HC01JuU9: Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen

Justitieutskottets betänkande 2024/25:JuU9

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till en ny lag som ger ett antal statliga myndigheter samt kommuner, regioner och skolor en skyldighet att både på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten och övriga brottsbekämpande myndig­heter. Utskottet ställer sig även bakom regeringens förslag till ändringar i bl.a. offentlighets- och sekretesslagen som innebär en utökad möjlighet för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att lämna uppgifter till brottsbekämpningen.

Syftet med de nya reglerna är att ge de brottsbekämpande myndigheterna ökad ­tillgång till information om t.ex. begångna brott, misstänkta brotts­upplägg och individer med koppling till kriminalitet och därmed bättre förutsättningar att trycka tillbaka brottsligheten.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

I betänkandet finns åtta reservationer (S, V, C, MP).

Behandlade förslag

Proposition 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen.

Åtta yrkanden i följdmotioner.

Ett yrkande i en motion från allmänna motionstiden 2024/25.

 

 

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen

Reservationer

1. Regeringens lagförslag, punkt 1 (V)

2. En möjlighet att lämna uppgifter på eget initiativ, punkt 2 (S)

3. En möjlighet att lämna uppgifter på eget initiativ, punkt 2 (C)

4. En möjlighet att lämna uppgifter på eget initiativ, punkt 2 (MP)

5. Undantag från uppgiftsskyldigheten, punkt 3 (MP)

6. Informationsflöde från de brottsbekämpande myndigheterna, punkt 4 (S)

7. Utvärdering av lagstiftningen, punkt 5 (S)

8. En samlad översyn, punkt 6 (MP)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Motion från allmänna motionstiden 2024/25

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

Bilaga 3
Socialutskottets yttrande 2024/25:SoU5y

Bilaga 4
Utbildningsutskottets yttrande 2024/25:UbU4y

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen. Förslagen syftar till att ge de brotts­­­bekämpande myndigheterna tillgång till fler uppgifter från bl.a. statliga myndigheter, kommuner, regioner, skolor och finansiella företag så att arbetet med att förebygga och bekämpa brott kan bli mer effektivt.  

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lag­förslag finns i bilaga 2.

Fyra motioner med sammanlagt åtta yrkanden har väckts med anledning av propositionen. I ärendet behandlas även ett yrkande i en motion från allmänna motionstiden 2024/25. Förslagen i motio­nerna finns i bilaga 1.

Justitieutskottet beslutade den 16 januari 2025 att ge socialutskottet och utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över propositionen och följd­motionerna i de delar de berör dessa utskotts beredningsområde. Social­utskottets och utbildningsutskottets yttranden finns i bilaga 3 och 4.  

Det kan nämnas att riksdagen tidigare har riktat tre tillkännagivanden till regeringen om att myndigheter ska kunna dela uppgifter med brotts­bekämpande myndigheter när det behövs för att förebygga och bekämpa brott (bet. 2020/21:JuU28, rskr. 2020/21:396, bet. 2021/22:JuU16, rskr. 2021/22:244 och bet. 2021/22:JuU44, rskr. 2021/22:252).

 

Utskottets överväganden

Bakgrund

Huvudregeln i sekretesslagstiftningen och grundläggande fri- och rättigheter

Offentlighets­principen innebär en rätt för allmänheten att få insyn i statens och kommuners verksamhet, bl.a. genom rätten att ta del av uppgifter som finns i allmänna handlingar hos myndigheter. I offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, finns bestämmelser om sekretess som begränsar rätten att ta del av allmänna handlingar och som reglerar tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Med sekretess avses ett förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). En sekretessbelagd uppgift får som utgångspunkt inte lämnas från en myndighet till en annan eller mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (8 kap. 1 och 2 §§ OSL). Huvudregeln i sekretesslagstiftningen kan alltså sägas vara att en sekretessbelagd uppgift inte får lämnas ut. Skälet till att sekretess till skydd för enskilda gäller även mellan myndigheter handlar främst om hänsyn till den enskildes integritet. När uppgifter lämnas mellan olika aktörer och på så sätt blir tillgängliga för fler personer innebär det en risk för intrång i den personliga integriteten. I svensk rätt finns ingen definition av begreppet integritet. En kränkning av den personliga integriteten kan beskrivas som ett intrång i en fredad sfär som den enskilde bör vara tillförsäkrad och där ett oönskat intrång, såväl psykiskt som fysiskt, bör kunna avvisas (se prop. 2005/06:173 s. 15).

Det grundläggande skyddet mot kränkningar av den personliga integriteten finns i regeringsformen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa­konventionen) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I regeringsformens kapitel om statsskickets grunder anges som en målsättning för det allmännas verksamhet att det allmänna ska värna den enskildes privat- och familjeliv (1 kap. 2 § fjärde stycket). I kapitlet om grundläggande fri- och rättigheter anges vidare att var och en gentemot det allmänna har rätt till skydd mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (2 kap. 6 § andra stycket). Detta skydd av bl.a. den personliga integriteten får endast begränsas genom lag och för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 20 och 21 §§). En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet och får inte gå så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Inte heller får en begränsning göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Barns fri- och rättigheter skyddas även genom FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Myndigheter ska samverka

Myndigheter förutsätts samverka med varandra på olika sätt. Av 8 § förvaltningslagen (2017:900) följer att varje myndighet ska lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för det egna verksamhetsområdet. Syftet med bestämmelsen är att samverkan mellan myndigheter ska leda till att förvaltningen generellt ska bli så enhetlig och effektiv som möjligt (prop. 2016/17:180 s. 70 och 293). En myndighet under regeringen ska också, enligt 6 § myndighetsförordningen (2007:515), verka för att genom samarbete med t.ex. andra myndigheter ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda och för staten som helhet. Även i olika specialregleringar finns allmänna bestämmelser som tar sikte på att myndigheter inom skilda verksamhets­områden ska samverka med varandra. Att myndigheter ska samverka med varandra följer också av 6 kap. 5 § OSL. Av den bestämmelsen framgår att en myndighet är skyldig att på begäran från en annan lämna en uppgift som den förfogar över, om inte uppgiften är sekretessbelagd eller det skulle hindra arbetets behöriga gång.

Sekretessbrytande bestämmelser

För att underlätta samarbetet mellan myndigheter, och för att upprätthålla kraven på förvaltningens och rättskipningens effektivitet och rättssäkerhet, är det ofta nödvändigt att myndigheter får tillgång till sekretessreglerade uppgifter. Av den anledningen finns det bestämmelser som i olika situationer bryter sekre­tessen. I 10 kap. OSL finns en mängd sekretessbrytande bestämmelser. Enligt 10 kap. 2 § OSL hindrar inte sekretess att en myndighet lämnar ut uppgifter om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. Bestämmelsen ska tillämpas restriktivt (se prop. 1979/80:2 Del A s. 465 och 494).

I 10 kap. 27 § OSL finns den s.k. generalklausulen som innebär att sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till en annan myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Syftet med generalklausulen är att den ska utgöra en ventil om uppgifter uppenbart behöver utbytas och situationen inte har kunnat förutses i lagstiftningen. Ett rutinmässigt uppgiftsutbyte av sekretessreglerade uppgifter ska dock som utgångspunkt vara särskilt författningsreglerat. Viss sekretess har ansetts vara särskilt viktig att upprätt­hålla och har därför undantagits från generalklausulens tillämpningsområde. Det gäller t.ex. socialtjänstsekretess och hälso- och sjukvårdssekretess.

Enligt 10 kap. 28 § OSL hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det finns en uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning. Sekretessbrytande uppgiftsskyldigheter grundar sig på över­väganden om vilket sekretesskydd uppgiften har hos den utlämnande myndigheten och om den mottagande myndighetens behov generellt sett kan anses väga tyngre än det intresse som sekretessen skyddar. För utlämnandet är det inte nödvändigt att bestämmelsen om uppgiftsskyldighet har utformats utifrån att uppgifterna är sekretessbelagda. Såväl offentliga som sekretess­belagda uppgifter kan därför omfattas av en uppgiftsskyldighet.

Propositionen

Behovet av en reform

Brottsutvecklingen

Regeringen konstaterar att grova våldsbrott i form av skjutningar och spräng­ningar har ökat. Dödligt våld med skjutvapen har ökat kraftigt i Sverige sedan början av 2010-talet. Sverige ligger på en högre nivå än många andra europeiska länder i detta avseende.

Regeringen anför att den brottslighet som har fått fäste i Sverige i flera fall kan betecknas som systemhotande. Skjutningarna och sprängningarna har stark koppling till organiserad brottslighet. Det har även brott som exempelvis narkotikabrott, bedrägerier, utpressning och smuggling. Även våldsbejakande extremism och terroristbrott har i vissa fall kunnat kopplas till den organi­serade brottsligheten. Organiserad brottslighet berör hela samhället och är en av rättssamhällets största utmaningar. Den drabbar både enskilda och olika samhällsinstitutioner och har en komplex struktur. Eftersom den präglas av föränderlighet är den också svår att bekämpa.

Regeringen framhåller att i lägesbilden för 2023 från de myndigheter som deltar i den myndighetsgemensamma satsningen mot organiserad brottslighet görs bedömningen att den organiserade brottsligheten utgör en alltmer kvalificerad motståndare. Den ekonomiska brottsligheten lyfts också fram som ett av de allvarligaste hoten i myndig­heternas arbete för att bekämpa den organiserade brottsligheten.

Även annan brottslighet än den organiserade fortsätter enligt regeringen att innebära allvarliga utmaningar. Exempelvis är förekomsten av våld mot kvinnor och barn oacceptabelt hög. Inbrott, trafikbrott, tillgreppsbrottslighet, smugglingsbrott och andra vanligt förekommande s.k. mängdbrott medför otrygg­het och betydande skada för enskilda, företag och samhället i stort. Även oron för brottsligheten har under senare år legat på höga nivåer och begränsar hur människor lever sina liv. Sammantaget är brottsligheten ett samhällsproblem med stor påverkan på såväl enskilda som Sverige som land.

Säkerhetsläget i Sverige har också allvarligt försämrats. Hotbilden mot Sverige är komplex. Det allvarliga säkerhetspolitiska läget kommer sannolikt att bestå under en längre tid och inverkar på hotet från såväl främmande makt som våldsbejakande extremism. Även det förändrade säkerhetspolitiska läget påverkar brottsligheten och Sverige har blivit mer sårbart för yttre säkerhetshotande verksamhet som exempelvis påverkanskampanjer.

Brottsbekämpningens tillgång till information måste förbättras

Att förebygga och bekämpa brott är en uppgift för de brottsbekämpande myn­dig­heterna, dvs. Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polis­myndigheten, Skatte­verket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagar­myndigheten. Regeringen anför att deras förmåga att utföra sina uppgifter på ett effektivt och framgångsrikt sätt dock är helt beroende av bistånd från övriga delar av staten, liksom av övriga delar av samhället i form av regionerna, kommunerna, närings­livet och enskilda. Ett av de viktigaste bidragen är information – om begångna brott, om misstänkta brottsupplägg och om individer med koppling till kriminalitet.

Utredningen har gjort en omfattande kartläggning av de brottsbe­kämpande myndigheternas behov av information. De brottsbekämpande myndigheterna har redovisat ett stort antal områden där förbättrade möjlig­heter till informationsutbyte kan bidra till en effektivare brottsbekämpning. De brottsbekämpande myndigheterna har bl.a. framfört att det nuvarande regelverket är svåröverskådligt och att regelverkets utformning medför att olika myndigheter, och olika handläggare inom myndigheterna, tillämpar regelverket på olika sätt. De brottsbekämpande myndigheterna har framfört önskemål om ett förenklat regelverk som i större utsträckning än i dag bygger på uppgifts- eller anmälningsskyldigheter utan föregående begäran med lägre uppställda krav för utlämnande. Bestämmelser som kräver att de brotts­bekämpande myndigheterna har kännedom om vilken information som de kan begära ut från en annan myndighet hindrar enligt myndigheterna ett effektivt informationsflöde och i förlängningen den brottsbekämpande verksamheten. Brottsbekämpningen behöver enligt kartläggningen fler uppgifter för att kunna förebygga brott men även uppgifter om begångna brott och särskilt fler uppgifter om förberedelse, försök eller stämpling till vissa brott mot unga.

Regeringen anför att regelverket om informationsutbyte kan uppfattas som ett lapptäcke av bestämmelser som är svåra att överblicka och tillämpa i praktiken. Enligt regeringen är det oacceptabelt att bristande förutsättningar att dela information kan bidra till att brott begås och att barn och unga involveras i kriminalitet. Det behöver finnas tillräckliga förutsättningar att utbyta information mellan myndigheter och andra aktörer för att bekämpa och förebygga brott, och regelverket måste kunna tillämpas på ett effektivt sätt i praktiken.

Regeringen har som uttalad målsättning att skapa en ny ordning i sekretess­lagstiftningen som innebär att myndigheter och andra aktörer som utgångs­punkt ska kunna lämna nödvändig information till de brotts­bekämpan­de myndigheterna utan hinder av sekretess. Det pågår ett brett och intensivt arbete med att förbättra informationsutbytet, t.ex. genom Utredningen om förbättrade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter (Ju 2023:22).

En ny lag för ett ökat uppgiftslämnande till brottsbekämpningen

En ny lag med uppgiftsskyldigheter

Utredningens förslag innebär att utgångspunkten ska vara att uppgifter som behövs i brottsbekämpningen, och som finns hos vissa myndigheter och andra aktörer, ska lämnas till de brottsbekämpande myndigheterna, oavsett om uppgifterna omfattas av sekretess.

De brottsbekämpande myndigheterna har till utredningen framfört att de, för att kunna utföra sina uppdrag, har behov av olika typer av uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som skyddas av olika slags sekretess. Det kan röra sig om uppgifter på individnivå, t.ex. kontaktuppgifter, eller uppgifter på en mer övergripande nivå som är av betydelse för att skapa lägesbilder eller förståelse för nya brottsupplägg. Det kan också handla om uppgifter som finns i underlag till beslut eller förelägganden, uppgifter om en enskilds umgänge och släkt eller uppgifter om oro för en enskild som miss­tänks vara på väg in i kriminalitet. Det kan också handla om finansiella uppgifter.

När s.k. sekretessgenombrott övervägs måste det göras en bedömning av vilken grad av intrång i den personliga integriteten sekretessgenombrottet innebär. I den bedömningen är det särskilt viktigt att beakta faktorer som om informationen utbyts mellan myndigheter eller om även enskilda deltar, arten av uppgifter, för vilka ändamål uppgifterna behandlas, mängden av uppgifter, hur uppgifterna används, hur uppgifterna sprids och möjligheten att lagra uppgifterna. Hänsyn måste också tas till hur ett sekretessgenombrott skulle påverka förtroendet för berörda myndigheter.

Utredningens förslag gäller endast sådana uppgifter som myndigheterna och aktörerna redan har tillgång till. Det omfattar vidare i vissa avseenden uppgifter som myndigheterna redan med stöd av dagens sekretessreglering har möjlighet att lämna ut till de brottsbekämpande myndigheterna (se t.ex. 10 kap. 24 § OSL). Förenklade möjligheter att lämna ut uppgifter som omfattas av sekretess skulle enligt regeringen bidra till ökad förutsebarhet vid uppgiftslämnandet. Samtidigt innebär förslaget också att uppgifter om enskilda blir tillgängliga för fler personer och dessutom för personer som arbetar vid brottsbekämpande myndigheter. Det finns därmed en risk för att utredningens förslag skulle innebära ett försämrat skydd för den personliga integriteten. Det kan inte uteslutas att det finns en risk för att förtroendet för de myndigheter som blir skyldiga att lämna ut uppgifter minskar, och detta skulle kunna medföra andra konsekvenser, t.ex. en minskad benägenhet att vända sig till dessa myndigheter. Risken för ett minskat förtroende bör dock enligt regeringen inte överdrivas. Utökade möjligheter att lämna uppgifter till de brotts­bekämpande myndigheterna kan även leda till förbättrade möjligheter för myndigheter att samverka, vilket i sin tur kan leda till ett ökat förtroende för staten. Regeringen anför att ett utökat och mer effektivt uppgiftslämnande till brotts­bekämpningen kräver förändrade rättsliga förutsättningar. Regeringen anser att en sådan förändring är nödvändig. För att åstadkomma detta bör det införas en sådan huvudregel som utredningen föreslår för utlämnande av uppgifter som behövs hos de brottsbekämpande myndig­heterna.

