända mellan kommuner. I kommitté­motionerna 2025/26:4077 (V) yrkande 3 och 2025/26:4086 (MP) yrkande 2 framförs i olika delar invändningar mot att de nyanländas rätt till boende ska kunna upphöra i förtid under vissa förutsättningar.

Utskottet noterar att det bland övriga partier finns stöd för regeringens förslag i dess helhet och för övergången till en reglering där kommunerna får stärkta förutsättningar att ta emot nyanlända på ett sätt som främjar långsiktig integration, och där individens egna ansträngningar för arbete och bostad är en central del. Enligt utskottet har regeringen lagt fram ett väl avvägt förslag till ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare som på ett balanserat sätt tar hänsyn till olika motstående intressen. När det särskilt gäller motionärernas invändningar noterar utskottet att en kommuns önskemål får tillgodoses endast om det är möjligt med beaktande av antalet nyanlända och övriga kommuners önskemål och att den nyanländes rätt till boende endast ska kunna upphöra i förtid under vissa förutsättningar.

Sammantaget föreslår utskottet att riksdagen antar regeringens lagförslag av de skäl som anförs i propositionen. Kommittémotionerna 2025/26:4079 (S) yrkande 3, 2025/26:4077 (V) yrkandena 3 och 4 samt 2025/26:4086 (MP) yrkandena 2 och 3 bör därmed avslås.  

Motionerna

I kommittémotion 2025/26:4079 av Ardalan Shekarabi m.fl. (S) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att fördelningskriteriet om bostadssituationen bör utformas så att inte kommuner med goda etableringsförutsättningar kan undandra sig ansvar. Lagstiftningen bör enligt motionärerna bidra till att kommuner tar ett aktivt ansvar för bostadsförsörjningen och inte öppnar för att bostadsbrist används som ett argument för att minska mottagandet. I samma kommittémotion yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om att tidigare mottagande och förekomsten av utsatta områden bör ges större vikt vid fördelningen av nyanlända. Motionärerna anser att detta är viktigt för att motverka segregationen och för att fördelningen av nyanlända utformas så att den motverkar, snarare än förstärker, framväxten av utsatta områden.

I kommittémotion 2025/26:4077 av Tony Haddou m.fl. (V) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att tiden för rätten till etableringsboende bör anpassas till tiden det tar att etablera sig i samhället. Motionärerna anser att 36 månader är för kort tid för att få rimliga förutsättningar att uppnå tillräcklig etablering i samhället och finna eget boende. I samma kommittémotion yrkande 2 föreslås ett tillkännagivande om att det bör införas en möjlighet att rikta sanktioner mot kommuner som inte följer den nya lagen. Det har enligt motionärerna visat sig att flera kommuner vägrat ta emot nyanlända.

I kommittémotion 2025/26:4086 av Leila Ali Elmi m.fl. (MP) yrkande 1 föreslås ett tillkännagivande om att etableringsboende bör kunna erbjudas med större flexibilitet utifrån individuella behov. Motionärerna anser att det är viktigt att etableringsinsatser kan pågå olika länge beroende på människors skilda förutsättningar. I samma kommitté­motion, yrkande 4, föreslås ett tillkännagivande om att rättssäkerheten och skyddet för den enskilde i etableringsboendet bör stärkas genom att rätten till boende omfattas av besittningsskydd. Motionärerna anser att utan ett besittningsskydd finns det en uppenbar risk att människor förlorar sitt boende utan att ha realistiska möjligheter att ordna ett nytt, vilket kan leda till ökade sociala problem och högre kostnader för kommunerna. I samma kommittémotion yrkande 5 föreslås ett tillkännagivande om att ett tydligt barnperspektiv bör genomsyra den nya lagen om tidsbegränsat boende för vissa nyanlända invandrare. Regeringens lagförslag riskerar enligt motionärerna att medföra att barn tvingas till upprepade flyttar och bristande stabilitet.

Utskottets ställningstagande

Gemensamt för de motioner som utskottet behandlar i detta avsnitt är att de innehåller olika förslag om att bosättningssystemet framöver bör utformas på delvis annat sätt än det som regeringen nu har föreslagit.

När det gäller de s.k. fördelningskriterierna, vilka det framförs förslag om i kommittémotion 2025/26:4079 (S) yrkandena 1 och 2, anser utskottet att regeringens lagförslag är välformulerat, både genom den föreslagna utformningen av fördelningskriterierna och genom att regeringen föreslås få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om vilka kriterier som ska beaktas vid fördelningen. Dessutom noterar utskottet att regeringen bedömer att det är en tillämpningsfråga hur olika kriterier ska viktas. De aktuella yrkandena bör därmed avslås.

