HC03175: Hemliga och preventiva tvångsmedel när barn under 15 år begår brott

Prop. 2024/25:175 Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än tre timmar efter åklagarens beslut eller förhöret. Den misstänkte får tas i förvar om det är nödvändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

Inte i något fall får någon enligt första eller andra stycket hållas kvar längre än sex timmar efter åklagarens beslut, förhöret eller beslutet om frigivning. Den miss- tänkte får tas i förvar om det är nöd- vändigt med hänsyn till ordning eller säkerhet.

och 20 a §§ rättegångsbalken användas för att utreda brottet.

Hemliga tvångsmedel enligt denna paragraf får användas vid en utredning om

1.ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år,

2.grov utpressning enligt 9 kap. 4 § andra stycket brottsbalken,

3.mordbrand, allmänfarlig öde- läggelse, sabotage eller grovt sabo- tage enligt 13 kap. 1 § första stycket, 3 § första stycket, 4 § eller 5 § brottsbalken,

4.mordbrand, allmänfarlig öde- läggelse, kapning, sjö- eller luft- fartssabotage eller flygplatssabo- tage enligt 13 kap. 1 § andra stycket, 3 § andra stycket, 5 a § eller 5 b § brottsbalken, om brottet innefattar sabotage enligt 4 § samma kapitel,

5.grovt övergrepp i rättssak enligt 17 kap. 10 § tredje stycket brottsbalken,

6.grovt narkotikabrott enligt 3 § första stycket narkotikastrafflagen (1968:64),

7.grov narkotikasmuggling enligt 6 § tredje stycket lagen (2000:1225) om straff för smugg- ling,

8.deltagande i en terroristorga- nisation, samröre med en terrorist- organisation, finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig

brottslighet, rekrytering till terrorism eller särskilt allvarlig

brottslighet, utbildning för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet eller resa för terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 4 a, 5, 6, 7, 8, 9 eller 10 § ter- roristbrottslagen (2022:666),

9.försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 1–8, om en sådan gärning är belagd med straff, eller

Prop. 2024/25:175

9

6.terroristbrott enligt 4 § terro- ristbrottslagen (2022:666),

7.försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses i 1–6, om en sådan gärning är belagd med straff, eller

8.ett annat brott, om det kan antas att brottets straffvärde över- stiger fängelse i fem år.

Vid tillämpningen av denna paragraf gäller bestämmelserna i 27 kap. 20 e § andra och tredje styckena rättegångsbalken om vilken plats ett tillstånd till hemlig rumsavlyssning får avse och när ett sådant tillstånd får avse den skäligen misstänkte i stället för en viss plats.

36 h §

I fråga om hemliga tvångsmedel enligt 36 f och 36 g §§ gäller föl- jande bestämmelser i 27 kap. rätte- gångsbalken:

–21 och 21 a §§ om tillstånds- prövning,

–21 b–23 §§ om vissa begräns- ningar vid användning av hemliga tvångsmedel,

–23 a § om överskottsinforma- tion,

–24 § om upptagningar och upp- teckningar,

–25 § om tekniska hjälpmedel,

–25 a § om tillträdestillstånd,

–26–30 §§ om offentligt ombud och sammanträde,

–31–33 §§ om underrättelse till enskild,

–34 § om behörig domstol, och

–35 § om dokumentation.

Det som i bestämmelserna sägs om förundersökning och åtal ska i stället avse utredning enligt 31 § och bevistalan enligt 38 §.

36 i §

En försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag och som enligt 36 § får tas i beslag hos den som misstänks för att före fem-

Prop. 2024/25:175

11

påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas brottslig verksamhet som avses i första stycket och det kan befaras att någon som inte har fyllt 15 år som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen med- vetet kommer att främja denna verksamhet.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska bestämmelserna i denna lag som avser ett tillstånd enligt 1 § gälla i relevanta delar.

1 e §

Ett tillstånd till sådana tvångs- medel som avses i 1 § första stycket avseende någon som inte har fyllt 15 år får, utöver vad som anges i 1 d §, beviljas om

1.det med hänsyn till omständig- heterna finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas brottslig verksamhet som innefattar

a) mord, människorov eller grov

allmänfarlig ödeläggelse enligt 3 kap. 1 §, 4 kap. 1 § första stycket eller 13 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken,

b)synnerligen grovt narkotika- brott enligt 3 § andra stycket narkotikastrafflagen (1968:64),

c)grovt vapenbrott eller synnerligen grovt vapenbrott enligt 9 kap. 1 a § vapenlagen (1996:67),

d)synnerligen grov narkotika- smuggling, grov vapensmuggling, synnerligen grov vapensmuggling, grov smuggling av explosiv vara eller synnerligen grov smuggling av explosiv vara enligt 6 § fjärde stycket, 6 a § tredje eller fjärde stycket eller 6 b § tredje eller fjärde stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling, eller

e)grovt brott eller synnerligen grovt brott enligt 29 a § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, och

Prop. 2024/25:175

15

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott

Härigenom föreskrivs att 1 d § lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott1 ska upphöra att gälla vid utgången av september 2030.

1Senaste lydelse av 1 d § 2025:000.

Prop. 2024/25:175

19

särskilt allvarlig brottslighet, grovt brott, enligt 4 a § tredje stycket, 5 § tredje stycket, 6 § tredje stycket, 7 § tredje stycket, 8 § tredje stycket eller 9 § tredje stycket terrorist- brottslagen (2022:666).

Uppgifter får bara hämtas in om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående intresse.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2025.

Prop. 2024/25:175

21

Prop. 2024/25:175 anledning att anta har använts eller kommer att användas, av den misstänkte.

Ett tillstånd enligt första stycket får endast avse en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Om platsen är någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes, får tillstånd till hemlig dataavläsning beviljas endast om det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig där.

Trots tredje stycket får ett tillstånd enligt första stycket avse den skäligen misstänkte i stället för en viss plats, om det finns särskilda skäl för det. Den hemliga dataavläsningen får då endast användas på en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Om platsen är någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes, får den hemliga dataavläsningen användas endast om det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig där.

6 a §3

Ett tillstånd till hemlig dataavläs- ning som gäller rumsavlyssnings- uppgifter får även beviljas i en utredning om brott som avses i 36 g § andra stycket lagen (1964:167) med särskilda bestäm- melser om unga lagöverträdare, om någon är skäligen misstänkt för att före 15 års ålder ha begått brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska de bestämmelser i denna lag som avser ett tillstånd enligt 6 § och som avser hemlig dataavläsning under en förunder- sökning tillämpas. Det som sägs om

förundersökning och åtal ska i stället avse utredning enligt 31 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och bevis- talan enligt 38 § den lagen.

6 b §

Ett tillstånd enligt 6 § får endast avse ett avläsningsbart informa- tionssystem som används, eller som det finns särskild anledning att anta har använts eller kommer att användas, av den misstänkte.

Ett tillstånd enligt 6 § får endast avse en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Om platsen är någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes, får tillstånd till hemlig dataavläsning beviljas endast om det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig där.

Trots andra stycket får ett tillstånd enligt 6 § avse den skäligen misstänkte i stället för en viss plats, om det finns särskilda skäl för det. Den hemliga dataavläsningen får då endast användas på en plats där det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig. Om platsen är någon annan stadigvarande bostad än den misstänktes, får den hemliga dataavläsningen användas endast om det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte kommer att uppehålla sig där.

7 a §

Ett tillstånd till hemlig dataavläs- ning som inte gäller rumsavlyss- ningsuppgifter avseende någon som inte har fyllt 15 år får endast beviljas om det med hänsyn till omständigheterna finns en påtaglig risk för

1.att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet som innefattar

Prop. 2024/25:175

25

åtgärden är av synnerlig vikt för att förebygga, förhindra eller upp- täcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i 2 b § lagen (2012:278) om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämp- ande myndigheternas underrättel- severksamhet.

Vid hemlig dataavläsning enligt första stycket får meddelanden inte hindras att nå fram enligt 2 § andra stycket.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska bestämmelserna i denna lag som avser ett tillstånd enligt 10 § tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2025.

Prop. 2024/25:175

27

Vid tillämpningen av denna paragraf ska bestämmelserna i denna lag som avser ett tillstånd enligt 7 § tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2028.

Prop. 2024/25:175

29

–meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller en annan adress,

–vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller

–i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrust- ning finns eller har funnits.

Det handlar alltså om att de brottsbekämpande myndigheterna i hemlighet tar del av t.ex. uppgifter om vem som har kontaktat vem och vid vilken tidpunkt sådan kontakt har skett eller uppgifter om vilka telefoner som kopplat upp mot en viss basstation, dvs. den fasta enhet som en mobil radiosändare ansluter till. Genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får även meddelanden hindras från att nå fram.

Hemlig kameraövervakning innebär att de brottsbekämpande myndig- heterna med t.ex. fjärrstyrda tv-kameror utför optisk personövervakning utan att upplysning om övervakningen lämnas (27 kap. 20 a § första stycket rättegångsbalken). Den omständigheten att utrustningen ska vara fjärrstyrd innebär att kameror som används för personövervakning men som manövreras manuellt direkt på platsen inte omfattas. Det är inte tillåtet att ta upp ljud vid hemlig kameraövervakning.

Med hemlig rumsavlyssning avses avlyssning eller upptagning av ett samtal som görs i hemlighet och med ett tekniskt hjälpmedel som är avsett att återge ljud. Avlyssningen eller upptagningen ska avse tal i enrum, samtal mellan andra personer eller förhandlingar vid sammanträden eller andra sammankomster som allmänheten inte har tillträde till (27 kap. 20 d § rättegångsbalken). Det kan t.ex. handla om att installera avlyss- ningsutrustning i en lägenhet eller ett fordon där personer kommer att träffas för att prata om brottslig verksamhet. Det kan även handla om att rikta avlyssningsutrustning mot personer som träffas på ett café eller i en park för att diskutera brottsplaner.

