HC01JuU3: En ny förverkandelagstiftning

Justitieutskottets betänkande 2024/25:JuU3

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till en ny förverkande­lagstiftning som syftar till att säkerställa att regelverket är sammanhållet, effektivt och anpassat till Sveriges EU-rättsliga och övriga internationella åtaganden.

Förslagen innebär bl.a. följande:

•       Det införs ett nytt 36 kap. i brottsbalken med rubriken Om förverkande av egendom och om företagsbot.

•       Förverkanderegleringen i brottsbalken ska vara generellt tillämplig och därmed omfatta även specialstraffrätten, vilket innebär ändringar i ett stort antal specialstraffrättsliga bestämmelser.

•       Det införs en ny förverkandeform, självständigt förverkande, som gör det möjligt att förverka egendom som inte står i proportion till en persons legitima förvärvskällor. För att säkerställa ett sådant förverkande ska tvångs­medel kunna användas.

•       Det införs en ny lag som reglerar förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. I den nya lagen finns också de grundläggande reglerna om utredning om självständigt förverkande.

•       Penningbeslag utvidgas till att bli ett generellt tvångsmedel, som gör det möjligt att på ett enkelt sätt säkra egendom, t.ex. banktillgodohavanden som kommer från ett internetbedrägeri.

•       Regeringen återtar den förklaring enligt artikel 3.2 a som lämnades i samband med Sveriges ratifikation av Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 8 november 2024.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

I betänkandet finns åtta reservationer (V, C, MP).

Behandlade förslag

Proposition 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning.

Tio yrkanden i följdmotioner.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

En ny förverkandelagstiftning

Reservationer

1. Brott som kan utlösa utvidgat förverkande, punkt 2 (C)

2. Rättssäkerhetsgarantier vid självständigt förverkande, punkt 3 (V)

3. Rättssäkerhetsgarantier vid självständigt förverkande, punkt 3 (C)

4. Rättssäkerhetsgarantier vid självständigt förverkande, punkt 3 (MP)

5. Barn och unga och personer med en allvarlig psykisk störning, punkt 4 (V, MP)

6. En särskild skälighetsregel, punkt 5 (V)

7. Förverkandebeslag, punkt 6 (V, MP)

8. Utvärdering, punkt 7 (MP)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning. I propositionen lämnar regeringen förslag till en ny förverkandelagstiftning. Förslagen syftar till att säkerställa att regelverket är sammanhållet, effektivt och anpassat till Sveriges EU-rättsliga och övriga internationella åtaganden.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2.

Tre motioner har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

Utskottets överväganden

Bakgrund

Förverkandelagstiftningen

Förverkande är en särskild rättsverkan av brott, dvs. en författningsreglerad följd av ett brott som inte är en brottspåföljd och inte heller utgörs av en skyldighet att betala skadestånd. Förverkande kan avse främst brottsvinster (utbyte), hjälpmedel och egendom som varit föremål för brott. Förverkande kan ske genom antingen sakförverkande eller värdeförverkande. Sakförverkande innebär att viss utpekad egendom förklaras förverkad i dom eller beslut, dvs. att ägaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen som i stället tillfaller staten. Ett värdeförverkande har formen av en förpliktelse för den enskilde att prestera en viss mängd egendom till staten, i princip alltid i form av en skyldighet att betala en viss summa pengar.

De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar förverkande får beslutas och mot vem talan om förverkande kan föras.

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses både konkret egendom som någon kommit över genom brott och det till penningbelopp uppskattade värdet av vad som åtkommits. Begreppet omfattar alltså både konkreta föremål och abstrakt vinst. Vidare kan vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott förverkas, om mottagandet utgör brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. Även egendom som har trätt i stället för utbyte av brott, avkastningen av utbyte samt avkastning av det som har trätt i stället för utbytet kan med stöd av 1 c § förverkas som utbyte av brott.

Sedan 2008 är det enligt 1 b § möjligt att förverka inte bara utbyte av det brott som en person döms för utan även utbyte som kommer från en inte närmare preciserad brottslighet (utvidgat förverkande). Utmärkande för denna förverkandeform är att den i grunden fokuserar på illegitimt åtkommen egendom, som inte kan förklaras av t.ex. en väl tilltagen förvärvsinkomst, snarare än att bedöma om ett visst brott gett upphov till en viss vinst. Däremot förutsätter ett förverkande enligt paragrafen att någon döms för ett visst brott. Förverkandeformen har införts som ett resultat av de förpliktelser som följer av EU-rätten. Utvidgat förverkande förutsätter alltså ett förverkandeutlösande brott. Det krävs att det för brottet är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer eller att brottet är särskilt angivet i paragrafen. Utvidgat förverkande förutsätter också att det förverkandeutlösande brottet kan ge utbyte. Utvidgat förverkande får inte beslutas om det framstår som oskäligt.

I 2 § regleras förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt brottsbalken. Förverkande av hjälpmedel får beslutas om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Även egendom som varit avsedd att användas som hjälpmedel får förverkas om brottet antingen har fullbordats eller om det har varit fråga om ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling till brott. Egendom som har framställts genom brott eller vars användande utgör brott får också förverkas enligt den nu aktuella paragrafen.

I 3 § finns bestämmelser om förverkande i vissa fall av föremål som riskerar att komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar sikte på typiska brottsverktyg. Förverkande av detta slag förutsätter inte att brott har begåtts och förverkandeformen kan därför inte ses som en särskild rättsverkan av brott.

Om det har uppkommit ekonomiska fördelar för näringsidkare av brott som begåtts i näringsverksamhet, ska enligt 4 § värdet av dessa förklaras förverkat även när det inte följer av andra regler. Detta gäller dock inte om förverkande är oskäligt.

I 5 § regleras hos vem förverkande får ske. Enligt paragrafen får förverkande ske från gärningsmannen eller annan som medverkat vid brottet, den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var, den som genom brottet beretts vinning eller viss näringsidkare, den som efter brottet förvärvat egendomen genom vissa i huvudsak familjerättsliga fång samt från den som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och som därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet.

I 13 § regleras vad som gäller om brottet har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I sådana fall får rätten besluta om förverkande av egendom endast om och i den mån det med hänsyn till gärningsmannens psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Av 15 § framgår att ett beslut om förverkande förfaller om verkställighet inte skett inom tio år från det att beslutet vann laga kraft.

Utöver bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken finns det regler om förverkande i vissa specialstraffrättsliga författningar. Även om dessa ibland skiljer sig i olika avseenden från brottsbalkens reglering fungerar bestämmelserna i brottsbalken som riktlinjer vid tillämpningen av de specialstraffrättsliga reglerna. Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken är reglerna om förverkande av utbyte m.m. tillämpliga på brott inom specialstraffrätten om det är fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Det är således möjligt att med stöd av paragrafen besluta om förverkande vid ett antal specialstraffrättsliga brott. Möjligheten är dock begränsad till allvarligare brott.

Åtskilliga specialstraffrättsliga författningar innehåller bestämmelser om förverkande även vid brott som inte har mer än ett års fängelse i straffskalan. Så är t.ex. fallet när det gäller vissa brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Företagsbot

Företagsboten är – liksom förverkande – en särskild rättsverkan av brott och hanteras i huvudsak enligt samma förfaranderegler som förverkande. Bestämmelserna om företagsbot infördes 1986. Vid tillkomsten av företagsbotssystemet anfördes att det då gällande sanktionssystemet ansågs otillräckligt för att komma till rätta med brott i näringsverksamhet vilket motiverade att ett nytt sanktionssystem infördes. De centrala bestämmelserna om företagsbot finns i 36 kap. brottsbalken.

En företagsbot åläggs företag för brott som har begåtts i utövningen av näringsverksamhet om det för brottet är föreskrivet strängare straff än penningböter.

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2020 skärptes företagsbotsregleringen, bl.a. genom att ett företags betalningsförmåga ska ha betydelse när företagsbotens storlek ska bestämmas när det är fråga om särskilt allvarlig brottslighet som begås i större företags verksamhet. Reformen innebar också att maximibeloppet för företagsbot i dessa fall höjdes från 10 miljoner kronor till 500 miljoner kronor och att möjligheterna att förelägga företagsbot genom strafföreläggande utökades.

Handläggningen av talan om förverkande och företagsbot

Det finns inga bestämmelser i rättegångsbalken som särskilt reglerar förfarandet vid förverkande. En talan om förverkande kan tas upp på tre olika sätt. Den vanligaste formen av förverkandetalan riktas mot en tilltalad i samma rättegång som åtalet. Det är dock möjligt att rikta en sådan talan mot en annan person än den tilltalade i samma rättegång som åtalet. Likaså kan en förverkandetalan föras utan samband med ett åtal.

Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förverkande­förklaring som meddelas av domstol.

Om en fråga om förverkande tas upp i samband med åtal för det brott som förverkandet grundar sig på, regleras förfarandet av de allmänna reglerna om rättegången i brottmål. Om förverkandefrågan däremot rör någon som inte är tilltalad, regleras förfarandet i stället i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (nedan kallad 1986 års förfarandelag). Enligt 2 § prövas förverkandefrågan som huvudregel i dessa fall av allmän domstol efter särskild talan, och rättegångsbalkens regler om åtal för brott på vilket det inte kan följa svårare straff än böter tillämpas.

Åklagare kan med stöd av 3 § första och andra styckena pröva en fråga om förverkande av sådan egendom som tagits i beslag, om det som ska förverkas inte uppgår till betydande belopp eller det finns andra särskilda skäl mot ett sådant förfarande. Om värdet av beslagtagen egendom som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondels basbelopp, eller om egendomen saknar saluvärde, får en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett besluta om förverkande (3 § fjärde stycket). Detta förutsätter dock att det är uppenbart att förutsättningarna för förverkande är uppfyllda. Den som är missnöjd med ett beslut om förverkande får anmäla missnöje mot beslutet. Åklagaren ska, om han eller hon inte häver beslaget, inom en månad från missnöjesanmälan väcka talan vid domstol, som då slutligen avgör saken. Om inte sådan talan väcks ska den beslagtagna egendomen återlämnas.

