HC11679: Ett omedelbart upphävande av dödsdomarna mot Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi

Fråga 2024/25:679 Ett omedelbart upphävande av dödsdomarna mot Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi

av Lawen Redar (S)

till Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

 

Irans islamiska republik förbereder avrättningen av två kurdiska kvinnliga aktivister, Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi, vars fall exemplifierar regimens systematiska förtryck av demokratisträvande kurdiska kvinnor. De två kvinnorna är för närvarande de enda kvinnliga aktivisterna i Iran som står inför överhängande dödsdom på fabricerade anklagelser efter skenrättegångar präglade av tortyr, isolering och nekad tillgång till juridiskt ombud. Deras liv hänger på en skör tråd, och omedelbara åtgärder krävs för att rädda dem.

Pakhshan Azizi, dömdes den 14 augusti 2024 för ”uppror”, och Irans högsta domstol fastställde den 8 januari 2025 dödsdomen. Azizi blev måltavla för sitt humanitära arbete med kurdiska flyktingar i Rojava under kriget mot Islamiska staten. Trots hennes fredliga insatser för kvinnors och barns rättigheter har hon nekats tillgång till sina advokater och familj i över fem månader.

På liknande sätt har Wrisha Moradi, som dömdes till döden i november 2024, utstått månader av svår tortyr och isolering innan hon flyttades till det ökända Evinfängelset, där hon inte har haft några juridiska besök eller familjebesök på åtta månader. Båda kvinnorna är offer för regimens verkställande av könsbaserat och etniskt våld.

Dessa fall är en del av ett bredare mönster av den iranska regimens förtryckande politik mot minoritetsgrupper i Iran, särskilt kurder. Kurdiska kvinnor är marginaliserade på tre sätt: De möter etnisk och religiös diskriminering såväl som det könsbaserade våldet. Sedan den islamiska republikens grundande har 124 kurdiska kvinnliga politiska aktivister avrättats, och enbart i år har 181 kurder avrättats, enligt människorättsorganisationen Hengaw.

Det tragiska fallet med Jina Amini, en ung kurdisk kvinna som mördades av moralpolisen i Teheran, tjänar som tydligt exempel på detta flerskiktade förtryck. Det faktum att Irans enda kvinnliga politiska fånge med livstidsdom är en kurdisk kvinna – Zeynab Jalalian, okänd för de flesta trots att hon suttit fängslad i 17 år – visar att kurdiska kvinnor fortsätter att bära bördan av Irans systematiska förtryck, men deras berättelser förblir till stor del osynliga för världen.

Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga utrikesminister Maria Malmer Stenergard:

 

1. Kommer ministern att å det snaraste ingripa och kräva ett omedelbart upphävande av dödsdomarna mot Pakhshan Azizi och Wrisha Moradi samt förespråka deras villkorslösa frigivning som samvetsfångar?
2. Vilka konkreta åtgärder kommer Utrikesdepartementet att vidta för att säkerställa att det internationella samfundet ställer Iran till svars för dess kränkningar av kurdiska kvinnors och politiska fångars rättigheter?