HC0349: En ny ordning för asylsökandes boende

Prop. 2024/25:49

2

Innehållsförteckning

2.2Förslag till lag om ändring i utlänningslagen

2.3Förslag till ändring i lagen (2016:38) om mottagande

5.2Asylsökande ska bo på asylboende för att få

5.4Undantag från boendevillkoret i extraordinära

5.5Utökad kontroll av asylsökandes

5.6En ansökan om uppehållstillstånd ska få betraktas

5.7Migrationsverket ska få begära handräckning om en

6.1En skyldighet att delta i samhällsintroduktion ska

6.2Undantag ska gälla för den som har synnerliga skäl

6.3Migrationsverkets möjligheter att anordna

10.2Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen

10.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:38) om

Prop. 2024/25:49

3

Prop. 2024/25:49

6

omfattas inte av denna lag. Detsamma gäller en utlänning för vilken en ansökan om ett sådant tillstånd är under prövning.

4Senaste lydelse 2018:346.

5Senaste lydelse 2022:1006.

6Senaste lydelse 2022:1006.

Prop. 2024/25:49

8

8 §9

Bistånd enligt 13–19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 under förut- sättning att de är registrerade vid en förläggning.

Utlänningar som vistas på för- läggning har rätt till bistånd även efter det att de har beviljats uppe- hållstillstånd, om de inte anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun.

Utlänningar som inte vistas på förläggning har rätt till bistånd även under en månad från den dag de har beviljats uppehållstillstånd.

Bostadsersättning, dagersättning och särskilt bidrag får inte betalas ut för tid då en utlänning deltar i ett

arbetsmarknadspolitiskt program som kan ge rätt till etablerings- ersättning.

8Senaste lydelse 2000:296.

9Senaste lydelse 2017:586.

1. bor tillsammans med en medlem av den närmaste familjen som är bosatt i Sverige, eller

2. med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte bo på asylboende.

10§10

Dagersättning enligt 17 § får sättas ned för en utlänning som fyllt 18 år om han eller hon

1.utan giltigt skäl vägrar att delta i verksamhet som avses i 4 §,

2.försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att inte medverka till att klarlägga sin identitet, eller

3.försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan.

Nedsättning enligt första stycket får dock inte avse den del av ersättningen som är avsedd att täcka utgifter för utlänningens egen mathållning.

Dagersättningen får sättas ned helt för utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 eller 2 om utlänningen även efter det att nedsättning har gjorts enligt första stycket

1.utan giltigt skäl vägrar att delta i verksamhet som avses i 4 §,

2.försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att inte medverka till att klarlägga sin identitet, eller

10Senaste lydelse 2004:1377.

Prop. 2024/25:49

9

Prop. 2024/25:49

19 §

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer grunder för beräkning av de belopp som avses i 15–18 §§ samt meddelar närmare föreskrifter om i vilka fall bostadsersättning och särskilt bidrag får beviljas.

23 c §14

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om grunder för beräkning av de belopp som avses i 15, 17 och 18 §§ samt närmare föreskrifter om i vilka fall särskilt bidrag får beviljas.

23 d §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från 8 a § första stycket, om tillströmningen av utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 eller 2 har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det bedöms vara nödvändigt för att behovet av platser på asylboenden ska kunna tillgodoses.

12

24§15

1.Denna lag träder i kraft den 1 mars 2025.

2.Bestämmelserna i 8 a § tillämpas i fråga om utlänningar som är registrerade vid en förläggning vid ikraftträdandet från och med den

1september 2025.

3.De upphävda bestämmelserna i 10 a § gäller för sådana utlänningar som avses i 2 till och med den 31 augusti 2025.

14Senaste lydelse av tidigare 19 § 2004:1377.

15Senaste lydelse 2000:296.

Prop. 2024/25:49

14

2.3Förslag till ändring i lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning ska ha följande lydelse.

(2005:716).

Vid fördelningen av anvisningar mellan kommuner ska hänsyn tas till

kommunens arbetsmarknadsförutsättningar, befolkningsstorlek, sammantagna mottagande av nyanlända och ensamkommande barn samt omfattningen av asylsökande som vistas i kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 2025.

antal kommuner. Det är särskilt oroande att asylsökande tenderar att söka sig till dessa områden eftersom det riskerar att förvärra befintliga problem med bl.a. utanförskap och arbetslöshet. Det försvårar även för dessa kommuners planering av t.ex. skola och sjukvård. En övervägande del av asylsökande som bor i eget boende under asyltiden bor dessutom kvar i samma område även efter att uppehållstillstånd beviljats. I stället för att leda till att asylsökande inkluderas i samhället har möjligheten att välja eget boende under asyltiden alltså bidragit till att asylsökande hamnar i utanförskap i områden med socioekonomiska utmaningar. Det riskerar att leda till långsiktigt negativa konsekvenser både för de asylsökande och för samhället i stort. Utanförskap kan t.ex. leda till svårigheter att klara av skolgång och att etablera sig i arbets- och samhällslivet, samt utgöra en grogrund för kriminalitet.

En annan negativ konsekvens av asylsökandes eget boende är att Migrationsverket har begränsad kännedom om var dessa personer befinner sig under asyltiden. Det är vanligt förekommande att den adress som Migrationsverket har till den asylsökande inte är den adress som personen faktiskt bor på. Det kan t.ex. bero på att den asylsökande flyttar runt bland boenden, eller att värdfamiljen inte vill att det ska komma fram att den asylsökande bor på adressen. Samtidigt har Migrationsverket mycket begränsade möjligheter att kontrollera om den uppgivna bostadsadressen är korrekt. Detta kan leda till att handläggningen av asylansökan försvåras och försenas. Det kan också få till följd att den asylsökande inte nås av viktig information och insatser, t.ex. möjligheten att delta i hälsoundersökning och samhällsintroduktion. Detta bekräftas av att asylsökande i eget boende i lägre utsträckning deltar i samhällsintroduktion än asylsökande som bor på Migrationsverkets boenden. Avsaknad av en korrekt bostadsadress kan även försvåra för kommunerna att erbjuda skolgång till asylsökande barn. Vidare har många asylsökande begränsad kunskap om hur det svenska samhället fungerar, vilka rättigheter och skyldigheter de har och vart de kan vända sig för att få hjälp. Systemet med eget boende bedöms vara en bidragande orsak till detta.

Nuvarande ordning med eget boende för asylsökande kan dessutom försvåra Migrationsverkets arbete med återvändande för dem som fått avslag på sin asylansökan. Det finns risk för att asylsökande som levt i utanförskap med begränsad myndighetskontakt under asyltiden i större utsträckning avviker i samband med ett avslagsbeslut.

Regeringen bedömer sammanfattningsvis att dagens system med eget boende för asylsökande är förenat med betydande negativa konsekvenser både för de asylsökande och för samhället. Det är därför angeläget att det genomförs ändringar för att åstadkomma ett mer ordnat och effektivt mottagande av asylsökande.

Boende på Migrationsverkets boenden – en förutsättning för ett ordnat och effektivt mottagande

Mottagandet av asylsökande är primärt ett statligt åtagande. Regeringens utgångspunkt är att mottagandet av asylsökande i Sverige ska ske under ordnade och effektiva former och vara utformat på ett sådant sätt att det främjar en effektiv asylprocess och ett välfungerande återvändande samt

Prop. 2024/25:49

19

och ge goda förutsättningar för en lyckad integration för de personer som får bifall på sin ansökan samt främja en effektivare asylprocess och ett effektivare återvändandearbete.

Regeringen beslutade den 7 mars 2024 att ge Migrationsverket i uppdrag att vidta åtgärder för att anpassa verksamheten till ett reformerat mottagningssystem, bl.a. genom att göra anpassningar i myndighetens boendebestånd (Ju2024/00608). I uppdraget anger regeringen faktorer som bör beaktas vid utformning och lokalisering av boenden, bl.a. att Migrationsverket enkelt kan nå de asylsökande för att genomföra utredningsåtgärder, möjligheter till aktiviteter för de boende och långsiktiga förutsättningar på arbetsmarknaden samtidigt som lokalisering i utsatta områden bör undvikas. Migrationsverket ska enligt uppdraget analysera boendeform utifrån t.ex. barnfamiljers behov samt analysera och redogöra för rättigheter i det reformerade mottagningssystemet för exempelvis barn, hbtqi-personer, personer med funktionsnedsättning och personer som är utsatta eller riskerar att utsättas för våld. I enlighet med vad flera kommuner efterfrågar framgår av uppdraget att Migrationsverket inför ett beslut om inrättande av ett boende ska föra dialog med bl.a. berörd kommun och region.

En annan viktig aspekt av ett ordnat mottagande är att motverka att de asylsökande som beviljas uppehållstillstånd hamnar i utanförskap. Genom att fler asylsökande bor på Migrationsverkets boenden kan fler av de som beviljas uppehållstillstånd anvisas till en kommun som ska ordna boendet enligt lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning, den s.k. bosättningslagen. Detta förbättrar de nyanländas förutsättningar för etablering i samhället och i arbetslivet. En utredare har fått i uppdrag att se över bosättningslagen i syfte att öka kommunernas inflytande över mottagandet av nyanlända och skapa goda förutsättningar för ett likvärdigt, enhetligt och flexibelt mottagande (dir. 2024:22).

Sammanfattningsvis är regeringens bedömning att det finns ett behov av en reform för att uppnå ett mer ordnat och effektivt mottagande, där utgångspunkten är att asylsökande bor på Migrationsverkets boenden i stället för att ordna boende på egen hand. I denna proposition föreslår regeringen flera åtgärder för att åstadkomma detta.

Det finns inte motsvarande behov av reformer för utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet

Rådets direktiv 2001/55/EG av den 20 juli 2001 om miniminormer för att ge tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer och om åtgärder för att främja en balans mellan medlemsstaternas insatser för att ta emot dessa personer och bära följderna av detta (massflyktsdirektivet) trädde i kraft 2001. Utlänningar som har ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med eller efter tillfälligt skydd, i fortsättningen utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet, har på samma sätt som asylsökande rätt till logi, dagersättning och särskilt bidrag enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl.

Denna grupp skiljer sig emellertid åt från asylsökande i väsentliga avseenden när det gäller det övergripande syftet med boende i myndigheternas regi. I regel vistas utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet här med uppehållstillstånd och arbetstillstånd.

Prop. 2024/25:49

21

som utesluter att Migrationsverket kan ta hänsyn till önskemål från enskilda om en viss boendeplats. Som anges ovan är det dock alltid Migrationsverket som avgör vilken boendeplats en asylsökande ska tilldelas. Regeringen delar Migrationsverkets uppfattning att det bör vara ärendets beskaffenhet, inte individuella önskemål, som i första hand ska styra boendeplaceringen.

Utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet ska även fortsättnings- vis erbjudas en plats på asylboende

Utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet har i likhet med asylsökande rätt till logi enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Som utvecklas i avsnitt 4Fel! Hittar inte referenskälla. anser regeringen att denna grupp inte bör omfattas av åtgärder för att få fler att bo på asylboende. Utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet bör därför även fortsättningsvis erbjudas – inte tilldelas – boende av Migrationsverket. Det innebär alltså inte någon ändring från vad som gäller i dag. Migrationsverket ska på samma sätt som i dag också kunna anvisa en kommun som ska ordna boendet.

Asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet ska fortsatt registreras vid ett boende

När en ansökan om skydd har lämnats in registreras den sökande som regel vid någon av Migrationsverkets mottagningsenheter. Registreringen är en förutsättning för att bistånd i form av logi och ekonomiskt bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. ska kunna lämnas (8 § LMA). Den som bor på Migrationsverkets boende registreras vid den förläggning som han eller hon bor på. Den som inte önskar utnyttja en erbjuden plats på en förläggning ska ändå registreras vid en sådan. Även ensamkommande barn ska registreras vid en förläggning (3 a § första stycket LMA).

De personkategorier som i dag registreras vid ett boende bör göra det även fortsättningsvis. Eftersom asylsökande inte längre ska erbjudas, utan tilldelas, plats behöver dock 3 a § första stycket LMA formuleras om. Bestämmelsen bör utformas så att alla utlänningar som omfattas av 1 § första stycket 1 och 2 LMA, dvs. asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet, ska registreras vid ett boende. Detta gäller även i de fall utlänningen av något skäl inte bor på ett av Migrationsverkets boenden, t.ex. för att han eller hon har ordnat boende på egen hand eller det är fråga om ett ensamkommande barn.

Migrationsverkets beslut om boendeplats ska inte kunna överklagas

Några remissinstanser anser att Migrationsverkets beslut om boendeplacering bör kunna överklagas av den enskilde. Asylrättscentrum och Stockholms Stadsmission pekar t.ex. på att boendesituationen kan ha stor betydelse för den enskildes fysiska och psykiska mående, vilket i sin tur kan påverka den asylsökandes möjligheter att framföra sina asylskäl.

Som anges ovan är det Migrationsverket som avgör vilken boendeplats en utlänning ska tilldelas eller erbjudas i det enskilda fallet. Utlänningen har en rätt till logi men däremot finns det ingen rättighet för den enskilde att få en plats på exempelvis ett specifikt boende eller boende i en viss del

Prop. 2024/25:49

25

på ett asylboende framöver är utgångspunkten för den som söker asyl i Sverige.

Vissa remissinstanser, bl.a. Stockholms Stadsmission och Independent Living Institute, påpekar att förslaget kan leda till ökad utsatthet för asylsökande som bor i eget boende och därför förlorar sin försörjning. Institutet för mänskliga rättigheter betonar risken för olika typer av exploatering, bl.a. sexuell exploatering, som den gruppen riskerar att utsättas för. För regeringen är det en självklar utgångspunkt att asylsökande inte ska leva under utsatta förhållanden här i landet eller utsättas för exploatering i olika former. Som anges i avsnitt 4 är en av anledningarna till att asylsökande bör bo på asylboenden, i stället för att ordna boende på egen hand, att undvika att asylsökande hamnar i social och ekonomisk utsatthet. Syftet med förslaget är alltså att asylsökande i större utsträckning än i dag ska bo på asylboenden, vilket i sin tur bidrar till att minska risken för utsatthet. Det bör framhållas att en asylsökande alltid kan vända sig till Migrationsverket för att bli tilldelad en boendeplats och därmed få rätt till dagersättning och särskilt bidrag. Denna möjlighet står öppen under hela asylprocessen, även om den asylsökande av något skäl väljer att inte bo på ett asylboende under en period. För att syftet med förslaget ska uppnås är det givetvis, som flera remissinstanser framhåller, viktigt att reglerna tydligt kommuniceras till dem som berörs.

Institutet för mänskliga rättigheter anser att förslaget innebär inskränkningar av rätten att röra sig fritt och välja bosättningsort, rätten till privat- och familjeliv och rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och lämplig bostad, samt att utredningen inte har visat att förslagen är lämpliga och nödvändiga i enlighet med proportionalitetsprincipen i relation till förslagets syfte. Även Independent Living Institute anser att förslaget strider mot rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och lämplig bostad, men också rätten till grundläggande social trygghet. Regeringen delar inte remissinstansernas uppfattning. Förslaget innebär att det ställs upp ytterligare villkor för dagersättning och särskilt bidrag för asylsökande men inte någon otillåten begränsning av rätten att röra sig fritt och välja bosättningsort, och inte heller någon inskränkning av rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och lämplig bostad. Som utredningen påpekar innebär möjligheten till undantag från villkoret att bl.a. rätten till privat- och familjeliv tillgodoses (se avsnitt 5.3). Förslaget är vidare förenligt med EU-rätten. Det kan framhållas att i många andra EU- medlemsstater är utgångspunkten att asylsökande ska bo på asylboende för att få rätt till materiella mottagningsvillkor, t.ex. ekonomiskt bidrag. De problem som finns i dag till följd av att asylsökande i stor utsträckning bor i eget boende är, enligt regeringens uppfattning, så omfattande att det föreslagna villkoret är både lämpligt och nödvändigt för att uppnå syftet, dvs. att fler asylsökande ska bo på asylboende.

Några remissinstanser framför en oro för att förslaget kan innebära

särskilt negativa konsekvenser för asylsökande med en funktionsnedsättning eller särskilda behov av stöd. Funktionsrätt Sverige och Independent Living Institute framför att förslaget kan strida mot rätten att leva självständigt och delta i samhället enligt FN:s funktionsrättskonvention.

Regeringen anser i likhet med remissinstanserna att det är angeläget att asylsökande med funktionsnedsättning eller andra typer av särskilda

Prop. 2024/25:49

29

Det bör göras undantag för asylsökande som vill bo med sin närmaste familj

Utredningen föreslår att undantag från boendevillkoret ska göras när den asylsökande har kärnfamilj i form av en eller flera nära familjemedlemmar som redan är bosatta i Sverige och som den asylsökande vill bo tillsammans med. Det skulle enligt utredningen kunna anses oskäligt att kräva att nära familjemedlemmar ska leva åtskilda för att den asylsökande ska få del av förmåner. Flera remissinstanser, bl.a. Rädda Barnen och RFSL, är positiva till ett sådant undantag. Även regeringen instämmer i att det inte bör krävas att nära familjemedlemmar lever åtskilda under tiden den asylsökande familjemedlemmens ansökan prövas. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att asylsökande som bor med en nära familjemedlem bör undantas från villkoret att bo på ett asylboende för att få dagersättning och särskilt bidrag. De familjemedlemmar som bör omfattas av bestämmelsen är make eller maka, sambo, underåriga barn eller föräldrar till underåriga asylsökande barn, jfr artikel 2 c i mottagandedirektivet, och artikel 4.1 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening. Eftersom uttrycket nära familjemedlem förekommer i 8 kap. 17 § utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, med en något annan innebörd, bör uttrycket medlem av den närmaste familjen användas i lagtexten i stället.