Flera remissinstanser invänder mot utredningens avgränsning till att be­hand­la utökade möjligheter att lämna uppgifter till de brotts­bekämpande myndigheterna och mot att det inte lämnas förslag som avser ett ömsesidigt uppgiftslämnande. Regeringen framhåller att det pågår flera andra utredningar som ska se över uppgiftslämnande i båda riktningarna. Regeringen utesluter inte att ytterligare åtgärder för att förbättra möjligheterna till informa­tions­utbyte därför kan bli aktuella.

Ett återkommande utbyte av uppgifter som omfattas av sekretess ska som utgångspunkt regleras särskilt i författning. Generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL ska tillämpas restriktivt och bedöms inte kunna användas för att uppnå syftet i detta fall, nämligen att uppgifter av betydelse för brottsbekämpningen rutinmässigt ska lämnas ut (se t.ex. JO 2013/14 s. 230 och prop. 2015/16:167 s. 23). I likhet med utredningen anser regeringen att det inte heller är ett fullgott alternativ att i offentlighets- och sekretesslagen införa en ny generell sekretessbrytande bestämmelse för brottsbekämpningen.

Ett utökat uppgiftslämnande till brottsbekämpningen kan åstadkommas genom en eller flera uppgiftsskyldigheter som bryter sekretess. Av 10 kap. 28 § OSL framgår att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. En fördel med en särskild uppgiftsskyldighet som bryter sekretess är att den kan ta sikte på specifika uppgifter och därmed bidra till att förenkla bedömningen för den som ska pröva ett utlämnande. Behovet av ett tydligt och anpassat regelverk talar enligt regeringen starkt för att föreslå uppgiftsskyldigheter i stället för ytter­ligare sekretess­brytande bestämmelser. En uppgiftsskyldighet har vidare den fördelen att den kan utformas som en skyldighet att lämna ut uppgifter även utan föregående begäran. En uppgiftsskyldighet som utformas som en skyldighet att under vissa förutsättningar lämna ut uppgifter på eget initiativ kan bidra till att relevanta aktörer i betydligt större utsträckning än i dag delar med sig av uppgifter som är av betydelse för en brottsbekämpande myndighet.

En annan fördel med en bestämmelse om uppgiftsskyldighet är att den kan utformas så att den tar sikte på både offentliga uppgifter och uppgifter som skyddas av sekretess i offentlig verksamhet eller tystnadsplikt i enskild verksamhet. En uppgiftsskyldighet som omfattar både offentlig och enskild verksamhet skapar en sammanhållen och praktiskt tillämpbar reglering för såväl utlämnande som mottagande myndighet, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en resurseffektiv handläggning och ett utökat samarbete. Regeringen anser därför att den nya huvudregeln för uppgifter som behövs hos de brottsbekämpande myndigheterna bör införas genom en uppgifts­skyldighet.

Att införa en helt ny lag som gäller parallellt med bl.a. offentlighets- och sekretesslagen kan visserligen bidra till att sekretessregelverket som helhet uppfattas som mer svåröverskådligt. Samtidigt är det en fördel att uppgifts­skyldigheterna samlas i en särskild lag och regeringen föreslår därför att det ska införas en ny lag.

En uppgiftsskyldighet i fråga om kontaktuppgifter

De uppgifter som de brottsbekämpande myndigheterna i dag kan få tillgång till från folkbokföringen bedöms inte vara tillräckliga för att framgångsrikt kunna identifiera och komma i kontakt med enskilda i den utsträckning som krävs. Det finns av olika anledningar brister i folkbokföringen som innebär att registrerade uppgifter inte alltid är aktuella, korrekta eller fullständiga. Det finns också behov av andra kontaktuppgifter än sådana som förs in i folk­bokföringen. Regeringen anför att en generell skyldighet att lämna ut kontaktuppgifter på ett tydligt sätt skulle bidra till att fler uppgifter kan lämnas till brottsbekämpande myndigheter. En sådan skyldighet skulle göra det möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att utnyttja sina resurser mer effektivt och komma framåt snabbare i en förundersökning eller i andra delar av den brottsbekämpande verksamheten.

Uppgifter som kan användas för att kontakta, identifiera och lokalisera indivi­der kan finnas hos samtliga myndigheter, inom såväl staten som kommunerna och regionerna. Kontaktuppgifter är generellt sett mindre integritets­känsliga än andra uppgifter som rör enskilda, och enskilda utgår ofta från att myndigheter redan i dag kan utbyta dessa. Ett utbyte av kontaktuppgifter kan som utgångspunkt inte förväntas leda till någon större påverkan på förtroendet för myndigheterna. Regeringen anser tvärtom att det kan bidra till ett ökat förtroende för rättsväsendet, och myndigheter i stort, om brottsbekämpningen ökar sin förmåga att förebygga och bekämpa brott. Det finns enligt regeringen anledning att som utgångspunkt låta uppgifts­skyldigheten gälla för alla myndigheter.

Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen ska införas en skyldighet att på begäran lämna en fysisk persons kontaktuppgifter till en brotts­bekämpande myndighet om uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Med kontaktuppgifter avses uppgifter om bostadsadress, telefon­nummer, e-postadress, arbetsplats, ombud eller företrädare, användar­namn, ip-adress och andra jämförbara uppgifter. Uppgiftsskyldigheten ska om­fatta alla statliga myndigheter, kommuner, regioner och yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet på social­tjänstens område, enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården och skolor. Uppgiftsskyldigheten ska dock inte gälla Försvarets radioanstalt.

En kontaktuppgift ska inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför brottsbekämpningens intresse av uppgiften.

En uppgiftsskyldighet för vissa statliga myndigheter

Uppgiftsskyldighet både på begäran och på eget initiativ

Regeringen föreslår att det i den nya lagen ska införas en skyldighet för statliga myndigheter att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.

De statliga myndigheter som utredningen har identifierat som särskilt viktiga för brottsbekämpningen överlämnar oftast information till de brotts­bekämpande myndigheterna i situationer där det finns konkreta brotts­miss­tankar. Några av de aktuella myndigheterna har också särskilt reglerad anmälningsplikt, se t.ex. 6 § bidragsbrottslagen (2007:612). Det mest framträdande behovet av ökad informationsdelning på eget initiativ avser dock situationer där tjänstemän upptäcker omständigheter som kan tyda på brotts­lig­het men där misstankarna inte är särskilt starka eller tillräcklig bevis­ning saknas. Det kan handla om nya företeelser som av olika anledningar framstår som misstänkta, utan att det inom ramen för den utlämnande myndighetens verksamhet går att fastställa om det rör sig om brottslig verksamhet. Det kan också handla om t.ex. att en persons egendomsinnehav inte står i proportion till personens legitima förvärvskällor på ett sådant sätt att det kan vara aktuellt med självständigt förverkande enligt 36 kap. 5 § brottsbalken.

Ett ökat utlämnande på eget initiativ är enligt regeringen en åtgärd som skulle kunna ge stor effekt på arbetet med att förebygga och bekämpa brottslighet och brottslighetens ekonomiska drivkrafter. Lagrådet avstyrker dock att det införs en skyldighet att självmant lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Lagrådet menar att de myndigheter som ska lämna ut uppgifter inte vet vilka uppgifter de brottsbekämpande myndigheterna behöver, hur tungt behovet av uppgifterna väger i det enskilda fallet eller vilken av de brottsbekämpande myndigheterna uppgifterna ska lämnas till. Detta leder enligt Lagrådet till att uppgiftsskyldigheten kommer att bli mycket svår att tillämpa och en risk för att uppgifter kommer att lämnas ut i en inte avsedd omfattning, vilket i sin tur kan leda till att de enskildas förtroende för det sekretesskydd det offentliga förutsätts iaktta försvagas. Enligt Lagrådet innebär förslagen en stor principiell nyhet i svensk förvaltnings­tradition vars konsekvenser är svåra att överblicka.

Regeringen instämmer i att förslagen innebär en stor förändring när det gäller hur uppgifter ska lämnas till de brottsbekämpande myndigheterna, vilket åtminstone inledningsvis kommer att kräva en viss omställning och anpassning för både de som ska lämna och de som ska ta emot uppgifter. En sådan förändring är enligt regeringen emellertid nödvändig för att möta brottsutvecklingen och det allvarliga läge Sverige befinner sig i. Enligt regeringen är den föreslagna skyldig­heten att lämna uppgifter på eget initiativ nödvändig för att åstad­komma en ordning där uppgifter som är av betydelse för brottsbekämpningen också kommer de brottsbekämpande myndigheterna till del. Regleringen behöver inte leda till tillämpningsproblem, till att för många uppgifter lämnas ut eller till att förtroendet för sekretesskyddet hos myndigheterna skadas. En skyldig­het att lämna uppgifter bara på begäran är enligt regeringen inte tillräcklig, bl.a. eftersom de brottsbekämpande myndigheterna inte alltid vet vilka relevanta uppgifter de andra myndigheterna förfogar över. Regeringen anser därmed, till skillnad från Lagrådet och trots invändningar från bl.a. Arbetsgivarverket, Bolags­verket och Finans­inspektionen, att det även bör införas en skyldighet för vissa statliga myndigheter att lämna ut uppgifter utan föregående begäran. En sådan uppgiftsskyldighet är av central betydelse för att relevanta uppgifter ska nå brottsbekämpningen.

Uppgiftsskyldigheten ska vara kopplad till ett behov i den brottsbekämpande verksamheten

En avgränsning av uppgiftsskyldigheten är nödvändig av bl.a. integritets- och rättssäkerhetsskäl. En tydlig avgränsning av uppgiftsskyldigheten är även nödvändig för de personer som ska avgöra vilka uppgifter som ska lämnas ut. En alltför vidsträckt skyldighet riskerar att göra bestämmelsen svår att tillämpa i praktiken.

Regeringen anför att den information som de brottsbekämpande myndigheterna behöver är av mycket blandad karaktär. Vilka uppgifter som behövs kan t.ex. bero på vilket brott det är som utreds, vilken spaning som pågår och i vilket skede underrättelsearbetet eller utredningen befinner sig. Inom brottsbekämpningen kan det snabbt uppstå nya behov av uppgifter. Att räkna upp vilka uppgifter det kan bli fråga om låter sig därmed inte göras.

En begränsning som enligt regeringen genomgående bör ställas upp i bestämmelserna i den nya lagen är att ett utlämnande av en uppgift har en koppling till ett konstaterat eller förväntat behov i den brottsbekämpande verksamheten. Ett sådant krav tillåter tillräcklig flexibilitet vid tillämpningen men anger samtidigt tydligt vad de uppgiftslämnande myndigheterna ska förhålla sig till för att uppfylla sin skyldighet. Ett sådant krav innebär också en begränsning som minskar risken för otillbörliga intrång i den personliga integriteten.

Regeringen föreslår att en statlig myndighet som omfattas av uppgifts­skyldigheten efter en begäran av en brottsbekämpande myndighet ska lämna ut en uppgift som behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Avsikten med att använda begreppet ”behövs” är att åstadkomma en avgränsning av uppgiftsskyldigheten utan att tröskeln för utlämnande blir för hög.

När det gäller utlämnande utan en föregående begäran föreslår utredningen att det ska vara tillräckligt att det kan antas att uppgiften behövs i den mot­tagande myndighetens verksamhet. Flera remissinstanser påpekar att det kan vara svårt för den utlämnande myndigheten att på egen hand avgöra vilka uppgifter som behövs i den brottsbekämpande verksamheten eftersom den inte har någon fullständig kännedom om den mottagande myndighetens verksam­het. Lagrådet anser att det normalt endast är den brottsbekämpande myndig­heten som kan bedöma vilka uppgifter myndigheten behöver och att den utlämnande myndigheten inte heller kan bedöma hur tungt det behovet väger. Det kan enligt Lagrådet leda till att skyldigheten att lämna uppgifter på eget initiativ blir mycket svårtillämpad men även till att uppgifter lämnas ut i onödig omfattning. Enligt Lagrådet riskerar uppgiftsskyldigheten därmed att leda till onödiga integritetsintrång och kan därmed inte heller sägas vara proportionerlig.

Regeringen anför att svårigheten att bedöma vilka uppgifter de brotts­bekämpande myndigheterna behöver talar för en lägre tröskel för när uppgifter ska lämnas ut. Lagrådet, liksom flera remissinstanser, anser dock att rekvisitet kan antas behövas är en för låg tröskel för utlämnande och att det finns risk för att en skyldighet att lämna ut uppgifter med ett sådant rekvisit kommer att leda till att irrelevant information lämnas över. Regeringen delar den bedömningen. En alltför vidsträckt skyldighet riskerar att göra uppgifts­skyldigheten svår att tillämpa i praktiken och, tvärtemot vad som är avsikten, försvåra för den enskilda tjänstemannen att bedöma när uppgifter ska lämnas ut. Regeringen anser sammantaget att rekvisitet ”behövs” bör användas. Regeringen delar inte Lagrådets bedömning att skyldigheten med en sådan utformning kommer att bli mycket svårtillämpad. Rekvisitet ”behövs” används i flera andra regelverk när det gäller uppgiftslämnande utan föregående begäran. Det kan underlätta för den utlämnande myndigheten att ett och samma begrepp används vid utlämnande såväl på begäran som på eget initiativ, vilket bidrar till en enhetlig tillämpning. I vissa situationer kommer det att vara uppenbart att en uppgift behövs hos en brottsbekämpande myndighet. I situationer där behovet inte är klart för den utlämnande myndigheten får det förutsättas att de berörda aktörerna, i samråd med varandra, gemensamt ser till att endast relevanta uppgifter utbyts. Det gäller även om frågan uppstår till vilken av de brotts­bekämpande myndigheterna uppgifterna ska lämnas. Regeringen delar inte Lagrådets bedömning att en sådan kontakt mellan myndigheterna behöver leda till att sekretesskyddade uppgifter röjs.

Vilka uppgifter ska lämnas ut?

När det gäller vilka uppgifter som ska lämnas ut är inte avsikten att skyldigheten att lämna uppgifter på eget initiativ ska ses som en arbetsuppgift skild från den vanliga verksamheten vid utlämnande myndigheter. Det handlar i stället om att medarbetare som inom ramen för sin ärendehantering eller verksamhet i övrigt uppmärksammar uppgifter som bedöms behövas hos t.ex. polisen ska lämna uppgifterna dit. Regeringen anför att det givetvis också handlar om att skapa förutsättningar för att de utlämnande myndigheterna på ett enkelt och effektivt sätt ska kunna lämna ut uppgifter inom ramen för ett pågående samarbete med en brottsbekämpande myndighet. Regeringen anser att skyldigheten att lämna ut uppgifter, med eller utan föregående begäran, bör omfatta alla uppgifter som finns hos den aktuella myndigheten, alltså inte bara uppgifter ur allmänna handlingar. En förutsättning för att ett utlämnande ska kunna verkställas är att uppgifterna finns tillgängliga för myndigheten.