När det gäller tidsbegränsningen för rätten till boende, vilket det framförs förslag om i kommittémotionerna 2025/26:4077 (V) yrkande 1 och 2025/26:4086 (MP) yrkandena 1 och 4, instämmer utskottet i regeringens bedömning att boendet bör vara begränsat i tid. Som regeringen konstaterar innebär boendet för nyanlända en särbehandling i förhållande till andra kommuninvånare och det är då inte rimligt att boendet erbjuds utan tidsgräns. Utskottet delar även regeringens uppfattning att det inte är rimligt att besittnings­skydd skulle kunna gälla vid upplåtelser av en bostadslägenhet som en kommun har ordnat för en nyanländ som har rätt till boende enligt den föreslagna lagen. De aktuella yrkandena bör därmed avslås.

När det gäller frågan om att införa en möjlighet att rikta sanktioner mot kommuner som inte följer bosättningslagen, vilket det framförs förslag om i kommitté­motion 2025/26:4077 (V) yrkande 2, noterar utskottet att den nya lagen medför att kommunerna får en större möjlighet än i dag att påverka hur många nyanlända de ska ta emot efter anvisningar. Risken för att kommuner underlåter att fullgöra sina skyldigheter bedöms därmed minska och utskottet kan därför liksom regeringen inte se att det finns anledning att rikta ett tillkännagivande till regeringen med den inriktning som motionärerna föreslår. Yrkandet bör därmed avslås.

Avslutningsvis, när det gäller förslaget i kommittémotion 2025/26:4086 (MP) yrkande 5 om att lagstiftningen tydligare måste genomsyras av ett barnperspektiv, ser utskottet till skillnad från motionärerna inte anledning att rikta något tillkännagivande till regeringen i frågan. Enligt utskottet finns barnperspektivet tydligt med i regeringens förslag, inte minst när det gäller förslaget om att större hänsynstagande ska tas till bostadsmarknaden vid fördelningen av anvisningar. Utskottet instämmer i regeringens bedömning om att det förslaget förväntas leda till större möjligheter för barnfamiljer att hitta långsiktiga boende­lösningar i den kommun som har anvisats att ta emot dem. Vidare noterar utskottet att regeringen i propositionen aviserar att det kan behövas ytterligare bestämmelser på förordningsnivå om fördelningen, bl.a. för att kunna hålla samman familjer och ta hänsyn till bedömningar av barnets bästa i enlighet med barnkonventionen. Även detta yrkande bör därmed avslås.

 

Reservationer

Ställningstagande

Vi anser att propositionen innehåller delar som går i rätt riktning. Dock saknas det svar i propositionen när det gäller vissa farhågor. En sådan farhåga är regeringens förslag om att kommunernas önskemål ska beaktas vid fördelningen av nyanlända mellan kommuner. Bosättningslagen infördes för att bryta en ordning där mottagandet i hög grad var beroende av kommuners frivillighet. Att nu ge kommuners önskemål en tydligare roll riskerar att undergräva lagens syfte. Till skillnad från utskottet anser vi att detta är fel väg att gå och vi anser att fördelningen även fortsatt bör bygga på objektiva kriterier som säkerställer både rättvis ansvarsfördelning och goda etablerings­möjligheter, inte på kommuners egna önskemål.

Med det anförda anser vi att riksdagen bör avslå 8 § i regeringens förslag till lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare.

 

Ställningstagande

Regeringen föreslår att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid i vissa fall. Jag menar, i likhet med flera remissinstanser, att det redan finns tillräckliga sanktioner kopplade till deltagandet i arbetsmarknadspolitiska program. Att även införa de sanktioner som regeringen nu föreslår skulle riskera att öka utsattheten för de som berörs, vilket i sin tur skulle vara dåligt för såväl den enskilde som samhället i stort. Regeringens förslag innebär att rätten till boende kan upphöra för en person i en familj, medan övriga familje­medlemmar har kvar rätten till boende. Till skillnad från utskottet anser jag inte att lagförslaget är väl avvägt i denna del.

Med det anförda anser jag att riksdagen bör avslå 13 § i regeringens förslag till lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare. Riksdagen bör vidare tillkännage för regeringen att den bör återkomma med eventuella följd­ändringar med anledning av avslaget.

 

Ställningstagande

Flera tunga remissinstanser har riktat allvarlig kritik mot centrala delar av förslaget till nytt system för bosättning av nyanlända. Remisskritiken visar bl.a. på riskerna med villkorat boende. Jag anser att rätten till boende i regeringens förslag villkoras på ett sätt som kan få långtgående konsekvenser för redan utsatta grupper. Det finns en uppenbar risk att människor förlorar sitt boende utan att ha realistiska möjligheter att ordna ett nytt, vilket kan leda till ökade sociala problem och högre kostnader för kommunerna.

Med det anförda anser jag att riksdagen bör avslå 13 § första stycket punkterna 1 och 2 i regeringens förslag till lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare. Riksdagen bör vidare tillkännage för regeringen att den bör återkomma med eventuella följdändringar med anledning av avslaget.