Uttrycken make och sambo gäller såväl olikkönade som samkönade par. Med sambor avses två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll, se 1 § sambolagen (2003:376). Enligt utredningen bör kravet på att paret stadigvarande ska ha bott tillsammans innebära att paret även ska ha sammanbott i hemlandet. Som flera remissinstanser påpekar, bl.a. Asylrättscentrum, Länsstyrelsen i Östergötlands län och RFSL, finns det par som inte har kunnat dela hushåll före ankomsten till Sverige, på grund av lagar i länder där exempelvis samkönade relationer kriminaliseras. Detsamma kan gälla för olikkönade par vars förhållande inte accepteras i den kultur de levt i. Det föreslagna undantaget för nära familjemedlemmar syftar emellertid till att undvika att familjer som tidigare levt tillsammans separeras under asylprocessen och bör därför, så som utredningen föreslår, förbehållas den närmsta etablerade familjekretsen. Att inom ramen för mottagandet ta ställning till den typen av omständigheter som i annat fall skulle aktualiseras – och som i vissa fall kan kräva omfattande underlag – skulle dessutom innebära ytterligare resursåtgång för Migrationsverket. Med särskild hänsyn även till att boendevillkoret endast gäller under en begränsad tid delar regeringen därför utredningens uppfattning att det bör krävas att paret har sammanbott före asylansökan för att anses vara sambor i detta sammanhang.

Utredningen föreslår att undantaget i vissa fall ska omfatta andra än make eller maka, sambo, underåriga barn eller föräldrar till underåriga barn. Som exempel nämner utredningen att den asylsökande precis har fyllt 18 år och alltid tidigare har levt tillsammans med sina föräldrar, och annan nära anhörig om han eller hon har ingått i samma hushåll som den asylsökande och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem. Regeringen delar utredningens bedömning att sådana situationer bör omfattas av undantaget för boende med en medlem i den närmaste familjen.

Prop. 2024/25:49

35

38

5.4Undantag från boendevillkoret i extraordinära situationer

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska kunna meddela föreskrifter om undantag från boendevillkoret, om tillströmningen av asylsökande eller utlänningar som ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande och det är nödvändigt för att tillgodose behovet av boendeplatser på asylboenden.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår dock att föreskrifter om undantag från boendevillkoret ska kunna meddelas när massflyktsdirektivet är aktiverat eller när tillströmningen av asylsökande har varit eller kan förväntas bli särskilt omfattande. Utredningen föreslår även att föreskrifter om undantag alltid ska vara tidsbegränsade.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Asylrättscentrum anser att även särskilda händelser som krig eller naturkatastrof bör utgöra skäl för undantag. Malmö kommun saknar resonemang om konsekvenserna för de socioekonomiskt utsatta områden som i dag är undantagna enligt 10 a § LMA i en krissituation då det föreslagna undantaget tillämpas. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Vetlanda kommun anser att beslut om undantag inte bör kunna delegeras till en myndighet. Södertälje kommun framför att regeringen bör ha en dialog och ett remissförfarande med kommunerna innan beslut om undantag fattas.

Skälen för regeringens förslag: Antalet skyddssökande som kommer till Sverige kan på kort tid öka kraftigt utan att det har varit möjligt för Migrationsverket att ta höjd för detta i planeringen av myndighetens boendebestånd, exempelvis på grund av händelser i omvärlden som varit svåra att förutse. Vid en oförutsedd hög tillströmning av skyddssökande kan det därför bli svårt för Migrationsverket att ordna boendeplatser i den takt som behovet uppstår.

Det är inte ekonomiskt försvarbart eller önskvärt att Migrationsverket ska ha ett stort antal boendeplatser i beredskap som i långa perioder inte används. För att ha beredskap för oförutsedda höga tillströmningar av asylsökande eller utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet behövs i stället en viss flexibilitet i mottagningssystemet som möjliggör alternativa boendelösningar. De som har möjlighet att bo hos släkt och vänner, eller på annat sätt ordna boende utanför asylboendena, bör i akuta situationer med hög belastning i mottagningssystemet kunna göra det utan att förlora rätten till dagersättning och särskilt bidrag till följd av det boendevillkor som nu föreslås.

När tillströmningen av asylsökande eller utlänningar som ansöker om uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande, kan regeringen om det är nödvändigt för att ordna boende för dessa personer meddela föreskrifter om undantag från flera krav i plan- och bygglagen, se 16 kap. 13 a § plan- och bygglagen (2010:900). I en

sådan situation kan tillfälliga boendelösningar användas såsom tältförläggningar, idrottshallar och lagerlokaler. Asylsökande som hänvisas till sådana tillfälliga boenden, som inte uppfyller de normala villkoren för bostäder, bör rimligen inte bli av med sin dagersättning eller rätten till särskilt bidrag om de hittar en annan boendelösning.

Regeringen bedömer därför att det bör finnas möjlighet att snabbt besluta om att boendevillkoret för dagersättning och särskilt bidrag tillfälligt inte ska gälla. Det bör i en sådan situation inte krävas lagändringar, utan beslut bör kunna fattas av regeringen eller en myndighet. En förutsättning för ett sådant beslut bör dock vara att det rör sig om en extraordinär situation som innebär att boendesituationen inte kan lösas på annat sätt. Föreskrifter om undantag från boendevillkoret bör därför kunna meddelas, om tillströmningen av asylsökande eller utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet har varit, eller kan förväntas bli, särskilt omfattande och det är nödvändigt för att tillgodose behovet av boendeplatser på asylboenden. Detta innebär att undantag kan beslutas oavsett vad tillströmningen av skyddssökande beror på, dvs. även situationer som t.ex. krig och naturkatastrofer som Asylrättscentrum nämner. Genom att asylsökande som har möjlighet att ordna eget boende kan göra det med bibehållen dagersättning och särskilt bidrag kan boendeplatser i asylboendena frigöras för de skyddssökande som har behov av det.

SKR och Vetlanda kommun anser inte att beslutet om att införa ett undantag från boendevillkoret bör kunna delegeras till en myndighet. Regeringen anser dock att det i vissa situationer, t.ex. hastigt uppkomna situationer i närområdet, kan vara nödvändigt att beslut kan fattas snabbt även på myndighetsnivå. En sådan möjlighet bör alltså finnas. Som Södertälje kommun påpekar kan det finnas skäl att i lämplig utsträckning samråda med kommunerna innan beslut om undantag fattas.

Kravet på att tillströmningen av utlänningar har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande innebär att antalet skyddssökande som kommer till Sverige ska avvika väsentligt från normala nivåer. Avsikten är att möjligheten att göra undantag från tillämpningen av boendevillkoret ska användas som en sista åtgärd när andra möjligheter att lösa behovet av boendeplatser är uttömda. Föreskrifter om att boendevillkoret inte ska gälla bör inte heller gälla under längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till boendesituationen. När den akuta situationen upphört och det återigen finns tillräckligt med boendeplatser inom Migrationsverkets boendebestånd bör utgångspunkten vara att boendevillkoret ska gälla fullt ut igen. Det bör däremot inte krävas att föreskrifterna alltid ska vara tidsbegränsade, såsom utredningen föreslår. Det är svårt att förutse vilka situationer som kan uppstå där föreskrifter om undantag kan behövas, och det kan inte uteslutas att ett krav på tidsbegränsning kan framstå som mindre ändamålsenligt i vissa fall. Det bör därför vara upp till regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att bedöma om föreskrifterna ska vara tidsbegränsade eller inte.

Det bör även stå regeringen eller den utpekade myndigheten fritt att avgöra i det enskilda fallet vilken typ av undantag från boendevillkoret som är ändamålsenligt i situationen. Föreskrifter om undantag bör alltså vid behov kunna utformas på så sätt att endast vissa grupper undantas, t.ex. asylsökande som har genomfört den muntliga asylutredningen. Det kan

Prop. 2024/25:49

39

40

För att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska kunna meddela förskrifter om att boendevillkoret tillfälligt inte ska gälla behöver en upplysningsbestämmelse införas i lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Bestämmelsen bör utformas så att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela föreskrifter om undantag från boendevillkoret om tillströmningen av asylsökande eller utlänningar som söker uppehållstillstånd med tillfälligt skydd har varit, eller kan väntas bli, särskilt omfattande och det bedöms vara nödvändigt för att behovet av platser på asylboenden ska kunna tillgodoses. Bestämmelsen bör placeras under en gemensam rubrik tillsammans med de övriga bestämmelserna i lagen som ger regeringen rätt att meddela föreskrifter.

5.5Utökad kontroll av asylsökandes boendeförhållanden

Regeringens förslag: Migrationsverket ska få undersöka det boendeutrymme och de slutna förvaringsställen som den asylsökande disponerar på asylboendet, om det kan misstänkas att den asylsökande inte bor på den tilldelade boendeplatsen och undersökningen behövs för att kunna bedöma om han eller hon uppfyller boendevillkoret för dagersättning och särskilt bidrag.

Undersökningen ska genomföras i närvaro av ett vittne. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas.

Beslutet att genomföra en undersökning ska gälla omedelbart.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen föreslår att Migrationsverket ska få bereda sig tillträde till en utlännings boendeutrymme på ett asylboende om det behövs för att Migrationsverkets uppdrag enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. ska kunna fullgöras, samt få undersöka slutna förvaringsställen om det är nödvändigt för att ta ställning till om den asylsökande bor på asylboendet. Utredningen föreslår också att motsvarande befogenhet ska gälla för kommuner i fråga om utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet samt att det ska införas en informationsskyldighet för kommunerna om dessa utlänningars boendeförhållanden. Vidare föreslår utredningen att proportionalitetsprincipen ska framgå av lagtexten. Utredningen föreslår inte att undersökningen ska genomföras i närvaro av ett vittne, och inte heller att ett beslut om undersökning ska gälla omedelbart.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget och anför att det rör sig om en mycket integritetskränkande åtgärd som innebär långtgående myndighetsutövning. Enligt advokatsamfundet krävs en mer ingående analys av rättsläget innan åtgärden kan införas. Advokatsamfundet framför också att lagtexten är

Förutsättningarna för att genomföra kontroll

Kravet på att det kan misstänkas att den asylsökande inte bor enbart på asylboendet innebär att det måste finnas någon konkret omständighet som tyder på att den asylsökande har flyttat eller inte vistas på asylboendet i tillräcklig utsträckning för att han eller hon ska anses bo enbart där. Det kan t.ex. handla om att personen inte hämtat sin post under viss tid, missat bokade möten eller inte synts till på boendet under någon tid. Det skulle också kunna handla om att andra personer på boendet berättar att personen inte bor kvar, eller att sådana uppgifter framkommer på annat sätt. Om det inte finns någon omständighet som talar för att den asylsökande inte bor på tilldelat asylboende finns det inte heller något behov för Migrationsverket att undersöka den asylsökandes boendeutrymme eller förvaringsställen. Att undersökningen ska behövas för att kunna bedöma om den asylsökande uppfyller boendevillkoret innebär att en undersökning inte ska genomföras ifall det går att bedöma om den asylsökande bor på asylboendet utifrån omständigheterna i övrigt. Om den asylsökande t.ex. själv har uppgett att han eller hon har flyttat bör detta i regel utgöra tillräckligt underlag för Migrationsverkets beslut. Något behov av undersökning finns givetvis inte heller om den asylsökande inte får dagersättning eller har ansökt om att få dagersättning eller särskilt bidrag.

Vad som utgör ett boendeutrymme får bedömas utifrån omständig- heterna i det enskilda fallet. Det rör sig om det utrymme på boendet som den asylsökande har tilldelats av Migrationsverket och som han eller hon själv disponerar över. Om den asylsökande delar sovrum med andra rör det sig typiskt sett om hans eller hennes sängplats och eventuella ytterligare utrymmen som den enskilde disponerar över själv. Gemensamma utrymmen som kök, badrum och vardagsrum som används av flera utgör normalt sett inte ett boendeutrymme i detta avseende.

Med slutet förvaringsställe avses detsamma som i rättegångsbalken, dvs. i princip allt som kan stängas och som föremål kan förvaras i, t.ex. skåp, lådor, garderober och resväskor. På kollektiva asylboenden disponerar den asylsökande normalt ett skåp för privata tillhörigheter. I mer enskilda asylboenden får en bedömning göras av vilka slutna förvaringsställen som en asylsökande kan anses disponera utifrån omständigheterna kring boendet. Slutna förvaringsställen som inte disponeras av en asylsökande, till exempel skåp med föremål som ingår i boendet och som kan användas av flera, kan undersökas av Migrationsverket utan begränsning av den föreslagna bestämmelsen.

Hur en kontroll ska genomföras

Genomförandet av en kontroll enligt förslaget innebär att Migrationsverkets personal bereder sig tillträde till den enskildes boendeutrymme och gör iakttagelser av föremål och tillhörigheter som finns där och i eventuella slutna förvaringsställen. De iakttagelser som görs vid undersökningen ska dokumenteras om de kan ha betydelse för beslutet (27 § förvaltningslagen). Regeringen delar bl.a. Asylrättscentrums uppfattning att det är angeläget att all den hänsyn som omständigheterna medger iakttas vid undersökningen. Som utredningen föreslår bör detta framgå av lagtexten. Det innebär att åtgärden ska vidtas med respekt för den asylsökande med hänsyn till dennes integritet, och att särskilda

Prop. 2024/25:49

45

46

Vid utförandet av undersökningen ska proportionalitetsprincipen iakttas. Det ska alltså inte vidtas mer långtgående åtgärder vid kontrollen än vad som behövs i varje enskilt fall. Att proportionalitetsprincipen gäller i detta avseende följer av 5 § förvaltningslagen. Till skillnad från utredningen anser regeringen inte att det finns ett behov av att även ange denna princip uttryckligen i paragrafen.

Bestämmelsen ger inte befogenhet för den som genomför undersökningen att öppna brev eller undersöka innehållet i mobiltelefoner eller liknande utrustning som påträffas vid kontrollen. Den enskildes skydd mot undersökning av t.ex. brev eller innehållet i elektronisk utrustning enligt 2 kap. 6 § regeringsformen inskränks alltså inte. Förslaget ger inte heller en befogenhet för Migrationsverket att beslagta eventuella olagliga föremål eller att omhänderta pass eller andra identitetshandlingar som påträffas vid kontrollen. Om det t.ex. skulle uppstå misstankar om brott i samband med undersökningen ska i stället Polismyndigheten kontaktas. Migrationsverket har däremot givetvis rätt att plocka undan eventuella kvarlämnade föremål från en tidigare boende, i syfte att förbereda utrymmet för en ny boende.

Vittnes närvaro och vissa andra rättssäkerhetsfrågor

JO och Asylrättscentrum tar upp frågan om ett vittne bör närvara vid undersökningen. Ett vittnes närvaro ökar generellt sett rättssäkerheten vid undersökningen och förebygger risken för att kontroller sker sköns- eller slentrianmässigt. Kontroller av bostadsrum i andra verksamheter, t.ex. vid rumsvisitation på särskilda ungdomshem och LVM-hem, sker i närvaro av vittne, se 17 b § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och 32 b § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Regeringen anser att även de nu föreslagna kontrollerna bör ske i närvaro av ett vittne. Ett vittne kan t.ex. vara en annan tjänsteman på asylboendet än den som genomför undersökningen.

En annan fråga som har betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt är dokumentation av beslutet. En skyldighet att dokumentera en viss åtgärd eller beslut innebär att tjänstemannen måste ta ställning till om förutsättningarna är uppfyllda. Dokumentation möjliggör också kontroll av verksamheten i efterhand. Som JO påpekar berörs inte frågan om dokumentationsskyldighet uttryckligen av utredningen. Det finns dock generella bestämmelser i förvaltningslagen om dokumentation, motivering och underrättelse av beslut som är tillämpliga för den typ av beslut som det kommer att röra sig om. Bestämmelserna innebär bl.a. att Migrationsverket ska se till att det för varje skriftligt beslut finns en handling som visar bl.a. dagen för beslutet, vad beslutet innehåller och vem eller vilka som har fattat beslutet. Om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt ska det också som huvudregel

innehålla en klargörande motivering (31 och 32 §§ förvaltningslagen). Enligt regeringens bedömning är de generella bestämmelserna i förvaltningslagen ändamålsenliga för den typ av beslut som kommer att fattas med stöd av den nya bestämmelsen. Det finns alltså inte anledning att införa särskilda bestämmelser i detta avseende.

Inte heller frågorna om när beslutet är verkställbart och om den enskildes möjlighet att överklaga ett beslut om kontroll berörs uttryckligen i betänkandet. Att sådana beslut kan överklagas är dock viktigt av rättssäkerhetsskäl. Av 22 § LMA framgår att Migrationsverkets beslut enligt lagen som huvudregel får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta kommer alltså även att gälla beslut om kontroll av den asylsökandes boendeutrymme och slutna förvaringsställen.

