Förslag till riksdagsbeslut

Tiden efter intensivvård är inte enkel. Det är vanligt att patienter upplever betydande fysiska, kognitiva och psykiska besvär. Rehabiliteringen efter svår kritisk sjukdom kan vara väldigt påfrestande även för patienters närstående och anhöriga. Trots detta är stödet för patienter och deras omgivning många gånger otillräckligt.

Det är vanligt för intensivvårdspatienter att drabbas av post-intensive care syndrome (PICS), som många gånger innebär långvariga funktionsnedsättningar och en försämrad livskvalité. Symptomen ter sig ofta som muskelsvaghet, kronisk smärta, ångest, depressioner och kognitiva svårigheter. I doktorsavhandlingen ”Treated in an intensive care unit – how patients and their families experience and manage their situation” av Gisela Vogel, konstaterades det att patienters upplevda livskvalité kan vara påverkad i upp till ett år efter avslutad intensivvård. Att inte ha anhöriga eller närstående blir därför många gånger ännu mer utmanande, eftersom just sociala kontakter och möjligheten till konstruktiv stöttning begränsas.

För att förbättra dessa patienters livssituation och ge förutsättningar för en hållbar återhämtning, skulle stödet och rehabiliteringsmöjligheterna behöva utredas för att ytterligare stärkas. Ökade möjligheter till friskvårdsaktiviteter, sjukgymnastik, psykoterapi eller samtalsstöd även efter avslutade behandlingar. Patienters ekonomiska situation ska inte vara avgörande för hur förutsättningarna för återhämtning ser ut. Eftersom anhöriga och närstående spelar en avgörande roll för intensivvårdspatienters återhämtning, bör även en utredning se över hur stödet kan utvecklas för dem.

En förbättrad rehabilitering för intensivvårdspatienter skulle leda till att bördan på sikt minskar för både den enskilde individen och samhället. Att skapa en likvärdig och jämlik vård i vårt samhälle kräver stora ansträngningar, men ett steg i den riktningen vore att se till att ingen lämnas ensam i sin återhämtning efter en intensivvårdsperiod.

Arber Gashi (S)