För att det ökade informationsflöde till brottsbekämpningen som nu föreslås ska vara effektivt måste de uppgifter som lämnas vara relevanta och tillräckliga för sitt syfte. Det är därför viktigt att de brottsbekämpande myndigheterna ger tydlig vägledning till de myndigheter som ska lämna uppgifter, t.ex. i fråga om vilka behov brottsbekämpningen kan ha och vilka typer av uppgifter som kan behövas. Regeringen förutsätter att de brotts­bekämpande myndigheterna säkerställer att de utlämnande myndig­heterna får information om på vilket sätt och genom vilka kanaler uppgifter enklast överlämnas och vart myndigheterna kan vända sig för samråd om uppgifts­lämnandet och även på annat sätt underlättar för de myndigheter som ska lämna ut uppgifter.

Utlämnande ska föregås av en intresseavvägning

Regeringen föreslår att en uppgift inte ska lämnas ut om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

Den avvägning som ska göras kommer att utgå från å ena sidan sekretess­intresset och å andra sidan brottsbekämpningens intresse av uppgiften. En utgångspunkt för bedömningen av sekretessintresset är sekretessens styrka, som i regel bestäms med hjälp av s.k. skaderekvisit. Sekretessens styrka eller skaderekvisitets utformning är dock inte ensamt avgörande när man gör en bedömning av det intresse som sekretessen avser att skydda. Vid bedömningen ska hänsyn även tas till sekretessens föremål, alltså den information som kan hemlighållas. Bedömningen av om informationen ska hemlighållas i en viss situation är beroende av omständigheterna vid utlämnandet. Att lagstiftaren tidigare har bedömt att uppgifterna ska skyddas av sekretess med en viss styrka är en indikation på hur angeläget sekretessintresset är. Därutöver kan viss ytterligare hänsyn tas till hur skyddsvärda uppgifterna framstår i utlämnande­situationen.

Enligt Lagrådet kommer den utlämnande myndigheten inte att kunna bedöma hur tungt den brottsbekämpande myndighetens intresse väger i det enskilda fallet. Regeringen anför att den typ av bedömning som ska göras inom ramen för den föreslagna uppgiftsskyldigheten dock inte är någon nyhet. Liknande intresseavvägningar måste göras i flera andra sammanhang innan uppgifter lämnas med stöd av en uppgiftsskyldighet eller en sekretessbrytande bestämmelse (se t.ex. 2 § [2024:307] lagen om uppgiftsskyldighet för att motverka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen samt fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet och 10 kap. 27 § OSL). Med det motstående intresset i detta fall, dvs. intresset av att uppgiften lämnas ut, avses intresset av att uppgiften tillförs de brottsbekämpande myndigheternas brottsbekämpande verksamhet. Vid denna bedömning kan hänsyn tas till flera olika faktorer, bl.a. den aktuella brottslighetens allvar.

Vilka statliga myndigheter ska omfattas av uppgiftsskyldigheten?

Regeringen föreslår att följande statliga myndigheter ska omfattas av skyldigheten att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter enligt den nya lagen:

–      Arbetsförmedlingen

–      Arbetsmiljöverket

–      Bolagsverket

–      Centrala studiestödsnämnden

–      Finansinspektionen

–      Fondtorgsnämnden

–      Försäkringskassan

–      Inspektionen för vård och omsorg

–      Kriminalvården

–      Kronofogdemyndigheten

–      Lantmäteriet

–      samtliga länsstyrelser

–      Migrationsverket

–      Naturvårdsverket

–      Pensionsmyndigheten

–      Skatteverket

–      Statens skolinspektion

–      Tillväxtverket

–      Transportstyrelsen

–      Utbetalningsmyndigheten

–      samtliga utlandsmyndigheter

En uppgiftsskyldighet för kommuner och regioner

Sekretessen hos kommuner och regioner

Kommuner och regioner bedriver en rad olika verksamheter och förfogar därmed över en stor mängd uppgifter av vitt skilda slag som kan vara av intresse för de brottsbekämpande myndigheterna. Det har bl.a. framkommit ett behov av att i större utsträckning kunna dela information i ärenden om offentlig upphandling och ärenden där det betalas ut offentliga medel. Det finns också en stor mängd uppgifter av intresse för de brottsbekämpande myndigheterna i kommunernas tillstånds- och tillsyns­verksamhet.

En del av de uppgifter som omfattas av sekretess vid regionerna skyddas av hälso- och sjukvårdssekretess (25 kap. OSL). Även i kommunerna förekommer uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess, men en större del omfattas där av socialtjänstsekretess (26 kap. OSL). Därutöver finns det ett antal sekretessbestämmelser som kan aktualiseras i verksamhet som bedrivs av kommunerna och regionerna. Uppgifter om en enskilds hälsa eller sexualliv skyddas, oavsett i vilket sammanhang de förekommer, med stöd av sekretessbestämmelsen i 21 kap. 1 § OSL. Sekretess kan också gälla för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden när han eller hon har trätt i affärsförbindelse med en myndighet, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (31 kap. 16 § OSL). Begreppet affärsförbindelse är brett och kan avse både utförande av arbete och andra tjänster. I alkohol- och tobaksärenden gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs (30 kap. 20 § OSL). I granskande verksamhet omfattas kommunala och regionala myndigheters uppgifter om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra av sekretess, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs (17 kap. 1 § OSL). Sekretess i ärenden om offentlig upphandling regleras i 19 kap. 3 § OSL.

Det behövs en ny sekretessbrytande huvudregel för kommuner och regioner

Regeringen anför att det krävs att brottsbekämpande myndigheter har en helhetsbild för att effektivt förebygga och bekämpa brott mot välfärds­systemen och andra närliggande ersättningar samt brott med koppling till näringslivet eller arbetslivet. På motsvarande sätt som gäller för statliga myndigheter finns det enligt regeringen ett tydligt behov av ett utökat uppgiftslämnande på kommunernas och regionernas eget initiativ och ett behov av att förenkla de bedömningar som görs i en utlämnandesituation. Att ge kommunerna och regionerna bättre rättsliga förutsättningar att lämna uppgifter till brotts­bekämpande myndigheter skulle få positiva effekter för många delar av brottsbekämpningen.

Regeringen bedömer att fördelarna med att reglera ett utökat utbyte av information genom uppgiftsskyldigheter gör sig gällande även i förhållande till kommunerna och regionerna. För att tillgodose brottsbekämpningens behov av uppgifter från kommunerna och regionerna bör den nya lagen därför även innehålla en bestämmelse som innebär en uppgiftsskyldighet för kom­muner och regioner. Regeringen anser, till skillnad från Lagrådet, att uppgifts­skyldigheten även ska gälla på eget initiativ.

Eftersom kommunal verksamhet även kan bedrivas i privaträttsliga former har bolag, ekonomiska föreningar och stiftelser som kommuner, regioner eller kommunalförbund utövar ett rättsligt inflytande över jämställts med myndig­heter vid tillämpningen av offentlighets- och sekretesslagen (2 kap. 3 § OSL). Någon motsvarande bestämmelse föreslås inte i den nya lagen. Det innebär att t.ex. kommunala bolag inte omfattas av uppgiftsskyldigheten.

När det gäller skolan anser regeringen att det finns anledning att ta särskilda hänsyn till verksamheten på så sätt att det i jämförelse med andra uppgiftsskyldigheter som föreslås ska finnas ett något större utrymme att beakta omständigheter som talar mot att uppgifter lämnas ut. Det medför i sin tur att det finns anledning att upprätthålla en skillnad mellan utlämnande från huvudmän för offentliga skolor och från kommunal och regional verksamhet i övrigt. Därför bör sådana uppgifter som omfattas av den föreslagna uppgiftsskyldigheten för skolan undantas från den uppgifts­skyldighet som ska gälla för kommuner och regioner.

Vilka uppgifter ska lämnas ut?

Regeringen anser att det är viktigt att öka myndigheters uppmärksamhet på avvikande mönster eller beteenden som kan indikera brott eller brottsupplägg och att skapa rättsliga förutsättningar att kunna lämna fler uppgifter på eget initiativ. Som redogörs för under avsnittet Uppgiftsskyldighet för vissa statliga myndigheter (s. 14 f.) anser regeringen att ett ökat uppgiftslämnande på eget initiativ är av central betydelse för brotts­bekämpningen. Detta gäller enligt regeringen även i förhållande till kommunerna och regionerna. Avsikten med uppgiftsskyldigheten är bl.a. att skapa förutsättningar för att de utlämnande aktörerna på ett enkelt och effektivt sätt ska kunna lämna ut uppgifter inom ramen för ett pågående samarbete med en brottsbekämpande myndighet. Regeringen delar därmed inte vissa remiss­instansers uppfattning att det är tillräckligt att införa enbart en möjlighet för dessa aktörer att lämna uppgifter på eget initiativ.

Uppgiftsskyldigheten för kommuner och regioner bör enligt regeringen utformas på samma sätt som den för statliga myndigheter. Det bör alltså införas en uppgiftsskyldighet som innebär att en kommun eller en region ska lämna ut en uppgift som behövs i den brottsbekämpande verksamheten.

Uppgiftsskyldigheten bör inte gälla för endast vissa kategorier uppgifter, utan den bör, på samma sätt som föreslås gälla för statliga myndigheter, vara kopplad till ett konstaterat eller förväntat behov i den brottsbekämpande myndighetens brottsbekämpande verksamhet. Ett uppgiftslämnande kan där­med i praktiken avse uppgifter om anställda om det finns ett sådant behov av upp­gifterna.

Regeringen förutsätter att de brottsbekämpande myndigheterna säkerställer att kommunerna och regionerna, på samma sätt som statliga myndigheter, får information om hur uppgifter kan över­lämnas och vart de kan vända sig för samråd om uppgiftslämnandet.

Utlämnande ska föregås av en intresseavvägning

Regeringen anser att det finns behov av begränsningar som tar sikte på proportionaliteten mellan värdet av att en uppgift tillförs brottsbekämpningen och den skada som ett utlämnande kan medföra. Det kan finnas situationer där den utlämnande myndigheten bedömer att det intresse som sekretessen skyddar väger tyngre än brottsbekämpningens intresse av att ta del av uppgifterna. Uppgiftsskyldigheten för kommuner och regioner föreslås därför innefatta en intresseavvägning på samma sätt som för statliga myndigheter. Den utlämnande kommunen eller regionen ska därmed kunna avstå från att lämna ut en uppgift om det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.

Om bedömningen görs inom ramen för tillsynsverksamhet, kan ett utlämnande som äventyrar ett nära förestående tillsynsärende vid en intresseavvägning resultera i en bedömning att uppgiften inte ska lämnas ut. Det kan även i andra fall uppstå konsekvenser i sekretesshänseende för den utlämnande myndighetens verksamhet som vid en intresseavvägning innebär att en uppgift inte bör lämnas ut. Offentlig upphandling är en ärendetyp där uppgifter ofta skyddas av absolut sekretess, och det kan inom ramen för sådana ärenden finnas situationer där sekretessintresset anses väga tyngre än brottsbekämpningens intresse av att få del av en uppgift. Även i andra ärenden där uppgifter skyddas av sekretess för affärs- och driftförhållanden kan sekretessintresset emellanåt väga tyngre än brottsbekämpningens behov.

En uppgiftsskyldighet för skolan

Det behövs lagändringar för att åstadkomma det uppgiftslämnande som krävs

Utbildning inom skolväsendet anordnas både av det allmänna och av enskilda. Inom det allmänna kan staten, regionerna och kommunerna vara huvudmän för en skola. Oavsett huvudman finns tre ansvarsnivåer för skolan, nämligen huvudmannen, rektorn och läraren. Därutöver har kommunerna ett särskilt ansvar för vissa frågor.

Information inom skolväsendet omfattas som huvudregel inte av sekretess. I den utsträckning informationen är skyddad är delvis olika regelverk tillämpliga beroende på vilken huvudman skolan har och från vilken verk­samhet inom skolan informationen lämnas. Skolor som har kommuner, regioner eller staten som huvudman anses vara myndigheter vid tillämpningen av tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen och träffas därför av det regelverket. I 23 kap. OSL finns bestämmelser om sekretess till skydd för enskild i utbildningsverksamhet. Där framgår bl.a. att sekretess gäller för enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men, i förskola och i bl.a. grundskola när det gäller sådan elevhälsa som avser psykologisk, psykosocial eller specialpedagogisk insats (1 och 2 §§). Mot­svarande sekretess gäller vid fritidshem och i viss annan pedagogisk verksamhet (3 §). I den specialpedagogiska stödverksamheten gäller, oavsett skolform, sekretess för enskilds personliga förhållanden (4 §). I elevhälsans medicinska verksamhet gäller – för de offentliga skolhuvudmännen – hälso- och sjukvårdssekretess enligt bl.a. 25 kap. 1 § OSL.

För enskilda huvudmän finns bestämmelser om tystnadsplikt i 29 kap. 14 § skollagen (2010:800). Där framgår bl.a. att den som är eller har varit verksam i enskilt bedriven förskola, fritidshem eller förskoleklass inte obehörigen får röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskilds personliga förhållanden. Tystnadsplikt gäller vidare för uppgifter om enskilds personliga förhållanden i annan enskilt bedriven verksamhet som omfattas av skollagen i sådan elevhälsoverksamhet som avser psykologisk, psykosocial eller special­pedagogisk insats eller i särskild elevstödjande verksamhet i övrigt. Tystnadsplikt gäller även ärenden om tillrättaförande av en elev eller om skiljande av en elev från vidare studier. När det gäller den medicinska grenen av sådan elevhälsa som bedrivs av enskilda huvudmän gäller i stället tystnadsplikt enligt 6 kap. 12 § patientsäkerhets­lagen (2010:659).

Regeringen konstaterar att den tystnadsplikt som föreskrivs för skolor med enskilda huvudmän i stort motsvarar de sekretessregler som gäller i den offentligt bedrivna skolan.

Många uppgifter som finns inom skolan, och som efterfrågas av de brottsbekämpande myndigheterna, omfattas inte av sekretess eller tystnads­plikt och kan därför lämnas till brottsbekämpningen om de begärs ut. Skolor med offentlig huvudman är skyldiga att på begäran lämna ut sådana uppgifter med stöd av 6 kap. 5 § OSL, om det inte hindrar arbetets behöriga gång. Någon motsvarande skyldighet att på begäran lämna ut uppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt finns dock inte för skolor med enskild huvudman.

Den kartläggning som utredningen har gjort visar att skolan har information som behövs i det brottsbekämpande arbetet. Skolväsendet kan ha tillgång till uppgifter som är viktiga för de brottsbekämpande myndigheterna, exempelvis för att ta fram lokala lägesbilder av brottslighet, upptäcka att en ung person är på väg att dras in i ett kriminellt sammanhang eller hjälpa en person som har begått brott att byta riktning. Det finns även ett behov av ökat informations­utbyte när ett brott har ägt rum på skolan, eller i anslutning till skolmiljö. Det kan t.ex. handla om information om vilka personer som har varit inblandade i gärningen. Sådana uppgifter kan röra såväl brottsoffer som förövare. Polis­myndigheten har därutöver uttryckt att det finns ett behov av information om huruvida en person har en direkt eller indirekt koppling till någon kriminell gruppering. Både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har framhållit att det finns ett behov av uppgifter från bl.a. elevhälsan.

Regeringen anför att skolan har en central roll i samhällets arbete för att förebygga brott. Grunden för skolans uppdrag är barns och ungas rätt till utbildning. I all utbildning och annan verksamhet enligt skollagen som rör barn ska barnets bästa vara utgångspunkt (1 kap. 10 § skollagen). Skolan är en viktig skyddsfaktor för utsatta barn och ungdomar som riskerar att hamna i kriminalitet. Här har staten ett särskilt ansvar som följer av barnkonventionen att skydda barn och unga från att utsättas för och dras in i kriminalitet. Brottsutvecklingen har under senare tid inneburit att allt yngre personer, både som offer och som gärningsmän, förekommer i samband med grov brotts­lighet. Tidiga insatser är viktiga för att förebygga en ogynnsam utveck­ling, normbrytande beteende, brottsutsatthet och kriminalitet bland barn och unga. Ett sådant arbete kräver ett ändamålsenligt informationsbyte mellan berörda aktörer.

