Förslag till riksdagsbeslut

De runstenar som finns i Sverige är våra äldsta skriftliga, språkliga och historiska

originalkällor. Det finns idag omkring 2 000 bevarade runstenar i Sverige, men fler än

hälften av dem är i behov av vård.

Upplandsmuseet har genomfört en inventering av runstenar i Uppland. Under

inventeringen besöktes 423 runinskrifter. Ett 30-tal bedömdes vara i behov av akut vård

och en tredjedel var så täckta av lav och mossa att runor eller ornamentik inte gick att

läsa. Därtill saknade hälften skyltning, eller så var skyltarna skadade eller oläsliga. Två

tredjedelar saknade uppmålning eller var så blekta eller täckta med lav att det inte gick

att bedöma uppmålningens kvalitet. Närmare hälften av stenarna står så att de skyms

eller hotas av omkringliggande vegetation.

Det är orimligt att Sverige hanterar ett av våra allra viktigaste historiska kulturarv så

slappt. Många är de som åkt för att besöka en runsten bara för att finna att den inte längre går att skilja från vilken sten som helst eller att den är i förfärande skick. En runsten är inte vilken stenbumling som helst. För att återställa en förfallen och

överbevuxen runsten krävs minst två aktörer: en stenkonservator och en runolog (en

språkforskare med särskild kompetens i runskrift och runsvenska).

Stenkonservatorn rengör stenen och runologen går igenom stenens runor, kontrollerar stenens läsning och målar upp stenen om det behovet finns. Runstensvård kan också vara komplicerat. Efter rengöring kan det bara efter något år börja växa lav igen. Stenar kan vara lagade med metoder som håller olika länge.

Runstensvården utfördes tidigare av Riksantikvarieämbetet, RAÄ. Sedan ett decennium tillbaka är emellertid ansvaret delat mellan RAÄ och länsstyrelserna. Länsstyrelserna ansvarar för stenkonserveringen medan det vetenskapliga ansvaret som utförs av runologer, inte minst uppmålning, finns kvar hos RAÄ. Det finns brister i båda dessa delar. Länsstyrelser prioriterar uppgiften i olika grad, och på Riksantikvarieämbetet finns i nuläget endast två runologer anställda, vilket är för få givet den vetenskapliga behandling som krävs. Runstensvård tar också längre tid med mer skonsamma metoder som håller laven borta längre. Samtidigt har kostnaderna för stenkonservering ökat.

Statistik visar att antalet utförda uppmålningar i vissa landskap minskat kraftigt det

senaste årtiondet jämfört med årtiondet dessförinnan. I Västergötland, Uppland,

Södermanland och Småland är nedgången mellan 80 och 100 procent. Det hänger

samman med att antalet rengöringsinsatser minskat och att nya metoder för rengöring

tar längre tid.

Runstensvården i Sverige bör prioriteras högre rent generellt och särskilt vad avser

antalet personer som kan utföra det vetenskapliga arbetet. En sådan högre ambition kan

regeringen avisera i regleringsbrev, budget och andra uppdrag till berörda myndigheter.

Regeringen bör också låta utreda hur en sådan högre ambition för våra runstenar kan

säkerställas också på längre sikt vad gäller ekonomiska resurser, ansvarsfördelningen

mellan berörda aktörer och hur den vetenskapliga kvaliteten kan säkerställas.

 

Fredrik Malm (L)