När talan om utvidgat förverkande ska föras mot någon annan än den som åtalats för det förverkandeutlösande brottet ska talan väckas i särskild ordning enligt lagen (2008:369) om förfarandet vid förverkande av utbyte av brottslig verksamhet i vissa fall (2008 års förfarandelag). I 3 § anges att en särskild talan om utvidgat förverkande ska väckas inom ett år från det att domen i målet om det förverkandeutlösande brottet fått laga kraft.

Åtgärder för att säkra förverkande

Beslag

För att egendom som kan bli föremål för en talan om förverkande ska kunna säkras kan föremål tas i beslag om det skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, ha tagits ifrån någon genom brott, vara förverkat på grund av brott, kunna användas för att utföra en genomsökning på distans eller ha betydelse för utredning om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet.

Kvarstad

För att säkra värdeförverkande finns tvångsmedlet kvarstad. Rätten kan besluta om kvarstad om det finns en risk för att den misstänkte, genom att avvika eller undanskaffa egendom eller på annat sätt, undandrar sig att betala vad som kan komma att ådömas honom eller henne på grund av brottet i form av böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande. Kvarstad får beslutas på så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.

Förvar

Förvar är en provisorisk åtgärd som kan beslutas av åklagare, eller i vissa brådskande fall av polis, i väntan på rättens beslut i en fråga om kvarstad. Kvarstad kan avse fast egendom likaväl som alla former av lös egendom – inklusive banktillgodohavanden och andra fordringsrätter.

Penningbeslag

När lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvätts­brottslagen) infördes, skapades en möjlighet att säkra egendom i form av pengar, kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som representerar fordringar eller andra rättigheter som misstänks vara föremål för penningtvätt. Beslagsformen är även tillämplig i de fall någon misstänks för finansiering av terrorism enligt terroristbrottslagen (2022:666). För att penningbeslag ska få beslutas måste det skäligen kunna antas att den egendom som ska tas i penningbeslag är föremål för vissa brott eller försök till sådana brott enligt någon av lagarna.

Propositionen

Utgångspunkter för en ny förverkandelagstiftning

Regeringen anför att en grundläggande utgångspunkt för en reform av förverkandelagstiftningen bör vara att regelverket ska vara effektivt och möta vår tids utmaningar. Det bör därmed vara utformat på ett sätt som innebär att brottslighet inte lönar sig. Ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av brottslig verksamhet. Det gäller inte bara den som kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett visst brott. Att brottslighet inte ska löna sig är dock inte viktigt enbart utifrån ett rättviseperspektiv. Det är väl så viktigt för att minska incitamenten att begå brott. Utmärkande för den organiserade brottsligheten är att dess huvudsakliga drivkraft utgörs av viljan att göra ekonomiska vinster. Svensk brottsbekämpning har framför allt fokuserat på lagföring av enskilda brott. De omfattande oförklarade tillgångar som finns i sammanhang som kan kopplas till organiserad brottslighet angrips därför huvudsakligen inom ramen för lagföring av enskilda brott. De senaste årens brottsutveckling visar att det finns ett behov av en förverkandelagstiftning som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Den ska på ett effektivt sätt träffa företeelser och brott i ständig förändring. Samtidigt måste intresset av en effektiv lagstiftning vägas mot enskildas berättigade förväntningar på en legitim och tydlig lagstiftning som inte leder till osäkerhet om hur den ska tillämpas. För att förverkande­lagstiftningen ska tillämpas i önskvärd utsträckning är det därför angeläget att regelverket är tydligt och förutsebart.

En effektiv förverkandelagstiftning kan minska möjligheterna för kriminella nätverk att göra vinster på sin brottsliga verksamhet, begränsa deras möjligheter att bygga upp resurser som kan återinvesteras i nya brottsupplägg eller i den legala ekonomin samt bidra till att bryta nyrekryteringen genom att minska incitamenten att begå brott.

I regeringsformen, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa­konventionen) finns bestämmelser som tillförsäkrar enskilda skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Vissa av dessa rättigheter kan inskränkas genom lagstiftning men endast under förutsättning att de är proportionerliga i förhållande till inskränkningarnas ändamål. Begränsningar av dessa rättigheter får vidare endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. I förhållande till vissa rättigheter ställs krav på att rättighetsinskränkningar måste ske för vissa angivna ändamål. Det bör här även nämnas att FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) sedan den 1 januari 2020 utgör svensk lag (prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter).

Det är en självklar utgångspunkt att en ny förverkandelagstiftning ska utformas i enlighet med grundläggande fri- och rättigheter. Likaså är det angeläget att det förfarande genom vilket en talan om förverkande eller om företagsbot prövas lever upp till rättssäkerhetens krav.

Sverige är även förpliktat att fullgöra internationella åtaganden på förverkandeområdet. Under senare år har en betydande rättsutveckling skett inom EU och internationellt. Såväl EU-rättsakter som andra internationella rättsakter och rekommendationer utfärdade av t.ex. Europarådet, FN och Financial Action Task Force på straffrättens område innehåller regelmässigt bestämmelser som kräver att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det finns effektiva förverkandesanktioner.

Förverkandelagstiftningen bör utformas så att den säkerställer att Sverige lever väl upp till de krav som följer av Sveriges internationella åtaganden.

En ny förverkandereglering

En enklare och tydligare förverkandelagstiftning

För att minska incitamenten att begå brott krävs det att rättsväsendet har ändamålsenliga möjligheter att ta brottsvinster från kriminella. Att bestämmelserna är tydliga och enkla bidrar till att utredningssvårigheter undviks för rättsväsendets aktörer. Det är därför angeläget att oklarheter och gränsdragningsproblem undviks i så stor utsträckning som möjligt. Rättssäkerheten kräver också att var och en kan förstå vilka straffrättsliga reaktioner som kan följa på ett brott. Sammantaget innebär detta att förverkandelagstiftningen bör vara tydlig, effektiv och ändamålsenlig.

Det har gått drygt 50 år sedan huvuddragen i den nuvarande förverkande­lagstiftningen infördes. Kritik har i olika sammanhang riktats mot dess utformning. Det har bl.a. anförts att den är svår att tillämpa och präglad av inkonsekvenser och att den brister i systematik. Med anledning av de förhållandevis omfattande förändringar som skett i förverkandeinstitutet har även frågan väckts om den nu gällande lagstiftningen på ett konsekvent sätt ger uttryck för de ändamål och principer som bildade utgångspunkter när förverkandeinstitutet infördes.

De förslag till ny lagstiftning som behandlas i propositionen innebär sammantaget stora förändringar av reglerna i 36 kap. brottsbalken. I syfte att skapa en samlad, överskådlig och lättillämpad reglering anser regeringen att det är motiverat att upphäva nuvarande 36 kap. och införa ett nytt 36 kap. i brottsbalken. Kapitlet kommer inte att vara tillämpligt vid andra särskilda rättsverkningar av brott än förverkande och företagsbot. Det utesluter dock inte att vissa bestämmelser som inte är betungande för den enskilde i undantagsfall kan bli analogt tillämpliga i förhållande till andra rätts­verkningar.

Liksom i den nuvarande regleringen i 36 kap. finns det i det föreslagna kapitlet vissa förverkandeformer som inte utgör en särskild rättsverkan av brott. Det gäller reglerna om förverkande av särskilda brottsverktyg och den nya förverkandeformen självständigt förverkande. Gemensamt för dessa förverkandeformer är att beslut om förverkande i sådana fall inte bygger på att ett brott har begåtts.

Förverkanderegleringens tillämplighet

Regeringen föreslår att förverkanderegleringen i brottsbalken ska vara generellt tillämplig och därmed omfatta även specialstraffrätten. En generell reglering skapar enligt regeringen förutsättningar för en tydligare och mer lättillämpad lagstiftning. Det innebär att regler i specialstraffrätten utmönstras, i den utsträckning det är möjligt, till förmån för brottsbalkens generella regelverk. De specialstraffrättsliga förverkanderegler som finns kvar ska ha företräde framför brottsbalkens förverkanderegler. För att undvika luckor i förverkandelagstiftningen ska brottsbalkens bestämmelser om förverkande dock vara subsidiärt tillämpliga.

Förslaget till nytt 36 kap. i brottsbalken innebär ändringar i den grund­läggande begreppsbildning som i dag gäller på förverkandeområdet. Med anledning av det föreslagna 36 kap. brottsbalken ska nödvändiga följd­ändringar göras i förverkandebestämmelser i författningar utanför brottsbalken och i författningar som hänvisar till brottsbalkens förverkande­bestämmelser. Regeringen föreslår även mindre ändringar av språklig och redaktionell natur i syfte att modernisera äldre bestämmelser. Vidare ska vissa bestämmelser om förverkande som inte längre behövs upphävas.

Från vem får förverkande ske?

Centralt för en reglering om förverkande är att det bör framgå tydligt från vem ett förverkande ska få ske. Regeringen anför att en ny lagstiftning därför bör utformas på ett sådant sätt att osäkerheter i rättstillämpningen i så stor utsträckning som möjligt kan undvikas. Regeringen föreslår att förverkande ska få ske endast från den som egendomen tillhör eller från den som ska anses vara ägare till egendomen. Det hindrar dock inte att penningmedel förverkas hos den som innehar medlen. Det införs presumtionsbestämmelser om vem som ska anses vara ägare. Bland annat ska den som har lös egendom i sin besittning anses vara ägare till egendomen om det inte framgår att den tillhör någon annan.

