Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen har valt att helt bryta med tidigare regeringars strategier för biståndet på flera olika sätt. Det är troligt att de omfattande förändringarna kommer att fortsätta. På flera områden är det oklart om regeringen har fullständig överblick över konsekvenserna av besluten om den nya inriktningen för biståndet. Ett av dessa områden är sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Sverige har tidigare varit näst största givare i världen till UNAIDS, men under förra året aviserade regeringen att kärnstödet kraftigt skulle minska, för att sedan helt tas bort. Detta är anmärkningsvärt givet UNAIDS samordnande roll för att vi ska nå det globala Agenda 2030-målet om att utrota hiv och aids till 2030.

På en skriftig fråga ställd under våren 2024 om just detta, svarade dåvarande biståndsminister Johan Forssell bland annat följande: ”Jag delar frågeställarens syn på vikten av tillgång till behandling, testning och förebyggande insatser för att främja hälsa i allmänhet och bekämpa hiv och aids i synnerhet. Denna typ av insatser förmedlas dock inte av UNAIDS. Sverige fortsätter att bidra med omfattande finansiering till behandling, testning och förebyggande insatser mot hiv och aids, inte minst genom Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria.

Från UNAIDS har vi bland annat fått följande information gällande relationen mellan UNAIDS och Globala fonden, och de olika roller som dessa två organisationer har: Globala fonden arbetar inte praktiskt på plats i de olika berörda länderna. Fondens möjligheter till framgångsrikt arbete är beroende av UNAIDS:s uppdaterade lägesrapporter, politiskt påverkansarbete, närvaro på plats i olika länder och upparbetade förtroendefulla relationer med berörda grupper, med mera. UNAIDS implementerar satsningar som Globala fonden har finansierat i olika länder och samarbetar med de organisationer som fonden finansierar. Ett starkt UNAIDS är med andra ord en förutsättning för att Globala fondens investeringar ska fungera och nå berörda människor.

När anslaget till UNAIDS kapas på ett så drastiskt sätt som regeringen nu har valt att göra leder det att stora summor saknas i den sammantagna globala finansieringen, vilket sannolikt kommer att drabba utsatta grupper som till exempel hbtqi-personer och flickor och unga kvinnor. Detta är särskilt olyckligt i en tid som denna då rättigheter för just dessa grupper hotas på nytt och de riskerar att drabbas av minskad tillgång till sjukvård – men också andra grundläggande rättigheter. Tyvärr finns det flera omständigheter just nu som kraftigt försvårar en effektivt hiv-prevention, som till exempel Rysslands olagliga anfallskrig i Ukraina, samt införandet av lagar som ”Anti-homosexuality Act” i Uganda. Det är alltså särskilt olyckligt att regeringen väljer att i detta läge bidra till att världens resurser för hiv-prevention minskar.

Det är också mycket olyckligt att genom indragen finansiering riskera ett framgångsrikt arbete och bidra till att ytterligare människor får ett potentiellt dödligt virus överfört. För de hiv-preventiva insatserna har verkligen haft effekt. För två decennier sedan fick 2,5 miljoner människor hiv-viruset överfört varje år; 2022 var det 1,3 miljoner människor. Samtidigt hade uppskattningsvis 29,8 miljoner människor tillgång till effektiv behandling. Men: 2022 dog fortfarande en människa i minuten av AIDS, och cirka 4000 flickor och unga kvinnor får hiv-viruset överfört varje vecka. Drygt 3000 av dessa befinner sig i Afrika söder om Sahara.

Sverige borde vara ett land som bidrar till att målet om att eliminera hiv och aids till 2030 kan uppnås. I nuläget leder regeringens prioriteringar till att detta blir allt svårare.

 

Ulrika Westerlund (MP)
Märta Stenevi (MP)	Leila Ali Elmi (MP)
Jan Riise (MP)	Janine Alm Ericson (MP)
Mats Berglund (MP)	Jacob Risberg (MP)