Enligt 35 § förvaltningslagen får ett beslut som kan överklagas inom en viss tid verkställas när överklagandetiden har gått ut, om beslutet inte har överklagats. För att syftet med kontroll av boendeutrymme och slutna förvaringsställen ska uppnås bör dock ett beslut om undersökning av ett boendeutrymme och slutna förvaringsställen gälla omedelbart. I annat fall skulle den asylsökande kunna tillfälligt anpassa sitt agerande inför undersökningen. Ett tillägg om att beslut om undersökning av en asylsökandes boendeutrymme och slutna förvaringsställen gäller omedelbart bör därför göras i 22 § LMA. Det innebär alltså att undersökningen kan genomföras direkt även om den asylsökande avser att överklaga beslutet. Den enskilde får emellertid anses ha ett berättigat intresse av att beslutet kan prövas rättsligt även om undersökningen redan genomförts (se prop. 2017/18:169 s. 84 och 85).

Förslaget innebär att det endast är Migrationsverket som har rätt att besluta om och genomföra undersökningen. Det är således Migrations- verkets ansvar att den personal som fattar beslut om och genomför kontroller har kompetens och erfarenhet för uppgiften. Detta gäller oavsett om undersökningen sker i ett asylboende som ägs direkt av myndigheten eller som har upphandlats av en privat aktör. I de fall Migrationsverket upphandlar boenden där andra personer än myndighetens egen personal arbetar, t.ex. på s.k. institutionsboenden, har sådan personal alltså inte rätt att undersöka en asylsökandes boendeutrymme och slutna förvaringsställen. Det finns däremot inget hinder mot att Migrationsverkets personal utför kontrollen på boendet, om det skulle behövas. Det kan noteras att på institutionsboenden bor asylsökande som är i behov av vård och omsorg dygnet runt, och det bör därför sällan finnas ett behov av att genomföra en undersökning av boendeutrymmen och slutna förvaringsställen i dessa fall.

Befogenhet att använda våld eller tvång?

JO efterfrågar även resonemang om vilken befogenhet som ska finnas att använda våld eller tvång för att verkställa åtgärden och noterar att det inte lämnas något förslag om att Polismyndigheten ska kunna bistå med handräckning. Som framgår ovan kommer kontrollerna att ske genom att Migrationsverkets personal gör iakttagelser av föremål och tillhörigheter som finns i den enskildes boendeutrymme och i eventuella slutna förvaringsställen som skåp eller väskor. Migrationsverkets personal har praktiska förutsättningar att på egen hand tillträda rummen i asylboendena,

Prop. 2024/25:49

47

Flera remissinstanser avstyrker eller har invändningar mot förslaget om att en ansökan om uppehållstillstånd ska få betraktas som återkallad. Asylrättscentrum och Stockholms Stadsmission, som avstyrker förslaget, anför att det innebär en oproportionerligt negativ konsekvens för den enskilde att få sin asylansökan avskriven på grund av att han eller hon inte angett en adress. Organisationerna framför även att underlåtenhet att ange en adress inte kan anses vara jämförligt med att uttryckligen återkalla sin asylansökan. Flyktinggruppernas riksråd (FARR) framför att det är en synnerligen ingripande åtgärd att betrakta asylansökan som återkallad och att asylrätten inte får äventyras på grund av missförstånd eller rädsla för myndigheterna. Civil Rights Defenders avstyrker förslaget om att ansökan ska kunna betraktas som återkallad, bl.a. med hänvisning till att det innebär ett avsteg från Migrationsverkets ansvar för att utreda ärendet.

Stockholms Stadsmission och Svenska Röda Korset framför att det inte framgår av förslaget hur exempelvis en person utan adress ska kunna lämna korrekta uppgifter till Migrationsverket, vilket kan medföra att en asylsökande som saknar bostad och lever i hemlöshet får sin asylansökan avskriven på grund av att hans eller hennes situation inte är reglerad. Svenska Röda Korset föreslår att det införs ett undantag motsvarande 12 § folkbokföringslagen, dvs. att asylsökande kan uppge den adress som han eller hon har starkast anknytning till och har möjlighet att ta emot post på.

Flera remissinstanser, bl.a. Svenska kyrkan och Rädda Barnen, anser att en asylansökan inte bör kunna avskrivas innan det skett seriösa försök att kontakta den asylsökande. Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd menar också att andra sanktioner bör prövas initialt, t.ex. nedsättning av dagersättning. Organisationerna pekar på att flera faktorer kan förklara varför asylsökande inte anger en korrekt bostadsadress, exempelvis språkförbistringar och omständigheter utanför den asylsökandes kontroll, såsom att post förkommit och administrativa misstag, som kan innebära att ett kontaktförsök misslyckats. Migrationsverket framför att det enligt artikel 28.1 b i asylprocedurdirektivet måste finnas en ventil för den sökande att visa att avvikandet berodde på omständigheter utanför dennes kontroll. Enligt verket är det tveksamt om en möjlighet att i efterhand vid ett överklagande eller begäran om omprövning framföra laga förfall är tillräckligt för att uppfylla direktivets krav.

UNHCR, som rekommenderar att förslaget inte genomförs, framför bl.a. att en asylansökan endast bör kunna avslås efter en fullständig prövning av relevanta fakta och omständigheter. Sveriges advokatsamfund avstyrker förslaget och vänder sig emot att det införs ett undantag från förvaltningslagens bestämmelser om kommunicering. Advokatsamfundet påpekar att det är viktigt för rättssäkerheten att den sökande i vart fall genom sitt ombud får yttra sig i saken.

Barnombudsmannen anser att förslaget kan innebära betydande konsekvenser för barn och att det behöver göras en mer djupgående analys av dessa konsekvenser och barnets rättigheter för att det ska vara möjligt att bedöma förslagets förenlighet med barnkonventionen. Vetlanda kommun framför att det finns en uppenbar risk att barn kommer att fara illa om barnets vårdnadshavares asylansökningar förutsätts vara återkallade för att de inte har lämnat uppgift om sin adress. Vetlanda kommun påpekar även, i likhet med Asylrättscentrum, att det är viktigt att den enskilde får tydlig och utförlig information om att utebliven information om ny korrekt

Prop. 2024/25:49

49

Prop. 2024/25:49

50

bostadsadress kan få till konsekvens att dennes asylansökan anses återkallad och innebörden av det. Sveriges kristna råd anser att det kan övervägas ett förtydligande av Migrationsverkets informationsskyldighet.

Asylrättscentrum framhåller, i likhet med Rädda Barnen, Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd, att den omständigheten att asylansökan betraktats som implicit återkallad för att den asylsökande inte uppgett bostadsadress inte bör ligga den enskilde till last vid en eventuell ny ansökan om asyl. Asylrättscentrum menar också att en utgångspunkt vid en återupptagen asylprövning är att det ska ske en förnyad muntlig utredning eller åtminstone en förenklad muntlig komplettering, och att det endast i undantagsfall bör vara möjligt att inte erbjuda den enskilde detta. FARR menar att det finns en risk att en asylsökande som fått ansökan avskriven utan att förstå vad som hänt inte vågar ge sig tillkänna för att söka asyl på nytt.

Förvaltningsrätten i Malmö påpekar att Migrationsverket kan komma att förena ett avskrivningsbeslut med ett beslut om av- eller utvisning, vilket innebär att prövningsramen för en förnyad ansökan om uppehållstillstånd begränsas. Enligt domstolen faller exempelvis humanitära skäl men även rätten till privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen och rätt till vistelse med stöd av artikel 20 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utanför prövningen i en sådan process. Domstolen framför vidare att även om skäl som inte utgör skyddsskäl i och för sig kan prövas av Migrationsverket med stöd av 12 kap. 18 § UtlL så är verkets beslut enligt den bestämmelsen inte överklagbart och den enskilde kan därför komma att avlägsnas ur landet utan att ha fått någon domstolsprövning av rättigheter som följer av internationella åtaganden.

Förvaltningsrätten i Stockholm har en lagteknisk synpunkt. Domstolen anser även, i likhet med Migrationsverket, att bestämmelsen om implicit återkallelse bör placeras i utlänningslagen i stället för i lagen om mottagande av asylsökande m.fl.

Skälen för regeringens förslag

Asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet som bor i eget boende bör vara skyldiga att uppge bostadsadress

De förslag som lämnas i denna proposition syftar till att det ska bli en tydlig utgångspunkt att asylsökande bor på asylboende. Tanken är att det ska finnas en tydligt anvisad ordning för mottagandet som den asylsökande förväntas följa, där boende på asylboende är en bärande del. Det kommer dock även fortsättningsvis att finnas asylsökande som ordnar boende på egen hand, t.ex. i de särskilda fall då en asylsökande omfattas av ett undantag från villkoret att bo på ett asylboende för att ha rätt till dagersättning och särskilt bidrag. Det kan också förekomma att asylsökande väljer att bo i eget boende, trots förlorad rätt till dagersättning och särskilt bidrag. Dessutom kan det finnas utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet som bor i eget boende.

Det är angeläget att Migrationsverket har korrekt information om var dessa personer bor. Myndigheten behöver t.ex. information om var asylsökande befinner sig för prövningen av ansökan, eftersom en grundläggande förutsättning för att beviljas uppehållstillstånd som

flykting eller alternativt skyddsbehövande är att sökanden befinner sig här i landet. Information om bostadsadress kan också behövas bl.a. för att Migrationsverket ska kunna kommunicera med den enskilde. Det är därtill ett rimligt krav att den som söker skydd i Sverige håller myndigheterna underrättade om sin bostadsadress, och att den adress som uppges avser den bostad som personen faktiskt bor på. En sådan skyldighet gäller även för personer som är bosatta i Sverige, jfr 25 § folkbokföringslagen (1991:481). Enligt artikel 13 i asylprocedurdirektivet får medlemsstaterna särskilt föreskriva att asylsökande ska informera de behöriga myndigheterna om sin aktuella bostadsort eller adress samt om ändringar av dessa snarast möjligt.

Asylsökande är normalt sett inte folkbokförda i Sverige. Detsamma gäller utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet under en inledande period (se 4 § folkbokföringslagen). Migrationsverket behöver därför få uppgift om bostadsadress på annat sätt. I dag finns det en bestämmelse i Migrationsverkets föreskrifter som innebär att utlänningar som omfattas av lagen om mottagande av asylsökande m.fl. ska uppge sin bostadsadress (20 § MIGRFS 2023:4). Som utredningen föreslår bör dock skyldigheten i stället fastslås i lag. Det sänder en tydlig signal om vikten av att skyddssökande lämnar korrekta uppgifter om var de bor och kan nås. Skyldigheten bör utformas så att utlänningen ska hålla Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress. Det blir därigenom tydligt att det är den skyddssökandes eget ansvar att Migrationsverket alltid har aktuella uppgifter och att han eller hon inom skälig tid ska meddela myndigheten när bostadsadressen ändras.

Skyldigheten bör, som utredningen föreslår, omfatta asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet som ordnar boende på egen hand, dvs. de som inte bor på asylboende. Skyldigheten bör gälla under hela den tid den enskilde omfattas av lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Med bostadsadress avses den adress där utlänningen faktiskt bor. Det bör därför inte vara tillräckligt att uppge t.ex. poste restante, en postbox eller en adress till en lokal eller liknande.

Stockholms Stadsmission och Svenska Röda Korset påpekar att det finns asylsökande som saknar bostad och lever i hemlöshet och inte kan uppge en faktisk bostadsadress. Ett syfte med de förslag som lämnas är att åstadkomma en ordning där boende på asylboende är utgångspunkten för alla asylsökande. En skyddssökande som av något skäl saknar boende kan

–och bör – vända sig till Migrationsverket för att få plats på ett asylboende. Regeringen anser därför att det inte finns skäl att, som Svenska Röda Korset föreslår, möjliggöra för skyddssökande som saknar bostad att i stället för bostadsadress uppge en adress som han eller hon har anknytning till och kan ta emot post på.

Om en asylsökande inte uppger sin bostadsadress bör asylansökan kunna betraktas som återkallad

Utredningen föreslår att en ansökan om uppehållstillstånd, om den asylsökande är över 18 år, bör kunna betraktas som återkallad – s.k. implicit återkallad – om den asylsökande inte håller Migrationsverket underrättat om sin bostadsadress eller om det kan antas att den asylsökande inte bor på den uppgivna adressen. Det innebär att Migrationsverket kan

Prop. 2024/25:49

51

att befara att utlänningar som fått sin asylansökan avskriven som implicit återkallad men alltjämt vill få ansökan prövad, skulle avstå från att söka asyl på nytt trots att den möjligheten finns.

Några remissinstanser anför att avskrivning på grund av att ansökan anses implicit återkallad bör övervägas först när det gjorts flera kontaktförsök och andra sanktioner prövats, t.ex. nedsättning av dagersättningen. Enligt regeringens uppfattning bör det inte ställas upp ett särskilt krav på att det ska ha gjorts flera kontaktförsök från Migrationsverkets sida för att se till att den asylsökande fullgör sin skyldighet att underrätta myndigheten om bostadsadress. Myndigheten ska däremot vidta de åtgärder som behövs för att fullgöra den allmänna kommunikations- och serviceskyldigheten innan beslut fattas, se vidare nedan. Det bör inte heller krävas att Migrationsverket först beslutat om andra sanktioner, såsom nedsatt dagersättning. De utlänningar som är skyldiga att hålla Migrationsverket underrättade om sin bostadsadress är sådana som inte bor på asylboende och de kommer därför som huvudregel inte att få dagersättning, se avsnitt 5.2.

Barnombudsmannen framhåller att det bör göras en mer djupgående analys av konsekvenserna för barn och deras rättigheter för att det ska vara möjligt att bedöma förenligheten med barnkonventionen. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att möjligheten till implicit återkallelse inte bör gälla för barn. Förslaget innebär vidare, som utvecklas nedan, att Migrationsverket får betrakta ansökan om uppehållstillstånd som implicit återkallad. Om en åtgärd rör barn – t.ex. om vårdnadshavarna i en asylsökande barnfamilj uppfyller villkoren för implicit återkallelse – ska Migrationsverket göra en barnkonsekvensanalys och i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa. En sådan analys kan leda till att Migrationsverket i det enskilda fallet bedömer att bestämmelsen om implicit återkallelse inte bör tillämpas. Regeringen bedömer, i likhet med utredningen, att förslaget är förenligt med barnkonventionen.

Närmare om utformningen och placeringen av bestämmelsen

Utredningen föreslår att bestämmelsen om implicit återkallelse ska utformas så att Migrationsverket får förutsätta att utlänningen har återkallat sin ansökan om uppehållstillstånd om han eller hon inte har underrättat Migrationsverket om sin bostadsadress eller om det kan antas att han eller hon inte bor på angiven bostadsadress. Förvaltningsrätten i Stockholm menar att formuleringen ”får förutsätta” ger uttryck för att det finns en presumtion eller utgångspunkt som endast gäller så länge det inte framkommit att det förhåller sig på ett annat sätt. Enligt domstolen motsvarar detta inte syftet med förslaget och medför att det blir oklart hur rättstillämparen ska bedöma situationen om utlänningen vägrar ange sin bostadsadress men däremot tydligt kommunicerar att han eller hon vidhåller sin asylansökan.

Det bör vara tydligt att bestämmelsen inte innebär en presumtion som kan motbevisas av den asylsökande, utan att möjligheten att se ansökan som återkallad gäller så länge skyldigheten att hålla Migrationsverket underrättat om bostadsadress inte är uppfylld. Bestämmelsen bör därför formuleras så att Migrationsverket får betrakta en ansökan om uppehållstillstånd som återkallad. Om den situation som

Prop. 2024/25:49

53

myndigheten och meddelar att personen inte bor där. Om Migrationsverket inte får svar på förelägganden eller liknande som skickas till den uppgivna bostadsadressen kan det också tyda på att den asylsökande inte bor där. Migrationsverket kan i en sådan situation t.ex. skicka ett föreläggande med uppmaning att svara, med tydlig information om att ansökan om uppehållstillstånd annars kan komma att betraktas som implicit återkallad och ärendet skrivas av. Om den asylsökande återkommer och ger uttryck för att han eller hon vill vidhålla sin ansökan men inte anger en bostadsadress ska Migrationsverket, i enlighet med den allmänna serviceskyldigheten i 6 § andra stycket förvaltningslagen, i lämplig utsträckning hjälpa sökanden så att han eller hon kan ta till vara sina intressen.

Om det framkommer att den asylsökandes underlåtenhet att uppge bostadsadress beror på någon omständighet som han eller hon inte råder över, ska asylansökan inte betraktas som återkallad. Det kan t.ex. handla om sjukdom, fördröjningar i postgången eller något annat som utlänningen inte råder över. Att Migrationsverket får betrakta en ansökan om uppehållstillstånd som återkallad innebär att myndigheten kan bedöma att bestämmelsen i ett enskilt fall inte bör tillämpas även om förutsättningarna i och för sig är uppfyllda. Som anges ovan kan t.ex. konsekvenserna för barn leda till att Migrationsverket i ett enskilt fall bedömer att bestämmelsen om implicit återkallelse inte bör tillämpas. Bestämmelsen ska självfallet tillämpas på ett sådant sätt att lika fall bedöms lika (jfr 1 kap. 9 § regeringsformen).