Hemlig dataavläsning är en metod för de brottsbekämpande myndighet- erna att med någon form av tekniskt hjälpmedel i hemlighet bereda sig tillgång till en dator eller annan teknisk utrustning som kan användas för kommunikation och därmed få besked om hur utrustningen används eller har använts och vilken information som finns i den (se propositionen Hemlig dataavläsning, prop. 2019/20:64, och propositionen Hemlig dataavläsning mot allvarliga brott, prop. 2024/25:51). Den hemliga dataavläsningen kan avse flera olika uppgiftstyper, nämligen:

–kommunikationsavlyssningsuppgifter,

–kommunikationsövervakningsuppgifter,

–platsuppgifter,

–kameraövervakningsuppgifter,

–rumsavlyssningsuppgifter, och

–andra uppgifter som är åtkomliga i ett avläsningsbart informations- system.

Uppgiftstyperna motsvarar i huvudsak, men inte uteslutande, den inform- ation som kan inhämtas med övriga hemliga tvångsmedel.

Kvarhållande av försändelse, s.k. postkontroll, innebär att de brotts- bekämpande myndigheterna i hemlighet tar enskilda försändelser under befordran till eller från en person i beslag (27 kap. 9 § rättegångsbalken).

Prop. 2024/25:175

35

Prop. 2024/25:175

40

Skälen för regeringens bedömning

Grundläggande fri- och rättigheter

I 2 kap. regeringsformen finns föreskrifter om grundläggande fri- och rättigheter. Föreskrifterna innebär bl.a. att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande (6 § första stycket). Var och en är också skyddad gentemot det allmänna mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 § andra stycket). Dessa grundläggande rättigheter får begränsas bara genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (20 och 21 §§).

Enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänsk- liga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten till skydd för privat- och familjeliv omfattar bl.a. skydd mot övervakning i olika former. Offentliga myndigheter får inte inskränka dessa rättigheter annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt bl.a. med hänsyn till statens säkerhet och den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning och brott eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Konventionen gäller som svensk lag (lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen (2 kap. 19 § regeringsformen).

Artikel 8 i Europakonventionen ger inte bara upphov till negativa förpliktelser för det allmänna att avhålla sig från omotiverade inskränkningar i enskildas rättigheter, utan även positiva skyldigheter att se till att enskilda tillförsäkras skydd för sina rättigheter gentemot andra enskilda. Det innebär t.ex. att staten i vissa fall kan vara skyldig att införa straffrättslig reglering för att skydda enskilda mot intrång i deras rättigheter från andra enskilda. Det innebär även att staten i sådana fall behöver säkerställa att brott kan utredas effektivt.

En bestämmelse om rätt till respekt för bl.a. privatliv finns också i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga). Varje begränsning i utövandet av de fri- och rättigheter som erkänns i EU:s rättighetsstadga måste vara föreskriven i lag och förenlig med innehållet i dessa fri- och rättigheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, göras endast om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors fri- och rättigheter (artikel 52.1). I den mån stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av Europakonventionen, ska de ha samma innebörd och räckvidd som enligt konventionen, eller ett mer

långtgående skydd (artikel 52.3). Rättighetsstadgan riktar sig till medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten (artikel 51.1). Det innebär att rättigheterna i stadgan måste iakttas vid tillämpningen av nationell lagstiftning som genomför EU-rätt och nationell lagstiftning som omfattas av unionens tillämpningsområde (EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i målet Åkerberg Fransson, C-617/10, punkt 21).

Vidare innehåller Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) bestämmelser om barns rätt till privatliv. Av artikel 16 följer att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Vidare framgår av artikel 3 att vid alla åtgärder som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Enligt artikel 3.2 är det även statens uppgift att tillförsäkra barn det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd samt, för det ändamålet, vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder. Staten har enligt artikel 36 en skyldighet att skydda barn mot alla former av utnyttjande som kan skada dem i något avseende. Det innebär alltså att staten kan vara skyldig att införa lagstiftning för att skydda barn mot intrång i deras rättigheter från andra enskilda och skydda barn från att dras in i allvarlig brottslighet.

Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag (lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionens bestämmelser (se propositionen Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter, prop. 2017/18:186 s. 94). Sverige har även förbundit sig att följa flera andra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, bl.a. Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Som DO framhåller måste även likabehandlingsprincipen respekteras vid utformningen av en reglering som tillåter att hemliga och preventiva tvångsmedel används mot barn under 15 år.

Risken för intrång i enskildas personliga integritet

Användning av hemliga och preventiva tvångsmedel innebär en risk för intrång i enskildas personliga integritet. Uppgifter från hemliga tvångsmedel kan ofta innehålla integritetskänslig information. Som flera remissinstanser, bl.a. JO och Internetstiftelsen, framhåller är det inte bara den som hemliga tvångsmedel används mot som utsätts för integritetsrisker, utan även den som t.ex. har kontakt med personen i fråga eller finns i personens närhet. Om hemliga tvångsmedel skulle tillåtas mot barn under 15 år är risken också större för att andra barn drabbas av tvångsmedelsanvändningen. Hur stora integritetsriskerna är i det enskilda fallet beror dock på flera omständigheter, bl.a. vilket tvångsmedel som används, hur det verkställs och hur omfattande avlyssningen eller övervakningen är i tid och rum.

Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation anses innebära ett mindre integritetsintrång än övriga hemliga tvångsmedel, medan hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter anses medföra integritetsintrång på likvärdiga nivåer. Hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter anses

Prop. 2024/25:175

41

straffbar ålder har övervägts tidigare. Regeringen gjorde vid den tidpunkten bedömningen att barns brottslighet generellt sett saknade den planläggning som utmärker de fall där hemliga tvångsmedel får användas och att barns brottslighet typiskt sett var av sådan art att den inte heller nådde upp till de påföljds- eller straffvärdenivåer som krävs för att hemliga tvångsmedel ska vara tillåtna ens för personer som uppnått straffbar ålder. Även om det inte var uteslutet att det kunde finnas enstaka ärenden med mycket unga brottsmisstänkta där brottet var av den karaktären att de formella förutsättningarna för att använda hemliga tvångsmedel var uppfyllda, bedömde regeringen att behovet av att använda sådana tvångsmedel mot barn som inte uppnått straffbar ålder var så begränsat att det inte fanns skäl att införa en sådan möjlighet (se propositionen Barn under 15 år som misstänks för brott, prop. 2009/10:105 s. 47).

Mycket har dock hänt sedan frågan övervägdes senast. Som redogörs för i avsnitt 4.1 tränger den allvarliga brottsligheten med koppling till de kriminella nätverken allt lägre ner i åldrarna. En ökning av allvarliga brott har skett även bland barn som inte uppnått straffbar ålder. Erfarenheterna visar att så pass allvarliga brott som skjutningar eller sprängningar uppdras direkt till barn under 15 år. Barn deltar även på annat sätt i brottsligheten och de barn som verkar i den gängkriminella miljön befinner sig ofta mitt i den riskbetonade brottsligheten med avgörande roller vid genomförandet av mycket allvarliga brott. Det förekommer även att barn finns högre upp i hierarkierna inom de kriminella nätverken och det finns exempel på att barn ger uppdrag till andra barn att utföra brott. Barn begår dessutom ofta brott mot andra barn. De brottsbekämpande myndigheterna framhåller i utredningen att ett brott som begås av ett barn som inte uppnått straffbar ålder med koppling till den gängkriminella miljön och en utredning därom inte är annorlunda till sin karaktär än när motsvarande brott begås av en person som uppnått straffbar ålder och en förundersökning om det brottet. Dessutom pekar Säkerhetspolisen i utredningen på att allt fler barn som inte uppnått straffbar ålder radikaliseras och rekryteras inom våldsbejak- ande extremism samt att det finns exempel på att barn i den åldersgruppen uttryckt en vilja att begå terrordåd. Säkerhetspolisen lyfter också att det blivit allt vanligare att främmande makt använder sig av unga kriminella som utförare av allvarliga brott.

Brottslighet med koppling till kriminella nätverk föregås normalt av planering och förberedelser som kräver att de involverade personerna kommunicerar med varandra. Detsamma gäller brottslighet som förekommer i den våldsbejakande extremistiska miljön, även om det också finns ensamagerande gärningspersoner. Kommunikation kan ske t.ex. via telefon, mejl eller krypterade applikationer eller vid fysiska möten. För att kunna bekämpa brottsligheten effektivt måste de brottsbekämpande myndigheterna kunna ta del av sådan kommunikation oavsett på vilket sätt den sker och oavsett hur gamla gärningspersonerna är. Det kan ske genom att använda hemliga tvångsmedel, t.ex. hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning som gäller kommunikationsavlyssnings- eller kommunikationsöver- vakningsuppgifter. Barn som inte uppnått straffbar ålder använder modern kommunikationsteknik och har i stort sett samma kommunikationsmönster som de som uppnått straffbar ålder. Barn som förekommer i kriminella sammanhang uppvisar också motsvarande säkerhetsmedvetande som de

Prop. 2024/25:175

45

uppräknade brott (27 kap. 18 a och 20 b §§ rättegångsbalken och 4 § lagen om hemlig dataavläsning). Hemlig övervakning av elektronisk kommunikation får användas vid en förundersökning om ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vissa särskilt uppräknande brott (27 kap. 19 a § rättegångsbalken).

Utredningen bedömer att det finns ett behov av att använda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter mot barn som inte uppnått straffbar ålder för att utreda vissa särskilt allvarliga brott med koppling till kriminella nätverk. Utredningen anser vidare att den lösning som på bästa sätt ringar in det område där behovet av hemliga tvångsmedel är som störst är att det uppställs ett krav på att det ska vara fråga om ett brott med ett visst minimistraff, närmare bestämt brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Utredningen anser dessutom att tvångsmedlen ska få användas vid ytterligare brott enligt terroristbrottslagen (2022:666) trots att minimistraff för dessa är lägre. Därutöver föreslår utredningen att tvångsmedlen ska kunna användas vid försök, förberedelse och stämpling till de nu nämnda brotten. Enligt utredningen motiverar det konstaterade behovet av tvångsmedlen att reglerna för när de ska få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder utformas på ett likalydande sätt.

Den av utredningen föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet vinner stöd hos majoriteten av remissinstanserna, bl.a. Göteborgs tings- rätt, Integritetsskyddsmyndigheten, JO och Justitiekanslern. Flera remiss- instanser, bl.a. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten, anser emellertid att de hemliga tvångsmedlen bör få användas i fler fall.

