Förslag till riksdagsbeslut

Ordet konst kommer från tyskans Kunst och betyder kunnande eller skicklighet. Ur ett europeiskt historiskt perspektiv fick konsten först under 1600- och 1700-talet en samhälleligt grundläggande uppbyggnad genom inrättandet av de kungliga akademi­erna. Fastän den europeiska konsten främst blommade ut under upplysningstiden, har det sedan urminnes tider funnits individer som i ett socialt sammanhang har skapat meningsbärande konstnärliga verk. Verk vilka genomfördes i bestående tekniker, finns kvar i vår tid. Under medeltiden betecknades ett kvalificerat utfört hantverk som konst och utfördes ofta av en grupp individer inom ramen för en mästares verkstad. Kyrkan var den vanligaste beställaren och skråväsendet reglerade det konstnärliga utövandet hela vägen in i renässansen.[1]

 

Under renässansen strävade de främsta konstnärerna efter att frigöra sig från skråna. Mötet med vetenskapen gjorde avtryck i konsten och ramarna för det konstnärliga arbetet sattes av de nya beställarna som sedermera blev musiker, bildkonstnärer och författare. Under 1700-talet fick konstnärerna en friare ställning och marknads­förutsättningarna växte. Under 1800-talet fick konsten nya finansiärer i och med industrialiseringen av samhället med den ökande handeln, städernas framväxt och det framväxande borgerskapet. Tidningen, allmänna teatrar, nationalmuseer med konst­bildande samlingar, konstsalonger, konserthus och opera gav därtill konsten fler sociala arenor. Den offentliga finansieringen av kulturen var dock begränsad och kulturlivet fick bäras upp av förmögna mecenater. Paris, Wien och Berlin blev viktiga platser för realismen och naturalismen som banade väg för ny samhällskritisk konst influerad av de sociala rörelserna.

 De betydande sociala samhällsförändringarna som banade väg för det demokratiska välfärdssamhällets framväxt under tidigt 1900-tal möjliggjorde kulturen och bildningen för bredare grupper i samhället. Den bärande idén var att se konsten som en allmän egendom. Kulturen gavs en vidare förståelse, nära kopplad till demokratiseringen av samhället.

 Under 1930-talet inrättades Konstrådet och andra nationella, regionala och kommunala kulturinstitutioner i Sverige. Ambitionen var att låta fler få möjlighet att möta konsten i alla dess olika uttryck. Det var en utveckling som också innebar att konstnärer fick nya arbetsmöjligheter genom offentlig finansiering. Konstnärernas riksorganisation bildades år 1937 för att ge en samlad röst till landets bildkonstnärer. De drev även politiska frågor som exempelvis enprocentsregeln.  

 Under ledning av ecklesiastikminister Ragnar Edenman[2] inleddes en ny epok i svensk kulturpolitik. Namnkunniga konstnärer från olika konstområden och företrädare för samtliga partier deltog i grupparbetet som sedermera blev 1964 års kulturpolitiska utredning. Uppgiften var att sammanföra en tidigare splittrad politik till en mer genomtänkt helhet, med mål om styrning och utbyggnad av en samhällelig kulturell infrastruktur. År 1964 infördes de statliga inkomstgarantierna för konstnärer.

 1970-talets konst- och kulturpolitik utgick från det nationella målet att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö. De konstnärliga uttrycksformerna skulle tillsammans med massmedierna belysa samhällets sätt att fungera och därmed synliggöra behovet av förändringar. Nyckelbegreppen var yttrandefrihet, decentralisering, jämlikhet, konstnärlig förnyelse och vård av kulturarvet.[3]

År 1975 fick konstnärerna sin första fördjupade utredning. I betänkandet Kultur­rådet: Konstnärerna och samhället betonades den konstnärliga kreativitetens sär­ställning i förhållande till annan kreativitet. Den utgör det elementära instrumentet för alla mänskliga uttryck och därmed för all kommunikation.[4] Konstens frihet och möjligheterna till konstnärlig förnyelse ansågs angeläget.

Under 1990-talet växte det politiska intresset för kulturens betydelse för lokal och regional tillväxt. Forskningen visade att kulturen kan stärka platsens attraktivitet och därmed generera sysselsättning och tillväxt. De kulturella och kreativa näringarna expanderade och fick ett starkare fotfäste i politiken. Detta förstärkte incitamenten att genomföra en förnyad översyn av de statliga insatserna för konstnärskapets villkor. Utredningen framhöll behovet av sysselsättnings- och efterfrågefrämjande insatser i form av ökad konstbildning, kultur i arbetslivet, estetik i skolan, ersättningar för det konstnärliga arbetet och förnyad skattepolitik på området. Därtill utvecklades bidrag till fria konstnärer, centrumbildningar och antalet inkomstgarantier utökades till 300.[5]

