HC0393: Kamerabevakning i brottsbekämpning och annan offentlig verksamhet – utökade möjligheter och ett enklare förfarande

Regeringens proposition 2024/25:93

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 januari 2025

Ulf Kristersson

Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen lämnar regeringen förslag till ändringar i kamerabevakningslagen (2018:1200). Förslagen syftar till att reglerna om kamerabevakning ska bli mer ändamålsenligt utformade och motsvara de behov av bevakning som finns i dag. Förslagen innebär bl.a. följande:

•Kravet på tillstånd till kamerabevakning tas bort.

•Brottsbekämpande myndigheter får möjlighet att bedriva kamera- bevakning på fler platser. Bevakning ska kunna bedrivas på platser där det vid en framåtblickande bedömning finns risk för allvarlig brottslighet. Bevakning ska också kunna bedrivas på platser som är av strategisk betydelse för att motverka allvarlig brottslighet, även om det inte finns risk för brott på den platsen.

•Möjligheterna för brottsbekämpande myndigheter att kamerabevaka i brådskande fall förbättras.

•Det införs ett nytt undantag från kravet att göra en intresseavvägning vid bevakning som gör det möjligt för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att använda teknik med automatisk igenkänning av registreringsnummer (ANPR-teknik) i hela landet.

•Det införs nya och utvidgade undantag från kraven att upplysa och informera om kamerabevakning som brottsbekämpande myndigheter bedriver från ett civilt fordon eller drönare.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2025.

1

2

4

Regeringens förslag:

1.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i kamerabevakningslagen (2018:1200).

2.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

3.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter.

4.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2023:196) om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete.

5.Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2023:474) om polisiära befogenheter i gränsnära områden.

5

Kamerabevakning vid utförande av en uppgift av allmänt intresse

Förutsättningar för kamerabevakning

första stycket skyddslagen (2010:305) har förklarats vara skyddsobjekt, om bevakningen endast omfattar skyddsobjektet eller ett område i dess omedelbara närhet,

3. bevakning som Försvars- makten bedriver från ett fordon, fartyg eller luftfartyg som ett led i en militär insats eller militär övning eller som behövs för att prova utrustning för sådan bevakning,

4. bevakning som Trafikverket bedriver

a)av vägtrafik,

b)av sjötrafik vid en rörlig bro,

c)vid en betalstation eller kontrollpunkt som avses i bilagorna till lagen (2004:629) om trängselskatt och som sker för att samla in uppgifter som behövs för att beslut om trängselskatt ska kunna fattas och för att kontrollera att sådan skatt betalas, eller

d)vid en betalstation på allmän väg som används vid uttag av infrastrukturavgifter med stöd av lagen (2024:172) om infrastrukturavgifter på väg och som sker för att samla in uppgifter som behövs för att beslut om infrastrukturavgift ska kunna fattas och för att

a)i ett färdmedel som används i kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten, spårväg eller i tunnelbana,

b)av ett stations-, terminal- eller hållplatsområde avsett för resande med kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten, spårväg eller i tunnelbana,

c)av en plats vid järnvägs-, spårvägs- eller tunnelbanespår, eller

d)av ett flygplatsområde,

2.om förhållandena på den plats som bevakas ändras på ett betydande sätt som minskar intresset av bevakningen eller ökar risken för intrång i den enskildes personliga integritet.

Den bedömning som har gjorts enligt första eller andra stycket ska dokumenteras.

avses i 2 § 3 eller 4 samma lag, om

4Senaste lydelse 2019:1163.

16 a §

Upplysning enligt 15 § och

information om den

personuppgiftsbehandling som

kamerabevakningen innebär behöver inte lämnas vid bevakning som bedrivs i brådskande fall från ett luftfartyg av den som är räddningsledare enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor eller av Polismyndigheten, om bevakningen är av vikt för att avvärja en överhängande fara för olycka, begränsa verkningarna av en inträffad olycka eller minska risken för nya olyckor.

Upplysning och information ska lämnas så snart det är möjligt.

Undantagen i första stycket gäller inte om ljud ska avlyssnas

eller tas upp vid kamerabevakningen.

16

Prop. 2024/25:93

2.2Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:1693) om polisens behand- ling av personuppgifter inom brottsdatalagens område

dels att nuvarande 2 kap. 15 § ska betecknas 2 kap. 16 §,

dels att 3 kap. 2 § och 4 kap. 6, 12 och 13 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 2 kap. 15 § ska sättas närmast före 2 kap.

16 §,

dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 kap. 15 § och 4 kap. 11 a §, och närmast före 2 kap. 15 § en ny rubrik av följande lydelse.

2 kap.

Behandling av vissa person- uppgifter som rör motorfordon

15 §

Personuppgifter som rör motor- fordon och som samlas in vid sådan bevakning som avses i 14 c § 4 kamerabevakningslagen (2018:1200) får alltid behandlas i sex månader.

Uppgifterna får endast användas för att

1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer, eller

2. utreda eller lagföra ett sådant brott.

Om det kommer fram misstankar om ett brott för vilket det inte är föreskrivet fängelse i två år eller mer i samband med att en brotts- bekämpande åtgärd vidtas till följd av användning av uppgifter enligt andra stycket, får uppgifterna även användas för att förhindra, utreda eller lagföra det brottet.

Paragrafen gäller inte för behandling av personuppgifter i form av bilder på enskilda.

20

Prop. 2024/25:93

3kap. 2 §1

Följande personuppgifter får göras gemensamt tillgängliga:

1.Uppgifter som kan antas ha samband med misstänkt brottslig verksamhet, om den misstänkta verksamheten

a) innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer, eller

b) sker systematiskt.

2.Uppgifter som behövs för övervakningen av en person som

a)kan antas komma att begå brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer, och

b)är allvarligt kriminellt belastad eller kan antas utgöra ett hot mot andras personliga säkerhet.

3. Uppgifter som förekommer i ett ärende om utredning av eller lagföring för brott.

4. Uppgifter som förekommer i ett ärende om uppbörd.

5. Uppgifter som förekommer i ett ärende om kontaktförbud eller om personskydd.

6. Uppgifter som har rapporterats till Polismyndighetens lednings- centraler.

7. Uppgifter som behandlas i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

8. Uppgifter som behandlas i syfte att fullgöra internationella åtaganden, om det krävs för att den aktuella förpliktelsen ska kunna fullgöras.

9.Uppgifter som har samlats in genom kamerabevakning.

Dna-profiler får inte göras gemensamt tillgängliga. Att sådana uppgifter får behandlas i särskilda register följer av 5 kap.

Tillgången till uppgifter som görs gemensamt tillgängliga med stöd av första stycket 2 ska begränsas till särskilt angivna tjänstemän som har till uppgift att arbeta med övervakningen. Information om att en person är föremål för övervakning får dock göras tillgänglig för andra.

2.begränsning av behandlingen av personuppgifter för ändamål inom denna lags tillämpningsområde vid digital arkivering.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2025.

22

Prop. 2024/25:93

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter

dels att nuvarande 2 kap. 22 § ska betecknas 2 kap. 23 §,

dels att rubriken närmast före 2 kap. 22 § ska sättas närmast före 2 kap. 23 §,

dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 22 §, och närmast före

2 kap. 22 § en ny rubrik av följande lydelse.

2 kap.

Behandling av vissa person- uppgifter som rör motorfordon

22 §

Personuppgifter som rör motor- fordon och som samlas in vid sådan bevakning som avses i 14 c § 4 kamerabevakningslagen (2018:1200) får alltid behandlas i sex månader.

Uppgifterna får endast användas för att

1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer, eller

2.utreda eller lagföra ett sådant brott.

Om det kommer fram misstankar om ett brott för vilket det inte är föreskrivet fängelse i två år eller mer i samband med att en brotts- bekämpande åtgärd vidtas till följd av användning av uppgifter enligt andra stycket, får uppgifterna även användas för att förhindra, utreda eller lagföra det brottet.

Paragrafen gäller inte för behandling av personuppgifter i form av bilder på enskilda.

23

Prop. 2024/25:93 Denna lag träder i kraft den 1 maj 2025.

24

Prop. 2024/25:93

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2023:196) om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete

Härigenom föreskrivs att det i lagen (2023:196) om kommuners ansvar för brottsförebyggande arbete ska införas en ny paragraf, 14 §, och närmast före 14 § en ny rubrik av följande lydelse.

Kommuners rätt att bedriva kamerabevakning i vissa fall

14 §

Kommuner får bedriva kamerabevakning i syfte att verka för att platser i kommunen dit allmänheten har tillträde är trygga och säkra.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2025.

25

Prop. 2024/25:93

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2023:474) om polisiära befogenheter i gränsnära områden

Härigenom föreskrivs att 12 § i lagen (2023:474) om polisiära befogenheter i gränsnära områden ska ha följande lydelse.

