Förslag till riksdagsbeslut

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har pågått sedan 24 februari 2022. Detta får konsekvenser och påverkar säkerhetsläget i Östersjöområdet. Det försämrade säkerhetsläget fäster i blixtbelysning uppmärksamheten på sydsvensk säkerhet, i fråga om rent militärt försvar, civil säkerhet och försörjningsfrågor. Med ett svenskt Nato-medlemskap kan mer göras tillsammans i närområdet och vi blir därmed tryggare då säkerhet byggs just tillsammans. Erfarenheter kan också dras från det som händer i Ukraina exempelvis ifråga om olika vapensystem samt värdet av stark försvarsvilja och hela samhällets motståndskraft.

Östersjöregionen har de senaste åren varit i fokus för en omfattande militär styrkeuppbyggnad och ökade säkerhetspolitiska spänningar. Sedan Georgienkriget 2008 har Ryssland ägnat sig åt en målmedveten upprustning av sina väpnade styrkor. Fokus har gått från att kunna hantera incidenter och kriser inom Rysslands absoluta närområde till storskaliga operationer i ett betydligt större område.

Efter den 24 februari 2022 har Ryssland tagit allt till en ny högre och sämre nivå. Den ryska aggressionen mot Ukraina har skett sedan 2014 och visar att tröskeln för att använda militära medel för att uppnå politiska mål har passerats. Rysslands säkerhetspolitiska ambitioner manifesteras också genom rysk närvaro vid olika internationella konflikter och agerande inom många olika områden med särskild tyngdpunkt på desinformation och propaganda. Ryssland blir alltmer isolerat och allierar sig med diktaturer som förser landet med vapen..

Parallellt med den ryska upprustningen har Sverige inlett förmågehöjande åtgärder för att möta det försämrade säkerhetsläget i vårt närområde. Vi moderater anser att ambitionen för svensk försvarspolitik måste höjas ytterligare, i fråga om både det militära och det civila försvaret där det senare manifesterats genom att just en minister för dessa frågor har utsetts i statsminister Ulf Kristerssons regering. Från och med 2025 så väntas försvarsanslaget att ligga på cirka 2,4% av BNP enligt Natos sätt att räkna. Detta är nödvändigt för att försvarets organisation ska kunna fortsätta öka för att trygga Skåne och Sverige.

Vid en större konflikt i närområdet så kommer Sverige oundvikligen att dras in. Om detta, det värsta, skulle ske måste Sverige ha resurser att kunna hantera ett sådant läge. Det handlar bland annat om att kunna möta angrepp på flera platser samtidigt. Sydsverige och Öresundsregionen är en utpekad strategiskt viktig del och det är viktigt med en ökad militär närvaro i Skåne.

Alla stridskrafter i försvaret måste stärkas för att höja tröskeleffekten. Dels ska en potentiell angripare avskräckas från att angripa Sverige, dels ska vi ha förmågan att slå tillbaka vid ett angrepp på svenskt territorium. Möjligheten att slå tillbaka bygger dessutom på stöd utifrån, vilket nu säkras genom ett svenskt Natomedlemskap. Det ökar betydelsen av förmågan att kontrollera ett område och samtidigt förneka en motståndare tillträde till detsamma. Södra Östersjöområdet och därmed Sydsverige är i det sammanhanget självfallet oerhört viktigt. Givet Natomedlemskapet är det också viktigt att vi nu ingår i ett större sammanhang för att försvara oss själva men också hela vår gemenskap. Sydsveriges geografiska läge och de gripbara stridskrafterna måste analyseras för att maximal kraft och utfall ska kunna ges i det gemensamma och kollektiva Natoförsvaret.

Samtliga försvarsgrenar behöver förstärkas. Det handlar om att stärka marinen och flygvapnet i Sydsverige – det handlar i mycket stor utsträckning om Blekinge. Här axlas därmed också ett ansvar för hela Sverige. Det gäller att ha förmågan att hantera mer komplexa scenarion där ett angrepp mot Sverige kan riktas mot flera platser samtidigt. Ett särskilt fokus ska visas den Södra skånska brigaden med utgångspunkt i Revingehed med ökad verksamhet i Rinkaby och vid Ravlunda skjutfält.

I Skåne finns dessutom anläggningen i Hästveda och pilot- och drönarutbildningen i Ljungbyhed som . bidrar till att stärka svenskt luftförsvar och flygvapen.

Ett särskilt fokus måste visas infrastrukturen då militär mobilitet är av största betydelse. Värdlandsstöd – att kunna ta emot men också ge hjälp – är av största betydelse. Då måste det finnas förmåga att föra in materiel och trupp i landet. För det krävs just en fungerande infrastruktur men också anläggningar och militära installationer som tål att skalas upp snabbt. När infrastruktur prioriteras, planeras och projekteras behöver redundansen särskilt beaktas jämte kapaciteten, för att möjliggöra transporter till Sverige, där Skåne idag är flaskhals. Detta stärker både det militära som det civila försvaret.

Coronapandemin och Rysslands aktivering av sitt energivapen under pågående Ukrainakrig visar samhällets sårbarhet när det gäller att hantera kriser och utmaningar. Inriktningen mot ett fungerande totalförsvar innebär att både det militära och det civila försvaret ska stärkas. Utgångspunkten är den militära konflikten men genom att bygga upp en robusthet i fråga om det civila försvaret kan även andra utmaningar hanteras i fredstid. Det kräver bättre övning och träning men också att samordning sker med kommuner och regioner för att se över beredskapslager och försörjningsfrågor. Länsstyrelserna och de civila befälhavarna har ett stort ansvar för att medvetandegöra och koordinera. Redan idag finns ett omfattande gällande regelverk att ta hänsyn till. Samhällets alla sårbarheter och en utbyggnad av ett svenskt totalförsvar kräver att erfarenheterna tas tillvara. Skåne och Sydsverige är med sitt läge också av stor betydelse för transporter till och från Sverige. Hamnarna har ett strategiskt läge. Till det kommer jordbruket som medverkar i och garanterar livsmedelsförsörjningen för hela Sverige.

Med hänvisning till ovan bör förslag om förstärkning av försvaret av Skåne och Sydsverige utredas.

Ludvig Ceimertz (M)
Boriana Åberg (M)	Mats Sander (M)
Noria Manouchi (M)	Lars Johnsson (M)
Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)	Emma Ahlström Köster (M)
Louise Meijer (M)	Peter Ollén (M)