Utredningens kartläggning visar att den faktiska informationsdelningen mellan skolor och brottskämpande myndigheter varierar stort, främst beroende på vilka lokala samarbetsformer som har byggts upp. Regeringen anser att det är otillfredsställande. Samverkan kring barn och ungdomar som riskerar att dras in i kriminalitet eller redan befinner sig i kriminella miljöer är av grundläggande betydelse för att vända samhällsutvecklingen. Det måste finnas en god samverkan mellan Polismyndigheten och skolan över hela landet.

Regeringen anser att det bör genomföras författningsändringar som möjliggör ett utökat uppgiftslämnande från skolan till de brottsbekämpande myndigheterna.

En uppgiftsskyldighet ska gälla även för skolan

Flera remissinstanser lyfter att det finns en risk för att en uppgiftsskyldighet för skolan kan påverka förtroendet för och tilliten till verksamheten. Brottsförebyggande rådet pekar på vikten av att följa upp effekterna av förslagen bl.a. i detta avseende.

Enligt regeringen kan ett utökat uppgifts­lämnande till brotts­bekämpningen bidra till en ökad trygghet och studiero för elever i skolan. En sekretess­brytande bestämmelse och en bestäm­melse som bryter tystnadsplikt i skolor med enskilda huvudmän skulle visserligen bidra till att fler uppgifter som skyddas av sekretess och tystnadsplikt lämnas till brottsbekämpningen, åtminstone i de fall en brottsbekämpande myndighet begär att få ta del av information. Däremot är det tveksamt om en sådan reglering skulle leda till en ökning av det spontana uppgiftslämnandet, som i många fall består av uppgifter som inte är sekretess­belagda eller inte omfattas av tystnadsplikt. Eftersom merparten av de uppgifter som skolan förfogar över inte omfattas av sekretess eller tystnadsplikt är det inte en tillräcklig åtgärd att införa en sekretessbrytande bestämmelse eller en bestämmelse som bryter tystnadsplikt.

Regeringen anser att en uppgiftsskyldighet skapar en tydlig rättslig grund för att lämna ut uppgifter från både offentlig och enskilt bedriven verksamhet. Samtidigt tar den sikte på såväl offentliga uppgifter som uppgifter som skyddas av sekretess eller tystnadsplikt. En uppgiftsskyldighet skulle på ett tydligt sätt bryta den tystnadsplikt som gäller i skolor med enskilda huvudmän, och även, med stöd av 10 kap. 28 § OSL, bryta sådan sekretess som gäller i skolverksamhet som bedrivs av offentliga huvudmän.

Även andra fördelar med en uppgiftsskyldighet gör sig gällande i förhållande till skolor. Av utredningens kartläggning framgår att uppgifts­skyldigheter ofta uppfattas som lättare att tillämpa än sekretess­brytande bestämmelser. En uppgiftsskyldighet kan därför leda till minskad osäkerhet vid tillämpningen. Detta bör i förlängningen medföra att reglerna tillämpas fullt ut och att en ökad informationsdelning faktiskt kommer till stånd. Den effekten bör få genomslag för både uppgifter som skyddas av sekretess eller tystnadsplikt och offentliga uppgifter. Regeringen bedömer att uppgifts­skyldigheten bör omfatta alla delar av skolans verksamhet.

Regeringen anför att det finns behov av ett ökat informationsutbyte mellan skola, socialtjänst och de brottsbekämpande myndigheterna. Skolsäker­hetsutredningen har kartlagt och analyserat vilka uppgifter som kan behöva utbytas mellan skola, socialtjänst och brottsbekämpande myndigheter (SOU 2024:87 Ökat uppgiftsutbyte i det brottsföre­byggande arbetet – skolans och socialtjänstens behov). Det finns därför anledning för regeringen att åter­komma i dessa frågor.

Uppgiftsskyldigheten ska fullgöras av rektorn

Regeringen anför att merparten av de uppgifter som brottsbekämpningen behöver, och som en uppgiftsskyldighet bör ta sikte på, är uppgifter som finns i den elevnära verksamheten och inte i skolans ledning. Behovet av infor­mation kan därtill uppstå i akuta situationer där det finns en oro för att någon ska begå brott eller riskerar att utsättas för brott eller i direkt anslutning till att ett brott ägt rum. Regeringen anser att det inte är ändamålsenligt att peka ut skolhuvudmannen som uppgiftsskyldig för skolan. En sådan ordning skulle nämligen innebära en oönskad tidsåtgång och påverka brottsbekämpningens möjlighet att snabbt ingripa. Huvudmannen har inte heller samma förut­sättningar att avgöra vilka uppgifter som finns och som kan lämnas ut. Regeringen bedömer att det är lämpligast att uppgiftsskyldigheten träffar rektorn vid en skol- eller förskoleenhet. Att rektorn pekas ut som ansvarig bör bidra till ett mer enhetligt uppgiftslämnande eftersom det som regel är samma person vid skolan som prövar om en uppgift ska lämnas till brotts­bekämpningen.

Regeringen anför att det är viktigt att huvudmännen utformar rutiner för uppgifts­lämnande så att skyldigheten inte medför att rektorer får en betungande administrativ börda, och detsamma behöver rektorerna göra när det gäller lärarna. Eftersom det vid öppen fritidsverksamhet och fritidshem som inte är integrerade med en skol- eller förskoleenhet inte finns någon rektor bör uppgiftsskyldigheten i dessa verksamheter i stället fullgöras av den som huvudmannen utser.

Utlämnande på begäran

Regeringen anser att det för att en brottsbekämpande myndighet ska kunna begära ut en uppgift från skolväsendet, på motsvarande sätt som för statliga myndigheter och kommuner och regioner, bör krävas att uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Skolans uppgiftsskyldighet bör omfatta upp­gifter som finns i den verksamhet som rektorn eller den berörda huvud­mannen ansvarar för. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten bör inte begränsas på så sätt att den endast avser händelser i skolmiljön. En rektor kan också få kännedom om händelser som har inträffat utanför skolan. Avgörande bör vara att uppgiften finns i den verksamhet som rektorn eller huvudmannen ansvarar för och att den kommit till den uppgiftsskyldiges kännedom i den egenskapen.

Regeringen anför att det inte är möjligt att på ett uttömmande sätt redogöra för vilka uppgifter som kan lämnas ut med stöd av uppgiftsskyldigheten. Det kan handla om uppgifter om brottslighet som har utövats i anslutning till skolmiljön eller uppgifter om förestående brottslighet som cirkulerar på skolan. Det kan också vara fråga om uppgifter som avser en elev eller hans eller hennes umgängeskrets, en person som rör sig i anslutning till skolan utan att själv vara elev eller en vårdnadshavare eller anhörig som har begått brott eller misstänks begå brott. Skolan kan också lämna ut uppgifter som rör anställda. Det kan även handla om uppgifter om en persons tillhörighet till ett kriminellt nätverk, umgängeskretsar och sociala nätverk. Det kan också röra sig om uppgifter som tyder på att en person är kriminell, t.ex. att en elev har tillgång till patroner eller stöldgods, hämtas upp av kända kriminella från skolan eller har stora summor pengar utan rimlig anledning. Även uppgifter om att någon har blivit utsatt för brott eller som talar för att någon riskerar att utsättas för brott kan omfattas av uppgiftsskyldigheten, liksom uppgifter som talar för att någon riskerar att bli ensamagerande gärningsperson eller begå allvarliga våldsbrott, uppgifter om närvaro respektive frånvaro och uppgifter om var en person har befunnit sig vid en viss tidpunkt eller förväntas befinna sig. Bestämmelsen innebär också en möjlighet att lämna ut uppgifter för att utreda brott, t.ex. narkotikaförsäljning.

Regeringen lämnar förslag om att vissa uppgifter helt undantas från uppgiftsskyldigheten, vilket framgår nedan under rubriken Vissa uppgifter bör undantas från uppgiftsskyldigheten. Det finns enligt regeringen även skäl att därutöver begränsa uppgiftsskyldigheten för skolan genom en intresse­avvägning. Att uppgiftsskyldigheten inte bör vara absolut för uppgifter som skyddas av sekretess eller tystnadsplikt motiveras av vikten av att inte göra för stora ingrepp i skolans grunduppdrag eller i skyddet för enskildas personliga integritet. Det kan finnas information om enskilda som framstår som särskilt skyddsvärd ur integritetssynpunkt. Inte minst handlar det om uppgifter som finns i elevhälsan och som avser psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser och förekommer hos psykologer, kuratorer och specialpedagoger eller speciallärare. Vid ett ökat informationslämnande från skolan är det viktigt att det finns en balans mellan brottsbekämpningens behov och skolans grunduppdrag och roll som skyddsfaktor mot kriminalitet. En uppgiftsskyldighet för skolan måste därför balanseras av en möjlighet att avstå från utlämnande i situationer där det finns starka motstående intressen.

En uppgift bör, enligt utredningens förslag, inte lämnas ut om det finns en bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig på bestämmelsen och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför brottsbekämpningens intresse av uppgiften. Regeringen anför att intresseavvägningen ger skolan ett förhållandevis stort utrymme att avstå från att lämna ut uppgifter. De skäl som talar emot lämnande av information ska väga tyngre än brottsbekämpningens behov av uppgiften. Ju starkare behovet av uppgiften är hos den brotts­bekämpande myndigheten, desto starkare skäl måste det finnas för att ett utlämnande ska avslås. Regeringen anser att den utformning av intresse­avvägningen som utredningen föreslår innebär att det finns en tillräcklig möjlighet att göra en avvägning mellan de motstående intressena.

Utlämnande utan föregående begäran

Polismyndigheten har för utredningen påpekat att det finns ett behov av att i större utsträckning få uppgifter från skolan som lämnas utan föregående begäran. Behovet av uppgifter avser både offentliga uppgifter och uppgifter som skyddas av sekretess eller tystnadsplikt. Ett antal remissinstanser motsätter sig utredningens förslag om att skolorna ska ha en skyldighet att lämna uppgifter på eget initiativ.

En alltför långtgående skyldighet att lämna uppgifter till brotts­bekämpningen kan medföra att elever inte känner förtroende för vuxna i skolan och till följd av detta inte vågar anförtro sig till vuxna. En alltför offensiv förskjutning i uppgifts­lämnandet från skolan till brottsbekämpningen riskerar då att bli kontra­produktiv. Mot risken för att tilliten mellan elev och personal i olika funktioner inom skolan äventyras måste ställas brotts­bekämpningens behov av uppgifter och den omständigheten att skolan är en aktör som kan ha mycket relevant information.

Det måste också beaktas att skolan är en plats där många brott begås och en vanlig plats att bli utsatt för brott på (jfr Brottsförebyggande rådets rapport 2024:10 Skolundersökningen om brott 2023 – Om utsatthet för och delaktighet i brott). En trygg och säker skolmiljö för det större antalet elever bör vara eftersträvansvärt för såväl skolan som brottsbekämpningen. Detta bör gälla även om det innebär ett ökat intrång i några elevers personliga integritet. Om skolan lämnar uppgifter i större utsträckning till brottsbekämpningen kan det enligt regeringen bidra till både att skolmiljön blir lugnare och tryggare och att brottsligheten i stort minskar. Det kan också bidra till att de elever som har blivit utsatta för brott kan få ökat stöd och upprättelse och i förlängningen öka förtroendet mellan den elev som har utsatts för brott och den inblandade personalen.

Regeringen anser mot denna bakgrund, till skillnad från Lagrådet, att det finns starka skäl för att även för skolan införa en uppgiftsskyldighet som innebär att uppgifter lämnas ut till brottsbekämpande myndigheter också utan en föregående begäran. En sådan skyldighet bör bidra till att de skolor som i dag inte lämnar ut så mycket information gör det i större utsträckning, vilket i sin tur bidrar till enhetlighet. Uppgiftslämnande bör, som utredningen föreslår, endast ske till Polismyndigheten.

Rektorer har i många avseenden en utmanande arbetssituation och det är viktigt att de även i fortsättningen har förutsättningar att utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Eftersom det är Polismyndigheten som ska ha huvudansvaret för ett effektivt samarbete med skolhuvudmännen kring vilka uppgifter som ska lämnas ut är det viktigt att Polismyndigheten utformar vägledningar och rutiner för uppgiftslämnande, i samarbete med skolhuvudmännen och med Skolverket, så att skyldigheten inte medför att rektorer får en betungande administrativ börda och så att det blir tydligt vilken typ av uppgifter som kan lämnas. Utlämnande som sker på eget initiativ ska inte ta tid från skolans grunduppdrag. Rektorn är alltså inte skyldig att särskilt leta efter uppgifter som kan lämnas ut på eget initiativ.

Lagrådet anser att skyldigheten att lämna uppgifter på eget initiativ kommer att bli mycket svårtillämpad. Avsikten med förslagen är dock att skyldigheten att lämna uppgifter på eget initiativ ska förenkla och effektivisera uppgifts­lämnande. Regeringen förutsätter att de brotts­bekämpande myndigheterna säkerställer att de uppgiftsskyldiga får information om på vilket sätt och genom vilka kanaler uppgifter enklast överlämnas och vart de kan vända sig för samråd om uppgiftslämnandet och även på annat sätt underlättar för de som ska lämna ut uppgifter. Polismyndigheten kan t.ex. på lokal nivå utse kontaktpersoner till skolorna.

Utredningen föreslår att en förutsättning för att lämna uppgifter på eget initiativ ska vara att uppgiften kan antas behövas i Polismyndighetens brottsbekämpande verksamhet. Som framgår ovan gör regeringen bedöm­ningen att förutsättningen för skyldigheten att lämna uppgifter på eget initiativ för statliga myndigheter bör motsvara den som ska gälla för skyldigheten att lämna uppgifter på begäran, nämligen att uppgiften ska behövas hos den brottsbekämpande myndigheten. Detta anser regeringen även bör gälla skolans uppgiftsskyldighet.

Den nu föreslagna uppgiftsskyldigheten bör enligt regeringen inte vara absolut utan förenas med en intresseavvägning som möjliggör undantag från skyldigheten i det enskilda fallet. För att inte äventyra skolans roll som skyddsfaktor mot kriminalitet måste en uppgiftsskyldighet för skolan balanseras av en möjlighet att avstå från utlämnande i situationer där det finns starka motstående intressen.

De flesta av de uppgifter som framkommer i den verksamhet som rektorer eller huvudmän inom skolväsendet ansvarar för omfattas inte av sekretess eller tystnadsplikt. Det kan trots det finnas skäl att i vissa fall avstå från att lämna information till brottsbekämpningen, särskilt när det inte har begärts ut någon information. Det ska framhållas att personal i skolan kan få kännedom om uppgifter som är mycket känsliga för den enskilde ur integritetssynpunkt utan att det finns någon bestämmelse om sekretess eller tystnadsplikt som är tillämplig. Det är dessutom i regel fråga om barn som bör ha ett starkt skydd för den personliga integriteten.

Regeringen anser att en rektor eller en huvudman inom skolväsendet i samband med utlämnande på eget initiativ ska kunna beakta skäl som talar mot att informationen lämnas ut även om informationen är offentlig. Intresse­avvägningen bör utformas på så sätt att det för att avstå från att lämna ut en uppgift bör krävas att övervägande skäl talar emot att uppgiften lämnas. Regeringen anser till skillnad från Lagrådet att den utformningen av intresse­avvägningen kommer att leda till enklare bedömningar. Intresseavvägningen innebär att det finns en presumtion för att uppgifter som behövs hos brottsbekämpningen ska lämnas ut, men ett relativt stort utrymme för att avstå från att lämna ut en uppgift om det finns omständigheter som innebär att ett utlämnande är olämpligt i det enskilda fallet och dessa omständigheter väger tyngre än brottsbekämpningens behov av uppgiften.

