Brottsrubriceringen ”Sabotage mot blåljusverksamhet” trädde i kraft den 1 januari 2020 och finns i 13 kap. brottsbalken, tillsammans med det som kallas för de allmänfarliga brotten. Här finner man även mordbrand, kapning, flygplatssabotage och allmänfarlig ödeläggelse, som exempelvis att spränga en bomb.

 

Det mycket efterlängtade tillskottet i lagboken innebär en särskild rubricering för angrepp (eller någon annan typ av störning) mot polis, räddningstjänst eller ambulans som syftar till att allvarligt försvåra eller hindra verksamheten. Tidigare saknades tyvärr en övergripande paragraf med lagstöd för att blåljuspersonalen ska få sköta sin verksamhet och arbeta ostörda med sina respektive uppgifter och inte hindras i sitt arbete. Blåljusverksamheten är som bekant en mycket samhällsviktig och skyddsvärd verksamhet, varför det finns skäl för denna att ha ett särskilt starkt skydd. En attack mot denna verksamhet bör därför i olika grad betraktas som en direkt attack mot hela vårt samhälle. En förövare som döms för sabotage mot blåljusverksamhet döms till fängelse i upp till fyra år. För grövre dåd finns också rubriceringen grovt sabotage mot blåljusverksamhet som innebär som lägst 2 år och upp till livstids fängelse. I dessa fall har gärningen framkallat fara för flera människoliv eller egendom av särskild betydelse eller annars varit av särskilt farlig art.

 

Under de så kallade påskkravallerna (även kallat påskupploppen) möttes exempelvis poliser och brandmän av alltifrån livsfarliga stenar till molotovcocktailar samtidigt som de riskerade att brännas till döds i sina fordon eller lynchas av upprorsmakarna. Flera hundra blev skadade, varav många tvingades att uppsöka sjukhusvård, och i många fall blev det enda rimliga alternativet att retirera från deras samhällsviktiga uppdrag. Vittnesmål pekade på dessa kravaller som de grövsta någonsin och att ingen miste livet har beskrivits som ren tur. Trots att gärningsmän genom att dömas för grovt sabotage mot blåljusverksamhet bokstavligen gjort sig skyldiga till en av de grövsta typerna av angrepp mot vårt samhälle är det idag ingen självklarhet att vederbörande utvisas i de fall han eller hon råkar vara utländsk medborgare. Tvärtom får de i regel stanna i Sverige, även vid de tillfällen då åklagare med rätta har yrkat på utvisning. Som exempel finns några av de väldigt många utomeuropeiska män som dömdes för detta i samband med dessa kravaller:

• Gärningsmannen ”MH” (med somaliskt medborgarskap) bedömdes vara en ledargestalt under korankravallerna då han vid flera tillfällen stod först eller i första ledet. Kastade sten, bland annat en stor mot en polis på nära håll, samt visade genom gester andra förövare vad de borde göra. Slapp utvisning trots att åklagaren yrkat på det, men tingsrätten i Norrköping angav som skäl att han hade stark familje¬anknytning.
• Gärningsmannen ”HAM” (med irakiskt medborgarskap) kastade ett mycket stort antal stenar mot blåljuspersonal i Örebro, där de kanske grövsta attackerna skedde. Minst en av de han kastade träffade en polis. Han var även delaktig i att forcera polisens avspärrningar. Örebro tingsrätt avslog utvisningsyrkandet.
• Gärningsmannen AI (med somaliskt medborgarskap) ertappades också med att delta i de våldsamma attackerna i Örebro. Filmer från platsen visade tydligt att han kastat åtminstone fem stenar. Inget utvisningsyrkande.
• Gärningsmännen och bröderna AK1 och HK (med syriska medborgarskap) som varit djupt engagerade i attackerna dömdes av Örebro tingsrätt till livstids utvisning då det skulle ”medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet” om de skulle få stanna i Sverige. Hovrätten rev upp utvisningsbesluten.
• Gärningsmannen AK2 (syrisk medborgare) ertappades med att på nära håll attackera polis med stenar. Örebro tingsrätt avslog åklagarens yrkande om att få honom utvisad.
• Gärningsmannen MA (rysk medborgare) deltog i flera attacker mot både blåljusfordon och personal. Åklagaren yrkade inte på utvisning.

Det finns inga ursäkter för personer som sysslar med den här typen av brottslighet som är direkt riktad mot det svenska samhället i allmänhet och mot blåljuspersonal, som arbetar med att skydda och hjälpa vårt samhälle, i synnerhet. Är man myndig och medborgare i ett annat land har man därför förbrukat sin rätt att vistas i Sverige om man gjort sig skyldig till grovt sabotage mot blåljusverksamhet och bör därför utvisas. Om man är en svensk medborgare som också har ett annat medborgarskap har man likaså bevisat att lojaliteten till det svenska samhället inte är tillräcklig, varför det svenska medborgarskapet bör upphävas.

Markus Wiechel (SD)