Innan Migrationsverket fattar ett beslut om avskrivning är myndigheten skyldig att se till att ärendet blir tillräckligt utrett (23 § förvaltningslagen). Vidare ska den asylsökande normalt få möjlighet att yttra sig över de omständigheter som ligger till grund för beslutet (25 § förvaltningslagen). Det innebär att när Migrationsverket avser att skriva av ett ärende på grund av att ansökan betraktas som återkallad ska uppgifterna som ligger till grund för myndighetens bedömning som huvudregel kommuniceras med den asylsökande. Utredningen föreslår att ett undantag från kommunikationsskyldigheten ska införas för den situationen att den asylsökande inte kan nås på uppgivna kontaktuppgifter. Kommunikationsskyldigheten i 25 § förvaltningslagen hindrar emellertid inte att Migrationsverket fattar beslut utan att ha kommunicerat med den asylsökande om det saknas aktuella kontaktuppgifter, förutsatt att myndigheten har gjort de ansträngningar som krävs för att fullgöra sin serviceskyldighet i detta avseende. Regeringen bedömer därför att det inte finns behov av ett undantag från kommunikationsskyldigheten. Som Sveriges advokatsamfund påpekar kan kommunikationsskyldigheten i vissa fall fullgöras genom att det offentliga biträdet ges möjlighet att yttra sig.

Ett beslut om avskrivning kan överklagas i samma ordning som hade gällt om målet hade prövats i sak (se Migrationsöverdomstolens dom i mål UM 8824–19). Om Migrationsverket vid ett överklagande finner att beslutet är oriktigt på grund av nya omständigheter eller någon annan anledning, ska myndigheten ändra beslutet om det inte blir till nackdel för utlänningen (13 kap. 13 § första stycket UtlL). Detta innebär att beslutet ska ändras om det t.ex. framkommer omständigheter som innebär att

Prop. 2024/25:49

55

Prop. 2024/25:49

56

underlåtenheten att uppge bostadsadress har berott på omständigheter som den asylsökande inte har kunnat råda över.

En asylsökande vars ärende om uppehållstillstånd har skrivits av saknar i regel rätt att vistas i Sverige. Polismyndigheten eller Migrationsverket kan därför, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, fatta beslut om avvisning eller utvisning (8 kap. 2 eller 6 §§ UtlL).

Förhållandet till bestämmelser om bistånd i lagen om mottagande av asylsökande m.fl.

Migrationsverket har möjlighet att besluta om nedsättning av dagersättningen om den asylsökande försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd genom att hålla sig undan (10 § första stycket 3 och tredje stycket 3 LMA). I enlighet med förslagen i avsnitt 5.2 kommer det även att finnas förutsättningar att besluta om att rätten till dagersättning ska upphöra – eller avslå en ansökan om dagersättning eller särskilt bidrag

–om den asylsökande inte bor enbart på ett asylboende. Dessa bestämmelser, som alltså avser det ekonomiska biståndet, skulle i vissa situationer kunna bli tillämpliga samtidigt som den föreslagna bestämmelsen om implicit återkallelse. Om det finns förutsättningar att tillämpa flera bestämmelser samtidigt är det upp till Migrationsverket att bedöma vilken eller vilka åtgärder som bör vidtas i det enskilda fallet.

Handläggningen av en ny asylansökan

Förslaget innebär ingen begränsning av möjligheten att söka asyl på nytt efter att ansökan om uppehållstillstånd har skrivits av. Om en asylsökande vars ansökan om uppehållstillstånd avskrivits som återkallad söker asyl på nytt, har sökanden alltså rätt att få sin asylansökan prövad i sak. Detta gäller även om beslutet har förenats med ett avlägsnandebeslut (12 kap. 19 § tredje stycket UtlL).

Förvaltningsrätten i Malmö påpekar att om avskrivningsbeslutet förenas med ett avlägsnandeslut som får laga kraft, kommer prövningsramen att begränsas vid en ny ansökan, vilket innebär att vissa grunder för uppehållstillstånd faller utanför prövningen i den nya processen. Enligt domstolen framstår det som tveksamt om en sådan ordning är förenlig med Sveriges internationella åtaganden. Det förekommer redan i dag att Migrationsverket skriver av asylansökningar när det saknas anledning att pröva ansökan i sak, t.ex. när den asylsökande avviker eller när en ansökan återkallas av den sökande, och att Migrationsverket då även fattar beslut om av- eller utvisning av utlänningen. Den föreslagna möjligheten att betrakta ansökan som återkallad innebär ingen ändring av vad som gäller i dag för den situationen. Regeringen bedömer att förslaget är förenligt med Sveriges internationella åtaganden.

Asylrättscentrum framhåller att den initiala utredningsfasen ofta är av avgörande betydelse för den enskildes möjligheter att göra sina asylskäl sannolika, och att utgångspunkten bör vara att det ska ske en förnyad muntlig utredning eller en åtminstone en förenklad muntlig komplettering vid en återupptagen asylprövning. Som utredningen påpekar innebär förslaget inte någon inskränkning i rätten till muntlig handläggning (13 kap. 1 § UtlL). Däremot föreslår utredningen att det på förordningsnivå ska införas en möjlighet att lägga uppgifter som

Prop. 2024/25:49

58

Skälen för regeringens förslag

Det förekommer att utlänningar som ska byta boendeplats vägrar att lämna sin tidigare boendeplats

Som framgår i avsnitt 5.1 har asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet endast en generell rätt till logi enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl., och alltså inte rätt att få en viss boendeplats. Det är Migrationsverket som avgör vilken specifik boendeplats en utlänning får disponera. Migrationsverket kan vid behov omplacera en utlänning genom att tilldela eller erbjuda honom eller henne en ny boendeplats. Tilldelning eller erbjudande av ny plats kan behövas t.ex. vid förändringar i boendebeståndet eller vid oroligheter mellan boende. Det kan också behövas när en tidigare asylsökande, som har fått avslag på asylansökan men fortfarande har rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl., ska flytta till ett s.k. återvändandecenter för att förberedas för återvändande. Den person som har fått en ny boendeplats förväntas flytta det datum som Migrationsverket bestämmer. I avsnitt 5.1 föreslår regeringen att det ska framgå av lagtexten att Migrationsverkets beslut om tilldelning eller erbjudande av en boendeplats inte kan överklagas.

Om en utlänning vägrar att lämna sin tidigare boendeplats kan Migrationsverket i dag under vissa förutsättningar begära handräckning hos Polismyndigheten (12 a § LMA). En förutsättning är att utlänningens rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. har upphört. Bestämmelsen är alltså inte tillämplig när en utlänning vägrar lämna en boendeplats med anledning av att Migrationsverket beslutat att tilldela honom eller henne en annan boendeplats. I samband med införandet av handräckningsbestämmelsen, som trädde i kraft 2017, påtalade Migrationsverket att det inte är ovanligt att utlänningar som har rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. vägrar att lämna ett visst boende på grund av missnöje med den plats som erbjudits i stället, och att det borde övervägas om handräckningsbestämmelsen skulle omfatta även dessa situationer, där rätten till bistånd i form av logi i och för sig kvarstår. Regeringen bedömde att det inte fanns förutsättningar att överväga frågan i det aktuella lagstiftningsärendet (prop. 2016/17:86 s. 10 och 11).

Enligt Migrationsverket förekommer det fortfarande att personer inte frivilligt flyttar från ett boende till ett annat trots att Migrationsverket har anmodat dem att flytta. Sådana situationer kan antas bli vanligare när fler asylsökande bor på asylboenden. I många fall kan det finnas ett behov av att personen flyttar förhållandevis omgående, t.ex. för att förebygga konflikter och misskötsamhet på boendet eller för att frigöra boendeplatser på ett mottagningscenter som behövs för nya skyddssökande. I en studie som genomförts av Brottsförebyggande rådet (Brå) om brott och brottsutsatthet på asylboenden, framgår att personer som ingått i bråkiga konstellationer ofta blev mer skötsamma efter att konstellationen hade brutits upp och personerna flyttats till andra boenden. Brå bedömer därför att det skulle kunna ge brottsförebyggande och trygghetsskapande effekter om Migrationsverket snabbare kunde flytta personer som begår brott (Brott och brottsutsatthet på kollektiva asylboenden under 2018, Brå rapport 2020:16).

Migrationsverket bör få utökad möjlighet att begära handräckning hos Polismyndigheten

Det är alltså angeläget att Migrationsverket har möjlighet att genomdriva en flytt till ett nytt boende mot den enskildes vilja. När en utlänning vägrar lämna en boendeplats vid en omplacering har Migrationsverket emellertid inte möjlighet att begära handräckning av Polismyndigheten. Migrationsverket är i stället hänvisat till att ansöka om avhysning eller särskild handräckning hos Kronofogdemyndigheten enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Om förfarandet leder till en verkställbar exekutionstitel kan den verkställas av Kronofogdemyndigheten. Som utredningen anför är det dock oklart om avhysning eller särskild handräckning är tillämpliga förfaranden i dessa situationer och det har hänt att Kronofogdemyndigheten har avvisat Migrationsverkets ansökan. Det kan också ifrågasättas om det är lämpligt att tillämpa ett sådant förfarande, som bl.a. innebär att utlänningen får möjlighet att yttra sig och föra ärendet vidare till domstol. De utlänningar som omfattas av lagen om mottagande av asylsökande m.fl. har visserligen en generell rätt till logi men däremot inte någon rätt till ett visst boende och det finns därmed inte något rättsförhållande att pröva. Förfarandena enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning är alltså inte anpassade för dessa situationer och det framstår inte som motiverat att belasta Kronofogdemyndigheten och domstolarna med sådana ärenden.

I likhet med utredningen anser regeringen att Migrationsverket i stället bör få möjlighet att begära handräckning hos Polismyndigheten även i dessa situationer. En sådan möjlighet till handräckning innebär, som Migrationsverket påpekar, bättre möjligheter för myndigheten att hantera misskötsamhet. Vidare bidrar en sådan åtgärd till att möta behovet av skyndsamhet och flexibilitet i boendeplaceringen och till att upprätthålla respekten för myndighetens tilldelning av boendeplatser. Därutöver innebär det en möjlighet för Migrationsverket att tillämpa enhetliga rutiner när en boende vägrar rätta sig efter ett beslut som innebär att han eller hon inte längre har rätt att bo kvar på en viss boendeplats. Till skillnad från Civil Rights Defenders anser regeringen inte att förslaget innebär en sådan inskränkning i skyddet för personlig integritet och privatliv att det inte bör genomföras. Bestämmelsen bör därför ändras på så sätt att det inte längre är en förutsättning för Migrationsverkets begäran om handräckning att utlänningen inte längre har rätt till bistånd i form av logi. Det innebär att Polismyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att verkställa ett beslut som innebär att en utlänning ska lämna sin plats vid ett asylboende, oavsett om grunden för beslutet är att utlänningen inte längre har rätt till logi eller att utlänningen har tilldelats eller erbjudits en ny boendeplats.

Även framöver ska gälla att Migrationsverket får begära hjälp endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 eller 10 a § polislagen (1984:387) behöver tillgripas – dvs. befogenheten att använda våld eller belägga någon med fängsel – eller om det annars finns synnerliga skäl. Med särskilda omständigheter avses t.ex. att den enskilde har uttalat att han eller hon inte har för avsikt att frivilligt rätta sig efter beslutet eller att personen rent faktiskt inte flyttar från den tidigare boendeplatsen trots uppmaningar. I undantagsfall kan det finnas synnerliga skäl att begära

Prop. 2024/25:49

59

Prop. 2024/25:49

62

samhällsintroduktionen och arbeta med hur informationen under samhällsintroduktionen förmedlas och görs behovsanpassad.

Asylrättscentrum efterfrågar ett förtydligande av när en person ska anses ha deltagit i samhällsintroduktionen. Arbetsförmedlingen framför att det är av vikt att innehållet kontinuerligt utvecklas och utvärderas. Sveriges Kvinnoorganisationer anser att det bör specificeras i lagen att information om jämställdhet och kvinnors rättigheter ska ingå i samhälls- introduktionen. Migrationsverket bedömer att om asylsökande bor mer koncentrerat i asylboendena underlättar det ett säkerställande av att samhällsintroduktionen når ut till fler. Migrationsverket framför även att det finns svårigheter med att genomföra samhällsintroduktionen enligt den modell och de tidsramar som förespråkas av utredningen, dvs. att informera grupper bestående av 8 till 20 personer, med hänsyn till behovet av tolkning på många olika språk.

Skälen för regeringens förslag

Asylsökande ska vara skyldiga att delta i samhällsintroduktion

Migrationsverket anordnar på uppdrag av regeringen sedan oktober 2021 s.k. samhällsintroduktion för asylsökande. Samhällsintroduktionen består i dag av tre delar som behandlar information om asylprocessen, livet i Sverige samt svensk lagstiftning, demokrati, normer och värderingar. Introduktionen hålls vanligtvis för grupper och pågår under totalt en heldag. Barn under 15 år och ensamkommande barn är undantagna från att delta och får i stället information på ett sätt som är anpassat efter barnets ålder och livssituation. Målsättningen är att alla asylsökande ska få ta del av samhällsintroduktionen inom två veckor från det att asylansökan har registrerats.

Som utredningen och flera remissinstanser framhåller är asylsökandes tillgång till information en avgörande faktor för ett ordnat mottagande. Asylsökande behöver få information tidigt under processen för att kunna anpassa sig till tillvaron i Sverige och förbereda sig inför beslutet i frågan om uppehållstillstånd. Genom att delta i samhällsintroduktion får asylsökande grundläggande kunskap om vilka rättigheter och skyldigheter de har under asyltiden. Sådan kunskap kan bl.a. underlätta handläggningen av asylärendet och frågor inom mottagandet. Vidare kan kunskap om asylprocessen bidra till ett ökat förtroende för Migrationsverkets handläggning och acceptans av myndighetens beslut. Informationen bör också kunna bidra till att asylsökande får en realistisk bild av möjligheterna att få bifall på asylansökan. De kan därmed också förbereda sig på de verkställighetsåtgärder som kan komma att vidtas. Till det kommer att information om den straffrättsliga och arbetsrättsliga lagstiftningen i Sverige kan minska risken för brottslighet och förebygga svartarbete.

Det finns alltså stora fördelar med att asylsökande deltar i samhällsintroduktion. Andelen deltagare har emellertid endast varit ungefär två tredjedelar av alla som kallats till introduktionen sedan den startade. Under 2023 var andelen endast omkring 60 procent. Mer än en tredjedel av de som kallats har alltså valt att inte delta. Det går inte att utläsa av statistiken varför en så stor andel inte har deltagit. Det kan dock konstateras att det bör vidtas åtgärder för att fler ska genomföra

samhällsintroduktionen. Utgångspunkten bör vara att alla asylsökande ska ta del av informationen.

Regeringen anser, i likhet med utredningen och flera remissinstanser, att det bör införas en skyldighet i lag för asylsökande att delta i samhällsintroduktion. Några remissinstanser, däribland RFSL och Sveriges advokatsamfund, anser att en lagreglerad skyldighet skulle motverka syftet med samhällsintroduktionen och menar att ett frivilligt deltagande i större utsträckning främjar motivation och möjligheten att ta in information. Regeringen delar inte den uppfattningen. En lagreglerad skyldighet att delta i samhällsintroduktion sänder en tydlig signal att alla asylsökande i Sverige förväntas ta del av information om det svenska samhället och att samhällsintroduktionen är ett viktigt och självklart inslag i asylprocessen. En sådan markering bedöms bidra till att fler asylsökande deltar i introduktionen än vad som är fallet i dag. Det bör därför införas en bestämmelse i lagen om mottagande av asylsökande m.fl. som anger att asylsökande ska delta i samhällsintroduktion.

Målsättningen bör, i likhet med i dag, vara att asylsökande ska erbjudas samhällsintroduktion i nära anslutning till registreringen av asylansökan. Om den asylsökande inte deltar ska han eller hon kallas på nytt. När den enskilde inte längre är asylsökande – t.ex. när han eller hon har beviljats uppehållstillstånd eller har fått ett lagakraftvunnet avslagsbeslut – bör skyldigheten upphöra.

Utredningen föreslår att en konsekvens för en asylsökande som inte deltar i samhällsintroduktionen ska vara att han eller hon inte omfattas av undantaget från kravet på arbetstillstånd. Regeringen avser emellertid inte att gå vidare med detta förslag, se vidare i avsnitt 7. Regeringen anser inte heller att underlåtenhet att delta i samhällsintroduktion bör förenas med en straffrättslig påföljd. Som utredningen påpekar är det inte förenligt med mottagandedirektivet att sätta ned dagersättningen för att en asylsökande inte deltar i samhällsintroduktion (jfr artikel 20). I det nya omarbetade mottagandedirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1346 av den 14 maj 2024 om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd, omarbetning) anges däremot att medlemsstaterna under vissa förutsättningar får inskränka de materiella mottagningsvillkoren om sökanden underlåter att delta i obligatoriska integrationsåtgärder, såvida det inte finns omständigheter som ligger utom sökandens kontroll (artikel 23.2 f). Regeringen anser att möjligheten att sätta ner dagersättningen om en asylsökande utan giltigt skäl inte deltar i samhällsintroduktion bör övervägas och analyseras i förhållande till det nya mottagandedirektivet. Det finns dock inte möjlighet att göra det inom ramen för detta lagstiftningsarbete. Skyldigheten att delta i samhällsintroduktion kommer alltså inte att vara kopplad till någon särskild sanktion. Det innebär att det kan finnas en risk för att det kommer att saknas tillräckliga incitament för vissa asylsökande att delta. Förslaget innebär emellertid att det införs en tydlig handlingsdirigerande norm vilket kan antas öka antalet asylsökande som deltar i introduktionen i förhållande till i dag. Som Migrationsverket påpekar bedöms också den omständigheten att asylsökande i högre utsträckning bor på asylboenden underlätta ett säkerställande av att samhällsintroduktionen når ut till fler. Det möjliggör även att introduktionen kan ges vid fler tillfällen.