Vid bedömningen av hur starkt intresset för ett utlämnande är kan hänsyn tas till flera olika faktorer. Det kan handla om den aktuella brottslighetens allvar. Skäl som kan tala mot att uppgifter ska lämnas ut kan t.ex. vara att det handlar om uppgifter som är av särskilt integritetskänslig karaktär. Ju känsli­gare en uppgift är, desto större bör den förväntade nyttan för brotts­bekämpningen vara för att den ska lämnas ut. Även andra skäl kan vägas in, t.ex. den enskildes personliga förhållanden och utveckling. Det kan finnas skäl att avstå från att lämna uppgifter om utlämnandet riskerar att äventyra det skydd mot kriminalitet som skolan utgör. Samtidigt måste de trygghetshöjande effekter som kan åstadkommas genom ökad informations­delning vägas in.

Vissa uppgifter bör undantas från uppgiftsskyldigheten

Sekretess som bör undantas

Det finns enligt regeringen skäl att undanta vissa uppgifter från uppgifts­skyldighetens tillämpningsområde, och regeringen föreslår därför att uppgifts­skyldig­heterna för statliga myndigheter, kommunerna, regionerna och skolan inte ska gälla uppgifter som omfattas av statistiksekretess, viss hälso- och sjukvårds­sekretess, socialtjänstsekretess, sekretess i notarius publicus verk­samhet samt sekretess i verksamhet för enbart teknisk bearbetning och lagring för någon annans räkning. Samma undantag föreslår regeringen ska gälla för uppgifter som omfattas av tystnadsplikt i enskilt bedriven verksamhet inom hälso- och sjukvården.

Särskilt om socialtjänstsekretess och sekretess inom hälso- och sjukvård

Regeringen anför att det i tidigare lagstiftningsärenden ansetts särskilt befogat med stark sekretess i verksamheter inom hälso- och sjukvården och social­tjänsten eftersom dessa verksamheter bygger på respekten för individens själv­bestämmande och integritet. Lagstiftaren har i linje med den uppfattningen i flera fall undantagit bestämmelser om sekretess inom dessa verksam­heter från sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. OSL.

Regeringen anför vidare att utredningens kartläggning ger stöd för att det sannolikt finns uppgifter inom socialtjänsten som brottsbekämpningen kan ha behov av men som inte lämnas ut i dag. Även hälso- och sjukvården kan ha vissa sådana uppgifter. Det rör sig bl.a. om uppgifter om var en enskild uppehåller sig och vilka som är hans eller hennes släkt och umgänge. Det kan handla om uppgifter om en enskild som socialtjänsten eller hälso- och sjukvården känner en samlad oro för och en farhåga att han eller hon kan komma att begå brott eller håller på att utveckla en kriminell livsstil. Uppgifter från socialtjänsten kan vara viktiga i Polismyndighetens arbete med att ta fram korrekta lägesbilder av aktuella fenomen och på individnivå i frågor som t.ex. rör gängkonflikter, aktiva kriminella eller hur vapen transporteras. Med stöd av uppgifter från bl.a. socialtjänsten kan Polismyndigheten analysera problembilden i en viss stadsdel eller kommun, t.ex. användningen av ett visst narkotiskt preparat. Andra uppgifter som kan vara betydelsefulla är t.ex. om barn påträffas ute sent på kvällen eller natten. Polismyndigheten har för utredningen understrukit vikten av att få fler uppgifter från socialtjänsten och hälso- och sjukvården för att i ett tidigt skede kunna fånga upp unga, men även vuxna, på väg in i kriminalitet. Säkerhetspolisen har också till utredningen uppgett att myndigheten allt oftare får information om unga personer som t.ex. har en fascination för våld och våldsbejakande ideologier, har ett mycket begränsat umgänge, lider av psykisk ohälsa eller brukar eller missbrukar alkohol, narkotika och psykofarmaka. Dessa unga har inte sällan tidigare varit i kontakt med socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Vid överväganden om att utöka uppgiftslämnandet finns det tungt vägande motstående intressen att beakta. Utöver risken för ökat intrång i skyddet för den personliga integriteten är det framför allt frågan om påverkan på socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens huvuduppdrag som enligt regeringen bör tillmätas betydelse. Socialtjänstens förutsättningar att bedriva ett före­byggande arbete och ett förändringsarbete är nära knutna till de relationer som byggs med enskilda. Verksamheternas arbete är viktigt för enskilda individer och familjer och ytterst för en hållbar utveckling av vårt samhälle. Inte minst socialtjänstens arbete kan också i stor utsträckning bidra till det brotts­förebyggande och brottsbekämpande arbetet i samhället. En farhåga är att ökat uppgiftslämnande kan leda till sådana förtroendeskador som medför att verksamheterna får svårare att utföra sina uppdrag. Sådana risker måste alltid vägas mot skälen för att tillåta att uppgifter lämnas ut i fler fall. Brottsbekämpningens behov av uppgifter är angeläget och motiverar enligt regeringen en viss förskjutning av balansen mellan en effektiv brotts­bekämpning och motstående intressen. Det bör därför införas utökade möjlig­heter för berörda verksamheter att lämna ut uppgifter.

När det gäller frågan om uppgifterna ska kunna lämnas ut med stöd av de nya uppgiftsskyldigheter som föreslås eller om uppgifter som omfattas av berörd sekretess ska undantas från tillämpningsområdet anför regeringen att flera remissinstanser uttrycker att de är positiva till utredningens förslag om att undanta vissa uppgifter inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården från uppgifts­skyldigheterna. De föreslagna uppgiftsskyldigheterna är tänkta att med­föra ett kontinuerligt uppgiftslämnande och det finns en presumtion för att uppgifter ska lämnas ut.

En generell uppgiftsskyldighet skulle enligt regeringen kunna få stora konsekvenser för enskilda och bidra till att kontakt med socialtjänst och hälso- och sjukvård undviks på grund av rädsla för att uppgifter som lämnas ska vidarebefordras till de brottsbekämpande myndigheterna. Om enskilda undviker att söka vård, hjälp och stöd trots att ett sådant behov finns, kan det i förlängningen även få negativa konsekvenser för brottsbekämpningen eftersom det rör sig om verksamheter som i sig har en brottsförebyggande effekt.

Regeringen bedömer därför i likhet med utredningen att uppgifts­skyldigheterna i den nya lagen inte bör omfatta upp­gifter som skyddas av socialtjänstsekretess och hälso- och sjukvårdssekretess. De bör enligt regeringen inte heller omfatta tystnadsplikt i sådan enskilt bedriven verksamhet inom hälso- och sjukvården. Eftersom det samtidigt finns ett stort behov hos de brottsbekämpande myndigheterna av att kunna få del av fler uppgifter från hälso- och sjukvården samt socialtjänsten bedömer regeringen att det i stället finns skäl att göra ändringar i de sekretessbrytande bestämmelser som gäller inom dessa verksamheter.

Regeringen bedömer att det inte finns anledning att undanta den icke­medicinska delen av elevhälsan från uppgiftsskyldigheten. Både Polis­myndigheten och Säkerhetspolisen har framhållit att det finns ett behov av uppgifter från bl.a. elevhälsan. Att en uppgift har lämnats till den icke-medicinska delen av elevhälsan från elevhälsans medicinska del är dock en omständighet som kan tala för att uppgiften inte ska lämnas ut vid den intresseavvägning som ska göras.

Utökat uppgiftslämnande från socialtjänsten och hälso- och sjukvården

Fler uppgifter ska kunna lämnas ut genom en utvidgning av befintliga bestämmelser

Socialtjänstsekretess och hälso- och sjukvårdssekretess är undantagna från tillämpningsområdet för generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL. Det finns dock ett antal andra sekretessbrytande bestämmelser och uppgiftsskyldigheter som kan bryta sådan sekretess. Om en sekretessbrytande bestämmelse är tillämplig är socialtjänsten och hälso- och sjukvården skyldig att efter begäran lämna ut uppgifterna enligt 6 kap. 5 § OSL, om det inte hindrar arbetets behöriga gång. Förutom de generella möjligheterna att lämna ut sekretesskyddade uppgifter, t.ex. med en enskilds samtycke, regleras möjligheterna att lämna uppgifter i brottsförebyggande syfte från socialtjänsten och hälso- och sjukvården till Polismyndigheten, och i vissa fall Säkerhetspolisen, framför allt i 10 kap. 18 a–18 c §§ OSL. Bestämmelserna innehåller i flera avseenden samma eller liknande rekvisit.

Regeringen anser att det är angeläget att socialtjänsten och hälso- och sjukvården får utökade möjligheter att lämna ut uppgifter till brotts­bekämpningen genom en utvidgad möjlighet att bryta sekretess. En sekretess­brytande bestämmelse innebär såväl en möjlighet för de utlämnande aktörerna att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till brotts­bekämpningen på eget initiativ som en skyldighet att lämna ut uppgifter vid en begäran från brottsbekämpningen om förutsättningarna i bestämmelsen är uppfyllda. Regeringen anser att det konstaterade behovet av ökad informations­delning från socialtjänsten och hälso- och sjukvården bör mötas genom justeringar och förenklingar av den befintliga lagstiftningen.

Regeringen föreslår därför att de sekretessbrytande reglerna för socialtjänsten och hälso- och sjukvården i offentlighets- och sekretesslagen ska utvidgas. Det ska inte längre krävas en bedömning av om en uppgift kan antas bidra till att förhindra brott för att den ska få lämnas ut, och det ska förtydligas att sekretessen får brytas inte bara för att förebygga brott utan även för att förhindra och upptäcka brott.

Uppgifter om terroristbrottslighet och brott mot Sveriges säkerhet

Sekretessbrytande bestämmelser i 10 kap. 18 b och 22 a §§ OSL gör att uppgifter om terroristbrottslighet kan lämnas ut. Bestämmelserna är dock begränsade till att bryta socialtjänstsekretess. Säkerhetspolisen har till utredningen framfört att uppgifter från hälso- och sjukvården kan vara avgörande för myndighetens arbete med att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Det kan enligt myndigheten t.ex. handla om patienter som lämnar uppgifter som sammantaget tyder på att de har gjort en resa i terrorismsyfte eller att de har haft samröre med en terrorist­organisation. Myndigheten har också framfört att uppgifter som myndigheten behöver i sitt arbete med att utreda begången terroristbrottslighet kan finnas inom hälso- och sjukvården.

Det är enligt regeringens mening inte godtagbart att hälso- och sjukvården inte kan lämna uppgifter som Säkerhets­polisen beskriver som avgörande för verksamheten. Om uppgifter som rör terroristbrottslighet kan lämnas ut till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen utan hinder av hälso- och sjukvårdssekretess skulle det kunna bidra till att fler brott kan förhindras eller utredas, vilket i sig skulle stärka skyddet för enskildas liv, frihet och säkerhet. Mot den bakgrunden och utifrån det behov som har beskrivits av Säkerhetspolisen bedömer regeringen att 10 kap. 18 b och 22 a §§ OSL bör innefatta en möjlighet att även lämna uppgifter som omfattas av hälso- och sjukvårdssekretess till polisen.

Säkerhetspolisen har också påtalat för utredningen att det finns behov av en sekretessbrytande bestämmelse som tar sikte på att förebygga, förhindra och upptäcka brott mot Sveriges säkerhet. Det allvarliga omvärldsläget innebär att behovet av information för att kunna skydda Sveriges säkerhet är större än någonsin. Regeringen anser därför att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen bör ha samma möjligheter att förebygga, förhindra eller upptäcka sådan brottslighet som myndigheterna har i förhållande till terroristbrottslighet. 10 kap. 18 b § OSL bör därför omfatta även brott mot Sveriges säkerhet.

Regeringen anför att det givetvis kan vara svårt för socialtjänsten och hälso- och sjukvården att i ett tidigt skede identifiera personer med potential att utveckla ett visst oönskat beteende som kan inverka skadligt på Sveriges säkerhet. Det har också påpekats för utredningen att vissa faktorer som i och för sig kan öka risken för radikalisering kan vara vanligt förekommande, särskilt inom psykiatrin, men att dessa i den absoluta majoriteten av fallen inte medför några sådana konsekvenser. Regeringen vill därför framhålla att uppgifter, med den föreslagna ändringen av paragrafen, endast kan lämnas ut om det vid en samlad bedömning finns konkreta omständigheter som medför en risk för att den enskilde kommer att begå brott mot Sveriges säkerhet eller terroristbrottslighet. Risken ska inte vara obetydlig eller avlägsen.

I de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 18 a–18 c §§ OSL finns det utrymme för en utlämnande myndighet inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården att ta hänsyn till motstående intressen vid ett utlämnande. En uppgift ska inte lämnas ut om det med hänsyn till planerade eller pågående insatser för den enskilde, eller av andra särskilda skäl, är olämpligt. När det gäller så allvarlig brottslighet som det är fråga om i 10 kap. 18 b § OSL, dvs. brott enligt 4–10 §§ terroristbrottslagen (2022:666), anser regeringen i likhet med utredningen att brottsbekämpningens intresse av att ta del av uppgifter väger tyngre än motstående intressen. Bestämmelsen om en intresseavvägning i 10 kap. 18 b § OSL föreslår regeringen därför ska tas bort.

En uppgiftsskyldighet för vissa finansiella företag

Uppgifter om enskildas förhållanden som finns hos banker och andra finansiella företag kallas i vissa sammanhang finansiella uppgifter eller finansiell information. Det kan t.ex. handla om uppgifter om transaktioner i form av insättningar, uttag, betalningar och andra överföringar, och tillgodohavanden på konton. Det kan också röra sig om uppgifter i s.k. öppningshandlingar, fullmakter och behörighetshandlingar för internettjänster hos banker och andra finansiella företag. Finansiell information kan dessutom avse tekniska uppgifter om enskilda som förvaras hos banker och andra finansiella företag och som t.ex. härrör från inloggningar mot internettjänster. Dessa uppgifter kan bl.a. bestå av information om inloggningsmetod, ip-adress eller geopositionering.

Finansiell information omfattas i regel av tystnadsplikt för banker och andra finansiella företag. Det innebär att uppgifter om enskilda inte obehörigen får röjas och tystnadsplikten regleras i de s.k. rörelselagarna på finansmarknadsområdet samt i några andra författningar.

I dag är möjligheterna att inhämta finansiell information på under­rättelsestadiet begränsad till brottslig verksamhet som rör penningtvätt eller finansiering av terrorism. Utredningens kartläggning visar dock att Ekobrottsmyndighetens, Polismyndighetens, Skatteverkets, Säkerhets­polisens och Tullverkets behov av finansiella uppgifter är större än så. Finansiella uppgifter kan ha avgörande betydelse för myndigheternas underrättelsearbete i fråga om all slags brottslig verksamhet.

Regeringen föreslår att det ska införas en ny uppgiftsskyldighet för banker och vissa andra finansiella företag. Uppgiftsskyldigheten ska gälla om Polismyndigheten, Skatteverket, Säkerhetspolisen eller Tullverket begär sådana uppgifter om enskildas förhållanden till företaget som behövs i ett enskilt fall i myndighetens verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det i straffskalan ingår fängelse i ett år eller mer. Uppgifterna ska lämnas utan dröjsmål och i elektronisk form.

Regeringen föreslår vidare att banker och andra finansiella företag, och verksamma vid dessa företag, inte obehörigen ska få röja för kunder eller för någon utomstående att en myndig­het har gjort en begäran om uppgifter eller att uppgifter har lämnats.

Utökade möjligheter för enskilda att behandla personuppgifter

Regeringen föreslår att en ny rättslig grund ska införas i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Den innebär att enskilda ska få behandla personuppgifter för att lämna ut sådana uppgifter som har begärts av de brottsbekämpande myndigheterna för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Den nya lagen och övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 april 2025. Regeringen gör bedömningen att det inte behövs några övergångs­bestämmelser.

Konsekvenser av förslagen

Konsekvenser för det brottsbekämpande arbetet och den personliga integriteten

Utredningen bedömer att effektivare redskap i den brottsbekämpande verksamheten sannolikt kommer att medföra stora samhällsekonomiska besparingar inom flera områden. Inom ramen för den kartläggning som utredningen gjort har samtliga brottsbekämpande myndigheter uppgett att ett ökat informationsflöde bedöms effektivisera underrättelsearbetet och öka förmågan att förebygga, upptäcka och förhindra brottslighet. Förslagen som rör myndigheters möjligheter att lämna ut uppgifter om misstankar om begången brottslighet bör enligt regeringen också i viss utsträckning underlätta och stärka arbetet med att utreda och lagföra brottslighet. Polismyndighetens erfarenheter från befintlig myndighetssamverkan mot brottslighet visar otvetydigt att ett utökat informationsutbyte över tid har positiva effekter för den brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheten. Ett ökat uppgiftslämnande bidrar till effektivare redskap för att förebygga och bekämpa brott. Förslag som bidrar till att förhindra brott, t.ex. inom den organiserade brottsligheten, eller till att motverka att unga dras in i kriminalitet, innebär samhällsekonomiska besparingar. Att brott förhindras leder också till positiva effekter för informationsinnehavarnas verksamheter, i synnerhet för de utbetalande myndigheterna.

Regeringen har tagit flera initiativ för att få till ett utökat informationsutbyte i syfte att komma till rätta med brottsutvecklingen i samhället. Det är regering­ens avsikt att åtgärderna ska komplettera varandra. De sammantagna positiva effekterna av åtgärderna bör bli betydande för de brottsbekämpande myndigheternas möjlighet att förebygga och bekämpa brott. Regeringen anser inte att det behövs någon närmare utredning om hur förslagen påverkar varandra. Förslagen kan innebära en viss ökad risk för intrång i enskildas personliga integritet genom att fler uppgifter om enskilda kan komma att lämnas mellan myndigheter. Varje förslag utformas dock med beaktande av enskildas personliga integritet. De begränsningar som föreslås och de andra regler som styr myndigheternas uppdrag och verksamhet medför enligt regeringen att konsekvenserna för enskilda är begränsade och får anses vara proportionerliga och motiverade i förhållande till det samhällsintresse som brottsbekämpningen utgör. Vissa förslag innebär dessutom att det införs tydligare sekretessbrytande bestämmelser för situationer där uppgifter i viss utsträckning redan kan lämnas ut med stöd av dagens reglering. Genom förslagen skapas i dessa situationer en ökad förutsebarhet i tillämpningen. Den risk för ökat integritetsintrång som förslagen kan medföra är mot denna bakgrund motiverad i förhållande till det samhällsintresse som brotts­bekämpning utgör.

Ekonomiska konsekvenser

De brottsbekämpande myndigheterna

Regeringen anför att förslagen inte ger upphov till några kostnader för de brottsbekämpande myndigheterna som inte kan täckas av myndigheternas befintliga anslag. Förslagen kan komma att innebära anpassningar av myndig­heternas it-system, vilket skulle kunna få konsekvenser för it-arbetet på flera myndigheter.

Andra statliga myndigheter

I de fall där det inte redan i dag finns en samverkan kommer det att ställas krav på såväl de utlämnande myndigheterna som de brottsbekämpande myndig­heterna att utveckla samverkansformer för en korrekt och rättssäker hantering av uppgiftslämnandet. På så sätt minskar också risken att onödig information lämnas till brottsbekämpningen. Författningsförslagen syftar till att bidra till ett ökat uppgiftslämnande till brottsbekämpningen, vilket innebär att antalet förfrågningar och utlämnande av uppgifter på eget initiativ förväntas öka, även för de myndigheter som redan i dag utbyter information med de brotts­bekämpande myndigheterna inom ramen för befintlig samverkan. Förslagen kommer att leda till en ökad administrativ hantering för de utlämnande myndigheterna. Det är enligt regeringen svårt att bedöma i hur stor utsträckning resursbehovet kommer att öka för de statliga myndigheter som omfattas av förslagen. Det är även svårt att kvantifiera det ökade informationsflödet. Storleken på flödet är beroende av hur snabbt och i vilken utsträckning kunskapen om regelverket når ut till de som omfattas av förslagen. Regeringen anser emellertid att de nya uppgiftsskyldigheterna kommer att förenkla och effektivisera uppgiftslämnandet för de berörda myndigheterna. Det ökade resursbehov hos berörda statliga myndigheter som förslagen, även med beaktande av de förväntade effektivitetsvinsterna, ändå möjligen kan ge upphov till bör enligt regeringens mening kunna hanteras inom ramen för befintliga anslag.

Kommuner och regioner

Utredningen konstaterar att uppgiftsskyldigheten för kommuner och regioner i den nya lagen kommer att innebära ett nytt informationsflöde, framför allt från tillstånds- och tillsynsverksamhet och från verksamhet som rör upphandling. Utredningen konstaterar också, liksom flera remissinstanser, att förändringarna initialt kommer att kräva särskilda åtgärder och insatser. Regeringen anser att förslaget om att kommunerna och regionerna ska lämna ut uppgifter på eget initiativ innebär att dessa får en skyldighet att utföra uppgifter som de inte tidigare har haft. Regeringen bedömer därför att de ska ersättas enligt den kommunala finansierings­principen. Efter jämförelser med andra liknande förslag bedömer regeringen att kostnaderna kommer att uppgå till ca 20 miljoner kronor per år. I budgetpropositionen för 2025 tillförs kommunerna och regionerna därför 20 miljoner kronor fr.o.m. 2025 (prop. 2024/25:1 utg.omr. 25 Allmänna bidrag till kommuner).

Särskilt om ekonomiska konsekvenser för skolan

Den särskilda uppgiftsskyldigheten för skolan innebär en förhållandevis stor förändring. Det kommer att finnas behov av att utbilda skolpersonal i det regelverk som föreslås. Kostnaden för detta bedömer dock regeringen vara av mindre omfattning och inte av varaktig karaktär. I viss mindre utsträckning kan skolan komma att lämna fler uppgifter från elevhälsans medicinska insatser med anledning av de författningsförslag som rör hälso- och sjukvården. De förslagen bör dock endast påverka skolan i begränsad omfattning. Den utlämnande skolan ska i regel inte behöva vidta åtgärder som kräver mer än en begränsad arbetsinsats som inte är förknippad med några nämnvärda kostnader. Det är alltså inte meningen att den utlämnande skolan ska bli skyldig att särskilt leta efter uppgifter som kan lämnas ut på eget initiativ. Regeringen anser dock att förslaget om att skolor ska lämna ut uppgifter på eget initiativ innebär att de får en skyldighet att utföra uppgifter som de inte tidigare har haft, som ska finansieras i enlighet med den kommunala finansieringsprincipen. Någon särskild finansiering av skolor med offentliga huvudmän, som inte är en kommun eller en region, bedöms dock inte vara nödvändig. De tillkommande kostnader som bedöms uppstå för skolor med enskilda huvudmän kommer att finansieras av kommunerna eftersom kommunerna lämnar bidrag till enskilda huvudmän för varje elev vid en fristående skola på en nivå som ska motsvara kommunens kostnad för det kommunalt bedrivna skolväsendet.

Särskilt om enskild verksamhet

Ett större antal enskilda verksamheter kommer att omfattas av författnings­förslagen. För det första kommer enskild verksamhet på socialtjänstens område, inom hälso- och sjukvården och den verksamhet inom skolan som omfattas av 7 § i den nya lagen att omfattas av uppgiftsskyldigheten i fråga om kontaktuppgifter. För det andra kommer skolor med enskilda huvudmän att omfattas av den särskilda uppgiftsskyldighet som föreslås för skolan. Därutöver kommer enskild verksamhet inom hälso- och sjukvården att träffas av förslagen som bl.a. gäller en ny uppgiftsskyldighet till förmån för Säkerhetspolisen med anledning av myndighetens verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar terroristbrottslighet och brott mot Sveriges säkerhet. Regeringen gör bedömningen att dessa förslag endast bör påverka de enskilda verksamheterna i begränsad utsträckning.

Regeringen föreslår även att det ska införas en bestämmelse i de s.k. rörelselagarna som innebär en skyldighet för banker och vissa andra finansiella företag att på begäran lämna finansiella uppgifter till viss underrättelse­verksamhet. Förslagen kommer att innebära en ökad mängd förfrågningar till de berörda företagen. Dessutom kan företagen initialt få ökade kostnader om de föreslagna uppgiftsskyldigheterna innebär ett behov av att skapa nya administrativa system eller andra anpassningar. Regeringen bedömer att de ökade kostnaderna bör vara begränsade. I den utsträckning det uppkommer kostnader med anledning av förslagen bör dessa bäras av berörda branscher och företag. Samtidigt som de föreslagna bestämmelserna innebär en ökad administrativ börda för banker och andra som omfattas av bestämmelserna innebär de även bättre möjligheter för dessa verksamhetsutövare att undvika att bli utnyttjade för brottslig verksamhet. Ett effektivare underrättelsearbete kan på det sättet frigöra resurser som de aktuella aktörerna annars hade behövt avsätta för att stävja missbruk av tjänster som de tillhandahåller. Intrånget i de aktuella närings­verksamheterna är enligt regeringen proportionerligt i jämförelse med nyttan för den brottsbekämpande verksamheten.

Det föreslås också att enskilda ska få en rättslig grund att behandla personuppgifter för att på begäran lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Förslaget innebär ingen skyldighet att lämna uppgifter och kommer därför endast att påverka enskilda i den utsträckning som de väljer att tillmötesgå en förfrågan från en brottsbekämpande myndighet. Samman­fattningsvis kan förslagen medföra ökade kostnader och administrativa bördor för vissa enskilda som de själva bör bära.

Beredningskravet enligt 7 kap. 2 § regeringsformen

Lagrådet konstaterar i sitt yttrande att den faktiska remisstiden för utredningens betänkande var mindre än två månader. Lagrådet anför att med en så kort remisstid på ett omfattande betänkande på mer än 800 sidor ökar risken för att remissbehandlingen inte fångar upp de problem som förslagen kan vara förenade med. Något skäl för den korta remisstiden redovisades inte. Lagrådet konstaterar att beredningen av lagstiftningsärendet inte uppfyller de krav som måste ställas (jfr 7 kap. 2 § regeringsformen).

Regeringen bemöter Lagrådets synpunkter och anför följande (s. 68):

Förslagen i denna proposition om ett utökat informationsflöde till de brottsbekämpande myndigheterna, där många av samhällets aktörer ges en skyldighet eller i vissa fall förbättrade möjligheter att dela information till nytta för brottsbekämpningen, är mycket angelägna. Det är ett stort och nödvändigt steg som nu tas. Utredningen lämnade ett gediget betänkande för drygt ett år sedan och beredningen av det har pågått sedan dess. Lagrådet menar att beredningen av förslagen inte uppfyller de krav som måste ställas och anser bl.a. att remisstiden varit för kort även om den bristen inte är av sådan karaktär att det finns anledning att motsätta sig förslaget i sin helhet. Regeringen konstaterar att det beredningskrav som gäller för regeringsärenden enligt 7 kap. 2 § regeringsformen inte innebär att beredningen behöver vara lika i alla fall. I vissa fall kan beredningen behöva avvika från gängse rutiner (jfr konstitutionsutskottets betänkanden 2009/10:KU10 s. 76 och 77 och 2023/24:KU20 s. 117). Med hänsyn till det allvarliga läge Sverige befinner sig i är det regeringens bedömning att det varit befogat med en förkortad remisstid i detta fall. Regeringen anser inte att remisstiden har varit så kort att remissinstanserna har fått svårt att sätta sig in i och analysera förslaget. Enligt regeringen ger berednings­underlaget goda förutsättningar att bedöma förslagens lämplighet, proportionalitet och konsekvenser. 

Tidigare riksdagsbehandling

I samband med att utskottet våren 2021 behandlade motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2020/21 föreslog utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att det bör införas en ny huvudregel i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att myndigheter ska dela alla relevanta uppgifter i sin verksamhet med polisen och andra brottsbekämpande myndigheter om det behövs för att förhindra eller utreda brott som kan leda till fängelse (bet. 2020/21:JuU28 s. 33). Riksdagen följde utskottets förslag (rskr. 2020/21:396).

I samband med behandlingen av regeringens skrivelse 2021/22:105 Riksrevisionens rapport om polisens och åklagarnas arbete mot internet­relaterade sexuella övergrepp mot barn föreslog utskottet ett tillkännagivande om att regeringen bör ta initiativ till en översyn av sekretess­reglerna för att säkerställa att de är ändamålsenligt utformade när det gäller arbetet med att motverka övergrepp mot barn (bet. 2021/22:JuU16 s. 14). Riksdagen följde utskottets förslag (rskr. 2021/22:244).

När utskottet våren 2022 behandlade motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2021/22 föreslog utskottet ett tillkännagivande till regeringen om att det dels ska införas en ny huvudregel i offentlighets- och sekretesslagen som innebär att alla relevanta uppgifter som rör brottslighet ska kunna delas mellan socialtjänst och polis, dels bör införas en skyldighet för myndigheter att dela uppgifter med brottsbekämpande myndigheter när det behövs för att förebygga och bekämpa brott (bet. 2021/22:JuU44 s. 29). Riksdagen följde utskottets förslag (rskr. 2021/22:252).

Regeringens redovisning av riksdagens tillkännagivanden

I propositionen uppger regeringen att de tillkännagivanden som redovisats ovan får anses tillgodosedda genom regeringens förslag och att tillkänna­givandena därmed är slutbehandlade.

Motionerna

Regeringens lagförslag

I kommittémotion 2024/25:3291 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) föreslår motionärerna att riksdagen ska avslå regeringens proposition.

I motion 2024/25:2965 av Markus Wiechel (SD) yrkande 2 begärs att regeringen ska låta utreda möjligheten att ge polisen åtkomst till hälso- och sjukvårdsuppgifter i de fall det finns uppgifter som gör att krigs- eller terroristbrott kan förebyggas eller förhindras.

En möjlighet att lämna uppgifter på eget initiativ

I kommittémotion 2024/25:3284 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att den föreslagna skyldigheten för rektorer att på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten i stället bör formuleras som en möjlighet.

Ulrika Liljeberg m.fl. (C) anför i kommittémotion 2024/25:3295 att bestämmelserna i den nya lagen i stället för en skyldighet bör formuleras som en möjlighet för kommuner och regioner samt rektorer inom skolväsendet att på eget initiativ lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.

I kommittémotion 2024/25:3293 av Rasmus Ling m.fl. (MP) yrkande 1 anför motionärerna att det i stället för en skyldighet bör vara en frivillig möjlighet för statliga myndigheter, kommuner och regioner att på eget initiativ lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter.

Undantag från uppgiftsskyldigheten

I kommittémotion 2024/25:3293 av Rasmus Ling m.fl. (MP) yrkande 2 anförs att skolan bör undantas från uppgiftsskyldigheten på samma sätt som socialtjänsten och hälso- och sjukvården.

Informationsflöde från de brottsbekämpande myndigheterna

Teresa Carvalho m.fl. (S) anför i kommittémotion 2024/25:3284 yrkande 2 att regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag om informationsdelning även från de brottsbekämpande myndigheterna till annan verksamhet, för att bl.a. förhindra att kriminella kan driva HVB-hem.

Utvärdering av lagstiftningen

I kommittémotion 2024/25:3284 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkande 3 begär motionärerna ett tillkännagivande om en utvärdering av den föreslagna lagstiftningen.

En samlad översyn

Rasmus Ling m.fl. (MP) begär i kommittémotion 2024/25:3293 yrkande 3 ett tillkännagivande om att det bör göras en samlad översyn av hur de många och omfattande lagförslagen inom det brottsbekämpande området påverkar den personliga integriteten.

Socialutskottets yttrande

Socialutskottet har yttrat sig över propositionen och följdmotionerna i de delar som berör socialutskottets beredningsområde. I yttrandet anförs bl.a. följan­de:

Utskottet delar regeringens bedömning att det är viktigt att myndigheter och andra aktörer kan lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna på ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt.

Hälso- och sjukvård och socialtjänst är verksamheter som är särskilt skyddsvärda från integritetssynpunkt och vars förutsättningar i stor utsträckning bygger på ett förtroende mellan verksamheterna och de enskilda. Mot den bakgrunden ser utskottet positivt på att uppgifter som omfattas av viss hälso- och sjukvårdssekretess och socialtjänstsekretess föreslås undantas från den uppgiftsskyldighet som i övrigt föreslås gälla för bl.a. kommuner och regioner enligt den nya lagen. Utskottet bedömer även att regeringen gör en rimlig avvägning mellan integritetshänsyn och intresset av en effektiv brottsbekämpning när det gäller myndigheters, regioners och kommuners skyldigheter att lämna ut kontaktuppgifter till brottsbekämpande myndigheter och när det gäller de föreslagna ändringar­na i offentlighets- och sekretesslagen som innebär ett utökat uppgifts­lämnande från hälso- och sjukvården och socialtjänsten under vissa förutsättningar.

Med hänvisning till vad som nämnts ovan anser utskottet att justitie­utskottet bör tillstyrka regeringens förslag i propositionen och avstyrka motionerna 2024/25:3284 (S) yrkandena 2 och 3, 2024/25:3291 (V), 2024/25:3295 (C) samt 2024/25:3293 (MP) yrkandena 1 och 3 i de delar som berör socialutskottets beredningsområde.

Utbildningsutskottets yttrande

Utbildningsutskottet har yttrat sig över propositionen och följdmotionerna i de delar som berör utbildningsutskottets beredningsområde. I yttrandet anförs bl.a. följande:

Utskottet vill inledningsvis framhålla det exceptionella och allvarliga läget när det gäller brottsutvecklingen i Sverige. Utskottet är mot denna bakgrund positivt till regeringens förslag att införa en reglering som innebär att myndigheter och andra aktörer ska kunna lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna på ett effektivt och ändamålsenligt sätt för att trycka tillbaka brottsligheten. Utskottet stöder således förslaget att det i den nya lagen ska införas en skyldighet för statliga myndigheter, bl.a. Centrala studiestödsnämnden och Skolinspektionen, att både på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polis­myndig­heten, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagar­myndig­heten.

Utskottet vill när det gäller yrkandet om att det bör vara en frivillig möjlighet för myndigheter att på eget initiativ lämna uppgifter till brotts­bekämpande myndigheter särskilt framhålla att det finns ett stort behov av sådant utlämnande av uppgifter hos de brottsbekämpande myndigheterna. Informationen är svårtillgänglig för de brottsbekämpande myndigheterna eftersom de inte vet vilken information de ska begära ut. Utskottet instämmer därför med regeringen om att den föreslagna skyldigheten är nödvändig för att åstadkomma en ordning där uppgifter som är av betydelse för brottsbekämpningen också kommer de brottsbekämpande myndigheterna till del.

När det gäller yrkandena om att det bör vara en möjlighet för rektorer att på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten samt att skolan bör undantas från uppgiftsskyldigheten vill utskottet framhålla följande. Avsikten med förslaget är att rektorers skyldighet att lämna uppgifter på eget initiativ ska förenkla och effektivisera uppgiftslämnandet. En sådan skyldighet bör bidra till att de skolor som i dag inte lämnar ut så mycket information gör det i större utsträckning, vilket i sin tur bidrar till enhetlighet. Annan information om skolor som förvaras hos offentliga skol­huvudmän bör av samma skäl kunna lämnas ut med stöd av uppgiftsskyldigheten för kommuner och regioner.

Om skolan kunde lämna ut uppgifter i större utsträckning till brotts­bekämpningen skulle det kunna bidra både till att skolmiljön blir lugnare och tryggare och till att brottsligheten i stort minskar. Det skulle också kunna bidra till att de elever som har blivit utsatta för brott kan få ökat stöd och upprättelse och i förlängningen öka förtroendet mellan den elev som har utsatts för brott och den inblandade personalen.

Sammantaget anser utbildningsutskottet att justitieutskottet bör tillstyrka propositionen i berörda delar och avstyrka motionerna 2024/25:3284 (S) yrkande 1, 2024/25:3291 (V), 2024/25:3295 (C) samt 2024/25:3293 (MP) yrkandena 1 och 2.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan, i likhet med regeringen, konstatera att antalet grova våldsbrott i form av skjutningar och spräng­ningar har ökat. Sverige har en högre nivå av dödligt våld med skjutningar än många andra europeiska länder. Skjutningarna och sprängningarna har ofta en stark koppling till organiserad brottslighet. Den organiserade brottsligheten berör hela samhället och är en av rätts­samhällets största utmaningar. Den drabbar både enskilda och olika samhälls­institutioner och har en komplex struktur. Eftersom den präglas av förän­derlighet är den också svår att bekämpa. Såsom framhålls av regeringen fortsätter även annan brottslighet att innebära allvarliga ut­­maningar. Exempelvis är förekomsten av våld mot kvinnor och barn oacceptabelt hög. Även vanligt förekommande mängdbrott medför otrygghet och betydande skada för enskilda, företag och samhället i stort.

Utskottet instämmer i vad regeringen anför om att de brottsbekämpande myndigheternas förmåga att utföra sina uppgifter på ett effektivt och fram­gångsrikt sätt är beroende av bistånd från övriga delar av staten och från samhället i övrigt i form av kommunerna, regionerna, närings­livet och enskilda. Ett av de viktigaste bidragen är information om t.ex. begångna brott, om misstänkta brottsupplägg och om individer med koppling till kriminalitet. Enligt utskottet är det viktigt att det finns rättsliga förutsättningar för att dela informa­tion som kan bidra till att förhindra att brott begås och att barn och unga involveras i kriminalitet. Som framgår ovan har riksdagen också tidigare riktat till­kännagivanden till regeringen bl.a. om att det bör införas en skyldig­het att dela uppgifter med brottsbekämpande myndigheter när det behövs för att förebygga och bekämpa brott. Utskottet ser därför positivt på att regeringen nu har över­lämnat lagförslag som innebär ökade förutsättningar för myndig­heter och andra aktörer att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndig­heterna.

Regeringens beredning av lagstiftningsärendet har ifrågasatts av Lagrådet som bl.a. ansett att remisstiden varit för kort, även om den bristen inte ansågs vara av sådan karaktär att det fanns anledning för Lagrådet att motsätta sig förslaget i sin helhet. Utskottet ser inte att det finns skäl att vidta ytterligare beredningsåtgärder utan anser att det har ett tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till förslaget.

Utskottet delar de bedömningar som görs i propositionen om behovet av att skapa bättre förutsättningar för myndigheter och andra aktörer att lämna informa­­tion till de brotts­bekämpan­de myndigheterna utan hinder av sekretess. Som regeringen anför kan ett ökat uppgiftslämnande bidra till effektivare redskap för att förebygga och bekämpa brott. När det gäller förslaget att införa en ny lag med uppgiftsskyldigheter som bryter sekretess och som gäller parallellt med bl.a. offentlighets- och sekretesslagen instämmer utskottet med vad regeringen anför om fördelarna med en särskild lag, såsom att uppgiftsskyldigheten kan ta sikte på specifika uppgifter och därmed bidra till att förenkla bedömningen för den som ska pröva ett utlämnande. Den risk för ökat integritetsintrång som förslagen kan medföra anser utskottet i likhet med regeringen är motiverad i förhållande till det samhällsintresse som brotts­bekämpning utgör. Härutöver anser utskottet, i likhet med vad socialutskottet anför, att regeringen gör en rimlig avvägning mellan integritetshänsyn och intresset av en effektiv brottsbekämpning när det gäller föreslagna skyldig­heter att lämna ut kontakt­uppgifter till brottsbekämpande myndigheter och när det gäller de föreslagna ändringarna i offentlighets- och sekretesslagen som innebär ett utökat uppgiftslämnande från hälso- och sjukvården och social­tjänsten under vissa förutsättningar. Såväl socialutskottet som utbild­nings­utskottet tillstyrker den föreslagna lagstiftningen. Sammanfattningsvis ställer sig utskottet därmed bakom regeringens lagförslag och avstyrker förslaget om avslag på propositionen i motion 2024/25:3291 (V).

Vidare anser utskottet att förslaget i motion 2024/25:2965 (SD) yrkande 2 om att låta utreda möjligheten att ge polisen åtkomst till hälso- och sjukvårds­uppgifter när det finns uppgifter som gör att krigs- eller terrorist­brott kan före­byggas eller förhindras får anses i huvudsak tillgodosett genom lagförslagen i ärendet. Motionen bör därför avslås.

Utskottet övergår nu till att behandla de motionsyrkanden i följdmotioner som innehåller förslag om tillkännagivanden i frågor som ansluter till lag­förslagen.

När det gäller frågan om att den föreslagna skyldigheten att på eget initiativ lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter i stället bör formuleras som en möjlighet anser utskottet, i likhet med regeringen, att förslaget om att införa en uppgiftsskyldighet på eget initiativ är nödvändigt för att möta brotts­utvecklingen och det allvarliga läge som Sverige befinner sig i. Som regeringen anför behöver regleringen inte leda till tillämp­nings­problem, till att för många uppgifter lämnas ut eller till att förtroendet för sekretesskyddet hos myndig­heterna skadas. En skyldig­het att lämna uppgifter endast på begäran kan inte anses tillräcklig, bl.a. eftersom de brottsbekämpande myndigheterna inte alltid vet vilka relevanta uppgifter de andra myndigheterna förfogar över. Den föreslagna uppgifts­skyldigheten är enligt utskottet av central betydelse för att relevanta uppgifter ska nå brottsbekämpningen. Därmed saknas det anledning för riksdagen att ta initiativ till några sådana åtgärder som motionärerna efterfrågar i motionerna 2024/25:3284 (S) yrkande 1, 2024/25:3293 (MP) yrkande 1 och 2024/25:3295 (C). Utskottet avstyrker därmed motionsyrkandena.

Utskottet instämmer vidare i regeringens såväl som socialutskottets bedömning att undantag från uppgiftsskyldigheten enligt den nya lagen bör göras när det gäller uppgifter som omfattas av viss hälso- och sjukvårds­sekretess och social­tjänstsekretess. Utskottet anser emellertid, i likhet med utbildningsutskottet, inte att motsvarande undantag bör införas för skolan och avstyrker därför motion 2024/25:3293 (MP) yrkande 2.

När det sedan gäller frågan om en utökad informationsdelning även från de brottsbekämpande myndigheterna till annan verksamhet instämmer utskottet i att det finns ett sådant behov. Som regeringen anför pågår det ett brett och intensivt arbete med att förbättra informationsutbytet, t.ex. genom Utredningen om förbättrade möjligheter till informationsutbyte mellan myndigheter, som ska lämna sitt slutbetänkande under våren. I och med det arbete som pågår anser utskottet att det inte finns skäl att ta ett sådant initiativ som begärs i motion 2024/25:3284 (S) yrkande 2. Motionen bör därför avslås.

När det sedan gäller frågan om en utvärdering av den föreslagna lagstiftningen anser utskottet visserligen att det är viktigt att följa tillämp­ningen av de nya reglerna, men utskottet ser inte något behov av ett sådant tillkänna­givande som föreslås i motion 2024/25:3284 (S) yrkande 3. Motionsyrkandet avstyrks därför.

Utskottet är heller inte berett att ställa sig bakom förslaget i motion 2024/25:3293 (MP) yrkande 3 om att det bör göras en samlad översyn av hur lagförslagen inom det brottsbekämpande området påverkar den personliga integriteten, och avstyrker därför även det motions­yrkandet.

Avslutningsvis har utskottet inte något att invända mot regeringens redovisning av tillkännagivandena.

 

Reservationer

Ställningstagande

Det finns redan i dag stora möjligheter för de brotts­bekämpande myndig­heterna att få del av såväl sekretessbelagda uppgifter som annan information t.ex. inom ramen för förundersökningar, men även i brottsförebyggande syfte. Ökad informationsdelning till brottsbekämpningen kan enligt min och mitt partis mening möjligen vara motiverad vid vissa grova brott. Men regeringens förslag innebär att ospecificerad information ska lämnas genom en ny huvud­regel i sekretesslagstiftningen. Det är helt i strid med min syn på behovet av integritetsskydd och även i strid med den hittills mer allmänt rådande uppfatt­ningen om behovet av skydd för sekretessbelagda uppgifter.

Regeringen tar själv upp att det finns en risk för att förslaget innebär ett försämrat skydd för den personliga integriteten. Vidare menar regeringen att det inte kan uteslutas att det finns en risk för att förtroendet för de myndigheter som blir skyldiga att lämna ut uppgifter minskar och att detta skulle kunna medföra andra konsekvenser, t.ex. en minskad benägenhet att vända sig till dessa myndigheter. Jag anser att det är anmärkningsvärt att regeringen trots det lägger fram förslaget till riksdagen.

Dagens sekretessregler är visserligen komplicerade men, enligt min mening, ändå väl avvägda. Regeringens förslag om att införa en uppgifts­skyldighet i en särskild lag är vanskligt på många sätt. Som några remissinstanser och även Lagrådet påpekar är konsekvenserna svåra att över­blicka.

När det gäller kontaktuppgifter håller jag med om vad som anförs i propositionen om att sådana bör kunna få efterfrågas för brotts­bekämpande ändamål, i synnerhet vid allvarlig brottslighet. Det finns dock redan i dag vissa uppgiftsskyldigheter i förhållande till brottsbekämpningen som tar sikte på kontaktuppgifter. Eventuellt utökade möjligheter att lämna ut sådana uppgifter bör enligt min mening genomföras i befintlig lagstiftning och inte genom uppgiftsskyldighet i en helt ny lag. Vidare krävs att ändamålet med utläm­ningen av kontaktuppgifter prövas i förhållande till varje verksamhet som omfattas.

Regeringen föreslår vidare att det ska införas en skyldighet för statliga myndigheter, kommuner och regioner att även på eget initiativ lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Jag anser att uppgiftsskyldigheten går längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet och att förslaget innebär en risk för ändamålsglidning när uppgifter ska börja behandlas för andra ändamål än vad som har varit avsett initialt. Det är även problematiskt att uppgiftsskyldigheten kan omfatta i princip vilken uppgift som helst. Det finns inget krav på att brottsligheten ska vara av ett visst allvar eller ens att uppgiften ska röra brottslighet. Skyldigheten omfattar vidare alla uppgifter hos en myndighet, och inte endast sådana som omfattas av sekretess. Behovet av ökad information bör enligt min mening kunna mötas inom ramen för det befintliga systemet, med en fortsatt tillämpning av generalklausulen i offentlighets- och sekretesslagen, sänkta trösklar för utlämnande på begäran och ökad samverkan. Regeringens förslag riskerar inte bara männi­skors integritet; polisen riskerar dessutom att översvämmas av en stor mängd uppgifter av mer eller mindre väsentlig betydelse. Enligt min mening är det inte ett effektivt sätt att arbeta brottsförebyggande på.

Regeringen föreslår även att det i den nya lagen införs en skyldighet för skolan att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Jag anser att riskerna när det gäller förtroendet för verksamheterna och frågetecknen kring behovet av utökade rättsliga möjligheter för utlämnande är för stora. Utredningen har inte visat att en ökad informa­tions­skyldighet för skolan kan förväntas ge sådana brottsförebyggande effekter att det uppväger riskerna med en minskad tillit. Utredningen har inte heller tillräckligt analyserat de konsekvenser förslagen kan få för personalens arbetsmiljö och arbets­belastning. Dessutom finns det en stor risk att bestämmelserna blir kontra­produktiva på så sätt att barn i riskzon inte söker stöd alls eller söker stöd för sent, när problematiken är förvärrad. Jag anser att den skyldighet som redan finns för skolan att till socialtjänsten anmäla misstanke om att barn far illa är tillräcklig. Kravet på rektorerna kan dessutom ses som ett sätt att smyginföra anmälningsplikt eftersom lagförslagen kan innebära att uppgifter om papperslösa barn måste överlämnas. Att skolledare måste agera informatörer åt de brottsbekämpande myndigheterna är skadligt för tilliten mellan elever, föräldrar och skolan. Förslaget riskerar också att öka hot och våld mot rektorer.

Det är både bra och önskvärt att den lokala polisen har ett samarbete med skolorna i området för att t.ex. hämta in upplysningar på en mer generell nivå och bygga förtroende hos barn och ungdomar genom t.ex. skolbesök. Men att skolpersonal, på det sätt som regeringen nu föreslår, ska utföra uppgifter som ligger så långt ifrån skolans huvudsakliga uppdrag är både orimligt och kontraproduktivt. I stället för att lägga dessa uppgifter på skolan bör regeringen satsa mer resurser på både skolan och socialtjänsten så att verksamheterna får bättre möjligheter att arbeta brottsförebyggande.

När det gäller socialtjänsten och hälso- och sjukvården föreslår regeringen en uppgiftsskyldighet som inte är lika långtgående, vilket är positivt. Samtidigt anser jag att de möjligheter som i dag finns för polisen att få tillgång till upp­gifter från socialtjänsten och hälso- och sjukvården är tillräckliga. Både social­tjänsten och hälso- och sjukvården är verksamheter som bygger på ett för­troende hos klienter och patienter. Därför måste sekretessbrytande regler ut­formas med särskild respekt för denna situation för att inte riskera negativa konsekvenser.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att riksdagen bör avslå proposi­tionen.

 

Ställningstagande

Genom propositionen får myndigheter, kommuner, regioner och skolor nya skyldigheter att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna, dels på begäran, dels på eget initiativ. Lagen är formulerad som att uppgifterna ska lämnas om de ”behövs i den brottsbekämpande verksamheten”. När det gäller uppgifter som ska lämnas på begäran är det mindre komplicerat – de överlämnande myndigheterna och skolorna kan som huvudregel förlita sig på den brottsbekämpande myndighetens begäran. I situationen när uppgifter ska lämnas över på eget initiativ kan dock svårigheter uppstå. Formuleringen är vid och det finns en risk såväl för att myndigheter och skolor lämnar för lite uppgifter som för att de lämnar ut för mycket. Lagrådet har därför också avstyrkt förslaget i denna del. När det gäller de statliga myndigheterna anser vi att formuleringen och den lagtekniska lösningen fungerar. Dessa myndigheter får redan i dag anses ha, eller relativt enkelt kunna bygga upp, kompetens och kapacitet att på ett bra och effektivt sätt göra den aktuella bedömningen liksom att upprätta fungerande relationer med de som ska ta emot uppgifterna. För rektorerna inom skolväsendet är emellertid situationen en annan. Här delar vi Lagrådets bedömning. Tidigare rättslig osäkerhet om möjligheten att överlämna uppgifter riskerar nu att ersättas av en ny osäkerhet kring om man som rektor har överlämnat tillräckligt. Även om viss ledning ges i propositionen kring hur bedömningen ska göras blir resultatet otillfreds­ställande. För den rektor som ska överväga utlämnande av många olika typer av uppgifter, som rör både elever, vårdnadshavare, anhöriga och andra, kommer utmaningen i sorteringen att bli stor och resurskrävande. Vi anser mot denna bakgrund att den skyldighet som regeringen föreslår vad gäller rektorer bör ersättas av en möjlighet. Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.

 

Ställningstagande

Sverige befinner sig i ett allvarligt läge med en grov organiserad brottslighet på frammarsch. Det måste till kraftfulla åtgärder för att bekämpa detta. Eftersom den organiserade brottsligheten främst drivs av ekonomisk vinning står vi inför en stor uppgift när det gäller att strypa pengaflödet till dessa nätverk. Samtidigt krävs det effektiva insatser för att förhindra nyrekrytering av barn och unga.

Jag och mitt parti står bakom de historiskt stora resursförstärkningar till rättsväsendet som gjorts. Samverkan, samarbete och informationsutbyte mel­lan myndigheter, både inom rättsväsendet och med övrig offentlig sektor, är helt avgörande för att bryta utvecklingen och bekämpa den allvarliga brottslig­heten. För det behövs både skärpningar av nuvarande lagstiftning och i vissa fall helt ny lagstiftning. Detta behöver dock göras samtidigt som grund­läggande fri- och rättigheter, offentlighet och sekretess hanteras på ett varsamt sätt. För att klara allt detta krävs tydlig, förutsägbar och robust lag­stiftning.

Det är välkommet att brottsbekämpande myndigheter får möjlighet att begära in uppgifter från andra myndigheter. Det är helt nödvändigt för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt. Till detta kan läggas behovet av en ökad möjlighet att dela vissa uppgifter inom myndigheter. Vi ser i dag hur olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet ibland är förhindrade att dela uppgifter med varandra, trots att det potentiellt skulle kunna innebära värdefulla möjligheter att motverka brottslighet.

Med detta sagt är det, som Lagrådet påpekar, problematiskt att vissa statliga myndigheter, kommuner och regioner samt rektorer inom skolväsendet ska vara skyldiga att ex officio, dvs. utan en föregående begäran, lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna om de bedömer att uppgiften behövs i den brottsbekämpande myndigheten. Det är kvalificerade bedömningar som behöver göras och som nu ska läggas på verksamheter som ofta saknar såväl kunskap som erfarenhet. Jag är av uppfattningen att statliga myndigheter har förmågan och resurserna att hantera den föreslagna lagstiftningen på ett sätt som landets 290 kommuner och 21 regioner och en stor mängd skolhuvudmän inte har. När det gäller skolan är det viktigt att den får vara en tillitsfull och trygg miljö. Med förslaget följer en risk att vissa barn och ungdomar undviker att komma till skolan eller inte längre vågar tala öppet med skolpersonal. Det är visserligen viktigt att tidigt fånga upp ungdomar som är på väg att hamna snett, men skolan har redan i dag anmälningsplikt till socialtjänsten. Att införa en plikt att också lämna uppgifter till brotts­bekämpande myndigheter, och för rektorerna specifikt till Polismyndigheten, är en helt annan sak.

Mot den bakgrunden anser jag att kommuner och regioner samt rektorer inom skolväsendet inte ska vara skyldiga att ex officio lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.

 

Ställningstagande

Det finns i dag flera sekretessbrytande bestämmelser som gör att offentliga aktörer kan utbyta information och på så sätt bidra till att förebygga och bekämpa brott. Återkommande granskningar har däremot visat att informa­tions­utbytet trots detta inte sker i önskad omfattning. En bidragande orsak till detta är att medarbetare inom bl.a. polisen, socialtjänsten och skolan upplever att regelverket är komplicerat och svårtillämpat. Det finns även kunskapsbrister kring hur lagstiftningen ska tillämpas.

Utifrån att offentliga tjänstemän redan i dag upplever problem med att tillämpa det gällande regelverket framstår det som mycket olämpligt att också ge statliga myndigheter, kommuner och regioner i uppgift att lämna uppgifter till brottsbekämpningen på eget initiativ. Det är uppenbart att offentliga verksam­heter, som redan är hårt pressade, inte behöver fler arbetsuppgifter. Tvärtom behöver vi göra mer för att underlätta arbetet. En sådan åtgärd skulle kunna vara att öka kunskapen om dagens sekretesslagstiftning för att på så sätt öka informationsflödet till brottsbekämpningen. Det skulle exempelvis kunna ske genom nationell vägledning och större möjligheter till juridiskt stöd.

Att statliga myndigheter, kommuner och regioner ska lämna uppgifter på eget initiativ är problematiskt av flera skäl. Till att börja med är jag kritisk till att uppgiftsskyldigheten kombineras med en så låg tröskel för utlämnande. Att en uppgift ”kan antas behövas i den brottsbekämpande verksamheten” försvårar inte bara uppgiftslämnarens bedömning, utan kan också innebära att brotts­bekämpningen får ta emot en stor mängd information som saknar betydelse. Det finns därmed en betydande risk att regeringens förslag leder till ökad arbetsbelastning. En alltför långtgående skyldighet att lämna ut informa­tion kan dessutom skada tilliten till myndigheterna. Resultatet kan bli att syftet med bestämmelserna – att effektivisera brottsbekämpningen – inte uppnås. Även utredningen som ligger till grund för propositionen påpekar att en alltför offensiv förskjutning i uppgiftslämnandet till brottsbekämpning kan bli kontra­produktiv. Det bör även framhållas att Lagrådet avstyrker förslaget i denna del. Lagrådet ser flera betydande risker, men framför allt anses uppgifts­skyldigheten riskera att leda till onödiga integritetsintrång. Den kan därmed inte heller sägas vara proportionerlig i enlighet med regeringsformen. Förslaget innebär en betydande omställning av myndigheternas uppdrag. Det kan ifrågasättas om en så genomgripande och långtgående förändring verk­ligen är önskvärd och ändamålsenlig i förhållande till ett konkret behov. Enligt min mening bör förslaget om att lämna uppgifter på eget initiativ inte vara en skyldighet. Jag anser att förslaget snarare bör formuleras som en frivillig möjlighet för statliga myndigheter, kommuner och regioner att själva bedöma vilka uppgifter som eventuellt kan vara av intresse för brottsbekämpningen. Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.

 

Ställningstagande

Jag ser det som särskilt problematiskt att skolan inte är undantagen uppgifts­skyldigheten, på samma sätt som socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Att skolan ska lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter på det sätt som föreslås riskerar att allvarligt skada skolans huvuduppdrag. Skolans uppgift är inte att i första hand bidra till brottsbekämpningen utan att utbilda elever. Vi vet att en lyckad skolgång är en skyddsfaktor som förhindrar att barn och unga dras in i kriminalitet. Skolan har därmed en brottspreventiv verkan i sig. Den föreslagna uppgiftsskyldigheten kommer att innebära ökade krav på doku­mentation och administration för rektorer, lärare och annan skolpersonal. Det innebär en ökad arbetsbelastning, men också att tiden för huvuduppdraget blir mindre. Det är inte rimligt att skolan ska behöva omprioritera redan begränsade resurser från utbildningsstöd till brottsbekämpning. Det skulle ytterst drabba eleverna men också innebära svåra yrkesetiska avvägningar för lärare och rektorer. Förslaget är varken en effektiv eller en rättssäker modell för brotts­bekämpning. Den bästa brotts­bekämpningen är i stället att satsa på tidiga insatser för elever i riskgrupper. Skolan ska vara en trygg plats för elever och skolpersonal, även när en elevs livssituation kan vara mycket otrygg. Det är beklagligt att regeringen inte tagit hänsyn till vilka allvarliga konsekvenser det riskerar att få om elever som söker trygga vuxna att få stöd av, avstår från detta på grund av rädsla.

För att inte undergräva skolans uppdrag anser jag därför att skolan bör undantas från den uppgiftslämnande plikten på samma sätt som socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.

 

Ställningstagande

Vi ser i grunden positivt på förslag till lagstiftning som kan förväntas öka informationsflödet och stärka de brottsbekämpande myn­dig­heterna – inte minst i kampen mot den organiserade brottsligheten. I direktiven till den utredning som ligger till grund för den aktuella propo­sitionen framhölls behovet av ett informationsflöde också från de brotts­bekämpande myndig­heterna till andra delar i samhället, exempelvis kommunerna. Den senaste tiden har behovet av ett sådant informationsflöde understrukits när det framkommit hur kriminella haft möjlighet att driva HVB-hem utan kommunernas känne­dom. Detta måste få ett stopp och polisen borde kunna dela relevant information med de kommuner som upphandlar, och alltså finansierar, dessa HVB-hem. Informationsdelning i den riktningen omfattas inte av regeringens proposition men är mycket angeläget.

Vi uppmanar därför regeringen att skyndsamt återkomma till riksdagen med en lagstiftning som ger brottsbekämpande myndigheter såväl möjlighet som skyldighet att ge kommunerna den information de behöver.

 

Ställningstagande

De förslag som lämnas i propositionen innebär en principiell förändring av uppgiftshanteringen hos statliga myndigheter och i kommuner, regioner och skolor. Som vid alla större reformer kan förändringarna innebära vissa risker. Bland remissinstanserna finns en oro för att förslaget ska minska förtroendet för t.ex. skolans personal när den får en skyldighet att lämna information till brottsbekämpande myndigheter. Det finns också farhågor om att den nya lag­stiftningen kommer att leda till nya och mycket omfattande dokumentations­krav. Dessa farhågor bör tas på stort allvar eftersom det är viktigt att både poliser och lärare får tid att ägna sig åt sina arbetsuppgifter och inte fastnar i onödig administration.

Även om vi i grunden välkomnar förslagen i propositionen anser vi att det finns skäl att utvärdera vilka konsekvenser och effekter lagstiftningen får. Vi uppmanar därför regeringen att göra en sådan utvärdering under 2027, drygt ett och ett halvt år efter att lagstiftningen trätt i kraft.

 

Ställningstagande

Det är givetvis angeläget att brott kan förebyggas och klaras upp och att brottsbekämpande myndigheter har goda verktyg för att utföra sina uppgifter. Samtidigt är det också viktigt att enskildas personliga integritet värnas och att graden av integritetsintrång inte överskrider vad som är godtagbart i ett fritt och demokratiskt samhälle. Under de senaste åren har det tillsatts och genomförts flera parallella lagstiftningsprojekt som handlat om att öka informationsflödet i olika avseenden. Förutom svårigheter att överblicka förslagens samlade konsekvenser för enskilda innebär mängden förslag att Lagrådet och berörda remissinstanser inte hinner eller kan analysera förslagen på det sätt som krävs för en tillfredsställande beredning. Det riskerar att leda till sämre kvalitet på såväl synpunkterna som lagstiftningen. Regeringens förslag i den aktuella propositionen medför att stora delar av det offentliga ska bidra till brottsbekämpningen genom uppgiftslämnande, vilket innebär att en stor mängd uppgifter om enskilda kan komma att överföras till de brotts­bekämpande myndigheterna. Bland annat Lagrådet och Riksdagens ombuds­män (JO) anser att propositionens förslag utgör en stor principiell nyhet för svensk förvaltnings­tradition. JO ifrågasätter om en så genom­gripan­de och långt­gående förändring är önskvärd, bl.a. eftersom konsekvenserna av förslaget inte går att överblicka. Lagrådet såväl som flera remissinstanser framhåller komplexi­teten i att ta fram sekretessbrytande bestämmelser och de intresse­avvägningar det innebär.

Mot denna bakgrund framstår det som nöd­vändigt att det görs en samlad översyn av hur de många och omfattande lagförslagen inom det brotts­bekämpande området påverkar den personliga integriteten. Jag uppmanar därför regeringen att återkomma med besked om hur och när en sådan översyn kommer att genomföras.

 

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

 

 

Bilaga 3

Socialutskottets yttrande 2024/25:SoU5y

Bilaga 4

Utbildningsutskottets yttrande 2024/25:UbU4y