För de former av förverkande som grundas på ett brott måste det, utöver kravet att egendomen ska tillhöra förverkandesvaranden (äganderättskravet), finnas en koppling mellan förverkandesvaranden och det brott som förverkandet grundar sig på (kopplingskravet). Propositionen innehåller förslag om detta. För förverkandeformerna självständigt förverkande och förverkande av särskilda brottsverktyg uppställs det däremot inte något kopplingskrav i relation till ett brott, eftersom dessa förverkandeformer inte bygger på att ett brott har begåtts. Förutsatt att omständigheterna som kan utlösa förverkande är uppfyllda är det för den senare kategorin av förverkandeformer alltså tillräckligt att egendomen tillhör förverkande­svaranden eller att denne anses vara egendomens ägare.

Förverkande av hjälpmedel, egendom som har varit föremål för brott och särskilda brottsverktyg

Regeringen föreslår att den nuvarande regleringen om förverkande av egendom som använts som hjälpmedel vid brott överförs till det nya 36 kap. brottsbalken med den enda förändringen att den görs generellt tillämplig. När det gäller förverkande av brottsföremål ska detta, liksom i dag, få ske i fråga om egendom som har framställts genom brott, vars användande utgör brott, eller som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott. Regeringen föreslår vidare att reglerna om förverkande av brottsföremål utvidgas så att förverkande också kan ske i fråga om egendom som på annat liknande sätt har varit föremål för brott. Det ska inte längre förutsättas att förverkande av brottsföremål behövs för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl. Sammantaget innebär förslaget att ett flertal förverkandebestämmelser i specialstraffrätten kan upphävas till förmån för den generella regleringen i brottsbalken. I propositionen lämnar regeringen även förslag som innebär att förverkande ska få ske av särskilda brottsverktyg.

Förverkande av brottsvinster och oförklarade tillgångar

Förtjänster från brottslighet ska neutraliseras

Förverkande av brottsvinster, å ena sidan, som tar sikte på den vinst som ett specifikt brott har gett upphov till kan sägas utgöra en del av vad som kan betraktas som konventionell brottsbekämpning. Utvidgat förverkande, å andra sidan, är visserligen inriktat på att neutralisera förtjänster från brottslighet. En väsentlig skillnad mellan förverkandeformerna är dock att utvidgat förverkande i grunden tar sikte på viss egendom som direkt eller indirekt härrör från en inte närmare preciserad brottslighet, snarare än att bedöma om ett visst brott har gett upphov till en viss vinst. Utvidgat förverkande kan därmed anses utgöra grunden för den s.k. tillgångsinriktade brotts­bekämpningen i den nuvarande lagstiftningen. Prövningen av förverkande­frågan blir därmed inte inriktad på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett brott och om brottet har gett upphov till en vinst. Vad som i praktiken förverkas är oförklarade tillgångar.

För att synliggöra att förverkande kan ske från den som gjort en förtjänst på brottslighet, oberoende av om han eller hon har varit inblandad i ett brott eller kan hållas straffrättsligt ansvarig för det, föreslår regeringen att begreppen brottsvinster och oförklarade tillgångar införs i 36 kap. brotts­balken.

Vinster från brott (brottsvinster) ska ersätta de nuvarande uttrycken ”utbyte av brott” och ”ekonomiska fördelar som uppkommit i utövningen av närings­verksamhet”, och en ny grundläggande regel om förverkande av brottsvinster införs. Vidare ska förverkande av egendom som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott kunna förverkas om mottagandet utgör ett brott (kostnadsersättning).

Som redovisas nedan föreslår regeringen att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, införs i den nya lagstiftningen. Förverkandeformen tar, liksom utvidgat förverkande, sin utgångspunkt i möjligheten att förverka oförklarade tillgångar. Med ytterligare möjligheter att förverka oförklarade tillgångar ökar behovet av en lagstiftning som återspeglar förverkande­formernas grundläggande funktion och uppbyggnad. Det är därför enligt regeringen motiverat att, utöver att införa begreppet brottsvinster, låta begreppet oförklarade tillgångar, dvs. ett samlingsnamn för vilken typ av egendom som kan förverkas enligt bestämmelserna om utvidgat förverkande och självständigt förverkande, utgöra en central del i den nya begrepps­bildningen i en ny förverkandelagstiftning.

Möjligheterna till utvidgat förverkande utökas

Regeringen föreslår att regleringen om utvidgat förverkande förs över till det nya 36 kap. brottsbalken och anpassas till den nya lydelsen av kapitlet. Det föreslås vidare att beviskravet för utvidgat förverkande sänks så att förverkande ska få ske om det framstår som övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet.

Utredningen (2020 års förverkandeutredning) föreslår att regleringen om utvidgat förverkande kompletteras med en bestämmelse som anger att också grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, ska utgöra förverkandeutlösande brott utan ett krav på att brotten har varit av beskaf­fenhet att kunna ge vinst. Det nuvarande kravet på att brottet ska vara av beskaffenhet att kunna ge utbyte har ytterst sin grund i EU-rätten. Även om dessa regler i och för sig endast har karaktär av minimiregler skulle en utvidgning av bestämmelsen om utvidgat förverkande till att omfatta även andra fall göra en redan svårtillgänglig bestämmelse ytterligare mer komplicerad och innebära ett tydligt avsteg från dess nuvarande grund­konstruktion. Enligt regeringen framstår det därför som en bättre lösning att tillgodose behovet av en förverkandebestämmelse med bredare tillämpnings­område på ett annat sätt. Som framgår nedan föreslår regeringen att en ny förverkandeform, självständigt förverkande, ska införas. Genom detta förslag tas kravet på ett förverkandeutlösande brott bort. Enligt regeringen blir möjlig­heterna att förverka egendom genom självständigt förverkande så pass stora och effektiva att det inte är motiverat att komplicera tillämpningsområdet för utvidgat förverkande till att även träffa brott som inte har varit av beskaffenhet att ge vinst. Regeringen vill i sammanhanget särskilt peka på att en central faktor för att förverkanderegleringen ska få önskat genomslag är att reglerna ska vara så enkla och renodlade som möjligt, och därmed begripliga för de som ska tillämpa dem.

Tillämpningsområdet för sakförverkande utvidgas

Regeringen föreslår att tillämpningsområdet för sakförverkande utvidgas. Förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning och oförklarade tillgångar får avse egendom (sakförverkande) eller egendomens värde (värdeförverkande). Sakförverkande ska inte längre förutsätta att egendomen kan knytas till brottet. Vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet får annan egendom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken.

Självständigt förverkande

Det behövs större möjligheter att förverka oförklarade tillgångar

Enligt regeringen finns det behov av en förverkandeform som gör det möjligt att förverka egendom redan på den grunden att en enskilds tillgångar inte står i proportion till legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. En sådan förverkandeform skulle enligt regeringen på ett effektivt sätt kunna bidra till att motverka de ekonomiska drivkrafterna för den organiserade brottsligheten och utgöra ett viktigt komplement till de verktyg som finns att tillgå inom den konventionella brottsbekämpningen. Syftet med en sådan förverkandeform är i grunden dels att säkerställa att brottslighet inte ska löna sig, dels att säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Om samhället inte på ett effektivt sätt bekämpar de ekonomiska drivkrafterna bakom den organiserade brottsligheten finns det en påtaglig risk att samhällets institutioner, rättsstaten samt skatte- och välfärdssystemen undermineras. Enligt regeringen utgör skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, bl.a. egendomsskyddet enligt Europakonventionen, inte något hinder mot en ny självständig förverkandeform men ställer krav på regleringens utformning.

En bestämmelse om självständigt förverkande införs

Enligt regeringen talar starka skäl för att införa en ny förverkandesanktion som enbart fokuserar på egendomsinnehav och som inte uppställer krav på att egendom kan kopplas till enskilda brott eller att någon döms för ett förverkandeutlösande brott. En sådan förverkandeform skulle utgöra ett värdefullt och strategiskt komplement till konventionell brottsbekämpning genom att den helt frikopplas från kravet på att ett brott ska styrkas, vilket i dag är en förutsättning för att förverkande ska få ske. Regeringen föreslår därför att en ny förverkandeform som tillåter förverkande av egendom som härrör från brottslig verksamhet införs i det nya 36 kap. brottsbalken, s.k. självständigt förverkande. Det ska inte krävas att någon kan hållas straff­rättsligt ansvarig för något brott för att förverkande ska få ske.

Flera remissinstanser lyfter fram att en förverkandeform som fokuserar på egendomsinnehav som härrör från brottslig verksamhet riskerar att leda till vitt skilda tolkningar i rättstillämpningen och betydande rättssäkerhetsproblem. Regeringen delar inte den bedömningen. Prövningen enligt en sådan ny förverkandereglering skulle inte inriktas på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett brott eller om brottet har gett upphov till en vinst. Den skulle i stället fokusera på frågan om viss egendom härrör från en inte närmare preciserad brottslighet eller inte. Ett sådant angreppssätt skulle sammanfalla med det som gäller vid utvidgat förverkande, med den skillnaden att det inte ställs något krav på ett förverkandeutlösande brott. I likhet med vad som gäller vid utvidgat förverkande blir en sådan förverkandeform alltså ett annat sätt att närma sig förtjänster från brottslighet än den ursprungliga formen av förverkande som tar sin utgångspunkt i ett visst brott och bedömningen av vilka vinster det brottet har gett upphov till, oberoende av om tillgångar påträffas. I stället tar prövningen sin utgångspunkt i viss egendom och prövar om egendomen härrör från brottslig verksamhet. Vad som förverkas är i praktiken oförklarade tillgångar.