Prop. 2024/25:49

63

Prop. 2024/25:49

64

Även utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet ska vara skyldiga att delta i samhällsintroduktion

Sedan våren 2022 anordnar Migrationsverket samhällsintroduktion också för utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet. Utredningen föreslår att även denna grupp ska omfattas av den lagreglerade skyldigheten att delta i samhällsintroduktion och framhåller att informationen som lämnas i dessa fall får anpassas utifrån vad som är mest relevant för gruppen. Regeringen delar utredningens bedömning att det också för mottagandet av denna grupp är viktigt att de tidigt får information om det svenska samhället och förutsättningarna för vistelsen här. Skyldigheten att delta i samhällsintroduktion bör därför gälla även för utlänningar som ansökt om eller beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd.

Detsamma bör gälla för en utlänning som beviljas uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd och som av något skäl inte har fullgjort skyldigheten att delta i samhällsintroduktion under tiden som han eller hon har haft uppehållstillstånd med tillfälligt skydd.

Skyldigheten bör gälla för skyddssökande som har fyllt 16 år

Utredningen föreslår att skyldigheten att delta i samhällsintroduktion ska omfatta den som har fyllt 16 år och hänvisar till att en åldersgräns på 16 år är utgångspunkten i andra avseenden när det gäller mottagande av asylsökande. Den som har fyllt 16 år får t.ex. själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. samt ta emot dagersättning. Regeringen anser i likhet med utredningen, men till skillnad mot Svenska Röda Korset och Rädda Barnen, att den åldersgräns som utredningen föreslår är lämplig. Regeringen delar inte Rädda Barnens uppfattning att det behöver göras en ytterligare barnkonsekvensanalys i syfte att tydliggöra eventuella risker med förslaget, med hänsyn till att det rör sig om en begränsad skyldighet som inte är kopplad till någon sanktion.

Barn under 16 år, som alltså inte bör vara skyldiga enligt lag att delta, bör i de fall det bedöms lämpligt erbjudas att delta i den ordinarie samhällsintroduktionen eller annars få en åldersanpassad samhälls- introduktion på annat lämpligt sätt. Som Barnombudsmannen påpekar bör Migrationsverket om möjligt erbjuda samhällsintroduktion på ett sätt som innebär att barn inte missar skoltid och fritidsaktiviteter.

Samhällsintroduktion bör anordnas av Migrationsverket

Liksom i dag bör samhällsintroduktionen anordnas av Migrationsverket. Detta bör framgå av lagtexten. Migrationsverket bör i likhet med i dag tillhandahålla samhällsintroduktionen på ett sätt som innebär att det är praktiskt möjligt för alla som är skyldiga att delta att genomföra den, bl.a. i fråga om språk, lokalisering och barntillsyn. Introduktionen behöver också anpassas till bl.a. personer med särskilda behov.

Upplägget och innehållet i samhällsintroduktionen bör även fortsättningsvis i huvudsak motsvara hur samhällsintroduktionen enligt uppdraget till Migrationsverket ser ut i dag. Det innebär att information som ges inom ramen för samhällsintroduktionen för asylsökande ska utformas med det huvudsakliga syftet att underlätta asylprocessen och anpassningen till det svenska samhället samt, för det fall en ansökan leder

Prop. 2024/25:49

68

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Migrationsverket bör fortsatt ha möjlighet att anordna sysselsättning

Migrationsverket ska i lämplig omfattning anordna sysselsättning för asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet. Bestämmelser om detta finns i 4–7 §§ LMA. Genom sådan organiserad sysselsättning kan utlänningar få delta i svenskundervisning, skötseln av förläggningar eller annan verksamhet som bidrar till att göra vistelsen meningsfull. Utlänningar som deltar i organiserad sysselsättning ska inte anses som arbetstagare, vilket innebär att de i stor utsträckning är undantagna från de arbetsrättsliga regelverken. Vissa delar av arbetsmiljölagen gäller dock. Migrationsverket kan också uppdra åt andra att anordna sysselsättning. Enligt förarbetena är syftet med Migrationsverkets ansvar för organiserad sysselsättning att ge asylsökande en meningsfull sysselsättning och undvika passivisering i väntan på beslut (prop. 1993/94:94 s. 38). Att asylsökande är undantagna från vissa arbetsrättsliga regelverk syftar bl.a. till att öka möjligheterna att anordna sysselsättning för denna grupp (prop. 1993/94:94 s. 39–42).

Som utredningen konstaterar har inte Migrationsverket under de senaste åren anordnat organiserad sysselsättning med stöd av bestämmelserna i lagen om mottagande av asylsökande m.fl. I stället har länsstyrelserna fått i uppdrag av regeringen att verka för att det för bl.a. asylsökande och vissa nyanlända invandrare som har beviljats uppehållstillstånd ska finnas insatser som syftar till att bl.a. främja kunskaper i svenska språket och det svenska samhället, se förordningen (2016:1363) om länsstyrelsernas uppdrag avseende insatser för asylsökande och vissa nyanlända invandrare och förordningen (2016:1364) om statsbidrag till verksamheter för asylsökande m.fl. Insatserna, s.k. TIA-insatser, erbjuds av olika organisationer i civilsamhället som beviljas statsbidrag för en insats, och avser förutom utbildning i svenska en mängd olika områden inom det svenska samhället. Länsstyrelserna bedömer att insatserna under 2023 har uppnått goda resultat och gett en meningsfull sysselsättning för deltagarna, motverkat passivisering, bidragit till kunskap om och kontakter med den svenska arbetsmarknaden och främjat en framtida etablering för dem som beviljas uppehållstillstånd (Länsstyrelsens återrapportering av uppdrag 3.B.19 enligt regleringsbrevet 2023). Migrationsverket samverkar med länsstyrelserna och de organisationer som erbjuder insatser genom att bl.a. informera om insatserna på samhällsintroduktionen.

Utredningen föreslår att bestämmelserna om att Migrationsverket ska anordna organiserad sysselsättning ska upphävas. Som skäl anges att bestämmelserna inte har tillämpats på länge och att asylsökande och utlänningar som omfattas av massflyktsdirektivet i stället har möjlighet att delta i TIA-insatser. SKR anser till skillnad från utredningen att bestämmelserna bör vara kvar för att slå fast Migrationsverkets ansvar för organiserad verksamhet. Svenska Röda Korset, som betonar vikten av hälsofrämjande och sociala aktiviteter, anser att det bör framgå av lagen att Migrationsverket har ett ansvar att samverka med länsstyrelsen och organisationer så att sådana verksamheter fortsatt kan bedrivas.

Regeringen delar Svenska Röda Korsets uppfattning att det är viktigt att skyddssökande har möjlighet till meningsfull sysselsättning och inte tvingas till passiv väntan under asyltiden. De syften som angavs vid

Prop. 2024/25:49

74

Barnombudsmannen framför att förslagen har stor påverkan på barn och barns rättigheter, att tillräckligt djupgående analyser av förslagens konsekvenser för barn saknas och att det är av vikt att noggranna analyser genomförs inför det skifte som förslagen innebär. Brottsförebyggande rådet (Brå) anser – förutsatt att förslagen får avsedd effekt – att förslagen kan få en viss brottsförebyggande effekt, bl.a. genom att bidra till minskad, eller i vart fall inte ökad, segregation samt förbättrade förutsättningar för nyanlända att få arbete och integreras i samhället. Brå framhåller även att det är viktigt att följa vad förslagen får för faktisk effekt, då en ordning där asylsökande väljer att bo i eget boende utan någon laglig inkomst är förknippat med risker.

Jämställdhetsmyndigheten framför att det kan vara positivt för jämställdheten att fler asylsökande bor på asylboenden förutsatt att boendena utformas i enlighet med olika gruppers behov av trygghet, och bedömer att förslagen i så fall kan bidra till flera av de jämställdhetspolitiska målen, främst delmålet om ekonomisk jämställdhet och delmålet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra men även delmålet om jämställd hälsa. Myndigheten anser att deltagande i samhällsintroduktion kan bidra till målet att kvinnor och män ska ha samma möjlighet att utforma samhället och sina egna liv, eftersom kunskap om sina rättigheter och skyldigheter är en förutsättning för denna möjlighet. Sveriges Kvinnoorganisationer menar att det finns fördelar för kvinnors ekonomiska självständighet och självbestämmande att bo på asylboende och framhåller bl.a. att kvinnor som bor på asylboenden i högre utsträckning deltar i undervisning i svenska, praktik eller annan sysselsättning, än kvinnor som bor i eget boende under asyltiden. Sveriges Kvinnoorganisationer delar vidare utredningens bedömning att förslagen kan främja en bättre tillgång till behövlig vård och en god hälsa för asylsökande kvinnor, stärka kvinnors reproduktiva självbestämmande samt öka möjligheten att identifiera, ingripa i och förebygga mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och hedersrelaterat våld och förtryck.

Polismyndigheten bedömer att förslaget om handräckning kommer att leda till att antalet handräckningsärenden ökar och menar att Polismyndighetens kostnader kommer att överstiga den bedömning som utredningen redovisar.

Skälen för regeringens bedömning

Förslagen bedöms medföra samhällsekonomiska vinster på sikt

I propositionen lämnar regeringen förslag som syftar till att fler asylsökande ska bo på asylboenden, att Migrationsverket ska få bättre kännedom om var skyddssökande bor och att fler ska delta i samhällsintroduktion. Förslagen bedöms förbättra förutsättningarna för att motverka utanförskap och bidra till att asylsökande i högre utsträckning får del av insatser och deltar i sysselsättning. Boende på asylboende förbättrar också möjligheterna att säkerställa att asylsökande bor under trygga och ordnade förhållanden. Därtill bidrar boende på asylboende till att asylprocessen effektiviseras genom att Migrationsverket enklare kan nå de asylsökande för att genomföra utredningsåtgärder. En mer ordnad och effektiv asylprocess innebär bl.a. att asylsökande omfattas av mottagningssystemet under kortare tid, vilket minskar kostnaderna för

76

Sammantaget bedöms förslagen i propositionen innebära att statens utgifter på utgiftsområde 8 Migration ökar med 21 miljoner kronor 2024, 215 miljoner kronor 2025 och 275 miljoner kronor från och med 2026. Riksdagen har beslutat att tillföra medel för detta ändamål i enlighet med regeringens förslag i budgetpropositionen för 2024. Förslagen i propositionen är därmed fullt finansierade i enlighet med budgetpropositionen för 2024.

Förslagen som innebär att fler asylsökande bor på asylboenden kan även

–som Migrationsverket påpekar – i förlängningen få en viss påverkan på

kostnaderna för kommunersättningar vid flyktingmottagande (utgiftsområde 13), om fler nyanlända anvisas till en kommun enligt lagen (2016:38) om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning. Regeringen avser att noga följa utvecklingen.

Förslagen kan vidare antas leda till en viss ökning av antalet mål hos de allmänna förvaltningsdomstolarna till följd av att Migrationsverket kan komma att fatta fler överklagbara beslut om bl.a. dagersättning och särskilt bidrag och om undersökning av boendeutrymmen och slutna förvaringsställen på asylboendena. Regeringen bedömer emellertid, i likhet med utredningen, att ökningen av mål till domstolarna inte kan antas vara större än att den kan hanteras inom befintliga anslagsramar. Som Kammarrätten i Stockholm framför är det naturligtvis viktigt att måltillströmningens effekt på domstolarnas verksamhet bevakas.

Slutligen menar regeringen – i likhet med utredningen men till skillnad från Polismyndigheten – att förslaget om en utökad möjlighet att begära handräckning från Polismyndigheten inte kan antas leda till annat än en mindre ökning av antalet sådana ärenden. Som utredningen påpekar bör möjligheten till handräckning kunna bidra till att många rättar sig frivilligt efter Migrationsverkets beslut om en ny boendeplats. Ökningen bedöms kunna hanteras inom befintliga anslagsramar.

Konsekvenser för kommuner och regioner

Staten ansvarar för att finansiera mottagandet av asylsökande. Kommuner ersätts för kostnader för mottagande av asylsökande enligt förordningen (2017:193) om statlig ersättning för asylsökande m.fl. för kostnader för t.ex. skola och insatser för barn och unga. Regioner ersätts för kostnader för sjuk- och hälsovård åt asylsökande genom förordningen (1996:1357) om statlig ersättning för hälso- och sjukvård till asylsökande.

I dag bosätter sig många asylsökande som ordnar boende på egen hand i ett fåtal kommuner som i många fall har områden där utanförskapet är stort. Många asylsökande bor kvar i samma kommun även efter att uppehållstillstånd beviljats, vilket bl.a. riskerar att bidra till segregation och utsatthet i berörda kommuner. Förslagen i denna proposition antas leda till att färre asylsökande ordnar boende på egen hand och i stället bor på asylboende. Flera kommuner framhåller att ett ökat antal asylsökande i vissa kommuner – oavsett boendeform – innebär en belastning på berörda

kommuners välfärdstjänster, bl.a. för skola och socialtjänst. Enligt regeringsuppdraget till Migrationsverket om att förbereda för ett reformerat mottagande ska mottagnings- och återvändandecenter som utgångspunkt inte placeras i eller nära områden som bedöms vara utsatta områden, riskområden eller särskilt utsatta områden enligt Polismyndighetens lägesbild över utsatta områden. Vid planeringen av mottagningscentren ska Migrationsverket även väga in de långsiktiga regionala arbetsmarknadsförutsättningarna för dem som sedan beviljas uppehållstillstånd. Att fler asylsökande bor på asylboenden innebär också att fler asylsökande omfattas av anvisningar enligt lagen om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning. Förslagen kan därför sammantaget förväntas leda till en mer ändamålsenlig fördelning av asylsökande och nyanlända och kan – i linje med vad Vetlanda kommun framhåller – underlätta kommunernas och regionernas planering. Detta bör ge bättre förutsättningar för kommuner och regioner att tillhandahålla bl.a. skola och sjukvård för asylsökande. Som Sigtuna kommun framför kan en jämnare fördelning av asylsökande över landets kommuner förväntas ge en positiv ekonomisk effekt för vissa i dag belastade kommuner.

Förslagen innebär inte några nya åtaganden för kommunerna eller någon ändring när det gäller asylsökandes rätt till ekonomiskt bistånd från kommunerna. De asylsökande som ordnar boende på egen hand, trots att de då inte har rätt till dagersättning och särskilt bidrag, är inte utestängda från mottagningssystemet utan har alltid möjlighet att vända sig till Migrationsverket och få en boendeplats tilldelad, och därigenom även få rätt till dagersättning och särskilt bidrag. Förslagen bedöms inte ge upphov till ökade kostnader för ekonomiskt bistånd för kommunerna. Förslagen bedöms inte heller påverka den kommunala självstyrelsen.

Konsekvenser för jämställdheten och det integrationspolitiska målet

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Regeringen bedömer i likhet med utredningen att förslagen kan antas ha positiva effekter för jämställdheten. Att fler asylsökande bor på asylboende innebär bl.a. att asylsökande kvinnor lättare kan få del av viktig information och insatser vid behov. I likhet med utredningen och bl.a. Sveriges Kvinnoorganisationer bedömer regeringen att boende på asylboende även ökar möjligheten att identifiera, ingripa i och förebygga mäns våld mot kvinnor, sexuellt våld och hedersrelaterat våld och förtryck. Som Sveriges Kvinnoorganisationer framhåller deltar också kvinnor som bor på asylboenden i större utsträckning i undervisning i svenska, praktik eller annan sysselsättning jämfört med dem som bor i eget boende under asyltiden (se även prop. 2019/20:10 s. 23). Förslagen bör därför kunna bidra till att motverka risken för isolering under asyltiden och, som Jämställdhetsmyndigheten framför, öka asylsökande kvinnors självständighet. Deltagande i undervisning och annan sysselsättning samt möjligheten att få en anvisning till kommun enligt lagen om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning kan också bidra till att asylsökande kvinnor som beviljas uppehållstillstånd snabbare kan etablera sig i arbets- och samhällslivet efter asyltiden, vilket kan få positiva effekter på jämställdheten mellan män och kvinnor.

Prop. 2024/25:49

77

80

Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

2 § Migrationsverket ska ha huvudansvaret för mottagandet av utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 och för detta ändamål driva asylboenden. Migrationsverket får uppdra åt andra att driva asylboenden.