Den sista kulturpolitiska utredningen genomfördes under den borgerliga regeringens inflytande. I propositionen Tid för kultur betonades betydelsen av konstnärlig kvalitet och fokus blev att revidera dåvarande bidrags- och ersättningssystem. Arbetslinjen blev en av de centrala utgångspunkterna liksom erfarenhetsutbyte mellan kulturpolitiken, näringspolitiken och den regionala tillväxtpolitiken.[6]

Konstmarknaden

Den konflikt som råder mellan en marknad som ställer krav på lönsamhet och konstnärernas behov av frihet i sitt skapande, är en fortsatt kulturpolitisk diskussion. Idag är den privata marknaden dominerande när det gäller efterfrågan på konstnärliga prestationer. Det finns ännu inget som tyder på att marknaden kommer att kunna, fullt ut, finansiera enskilda konstnärer i sin skapandeprocess. Det offentliga har därför ett ansvar för att upprätthålla viktiga funktioner så som utbildning, kompetensutveckling, långsiktiga bidrag och – för samhällets kreativa och öppna miljö – offentligt inköp av konst. De marknadsmässiga villkoren behöver dock stimuleras ytterligare.

Åtgärder för en levande, dynamisk och konkurrenskraftig konstmarknad

Konst, arkitektur, form och design påverkar alla människor dagligen och handlar i grunden om livskvalitet. Sverige har en internationellt erkänd position som ett land med högkvalitativa konstutbildningar, internationellt utbyte och främjandeinsatser för konstnärer. Men i takt med globaliseringen har konkurrensen hårdnat och nya marknadsmässiga insatser är nödvändiga för att stärka svensk konst inhemskt och i den globala konkurrensen.

 Konstmarknaden utgörs av en primär- och en sekundärmarknad. Förstahands­marknaden är den marknad där ett konstverk säljs för första gången, vilket vanligen sker i ett galleri eller direkt från konstnären. Andrahandsmarknaden utgörs av konstverk som har sålts tidigare. Där är de främsta aktörerna auktionshus och konsthandlare. Det är även inom andrahandsmarknaden som konstnären har rätt till en följerätt om 5 procent.

 I syfte att stimulera svensk konst krävs åtgärder på förstahandsmarknaden. Utan galleriernas insatser blir det svårt att ge plats åt nya förmågor, presentera svenska konstnärer för en nationell och internationell publik samt involvera museer, konsthallar och mässor för nya verk. Den svenska konstmarknaden är därtill mycket underutvecklad ur ett internationellt perspektiv, detta samtidigt som den globala förstahandsmarknaden för konsten ständigt växer och omsätter mer.

 För att fler konstnärer ska kunna leva på sin utbildning och sitt skapande samt för att stärka svensk konkurrens på konstmarknaden behöver marknaden stimuleras. I dags­läget investeras mer än en halv miljard kronor i utbudet av konst via kostnaden för konstutbildningar och Konstnärsnämndens stöd till konstnärer, medan efterfrågan på samtidskonst inte stimuleras alls. En åtgärd som hade genererat en sådan effekt är att göra konsten på primärmarknaden avdragsgill i likhet med flertalet europeiska länder. Där konsten på primärmarknaden är avdragsgill har försäljningen av konst till bolag ökat. Därtill finns redan regelmässig infrastruktur för att göra konsten avdragsgill då svenska företag redan idag kan köpa designmöbler avdragsgillt. Åtgärden handlar om att utveckla möjligheten till att även omfatta konst.  

 En annan åtgärd är en harmoniserad momssats på konst. Sverige har en av Europas högsta momssatser på konst om 25 %, vilket påverkar köpviljan och minskar inter­nationell konkurrenskraft. Därtill har gallerier och konstnärer olika momssatser, 25 % respektive 12 %, vilket försvårar harmonisering. Momsen bör harmoniseras med litteratur och teater- och konsertverksamhet.

 En tredje åtgärd är att stötta gallerister att marknadsföra och visa svenska konstnärer internationellt. För 15–20 år sedan var fler svenska gallerier med på de ledande konst­mässorna som Art Basel,Frieze och Armory. Konstbranschen har sedan dess konsoliderats vilket skapat globala gallerier med superstjärnor till konstnärer som nu dominerar de stora mässorna. Det medför ekonomiska hinder för medelstora gallerier att profilera sina konstnärer och nätverka på dessa mässor för att föra ut svensk samtidskonst. Möjligheten att söka stöd för internationellt kulturutbyte i kommersiella sammanhang kan idag sökas av konstnärer hos Konstnärsnämnden och i år finns möjlighet för kommersiella aktörer, som gallerister, att söka stöd från Kulturrådet i samband med åtaganden utomlands som bidrar till konstfrämjande och inter­nationalisering. Små gallerier, som visar nyetablerade konstnärer, har oftast inte marginalerna att ta denna risk. Ett stöd för logistik och mässavgifter främjar en större marknad för svenska konstnärer och stärker bilden av Sverige som ett kreativt land.

 

Lawen Redar (S)