HC11588: Sveriges roll i att möta globala humanitära kriser

Fråga 2024/25:588 Sveriges roll i att möta globala humanitära kriser

av Olle Thorell (S)

till Statsrådet Benjamin Dousa (M)

 

Världen befinner sig i ett alarmerande tillstånd av obalans. Enligt den senaste Emergency Watchlist-rapporten från International Rescue Committee (IRC) för 2025 är 305 miljoner människor i akut humanitärt behov, och antalet konflikter har nått rekordnivåer med 59 pågående konflikter under 2023 – det högsta sedan andra världskriget. Dessa kriser drabbar främst de mest utsatta, där 82 procent av alla människor i humanitärt behov bor i de 20 länder som identifierats som mest krisdrabbade. Samtidigt är klimatförändringar, ekonomisk instabilitet och växande extrem fattigdom drivande faktorer bakom dessa humanitära kriser.

I Sudan är den humanitära krisen den största som någonsin registrerats i landet. Mer än 31 miljoner människor, över två tredjedelar av befolkningen, är i akut behov av hjälp. Landet, som redan drabbats av konflikter, har nu även förlorat stora delar av sin jordbruksproduktion, vilket förvärrar hungersnöden och driver miljontals på flykt. Sudan står för 10 procent av världens totala behov av humanitärt stöd, trots att landet utgör mindre än 1 procent av världens befolkning.

I Myanmar fortsätter konflikten att eskalera, och över 17,6 miljoner människor är i behov av humanitärt bistånd. Landet har drabbats hårt av interna konflikter och militärens förtryck. Många familjer har tvingats lämna sina hem, och över 1,8 miljoner människor är fördrivna inom landet. Samtidigt lider 5,4 miljoner människor av akut matosäkerhet, vilket innebär att de riskerar hunger och undernäring.

I Gaza har den humanitära situationen förvärrats dramatiskt. Efter intensifierade konflikter har infrastrukturen förstörts, vilket har lämnat miljontals utan tillgång till vatten, elektricitet och sjukvård. Över 2,2 miljoner människor lever under blockad, varav 75 procent är beroende av humanitärt bistånd för att överleva. Hälften av befolkningen lider av akut matosäkerhet, och barnens situation är särskilt alarmerande med ökande undernäring och brist på skolgång.

Rapporten lyfter fram fyra globala obalanser som förvärrar kriserna: fler konflikter med mindre diplomati, ökade attacker mot civila utan konsekvenser, stigande koldioxidutsläpp utan tillräcklig klimatanpassning samt ökade globala rikedomar med minskad fattigdomsbekämpning. Bristen på finansiering och effektivt bistånd till de mest utsatta förvärrar situationen ytterligare. Trots att världens samlade resurser aldrig har varit större fortsätter gapet mellan behov och stöd att växa.

För oss socialdemokrater är det viktigt att Sverige fortsätter att vara en ledande kraft för internationell solidaritet. Vi måste prioritera stöd till de mest utsatta och säkerställa att vårt bistånd inte bara möter akuta behov utan också stärker långsiktig hållbarhet och fredsbyggande insatser. Vi är kritiska till regeringens beslut att upphöra med det långsiktiga utvecklingssamarbetet med några av världens fattigaste länder, såsom Burkina Faso, Mali, Kambodja och Sydsudan. Även om konflikten i Ukraina kräver mer uppmärksamhet och större stöd från Sverige får det inte betyda att vi vänder ryggen till de mest utsatta länderna i världen. Sveriges engagemang bör också omfatta ökad dialog med multilaterala organisationer och andra internationella aktörer för att främja diplomatiska lösningar och rättvis resursfördelning. Att stå upp för mänskliga rättigheter och internationell rätt är inte bara en moralisk plikt utan också strategiskt avgörande för att bidra till en mer stabil och rättvis värld.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Benjamin Dousa:

 

Hur avser statsrådet att, i ljuset av de växande globala humanitära kriserna och i enlighet med rekommendationerna i IRC:s Emergency Watchlist för 2025, säkerställa att Sverige på ett effektivt och långsiktigt sätt bidrar till att möta både akuta och långsiktiga behov i de mest utsatta länderna, samtidigt som vi stärker det multilaterala samarbetet och säkerställer en rättvis och strategisk fördelning av biståndet?