Eftersom förverkandesanktionen bör vara möjlig att tillgripa utan samband med en fällande brottmålsdom och utan att egendomens ursprung i ett konkret brott behöver påvisas är det alltså inte fråga om att inom ramen för en sådan process utreda och än mindre fastställa en enskild individs ansvar för ett brott. Det betyder dock inte att den egendom som förverkas saknar koppling till brottslighet. Tvärtom är syftet att förtjänster från brottslighet ska neutraliseras. Men förverkande bör ske efter en självständig bedömning av egendomens ursprung i brottslig verksamhet. Att använda ett väl inarbetat rekvisit som är klart definierat i tidigare förarbeten kan bidra till en reglering som upprätthåller och balanserar kraven på förutsebarhet, effektivitet och rättssäkerhet. Sett mot den bakgrunden anser regeringen att det framstår som motiverat att använda sig av begreppet brottslig verksamhet på det sätt som det definieras när det gäller utvidgat förverkande. Begreppet brottslig verksamhet bör liksom motsvarande begrepp i regleringen om utvidgat förverkande förstås i en bred mening som närmast tar sikte på brottslig verksamhet i någon form, vilken det än är. Förverkande ska inte förutsätta att egendomen knyts till något visst brott eller brottslighet av ett visst slag utan till en inte närmare preciserad brottslig verksamhet.

Vad som allmänt sett bör tala för att viss egendom härrör från brottslig verksamhet är att tillgångarna inte står i proportion till innehavarens legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Att brottsbekämpande myndigheter påträffar dyra kapitalvaror eller lyxartiklar hos någon som saknar en legitim förvärvsinkomst är exempel på omständigheter som kan tyda på att egendomen inte har åtkommits på laglig väg. Även omständigheterna under vilka egendomen har påträffats har betydelse för bedömningen. Stor vikt bör läggas vid bedömningen av åklagarens finansiella utredning. Frågan om egendom härrör från brottslig verksamhet måste dock alltid avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Något ytterligare rekvisit än att egendomen härrör från brottslig verksamhet behöver inte vara uppfyllt för att förverkande ska få ske. Däremot krävs som utgångspunkt att egendom som ska kunna bli föremål för förverkande på denna grund har påträffats. Det bör dock, liksom vid utvidgat förverkande, finnas utrymme för förverkande av värdet av egendom som inte har påträffats.

Regeringen anför att flera remissinstanser lyfter fram att den närmare konstruktionen av förverkandeformen kan innebära betydande risker för att brottsbekämpande myndigheter använder utredningsmöjligheterna på ett otillbörligt sätt genom s.k. fishing expeditions eller på annat sätt, vilket riskerar att leda till betydande integritetsintrång. Regeringen konstaterar att förverkandeformen innebär en motiverad och betydande offensiv gentemot gängkriminalitet och annan brottslighet. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att förslaget utformas på ett sätt som är godtagbart inom rättsstatens ramar. De farhågor som väckts av vissa remissinstanser i nu aktuellt hänseende bör enligt regeringen emellertid inte överdrivas. Enligt regeringen måste förfarandet som omgärdar hur förverkandeformen får användas utformas på ett sätt som är godtagbart ur bl.a. integritetssynpunkt. Se vidare om detta under avsnitten Utredningen om självständigt förverkande och Straffprocessuella tvångs­medel.

Självständigt förverkande bör kunna tillgripas oberoende av när i tiden den brottsliga verksamheten ägt rum och oavsett egendomens värde

Regeringen föreslår att egendom som härrör från brottslig verksamhet ska få förverkas från den som egendomen påträffas hos oberoende av när i tiden den brottsliga verksamheten ägt rum och oavsett egendomens värde.

Självständigt förverkande förskjuter fokus från konventionell brotts­bekämpning till tillgångsinriktad brottsbekämpning, dvs. från konkreta kopplingar mellan egendom och konkreta gärningar till en bredare bedömning av egendomsinnehavets ursprung. I linje med vad som i dag gäller för utvidgat förverkande saknar det betydelse när i tiden den inte närmare preciserade brottsliga verksamheten har ägt rum. Det saknar även betydelse vilken roll eller delaktighet den enskilde haft i den inte närmare preciserade brottsliga verksamheten. Vad som i stället är relevant är att en individ vid en viss tidpunkt påträffas med egendom som inte kan förklaras med legitima förvärvskällor eller dennes förmögenhetsförhållanden i övrigt. Ingripandet riktar sig mot egendomen och att den finns hos en viss person vid en viss tidpunkt, inte mot någon specifik brottslighet som begåtts vid en viss tidpunkt.

Om åklagaren lyckas bevisa att egendomen härrör från brottslig verksamhet bör förverkande ske. Förverkandet bör inte ses som en reaktion mot de konkreta brott som faktiskt utgör källan till egendomen. Dessa brott ska inte utredas eller bevisas. Ingripandet riktar sig mot egendomen. Regeringen anser därför, till skillnad från vad bl.a. Justitiekanslern och Sveriges Domareförbund anför, att det saknas skäl att bedöma hur förslaget förhåller sig till reglerna om preskription i 35 kap. brottsbalken.

Regeringen anför vidare att det inte bör införas någon värdegräns för vilka tillgångar som bör kunna bli föremål för den nya sanktionen.

Vem talan om självständigt förverkande får riktas mot

Regeringen anser att frågan om från vem självständigt förverkande ska få ske som utgångspunkt bör prövas på motsvarande sätt som för annat förverkande. Självständigt förverkande ska därför enligt regeringen få ske från den som egendomen tillhör eller som med tillämpning av den nya presumtionsregeln ska anses äga egendomen.

Självständigt förverkande ska även kunna användas mot någon som förvärvat egendom som härrör från brottslig verksamhet utan att skälig ersättning har betalats. Om skälig ersättning har betalats bör förverkande endast kunna ske om förvärvaren insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet.

Enligt regeringen skulle det vidare inte vara förenligt med en av reformens utgångspunkter – att brottslighet inte ska löna sig – att den som inte har fyllt 15 år eller den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning ska få behålla tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. Regeringen ser det vidare som särskilt angeläget att i största möjliga utsträckning skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet.

Enligt regeringen bör det understrykas att förslaget till självständigt förverkande inte innehåller några diskriminerande element. Regeringen delar därför inte de farhågor som Barnombudsmannen för fram om att självständigt förverkande skulle kunna få en diskriminerande verkan där barn behandlas olika beroende på bostadsort eller socialt ursprung om den nya förverkande­formen görs tillämplig i relation till barn. Regeringen bedömer att förslaget är förenligt med artikel 2 i barnkonventionen (barnets rätt till icke-diskriminering, lika värde och rätt att inte diskrimineras). Att tillämpnings­området för självständigt förverkande även skulle inbegripa barn innebär däremot att ingrepp i barns egendomsförhållanden och personliga sfär kan komma att ske. Barn skulle också komma att utsättas för den process som leder fram till ett förverkandebeslut av detta slag. Enligt regeringen skulle en begränsning av regleringen till att endast omfatta personer över 15 år emellertid vara ett sämre alternativ. Det skulle bjuda in kriminella grupperingar till att – i än större utsträckning än vad som är fallet i dag – utnyttja barn som brickor i ett spel om egendom som härrör från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet. Att barn i än högre utsträckning utnyttjas för otillbörliga syften är knappast eftersträvansvärt och måste dessutom bedömas som ytterst problematiskt ur ett barnrättsperspektiv (jfr artikel 3 i barnkonventionen om principen om barnets bästa). Det är också, utifrån effektivitetssynpunkt, angeläget att det inte finns kryphål i systemet som gör att kriminellas egendom kan fredas från förverkande genom att den överlåts eller att förvaltningen anförtros åt någon som är under 15 år.

Att det finns möjligheter att förverka egendom från barn är enligt regeringen nödvändigt för att i förlängningen kunna skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet. En annan sak är att själva förverkandeprocessen måste anpassas och föras med utgångspunkt i de särskilda hänsynstaganden och rättssäkerhetsgarantier som aktualiseras i fråga om barn. Som bl.a. Barnombudsmannen för fram är det angeläget att belysa hur förslaget till ny förverkandeform och möjligheten att använda tvångsmedel i dessa fall påverkar barn och deras personliga integritet med de särskilda hänsynstaganden som då gör sig gällande. Se närmare om denna fråga under avsnittet om tvångsmedelsanvändning mot barn och unga. Regeringen konstaterar vidare att en talan om självständigt förverkande mer sällan kan komma att föras mot barn eftersom minderåriga i princip saknar självständig besittning till egendom i familjens bostad. Sammantaget anser regeringen därför att självständigt förverkande bör kunna tillämpas även i relation till barn och unga.

Enligt regeringen gör de ovan gjorda ställningstagandena om barn sig gällande även om förverkandesubjektet har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

Regeringen föreslår alltså att en utredning och en talan om självständigt förverkande, utan särskilda inskränkningar, ska kunna föras även mot barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

Beviskravet vid självständigt förverkande

I det svenska samhället registreras i dag de allra flesta transaktioner eller ger på ett eller annat sätt digitala avtryck. Det kan med andra ord relativt enkelt förklaras och visas att egendom har en lagligt åtkommen härkomst. Detta kan i viss utsträckning påverka bedömningen av var den punkt bör läggas vid vilken åklagaren har fullgjort sin bevisbörda och ett slags förklaringsbörda hamnar på den enskilde om denne vill freda sin egendom från förverkande.