Denna lag träder i kraft den 1 maj 2025.

26

Prop. 2024/25:93

3Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 23 mars 2023 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå lättnader för och utökade möjligheter till kamerabevakning (dir. 2023:40). Genom tilläggsdirektiv den 21 december 2023 utvidgades uppdraget till att föreslå åtgärder som särskilt underlättar för Polismyndighetens kamerabevakning (dir. 2023:182). Utredningen, som antog namnet 2023 års kamerabevakningsutredning (Ju 2023:01), överlämnade i april 2024 betänkandet Kamerabevakning i offentlig verksamhet – lättnader och utökade möjligheter (SOU 2024:27). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i lagstiftningsärendet (Ju2024/00910).

Den 29 november 2023 beslutade Regeringskansliet (Justitiedepartementet) att ge en utredare i uppdrag att utreda vissa frågor som ska förbättra förutsättningarna för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att använda kamerabevakning i sin verksamhet (Ju 2023:D). I juni 2024 presenterade utredaren sina förslag i departementspromemorian Förbättrade möjligheter för polisen att använda kamerabevakning (Ds 2024:11). En sammanfattning av promemorian i relevanta delar finns i bilaga 4. Promemorians lagförslag i aktuella delar finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2024/01351).

I propositionen behandlas lagförslagen i betänkandet och promemorian, med undantag för ett förslag i promemorian om tillstånd att använda system för biometrisk fjärridentifiering i realtid som bereds vidare i Regeringskansliet.

Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om kamerabevakning i sjukvården (bet. 2021/22:JuU24 punkt 2, rskr. 2021/22:216). Av tillkännagivandet följer att regeringen ska göra en översyn av lagstiftningen för att förenkla för sjukhusen att, med bibehållet högt integritetsskydd för patienter och personal, sätta upp kameror med inspelningsmöjlighet för ökad trygghet och brottsbekämpning. Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att kravet på tillstånd till kamerabevakning bör tas bort för kommuner och regioner (bet. 2021/22:JuU24 punkt 3, rskr. 2021/22:216). Av tillkännagivandet följer att kommuner och regioner bör få samma generella befogenheter som polisen att utan tillstånd sätta upp kameror på allmän plats, om trygghetsproblem på platsen gör det befogat. Frågorna behandlas i avsnitt

5.1och 6.1. Genom förslagen i denna proposition anser regeringen att tillkännagivandena är slutbehandlade.

27

4Regleringen av kamerabevakning

4.1Inledning

När en bevakningskamera fångar en person på bild på ett sätt som gör att personen kan identifieras är det fråga om personuppgiftsbehandling. Då gäller de regler om behandling av personuppgifter som beskrivs i avsnitt 4.2, 4.3 och 4.4. När det handlar om varaktig eller regelbundet upprepad personbevakning gäller dessutom kamerabevakningslagen (2018:1200). Enligt den lagen, som beskrivs i avsnitt 4.5, krävs tillstånd till kamerabevakning av platser dit allmänheten har tillträde, om bevakningen bedrivs av en myndighet eller någon annan än en myndighet som utför en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, kollektivavtal eller beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning.

4.2EU:s dataskyddsförordning är den generella regleringen

4.2.1Allmänt om EU:s dataskyddsförordning

personuppgiftsbehandling på hälso- och sjukvårdsområdet och lagen Prop. 2024/25:93 (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattnings-

verksamhet när Skatteverket behandlar personuppgifter för att t.ex. bestämma och återbetala skatt.

4.2.2Grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter

För att personuppgifter över huvud taget ska få behandlas måste det finnas en rättslig grund för behandlingen. I EU:s dataskyddsförordning räknas de rättsliga grunderna upp i sex punkter i artikel 6.1. För enskilda som inte utför uppgifter av allmänt intresse är det framför allt intresse- avvägningsgrunden i artikel 6.1 f som aktualiseras vid kamerabevakning. Denna rättsliga grund gäller dock inte för behandling som utförs av offentliga myndigheter när de fullgör sina uppgifter. Dessa kan i stället ofta tillämpa de rättsliga grunderna i artikel 6.1 c och e. Artikel 6.1 c anger att behandling är tillåten om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Enligt artikel 6.1 e är behandling tillåten om den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning.

Av artikel 6.3 följer ett krav på att uppgiften av allmänt intresse eller den myndighetsutövning som grundar en rätt att behandla personuppgifter ska fastställas i enlighet med unionsrätten eller den nationella rätten. I dataskyddslagen finns en bestämmelse som förtydligar att detta krav för svensk del innebär att uppgiften av allmänt intresse ska följa av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning (2 kap. 2 §).

Förutom att det ska finnas en rättslig grund måste all behandling av personuppgifter följa de principer som regleras i artikel 5.1. Enligt artikel

5.1a ska personuppgifter behandlas på ett lagligt, korrekt och öppet sätt i förhållande till den registrerade. Mycket talar för att principen om korrekthet innebär att en intresseavvägning ska göras vid all behandling av personuppgifter (se prop. 2017/18:105 s. 47). I artikel 5.1 b regleras principen om ändamålsbegränsning som innebär att personuppgifter bara får samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. Andra exempel är principen om uppgiftsminimering i artikel 5.1 c och principen om lagringsminimering i artikel 5.1 e.

För att s.k. känsliga personuppgifter, t.ex. uppgifter om hälsa eller uppgifter som avslöjar etniskt ursprung eller politiska åsikter, ska få behandlas måste särskilda förutsättningar vara uppfyllda (se artikel 9).

4.2.3Den personuppgiftsansvariges skyldigheter

Den fysiska eller juridiska person, myndighet eller annat organ som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för personuppgiftsbehandlingen är personuppgiftsansvarig (artikel 4.7 i EU:s

Prop. 2024/25:93 Enligt principen om ansvarsskyldighet i artikel 5.2 ska den personuppgiftsansvarige ansvara för och kunna visa att principerna i artikel 5.1 följs. Vidare ska den personuppgiftsansvarige genom lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder säkerställa och kunna visa att behandlingen utförs i enlighet med dataskyddsförordningen (artikel 24.1).

När medlen för behandlingen bestäms, och vid själva behandlingen, ska den personuppgiftsansvarige genom lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder se till att nödvändiga skyddsåtgärder integreras i behandlingen (artikel 25.1). Detta kallas för inbyggt dataskydd. Den personuppgiftsansvarige ska vidare följa principen om dataskydd som standard. Enligt den principen ska den personuppgiftsansvarige genomföra lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa att det som regel endast är möjligt att behandla personuppgifter som är nödvändiga för varje specifikt ändamål med behandlingen (artikel 25.2).

Den personuppgiftsansvarige ska vidare vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda de personuppgifter som behandlas, särskilt mot oavsiktlig eller olaglig förstöring, förlust eller ändring, obehörigt röjande och obehörig åtkomst (artikel 32).

Enligt artikel 35.1 ska den personuppgiftsansvarige också göra en konsekvensbedömning avseende dataskydd om en ny typ av behandling, eller betydande förändringar av en redan pågående behandling, sannolikt leder till en hög risk för intrång i den registrerades personliga integritet. Enligt artikel 35.3 c ska en sådan konsekvensbedömning särskilt krävas vid systematisk övervakning av en allmän plats i stor omfattning. I skäl 91 anges att detta gäller särskilt vid användning av optisk-elektroniska anordningar. Vad en konsekvensbedömning ska innehålla framgår av artikel 35.7. Det handlar bl.a. om en beskrivning av den planerade behandlingen, en bedömning av riskerna för de registrerades fri- och rättigheter, vilka åtgärder som planeras för att hantera riskerna och vilka rutiner som finns för att säkerställa skyddet av personuppgifterna och visa att dataskyddsförordningen följs. En konsekvensbedömning behöver inte avse varje enskilt fall av kamerabevakning. Av artikel 35.1 framgår att en enda bedömning kan omfatta en serie liknande behandlingar som medför liknande höga risker.

I de fall en konsekvensbedömning visar att behandlingen skulle leda till en hög risk om inte åtgärder vidtas för att minska risken, ska den personuppgiftsansvarige enligt artikel 36.1 dessutom samråda med tillsynsmyndigheten före behandlingen. Vid ett sådant förhandssamråd ska den personuppgiftsansvarige lämna in sin konsekvensbedömning till tillsynsmyndigheten och tillhandahålla den övriga information som begärs av myndigheten.

Den personuppgiftsansvarige ska även föra en förteckning över de kategorier av behandlingar som denne ansvarar för. Förteckningen ska bl.a. innehålla uppgifter om den rättsliga grunden för behandlingen och vilka som har tillgång till personuppgifterna (artikel 30).