En kommun får anordna boenden för ensamkommande barn som omfattas av

1 § första stycket 1 och 2. Det som sägs om asylboenden i 14 och 15 §§ ska gälla även sådana boenden.

En kommun får också anordna boenden för övriga utlänningar som avses i 1 § första stycket 2. Det som sägs om asylboenden i denna lag ska gälla även sådana boenden.

Paragrafen, som bl.a. reglerar Migrationsverkets ansvar för mottagandet av vissa utlänningar, ändras endast språkligt på så sätt att ordet förläggningar ersätts med asylboenden.

Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

3 § Utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 ska av Migrationsverket tilldelas en plats på ett asylboende. För utlänningar som avses i 1 § första stycket 2 ska Migrationsverket erbjuda en plats på ett asylboende eller anvisa en kommun som ska ordna boendet.

Första stycket gäller inte ensamkommande barn som avses i 1 § första stycket 1 och 2. För dessa barn ska Migrationsverket i stället anvisa en kommun som ska ordna boendet. När Migrationsverket anvisat en kommun ska det anses att barnet vistas i den kommunen i den mening som avses i 2 a kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).

En kommun som har anvisats att ta emot ett ensamkommande barn får placera barnet i ett boende i en annan kommun endast om

1.kommunerna har ingått en överenskommelse om placeringen,

2.placeringen sker med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller med stöd av socialtjänstlagen i fråga om barn med motsvarande vårdbehov, eller

3.det med hänsyn till barnets vårdbehov finns synnerliga skäl.

Paragrafen innehåller bl.a. bestämmelser om att Migrationsverket ska erbjuda vissa utlänningar boende och att ensamkommande barn ska anvisas en kommun för boendet. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.

Första stycket ändras på så sätt att utlänningar som avses i 1 § första stycket 1, dvs. asylsökande, ska tilldelas en plats på ett asylboende av Migrationsverket i stället för att erbjudas en sådan plats. Det innebär att en asylsökande ska bli tilldelad en plats på ett boende av Migrationsverket även om han eller hon inte har önskemål om att bo på ett asylboende. För utlänningar som avses i 1 § första stycket 2 ska Migrationsverket fortsatt erbjuda en plats på ett boende eller anvisa en kommun som ska anordna boendet. Första stycket ändras också språkligt genom att ordet förläggning ersätts med asylboende.

3 a § En utlänning som avses i 1 § första stycket 1 och 2 ska registreras vid ett asylboende. Migrationsverket ansvarar sedan för att bistånd lämnas enligt denna lag.

82

Rätt till bistånd

8 § Bistånd enligt 13–19 §§ lämnas till utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 under förutsättning att de är registrerade vid ett asylboende.

Utlänningar som bor på ett asylboende har rätt till bistånd även efter det att de har beviljats uppehållstillstånd, om de inte anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun.

Utlänningar som inte bor på ett asylboende och som har rätt till bistånd enligt denna lag har rätt till bistånd även efter det att de har beviljats uppehållstillstånd, under en månad från dagen för beslutet om uppehållstillstånd.

Dagersättning och särskilt bidrag får inte betalas ut för tid då en utlänning deltar i ett arbetsmarknadspolitiskt program som kan ge rätt till etableringsersättning.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rätt till bistånd. Övervägandena finns i avsnitt 5.1 och 5.2.

Första och andra styckena ändras endast språkligt bl.a. genom att ordet förläggning ersätts med asylboende.

I tredje stycket, som utformas enligt Lagrådets förslag, förtydligas att bestämmelsen avser utlänningar som har rätt till bistånd enligt lagen. Stycket ändras även språkligt bl.a. genom att ordet förläggning ersätts med ordet asylboende.

Fjärde stycket ändras som en följd av att bostadsersättning inte längre kan lämnas enligt lagen.

8 a § En utlänning som avses i 1 § första stycket 1 har rätt till dagersättning och särskilt bidrag enligt 17 respektive 18 § endast under förutsättning att utlänningen bor enbart på det asylboende där han eller hon har tilldelats plats enligt 3 § första stycket.

Första stycket gäller inte för ensamkommande barn. Det gäller inte heller för en utlänning som

1.bor tillsammans med en medlem av den närmaste familjen som är bosatt i Sverige, eller

2.med hänsyn till sina personliga förhållanden har synnerliga skäl att inte bo på asylboende.

Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att vissa utlänningar ska bo på ett asylboende för att ha rätt till dagersättning och särskilt bidrag. Övervägandena finns i avsnitt 5.2 och 5.3.

I första stycket anges att en asylsökande har rätt till dagersättning och särskilt bidrag endast under förutsättning att han eller hon bor enbart på det asylboende där Migrationsverket har tilldelat honom eller henne en plats enligt 3 § första stycket. Det innebär att Migrationsverket ska pröva om sökanden bor på det asylboende där han eller hon har tilldelats en plats när myndigheten tar ställning till en ansökan om dagersättning eller särskilt bidrag.

Att en asylsökande bor enbart på asylboendet innebär att han eller hon som utgångspunkt tillbringar sin dygnsvila där. Att den asylsökande tillbringar sin dygnsvila någon annanstans under ett eller ett par dygn vid

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktions­ sätt, särskilt artikel 78.2 d,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit­ téns yttrande (1),

efter att ha hört Regionkommittén,

ienlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och

av följande skäl:

(1)Ett antal väsentliga ändringar bör göras av rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminor­ mer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (3). Av tydlighetsskäl bör det direktivet omarbetas.

(2)En gemensam asylpolitik, inklusive ett gemensamt euro­ peiskt asylsystem, är en del av Europeiska unionens mål­ sättning att gradvis upprätta ett område med frihet, sä­ kerhet och rättvisa som är öppet för dem som av olika omständigheter legitimt tvingas söka skydd inom unio­ nen. En sådan politik bör bygga på principerna om so­ lidaritet och rättvis fördelning av ansvar, inklusive ekono­ miska konsekvenser, mellan medlemsstaterna.

(1) EUT C 24, 28.1.2012, s. 79.

(2) Europaparlamentets ståndpunkt av den 6 april 2011 (EUT C 296 E, 2.10.2012, s. 184) och rådets ståndpunkt vid första behandlingen av den 6 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT). Europaparlamentets ståndpunkt av den 10 juni 2013 (ännu ej offentliggjord i EUT).

(3) EUT L 326, 13.12.2005, s. 13.

(3)Europeiska rådet enades vid sitt särskilda möte i Tam­ merfors den 15 och 16 oktober 1999 om att arbeta för att skapa ett gemensamt europeiskt asylsystem, grundat på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genè­ vekonventionen om flyktingars rättsliga ställning av den 28 juli 1951, ändrad genom New York-protokollet av den 31 januari 1967 (nedan kallad Genèvekonventionen), och på så sätt bekräfta principen om ”non-refoulement” och på så sätt säkerställa att ingen skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse.

(4)I slutsatserna från Tammerfors fastställs att ett gemen­ samt europeiskt asylsystem på kort sikt bör omfatta ge­ mensamma normer för rättvisa och effektiva asylförfaran­ den i medlemsstaterna och, på längre sikt, unionsbestäm­ melser som leder till ett gemensamt asylförfarande i unio­ nen.

(5)Den första etappen av det gemensamma europeiska asyl­ systemet slutfördes genom antagandet av relevanta rätt­ sakter enligt fördragen, däribland direktiv 2005/85/EG, som utgjorde en första åtgärd i fråga om asylförfaranden.

(6)Vid Europeiska rådets möte den 4 november 2004 an­ togs Haagprogrammet, som anger de mål som skulle genomföras för området med frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2005–2010. I Haagprogrammet uppmana­ des Europeiska kommissionen i detta avseende att slut­ föra utvärderingen av den första etappens instrument, och att förelägga Europaparlamentet och rådet den andra etappens instrument och åtgärder. I enlighet med Haag­ programmet är målet med att inrätta ett gemensamt eu­ ropeiskt asylsystem att fastställa ett gemensamt asylför­ farande och en enhetlig status som gäller i hela unionen.

(7)I den europeiska pakten för invandring och asyl, som antogs den 16 oktober 2008, konstaterade rådet att skill­ naderna fortfarande är stora mellan medlemsstaterna när det gäller beviljande av skydd och efterlyste nya initiativ, däribland ett förslag om att införa ett enda asylförfarande med gemensamma garantier, och därigenom slutföra in­ rättandet av det gemensamma europeiska asylsystemet i enlighet med Haagprogrammet.

(8)Vid Europeiska rådets möte den 10–11 december 2009 antogs Stockholmsprogrammet, som upprepade åtagan­ det att uppnå målet att till 2012 skapa ett gemensamt område för skydd och solidaritet grundat på ett gemen­ samt asylförfarande och en enhetlig status för dem som beviljats internationellt skydd, med höga skyddsnivåer och rättvisa och ändamålsenliga förfaranden. I Stock­ holmsprogrammet fastställdes att personer som är i be­ hov av internationellt skydd måste garanteras tillgång till rättssäkra och effektiva asylförfaranden. Enligt Stock­ holmsprogrammet bör individer erbjudas likvärdig be­ handling i fråga om förfaranderegler och fastställande av status, oberoende av i vilken medlemsstat deras ansö­ kan om internationellt skydd har lämnats in. Målet är att liknande fall bör behandlas lika och leda till samma re­ sultat.

(9)De medel som avdelas för Europeiska flyktingfonden samt för Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kallat stödkontoret) bör användas som stöd för medlems­ staternas ansträngningar när det gäller att genomföra de normer som fastställts för den andra etappen av det gemensamma europeiska asylsystemet, särskilt för de medlemsstater vars asylsystem utsätts för ett särskilt och oproportionellt hårt tryck, främst på grund av deras geografiska läge eller demografiska situation.

(10)Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna ta hänsyn till relevanta riktlinjer som utarbetats av stöd­ kontoret.

(11)För att säkerställa en uttömmande och effektiv prövning av de sökandes behov av internationellt skydd i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets di­ rektiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om nor­ mer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa perso­ ner ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövan­ de, och för innehållet i det beviljade skyddet (1) bör unionsramen för hur internationellt skydd beviljas eller återkallas utgå från konceptet med ett enda förfarande.

(12)Huvudsyftet med detta direktiv är att ytterligare utveckla miniminormerna för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd för att inrätta ett gemensamt europeiskt asylförfarande i unionen.

(13)Tillnärmningen av reglerna om förfaranden för beviljande eller återkallande av internationellt skydd bör bidra till att begränsa sekundära förflyttningar för personer som an­ söker om internationellt skydd mellan medlemsstaterna

(1) EUT L 337, 20.12.2011, s. 9.

när sådana förflyttningar motiveras av skillnader i de rättsliga ramarna och att skapa likvärdiga villkor för med­ lemsstaternas tillämpning av direktiv 2011/95/EU.

(14)Medlemsstaterna bör få införa eller bibehålla förmånli­ gare bestämmelser för tredjelandsmedborgare eller stats­ lösa personer som ansöker om internationellt skydd i en medlemsstat, om en sådan ansökan anses bygga på för­ utsättningen att personen i fråga är i behov av interna­ tionellt skydd i den mening som avses i direktiv 2011/95/EU.

(15)När det gäller behandlingen av personer som omfattas av detta direktiv är medlemsstaterna bundna av sina skyl­ digheter enligt de internationella rättsliga instrument som de är parter i.

(16)Det är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om in­ ternationellt skydd.

(17)För att säkerställa att ansökningar om internationellt skydd prövas och beslut fattas objektivt och opartiskt är det nödvändigt att personal som utför uppgifter inom ramen för de förfaranden som avses i detta direktiv gör detta med vederbörlig respekt för tillämpliga etiska principer.

(18)Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om ansök­ ningar om internationellt skydd fattas så fort som möj­ ligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs.

(19)I syfte att förkorta den totala tidsåtgången för förfarandet i vissa fall bör medlemsstaterna i enlighet med sina na­ tionella behov kunna vara flexibla och prioritera pröv­ ningen av en viss ansökan genom att behandla den före andra, tidigare inkomna ansökningar, utan att frångå de för förfarandet normalt tillämpliga tidsfristerna, princi­ perna och garantierna.

(20)Under klart angivna omständigheter där det är sannolikt att en ansökan är ogrundad eller där det föreligger all­ varlig oro för den nationella säkerheten eller den all­ männa ordningen bör medlemsstaterna kunna påskynda prövningen, särskilt genom att införa kortare men rim­ liga tidsfrister för vissa steg i förfarandet, utan att det påverkar en adekvat och fullständig prövning eller sökan­ dens faktiska tillgång till de grundläggande principer och garantier som föreskrivs i detta direktiv

(21)Så länge en sökande kan uppvisa godtagbara skäl bör avsaknad av handlingar vid inresan eller användning av förfalskade handlingar i sig inte automatiskt medföra gränsförfaranden eller påskyndade förfaranden.

(22)Det ligger också i såväl medlemsstaternas som de sökan­ des intresse att säkerställa en korrekt bedömning av det internationella skyddsbehovet redan i första instans. Där­ för bör sökande i första instans erbjudas kostnadsfri in­ formation om de rättsliga förutsättningarna och förfaran­ det, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Till­ handahållandet av sådan information bör bland annat göra det möjligt för sökande att förstå förfarandet bättre och därmed hjälpa dem att följa gällande regler. Det skulle vara oproportionellt att begära att medlemsstaterna tillhandahåller sådan information endast via kvalificerade jurister. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att an­ vända de lämpligaste medlen för att tillhandahålla sådan information, till exempel genom icke-statliga organisatio­ ner, personal vid myndigheter eller särskilda statliga or­ gan.

(23)Sökande som överklagar ett beslut bör på vissa villkor beviljas kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde av per­ soner som enligt nationell rätt är behöriga att tillhanda­ hålla sådana tjänster. Sökande bör dessutom under alla faser av förfarandet ha rätt att på egen bekostnad sam­ råda med juridiska rådgivare och biträden godkända eller tillåtna enligt nationell rätt.

(24)Begreppet allmän ordning kan bland annat omfatta en fällande dom för ett allvarligt brott.

(25)För att personer som behöver skydd enligt artikel 1 i Genèvekonventionen ska erkännas som flyktingar eller som subsidiärt skyddsbehövande på riktiga grunder, bör alla sökande få faktisk tillgång till förfarandet, möjlighet att samarbeta och effektivt kommunicera med de behö­ riga myndigheterna för att lägga fram alla relevanta om­ ständigheter i sitt ärende och de förfarandegarantier som krävs för att de ska kunna föra sin talan genom alla skeden av förfarandet. Dessutom bör förfarandet vid prövning av en ansökan om internationellt skydd åtmin­ stone ge sökanden rätt att stanna kvar i avvaktan på beslut av behörig myndighet, rätt till tolk för att kunna lägga fram sin sak när han eller hon hörs av myndighe­ terna, möjlighet att meddela sig med en företrädare för Förenta nationernas flyktingkommissarie (UNHCR) och med organisationer som tillhandahåller rådgivning till eller biträde för personer som ansöker om internationellt skydd, rätt till korrekt delgivning av beslut och rätt till en saklig och rättslig motivering av beslutet, möjlighet att rådgöra med en juridisk rådgivare eller annan rådgivare

samt rätt att under avgörande skeden i förfarandet infor­ meras om sin rättsliga ställning på ett språk som han eller hon förstår eller rimligen kan förväntas förstå samt, vid ett eventuellt avslag, rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol eller en tribunal.

(26)För att säkerställa faktisk tillgång till prövning bör tjäns­ temän som först kommer i kontakt med personer som söker internationellt skydd, i synnerhet tjänstemän som övervakar land- eller sjögränser eller som utför gräns­ kontroller, få relevant information och nödvändig utbild­ ning i hur man känner igen och hanterar ansökningar om internationellt skydd, varvid hänsyn bland annat ska tas till relevanta riktlinjer som utarbetats av stödkontoret. De bör kunna förse sådana tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som befinner sig på medlemsstaternas territorium – även i gränszoner, i territorialvatten eller i transitzoner – och som ansöker om internationellt skydd med relevanta upplysningar om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in. När sökanden befinner sig på medlemsstatens territorialvatten bör de få landstiga och få ansökan prövad i enlighet med detta direktiv.

(27)Med tanke på att tredjelandsmedborgare och statslösa personer som uttryckt önskan om att ansöka om inter­ nationellt skydd är personer som ansöker om internatio­ nellt skydd, bör de uppfylla sina skyldigheter och komma i åtnjutande av sina rättigheter enligt detta direktiv och Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU av den 26 juni 2013 om normer för mottagande av perso­ ner som ansöker om internationellt skydd (1). I detta syfte bör medlemsstaterna snarast möjligt registrera att dessa personer är personer som ansöker om internationellt skydd.

(28)För att underlätta tillgången till prövningsförfarandet vid gränsövergångsställen och i anläggningar för förvar bör information göras tillgänglig om möjligheterna att an­ söka om internationellt skydd. Den grundläggande kom­ munikation som krävs för att de behöriga myndigheterna ska kunna förstå om en person vill ansöka om interna­ tionellt skydd ska säkerställas genom tolkningsarrange­ mang.