Enligt regeringen är det en naturlig utgångspunkt att i bevishänseende göra en skillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande. För den nya förverkandeformen finns det inte något krav på ett förverkandeutlösande brott. Som framgår ovan föreslår regeringen att beviskravet vid utvidgat förverkande sänks till övervägande sannolikt. Det är av stor betydelse att den brottsbekämpande verksamheten tillförs ett nytt effektivt och strategiskt verktyg. Sett ur det perspektivet framstår det av utredningen föreslagna beviskravet ”visat” som något högt. Som flera remissinstanser dessutom påpekar kan beviskravet ”visat/styrkt” framstå som ett främmande och oklart beviskrav i straffprocessen, inte minst med hänsyn till hur beviskravet i brottmål emellanåt formuleras. Utredningen föreslår som ett alternativ att beviskravet för utvidgat förverkande ska sänkas och att beviskravet för självständigt förverkande ska vara detsamma som i dag gäller för utvidgat förverkande, dvs. ”klart mera sannolikt”. Regeringen konstaterar att beviskravet klart mera sannolikt är väl inarbetat. Med det beviskravet skulle den nya förverkandeformen utgöra ett nytt effektivt verktyg i brotts­bekämpningen. Ett sådant beviskrav skulle inte innebära att förverkande­sanktionens legitimitet med fog kan ifrågasättas. Regeringen anser därför att beviskravet vid självständigt förverkande bör formuleras så att om det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet ska den förverkas.

För att beviskravet ska vara uppfyllt krävs det att den samlade bilden av de omständigheter som åklagaren lägger fram övertygar rätten om att det framstår som klart mera sannolikt att den egendom som begärs förverkad har sitt ursprung i brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Regeringen konstaterar att tolknings- och gränsdragningsfrågor kan uppkomma i rättstillämpningen alldeles oavsett hur beviskravet utformas. En särskild fråga enligt Lagrådet är hur situationer ska bedömas när det gäller egendom och bakomliggande omständigheter som ligger några år tillbaka i tiden i relation till den bevisning som läggs fram. Regeringen anser att den typen av gränsdragningsfrågor är av sådant slag att de bör överlämnas till rättstillämpningen.

Självständigt förverkande är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter

Enligt regeringen är förslaget till en ny förverkandeform – självständigt förverkande – förenligt med de grundläggande fri- och rättigheter som kommer till uttryck i regeringsformen, Europakonventionen, stadgan och barnkonventionen. När det gäller egendomsskyddet anför regeringen bl.a. att den förverkandereglering som föreslås är noggrant avvägd och motiveras av det allmänna intresset att dels bekämpa brottslighetens ekonomiska drivkrafter, dels säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Det finns också effektiva möjligheter för den som får en talan om förverkande riktad mot sig eller för en tredje man som gör anspråk på egendomen att bestrida talan inför domstol. Regeringen anser därmed att den begränsning av egendomsskyddet som förverkandeformen ger upphov till är proportionerlig.

Regeringen anför vidare att förverkandebestämmelsen är formulerad på ett sådant sätt att det för en enskild tydligt går att förutse om ett visst egendomsinnehav kan ge anledning till förverkande. När staten lyckats bevisa att det råder en disproportion mellan egendomsinnehavet och legitima förvärvskällor måste den enskilde, för att freda egendomen från förverkande, förklara hur egendomen har erhållits eller förvärvats på lagligt sätt, med legitima medel. Av Europadomstolens praxis framgår att förverkandeformer som utformats enligt motsvarande mönster har ansetts leva upp till kraven på förutsebarhet och rimliga rättssäkerhetskrav, inte minst med beaktande av att stater måste ges ett förhållandevis stort handlingsutrymme för att säkerställa att illegitima tillgångar inte kan användas på ett sätt som riskerar att skada samhället.

Vissa begränsningar av möjligheterna till förverkande

Förverkande får inte beslutas om det är uppenbart oskäligt

Enligt regeringen saknas det skäl att behålla den nuvarande ordningen som innebär att olika skälighetsregler gäller för olika former av förverkande. I stället bör frågan regleras i en generell bestämmelse. Utredningen föreslår att en sådan generell bestämmelse ska utformas så att förverkande inte får beslutas om det är uppenbart oskäligt. Förslaget innebär en viss skärpning när det gäller utvidgat förverkande och sådant förverkande där förtjänsterna från brottsligheten uppstått i utövningen av näringsverksamhet. Enligt regeringen finns det inga skäl som kan motivera en i vissa fall mer generös skälighetsregel eller en ännu snävare oskälighetsregel för förverkandesubjektet. En annan sak är att de överväganden som i det enskilda fallet har betydelse för om förverkande bör ske kan påverkas av vilket slags förverkande det är fråga om. Regeringen delar visserligen inte de farhågor som Lagrådet ger uttryck för om att det med en sådan oskälighetsregel relativt ofta kan tänkas uppkomma situationer där effekterna av förverkandereglernas tillämpning blir mindre rimliga. Som Lagrådet påpekar bör det dock under alla förhållanden finnas utrymme att underlåta förverkande i den utsträckning ett sådant skulle framstå som orimligt. Sammantaget anser regeringen därför att oskälighets­tröskeln bör läggas vid uppenbart oskäligt för samtliga fall av förverkande, vilket Lagrådet även godtar.

Den särskilda skälighetsregeln tas bort

I nuvarande 36 kap. 13 § brottsbalken anges att om brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning får förverkande eller annan särskild rättsverkan beslutas endast om och i den mån det med hänsyn till hans psykiska tillstånd, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Enligt regeringen saknas det utifrån kriminalpolitiska utgångspunkter anledning att föreskriva olika nivåer i fråga om oskäligheten när det gäller olika förverkandeformer. Det är också i praktiken svårt att se några skäl som sakligt sett kan motivera olika oskälighetsnivåer för olika förverkandeformer eller särskilda skälighetsbestämmelser som tar sikte på särskilda förhållanden hänförliga till förverkandesvaranden. En annan sak är enligt regeringen att vissa förhållanden ofta med större styrka än andra talar för att ett förverkande ska bedömas som uppenbart oskäligt. Regeringen anser därför att de hänsyn som i dag tas inom ramen för nuvarande 36 kap. 13 § brottsbalken – att personer med nedsatt ansvarsförmåga inte ska bli av med sin egendom utan att de särskilda förhållandena bakom brottsligheten beaktas – kan inrymmas i den generella bestämmelse om uppenbar oskälighet som regeringen föreslår ska gälla för alla former av förverkande.

Därmed saknas det enligt regeringen behov av en särskild reglering som träffar barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning i en ny förverkandelagstiftning. I stället bör bestämmelsen upphävas och de hänsyn som aktualiseras beaktas inom ramen för den allmänna bedömning som alltid ska göras av om åtgärden är uppenbart oskälig. Att regleringen upphävs innebär i och för sig att bl.a. barn i större utsträckning än tidigare kommer att få förverkande­anspråk riktade mot sig. Det är dock motiverat med hänsyn till intresset av att skydda dem från att utnyttjas och dras in i brottslighet och intresset av att brottslighet inte ska löna sig. Förslaget får därför anses vara förenligt med artikel 3 i barnkonventionen.

En ny lag med bestämmelser om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot

Behovet av en ny lag

Regeringen anför att det är angeläget att regelverket är tydligt, enkelt och förutsebart. Det gäller inte bara den materiella förverkanderegleringen utan även det processuella regelverk som omgärdar förverkandeprocessen. Ett tydligt processuellt regelverk kan bidra till att oklarheter och gränsdragnings­problem under själva förfarandet undviks i så stor utsträckning som möjligt. Liksom vid förverkande är det enligt regeringen viktigt att även de processuella frågor som kan aktualiseras vid företagsbot regleras på ett enkelt, tydligt och förutsebart sätt.

Om de processuella frågor som aktualiseras under förfarandet vid förver­kande av egendom eller åläggande av företagsbot är tydligt reglerade stärks förutsättningarna för ett effektivt genomslag av sanktionerna. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att de processuella bestämmelserna bör samlas i en gemensam lag när ett beslut eller en talan kan komma att riktas mot någon som inte är misstänkt eller tilltalad för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. I detta ligger att även de särskilda bestämmelser som tar sikte på utredningen vid självständigt förverkande bör införas i den nya lagen. Det finns enligt regeringen dessutom behov av att i flera hänseenden komplettera regelverket med ytterligare bestämmelser för att åstadkomma en tydligare ordning för det förfarande som ska gälla för hela förverkandeprocessen. Härutöver finns det enligt regeringen skäl att förtydliga vilka processuella rättigheter en juridisk person har under en utredning och rättegång i mål om företagsbot för att säkerställa att regelverket lever upp till rättssäkerhetens krav.

Särskilt om barn och unga

För att förverkande ska kunna ske mot barn och unga på det sätt som föreslås krävs inte bara ett materiellt regelverk som tillåter det. Av lika central betydelse är att det processuella regelverket är anpassat till att hantera det förhållandet att förverkandesubjektet inte har fyllt 21 år. Barnkonventionen utgör svensk lag, och enligt konventionen ska processer som inbegriper straffrättsliga åtgärder vara särskilt anpassade till barnet (se t.ex. artiklarna 12 och 40). Barn som misstänks för brott ska enligt konventionen få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

När det gäller barn och unga som kan bli föremål för straffrättsliga åtgärder anför regeringen att det är särskilt angeläget att ärendet handläggs skyndsamt, inte minst av pedagogiska skäl. Det är också viktigt att samhällets förhållningssätt när barn och unga utnyttjas i och ägnar sig åt brottslig verksamhet är konsekvent och tydligt, beaktar barnets ålder och involverar barnets vårdnadshavare. Dessa frågor är därför särskilt reglerade för barn och unga i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, förkortad LUL. Regler för hur utredningar om brott som begåtts av barn ska genomföras finns förutom i LUL även i rättegångsbalken och förunder­sökningskungörelsen (1947:948). Av dessa författningar följer bl.a. att s.k. ungdomsmål ska handläggas av lagfarna domare som särskilt har utsetts av rätten att handlägga sådana mål. Effektiva och rättssäkra utredningar i vilka barn före­kommer förutsätter vidare en nära och väl fungerande samverkan mellan polis, åklagare och socialtjänst där barnets vårdnadshavare, barnets juridiska biträde och åklagaren närvarar vid förhör med barnet. Utgångs­punkten är att även företrädare för socialtjänsten ska närvara vid förhör och att det för den unge ska förordnas en offentlig försvarare eller, om personen inte har fyllt 15 år och misstänks för ett allvarligt brott, ett juridiskt biträde. Förhör med någon som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för brott, målsägande eller vittne ska planeras och verkställas så att det inte uppkommer fara för att den som förhörs tar skada. Förhörsledaren bör ha särskild kompetens för uppgiften. Regeringen anser inte att det finns skäl att ändra den rådande ordningen som gäller när förfarandet rör någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande. För dessa fall bör alltså även fort­sättningsvis utredningen liksom handläggningen i domstol ske enligt den ordning som följer av rättegångsbalken och LUL.