30

I EU:s dataskyddsförordning finns också bestämmelser om enskildas rättigheter vid behandling av personuppgifter. Dessa regleras i kapitel 3 och gäller även vid kamerabevakning. Enligt artiklarna 13 och 14 ska den personuppgiftsansvarige göra viss information tillgänglig för den registrerade. Det handlar bl.a. om den personuppgiftsansvariges identitet och kontaktuppgifter, ändamålen med behandlingen, rätten att få del av de uppgifter som behandlas, rätten att begära rättelse eller radering och möjligheten att lämna in klagomål till tillsynsmyndigheten. Den registrerade har på begäran rätt att få veta om hans eller hennes personuppgifter behandlas. Om så är fallet har den registrerade rätt att få del av uppgifterna tillsammans med viss information (artikel 15). Exempel på andra rättigheter är den registrerades rätt att få personuppgifter rättade eller raderade (artiklarna 16 och 17).

Enligt artikel 82 har varje person som lidit materiell eller immateriell skada till följd av en överträdelse av dataskyddsförordningen rätt till ersättning för den uppkomna skadan.

4.2.5Integritetsskyddsmyndigheten är tillsynsmyndighet

Integritetsskyddsmyndigheten är tillsynsmyndighet enligt EU:s dataskyddsförordning. Tillsynsmyndighetens uppgifter framgår av artikel 57 och omfattar bl.a. att behandla klagomål från registrerade. Tillsynsmyndighetens befogenheter regleras i artikel 58 och omfattar bl.a. en rätt att få tillgång till de personuppgifter som behandlas och den information som behövs för att myndigheten ska kunna fullgöra sina uppgifter. Enligt samma artikel kan myndigheten bl.a. förelägga den personuppgiftsansvarige att vidta åtgärder, införa ett förbud mot viss behandling eller påföra en sanktionsavgift, om myndigheten bedömer att personuppgifter behandlas i strid med förordningen.

En sanktionsavgift får tas ut t.ex. om personuppgifter behandlas utan rättslig grund, om personuppgifter behandlas under en längre tid än vad som är nödvändigt eller om reglerna om konsekvensbedömning och samråd inte har följts (artikel 83). Beroende på vad överträdelsen gäller kan avgiften vara upp till 20 miljoner euro eller, om det gäller ett företag, 4 procent av företagets globala årsomsättning. För svenska myndigheter är det högsta möjliga sanktionsbeloppet 10 miljoner kronor (6 kap. 2 § dataskyddslagen).

4.3EU:s dataskyddsdirektiv gäller för vissa områden

4.3.1Allmänt om EU:s dataskyddsdirektiv

EU:s dataskyddsförordning gäller inte för sådan behandling av

personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter för vissa ändamål,

31

Prop. 2024/25:93 bl.a. att förebygga, utreda, upptäcka eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Det kan t.ex. handla om att polisen använder kamerabevakning i sin brottsbekämpande verksamhet. Sådan behandling regleras i stället genom EU:s dataskyddsdirektiv. Direktivets fullständiga namn är Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF.

EU:s dataskyddsdirektiv innehåller grundläggande principer för behandling av personuppgifter och för de registrerades rättigheter när det gäller aktörer som är behöriga myndigheter enligt direktivet. Direktivet innehåller också bestämmelser om personuppgiftsansvar, överföring av personuppgifter, tillsyn, samarbete, rättsmedel och sanktionsavgifter. Bestämmelserna i direktivet överensstämmer till stora delar med bestämmelserna i EU:s dataskyddsförordning, men innehåller också skillnader, t.ex. vad gäller informationsplikten, enskildas rättigheter och kraven på konsekvensbedömningar och förhandssamråd.

Eftersom direktivet är ett s.k. minimidirektiv står det medlemsstaterna fritt att föreskriva strängare skyddsåtgärder när det gäller registrerades rättigheter och friheter. Enligt artikel 1 innehåller direktivet bestämmelser om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, inklusive att skydda mot och förebygga och förhindra hot mot den allmänna säkerheten. Syftet med direktivet är dels att skydda fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter, särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter, dels att säkerställa att, när det krävs utbyte av personuppgifter inom unionen mellan behöriga myndigheter, detta utbyte varken begränsas eller förbjuds av hänsyn till skyddet för fysiska personer mot behandling av personuppgifter.

Artikel 2 anger direktivets tillämpningsområde. Där står att direktivet ska tillämpas på behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter för de ändamål som anges i artikel 1.1. Direktivet ska tillämpas dels på helt eller delvis automatiserad behandling av personuppgifter, dels på annan behandling av personuppgifter som ingår i eller kommer att ingå i register.

4.3.2 Nationell lagstiftning som genomför EU:s dataskyddsdirektiv

EU:s dataskyddsdirektiv har huvudsakligen genomförts i svensk rätt genom en ramlag, brottsdatalagen (2018:1177). Lagen kompletteras av brottsdataförordningen (2018:1202).

Enligt 1 kap. 2 § gäller brottsdatalagen vid behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott

Prop. 2024/25:93 eller ofullständiga med hänsyn till ändamålet med behandlingen samt i vissa angivna situationer radera personuppgifter.

4.3.3Integritetsskyddsmyndigheten är tillsynsmyndighet

Integritetsskyddsmyndigheten är tillsynsmyndighet även enligt brottsdatalagen. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden kan också utöva tillsyn över vissa brottsbekämpande myndigheters personuppgifts- behandling i vissa fall.

Enligt 5 kap. 2 § brottsdatalagen ska tillsynsmyndigheten utöva allmän tillsyn över personuppgiftsbehandling inom lagens tillämpningsområde och handlägga klagomål från registrerade. Av 5 kap. 5–7 §§ framgår vilka befogenheter tillsynsmyndigheten har i tillsynsverksamheten.

av övriga sanktionerade bestämmelser ska avgiften bestämmas till högst Prop. 2024/25:93 10 000 000 kronor.

Utöver sanktionsavgifterna kan även skadestånd komma i fråga. Enligt

7 kap. 1 § ska den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för den skada och kränkning av den personliga integriteten som behandling av personuppgifter i strid med den lagen, eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till den, har orsakat.

4.3.4Särskilda registerförfattningar

Utöver brottsdatalagen finns särskilda registerförfattningar med specialbestämmelser för myndigheter som behandlar personuppgifter på brottsdatalagens område. Dessa författningar tar hänsyn till de särskilda behov som dessa myndigheter har av att kunna behandla personuppgifter för att utföra sina arbetsuppgifter. Registerförfattningar gäller utöver brottsdatalagen och innehåller preciseringar, undantag eller avvikelser från lagen. Exempel på registerförfattningar på brottsdatalagens område är lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (polisens brottsdatalag), lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och lagen (2018:1695) om Kustbevakningens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.

4.4På det nationella säkerhetsområdet gäller en särskild registerförfattning

EU:s dataskyddsförordning och dataskyddsdirektiv omfattar inte personuppgiftsbehandling som utförs som ett led i en verksamhet som inte omfattas av unionsrätten, som t.ex. verksamhet rörande nationell säkerhet. Säkerhetspolisens personuppgiftsbehandling regleras i lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter (Säkerhetspolisens datalag) och förordningen (2019:1235) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Enligt 1 kap. 2 § Säkerhetspolisens datalag gäller lagen vid behandling av personuppgifter som rör nationell säkerhet i Säkerhetspolisens brottsbekämpande och lagförande verksamhet samt vid Polismyndighetens behandling av personuppgifter när myndigheten har övertagit en arbetsuppgift som rör nationell säkerhet från Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens verksamhet rör i princip uteslutande nationell säkerhet.

De tillåtna rättsliga grunderna för behandling av personuppgifter framgår av 2 kap. 1 §. Enligt bestämmelsen får personuppgifter behandlas om det är nödvändigt för att utföra en arbetsuppgift i vissa där angivna syften, t.ex. för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott mot rikets säkerhet, terrorbrott eller tryckfrihets- eller yttrandefrihetsbrott med rasistiska eller främlingsfientliga motiv. Personuppgifter får också behandlas bl.a. om det

Prop. 2024/25:93 medborgarskapslagstiftningen. Av bestämmelsen framgår också att de arbetsuppgifter som avses ska framgå av en lag, en förordning eller ett särskilt beslut i vilket regeringen uppdragit åt myndigheten att ansvara för en sådan uppgift.

Principen om ändamålsbegränsning kommer till uttryck i 2 kap. 4 § första stycket, som motsvarar brottsdatalagens bestämmelse. Av 2 kap. 4 § andra stycket framgår att personuppgifter inte får behandlas för något ändamål som är oförenligt med det ändamål för vilket personuppgifterna ursprungligen behandlades. Principerna om laglighet, korrekthet, uppgifts- och lagringsminimering överensstämmer i princip med brottsdatalagens bestämmelser och finns i 2 kap. 6 och 8 §§ respektive 4 kap. 1 §.