(29)Vissa sökande kan vara i behov av särskilda förfarande­ garantier bland annat på grund av ålder, kön, sexuell läggning, könsidentitet, funktionshinder, svår sjukdom, mental ohälsa eller sviter av tortyr, våldtäkt eller andra

(1) Se sidan 96 i detta nummer av EUT.

allvarliga former av psykiskt, fysiskt eller sexuellt våld. Medlemsstaterna bör försöka identifiera sökande i behov av särskilda förfarandegarantier innan beslut fattas i första instans. Dessa sökande bör ges det stöd som be­ hövs, inbegripet tillräckligt med tid, för att de faktiskt ska få tillgång till förfarandena och kunna lägga fram det underlag som krävs för att styrka sin ansökan om inter­ nationellt skydd.

(30)Om en sökande i behov av särskilda förfarandegarantier inte kan ges det stöd som behövs inom ramen för på­ skyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör sådana sökande undantas från dessa förfaranden. Behov av sär­ skilda förfarandegarantier av ett slag som skulle kunna förhindra tillämpningen av påskyndade förfaranden eller gränsförfaranden bör även innebära att sökanden får yt­ terligare garantier om hans eller hennes överklagande inte automatiskt har suspensiv verkan, så att rättsmedlet blir effektivt i hans eller hennes särskilda situation.

(31)Nationella åtgärder för att identifiera och dokumentera symptom på tortyr eller andra allvarliga former av fysiskt eller psykiskt våld, däribland sexuellt våld, i förfaranden som omfattas av detta direktiv får bland annat bygga på principerna för effektiv utredning och dokumentation av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande be­ handling eller bestraffning (Istanbulprotokollet).

(32)För att åstadkomma verklig jämställdhet mellan kvinnliga och manliga sökande bör prövningsförfarandet ta hänsyn till könsrelaterade aspekter. I synnerhet bör personliga intervjuer utformas på ett sätt som gör det möjligt för såväl kvinnliga som manliga sökande att tala om sina erfarenheter i fall som involverar könsrelaterad förföljelse. Komplexa könsrelaterade aspekter bör tillmätas vederbör­ lig vikt i förfaranden som avser begreppen säkert tredje­ land, säkert ursprungsland eller efterföljande ansökan.

(33)I överensstämmelse med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter från 1989 bör barnets bästa komma i främsta rummet när medlemsstaterna tillämpar detta direktiv. Vid bedöm­ ningen av vad som är barnets bästa bör medlemsstaterna i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till den underåriges välbefinnande och sociala utveckling, inklusive hans eller hennes bakgrund.

(34)Förfaranden för att pröva behovet av internationellt skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndighe­

terna att göra en noggrann prövning av ansökningar om internationellt skydd.

(35)Om medlemsstaterna använder sig av kroppsvisitering inom ramen för handläggningen av ansökan bör denna genomföras av en person av samma kön som sökanden. Detta ska inte påverka kroppsvisiteringar som genomförs av säkerhetsskäl på grundval av nationell rätt.

(36)Om en sökande gör en efterföljande ansökan utan att nya bevis eller skäl läggs fram, skulle det vara orimligt om medlemsstaterna vore skyldiga att genomföra ett nytt fullständigt prövningsförfarande. I dessa fall bör med­ lemsstaterna ha rätt att avvisa ansökan i enlighet med res judicata-principen.

(37)Vad avser medverkan av personal vid en annan myndig­ het än den beslutande myndigheten när det gäller att genomföra intervjuer i tid om innehållet i ansökan bör begreppet ”i tid” bedömas mot bakgrund av de tidsfrister som anges i artikel 31.

(38)Många ansökningar om internationellt skydd görs vid gränsen eller i en transitzon i en medlemsstat före ett beslut om sökandens inresa. Medlemsstaterna bör kunna införa rutiner för bedömningen av om en ansökan ska prövas eller ej och/eller sakprövningen som gör det möj­ ligt att fatta beslut om ansökningar på platsen under klart definierade omständigheter.

(39)När det fastställs huruvida situationen i sökandens ur­ sprungsland alltjämt är osäker bör medlemsstaterna sä­ kerställa att de erhåller exakt och aktuell information från relevanta källor som stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta internationella organisationer. Med­ lemsstaterna bör säkerställa att ett senareläggande av för­ farandets avslutande är fullt förenligt med deras skyldig­ heter enligt direktiv 2011/95/EU och artikel 41 i stadgan, utan att det påverkar effektiviteten och rättvisan hos för­ farandena enligt detta direktiv.

(40)En nyckelfråga när det gäller att bedöma hur välgrundad en ansökan om internationellt skydd är, är sökandens säkerhet i det egna ursprungslandet. Om ett tredjeland kan anses vara ett säkert ursprungsland bör medlemssta­ terna kunna fastställa dess säkerhet och förutsätta att det är säkert för en särskild sökande, såvida han eller hon inte lägger fram motbevis.

(41)Med tanke på den harmoniseringsnivå som nåtts för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer ska betrak­ tas som personer som beviljats internationellt skydd, bör gemensamma kriterier upprättas för att fastställa tredje­ länder som säkra ursprungsländer.

(42)Fastställande av ett tredjeland som säkert ursprungsland med avseende på tillämpningen av detta direktiv garan­ terar inte någon absolut säkerhet för medborgare i dessa länder. Det ligger i sakens natur att vid den bedömning som ligger till grund för detta fastställande kan hänsyn tas endast till de allmänna civila, rättsliga och politiska förhållandena i landet samt till huruvida aktörer som utövar förföljelse, tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, i praktiken åläggs sanktio­ ner om de befinns skyldiga i det landet. Om en sökande visar att det föreligger giltiga skäl till att anse att landet inte är säkert när det gäller hans eller hennes särskilda omständigheter är det därför viktigt att fastställandet av landet som säkert inte längre kan anses vara relevant för honom eller henne.

(43)Medlemsstaterna bör pröva alla ansökningar i sak, det vill säga bedöma om sökanden i fråga har rätt till interna­ tionellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, föru­ tom då det här direktivet föreskriver något annat, särskilt om det är rimligt att anta att ett annat land skulle göra prövningen eller lämna tillräckligt skydd. Medlemssta­ terna bör i synnerhet inte vara skyldiga att bedöma sak­ skälen i en ansökan om internationellt skydd om ett första asylland har beviljat sökanden flyktingstatus eller tillräckligt skydd av annat slag och sökanden kommer att tillåtas resa in på nytt i det landet.

(44)Medlemsstaterna bör inte vara skyldiga att bedöma en ansökan om internationellt skydd i sak om sökanden på grund av tillräcklig anknytning till ett tredjeland enligt definitionen i nationell rätt rimligtvis kan förväntas söka skydd i detta tredjeland, och det finns anledning att anta att sökanden kommer att tillåtas resa in eller resa in på nytt i det landet. Medlemsstaterna bör endast gå vidare på denna grund om denna särskilda sökande skulle vara säker i det berörda tredjelandet. För att undvika sekun­ dära förflyttningar bland sökande bör gemensamma prin­ ciper fastställas för medlemsstaternas övervägande eller fastställande av säkra ursprungsländer.

(45)När det gäller vissa europeiska tredjeländer som iakttar särskilt strikta normer avseende mänskliga rättigheter och skydd av flyktingar bör medlemsstaterna tillåtas att inte pröva eller inte fullständigt pröva ansökningar om inter­ nationellt skydd för sökande som reser in på deras terri­ torium från sådana europeiska tredjeländer.

(46)De medlemsstater som tillämpar begreppet säkert land från fall till fall eller betecknar länder som säkra genom att anta förteckningar i detta syfte bör bland annat ta hänsyn till de riktlinjer och handledningar och den infor­ mation om ursprungsländer och åtgärder, inbegripet rap­ porteringsmetoden från stödkontoret avseende infor­ mation om ursprungsländer, som avses i Europaparla­ mentets och rådets förordning (EU) nr 439/2010 av den 19 maj 2010 om inrättande av ett europeiskt stöd­ kontor för asylfrågor (1), samt relevanta riktlinjer från

UNHCR

(47)För att underlätta ett regelbundet utbyte av information om den nationella tillämpningen av begreppen säkert ursprungsland, säkert tredjeland och europeiskt säkert tredjeland, liksom en regelbunden översyn från kommis­ sionens sida av medlemsstaternas användning av dessa begrepp, och för att förbereda eventuell ytterligare har­ monisering i framtiden, bör medlemsstaterna regelbundet meddela kommissionen vilka tredjeländer som omfattas av dessa begrepp. Kommissionen bör regelbundet under­ rätta Europaparlamentet om resultaten av sina översyner.

(48)I syfte att säkerställa korrekt tillämpning av begreppen säkert land på grundval av aktuell information bör med­ lemsstaterna göra regelbundna översyner av situationen i dessa länder på grundval av ett urval av informations­ källor, särskilt information från andra medlemsstater, stödkontoret, UNHCR, Europarådet och andra relevanta internationella organisationer. Om en medlemsstat får kännedom om en betydande förändring av människo­ rättssituationen i ett land som det betecknat som säkert bör medlemsstaten säkerställa att en översyn av situatio­ nen genomförs så snart som möjligt och att beteck­ ningen som säkert land ändras vid behov.

(49)När det gäller återkallande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande bör medlemsstaterna se till att de personer som har beviljats internationellt skydd vederbörligen informeras om en eventuell ny bedömning av deras status och får tillfälle att lägga fram sina syn­ punkter innan myndigheterna fattar ett motiverat beslut att återkalla deras status.

(50)En grundläggande princip i unionsrätten återspeglas i det faktum att beslut som fattats om en ansökan om inter­ nationellt skydd, beslut om att inte ta upp prövningen av en ansökan på nytt efter det att den har avbrutits och beslut om återkallande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande är föremål för ett effektivt rättsmedel inför domstol eller tribunal.

(1) EUT L 132, 29.5.2010, s. 11.

(51)I enlighet med artikel 72 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) påverkar detta di­ rektiv inte medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

(52)Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (1) reglerar den behandling av personuppgifter som utförs i medlemsstaterna i enlig­ het med det här direktivet.

(53)Förfaranden mellan medlemsstater i enlighet med Euro­ paparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelands­ medborgare eller en statslös person har lämnat in i nå­ gon medlemsstat (2) behandlas inte i detta direktiv.

(54)Detta direktiv bör vara tillämpligt på sökande som om­ fattas av förordning (EU) nr 604/2013 utöver, och utan att det påverkar, bestämmelserna i den förordningen.

(55)Genomförandet av detta direktiv bör utvärderas med re­ gelbundna intervall.

(56)Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att fastställa gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av detta direktivs omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i en­ lighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta di­ rektiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(57)I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (3), har medlems­ staterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(58)I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21

om Förenade kungarikets och Irlands ställning med

(1) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(2) Se sidan 31 i detta nummer av EUT.

(3) EUT C 369, 17.12.2011. s. 14.

avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(59)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-för­ draget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(60)Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i stadgan. Direktivet syftar särskilt till att säkerställa full respekt för den mänskliga värdigheten samt till att främja tillämpningen av artiklarna 1, 4, 18, 19, 21, 23, 24, och 47 i stadgan, och bör genomföras i enlighet med detta.

(61)Skyldigheten att införliva detta direktiv med nationell lagstiftning bör endast gälla de bestämmelser som utgör en innehållsmässig ändring i förhållande till direktiv 2005/85/EG. Skyldigheten att införliva de bestämmelser som är oförändrade följer av det direktivet.

(62)Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas skyldig­ heter vad gäller tidsfristen för införlivande med nationell lagstiftning av direktiv 2005/85/EG som anges i bilaga II del B.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att fastställa gemensamma förfaran­ den för beviljande och återkallande av internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv gäller följande definitioner:

a)Genèvekonventionen: konventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning, ändrad genom New York-pro­ tokollet av den 31 januari 1967.

b)ansökan om internationellt skydd eller ansökan: en ansökan om skydd som lämnas in till en medlemsstat av en tredjelands­ medborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som sub­ sidiärt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför till­ lämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU och som kan omfattas av en separat ansökan.

c)sökande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som har ansökt om internationellt skydd och vars ansökan ännu inte har lett till ett slutligt beslut.

d)sökande i behov av särskilda förfarandegarantier: sökande vars förmåga att utnyttja de rättigheter eller uppfylla de skyldig­ heter som följer av detta direktiv är begränsad på grund av individuella omständigheter.

e)slutligt beslut: ett beslut om huruvida en tredjelandsmedbor­ gare eller statslös person ska beviljas flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande enligt direktiv 2011/95/EU och som inte längre kan överklagas i enlighet med kapitel V i det här direktivet, oberoende av om ett sådant överklagande innebär att sökandena får stanna i de berörda medlemsstaterna i avvaktan på resultatet.

f)beslutande myndighet: en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internatio­ nellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.

g)flykting: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt artikel 2 d i direktiv 2011/95/EU.

h)person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd: en tredjelands­ medborgare eller statslös person som uppfyller kraven enligt artikel 2 f i direktiv 2011/95/EU.

i)internationellt skydd: flyktingstatus och status som subsidiärt skyddsbehövande enligt definitionerna i leden j och k.

j)flyktingstatus: en medlemsstats erkännande av en tredjelands­ medborgare eller statslös person som flykting.

k)status som subsidiärt skyddsbehövande: en medlemsstats erkän­ nande av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som en person som uppfyller kraven för subsidiärt skydd.

l)underårig: en tredjelandsmedborgare eller statslös person un­ der 18 år.

m)ensamkommande barn: ett ensamkommande barn enligt defi­ nitionen i artikel 2.1 i direktiv 2011/95/EU.

n)företrädare: en person eller organisation som av behöriga organ utsetts att bistå och företräda ett ensamkommande barn i förfarandena enligt detta direktiv, för att tillgodose barnets bästa och vid behov företräda barnet rättsligt. Om en organisation utses till företrädare ska den utse en person som ansvarig för att uppfylla företrädarens ansvar för det ensamkommande barnet i enlighet med detta direktiv.

o)återkallande av internationellt skydd: ett beslut av en behörig myndighet om att återkalla, upphäva eller vägra att förnya en persons flyktingstatus eller status som subsidiärt skydds­ behövande i enlighet med direktiv 2011/95/EU.

p)stanna kvar i medlemsstaten: att stanna kvar på den medlems­ stats territorium där ansökan om internationellt skydd har lämnats in eller håller på att prövas, inbegripet vid gränsen eller i denna medlemsstats transitzoner.

q)efterföljande ansökan: en ytterligare ansökan om internatio­ nellt skydd som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan, inklusive fall där sökan­ den uttryckligen har dragit tillbaka sin ansökan och fall där den beslutande myndigheten har avslagit en ansökan efter ett implicit återkallande enligt artikel 28.1.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1.Detta direktiv är tillämpligt på alla ansökningar om inter­ nationellt skydd som lämnas in på medlemsstaternas territori­ um, inbegripet vid gränsen, i deras territorialvatten eller i deras transitzoner, samt på återkallande av internationellt skydd.

2.Detta direktiv är inte tillämpligt på ansökningar om diplo­ matisk eller territoriell asyl som lämnas in till medlemsstaternas beskickningar.

3.Medlemsstaterna får besluta att tillämpa detta direktiv på förfaranden för att fatta beslut om ansökningar om alla typer av skydd som inte ingår i tillämpningsområdet för direktiv 2011/95/EU.

Artikel 4

Ansvariga myndigheter

1.Medlemsstaterna ska för alla förfaranden utse en beslu­ tande myndighet som ska ansvara för en korrekt prövning av ansökningarna enligt detta direktiv. Medlemsstaterna ska se till att denna myndighet förses med de resurser som krävs, inbegri­ pet tillräckligt med kompetent personal, för att utföra sina upp­ gifter i enlighet med detta direktiv.

2.Medlemsstaterna får föreskriva att en annan myndighet än den som anges i punkt 1 ska vara ansvarig då syftet är att

a)handlägga ärenden enligt förordning (EU) nr 604/2013,

b)bevilja eller neka inresa inom ramen för det förfarande som avses i artikel 43, på de villkor som anges i de punkterna och på grundval av den beslutande myndighetens motiverade yttrande.

3.Medlemsstaterna ska se till att personalen vid den beslu­ tande myndighet som avses i punkt 1 har den utbildning som krävs. Därför ska medlemsstaterna tillhandahålla relevant utbild­ ning som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Medlemsstaterna ska också ta hänsyn till den relevanta fortbildning som har tagits fram och utvecklats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (nedan kal­ lat stödkontoret). Personer som intervjuar sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på sökandens förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sökanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

4.Om en myndighet utses enligt punkt 2 ska medlemssta­ terna se till att personalen vid den myndigheten har lämpliga kunskaper eller får den utbildning som krävs för att kunna fullgöra sina skyldigheter vid genomförandet av detta direktiv.

5.Ansökningar om internationellt skydd som görs i en med­ lemsstat till myndigheterna i en annan medlemsstat som där utför inresekontroller ska behandlas av den medlemsstat på vars territorium ansökan lämnas in.

KAPITEL II

GRUNDLÄGGANDE PRINCIPER OCH GARANTIER

Artikel 6

Rätt till prövning av ansökan

1.Om en person ansöker om internationellt skydd vid en myndighet som enligt nationell rätt är behörig att registrera sådana ansökningar ska denna diarieföring ske senast tre arbets­ dagar efter det att ansökan gjorts.