Även när förfarandet rör någon under 21 år som inte är misstänkt för ett brott med koppling till frågan om förverkande anser regeringen att förfarande­reglerna i stort bör följa den ordning som i dag gäller enligt LUL. Regelverket i LUL är väl etablerat och präglas av att de särskilda hänsynstaganden, sär­behandlingen av unga lagöverträdare/brottsmisstänkta och rättssäkerhets­garantier som aktualiseras när det gäller barn och unga som blir föremål för straffrättsliga åtgärder tillgodoses. För att garantera att en process om för­verkande från barnet tillgodoser barnets bästa anser regeringen därför att det är motiverat att göra delar av LUL tillämpliga också i de fall när en ung person är föremål för ett förfarande enligt den nya lagen. Denna typ av hänsynstaganden aktualiseras även i de fall förverkandesubjektet inte har fyllt 15 år.

Regeringen gör bedömningen att förslaget innebär att de krav som ställs i barnkonventionen tillgodoses, bl.a. kraven på att staterna ska främja ett särskilt förfarande anpassat för barn och att hänsyn ska tas till barnets ålder samt kraven som finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2016/800/EU om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (barnrättsdirektivet), som innebär att barn garan­teras samma rättigheter som straffmyndiga personer.

Den som är under 18 år är omyndig och får som utgångspunkt inte själv annat än i särskilt reglerade undantagsfall råda över sin egendom, åta sig förbindelser eller ingå rättshandlingar (se bl.a. 9 kap. 1 § föräldrabalken). I stället är det den som har vårdnaden om ett barn som har ansvar för att företräda barnet i sådana frågor (se 6 kap. 2 § föräldrabalken, jfr även i sammanhanget 21 kap. 1 § rättegångsbalken). Av regleringen i LUL följer att vårdnadshavaren eller annan person som anges i 5 § LUL, i ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt 18 år, under förundersökningen ska underrättas och kallas till förhör med den unge och underrättas om när en eventuell huvudförhandling i domstol äger rum. Det förutsätts emellertid inte att vård­nads­havaren aktivt deltar och företräder den unge i förverkandefrågan. Regeringen konstaterar att den nuvarande regleringen, som i relation till förverkande inte är förenad med några begränsningar, får sägas utgöra ett avsteg ifrån vad som typiskt sett gäller omyndigas möjligheter att råda över sin egendom. Regeringen anför att det kan diskuteras om den nuvarande ordningen är lämplig men konstaterar att det saknas beredningsunderlag för att i det här sammanhanget ändra regleringen.

När det däremot gäller ett förfarande om förverkande som rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande rör processen i princip uteslutande frågan om den omyndiges egendoms­förhållanden. För dessa fall saknas det enligt regeringen skäl att frångå den ordning som följer av föräldrabalken. Det innebär alltså att den omyndige företrädas av sin vårdnadshavare enligt den ordning som följer av föräldra­balken om frågan rör självständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg eller om förverkandefrågan visserligen har koppling till ett brott men yrkandet fram­ställs mot någon annan än den som begått brottet.

Utredningen om självständigt förverkande

Självständigt förverkande utgör ett nytt kraftfullt verktyg i brotts­bekämp­ningen som kan innebära betydande ingrepp i enskildas egen­doms­förhållanden. Regeringen anför att det, sett mot den bakgrunden, framstår som motiverat att låta de bestämmelser som gäller i en sedvanlig brottsutredning bilda utgångspunkt för hur en utredning om självständigt förverkande bör bedrivas. Likaså ser regeringen det som följdriktigt att bestämmelsen om när en utredning om självständigt förverkande ska få inledas utformas i linje med den reglering som gäller i fråga om att inleda en förundersökning enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken. En utredning om självständigt förverkande bör alltså inledas om det finns anledning att anta att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. På vilket sätt myndigheten har fått kännedom om uppgiften är av underordnad betydelse.

Regeringen anför att det inte låter sig göras att på ett uttömmande sätt beskriva i vilka situationer frågan om att inleda en utredning om självständigt förverkande kan aktualiseras. Det beviskrav som föreslås gälla för att inleda en utredning om självständigt förverkande (finns anledning att anta) är relativt lågt. Det bör enligt regeringen vara tillräckligt att det utifrån situationen kan konstateras att det finns egendom vars värde inte står i relation till de ekonomiska förutsättningarna hos personen som egendomen tillhör eller som anses äga den. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om en person utan kända inkomster kör runt i en exklusiv bil, bär dyrbar egendom på sin person eller har en fastighet vars inköpskostnad svårligen kan förklaras med legala inkomster. Vidare uttalar regeringen att bedömningen av vad som kan antas om egendomen givetvis är beroende av situationen den påträffas i.

När det gäller de synpunkter som Lagrådet lämnat anför regeringen följan­de:

Lagrådet anser att det inte är alldeles klart vilka omständigheter som medför att en utredning ska inledas och att de närmare förutsättningarna för att inleda en utredning om självständigt förverkande behöver belysas. Enligt Lagrådet får avsikten antas vara att en utredning ska kunna aktualiseras om det i samband med en brottsutredning påträffas viss egendom som, trots att den inte har någon konkret koppling till ett brott som är under utredning, ändå kan antas härröra från brottslig verksamhet, exempelvis för att den har koppling till kända kriminella grupperingar. I vilken utsträckning en utredning över huvud taget kan inledas även när den från början inte kan knytas till någon konkret egendom framstår dock för Lagrådet som mera oklart. Enligt Lagrådet talar utredningens ingripande beskaffenhet för att en utredning bör kunna inledas – och, om den har inletts, drivas vidare – enbart om det finns förhållandevis påtagliga omständigheter som talar för att viss specifik egendom härrör från brottslig verksamhet. Enligt regeringen bör en utredning kunna inledas endast om den kan knytas till viss egendom. Det innebär dock inte att egendomen behöver ha påträffats rent fysiskt eller att alla detaljer kring den behöver vara kända. Det krävs inte heller att egendomen kan bli föremål för tvångsmedel eller att just den egendomen slutligen kan komma att sakförverkas. Bedöm­ningen av om det finns anledning att anta att viss egendom härrör från brottslig verksamhet måste […] alltid göras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt regeringen bör i kravet på att det ska finnas anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet inte ligga att den påträffas i samband med en brottsutredning. Inte heller bör krävas att egendomen kan kopplas till en kriminell person eller gruppering. Däremot bör det, som Lagrådet framför, finnas konkreta omständigheter som talar för att viss egendom härrör från brottslig verksamhet. Att egendomen påträffats under en brottsutredning eller kan kopplas till en kriminell person eller gruppering kan utgöra exempel på sådana omständigheter.

Regeringen föreslår vidare att en utredning inte behöver inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse. Vidare ska det i lagen anges att syftet med en utredning om självständigt förverkande är att utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet och vem den tillhör, att ta ställning till om det finns tillräckliga skäl att väcka talan om förverkande och att se till att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang. En utredning om självständigt förverkande ska enligt förslaget läggas ned om det inte längre finns anledning att fullfölja den. Den får också läggas ned om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.

Regeringen delar inte de farhågor som bl.a. Göteborgs tingsrätt, Riksdagens ombudsmän (JO) och Hovrätten för Nedre Norrland ger uttryck för om att beviskravet för att inleda en utredning om självständigt förverkande är för lågt och att en sådan utredning skulle komma att missbrukas. 

Regeringen anför att brottsbekämpande myndigheter på motsvarande sätt som inom ramen för konventionell brottsbekämpning bör vara oförhindrade att ägna sig åt spaning, t.ex. genom slagning i olika register och enligt gängse metoder patrullera på ett torg med anledning av viss underrättelseinformation, även utan att en utredning om självständigt förverkan­de har inletts. Det bör följaktligen inte finnas någon reglerad gräns för hur spaning får bedrivas i exempelvis öppna tillgängliga källor. En annan sak är enligt regeringen att möjligheterna att utnyttja t.ex. tvångsmedel givetvis är begränsade till de situationer där det finns förut­sättningar att inleda en utredning om självständigt förverkande.

Beslut som fattas av brottsbekämpande myndigheter i vissa fall

Enligt den hittillsvarande regleringen i 1986 års förfarandelag får en fråga om förverkande i vissa fall prövas av åklagaren utan att frågan behöver under­ställas rättens prövning. En förutsättning för detta är att egendomen är tagen i beslag. Om värdet av det som ska förverkas uppgår till betydande belopp eller om det finns andra särskilda skäl, ska dock frågan om förverkande prövas av rätten. Regeringen föreslår att möjligheten för åklagare att fatta beslut ska finnas kvar och i viss mån utökas men att förutsättningarna för detta samtidigt ska ändras och förtydligas i flera avseenden. Utifrån den praxis som har vuxit fram föreslås att åklagaren ska få pröva en fråga om förverkande av egendom om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger fem pris­basbelopp. Effektivitetsskäl talar enligt regeringens mening också starkt för att åklagaren, till skillnad från i dag, ska ha möjlighet att direkt besluta om värde­förverkande utan krav på att frågan prövas i domstol. Till skillnad från utredningen anser regeringen dock att det inte är lämpligt att ta bort den begränsning av åklagarens rätt till sakförverkande som innebär att egendomen ska vara tagen i beslag. Åklagaren ska inte få besluta om utvidgat eller självständigt förverkande. Reglerna om att företagsbot ska kunna före­läggas genom strafföreläggande föreslås överföras oförändrade till den nya lagen om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företags­bot.

