Förslag till riksdagsbeslut

Länge hade Sverige en migrationspolitik som skiljde sig från de allra flesta länders. Nivåerna av invandring låg på en mycket högre nivå än jämförbara länder och kraven var lägre. Under hela den tiden har många svenska medborgare velat ha minskad invandring, enligt SOM-institutets undersökningar, något år så många som två tredje­delar. Under mycket lång tid fanns således ett demokratiskt underskott.

Det offentliga samtalet var också mycket skevt, liksom medias skildringar av de som kritiserade den förda politiken. Det fanns ett högt pris för att ifrågasätta rådande ordning. Myndigheter och organisationer drogs också med i tidens galenskap.

Jörgen Huitfeldt, chefredaktör för Kvartal, beskriver i en artikel den 14 februari 2024 hur godtrogen hanteringen av asylärenden var för bara några år sedan och de allvarliga konsekvenser som det har fått för Sverige. Många människor har fått stanna i Sverige utan att vi säkert vet vilka de är. Huitfeldt efterlyser en sanningskommission om den förda migrationspolitiken, likt Sverige har haft inom andra områden där det är uppen­bart att det offentliga Sverige har misslyckats, menar han. Han föreslår en granskning av tidsperioden 1980–2015.

Han skriver att journalister hindras att granska migrationspolitiken av myndigheters sekretess för enskilda ärenden. Detta hinder skulle undanröjas om man upprättar en sanningskommission. Vidare föreslår Huitfeldt att en panel av forskare och andra betrodda personer från Norge, Danmark och Finland bör ges uppdraget, eftersom få svenskar i ledande ställning är helt utan skuld eller kopplingar till ansvariga.

Jag anser också att en sanningskommission behövs. Den ska kartlägga den förda migrationspolitiken på alla nivåer i stat och kommun inklusive beslut på myndigheter. Skäl, bevekelsegrunder, underlag och argument ska beskrivas. Jag föreslår att sannings­kommissionen ska utvidgas till att även kartlägga händelseförlopp, mediala strategier, vinklingar, undanhållanden och desinformation.

Dels är det viktigt att svenska folket för första gången får en riktig bild av vad som verkligen hände dessa konstiga årtionden, så att historien inte upprepas. Vem tog vilka beslut, vilka var skälen, mekanismerna och underlagen? Hur agerade media? Varför ställdes inga kritiska frågor? Varför valde de sida? Jag har egna erfarenheter av att sverigedemokrater missgynnades på insändarsidor och drabbades av en nyhetsförmed­ling som inte var konsekvensneutral.

Dels är det viktigt att de som drabbats av den repression som skedde de här åren får upprättelse genom det erkännande det innebär att det uppmärksammas att de var orätt­vist behandlade och diskriminerade. Människor förlorade sina arbeten, sina anseenden och relationer, blev misshandlade och bespottade, hotades, frystes ut och trakasserades, utan att få någon empati från samhället eller sin nästa.

Dels är det en del i ett ansvarsutkrävande. De ansvariga bör få stå till svars för den svåra situation som de har skapat, inte minst eftersom politiskt ansvarsutkrävande i Sverige är svagt, särskilt i denna fråga som systematiskt har sopats under mattan och som har haft en så lång och sorglig historia. Anständigheten kräver det. Men än viktigare är att svensk kultur idag har ett problematiskt drag, där konsensussökande kombineras med ängslighet och fördömande. Sanningskommissionen behövs för att stävja vår kulturs negativa effekter.

Staffan Eklöf (SD)