Ur ett internationellt perspektiv har Sverige en ganska extrem skattepolitik som ofta från (vänster)politiskt håll sägs vara en nödvändighet för att finansiera välfärdsstaten. Detta är ohederligt ur flera perspektiv. För det första går inte den stora delen av statens utgifter till välfärdens kärna så som skola, vård och omsorg, de stora utgifterna är till de transfereringssystem som garanterar medborgarna inkomster när de inte har ett arbete eller arbetsföra.[1] För det andra skulle inte staten på längre sikt förlora intäkter till följd av sänkta inkomstskatter.

Idag betalar cirka 1,3 miljoner svenska löntagare statlig inkomstskatt, det vill säga att de betalar 20 % eller 25 % på den del av inkomsten som är över den så kallade brytgränsen. Vilket också gör att Sverige har bland världens högsta marginalskatter. Det är djupt orättvist att staten ska ta ifrån dem som skapat värdet genom arbete över hälften av inkomsten. Det är också orättvist att skattenivån skiljer sig så markant från löntagare till löntagare beroende på vilken sida av brytgränsen man befinner sig lönemässigt. I rapporten ”Platt skatt för högre intäkter” som tankesmedjan Timbro har släppt har man räknat ut att ett avskaffande av hela den statliga inkomstskatten inte bara skulle vara självfinansierat utan också leda till högre skatteintäkter med cirka tio miljarder per år.[2]

Det finns således både principiella som samhällsekonomiska argument för att avskaffa den statliga inkomstskatten. Samtidigt skulle heller inte människor som med kraft av egen ansträngning och/eller utbildning längre straffas. Därför borde en skattereform med platt skatt som grund utredas.

John E Weinerhall (M)