Regeringen föreslår vidare att åklagaren ska kunna pröva en fråga om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde. Om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande ska det meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller att förundersökningen ska läggas ned.

Om egendomen är tagen i beslag och värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet föreslår regeringen att en fråga om förverkande av egendom får prövas av en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett. Ett sådant beslut får dock inte avse utvidgat eller själv­ständigt förverkande. Befintliga befogenheter för särskilt förordnade befatt­ningshavare vid Tullverket att fatta beslut om förverkande föreslås fortsätta att gälla.

Regeringen föreslår att bestämmelserna om att förverkandebeslut ska meddelas skriftligen och möjligheterna att anmäla missnöje över ett sådant beslut ska föras över till den nya lagen. Reglerna innebär att den drabbade inom en månad från att han eller hon fått del av beslutet kan göra en anmälan om missnöje. En sådan anmälan innebär att beslutet om förverkande inte längre ska gälla. Åklagaren har då möjlighet att väcka talan om egendomens för­verkande vid domstol. Om talan inte har väckts inom en månad från det att anmä­lan kom in, ska beslaget anses hävt. Om en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett har fattat beslut om förverkande och myndigheten efter anmälan om missnöje anser att talan om förverkande bör väckas, ska ärendet skyndsamt överlämnas till åklagaren.

Förfarandet i domstol i vissa fall

Regeringen föreslår att förfarandet i domstol, när en fråga om förverkande eller om företagsbot inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott, ska regleras samlat och i mindre utsträckning än tidigare genom hänvisningar till rättegångsbalken. Rättegångsbalkens regler om rättegången i brottmål ska även fortsättningsvis vara tillämpliga på de frågor som inte regleras särskilt i den nya lagen.

Det går enligt regeringen inte att hävda att den ena eller andra förverkande­formen generellt skulle vara mer ingripande eller komplicerad. Dessutom är konsekvenserna av ett förverkande desamma för den enskilde oavsett vilken förverkandeform som är tillämplig. Några problem med den ordning som i processuellt hänseende har gällt för samtliga förverkandeformer utom utvidgat förverkande har inte framkommit. Regeringen anser därför att kravet på att rättegången ska vara rättvis inte kan sägas medföra krav på delvis andra processregler vid vissa förverkandeformer än andra, så länge frågan alltid kan prövas i domstol med möjlighet till prövning i flera instanser. 

Visserligen kan antalet fristående förverkandeprocesser förväntas öka med den nya förverkandeformen självständigt förverkande. Det utgör dock inte i sig något skäl att undanta den nya förverkandeformen från vad som processuellt gäller i allmänhet vid förverkande. Att det rör sig om en ny rättsfigur gör att det kommer att finnas behov av vägledning från högre instans när det gäller den närmare tillämpningen av den nya förverkandeformen. Rege­ringen understryker dock att rättsfiguren bygger vidare på en begrepps­bildning som har utvecklats för utvidgat förverkande och som har tillämpats i dom­stolarna i ungefär 15 års tid. Att förverkandeformen är ny är enligt regeringens mening inte ett bärande skäl för att undanta förverkandeformen från ett allmänt krav på prövningstillstånd.

Sammantaget anser regeringen att de förfaranderegler som i dag gäller för alla förverkandeformer utom utvidgat förverkande i fortsättningen i huvudsak bör tillämpas på alla förverkandeformer, inklusive självständigt förverkande. Det innebär bl.a. att det bör krävas prövningstillstånd för att målet ska prövas i hovrätten och att nämndemän inte ska delta i avgörandet i den mån talan handläggs i en egen rättegång. Det bör dock införas en bestämmelse om att en särskild talan även får avgöras i den sammansättning som gäller för prövning av ansvar för brott som handläggs i samma rättegång som förverkandefrågan, eftersom det många gånger är ändamålsenligt att frågorna prövas i samma rättegång.

Regeringen föreslår även att en talan om utvidgat förverkande mot någon annan än den som är tilltalad för det förverkandeutlösande brottet, till skillnad från vad som gäller i dag, ska kunna prövas i samma rättegång som åtalet för brottet. Om så inte sker får talan om utvidgat förverkande väckas först när domen avseende brottet har fått laga kraft.

Tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande

Regeringen anför att dagens reglering av möjligheterna för tredje man att agera under en pågående rättegång om förverkande är relativt svårtillgänglig. Detta riskerar att medföra att lika fall behandlas olika. Det är därför enligt regeringen angeläget att möjligheterna för tredje man att agera under pågående rättegång kommer till ett tydligare uttryck i lag. Det bör också framgå tydligt att tredje man har möjlighet, om än begränsad, att agera redan i den ordinarie processen. I praktiken kan det vara den enda möjligheten att få tillbaka egendomen, eftersom förverkad egendom ska säljas eller förstöras enligt lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Den part som i ett sådant fall har köpt egendomen av staten har gjort ett s.k. exstinktivt fång som inte kan angripas av tredje man, dvs. ett köp som utsläcker tidigare ägares rätt till egendomen. Egendom kan också vara förstörd och eventuella affektions­värden därmed vara förlorade. Det finns alltså ett påtagligt värde i att tredje mans rätt att delta i en rättegång om förverkande tydliggörs. Vidare kräver EU-rätten att nationell lagstiftning tillhandahåller effektiva möjligheter för tredje man att freda egendom från förverkande.

Rätten till juridiskt biträde och andra rättssäkerhetsgarantier

Redan i dag finns förutsättningar att förordna offentlig försvarare vid särskild talan om förverkande och företagsbot. Regleringen är emellertid inte alldeles lättillgänglig. Rätten till ett effektivt försvar är en grundläggande rätts­statsprincip och regeringen anser därför att det är motiverat att införa en ordning som innebär att det genom en uttrycklig reglering i den nya lagen anges under vilka förutsättningar den enskilde har rätt till ett biträde. Behovet av särskilda regler för biträde aktualiseras främst i de fall frågan om förverkande eller om företagsbot inte utgör en del av frågan om ansvar för brott eftersom rättegångsbalkens regler om rätt till offentlig försvarare inte är tillämpliga i dessa fall. Regeringen anser, efter förslag från Lagrådet, att den som biträder den enskilde i dessa fall ska betecknas som juridiskt biträde.

Regeringen föreslår att ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett beslut eller en talan om förverkande eller om företagsbot kan komma att riktas mot om det finns särskilda skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. En helhetsbedömning ska göras utifrån såväl målets omfatt­ning och komplexitet som den enskildes personliga förhållanden. I de fall då förverkandefrågan rör någon som inte har fyllt 18 år saknas det skäl att frångå den ordning som följer av föräldrabalken. Det innebär att om frågan rör själv­ständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg eller om för­verkande­frågan visserligen grundar sig på en gärning som någon står åtalad för men där yrkandet framställs mot någon annan än den tilltalade, bör den omyndige företrädas av sin vårdnadshavare enligt den ordning som följer av föräldrabalken. Det innebär emellertid inte att den unge ska behöva förlita sig på att vårdnadshavaren fullt ut kan tillvarata hans eller hennes rätt. I stället bör, som utredningen föreslagit, den omyndige ha rätt till ett juridiskt biträde om det inte är uppenbart att han eller hon saknar sådant behov, på motsvarande sätt som gäller enligt LUL.

Regeringen föreslår att ett juridiskt biträde ska förordnas för en tredje man som hävdar rätt till egendom som kan komma att yrkas förverkad om det finns synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. För en tredje man som inte har fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas om det finns särskilda skäl.

Regeringen föreslår även att i en utredning om förverkande eller om företagsbot mot någon som inte är misstänkt för brott ska den som utred­ningen rör ges motsvarande rättssäkerhetsgarantier – däribland rätten till infor­mation och möjligheten att begära att en utredning kompletteras – som tillkommer den misstänkte i en förundersökning.

Straffprocessuella tvångsmedel

Penningbeslag ska bli ett generellt tvångsmedel

En effektiv tillämpning av förverkandelagstiftningen kräver att de brotts­bekämpande myndigheterna har tillgång till verktyg som kan förhindra att egendom skaffas undan och säkerställa att ett framtida förverkandebeslut också kan verkställas. I många brottsutredningar kan frågan uppkomma på vilket sätt och med stöd av vilken lagstiftning egendom lämpligen bör säkras. Sådana frågor kan i förlängningen påverka möjligheterna till såväl förverkande som en målsägandes rätt att få tillbaka egendom som frånhänts honom eller henne genom brott.