Både Integritetsskyddsmyndigheten och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden utövar tillsyn över den behandling av personuppgifter som Säkerhetspolisens utför enligt Säkerhetspolisens datalag. Av 7 kap. 1 § framgår att Integritetsskyddsmyndigheten ska utöva allmän tillsyn över personuppgiftsbehandling och ge råd och stöd till Säkerhetspolisen om dess skyldigheter enligt lag eller annan författning vid förhandssamråd eller när det i övrigt är påkallat. Med undantag för sanktionsavgifter har tillsynsmyndigheten samma befogenheter som enligt brottsdatalagen, vilket framgår av 7 kap. 3–5 §§. I 8 kap. 1 § finns även en bestämmelse om skadestånd till den registrerade som motsvarar brottsdatalagens.

Vissa undantag från lagens tillämpningsområde anges i 5 §. Där framgår bl.a. att lagen inte gäller vid sådan hemlig kameraövervakning som är reglerad i rättegångsbalken eller lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Lagen gäller alltså bara för sådan kamerabevakning som bedrivs öppet utan att döljas för dem som bevakas.

Prop. 2024/25:93 verksamhet eller utreda eller lagföra brott på en brottsutsatt plats eller på annan plats där det av särskild anledning finns risk för angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet eller på egendom. Ett annat intresse som nämns i lagen är intresset av att förebygga, förhindra eller upptäcka störningar av allmän ordning och säkerhet eller begränsa verkningarna av sådana störningar.

Vid bedömningen av den enskildes intresse av att inte bli bevakad ska det särskilt beaktas hur bevakningen ska genomföras, om teknik som främjar skyddet av den enskildes personliga integritet ska användas och vilket område som ska bevakas. Risken för integritetsintrång kan minska t.ex. om materialet inte spelas in, om teknik används som innebär att personer maskeras eller om kameran aktiveras först efter olika typer av larm, som exempelvis inbrottslarm eller överfallslarm, eller av vissa ljud.

I vissa fall ska kommunen få yttra sig

Innan tillsynsmyndigheten beslutar om tillstånd ska den kommun där bevakningen ska ske få tillfälle att yttra sig, om det av särskild anledning behövs ett yttrande. Detta framgår av 12 §. Tanken är att kommunen ska ges tillfälle att yttra sig bara i undantagsfall. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att lokala synpunkter beaktas i tillståndsärendet när sådana kan vara av särskild betydelse. Ett exempel på detta är om ansökan gäller omfattande och varaktig kamerabevakning av centrala stadsdelar eller bevakning av en plats där flera kommunala evenemang väntas äga rum.

Vad ska ett beslut om tillstånd innehålla?

I ett beslut om tillstånd ska det anges vem som ska bedriva bevakningen och i förekommande fall vem som ska ha hand om bevakningen för tillståndshavarens räkning. Beslutet ska förenas med villkor om hur kamerabevakningen får anordnas. Villkoren ska bl.a. avse bevakningens ändamål, vilken utrustning som får användas och var den får placeras, det område som får bevakas och de tider då bevakning får ske. Detta framgår av 13 §. Där anges även att tillstånd får meddelas för en begränsad tid.

Om förutsättningarna för ett tillstånd ändras får tillsynsmyndigheten enligt 14 § besluta om nya villkor eller, om förutsättningarna för tillstånd inte längre är uppfyllda, återkalla tillståndet. Tillsynsmyndighetens beslut i frågor om tillstånd får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

4.5.3Det finns undantag från tillståndsplikten

Kamerabevakningslagen innehåller en rad undantag från tillståndskravet som är av antingen tillfällig eller permanent karaktär. I 10 § finns tillfälliga undantag som innebär att viss kamerabevakning får bedrivas utan tillstånd i högst en månad. Det gäller bl.a. vid bevakning som bedrivs av den som är räddningsledare enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, om bevakningen är av vikt för att avvärja en överhängande fara för olycka, begränsa verkningar av en inträffad olycka eller minska risken för olyckor.

De permanenta undantagen framgår av 9 §. Under 2020 infördes ett

generellt undantag för bevakning som Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Tullverket bedriver (punkten 1).

38

Dessa myndigheter behöver alltså aldrig söka tillstånd för Prop. 2024/25:93 kamerabevakning, oavsett var eller i vilket syfte bevakningen ska

bedrivas. Resterande undantag (punkterna 2–10) är begränsade till dels en viss aktör eller plats, dels ett specifikt syfte. Till exempel behöver inte Trafikverket tillstånd för att bedriva kamerabevakning av bl.a. sjötrafik vid en rörlig bro och vägtrafik (punkten 4). Ett annat exempel är att tillstånd inte behövs för bevakning som har till syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet om bevakningen bedrivs i ett färdmedel som används i kollektivtrafik (punkten 6).

Även för tillståndsbefriad kamerabevakning gäller kamerabevaknings- lagen i andra delar, t.ex. bestämmelser om upplysnings- och informationskravet. Sådan bevakning ska också givetvis bedrivas i enlighet med den generella dataskyddsregleringen. Undantag från tillståndskravet innebär alltså inte att all kamerabevakning som är undantagen är tillåten. I stället har den som bedriver sådan bevakning ett större eget ansvar för att kamerabevakningen bedrivs på ett tillåtet sätt och kan bli föremål för tillsyn av tillsynsmyndigheten.

4.5.4Särskilt om det generella undantaget

Införandet av det generella undantaget för kamerabevakning som bedrivs av Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket motiverades framför allt av att nyttan av kamerabevakning i brottsbekämpningen är stor. Tillståndskravet ansågs försvåra och fördröja kameraanvändningen på ett sätt som hindrade myndigheterna från att bedriva kamerabevakning på ett ändamålsenligt sätt.

Det infördes även särskilda bestämmelser i kamerabevakningslagen som reglerar förutsättningarna för att myndigheterna som omfattas av det generella undantaget ska få bedriva kamerabevakning på plats dit allmänheten har tillträde. Av 14 a § framgår att kamerabevakning får ske endast om intresset av sådan bevakning väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Intresseavvägningen ska göras enligt 8 § andra–tredje stycket.

Enligt 14 b § måste myndigheterna göra intresseavvägningen innan bevakningen påbörjas, och bedömningen ska dokumenteras. En ny bedömning ska göras och dokumenteras innan myndigheten ändrar bevakningen på ett betydande sätt som ökar risken för intrång i enskildas personliga integritet och om förhållandena på den plats som bevakas ändras på ett betydande sätt som minskar intresset av bevakningen eller ökar risken för intrång i enskildas personliga integritet.

Det finns undantag som innebär att en intresseavvägning enligt 14 a och b §§ inte behöver göras eller dokumenteras. Undantagen framgår av 14 c och d §§ och är av permanent eller tillfällig karaktär. Exempel på ett sådant permanent undantag är kamerabevakning som Polismyndigheten bedriver vid automatisk kameraövervakning. Tillfälliga undantag gäller bl.a. vid kamerabevakning som Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen bedriver under högst tre månader, om det av särskild anledning finns risk för allvarlig brottslighet och syftet med bevakningen är att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslig verksamhet eller utreda eller

lagföra sådana brott.

39

Prop. 2024/25:93 Kamerabevakning kan nämligen användas som ett verktyg i myndigheternas brottsförebyggande arbete, i deras operativa arbete och vid utredningar av brott som har begåtts.

Som utredningen och bl.a. Institutet för mänskliga rättigheter framhåller är det visserligen förenat med svårigheter att bedöma effektiviteten av att använda kamerabevakning i olika syften, särskilt om användningen sker för att förebygga eller förhindra att något inträffar. Utredningen och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påpekar att forskningen på området visar att det inte finns några generella påvisbara brottspreventiva effekter av kamerabevakning på allmänna platser i stadskärnor, t.ex. gator och torg. När det gäller den brottsförebyggande eller preventiva funktionen tyder den forskning som utredningen beskriver dock på att kamerabevakning kan ha betydelse framför allt för att förhindra planerade brott, som exempelvis narkotikahandel, och att bevakning kan ha positiva brottspreventiva effekter i bostadsområden. Störst effekt tycks bevakningen ha när den kombineras med andra åtgärder, som ordningsvakter eller annat brottspreventivt arbete som t.ex. enkla åtgärder som förbättrad belysning på särskilt utsatta platser. Den bilden bekräftas av SKR som framhåller att kamerabevakning i kombination med andra åtgärder bör ses som ett viktigt verktyg för ökad trygghet. Även utredningens kartläggning visar att flera aktörer upplever att tryggheten ofta har ökat när bevakning har bedrivits, vilket bekräftas av bl.a. Stockholms kommun, Transportföretagen och Region Stockholm.