Om ansökan om internationellt skydd görs vid en annan myn­ dighet som kan förväntas få ta emot sådana ansökningar men som inte är behörig att registrera dem i enlighet med nationell rätt ska medlemsstaterna säkerställa att diarieföringen sker se­ nast sex arbetsdagar efter det att ansökan gjorts.

Medlemsstaterna ska säkerställa att de andra myndigheter som kan förväntas få ta emot ansökningar om internationellt skydd, till exempel polisen, gränsbevakningen, invandringsmyndighe­ terna och personalen vid förvarsanläggningar har relevant infor­ mation och att deras personal erhåller nödvändig utbildning med hänsyn till utförandet av sina uppgifter och sitt ansvar och instrueras att upplysa sökande om var och hur ansökningar om internationellt skydd kan lämnas in.

2.Medlemsstaterna ska se till att en person som har ansökt om internationellt skydd har en faktisk möjlighet att lämna in sin ansökan så snart som möjligt. Om sökanden inte lämnar in sin ansökan får medlemsstaterna tillämpa artikel 28 i enlighet därmed.

3.Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 får med­ lemsstaterna ställa som krav att ansökningar om internationellt skydd ska lämnas in personligen och/eller på en angiven plats.

4.Utan hinder av punkt 3 ska en ansökan om internationellt skydd anses ha lämnats in när en blankett har lämnats in av sökanden eller en officiell rapport inkom till de behöriga myn­ digheterna i den berörda medlemsstaten i enlighet med nationell rätt.

5.Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ansöker om internationellt skydd samtidigt, med följ­ den att det i praktiken blir mycket svårt att respektera den tidsfrist som föreskrivs i punkt 1, får medlemsstaterna besluta att tidsfristen ska förlängas till tio arbetsdagar.

Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare normer för förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd, förutsatt att de normerna är förenliga med detta direktiv.

1.Medlemsstaterna ska se till att varje enskild myndig person med rättskapacitet har rätt att lämna in en ansökan om inter­ nationellt skydd för sin egen räkning.

2.Medlemsstaterna får föreskriva att en sökande får lämna in asylansökningar för personer i beroendeställning. I sådana fall ska medlemsstaterna säkerställa att vuxna personer i beroende­ ställning samtycker till att en ansökan lämnas in för deras räk­ ning och, om de inte skulle godta detta, att de ges möjlighet att själva lämna in en ansökan.

Samtycke ska begäras när ansökan lämnas in eller senast i sam­ band med den personliga intervjun med den vuxna personen i beroendeställning. Innan samtycke begärs ska alla vuxna perso­ ner i beroendeställning enskilt informeras om de relevanta för­ farandemässiga följderna av inlämnandet av ansökan för deras räkning och om deras rätt att göra en separat ansökan om internationellt skydd.

3.Medlemsstaterna ska se till att en underårig har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för sin egen räkning, om han eller hon har rättslig handlingsförmåga enligt den berörda medlemsstatens rätt, eller genom sina föräldrar eller andra vuxna familjemedlemmar, eller genom en vuxen person som enligt lag eller praxis i den berörda medlemsstaten har ansvar för henne eller honom, eller genom en företrädare.

4.Medlemsstaterna ska se till att de lämpliga organ som avses i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedbor­ gare som vistas olagligt i medlemsstaterna (1) har rätt att lämna in en ansökan om internationellt skydd för ensamkommande barns räkning om organen efter en individuell prövning av barnets situation anser att barnet kan ha sådant behov av skydd som avses i direktiv 2011/95/EU.

5.Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa

a)i vilka fall en underårig har rätt att lämna in en asylansökan för sin egen räkning,

b)i vilka fall en ansökan för ett ensamkommande barn måste lämnas in av en företrädare enligt artikel 25.1 a,

c)i vilka fall inlämnandet av en ansökan om internationellt skydd även anses inbegripa inlämnande av en ansökan om internationellt skydd för eventuella ogifta underåriga.

(1) EUT L 348, 24.12.2008, s. 98.

Artikel 8

Information och rådgivning i förvarsanläggningar och vid

gränsövergångsställen

1.Om det finns indikationer på att tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som hålls i förvarsanläggningar eller som finns vid gränsövergångsställen, inbegripet transitzoner vid de yttre gränserna, kan vilja ansöka om internationellt skydd ska medlemsstaterna ge dem information om möjligheten att göra detta. I dessa förvarsanläggningar och vid dessa gränsöver­ gångsställen ska medlemsstaterna tillhandahålla tolkning i den utsträckning som behövs för att underlätta tillgång till asylför­ farandet.

2.Medlemsstaterna ska se till att organisationer och personer som tillhandahåller rådgivning till sökande har faktiskt tillträde till sökande som befinner sig vid gränsövergångsställen, dä­ ribland transitzoner, vid de yttre gränserna. Medlemsstaterna får anta bestämmelser om sådana organisationers och personers närvaro på gränsövergångsställen och i synnerhet om att till­ trädet är föremål för en överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Tillträdet får endast begrän­ sas om detta objektivt och på grundval av nationell rätt är nödvändigt av skäl som har att göra med säkerhet, allmän ordning eller den administrativa driften av det berörda gräns­ övergångsstället under förutsättning att tillträdet därigenom inte begränsas mycket kraftigt eller omöjliggörs helt.

Artikel 9

Rätt att stanna kvar i medlemsstaten under prövningen av

ansökan

1.Sökande ska ha rätt att stanna kvar i medlemsstaten en­ bart så länge som förfarandet pågår, till dess att den beslutande myndigheten har fattat beslut i enlighet med de förfaranden i första instans som fastställs i kapitel III. Rätten att stanna kvar ska inte utgöra ett berättigande till uppehållstillstånd.

2.Medlemsstaterna får avvika från denna regel endast när en person gör en efterföljande ansökan enligt artikel 41 eller när de kommer att överlämna eller i förekommande fall utlämna en person antingen till en annan medlemsstat enligt skyldigheter i enlighet med en europeisk arresteringsorder (2) eller på annat sätt, eller till ett tredjeland eller till internationella brottmåls­ domstolar eller tribunaler.

3.En medlemsstat får utlämna en sökande till ett tredjeland i enlighet med punkt 2 endast om de behöriga myndigheterna är säkra på att ett utlämningsbeslut inte kommer att resultera i direkt eller indirekt refoulement i strid med den medlemsstatens internationella och unionsrättsliga åtaganden.

(2) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en eu­ ropeisk arresteringsorder och överlämning mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1).

Artikel 10

Krav som ställs på prövningen av asylansökningar

1.Medlemsstaterna ska se till att ansökningar om internatio­ nellt skydd inte avslås eller nekas prövning enbart på den grun­ den att de inte har lämnats in så snart som möjligt.

2.Vid prövning av ansökningar om internationellt skydd ska den beslutande myndigheten först fastställa om sökande upp­ fyller kraven på flyktingstatus och, om så inte är fallet, besluta om sökande kan komma i fråga för subsidiärt skydd.

3.Medlemsstaterna ska se till att den beslutande myndighe­ ten fattar sina beslut om ansökningar om internationellt skydd efter en korrekt prövning. Medlemsstaterna ska därför se till att

a)ansökningar prövas och beslut fattas individuellt, objektivt och opartiskt,

b)exakt och aktuell information erhålls från olika källor, t.ex. från stödkontoret, UNHCR och relevanta internationella människorättsorganisationer, om den allmänna situation som råder i de sökandes ursprungsländer och, vid behov, i de länder som de sökande har rest igenom, och att denna information görs tillgänglig för den personal som ansvarar för att pröva asylansökningar och fatta beslut om dessa,

c)den personal som prövar asylansökningar och fattar beslut om har kunskap om tillämpliga normer på området för asyl- och flyktinglagstiftning,

d)den personal som prövar ansökningar och fattar beslut om dessa har möjlighet att vid behov inhämta råd från experter i särskilda frågor, t.ex. medicinska frågor, kulturella frågor och religionsfrågor samt barn- eller könsrelaterade frågor.

4.De myndigheter som avses i kapitel V ska, genom den beslutande myndigheten, genom sökanden eller på annat sätt, få tillgång till den allmänna information som avses i punkt 3 b, när denna behövs för att de ska kunna utföra sitt arbete.

5.Medlemsstaterna ska föreskriva regler för översättning av handlingar som är relevanta för prövningen av ansökningar.

Artikel 11

Krav som ställs på beslut av den beslutande myndigheten

1.Medlemsstaterna ska se till att beslut om ansökningar om internationellt skydd meddelas skriftligen.

2.När en ansökan avslås med avseende på flyktingstatus och/eller status som subsidiärt skyddsbehövande ska medlems­ staterna dessutom se till att de faktiska och rättsliga skälen för detta anges i beslutet och att det ges skriftlig information om hur ett beslut som går sökanden emot kan överklagas.

Medlemsstaterna behöver inte lämna skriftlig information om hur ett negativt beslut ska överklagas tillsammans med beslutet om sökanden har försetts med sådan information i ett tidigare skede antingen skriftligen eller med hjälp av elektroniska medel som är tillgängliga för sökanden.

3.För de ändamål som avses i artikel 7.2, och när ansökan grundar sig på samma skäl, får medlemsstaterna fatta ett enda beslut som omfattar samtliga personer i beroendeställning, så­ vida inte detta skulle leda till att en persons individuella förhål­ landen röjs på ett sätt som riskerar att skada hans eller hennes intressen, särskilt vid risk för förföljelse som grundar sig på kön, sexuell läggning, könsidentitet eller ålder. I sådana fall ska ett separat beslut fattas om den berörda personen.

Artikel 12

Garantier för sökande

1.Medlemsstaterna ska se till att alla sökande omfattas av följande garantier i samband med de förfaranden som föreskrivs

ikapitel III:

a)Sökandena ska upplysas på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå om det förfarande som ska följas och om sina rättigheter och skyldigheter under detta förfarande och de tänkbara konsekvenserna av att inte upp­ fylla sina skyldigheter och inte samarbeta med myndigheter­ na. De ska upplysas om den tidsram och de medel som står till deras förfogande för att uppfylla skyldigheten att lägga fram de fakta som avses i artikel 4 i direktiv 2011/95/EU, liksom om konsekvenserna av ett uttryckligt eller implicit tillbakadragande av ansökan. Informationen ska tillhandahål­ las i så god tid att de kan utöva de rättigheter som garanteras genom det här direktivet och uppfylla de skyldigheter som anges i artikel 13.

b)Sökandena ska närhelst så är nödvändigt få hjälp av en tolk som kan framföra deras argument till de behöriga myndig­ heterna. Medlemsstaterna ska anse det vara nödvändigt att tillhandahålla tolk åtminstone när sökanden ska intervjuas i enlighet med artiklarna 14, 15, 16, 17 och 34 och adekvat kommunikation inte kan säkerställas utan sådana tjänster. I detta fall, liksom i andra situationer då de behöriga myndig­ heterna kallar in sökanden, ska kostnaderna för tolken täckas med offentliga medel.

c)Sökandena får inte nekas möjlighet att meddela sig med UNHCR eller någon annan organisation som erbjuder juri­ disk eller annan rådgivning till sökande i enlighet med na­ tionell rätt i den berörda medlemsstaten.

d)Sökandena och i förekommande fall deras juridiska rådgivare eller andra rådgivare, i enlighet med artikel 23.1, ska ha tillgång till den information som avses i artikel 10.3 b eller den information som tillhandahålls av de experter som avses i artikel 10.3 d, om den beslutande myndigheten har tagit hänsyn till denna information när den fattar beslut om deras ansökan.

e)Sökandena ska inom skälig tid underrättas om vilket beslut den beslutande myndigheten har fattat om deras ansökan. Om en juridisk rådgivare eller annan rådgivare rättsligt fö­ reträder sökanden, får medlemsstaterna välja att underrätta honom eller henne om beslutet i stället för sökanden.

f)Sökandena ska på ett språk som de förstår eller rimligen kan förväntas förstå informeras om resultatet av det beslut som fattats av den beslutande myndigheten, om de inte biträds eller företräds av en juridisk rådgivare eller annan rådgivare. Denna information ska i enlighet med bestämmelserna i artikel 11.2 innefatta upplysningar om möjligheterna att överklaga ett beslut som går dem emot.

2.Medlemsstaterna ska i fråga om de förfaranden som fö­ reskrivs i kapitel V se till att alla sökande omfattas av garantier som är likvärdiga dem som anges i punkt 1 b–e.

Artikel 13

Skyldigheter för sökande

1.Medlemsstaterna ska ålägga sökande en skyldighet att samarbeta med de behöriga myndigheterna för att fastställa sin identitet och andra förhållanden som avses i artikel 4.2 i direktiv 2011/95/EU. Medlemsstaterna får ålägga sökande andra skyldigheter att samarbeta med de behöriga myndigheterna i den utsträckning behandlingen av ansökan kräver sådana skyl­ digheter.

2.Medlemsstaterna får särskilt föreskriva att

a)sökande ska rapportera till de behöriga myndigheterna eller infinna sig där personligen, antingen genast eller vid en angiven tidpunkt,

b)sökande måste överlämna handlingar de innehar som är av betydelse för prövning av ansökan, t.ex. egna pass,

c)sökande ska informera de behöriga myndigheterna om sin aktuella bostadsort eller adress samt om ändringar av dessa snarast möjligt; medlemsstaterna får föreskriva att sökanden måste ta emot eventuella underrättelser på den senaste bo­ stadsort eller adress som han eller hon sålunda har uppgivit,

d)de behöriga myndigheterna får kroppsvisitera sökanden och söka igenom de föremål han eller hon bär med sig; utan att det påverkar den kroppsvisitation som genomförs av säker­ hetsskäl ska en kroppsvisitation av sökanden som företas enligt detta direktiv utföras av en person av samma kön som sökanden under fullständigt beaktande av principerna om mänsklig värdighet samt fysisk och psykisk integritet,

e)de behöriga myndigheterna får ta ett fotografi av sökanden, och

f)de behöriga myndigheterna får registrera sökandens muntliga utsagor, förutsatt att han eller hon blivit upplyst om detta i förväg.

Artikel 14

Personlig intervju

1.Innan den beslutande myndigheten fattar något beslut ska sökanden ges tillfälle att höras om sin ansökan om internatio­ nellt skydd av en person som är behörig att genomföra en sådan intervju enligt nationell rätt. Intervjuer om innehållet i en ansökan om internationellt skydd ska genomföras av perso­ nal vid den beslutande myndigheten. Denna punkt ska inte påverka tillämpningen av artikel 42.2 b.

Om ett stort antal tredjelandsmedborgare eller statslösa personer samtidigt ansöker om internationellt skydd, vilket gör det prak­ tiskt omöjligt för den beslutande myndigheten att i tid genom­ föra intervjuer om innehållet i varje ansökan, får medlemssta­ terna besluta att personalen vid en annan myndighet tillfälligt engageras för att genomföra sådana intervjuer. I sådana fall ska personalen vid den andra myndigheten på förhand erhålla rele­ vant fortbildning, som ska omfatta de moment som anges i artikel 6.4 a–e i förordning (EU) nr 439/2010. Personer som genomför personliga intervjuer med sökande i enlighet med detta direktiv ska även ha tillägnat sig allmänna kunskaper om problem som kan ha en negativ inverkan på en sökandes förmåga att bli intervjuad, till exempel indikationer på att sö­ kanden tidigare kan ha varit utsatt för tortyr.

När en person har lämnat in en ansökan om internationellt skydd för personer i beroendeställning ska varje vuxen person i beroendeställning beredas tillfälle till en personlig intervju.

Medlemsstaterna får genom nationell lagstiftning fastställa i vilka fall en underårig ska ges möjlighet till en personlig inter­ vju.

2.Den personliga intervjun om innehållet i ansökan behöver inte genomföras om

a)den beslutande myndigheten kan fatta ett positivt beslut om flyktingstatus på grundval av tillgänglig bevisning, eller

b)den beslutande myndigheten anser att sökanden inte bör eller kan höras på grund av varaktiga omständigheter som ligger utanför hans eller hennes kontroll. Om oklarhet råder ska den beslutande myndigheten anlita en medicinsk yrkes­ utövare för att fastställa om tillståndet som gör att sökanden inte bör eller kan höras är övergående eller varaktigt.

Om en personlig intervju inte genomförs i enlighet med led b eller, i förekommande fall, med en person i beroendeställning, ska skäliga ansträngningar göras för att ge sökanden eller per­ sonen i beroendeställning möjlighet att lämna ytterligare upp­ lysningar.

3.Även om någon personlig intervju som avses i denna artikel inte har genomförts, ska den beslutande myndigheten kunna fatta beslut om en ansökan om internationellt skydd.

4.Även om någon personlig intervju enligt punkt 2 b inte har genomförts, ska detta inte påverka den beslutande myndig­ hetens beslut i negativ riktning.

5.Oberoende av artikel 28.1 får medlemsstaterna när de fattar beslut om en ansökan om internationellt skydd beakta att sökanden inte har infunnit sig för en personlig intervju, såvida inte han eller hon haft godtagbara skäl för att inte in­ finna sig.

Artikel 15

Krav på den personliga intervjun

1.En personlig intervju ska normalt äga rum utan att famil­ jemedlemmar är närvarande såvida inte den beslutande myndig­ heten finner det nödvändigt för en korrekt prövning att andra familjemedlemmar är närvarande.

2.En personlig intervju ska genomföras under förhållanden som säkerställer tillbörlig konfidentialitet.