De brottsbekämpande myndigheterna har varit representerade i utred- ningen och bidragit med underlag för utredningens bedömning av hur reglerna för när hemliga tvångsmedel ska få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder bör avgränsas. Utifrån det underlaget bedömer utredningen att behovet av att använda hemliga tvångsmedel mot barn i den aktuella åldersgruppen framför allt avser viss särskilt allvarlig brottslighet med koppling till kriminella nätverk och terroristbrottslighet. En fyraårsgräns ringar till stor del in de brott där det finns ett konstaterat behov av att använda hemliga tvångsmedel mot barn som inte uppnått straffbar ålder. Det handlar om t.ex. mord, dråp, synnerligen grov miss- handel, människorov, grovt rån, grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, grovt och synnerligen grovt vapenbrott, grov och synnerligen grov vapensmuggling, grov och synnerligen grov smuggling av explosiv vara, synnerligen grovt narkotikabrott, synnerligen grov narkotika- smuggling och terroristbrott.

Polismyndigheten förespråkar att de hemliga tvångsmedlen ska få användas i samma utsträckning som gäller för vuxna. Det skulle innebära att det blir möjligt att använda hemliga tvångsmedel mot brottsmisstänkta barn under 15 år för att utreda ett mycket stort antal brott. Även om en del av de brotten förvisso begås även av kriminella nätverk finns det inget underlag i utredningen som visar att en sådan avgränsning motsvarar det reella behovet av att använda hemliga tvångsmedel mot brottsmisstänkta barn under 15 år som krävs för att tillåta användningen av hemliga

Prop. 2024/25:175

51

gärningspersonen inte uppnått straffbar ålder. En sådan avgränsning framstår också som väl avvägd med beaktande av motstående intressen.

Säkerhetspolisen anför även att främmande makt på senare tid i allt högre grad använt sig av unga kriminella som utförare av allvarliga brott. I en sådan situation kan det i många fall tänkas att den som utför brottet saknar den avsikt som krävs för att ett brott ska rubriceras som ett terroristbrott. Det är viktigt att täcka in även de fall då det inte går att visa på något uppsåt hos barnet att begå en terroristhandling, och det finns därför ett behov av att kunna använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år vid vissa allmänfarliga brott enligt 13 kap. brottsbalken som kan hota Sveriges säkerhet. En möjlighet att använda hemliga tvångsmedel mot personer under 15 år bör enligt Säkerhetspolisen motsvara samma brott som gäller för respektive hemligt tvångsmedel i dag och gälla under samma förutsättningar. Det handlar dels om sabotage eller grovt sabotage, dels om mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage, om brottet innefattar sabotage.

Regeringen konstaterar att det är fråga om allvarliga brott som kan leda till förödande konsekvenser för den som drabbas av dem och för samhället i stort. Behovet av att använda hemliga tvångsmedel för att utreda sådan brottslighet är i realiteten detsamma som vid terroristbrottslighet. Regeringen delar därför Säkerhetspolisens bedömning i denna del. En sådan avgränsning framstår som väl avvägd med beaktande av motstående intressen.

Bland annat Åklagarmyndigheten och Tullverket anser att de hemliga tvångsmedlen bör få användas även för att utreda vissa ytterligare allvarliga brott inom Polismyndighetens ansvarsområde som har tydlig koppling till kriminella nätverk. Det handlar om grov utpressning, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, grovt övergrepp i rättssak, grovt narkotikabrott, grov narkotikasmuggling och försök, förberedelse och stämpling till brotten som är belagda med straff. Polismyndigheten bekräftar att det finns ett behov av att använda de hemliga tvångsmedlen mot brottsmisstänkta barn under 15 år för att utreda de uppräknade brotten. Även Kammarrätten i Sundsvall och Malmö tingsrätt framhåller att det finns ett sådant behov i förhållande till grov narkotikabrottslighet.

Mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse är, som Åklagarmyndigheten påpekar, mycket allvarliga brott som kan leda till förödande konsekvenser för den som drabbas av brottsligheten. Allvarliga sprängningar är i dag i hög grad förknippade med kriminella nätverk och förekommer ofta i sam- band med kriminella uppgörelser. Sprängningarna som sker inom krimi- nella nätverk utförs inte sällan på allmän plats, vilket medför fara för all- mänheten och bidrar till otrygghet. Antalet sprängningar har också ökat markant under de senaste åren. Även antalet utomstående personer som drabbats av sprängningar har ökat. En avgörande faktor för att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna utreda, eller i bästa fall förhindra, sprängningar är att de får tillgång till information i ett tidigt skede. Det gäller oavsett hur gammal gärningspersonen är. Brandattentat är vidare ett tillvägagångssätt som används som ett alternativ till sprängningar i de kriminella miljöerna.

Regeringen anser därför, till skillnad från utredningen men i likhet med bl.a. Polismyndigheten, Tullverket och Åklagarmyndigheten, att det finns ett behov av att använda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation,

Prop. 2024/25:175

53

samhället. Barn involveras och deltar mycket aktivt i narkotikabrottslig- heten och har centrala roller i den, t.ex. att sköta gatuförsäljningen av narkotika i ett visst område eller att förvara eller transportera narkotika eller kontanter. Barnens del i narkotikabrottsligheten kommer dessutom sällan att betraktas som ett synnerligen grovt brott, med tanke på de mycket höga krav som gäller för en sådan rubricering. Den av utredningen valda avgränsningen är därför alltför begränsande utifrån det konstaterade behovet att använda hemliga tvångsmedel som finns i fråga om narkotika- brottsligheten. I likhet med Kammarrätten i Sundsvall, Malmö tingsrätt, Polismyndigheten, Tullverket och Åklagarmyndigheten anser regeringen att det finns ett behov av att kunna använda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter för att utreda grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling när den misstänkte inte upp- nått straffbar ålder. En sådan avgränsning framstår som väl avvägd med beaktande av motstående intressen.

Sammanfattningsvis gör regeringen i viss utsträckning en annan bedömning än utredningen av i vilka fall det finns ett konkret och påtagligt behov av och i övrigt är motiverat att kunna använda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter för att utreda brott när den skäligen misstänkte inte uppnått straffbar ålder. Det handlar om grov utpressning, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, grovt övergrepp i rättssak, grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling. När det gäller brotten mindre allvarlig mordbrand, mindre allvarlig allmänfarlig ödeläggelse, kapning, sjö- eller luftfartssabotage och flygplatssabotage bör det dock krävas att brottet innefattar sabotage för att hemliga tvångsmedel ska få användas. De nämnda brotten bör ingå i den särskilda brottskatalogen.

Reglerna i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning om när hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter får användas omfattar inte bara fullbordade brott utan även försök, förberedelse och stämpling till de uppräknade brotten, om en sådan gärning är belagd med straff. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att denna ordning bör gälla även i förhållande till barn under 15 år som misstänks för brott. Det gäller även med beaktande av det utökade tillämpningsområde som nu föreslås och av att de osjälvständiga brotten i vissa fall kan ha lägre straffvärden.

En straffvärdeventil för enstaka brott ska införas

En straffvärdeventil innebär att hemliga tvångsmedel kan användas för att utreda ett eller flera brott vars straffvärde eller samlade straffvärde kan antas överstiga en viss nivå. Vid bedömningen av ett brotts straffvärde ska de omständigheter som anges i 29 kap. 1–3 §§ brottsbalken beaktas. Det handlar om den skada, kränkning eller den fara som gärningen inneburit

Prop. 2024/25:175

55

56

Straffvärdeventiler för enstaka brott infördes i rättegångsbalken för mer än 20 år sedan. Det är en ordning som i allt väsentligt har visat sig fungera väl. Straffvärdeventiler för flerfaldig brottslighet infördes så sent som i oktober 2023. Den regleringen ska nu utvärderas av Utredningen om hemliga och preventiva tvångsmedel (Ju 2025:04). Straffvärdeventilerna för flerfaldig brottslighet är en mer komplex reglering än den som gäller för enstaka brott.

I linje med Stockholms tingsrätt anser regeringen att utredningen över- värderar svårigheterna och nackdelarna med att införa straffvärdeventiler. Som uttalats i ett tidigare lagstiftningsärende lär det inte vara någon avgörande skillnad mellan att på ett tidigt stadium bedöma om ett brott ska rubriceras på sådant sätt att en minimistraffregel är uppfylld och att göra en bedömning av brottets straffvärde (jfr prop. 2002/03:74 s. 33). Den omständigheten att straffvärdeventilen ska tillämpas restriktivt har dessutom sin grund i att det är fråga om integritetskänsliga tvångsmedel (se prop. 2002/03:74 s. 35 och 48).

När det gäller frågan om att möjliggöra användning av hemliga tvångs- medel mot barn som inte uppnått straffbar ålder finns det skäl att vara återhållsam. Enligt regeringen är det samtidigt ett mycket viktigt samhällsintresse att de brottsbekämpande myndigheterna med hjälp av effektiva tvångsmedel kan utreda brott som i det enskilda fallet har ett mycket högt straffvärde, oavsett hur gammal gärningspersonen är. Genom en straffvärdeventil behandlas brott som straffvärdemässigt är likvärdiga på samma sätt, trots att straffskalorna fått olika utformning.

Regeringen anser därför, i linje med Polismyndigheten och Stockholms tingsrätt, att det finns ett behov att kunna använda hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter för att utreda ett brott som har ett straffvärde som kan antas överstiga en viss nivå. Den nivån bör korrelera med den minimistraffregel som gäller för att få använda tvångsmedlen, dvs. en nivå på fängelse i fyra år. En sådan avgränsning framstår som väl avvägd med beaktande av motstående intressen. Enligt regeringen finns det däremot inte, med hänsyn till den regleringens komplexitet och de överväganden som krävs, utrymme att inom ramen för detta lagstiftningsärende närmare överväga straffvärdeventiler för flerfaldig brottslighet.

Samma kvalifikationskrav och övriga krav ska gälla vid tillämpningen

Utredningen föreslår att de kvalifikationskrav och övriga krav som gäller vid användning av de hemliga tvångsmedlen mot personer som uppnått straffbar ålder ska gälla även när tvångsmedlen används i en utredning mot barn under 15 år. Regeringen delar den bedömningen.

Det ställningstagandet innebär att den hemliga tvångsmedelsanvänd- ningen i varje enskilt fall ska vara av synnerlig vikt för utredningen och

proportionerlig (se vidare om den proportionalitetsbedömning som ska göras i varje enskilt fall i avsnitt 6.6). Begreppet ”synnerlig vikt för utredningen” inrymmer dels ett kvalitetskrav på de upplysningar som hemliga tvångsmedel kan ge, dels ett krav på att utredningsläget ska vara sådant att det är nödvändigt att använda hemliga tvångsmedel. Upplysningarna får inte inskränka sig till obetydliga detaljer och åtgärden får inte tillåtas om det som kan vinnas är åtkomligt med mindre ingripande metoder. Utredningen ska i princip inte kunna föras framåt med andra medel och det ska finnas skäl att räkna med att användningen av hemliga tvångsmedel, ensamt eller i förening med andra åtgärder, verkligen kan få effekt (jfr t.ex. propositionen om vissa tvångsmedelsfrågor, prop. 1988/89:124 s. 44).

Ställningstagandet innebär även att t.ex. ett tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation endast får avse ett telefonnummer eller en annan adress eller en viss elektronisk kommunikationsutrustning som innehas eller har innehafts av den misstänkte eller annars kan antas ha använts eller komma att användas av den misstänkte eller som det finns synnerlig anledning att anta att den misstänkte har kontaktat eller kommer att kontakta (27 kap. 18 a § tredje stycket och 19 a § tredje stycket rättegångsbalken). Det innebär vidare att ett tillstånd till t.ex. hemlig kameraövervakning som huvudregel ska avse en plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. Endast om det finns särskilda skäl får ett sådant tillstånd knytas till den misstänkte i stället för en viss plats (27 kap. 20 b § andra och tredje stycket rättegångsbalken).

Som Södertälje kommun påpekar finns det vissa bestämmelser som gäller vid verkställigheten av tvångsmedlen som medför att kommunikationsutrustning, i form av t.ex. en surfplatta eller en dator, som tillhandahålls en elev av skolan men som innehas eller används av en elev som misstänks för brott kan avlyssnas och övervakas. Det är dock ingen skillnad i jämförelse med vad som gäller för barn som uppnått straffbar ålder i dag.

Regeringen anser, i linje med Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, att bestämmelserna om när hemliga tvångsmedel ska få användas mot brottsmisstänkta barn under 15 år bör utformas på ett delvis annat sätt än vad utredningen föreslår. Exempelvis bör hänvisningen till 27 kap. rättegångsbalken avse definitionen av varje hemligt tvångsmedel. I och med att hänvisningen tar sikte på definitionen blir det tydligare vilken typ av tillstånd som avses. Dessutom bör kravet på att åtgärden ska vara av synnerlig vikt för utredningen komma till direkt uttryck i bestämmelserna. Det bör också i de föreslagna paragraferna särskilt anges att vissa bestämmelser i rättegångsbalken, om bl.a. vilket telefonnummer eller vilken plats som avlyssning eller övervakning får avse, ska tillämpas även när hemliga tvångsmedel används i en § 31-utredning. Motsvarande lagtekniska ändringar bör även göras i lagen om hemlig dataavläsning för att det ska bli tydligt vilka krav som ska gälla vid tillämpningen.

Prop. 2024/25:175

57

straffvärdet eller för vilka det samlade straffvärdet överstiger fyra års fängelse och vissa särskilt uppräknade brott (27 kap. 20 d § andra stycket rättegångsbalken). Detsamma gäller för hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter (6 § lagen om hemlig dataavläsning).

Hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rums- avlyssningsuppgifter anses vara de hemliga tvångsmedel som innebär störst risk för allvarliga integritetsintrång. Med anledning av tvångsmedlens särskilt ingripande karaktär har det i förarbetena uttalats att det finns starka skäl att vara synnerligen restriktiv vid utformningen av regler för när tvångsmedlen ska få användas (se t.ex. propositionen Hemlig rumsavlyssning, prop. 2005/06:178 s. 51, och prop. 2019/20:64 s. 115). Tvångsmedlen får därför endast användas vid en förundersökning om särskilt allvarliga brott. Till det kommer att återhållsamhet är motiverad när det gäller i vilka fall som de aktuella tvångsmedlen ska få användas mot barn som inte uppnått straffbar ålder (se avsnitt 5.4).

Utredningen föreslår att hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter ska få användas vid utredning om ett brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, inklusive försök, förberedelse och stämpling till sådant brott som är straffbelagd. Därutöver föreslår utredningen en särskild brottskatalog som behandlas nedan.

Den föreslagna femårsgränsen, som vinner stort stöd hos remissinstans- erna, ringar till stor del in de brott där det enligt utredningen finns ett konstaterat behov av att använda hemliga tvångsmedel mot barn som inte uppnått straffbar ålder. Det handlar t.ex. om mord, dråp, synnerligen grov misshandel, grovt rån, grov allmänfarlig ödeläggelse, grov mordbrand, synnerligen grovt narkotikabrott, synnerligen grov narkotikasmuggling, synnerligen grovt vapenbrott, synnerligen grov vapensmuggling, synner- ligen grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor och synnerligen grov smuggling av explosiv vara. En femårsgräns innebär samtidigt en nivåhöjning både i förhållande till när tvångsmedlen får användas i en förundersökning mot personer som uppnått straffbar ålder och i förhållande till vad som föreslås gälla för att använda övriga hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år. Den kraftiga utvidgning av tillämpningsområdet som Polismyndigheten förespråkar tar vare sig hänsyn till det konstaterade behovet eller den återhållsamhet som ska iakttas när det gäller att använda hemlig rumsavlyssning mot barn (jfr avsnitt 5.4).

I likhet med utredningen anser regeringen att de nu aktuella tvångsmedlen som huvudregel ska få användas vid en utredning mot någon som före 15 års ålder skäligen misstänks för ett brott för vilket det inte är förskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år, inklusive försök, förberedelse och stämpling till ett sådant brott som är straffbelagd. En sådan avgränsning framstår som väl avvägd med beaktande av såväl behov och nytta som integritetsaspekter.

Vissa brott ska ingå i en särskild brottskatalog

En femårsgräns innebär samtidigt att ett antal brott för vilka det inte är föreskrivet fängelse i lägst fem år men som ändå är särskilt angelägna att utreda, t.ex. då de utgör ett samhällshot eller frekvent förekommer inom

Prop. 2024/25:175

59

Prop. 2024/25:175

60

ramen för den brottslighet som bedrivs i den gängkriminella miljön, faller utanför tillämpningsområdet. Som utredningen konstaterar handlar det framför allt om människorov, grovt vapenbrott, grov vapensmuggling, grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor, grov smuggling av explosiv vara och terroristbrott, inklusive försök, förberedelse och stämpling till ett sådant brott som är straffbelagd. När det gäller de nämnda brotten finns det ett konkret och påtagligt behov av att kunna använda hemliga tvångsmedel även när den skäligen misstänkte är under 15 år. En sådan avgränsning framstår som väl avvägd med beaktande av motstående intressen. De nämnda brotten bör därför ingå i en särskild brottskatalog. Genom hänvisningen i lagtexten ska det dock förtydligas att mindre allvarligt människorov inte omfattas.

Reglerna i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning om när hemlig rumsavlyssning eller hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter får användas omfattar, som nämns i avsnitt 6.2, inte bara fullbordade brott utan även försök, förberedelse och stämpling till de uppräknade brotten, om en sådan gärning är belagd med straff. Enligt regeringen bör denna ordning gälla även i förhållande till barn under 15 år som misstänks för brott. Det gäller även med beaktande av att de osjälvständiga brotten i vissa fall kan ha lägre straffvärden.

En straffvärdeventil för enstaka brott ska införas

När det gäller frågan om att införa en s.k. straffvärdeventil är det ett mycket viktigt samhällsintresse att de brottsbekämpande myndigheterna med hjälp av effektiva tvångsmedel kan utreda brott som i det enskilda fallet har ett mycket högt straffvärde, oavsett hur gammal gärningspersonen är. Genom en straffvärdeventil behandlas brott som straffvärdemässigt är likvärdiga på samma sätt, trots att straffskalorna fått olika utformning. I linje med Polismyndigheten och Stockholms tingsrätt, och i likhet med bedömningen som görs för övriga tvångsmedel i avsnitt 6.2, anser regeringen att det för att möta ett konkret behov finns skäl att kunna använda hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter för att utreda ett brott vars straffvärde kan antas överstiga en viss nivå. Den nivån bör korrelera med den minimistraffregel som ovan föreslås gälla för att få använda tvångsmedlen, dvs. en nivå på fängelse i fem år. En sådan avgränsning framstår som väl avvägd med beaktande av motstående intressen. Som anförs i avsnitt 6.2 finns det däremot, med hänsyn till den regleringens komplexitet och de ytterligare överväganden som krävs, inte utrymme att nu närmare överväga straffvärdeventiler för flerfaldig brottslighet.

Samma kvalifikationskrav och övriga krav ska gälla vid tillämpningen

Utredningen föreslår att de kvalifikationskrav och övriga krav som gäller vid användning av hemlig rumsavlyssning och hemlig dataavläsning som gäller rumsavlyssningsuppgifter mot personer som uppnått straffbar ålder ska gälla även när tvångsmedlen används mot barn under 15 år. Regeringen delar den bedömningen.

Det ställningstagandet innebär att tvångsmedelsanvändningen i varje enskilt fall ska vara av synnerlig vikt för utredningen och proportionerlig (se vidare om den proportionalitetsbedömning som ska göras i varje enskilt

avsändare och mottagare av illegala varor, t.ex. sprängmedel eller andra explosiva varor, eller delar till ett 3D-vapen.

Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten anser att det finns ett behov av att kunna använda postkontroll mot brottsmisstänkta barn under

15år inom Polismyndighetens ansvarsområde, främst i fråga om brott som innefattar narkotika, vapen och sprängämnen samt smuggling av dessa varor. Enligt Polismyndigheten kan det i vissa fall finnas ett behov av postkontroll även i andra utredningar, främst sådana utredningar som gäller förberedelse till grövre brott vid vilka hjälpmedel kan skickas i postflödet, vilket enligt Polismyndigheten talar för att tillåta postkontroll vid utredningar om brott med minimistraff om ett års fängelse samt vid försök, förberedelse och stämpling till sådana brott. Brott som då skulle omfattas är t.ex. olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång och grovt olaga hot. Kammarrätten i Sundsvall anser att tillämpningsområdet för postkontroll bör motsvara det som gäller för t.ex. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

Som konstateras i bl.a. avsnitt 6.1 deltar barn i stor omfattning i narkotikabrottslighet och brottslighet som innebär hantering av vapen och sprängämnen. Det finns dessutom en överhängande risk att detta kommer att ske i än större omfattning om postkontroll inte får användas mot barn under 15 år. De kriminella aktörerna är nämligen fullt medvetna om vilka möjligheter myndigheterna har för att inhämta information och anpassar sitt agerande därefter. De personer som verkar i kriminella kretsar är mycket anpassningsbara och deras beteendemönster ändras snabbt. Därut- över framhåller Polismyndigheten att gränsen mellan myndighetens och Säkerhetspolisens verksamhetsområden blir alltmer otydlig. Det finns därför ett behov av en heltäckande reglering så att de kriminella aktörerna inte kan undvika tvångsmedelsanvändning. En flexibilitet i regleringen är också nödvändig så att valet av tvångsmedel kan anpassas utifrån omständigheterna i en viss given situation, t.ex. med hänsyn till brottsupp- lägget i det enskilda fallet eller hur de kriminella aktörerna väljer att kommunicera.

Regeringen delar mot denna bakgrund Kammarrätten i Sundsvalls, Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och Åklagarmyndighetens uppfatt- ning att det finns ett konkret och påtagligt behov av att använda post- kontroll i större omfattning än vad utredningen föreslår. Det finns inte skäl att göra en åtskillnad mellan Säkerhetspolisens och Polismyndighetens verksamheter i detta avseende. Det är inte aktuellt att tillåta postkontroll i så stor omfattning som Polismyndigheten förespråkar (jfr avsnitt 6.2). Som Kammarrätten i Sundsvall anför är en lämplig avgränsning av tillämp- ningsområdet i stället den som föreslås gälla för hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning och hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter. En sådan avgränsning framstår, vid en samlad bedömning, som väl avvägd med beaktande av såväl behov och nytta som integritetsaspekter och motstående intressen.

De närmare förutsättningarna för postkontroll

För att postkontroll ska kunna användas med stöd av 27 kap. 9 § rätte- gångsbalken krävs att försändelsen kan tas i beslag, dvs. att förutsättning-

Prop. 2024/25:175

63

64

Utredningen föreslår vidare att postkontroll enligt förslaget ska tillämpas när försändelsen skickas från någon som inte uppnått straffbar ålder. Kravet i 27 kap. 3 och 9 §§ rättegångsbalken på att en försändelse ska kunna tas i beslag hos mottagaren som en förutsättning för postkontroll innebär att åldern på avsändaren saknar betydelse. Att som utredningen föreslår reglera avsändarens ålder i motsvarande bestämmelse i LUL framstår därför som udda. Det är också oklart vad en sådan reglering skulle innebära, både för regleringen i LUL och regleringen i rättegångsbalken.

Regeringen anser därför att det av bestämmelserna bör framgå att tillämparen måste förhålla sig till innehållet i 36 § LUL som reglerar när beslag får ske hos ett barn under 15 år. De bör inte heller uppställas något krav på avsändarens ålder. Bestämmelserna om postkontroll föreslås även få en annan redaktionell och språklig utformning.

6.5Vissa processuella regler och rättssäkerhetsgarantier

Regeringens förslag: De processuella regler och rättssäkerhets- garantier som gäller när hemliga tvångsmedel används i en förunder- sökning mot en person som uppnått straffbar ålder ska gälla även när sådana tvångsmedel används i en utredning mot ett barn under 15 år som misstänks för brott.

Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan redaktionell och språklig utformning av bestämmelserna.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det, bl.a. Botkyrka kommun, Förvaltnings- rätten i Malmö, Göteborgs tingsrätt, Integritetsskyddsmyndigheten, Kust- bevakningen, Lycksele kommun, Malmö tingsrätt, Sollentuna kommun, Säkerhetspolisen och Umeå tingsrätt. Justitiekanslern anser att det är en fördel att förslagen hakar i redan befintlig reglering för personer som upp- nått straffbar ålder så att samma rättssäkerhetsgarantier gäller när hemliga tvångsmedel används mot barn under 15 år. Polismyndigheten är positiv till att åklagare ges samma möjlighet till interimistiska beslut när hemliga tvångsmedel riktas mot barn under 15 år. Stockholms tingsrätt saknar över- väganden om en begränsning av avlyssning av samtal och annan

kommunikation mellan barnet och barnets föräldrar. Åklagarmyndigheten anser att utredningen inte analyserat barnets insynsrätt i en § 31-utredning och dess konsekvenser i förhållande till att den enskilde ska underrättas om att hemliga tvångsmedel använts. Göteborgs tingsrätt anser att det finns tillämpningssvårigheter med den föreslagna regleringen och att det finns ett stort behov av en övergripande översyn av regleringen om hemliga tvångsmedel. Svenska kyrkan ser allvarliga utmaningar i använd- ningen av hemliga tvångsmedel mot barn och önskar en tydligare redovisning av hur information ska hanteras, delas och förvaras. Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum) anser att det bör tydliggöras att offentliga ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år bör ha särskild kompetens i frågor som rör barn. Diskrimineringsombudsmannen (DO) vill att diskriminerings- lagens (2008:567) räckvidd utvidgas så att DO kan inleda tillsyn av de verksamheter som omfattas av förslagen.

Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att de processuella bestämmelser och rättssäkerhetsgarantier i 27 kap. rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning som gäller när hemliga tvångsmedel används i en förundersökning mot personer som uppnått straffbar ålder ska gälla även när tvångsmedlen används i en utredning mot brottsmisstänkta barn under 15 år. Det handlar bl.a. om bestämmelser om

–tillståndsprövningen och interimistiska beslut,

–förbud mot avlyssning, övervakning eller avläsning,

–överskottsinformation,

–upptagningar och uppteckningar från hemliga tvångsmedel,

–tekniska hjälpmedel och andra verkställighetsfrågor,

–tillträdestillstånd,

–offentliga ombud,

–underrättelse till enskild,

–behörig domstol, och

–dokumentation.

Utredningens förslag vinner starkt stöd hos remissinstanserna. Som Justitiekanslern påpekar är det en fördel att den processuella regleringen hakar i den befintliga ordning som gäller när hemliga tvångsmedel används mot personer som uppnått straffbar ålder. Det blir på så sätt enkelt för tillämparen att hantera tvångsmedelsärenden mot barn som inte uppnått straffbar ålder, samtidigt som samma robusta rättssäkerhetsgarantier kommer att gälla.

Svenska kyrkan önskar en tydligare redovisning av hur information från hemliga tvångsmedel ska hanteras, delas och förvaras. Ställningstagandet att samma processuella bestämmelser och rättssäkerhetsgarantier ska gälla vid användning av hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år som mot personer som uppnått straffbar ålder innebär, utöver att tillstånds- prövningen som huvudregel ska ske i domstol i närvaro av ett offentligt ombud som bevakar enskildas integritetsintressen, bl.a. att samma förbud mot avlyssning och övervakning ska gälla och att uppgifter från hemliga tvångsmedel ska hanteras på samma sätt som för personer som uppnått straffbar ålder. Som exempel kan nämnas att ett barns samtal med den som är präst inom ett trossamfund eller med den som i ett sådant samfund har

Prop. 2024/25:175

65

straffmyndig person har i en förundersökning (se prop. 2022/23:78 s. 23). Det innebär att barnet, sedan förhör har hållits, har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som förekommit vid utredningen med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). När utredningen har slutförts, dvs. när undersökningsledaren har avslutat den utredning som han eller hon anser är nödvändig, har barnet rätt att ta del av det som har förekommit vid utredningen med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 och 3 a §§ offentlighets- och sekretesslagen. Barnet har vid denna tidpunkt även rätt att begära att utredningen kompletteras (se prop. 2022/23:78 s. 70).

Tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet bedrivs av både JO och Justitiekanslern. De bevakar t.ex. att regeringsformens krav på saklighet följs vid myndighetsutövning. Vidare bedriver Säker- hets- och integritetsskyddsnämnden tillsyn över de brottsbekämpande myndigheternas användning av hemliga tvångsmedel. DO lyfter frågan om att diskrimineringslagens räckvidd bör utvidgas så att DO kan inleda tillsyn av de verksamheter som omfattas av förslagen. Den frågan kan dock inte hanteras inom ramen för det här lagstiftningsärendet.

Regeringen har förståelse för Göteborgs tingsrätts synpunkter om att det kan uppkomma svårigheter vid tillämpningen av regleringen, bl.a. till följd av att hemliga tvångsmedel regleras i flera lagar och de hänvisningar som finns. Av den anledningen har regeringen nyligen tillsatt en utredning som bl.a. ska göra en rättslig och systematisk översyn av reglerna om hemliga och preventiva tvångsmedel med målsättningen att åstadkomma en effektiv och tydlig reglering (dir. 2025:12).

Sammantaget delar regeringen utredningens bedömning om att de processuella bestämmelser och rättssäkerhetsgarantier som tillämpas i en förundersökning mot en skäligen misstänkt person som uppnått straffbar ålder ska gälla när hemliga tvångsmedel används i en § 31-utredning mot barn under 15 år. Det behöver dock framgå att tvångsmedelsanvändningen sker inom ramen för en § 31-utredning och inte en förundersökning. Bestämmelserna i rättegångsbalken och lagen om hemlig dataavläsning som avser en förundersökning är inte direkt tillämpliga på förfarandet. Det krävs därför att det i LUL särskilt anges att vissa bestämmelser i rättegångsbalken om hemliga tvångsmedel ska gälla även när sådana tvångsmedel används i en § 31-utredning. Vidare krävs det vissa förtydliganden i de nya paragraferna i lagen om hemlig dataavläsning som klargör bl.a. att bestämmelserna om hemlig dataavläsning i en förundersökning ska tillämpas. Det som i bestämmelserna anges om förundersökning och åtal ska då gälla för utredning och bevistalan. Till följd av förslagen krävs också att det görs en följdändring i 38 b § LUL.

Prop. 2024/25:175

67

familjeliv. En möjlighet att använda hemliga tvångsmedel i en utredning mot barn under 15 år som misstänks för allvarliga brott innebär en ökad risk för intrång i enskildas personliga integritet eftersom det blir möjligt att använda tvångsmedlen mot en vidare krets av personer. Fler personer kommer alltså att kunna bli föremål för tvångsmedlen. Med ett utökat tillämpningsområde följer också en risk att fler utomstående, som inte själva är delaktiga i någon brottslighet, kan komma att utsättas för integritetsintrång genom att de t.ex. kommunicerar med den som är föremål för tvångsmedel. Dessa personer kan också förväntas vara något yngre än i dag med tanke på att tvångsmedlen nu föreslås få riktas mot barn under 15 år.

Samtidigt kan det integritetsintrång som ett tillstånd till ett visst hemligt tvångsmedel ger upphov till i det enskilda fallet variera beroende bl.a. på hur beslutet och verkställigheten utformas. Hur stort integritetsintrånget i realiteten blir beror alltså på var verkställigheten sker, hur länge den pågår och under vilka villkor i övrigt tvångsmedlet verkställs. En rumsavlyssning kan t.ex. vara begränsad till ett kortare samtal utomhus på offentlig plats mellan två personer, där samtalet på goda grunder kan förutsättas beröra enbart brottslig verksamhet, men den kan också innebära en mer långvarig avlyssning av en enskild person i dennes hem. Under vilka förhållanden tvångsmedlet verkställs får genomslag vid den bedömning av proportionaliteten som ska göras i varje enskilt fall där tvångsmedel kan komma i fråga.

Enligt regeringen är ändamålet med den inskränkning av rätten till skydd för privat- och familjeliv som de föreslagna åtgärderna innebär godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Flera remissinstanser, bl.a. Internetstiftelsen och Sveriges advokatsamfund, ifrågasätter dock att förslagen är proportionerliga. För att en inskränkning ska vara tillåten krävs att den inte går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har motiverat den, eller med andra ord att den är proportionerlig. Regleringen behöver därför ha ett tillämpningsområde och en omfattning som är väl avvägd och ändamålsenlig.

Som beskrivs i avsnitt 6.1 finns det ett konkret och påtagligt behov av att kunna använda hemliga tvångsmedel i utredningar mot barn under 15 år som misstänks för allvarliga brott, och tvångsmedlen kan förväntas vara effektiva åtgärder för att utreda sådana brott. När det gäller det föreslagna tillämpningsområdet för de hemliga tvångsmedlen är det, trots att en viss utvidgning skett i förhållande till utredningens förslag, begränsat till den allvarligaste brottsligheten som typiskt sett innebär mycket stora integritetsförluster för de personer som drabbas av den.

Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att staten har en skyldighet att skydda enskilda mot intrång i integriteten från andra enskilda och det gäller oavsett hur gammal gärningspersonen är. Det kan i det avseendet handla om att se till att det finns effektiva verktyg för att utreda allvarliga brott. Som många remissinstanser konstaterar begår barn ofta brott mot andra barn, och det finns därmed en betydande risk att även barn drabbas hårt av sådana integritetsintrång som allvarliga brott innebär. Staten har även en skyldighet att skydda barn mot alla former av utnyttjande som kan skada barnet. Som bl.a. Åklagarmyndigheten pekar på innebär förslagen att incitamenten till att involvera barn i allvarlig brottslighet kan minska. En möjlighet att använda hemliga tvångsmedel mot barn under 15 år

Prop. 2024/25:175

69

Prop. 2024/25:175

74

Det finns ett behov av att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år

Preventiva tvångsmedel används i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet. Med underrättelseverksamhet avses insamling, bearbetning och analys av information som senare kan ha betydelse för att förhindra eller utreda brott. Som utredningen framhåller råder det ingen tvekan om att de brottsbekämpande myndigheterna i dag har större behov än tidigare av att kunna samla mer generell information om vilken brottslighet som förekommer och om förändringar av brottsligheten. Sådan information behövs för att myndigheterna ska kunna analysera vilka åtgärder som kan antas vara effektiva för att begränsa brottsligheten. Det kan vara information om nya samhällsföreteelser som kan ge upphov till brott, nya eller förändrade sätt att begå brott och nya hot mot samhället i allmänhet. Myndigheterna behöver även samla information om vilka personer som kan antas engagera sig i brottslighet av olika slag och om deras personliga och ekonomiska förutsättningar.

Reglerna om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i inhämtningslagen och hemlig dataavläsning i inhämtningslagsfallen syftar till att i underrättelseverksamhet möjliggöra insamling av information om t.ex. kontakter samt kontakt- och rörelsemönster i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt angivna brott. Reglerna om preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen och hemlig dataavläsning i preventivlagsfallen syftar till att tillgodose de brottsbekämpande myndigheternas behov av att i underrättelseverksamhet inhämta information om ett brottsligt förfarande i ett skede som ligger nära punkten för när en förundersökning om ett visst brott kan inledas. I en förundersökning behövs den informationen för att utreda brott och i underrättelseverksamheten för att förhindra brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt allvarliga brott. I de fall preventiva tvångsmedel används är det inte sällan fråga om ett slags förberedelse till brott där det saknas ett tillräckligt konkret underlag som ger stöd för antagandet att en stämplings- eller förberedelsegärning enligt brottsbalken har begåtts. Det finns alltså betydande likheter med förundersökningar om dessa förstadier till brott, som ofta har brottspreventiva inslag. Behovet av att använda tvångsmedel för att få tillgång till information är därför i dessa situationer i hög grad jämförbart.

De senaste årens brotts-, teknik- och samhällsutveckling, som beskrivs mer utförligt i avsnitt 4.1, 4.2 och 6.1, har ritat om kartan väsentligt för hur de brottsbekämpande myndigheterna behöver bedriva sitt arbete. Utvecklingen ställer också nya krav på de brottsbekämpande myndigheternas metoder och tillvägagångssätt för att komma åt den allvarliga och hänsynslösa brottslighet som förekommer inom t.ex. kriminella nätverk, inte minst när det gäller att arbeta preventivt (jfr prop. 2022/23:126 s. 69). Inom Säkerhetspolisen har underrättelsearbetet länge haft en central roll, men med anledning av bl.a. det omfattande skjutvapenvåldet och sprängningarna har underrättelsearbetet fått en mer framträdande roll även inom Polismyndighetens och Tullverkets verksamheter. Behovet av att använda tvångsmedel i brottspreventivt syfte har därmed ökat och är också avsevärt större än tidigare (jfr prop. 2023/24:117 s. 82–84). Därtill kommer att det i dag finns tydliga tecken

på att hoten från främmande makt, terrorism, våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet går in i varandra, vilket ställer ytterligare krav på de brottsbekämpande myndigheternas underrättelsearbete.

Den allvarliga brottsligheten med koppling till kriminella nätverk tränger allt lägre ner i åldrarna. En ökning av sådan brottslighet har även skett bland barn som inte uppnått straffbar ålder. Barn deltar i dag aktivt och innehar centrala roller vid genomförandet av mycket allvarliga brott samt tilldelas inte sällan uppgifter i ett större brottsupplägg. Barn återfinns både i utförar- och anstiftarleden. De brottsbekämpande myndigheterna anger i utredningen att barn som inte uppnått straffbar ålder involveras i samma typ av brottslighet som barn som har fyllt 15 år samt att de förekommer frekvent i den underrättelseinformation som samlas in av myndigheterna. Det konstateras även att allt fler barn under 15 år radikaliseras och rekryteras inom våldsbejakande extremism och att det finns exempel på att barn i den åldern uttryckt en vilja att begå terrordåd. Säkerhetspolisen ser också att unga kriminella anlitas av främmande makt för att utföra allvarliga dåd i Sverige.

Lagrådet ställer sig i viss mån tveksamt till om omfattningen och styrkan av Polismyndighetens och Tullverkets behov är tillräckligt belagt för att motivera att preventivlagen och lagen om hemlig dataavläsning i preventivlagsfallen ska få användas mot barn under 15 år inom myndigheternas underrättelseverksamhet.

Polismyndigheten, vars bild delvis bekräftas av Åklagarmyndigheten, framhåller emellertid att det finns ett konkret och påtagligt behov av att kunna använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år och lämnar ett antal exempel på sådana situationer. Enligt myndigheten visar exemplen att det krävs betydligt större befogenheter i detta avseende än vad utredningen föreslår för att på ett effektivt sätt kunna bekämpa den mycket allvarliga brottslighet som förekommer i stor utsträckning och som inte sällan involverar barn under 15 år. De samhälleliga konsekvenserna av den senaste tidens brottslighet påminner om konsekvenserna av terroristbrottslighet och även Polismyndigheten behöver ha effektiva verktyg. Det är ur ett polisiärt och samhälleligt perspektiv av klart större värde att redan baserat på underrättelsearbete kunna förhindra att allvarliga brott kommer till stånd än att senare kunna utreda fullbordade brott. Vidare är det av klart större värde att kunna avbryta en ung persons inträde i brottslig verksamhet än att vid ett fullbordat brott kunna lagföra denna. Åklagarmyndigheten framhåller vidare att Polismyndigheten i allt större omfattning har fått samma behov som Säkerhetspolisen genom den omfattande användning av skjutvapenvåld och sprängmedel som sker i den gängkriminella miljön. Även Tullverket, som ser ett ökat ärendeinflöde av brott där den misstänkte är under 15 år, påpekar att möjligheten att ingripa mot ett allvarligt brott innan det är begånget är av särskild vikt när det är barn som är inblandade i brottsplaneringen för att kunna förhindra att barn dras in i allvarlig brottslighet och kriminella nätverk.

Därtill bör även beaktas att för de potentiella brottsoffren är det av avgörande betydelse att de brottsbekämpande myndigheterna har rätt verk- tyg för att förhindra att de utsätts för allvarliga brott. Till skillnad från bl.a. Sveriges advokatsamfund delar regeringen, mot denna bakgrund, de brottsbekämpande myndigheternas bedömning att det finns ett konkret och påtagligt behov av att tidigt kunna ingripa mot barn under 15 år som står i

Prop. 2024/25:175

75

Prop. 2024/25:175

78

terroristbrottslagen. Utredningen föreslår en annan redaktionell och språklig utformning av bestämmelserna.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det, bl.a. Barnombudsmannen, Brottsoffermyndigheten, Brottsförebyggande rådet (Brå), Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs kommun, Justitiekanslern, Lycksele kommun, Malmö tingsrätt, Nacka kommun, Post- och telestyrelsen, Skatteverket, Sollentuna kommun, Stockholms tingsrätt, Tullverket, Trelleborgs kommun och Åklagarmyndigheten. Integritetsskyddsmyndigheten och Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden anser att utredningens förslag är väl avgränsat i fråga om vilka brott som ska kunna föranleda användning av tvångsmedlen. Integritetsskyddsmyndigheten ser en risk med att tillämpningsområdet kan komma att utökas till följd av den översyn av straffskalorna som pågår och menar att det bör övervägas att använda särskilda brottskataloger för att avgränsa tillämpningsområdet.

Säkerhetspolisen anser att tillämpningsområdet även bör omfatta brott enligt 13 kap. brottsbalken som syftar till att framkalla fara för Sverige eller att allvarligt hota eller skada centrala samhällsfunktioner. Polismyndigheten anser att kraven enligt förslaget är för högt ställda och att de i första hand borde motsvara de som gäller för personer som uppnått straffbar ålder. I andra hand anser Polismyndigheten att gränsen bör sättas vid brottslig verksamhet innefattande brott med ett minimistraff om två års fängelse, och i vart fall inte högre än fyra års fängelse.

Ett antal remissinstanser avstyrker förslaget helt, bl.a. Fryshuset, Lin- köpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum), Riksdagens ombudsmän (JO), Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen), Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund. Huvudinvändningarna mot förslaget är att behovet inte är tillräckligt utrett, att det är tveksamt vilken nytta förslaget kommer att medföra och att åtgärderna inte är proportion- erliga. Internetstiftelsen påpekar att det går att dra långtgående slutsatser om den enskildes privatliv utifrån de uppgifter som inhämtas och att förfarandet enligt inhämtningslagen inte omgärdas av lika starka rätts- säkerhetsgarantier som gäller för tvångsmedelsbeslut enligt preventiv- lagen och lagen om hemlig dataavläsning.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningsområdet ska svara mot det konstaterade behovet

Regleringen i inhämtningslagen innebär att myndigheterna kan hämta in uppgifter om meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits (1 §). Innehållet i meddelanden får däremot inte hämtas in. I lagen uppställs bl.a. krav på att åtgärden ska vara av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller som anges i en särskild brottskatalog (2 och 2 a §§). I inhämtningslagsfallen får hemlig dataavläsning beviljas avseende kommunikationsövervaknings- eller platsuppgifter om det är av synnerlig vikt för att förebygga, förhindra eller

upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i inhämtningslagen (10 § lagen om hemlig dataavläsning).

Som konstateras i avsnitt 7.1 finns det ett konkret och påtagligt behov av att använda inhämtning av uppgifter enligt inhämtningslagen och hemlig dataavläsning som gäller motsvarande uppgifter mot barn som inte uppnått straffbar ålder för att förebygga, förhindra och upptäcka allvarliga brott inom såväl Säkerhetspolisens som Polismyndighetens och Tullverkets ansvarsområden. Användningen av sådana tvångsmedel kan också förväntas medföra en reell nytta för och vara effektiv i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

För att ringa in det område där behovet av inhämtning och hemlig dataavläsning som gäller motsvarande uppgifter är som störst föreslår utredningen att användningen av dessa tvångsmedel mot barn under 15 år knyts till straffskalans nedre gräns kompletterat med en brottskatalog. Integritetsskyddsmyndigheten föreslår att samtliga brott som omfattas av tillämpningsområdet ska anges i en brottskatalog. Av de skäl som anges i avsnitt 6.2 anser regeringen inte att det finns anledning att utforma regleringen på det sättet.

När det gäller straffskalans nedre gräns anser utredningen att en naturlig utgångspunkt är att använda samma gräns som gäller för de brott där det finns en presumtion för att åklagaren ska väcka bevistalan enligt 38 § LUL, dvs. brott för vilka det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fem år. En sådan avgränsning av tillämpningsområdet skulle leda till att aktuella tvångsmedel bara kan användas mot barn under 15 år vid misstanke om de allra allvarligaste brotten.

Polismyndigheten anser i första hand att kraven bör vara desamma som för personer som uppnått straffbar ålder eftersom en sådan ordning gör regleringen lättare att tillämpa och då samhällsintresset av att förebygga, förhindra och upptäcka allvarlig brottslighet är lika starkt oavsett de potentiella gärningspersonernas ålder. För det fall att andra regler ändå ska gälla för barn under 15 år anser myndigheten att den nedre gränsen bör sättas vid brott med ett minimistraff om två års fängelse, vilket skulle möjliggöra inhämtning av uppgifter vid exempelvis grovt narkotikabrott, grov utpressning, mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, grovt övergrepp i rättssak och grov narkotikasmuggling, alltså brott som ofta begås inom ramen för grov organiserad brottslighet. I vart fall anser Polismyndigheten att kravet inte bör sättas högre än brott med ett minimistraff om fyra års fängelse, vilket skulle innebära att människorov, grovt vapenbrott, grov vapensmuggling samt grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor skulle omfattas av tillämpningsområdet.

Säkerhetspolisen påpekar att det är viktigt att även täcka in samtliga de fall då det inte går att visa på något uppsåt hos barnet att begå en terroristhandling och att det därför finns behov av att kunna använda inhämtningslagen vid brott som kan hota Sveriges säkerhet enligt 13 kap. brottsbalken, bl.a. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och sabotage.

Barnombudsmannen anser att regelverket, som utredningen föreslår, bör ges ett begränsat tillämpningsområde och bör utformas med beaktande av försiktighetsprincipen.

Som anförs i avsnitt 5.4 bör tillämpningsområdet för de preventiva tvångsmedlen vara mer begränsat än när motsvarande tvångsmedel används för att utreda brott. Till det kommer att återhållsamhet är

Prop. 2024/25:175

79

80

När det gäller Polismyndighetens synpunkt om att inhämtning bör få användas i samma utsträckning som mot vuxna kan konstateras att det skulle innebära att det blir möjligt att använda inhämtning mot barn under 15 år i fråga om ett mycket stort antal brott. Även om en del av de brotten förvisso begås även av kriminella nätverk finns det inget underlag i utredningen som visar att en sådan avgränsning motsvarar det reella behovet av att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år som krävs för att tillåta användningen.

Vid en avvägning mellan å ena sidan de särskilda hänsyn som ska tas när hemliga tvångsmedel används mot barn under 15 år i preventivt syfte och, å andra sidan, de brottsutredande myndigheternas behov av att använda inhämtning enligt inhämtningslagen och hemlig dataavläsning som gäller motsvarande uppgifter bedömer regeringen att den nedre gränsen för när sådana tvångsmedel bör få användas bör sättas vid brottslig verksamhet som innefattar brott med fyra års fängelse som minimistraff. En sådan avgränsning skulle innebära att tillämpningsområdet, utöver vad utredningen föreslår, även omfattar bl.a. följande brott som är vanligt förekommande inom kriminella nätverk: människorov, grovt vapenbrott, grov vapensmuggling, grov smuggling av explosiv vara och grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor. En sådan gräns motsvarar också vad Utredningen om skärpta regler för unga lagöverträdare föreslår som ny gräns för när det ska finnas en presumtion för att åklagaren ska väcka bevistalan (se betänkandet Straffbarhetsåldern, SOU 2025:11 s. 258 och 259).

Som utredningen konstaterar finns det ett tydligt behov av att kunna använda inhämtning enligt inhämtningslagen och hemlig dataavläsning som gäller motsvarande uppgifter vid vissa brott enligt terroristbrotts- lagen. Terroristbrott är brott av särskilt allvarlig karaktär, eftersom de leder till allvarliga konsekvenser och stor otrygghet i samhället. Det är därför av särskild vikt att den typen av brott effektivt kan förebyggas, förhindras och upptäckas. Som Säkerhetspolisen påpekar är det lika viktigt att kunna förebygga dessa brott i situationer där det inte med tillräcklig styrka går att visa på ett överskjutande uppsåt att begå en terroristhandling. Det finns därför skäl att som myndigheten föreslår även inkludera de brott enligt 13 kap. brottsbalken som i dag omfattas av 2 § inhämtningslagen, vilket också motsvarar vad som föreslås i avsnitt 6.2 och 6.4.

Trots brottens allvarliga karaktär uppgår minimistraffen för merparten av brotten enligt terroristbrottslagen och 13 kap. brottsbalken inte till fyra års fängelse. De brott mot terroristbrottslagen som anges i 2 § första stycket 7 inhämtningslagen samt deltagande i terroristorganisation, grovt brott, sabotage och grovt sabotage samt allmänfarlig ödeläggelse, mordbrand, kapning, sjö- eller luftfartssabotage eller flygplatssabotage, om brottet innefattar sabotage, bör därför tas upp i en särskild brottskatalog.

Samma kvalifikationskrav och övriga krav ska gälla vid tillämpningen

De uppgifter som i dag kan hämtas in enligt inhämtningslagen är uppgifter om meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller

har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, eller i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits (1 § första stycket).

Förslaget ska möjliggöra inhämtning mot någon som inte har fyllt 15 år. Som utredningen konstaterar riktar sig regleringen i inhämtningslagen inte mot en viss person utan knyts till viss elektronisk utrustning, ett telefonnummer eller en annan adress. Motsvarande reglering i lagen om hemlig dataavläsning knyts till ett avläsningsbart informationssystem. Förslagets tillämpningsområde i fråga om ålder bör därför anges genom att regleringen knyts till barnets innehav eller användning av utrustningen, telefonnumret, adressen eller det avläsningsbara informationssystemet (jfr t.ex. 27 kap. 19 a § tredje stycket rättegångsbalken). Begreppen syftar på barnets faktiska tillgång till telefonnumret, adressen, den elektroniska kommunikationsutrustningen eller det avläsningsbara informations- systemet.

Bland de uppgifter som kan hämtas in enligt befintliga regler i inhämtningslagen kan konstateras att uppgifter om vilka elektroniska kommunikationsutrustningar som har funnits inom ett visst geografiskt område, enligt 1 § första stycket 2, inte i förväg kan knytas till ett barn som inte har fyllt 15 år. Denna kategori av uppgifter bör därför inte omfattas av förslaget. Förslaget bör däremot omfatta uppgifter om meddelanden som i ett elektroniskt kommunikationsnät överförs eller har överförts till eller från ett telefonnummer eller annan adress, eller i vilket geografiskt område en viss elektronisk kommunikationsutrustning finns eller har funnits, enligt 1 § första stycket 1 och 3. Regeringen anser, till skillnad från utredningen, att avgränsningen till dessa uppgiftstyper bör komma till uttryck direkt i den föreslagna bestämmelsen. Angående de uppgifter som föreslås få inhämtas, se närmare propositionen De brottsbekämpande myndigheternas tillgång till uppgifter om elektronisk kommunikation, (prop. 2011/12:55 s. 120, 128 och 129) och prop. 2023/24:117 (s. 202). Möjligheten till hemlig dataavläsning i inhämtningslagsfallen är redan i dag begränsad till uppgifter motsvarande de som föreslås få hämtas in enligt inhämtningslagen och någon ytterligare avgränsning behövs därför inte för barn som inte har fyllt 15 år (se 1 och 10 §§ lagen om hemlig dataavläsning).

I inhämtningslagen finns grundläggande kvalifikationskrav och ändamål som begränsar i vilka situationer åtgärder enligt lagen får användas. Det anges bl.a. att åtgärden ska vara av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet av visst slag och att åtgärden ska vara proportionerlig (2 § inhämtningslagen). För hemlig dataavläsning i inhämtningslagsfallen krävs att åtgärden är av synnerlig vikt (10 § lagen om hemlig dataavläsning).

Regeringen anser att det även när det gäller barn under 15 år bör uppställas ett krav på att åtgärden ska vara av särskild vikt för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet för inhämtning enligt inhämtningslagen. Vidare bör det uppställas ett krav motsvarande det i 2 § andra stycket inhämtningslagen om att uppgifter bara får hämtas in om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som åtgärden riktar sig mot eller för något annat motstående intresse. När det gäller hemlig dataavläsning bör kravet på att

Prop. 2024/25:175

81

verksamhet. En möjlighet att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år innebär också en ökad risk för intrång i enskildas personliga integritet eftersom det innebär att tvångsmedlen kan användas mot en vidare krets av personer. Fler personer kommer alltså att kunna bli föremål för tvångsmedlen. Med ett utökat tillämpningsområde följer också en risk för att fler utomstående, som inte själva är delaktiga i någon brottslighet, kan komma att utsättas för integritetsintrång genom att de t.ex. kommunicerar med den som är föremål för tvångsmedel. Dessa personer kan också förväntas vara yngre än i dag med tanke på att tvångsmedlen nu föreslås få riktas mot barn under 15 år.

Som konstateras i avsnitt 6.6 bedöms ändamålet med den inskränkning av rätten till skydd för privat- och familjeliv som de föreslagna åtgärderna innebär vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle. För att en inskränkning ska vara tillåten krävs därutöver att den inte går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har motiverat den, eller med andra ord att den är proportionerlig. Regleringen behöver därför ha ett tillämpningsområde och en omfattning som är väl avvägd och ändamålsenlig.

Det finns ett påtagligt behov av att kunna använda möjligheterna till inhämtning enligt inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning mot barn under 15 år. Sådana åtgärder kan förväntas utgöra effektiva åtgärder för att förebygga, förhindra och upptäcka allvarlig brottslighet. Bestämmelserna begränsas också så att åtgärderna blir aktuella endast vid de allra allvarligaste brotten och vissa brott som är vanligt förekommande i arbetet med kontraterrorism.

Det är i sammanhanget viktigt att framhålla att staten har en skyldighet att skydda enskilda mot intrång i integriteten från andra enskilda. Som anges i bl.a. avsnitt 4.3 bör det också framhållas att det ligger i barns intresse att hindras från att utnyttjas till att begå allvarliga brott. Barn som begår allvarliga brott med koppling till kriminella nätverk riskerar exempelvis att själva utsättas för våld. Det är svårt för barn som har trätt in i kriminella nätverk att ta sig ur dem.

Regeringen föreslår att de kvalifikationskrav som gäller enligt inhämtningslagen och lagen om hemlig dataavläsning i dag ska gälla även när åtgärder riktas mot barn under 15 år. I varje enskilt fall där användning av preventiva tvångsmedel kommer i fråga ska en proportionalitets- bedömning göras. Det ska dessutom alltid prövas om åtgärden är förenlig med de rättigheter som tillförsäkras ett barn enligt barnkonventionen (se avsnitt 6.6).

Sammanfattningsvis innebär den nu föreslagna regleringen att förutsättningarna för att använda nu aktuella tvångsmedel mot barn under 15 år kommer att tydligt framgå av lag, begränsas till det område där ett tydligt behov och förväntad effektivitet kan konstateras och omgärdas av rättssäkerhetsgarantier. Tvångsmedelsanvändningen syftar till att förebygga, förhindra och upptäcka viss särskilt allvarlig brottslighet, som i sig kan innebära betydande integritetsintrång för andra personer. Intresset av att förhindra den allvarliga brottsligheten, som förekommer t.ex. i kriminella nätverk, är mycket starkt och väger enligt regeringens bedömning tyngre än de risker som finns med det integritetsintrång som preventiva tvångsmedel innebär för enskilda. Regeringen bedömer därför, i likhet med utredningen men till skillnad från bl.a. JO och Sveriges

Prop. 2024/25:175

83

84

7.3Preventiva tvångsmedel enligt preventivlagen och motsvarande hemlig dataavläsning

7.3.1Hemlig avlyssning och övervakning, hemlig kameraövervakning, motsvarande hemlig dataavläsning och vissa andra tvångsmedel

Regeringens förslag: Preventiva tvångsmedel i form av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter, husrannsakan, undersökning på annat ställe, genomsökning på distans och postkontroll avseende någon som inte har fyllt 15 år ska endast få användas om det finns en påtaglig risk för att den unge kommer att utöva brottslig verksamhet som innefattar

–sabotage, grovt sabotage samt vissa andra allmänfarliga brott som innefattar sabotage, eller

–vissa brott enligt terroristbrottslagen.

Vid sådan brottslig verksamhet ska tvångsmedlen också få användas om det finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas sådan verksamhet och det kan befaras att någon som inte har fyllt 15 år som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja denna verksamhet.

De preventiva tvångsmedlen ska därutöver få användas avseende någon som inte har fyllt 15 år om det finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas brottslig verksamhet som innefattar följande brott och det kan befaras att den unge som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja verksamheten:

–mord, människorov eller grov allmänfarlig ödeläggelse,

–synnerligen grovt narkotikabrott,

–grovt eller synnerligen grovt vapenbrott,

–synnerligen grov narkotikasmuggling, grov eller synnerligen grov vapensmuggling, grov eller synnerligen grov smuggling av explosiv vara, eller

–grovt eller synnerligen grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor.

När de preventiva tvångsmedlen används mot den som är under 15 år ska de kvalifikationskrav och övriga krav som gäller när motsvarande tvångsmedel används mot en person som uppnått straffbar ålder gälla.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår ett mer begränsat tillämpningsområde. Utredningens

förslag om Säkerhetspolisens användning av preventiva tvångsmedel begränsas till brott enligt terroristbrottslagen. Utredningen föreslår inte någon möjlighet för Polismyndigheten eller Tullverket att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år. Utredningen presenterar dock ett alternativt förslag som innebär en sådan möjlighet för dessa myndigheter. Utredningen föreslår en annan redaktionell och språklig utformning av bestämmelserna.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det, bl.a. Barnombudsmannen, Brotts- offermyndigheten, Brå, Göteborgs tingsrätt, Helsingborgs kommun, Integritetsskyddsmyndigheten, JO, Justitiekanslern, Kustbevakningen, Lycksele kommun, Malmö tingsrätt, Nacka kommun, Post- och telestyrel- sen, Skatteverket, Sollentuna kommun, Stockholms tingsrätt, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och Tullverket.

Säkerhetspolisen anför att myndigheten har ett behov av att kunna använda preventiva tvångsmedel även för att förhindra brott mot 13 kap. brottsbalken som syftar till att framkalla fara för Sveriges säkerhet eller att allvarligt hota eller skada centrala samhällsfunktioner. Polismyndigheten påpekar att det krävs betydligt större befogenheter än vad utredningens alternativa förslag innebär för att på ett effektivt sätt kunna bekämpa den mycket allvarliga brottslighet som förekommer i stor utsträckning och inte sällan involverar barn under 15 år. Samhällsintresset av att motverka allvarlig brottslighet är enligt myndigheten lika starkt oavsett den potentiella gärningspersonens ålder och därför bör myndigheten ges samma möjlighet att använda preventiva tvångsmedel mot barn under 15 år som gäller för personer som uppnått straffbar ålder. En sådan lösning skulle också förenkla tillämpningen.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningsområdet ska svara mot det konstaterade behovet

Preventiva tvångsmedel i form av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, hemlig kameraövervakning, hemlig dataavläsning som inte gäller rumsavlyssningsuppgifter, husrannsakan, undersökning på annat ställe, genomsökning på distans eller postkontroll får enligt nuvarande ordning användas i preventivt syfte om det finns en påtaglig risk för brottslig verksamhet som innefattar vissa särskilt allvarliga brott som anges i särskilda brottskataloger.

Inom Säkerhetspolisens verksamhetsområde handlar det om brott som kan hota Sveriges säkerhet och terrorism, bl.a. sabotage eller grovt sabotage, mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse eller grov allmänfarlig ödeläggelse, om brottet innefattar sabotage, högförräderi, spioneri, terroristbrott och vissa andra brott enligt terroristbrottslagen (2022:666). När det gäller denna typ av brottslighet får tvångsmedlen användas om det finns en påtaglig risk för att en person kommer att utöva sådan brottslig verksamhet. De får också användas om det finns en påtaglig risk för att det inom en organisation eller grupp kommer att utövas sådan brottslig verksamhet och det kan befaras att en person som tillhör eller verkar för organisationen eller gruppen medvetet kommer att främja denna

Prop. 2024/25:175

85