Kamerabevakning fyller slutligen en viktig funktion i brottsutredningar och vid lagföring av brott. Vid terrorattentatet i Stockholm 2017 var det t.ex. avgörande för utredningen att Polismyndigheten snabbt fick tillgång till bilder från kamerabevakning. Det bidrog till att en person fort kunde gripas och senare dömas. Nyttan är dock stor vid alla utredningar av brott som har begåtts på bevakade platser. Det kan röra sig om t.ex. misshandel, rån, stölder, skadegörelse, narkotikabrott, våldtäkter och andra sexualbrott samt våldsamt upplopp. Nyttan kan vara särskilt stor vid brott i utsatta områden, om vittnen på grund av rädsla inte vill medverka i utredningen. Även bevakande aktörer som inte bedriver brottsbekämpande verksamhet kan bidra till att utreda och lagföra brott genom att dela med sig av uppgifter som inhämtas med kameror till de brottsbekämpande myndigheterna.

Kamerabevakning fyller alltså flera viktiga funktioner i den brottsbekämpande verksamheten, men kan också på ett effektivt sätt motverka brottslighet och andra ordningsstörningar när den sker i andra verksamheter. Behovet av kamerabevakning för brottsbekämpande och trygghetsskapande ändamål har dessutom ökat på senare år, bl.a. som en konsekvens av kriminalitet och otrygghet på särskilt utsatta platser. Det är därför en viktig utgångspunkt för regeringen att kamerabevakning ska kunna användas på ett ändamålsenligt sätt även av de aktörer som inte har ett brottsbekämpande uppdrag. För att åstadkomma det måste det säkerställas att kamerabevakning inte försvåras eller försenas på grund av tillståndskrav eller annan betungande administration om det inte är motiverat av tungt vägande skäl.

42

Prop. 2024/25:93 Tillsynsmyndigheten har en rad förebyggande befogenheter om den bedömer att det finns en risk för felaktig personuppgiftsbehandling. Myndigheten kan bl.a. inom ramen för ett förhandssamråd ge vägledning och vid behov utfärda förelägganden. Den kan också besluta om tillsyn

och, om reglerna överträds, sanktionsavgifter. Eftersom tillsynsmyndigheten har en central roll i arbetet är det, som flera remissinstanser bl.a. Almega Utbildning och Statens skolverk framhåller, viktigt att tillsynsmyndigheten kan ställa om och bedriva effektiv och ändamålsenlig vägledning och tillsyn, och genomföra förhandssamråd.

Det finns också skäl att framhålla att de förslag som lämnas inte medför att kamerabevakning kommer att bli tillåten i fler situationer än i dag när den bedrivs av aktörer som bedriver verksamhet som inte omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag. Sådan bevakning ska fortfarande bara få bedrivas om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Tillståndskravet slopas för att förenkla förfarandet och möjliggöra en ändamålsenlig kamerabevakning. En aktör som inte uppfyller förutsättningarna för att beviljas tillstånd att bedriva kamerabevakning i dag får alltså inte heller bedriva bevakning när tillståndsplikten tas bort. Mot den bakgrunden delar regeringen inte Journalistförbundets och TU:s farhågor om ökade hot mot källskyddet.

Den förmodade ökning av kamerabevakning som utredningen pekar på kommer till den allra största delen att avse laglig bevakning som kommit till stånd för att regelverket blir mer ändamålsenligt utformat. Som angetts tidigare kan det också väntas leda till positiv integritetspåverkan genom minskad brottslighet och ökad trygghet.

Med hänsyn till de integritetsrisker som identifierats finns det, trots det skydd som följer av den generella dataskyddsregleringen, skäl att i enlighet med vad utredningen föreslår införa nya bestämmelser för att förstärka skyddet för den personliga integriteten. Förslagen redovisas i avsnitt 6.1 och 8.3. Det handlar i korthet om att den som ska bedriva kamerabevakning måste göra en intresseavvägning motsvarande den som tillståndsmyndigheten gör i dag. Intresseavvägningen ska dessutom dokumenteras, vilket förenklar tillsynen och gör den mer effektiv.

Regeringen anser därför vid en samlad bedömning, till skillnad från bl.a.

Sveriges advokatsamfund, Civil Rights Defenders och Landsorganisationen i Sverige (LO), att ett tillräckligt starkt skydd för den enskildes personliga integritet kan upprätthållas även om tillståndsplikten tas bort. Regeringen anser inte att tillståndsplikten behöver ersättas med en rätt att överklaga beslut om bevakning på det sätt som Sveriges advokatsamfund förespråkar. Ett starkt integritetsskydd kan upprätthållas på andra sätt än genom tillståndsplikt och överprövning i domstol, t.ex. genom tillsyn och den föreslagna intresseavvägningen.

Tillståndsplikten bör tas bort för alla

Utredningen gör bedömningen att det finns starka skäl som talar för att ta bort tillståndskravet och att det inte är proportionerligt eller lämpligt att i stället införa nya undantag från kravet. Utredningen föreslår därför att tillståndsplikten tas bort för alla som i dag omfattas av det.

46

Flera remissinstanser, bl.a. Civil Rights Defenders och Region Jämtland Prop. 2024/25:93 Härjedalen, invänder mot bedömningen och framför att förslaget är oproportionerligt och att det inte är nödvändigt i förhållande till det

förväntade syftet. De framhåller att utredningen inte har utrett alternativa, mindre ingripande, åtgärder för att komma åt de långa handläggnings- tiderna. Även den administrativa bördan för aktörerna bör kunna åtgärdas på andra sätt.

Som framgått ovan finns skäl som talar för och emot ett tillståndsförfarande. Tillståndsförfarandet har funnits i svensk rätt under lång tid och aktörerna är vana vid det. Förfarandet är en extra säkerhetsåtgärd som ger ett starkt integritetsskydd genom att en expertmyndighet bedömer om en tänkt kamerabevakning är förenlig med lagstiftningen. Som regeringen framhåller ovan kan integritetsskyddet dock upprätthållas även utan en tillståndsplikt. Tillståndskravet medför dessutom flera problem vid kamerabevakning som bedrivs av kommuner, regioner och andra än myndigheter som utför en uppgift av allmänt intresse. Dessa problem hämmar användningen av kamerabevakning som ett verktyg i det trygghetsskapande arbetet. Kamerabevakning är ett effektivt verktyg för att motverka brottslighet och ordningsstörningar. Bevakningen kan även innebära att aktörerna får information som de kan dela med de brottsbekämpande myndigheterna.

Regeringen bedömer mot den bakgrunden att tillståndskravet bör tas bort för kommuner, regioner och andra än myndigheter som utför en uppgift av allmänt intresse. Regeringen instämmer i utredningens och Integritetsskyddsmyndighetens bedömning att det inte är proportionerligt att i stället införa nya undantag från tillståndskravet. Regeringen bedömer därför, till skillnad från bl.a. Civil Rights Defenders och Region Jämtland Härjedalen, att det saknas mindre ingripande alternativ för att åstadkomma de förändringar som krävs för att ett förenklat förfarande och, i förlängningen, en mer ändamålsenlig kamerabevakning.

Av samma skäl bedömer regeringen, i likhet med utredningen, att det inte finns anledning att behandla statliga myndigheter annorlunda än kommuner, regioner och andra än myndigheter som utför en uppgift av allmänt intresse. Samma intressen av ett förenklat förfarande gör sig gällande när det gäller statliga myndigheter, och tillståndskravet bör därför tas bort även för dessa.

5.2Kamerabevakning vid utförande av en uppgift av allmänt intresse ska regleras i kamera- bevakningslagen

Regeringens förslag: Förutsättningar för kamerabevakning som bedrivs av aktörer som utför en uppgift av allmänt intresse ska regleras i kamerabevakningslagen även när tillståndskravet slopas.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget.

47

Prop. 2024/25:93 Transportstyrelsen efterfrågar att det tydliggörs hur lagen förhåller sig till navigationskameror och de varierande förutsättningar som kan finnas för den typen av kameror.

Skälen för regeringens förslag: Ett alternativ när tillståndskravet tas bort är att inte införa några särskilda bestämmelser om hur aktörer ska bedöma sin rätt att bedriva kamerabevakning. En sådan lösning skulle innebära att förutsättningarna för bevakningen får bedömas enbart utifrån de allmänna regler om personuppgiftsbehandling som beskrivs i avsnitt 4.2–4. Det är dock inte ett förslag som förespråkas av utredningen eller någon av remissinstanserna.

Även om det inte finns några absoluta hinder mot denna lösning anser regeringen att den, i vart fall i nuläget, framstår som mindre lämplig. Kamerabevakningslagen bidrar till en enhetlig och rättssäker tillämpning av de särskilda frågor som aktualiseras vid kamerabevakning och den personuppgiftsbehandling som bevakningen medför, inte minst när det gäller skyddet för enskildas personliga integritet. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om att kamerabevakning får ske bara om intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad. Det anges också vad som särskilt ska beaktas vid denna intresseavvägning. Någon tydlig motsvarighet till dessa bestämmelser finns inte i de allmänna reglerna om behandling av personuppgifter. Kamerabevakningslagen innehåller vidare bestämmelser om upplysning om kamerabevakning och sanktionsavgifter m.m. som inte har några direkta motsvarigheter i de

allmänna reglerna. Även om dessa bestämmelser i kamerabevakningslagen skulle kunna föras över till andra författningar finns det fördelar med ett mer sammanhållet regelverk om kamerabevakning. Ett sådant regelverk underlättar överskådligheten, inte minst för enskilda som vill få en bild av vad som gäller för kamerabevakning som bedrivs av myndigheter eller andra än myndigheter som utför en uppgift av allmänt intresse.

Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att den kamerabevakning som bedrivs av aktörer som utför en uppgift av allmänt intresse inte bör regleras enbart av de allmänna reglerna om personuppgiftsbehandling.

Det finns inte förutsättningar och anledning att i det här lagstiftningsärendet se över lagens tillämpningsområde, vilket medför att det inte finns skäl att tydliggöra hur lagen förhåller sig till navigationskameror på det sätt som Transportstyrelsen efterlyser.

5.3Förutsättningar för kamerabevakning i verksamheter som omfattas av brottsdatalagen eller rör nationell säkerhet ska regleras särskilt

Regeringens förslag: Förutsättningar för kamerabevakning som bedrivs av en myndighet i en verksamhet för vilken personuppgiftsbehandlingen omfattas av brottsdatalagen eller

Säkerhetspolisens datalag ska regleras särskilt i kamerabevakningslagen.

48

s. 106). I likhet med utredningen anser regeringen dock att det inte finns Prop. 2024/25:93 skäl att låta försvarsmyndigheternas ordinarie verksamhet omfattas av den

regleringen.

Utredningen föreslår att den särskilda regleringen för brottsbekämpande myndigheter ska vara begränsad till kamerabevakning som bedrivs av myndigheter (se den föreslagna bestämmelsen i 5 a §). I likhet med utredningen anser regeringen att det finns skäl att begränsa tillämpningsområdet för den särskilda regleringen till myndigheter.

Sammanfattningsvis innebär regeringens förslag att sådan kamerabevakning som bedrivs av en myndighet i verksamheter där personuppgiftsbehandlingen omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag ska omfattas av särskilda regler.

Som anges i avsnitt 5.1 fyller även kamerabevakning i verksamheter som inte omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag en viktig brottsbekämpande funktion. Det vore dock inte lämpligt att behandla all kamerabevakning som har brottsbekämpande effekt på samma sätt som den bevakning som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Till skillnad från Trafikverket anser regeringen därför inte att det finns skäl att låta andra aktörer omfattas av den särskilda regleringen i kamerabevakningslagen.

6Ett nytt förfarande för kamerabevakning i viss offentlig verksamhet

6.1Tydligare förutsättningar för kamerabevakning när aktörer utför en uppgift av allmänt intresse

Regeringens förslag: När en aktör utför en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, kollektivavtal eller beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning ska kamerabevakning få bedrivas, om bevakningen är nödvändig för att utföra uppgiften och intresset av bevakningen väger tyngre än den enskildes intresse av att inte bli bevakad.

Vid bedömningen av bevakningsintresset och integritetsintresset ska samma faktorer särskilt beaktas som i dag beaktas i tillståndsärenden.

Intresseavvägningen ska göras innan kamerabevakningen påbörjas. En ny intresseavvägning ska göras innan bevakningen ändras på ett betydande sätt som ökar risken för intrång i den enskildes personliga integritet. En ny intresseavvägning ska också göras om förhållandena på den plats som bevakas ändras på ett betydande sätt som minskar intresset av bevakningen eller ökar risken för integritetsintrång.

För kamerabevakning som en myndighet bedriver i en verksamhet för vilken personuppgiftsbehandlingen omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag gäller särskilda förutsättningar.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.

51

Prop. 2024/25:93 Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna som yttrar sig tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Det gäller bl.a. Alvesta kommun, Boverket, Sveriges Allmännytta, Statens institutionsstyrelse, Statens skolverk, Säkerhetspolisen, Ekobrotts- myndigheten, Justitiekanslern, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten

iStockholm, Laxå kommun, Luleå kommun, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen Västerbotten, Polismyndigheten, Skatteverket, Region Stockholm, Region Östergötland och Kiruna kommun.

Integritetsskyddsmyndigheten, som inte har någon invändning mot förslaget, önskar att vissa uttryck utvecklas i det kommande lagstiftnings- arbetet. Jönköpings kommun efterfrågar förtydliganden i lagtexten för att underlätta för rättstillämparen.

Några remissinstanser efterfrågar utökade möjligheter att bedriva kamerabevakning. Danderyds kommun ifrågasätter att samma faktorer som beaktas inom ramen för ett tillståndsärende ska beaktas vid bedömningen av bevaknings- och integritetsintresset när tillståndsplikten tas bort. Kommunen anser att bevakningsintresset bör väga tungt på typiskt sett brottsutsatta platser redan innan det som i dag räknas som allvarliga brott har begåtts i tillräcklig omfattning. Staffanstorps kommun lämnar liknande synpunkter och anser att det bör anges att vissa typer av platser alltid betraktas som brottsutsatta platser och därför inte kräver någon intresseavvägning. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) framhåller att en materiell förändring i tillåtande riktning hade varit önskvärd och anser att det bör införas förtydliganden och lättnader i detta avseende. Söderköpings kommun instämmer i synpunkterna som lämnas av SKR. Brottsförebyggande rådet (Brå) anser att det bör övervägas om aktörer som inte bedriver brottsbekämpande verksamhet ska kunna bedriva kamerabevakning utifrån samma grunder som de brottsbekämpande myndigheterna. Svensk kollektivtrafik lämnar liknande synpunkter och ifrågasätter även att aktörerna tvingas göra skönsmässiga bedömningar och efterfrågar att tillsynsmyndigheten ges i uppdrag att utveckla en mer transparent avgörandemetod.

Några remissinstanser efterfrågar att skyddet för den personliga integriteten stärks vid bedömningen enligt intresseavvägningen. Sveriges lärare anser att det bör ingå som en grundläggande del av en arbetsgivares intresseavvägning att involvera skyddsorganisationen på arbetsplatsen. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco) framför att det bör analyseras om det finns möjligheter att ta fram standarder som innebär lämpliga säkerhetsåtgärder för att skydda den personliga integriteten hos arbetstagare. Rädda barnen anser att regelverket behöver kompletteras med tydliga bestämmelser om genomförandet av prövningar av barnets bästa innan beslut om kamerabevakning fattas och att det bör övervägas om bevakning i skolan kräver en särskild reglering. Sveriges advokatsamfund framhåller att det bör förtydligas när den enskildes intresse av att inte bli bevakad ska väga tyngre än bevakningsintresset i lag eller förordning och att det bör lagfästas att en ny bedömning ska göras av en plats minst en gång per år. Även Luleå kommun förespråkar att det införs krav på regelbunden uppföljning.

Göteborgs kommun anser att det bör analyseras hur förslaget förhåller sig till kamerabevakning som bedrivs inom vård- och omsorgsområdet.

52

Ett antal remissinstanser har synpunkter på förslaget att uttrycket plats Prop. 2024/25:93 dit allmänheten har tillträde tas bort. Fastighetsägarna framhåller att

förslaget inte bör leda till att förutsättningarna att bedriva kamerabevakning inne i byggnader försämras. Landsorganisationen i Sverige (LO) delar inte bedömningen att borttagandet av uttrycket innebär att fler platser omfattas av vissa integritetsskyddande åtgärder och framför att antalet kameror tvärtom kommer att öka generellt. Almega Utbildning (tidigare Friskolornas riksförbund) påpekar att det kan finnas skäl att låta kraven för kamerabevakning som bedrivs av platser dit allmänheten inte har tillträde vara lägre för att förenkla intresseavvägningen och minska dokumentationskraven.

Skälen för regeringens förslag

En tydligare reglering för kamerabevakning vid utförande av en uppgift av allmänt intresse

I avsnitt 5.2 föreslås att förutsättningar för kamerabevakning som bedrivs vid utförandet av en uppgift av allmänt intresse ska regleras i kamerabevakningslagen även när tillståndskravet tas bort. Regleringen föreslås även följa den uppdelning som har gjorts i EU-rätten (se avsnitt 5.3). Detta innebär att det av kamerabevakningslagen ska framgå under vilka förutsättningar en aktör som utför en uppgift av allmänt intresse ska få bedriva kamerabevakning i verksamhet som inte omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag. För att förutsättningarna för att bedriva kamerabevakning ska bli tydligare föreslår utredningen att kravet på rättslig grund ska framgå direkt i kamerabevakningslagen.

Utredningens kartläggning visar att när tillsynsmyndigheten tar ställning till en ansökan om tillstånd från en myndighet prövar den inte om kamerabevakningen som ska bedrivas har en rättslig grund enligt den generella dataskyddsregleringen. Det är alltså redan i dag upp till den som avser att kamerabevaka att bedöma om bevakningen är förenlig med den generella dataskyddsregleringen.

Den nuvarande ordningen kan uppfattas som otydlig och skapa förvirring kring de rättsliga förutsättningarna för kamerabevakning. Det har även uppmärksammats av utredningen att det inte är tydligt för aktörerna vilken bedömning som de ska göra. En tydligare lagstiftning bidrar till att motverka risken för otillåtna intrång i den personliga integriteten, se avsnitt 5.1. I likhet med utredningen och bl.a. Kammarrätten i Stockholm anser regeringen att det finns behov av att förtydliga förutsättningarna för kamerabevakning. Regeringen delar utredningens bedömning att kamerabevakningslagens krav att tillämpa intresseavvägningen bör utgå från den rättsliga grunden i artikel 6.1 e i EU:s dataskyddsförordning. För att tydliggöra i vilka fall en uppgift anses vara av allmänt intresse bör, som utredningen också föreslår, bestämmelsen i kamerabevakningslagen utformas på samma sätt som

2 kap. 2 § dataskyddslagen. Det bör alltså framgå av kamerabevaknings- lagen att uppgiften av allmänt intresse ska följa av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning. Eftersom myndighetsutövning är en uppgift av allmänt intresse behöver det inte nämnas särskilt i bestämmelsen.

53

Prop. 2024/25:93 bevakningen är nödvändig för att utföra uppgiften. Det ska därefter göras en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. De faktorer som i dag särskilt ska beaktas vid tillståndsprövningen ska enligt regeringens förslag beaktas särskilt även vid myndigheternas egen intresseavvägning. Vilka dessa faktorer är framgår av 8 § andra och tredje styckena kamerabevakningslagen. Det räcker att intresset av kamerabevakningen väger över det motstående intresset för att bevakningen ska vara tillåten.

Närmare vägledning i fråga om intresseavvägningen och de faktorer som särskilt ska beaktas finns i förarbetena till kamerabevakningslagen (prop. 2017/18:231 s. 64–70 och 142–145). Det finns också viss rättspraxis på området. Av förarbeten och rättspraxis (HFD 2022 ref. 7) framgår att kamerabevakningslagen syftar till att generellt förbättra möjligheterna att få tillstånd till kamerabevakning och det framhålls som särskilt betydelsefullt att tillstånd kan beviljas i tillräcklig utsträckning för att skapa tryggare offentliga miljöer. Kamerabevakning bör många gånger betraktas som ett naturligt hjälpmedel och som ett komplement till andra åtgärder som därmed inte nödvändigtvis måste prövas först. Att särskild hänsyn ska tas till vissa särskilt angivna ändamål innebär att bevakningsintresset i sådana fall väger tungt och att tillstånd kan ges även vid större integritetsintrång. Eftersom intresseavvägningen inte ändras är uttalandena alltjämt av betydelse, även när tillståndsplikten tas bort.

Ett antal remissinstanser, bl.a. SKR och Integritetsskyddsmyndigheten, efterfrågar att uttrycket brottsutsatt plats behandlas och förtydligas i lagstiftningsarbetet. Med anledning av remissynpunkterna kan regeringen konstatera att det räcker med att en plats kan betraktas som brottsutsatt för att det ska beaktas särskilt vid intresseavvägningen. Det finns ingen begränsning av vilka brott som avses utan bestämmelsen tar sikte på brott i allmänhet, t.ex. våldsbrott, stöldbrott, narkotikabrott eller skadegörelse. En brottsutsatt plats är inte varje plats där det någon gång har inträffat enstaka brott men det bör inte heller krävas att brottsligheten är ovanligt hög på platsen för att den ska anses vara brottsutsatt eller att det kan presenteras statistik över brottsligheten på den aktuella platsen i förhållande till andra jämförbara platser. Det som bör kunna visas är i stället att det finns problem med brottslighet där bevakningen ska ske (se prop. 2017/18:231 s. 66 och 143). I likhet med utredningen föreslår regeringen ingen förändring av bedömningsgrunden i jämförelse med vad som gällt tidigare.

Eftersom det inte föreslås några materiella förändringar när det gäller hur intresseavvägningen ska göras anser regeringen, till skillnad från bl.a. Integritetsskyddsmyndigheten och Jönköpings kommun, att det inte finns skäl att göra några ytterligare förtydliganden eller kompletterande uttalanden om hur bedömningen ska göras. Regeringen anser inte heller att det finns skäl att närmare analysera hur förslaget förhåller sig till kamerabevakning som bedrivs inom vård- och omsorgsområdet, vilket Göteborgs kommun efterfrågar. De aktuella bedömningsgrunderna omfattar även sådana situationer som kommunen pekar på.

56

Prop. 2024/25:93 feltolkningar om vad som krävs för att en bevakning ska vara tillåten. Den föreslagna intresseavvägningen är en specificering av hur en proportionalitetsbedömning ska göras när det gäller kamerabevakning. I och med att förutsättningarna för kamerabevakning blir tydligare även för bevakning som bedrivs på en plats dit allmänheten inte har tillträde blir även bevakning som bedrivs på sådana platser mer förutsebar. En plats dit allmänheten inte har tillträde som ofta bevakas är skolors inomhusmiljöer och arbetsplatser generellt. Det är platser där integritetshänsynen gör sig starkt gällande eftersom personer har en skyldighet att vistas där i princip varje dag. I skolor kan också barn bli föremål för bevakning, och de är särskilt skyddsvärda subjekt enligt EU:s dataskyddsförordning. Som bl.a. Rädda barnen påpekar finns det alltså starka integritetsskäl för att bevakning av sådana platser bör omfattas av en tydligare reglering. Förutom att kamerabevakning på en sådan plats föreslås endast få bedrivas om bevakningsintresset väger tyngre än integritetsintresset innebär en tydligare reglering i sig ett förstärkt integritetsskydd. Till skillnad från LO delar regeringen därmed utredningens bedömning att borttagandet av uttrycket innebär ett starkare skydd för barn och arbetstagare.

Det går inte att dra några säkra slutsatser om borttagandet av uttrycket kommer att leda till att kamerabevakning på platser dit allmänheten inte har tillträde ökar. Många sådana platser är platser där integritetsintresset i och för sig gör sig starkt gällande, men det beror på platsens karaktär. Samtidigt är inte kamerabevakning som bedrivs vid sådana platser oreglerad i dag och de bevakande aktörerna behöver göra en proportionalitetsbedömning enligt den generella dataskyddsregleringen. Intresseavvägningen som ska göras enligt kamerabevakningslagen innebär endast att förutsättningarna för att bedriva bevakning blir tydligare. Den innebär däremot inte att möjligheterna att bedriva kamerabevakning förändras. Med anledning av Fastighetsägarnas synpunkter vill regeringen framhålla att det alltså inte finns något som tyder på att förutsättningarna att bedriva kamerabevakning vid sådana platser generellt sett kommer att försämras om uttrycket tas bort.

Sammanfattningsvis bedömer regeringen att slopandet av uttrycket plats dit allmänheten har tillträde kommer att leda till integritetsvinster eftersom kamerabevakningslagens regelverk kommer att omfatta all bevakning i den aktuella verksamheten. Det går inte att utesluta att det kommer att innebära en viss administrativ börda för de bevakande aktörerna, vilket SKR framhåller. Samtidigt menar Sveriges Allmännytta att det skulle minska den administrativa bördan och bli enklare att vid behov införa kamerabevakning om uttrycket togs bort, och flera remissinstanser, bl.a. Region Östergötland och Region Stockholm, är positiva till att det tas bort. Eftersom aktörerna inte kommer att behöva hantera gräns- dragningsproblem och får ledning i hur proportionalitetsbedömningen ska göras, innebär reformen enligt regeringens bedömning en förenkling i sin helhet. Regeringen anser därför inte att det finns skäl att, som Almega Utbildning föreslår, låta kraven för att bedriva kamerabevakning vid dessa platser vara lägre än vid andra platser.

Mot den bakgrunden föreslår regeringen, i likhet med utredningen, att uttrycket plats dit allmänheten har tillträde tas bort som faktor för att avgränsa när intresseavvägningen ska göras för kamerabevakning som

58

6.2Viss kamerabevakning ska vara undantagen från intresseavvägningen

Regeringens förslag: Från kravet på att tillämpa intresseavvägningen ska det göras undantag för sådan bevakning som i dag är undantagen från tillståndskravet.