 

Ställningstagande

Vi har vissa farhågor när det gäller regeringens förslag om att förutsätt­ningarna i kommunen för långsiktig etablering på bostadsmarknaden ska beaktas vid fördelningen av nyanlända mellan kommuner. Vi ser nämligen en risk att kriteriet kommer att tillämpas på ett sätt som innebär att vissa kommuner, som i övrigt har goda förutsättningar att ta emot nyanlända genom en stark arbetsmarknad och ett mindre omfattande tidigare mottagande, i praktiken kan undandra sig ansvar med hänvisning till bostadssituationen.

Alla kommuner har ett bostads­försörjningsansvar. Lagstiftningen bör därför bidra till att kommuner tar ett aktivt ansvar för bostadsförsörjningen och inte öppnar för att bostadsbrist kan användas som argument för att minska mottagandet. Det är också av största vikt att fördelningen av nyanlända utformas så att den motverkar, snarare än förstärker, framväxten av utsatta områden.

När det gäller regeringen föreslagna kriterium om utanförskap anser vi att det inte får bli så vagt att mottagandet i praktiken fortsatt koncentreras till kommuner och stadsdelar där segregationen redan är djup. Tidigare mottagande och förekomsten av utsatta områden måste därför väga tungt och tydligt i fördelningen, så att anvisningar inte leder till fortsatt koncentration av nyanlända till utsatta områden och områden med socioekonomisk segregation.

Vi anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om

•       att kriteriet om bostadssituationen vid fördelningen av nyanlända ska utformas så att inte kommuner med goda etableringsförutsättningar kan undandra sig ansvar

•       att tidigare mottagande och förekomsten av utsatta områden ska ges större vikt vid fördelningen av nyanlända för att motverka segregation. 

 

Ställningstagande

Till skillnad från utskottet delar jag inte regeringens förslag att den som omfattas av en anvisning enligt lagen ska ha rätt till boende under 36 månader från det att den nyanlände togs emot i kommunen. Jag menar, i likhet med flera remissinstanser, att 36 månader är en för kort tid för att få rimliga förutsättningar att uppnå en tillräcklig etablering i samhället och att finna ett eget boende. Tidsfristerna i mottagandet bör anpassas efter hur lång tid det tar att etablera sig som nyanländ i samhället.

Jag gör också en annan bedömning när det gäller behovet av sanktioner mot kommuner som inte följer bosättningslagen. Det var en brist att den tidigare lagen inte innehöll några sådana sanktioner. Efter att flera kommuner vägrat ta emot nyanlända har det visat sig att en sådan kritik var befogad och jag menar att regeringen återigen gör en felbedömning.

Jag anser därför att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om

•       att anpassa tiden för rätten till boende i lagen om bosättning för vissa nyanlända invandrare till tiden det tar att etablera sig i samhället

•       att införa en möjlighet att kunna rikta sanktioner mot kommuner som inte följer lagen om bosättning för vissa nyanlända invandrare.

 

Ställningstagande

Regeringens förslag till ett nytt system för bosättning av nyanlända innebär ett skifte; från ett öppnare ansvar till ett system där boendet är tillfälligt och kopplat till krav på individen. Jag delar inte regeringens syn på vad som skapar en god etablering. Integration börjar med trygghet, stabila levnadsförhållanden och reella möjligheter att komma in i arbete, utbildning och samhällsliv. Etableringsinsatser behöver vara individanpassade, kunna pågå olika länge beroende på människors skilda förutsättningar och utformas med ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Språk, praktik, utbildning och matchning mot arbets­marknaden ska stärkas, inte undergrävas av boendeosäkerhet.

Att införa en fast tidsgräns utan tillräcklig hänsyn till individuella förutsättningar riskerar att skapa otrygghet snarare än integration. Särskilt allvarligt är det att barn riskerar att drabbas av upprepade flyttar och bristande stabilitet.

Med det anförda anser jag att ett flexiblare system bör utvecklas och att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag som innebär

•       att etableringsboende ska kunna erbjudas med större flexibilitet utifrån individuella behov

•       att rättssäkerheten och skyddet för den enskilde i etableringsboendet stärks genom möjlighet till besittningsskydd

•       att ett tydligt barnperspektiv genomsyrar lagstiftningen.

Särskilt yttrande

Sverigedemokraterna har förhandlat frågan om nyanlända invandrares bosätt­ning med regeringen, och den lagstiftning som föreslås är ett stort framsteg i jämförelse med den tidigare bosättningslagen som utsatte kommunerna för stora påfrestningar. Vi ställer oss därför bakom propositionen.

Vi anser att staten behöver ställa högre krav på nyanländas eget ansvar för bosättning och försörjning. I framtida politiska samarbeten kommer vi att verka för att kravet som ställs på kommunerna helt tas bort och ändras till ett frivilligt mottagande så att kommunerna blir skyldiga att ta emot endast det antal de själva bedömer att de klarar av utan att försämra för invånarna. Barn­omsorg, skola och ekonomiskt bistånd är några av de områden som påverkas vid inflyttning, men andra viktiga aspekter är också att upprätthålla trygghet, säkerhet och gemenskap. Vi kommer således att fortsätta driva denna ange­lägna fråga och återkomma i andra sammanhang framöver.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

 

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag