Förslag till riksdagsbeslut

Sverige har utvecklats till ett av de mest individualistiska samhällena på jorden. Inte minst är det tydligt i World value survey. Utvecklingen mot superindividualism är positiv i vissa stycken. Det möjliggör fria livsval och fri utveckling. Men ofta när man, som Sverige i det här fallet vid en världsjämförelse, ligger i en extrempunkt kan andra värden bli lidande, om man inte öppnar ögonen och åtgärdar bristerna.

Något som har försämrats i Sverige är sammanhållningen. Både känslan av gemenskap och viljan att bidra till det gemensamma har försvagats. Eftersom det är den viktigaste tillgången i krigstid har frågan stor betydelse för förmågan att motstå ett väpnat angrepp. Ukrainas nationella sammanhållning är ett tydligt och vackert exempel på det. Men även i vardagslivet är vi beroende av sammanhållning för att samhället ska fungera och för att samhället ska vara ett gott samhälle.

För att kompensera bristen på nationell sammanhållning söker sig människor till andra gemenskaper. Tydligast blir det kanske när man ser på de parallellsamhällen som har uppstått i Sverige. I Sverige möter invandrare en allt svagare nationell sammanhållning och samtidigt en uppmuntran från många samhällsaktörer att söka sig till sin invandrargrupp och just sin etnicitet. Det är en del av konceptet mångkultur. Resultatet blir rotlöshet, fragmentisering, bristande sammanhang och utanförskap. Att som invandrarnas barn befinna sig mellan två kulturer innebär att man blir ett lättare offer för kriminella gäng, islamister och andra som erbjuder en gemenskap, sammanhållning och en mening.

Den bristande sammanhållningen i Sverige skapar också existentiella kriser för personer i majoritetsbefolkningen och är säkert en av de faktorer som ligger bakom att ungdomar i genomsnitt mår psykiskt sämre idag. De frågar sig vem de är, vad de är och vilket mål och mening som finns med deras liv. Samhället ger dem inget svar, annat än att de får söka svaren själva.

Men det måste inte vara så här. Det svenska samhället kan vara mer inkluderande och erbjuda en nationell gemenskap. Så var det också för inte länge sedan och så är det i de allra flesta andra länder i världen idag.

För att främja nationell sammanhållning och gemenskap bör skolorna erbjuda det till barn och ungdomar, genom att genomföra ceremonier regelbundet. Det kan handla om att hissa flaggan på skolgården en gång i veckan och att sjunga nationalsången. Det är viktigt att det börjar redan i skolan, helst i lågstadiet, eftersom det alltid går att lämna en gemenskap, men är svårare att ta sig in i den i vuxen ålder. Alla ska få vara med.

Eventuellt följer kravet ovan redan av följande text i gällande Läroplan för förskola och grundskola. ”Skolan ska aktivt och medvetet påverka och stimulera eleverna att omfatta vårt samhälles gemensamma värderingar och låta dem komma till uttryck i praktisk vardaglig handling i olika sammanhang.” I så fall blir det en uppgift för regeringen att förmedla till samtliga skolor vad texten betyder. I annat fall kan det finnas behov av att ändra läroplanens skrivning. Jag önskar att regeringen verkar för motionens intentioner.

 

Staffan Eklöf (SD)