Kamerabevakning som Polismyndigheten bedriver och som är av vikt för att efterforska en försvunnen person ska inte behöva föregås av en intresseavvägning.

Kravet på att tillämpa intresseavvägningen ska inte gälla vid sådan

kamerabevakning som Kustbevakningen, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Tullverket bedriver i gränsnära områden och som i dag är undantagen från att tillämpa intresseavvägningen.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inte att kamerabevakning som inte omfattas av brottsdatalagen i gränsnära områden ska vara undantagen från intresseavvägningen. Utredningen föreslår att det ska framgå av bestämmelsen att de tillfälliga undantagen gäller för myndigheter eller kommuner som bistår Polismyndigheten eller räddningsledaren.

Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det.

Några remissinstanser vill att de befintliga undantagen utvidgas. Försvarsmakten anser bl.a. att undantaget som avser viss bevakning hos myndigheten inte längre ska vara begränsat till bevakning från fordon, fartyg och luftfartyg. Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) efterfrågar samma utvidgning som Försvarsmakten och framhåller därutöver att myndigheten bör nämnas och omfattas av undantaget. Säkerhetsföretagen anser att bevakning som bedrivs för att skydda en byggnad, en annan anläggning eller ett område som förklarats som en kritisk entitet enligt relevant EU-reglering bör undantas permanent från kravet på att tillämpa intresseavvägningen. Sjöfartsverket framhåller att myndigheten bör omfattas av samma undantag som Trafikverket vad gäller kamerabevakning vid manövrerbara broar, och Trafikverket efterfrågar att undantaget i den föreslagna 12 § 3 utvidgas.

Tullverket anser att det bör införas ett tillfälligt undantag för kamerabevakning som bedrivs i gränsnära områden med stöd av annan dataskyddsreglering än brottsdatalagen. Sjöräddningssällskapet delar utredningens bedömning att det bör anges i lagtexten att de tillfälliga undantagen omfattar aktörer som biträder räddningsledaren och anser att även Sjöräddningssällskapet bör omfattas av undantagen.

59

Prop. 2024/25:93 Säkerhetspolisen eller Tullverket bedriver i gränsnära områden och som inte omfattas av brottsdatalagen eller Säkerhetspolisens datalag.

Undantag för efterforskning av försvunna personer

Ett av de tillfälliga undantagen i 14 d § kamerabevakningslagen tar sikte på kamerabevakning som den som är räddningsledare enligt lagen om skydd mot olyckor bedriver under högst en månad, om bevakningen är av vikt för att efterforska en försvunnen person.

Det anmäls ett stort antal försvinnanden varje år, men långt ifrån alla leder till att det inleds en räddningsinsats och det är endast i dessa fall som lagen om skydd mot olyckor blir tillämplig. Utredningen konstaterar att Polismyndigheten behöver bedriva kamerabevakning för att efterforska försvunna personer även när myndigheten inte är räddningsledare eller bistår räddningsledaren. Det gäller särskilt i de fall där en efterforskning av en försvunnen person påbörjats men en räddningsinsats ännu inte har inletts. I likhet med utredningen anser regeringen därför att undantaget bör utvidgas till att omfatta bevakning som bedrivs av Polismyndigheten även när myndigheten inte är räddningsledare eller bistår räddningsledaren. Detta åstadkoms genom att Polismyndigheten uttryckligen anges i bestämmelsen. På samma sätt som gäller när Polismyndigheten bedriver bevakning i syfte att förebygga olyckor får undantaget anses tillämpligt när en myndighet biträder Polismyndigheten (jfr prop. 2017/18:231 s. 85).

Det finns inte behov av att i övrigt förtydliga de tillfälliga undantagen

Regeringen har tidigare uttalat att det är räddningsledaren som får anses ansvarig för kamerabevakningen även om den utförs av en myndighet eller kommun som har en skyldighet att medverka i en räddningsinsats utan att vara räddningsledare enligt 6 kap. 7 § lagen om skydd mot olyckor. Den myndighet eller kommun som medverkar på detta sätt får alltså anses utföra bevakningen för räddningsledarens räkning. Detta innebär att undantaget från tillståndsplikten är tillämpligt om exempelvis Kustbevakningen eller Tullverket biträder räddningsledaren med kamera- bevakning (se prop. 2012/13:115 s. 57 och prop. 2017/18:231 s. 85). Regeringen gör fortsatt samma bedömning. Eftersom tillämpningsområdet för undantagen är klart och tydligt finns det inte skäl att, som utredningen föreslår, uttryckligen ange myndighet och kommun som biträder räddningsledaren i bestämmelserna.

Med anledning av Sjöräddningssällskapets synpunkter vill regeringen framhålla att undantaget endast är tillämpligt på kommuner och myndigheter som är skyldiga att biträda räddningsledaren. Sjöräddningssällskapet omfattas alltså inte av undantaget. Regeringen bedömer att det i detta lagstiftningsärende inte finns skäl att föreslå en ändring som utvidgar undantaget till aktörer som inte är kommuner och myndigheter.

62

Prop. 2024/25:93 övervakning. Att bevakningen är känd är också av avgörande betydelse för att den ska vara effektiv i brottsförebyggande syfte. Undantaget från upplysningskravet och rätten till information i hittills gällande 16 § 5 och 6 kamerabevakningslagen är utformat i likhet med hittills gällande 10 § om undantag från tillståndskravet. I avsnitt 6.2 föreslås att undantaget från att göra en intresseavvägning ska utvidgas och även omfatta när Polismyndigheten bedriver bevakning för att det är av vikt att efterforska en försvunnen person. Däremot görs också bedömningen att det inte behöver förtydligas i bestämmelsen att den myndighet eller de kommuner som deltar i en räddningsinsats enligt 6 kap. 7 § lagen om skydd mot olyckor utan att vara räddningsledare omfattas av undantaget. Regeringen anser därför, av samma skäl som redovisas i avsnitt 6.2, att det finns anledning att utvidga undantaget från kraven på upplysning och information till att även omfatta bevakning som Polismyndigheten bedriver om det är av vikt för att efterforska en försvunnen person. Det finns däremot inte anledning att förtydliga att kommuner och myndigheter omfattas av undantaget när de bistår räddningsledaren eller Polismyndigheten. Det finns inte heller skäl att förtydliga och standardisera kravet på skyltning så som Brå efterfrågar.

Utredningen föreslår att undantaget från upplysningskravet och rätten till information ska vara tillfälligt i fråga om bevakning vid olyckor och permanent i fråga om bevakning vid efterforskande av försvunna personer. En konsekvens av detta blir att upplysning och information ska lämnas så snart som det är möjligt av de bevakande aktörerna endast när det gäller bevakning vid olyckor. Hovrätten för Övre Norrland anför att det saknas överväganden som redovisar behovet av ett permanent undantag när det gäller bevakning vid efterforskande av försvunna personer och att det bör övervägas om det i stället är tillräckligt att undantaget även i detta fall är tillfälligt.

Det kan konstateras att det föreslagna tillfälliga undantaget avser kamerabevakning som bedrivs från luftfartyg vid olyckor. Det förslaget överensstämmer alltså med vad som föreslås i avsnitt 7.6 beträffande bl.a. Polismyndighetens användning av bevakning från luftfartyg. Ingen remissinstans invänder mot förslaget att det undantaget ska vara tillfälligt. Det finns därför skäl att behandla undantaget för kamerabevakning vid olyckor annorlunda än bevakning vid efterforskande av försvunna personer.

Sammanfattningsvis föreslår regeringen att kamerabevakning som Polismyndigheten bedriver och som är av vikt för att efterforska en försvunnen person ska vara undantagen från upplysningskravet och rätten till information. Det ska även tydliggöras att upplysning och information ska lämnas så snart det är möjligt vid bevakning som bedrivs från ett luftfartyg vid olyckor.

gäller tillståndspliktig kamerabevakning av arbetsplatser tillvaratas arbets- Prop. 2024/25:93 tagarnas intressen i ansökningsprocessen genom ett krav på yttrande från

en arbetstagarrepresentant. För att tydliggöra och förstärka skyddet för arbetstagarnas intressen även när bevakningen inte är tillståndspliktig infördes i 21 § kamerabevakningslagen en bestämmelse som upplyser om arbetsgivares förhandlingsskyldighet enligt 11–14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL). Som uttalas i förarbetena till kamerabevakningslagen måste bestämmelsen om förhandlingsskyldighet i 11 § MBL normalt anses gälla inför arbetsgivares beslut om kamerabevakning som innebär att anställda varaktigt eller regelbundet