När penningtvättsbrottslagen infördes skapades en möjlighet att säkra egendom i form av pengar, kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som representerar fordringar eller andra rättigheter genom det nya tvångsmedlet penningbeslag. För att penningbeslag ska få beslutas krävs enligt hittillsvarande lagstiftning att det skäligen kan antas att den egendom som ska tas i penningbeslag är föremål för brott enligt penningtvättsbrottslagen eller för finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt 6 § terroristbrottslagen eller försök till sådant brott. Att penningbeslag enbart får användas vid utredningar om vissa brott eller försök till sådana brott enligt penningtvättsbrottslagen och terroristbrottslagen orsakar dock problem i rättstillämpningen. Om en målsägande har blivit av med pengar genom t.ex. ett bedrägeri måste målsägandens anspråk i stället säkras genom kvarstad. Om det däremot är fråga om ett efterföljande penningtvättsbrott kan pengarna säkras direkt med stöd av bestämmelserna om penningbeslag. De begränsade möjligheterna att använda penningbeslag för att säkra brottsvinster medför väsentliga effektivitetsproblem, inte minst eftersom brottsvinster många gånger utgörs av kontomedel, som inte kan säkras genom beslag. För att upprätthålla ambitionen om att brottslighet inte ska löna sig krävs det att de brottsbekämpande myndigheterna har tillgång till verktyg som på ett mer effektivt sätt kan förhindra att egendom skaffas undan och säkerställa att ett framtida förverkandebeslut kan verkställas. Detta leder till slutsatsen att det finns ett påtagligt behov av att utöka brottsbekämpande myndigheters möjligheter att använda tvångsmedlet penningbeslag för att säkerställa en effektiv tillämpning av förverkandelagstiftningen.

Regeringen föreslår därför att tillämpningsområdet för penningbeslag breddas på så sätt att det blir ett generellt tillämpligt tvångsmedel. Förändringen bör ske genom att bestämmelserna om penningbeslag inte längre ska tillämpas enbart på vissa särskilt angivna brott.

Tvångsmedel och verkställighetsåtgärder i utredningar om självständigt förverkande

För att säkerställa ett effektivt utrednings- och verkställighetsförfarande i ärenden om självständigt förverkande finns det enligt regeringens mening ett påtagligt behov av att ge utredande myndigheter tillgång till tvångsmedel. I likhet med utredningen anser regeringen att ett effektivt utrednings- och verkställighetsförfarande inte kan åstadkommas genom användandet av mindre ingripande åtgärder. Även om det alltså finns ett behov för utredande myndigheter att ha tillgång till tvångsmedel bör det särskilt framhållas att en utredning om självständigt förverkande inte ska vara inriktad på att utreda, och än mindre att fastställa, en persons ansvar för ett brott eller om brottet har gett upphov till en vinst. En utredning om självständigt förverkande ska, precis som utvidgat förverkande, fokusera på om viss egendom härrör från en inte närmare preciserad brottslig verksamhet eller inte.

Att förverkandeformen har andra syften än konventionell brotts­bekämpning manar till viss restriktivitet när det gäller tillgång till tvångsmedel som kan medföra intrång i den personliga integriteten och som innebär kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Det går emellertid inte att komma ifrån att det i en utredning om självständigt förverkande många gånger kommer att finnas ett behov av att kunna bringa klarhet i om en enskilds tillgångar står i proportion till hans eller hennes legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt som motiverar ett användande av vissa tvångsmedel. Med hänsyn till vad som kan uppnås genom användandet av tvångsmedel och till att mindre ingripande alternativ saknas anser regeringen därför att utredande myndigheters befogenhet att använda tvångsmedel i utredningar om självständigt förverkande är motiverad och på ett övergripande plan proportionerlig. Det bör dock säkerställas att rätten att använda tvångsmedel för utredande myndigheter utformas med utgångspunkt i vilka effekter användandet får för den enskilde. Tvångsmedlen ska följaktligen användas med urskillning genom att tillämpningsområdet i vissa fall begränsas.

Beslag och penningbeslag, kvarstad och förvar

För att den nya förverkandeformen ska fylla en verklig funktion är det av central betydelse att egendom som kan bli föremål för en talan om självständigt förverkande också kan säkras. Regeringen bedömer därför att det finns ett påtagligt behov av att kunna använda beslag och penningbeslag, kvarstad och förvar i utredningar om självständigt förverkande.

Den bestämmelse om självständigt förverkande som regeringen föreslår ska införas är noggrant avvägd och motiveras av behovet av att dels bekämpa den organiserade brottslighetens ekonomiska drivkrafter, dels säkerställa att sådana illegitima tillgångar som brottsligheten kan ge upphov till inte kan användas på ett sätt som riskerar att på olika sätt skada samhället. Det bör här anmärkas att det givetvis är av central betydelse att de rättssäkerhetsgarantier som finns att tillgå för dessa tvångsmedel i sedvanliga brottsutredningar, däribland möjligheten för den som drabbats av ett beslag eller penningbeslag att begära rättens prövning av beslutet och att protokoll ska föras över beslaget eller penningbeslaget, också ska gälla i utredningar om självständigt förverkande. Sammantaget bedömer regeringen alltså att de grundläggande krav i fråga om behov, effektivitet och proportionalitet som gäller för införandet av nya möjligheter att använda tvångsmedel är uppfyllda, och att de nya befogenheterna är förenliga med regeringsformen och Europa­konventionen.

Liksom i en förundersökning om brott bör åklagaren vid användandet av tvångsmedel i utredningar om självständigt förverkande ha en skyldighet att löpande pröva om ett tvångsmedel ska bestå. I den bedömningen ligger att åklagaren ska pröva åtgärdernas proportionalitet. För att ta ställning till om åtgärden är proportionerlig har det betydelse hur lång tid tvångsmedlet har tillämpats och hur lång tid behovet av tvångsmedlet kan förväntas bestå. Ju längre tid åtgärderna har bestått, desto starkare måste skälen som talar för att tvångsmedlet ska bestå vara. För att säkerställa att utredningar om självständigt förverkande bedrivs med det skyndsamhetskrav som allmänt sett gör sig gällande vid användningen av tvångsmedel bör det införas en tidsgräns för hur länge tvångsmedel får användas under utredningstiden. En tidsgräns påkallas inte minst av det förhållandet att självständigt förverkande inte bör träffas av bestämmelserna om preskription. En tidsgräns för användandet av tvångsmedel i sådana utredningar kan i praktiken bidra till att brottsbekämpande myndigheter utreder frågorna med viss skyndsamhet. Regeringen anser därför att beslag, penningbeslag och kvarstad inte bör få användas under längre tid än ett år i sådana utredningar, om det inte finns särskilda skäl. Det innebär att det krävs något ytterligare för att åtgärden ska få bestå när ettårsfristen har gått ut. Sådana särskilda skäl bör exempelvis kunna vara att utredningen är mycket omfattande eller komplex eller att det kan misstänkas att den som åtgärden berör medvetet håller sig undan för att förhindra att utredningen slutförs. Utredande myndigheter har ett särskilt ansvar för att aktivt driva utredningen framåt.

Husrannsakan och kroppsvisitation

Som ett led i att säkerställa att förverkandeformen blir verkningsfull finns det enligt regeringen ett tydligt behov av att även kunna tillgripa tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation. Det är ofrån­komligt att användningen av de nämnda tvångsmedlen kan innebära dels intrång i den personliga integriteten, dels en kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Ändamålen med dessa tvångsmedel kan emellertid inte tillgodoses genom användandet av mindre ingripande åtgärder i sådana utredningar. Eftersom utredningar av nu aktuellt slag inte syftar till att utreda ett brott är det emellertid motiverat att begränsa tillämpningen av dessa tvångsmedel i förhållande till vad som gäller vid brottsutredningar. Regeringen anser att det, på motsvarande sätt som gäller när dessa tvångsmedel används mot någon annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet, bör krävas att det finns synnerlig anledning att anta att det vid tillämpningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen om självständigt förverkande.

Regeringen anser att det därigenom säkerställs att husrannsakan och kroppsvisitation inte kommer att ske på för lösa grunder. Det är endast i de fall inledande utredningsåtgärder eller omständigheterna i övrigt ger stöd åt misstanken att åtgärden kan komma att leda utredningen framåt som de nämnda förutsättningarna kan sägas vara uppfyllda. Det förhållandet att utredande myndigheter har uppgifter om att en viss person rör sig med dyra kapitalvaror eller står som ägare till en exklusiv fastighet trots påfallande blygsamma inkomster är exempel på situationer som kan motivera användandet av sådana tvångsmedel. Sammantaget bedömer regeringen alltså att de grundläggande krav på behov, effektivitet och proportionalitet som gäller för införandet av nya möjligheter att använda tvångsmedel är uppfyllda. De nya befogenheterna bedöms också förenliga med regerings­formen och Europakonventionen.

Kopiering, biometrisk autentisering och genomsökning på distans

Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juni 2022 infördes ett nytt tvångsmedel i 28 kap. rättegångsbalken, genomsökning på distans. Samtidigt infördes två nya verkställighetsåtgärder i 27 kap., nämligen kopiering och biometrisk autentisering (prop. 2021/22:119).

Genomsökning på distans kan ske med användning av utrustning som har tagits i beslag eller påträffats vid en husrannsakan eller kroppsvisitation, men den kan också genomföras med myndighetens egen utrustning. Kopiering och biometrisk autentisering förutsätter att ett tvångsmedel är tillämpligt, nämligen beslag, husrannsakan eller genomsökning på distans.

Kopiering innebär att ytterligare exemplar får framställas av handlingar som omfattas av ett beslag eller påträffas vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans.

Biometrisk autentisering innebär att en elektronisk mätning görs av någons fysiska karaktärsdrag, t.ex. fingeravtryck, näthinna eller ansikts­geometri, för att få tillträde till ett avläsningsbart informationssystem.

Regeringen konstaterar att det är angeläget att det finns möjlighet att använda tvångsmedel i en utredning om självständigt förverkande för att den nya förverkandeformen ska bli ett effektivt verktyg i brottsbekämpningen. Regeringen anser att det finns starka skäl för att även dessa nya verktyg ska få användas i en sådan utredning. Reglerna anknyter till sådana sedan tidigare existerande tvångsmedel som utredningen föreslår ska få användas i en utredning om självständigt förverkande. Kopiering och biometrisk autentisering förutsätter även att andra tvångsmedel som omfattas av utredningens förslag – beslag och husrannsakan – är tillämpliga.

Tvångsmedelsanvändning mot barn och unga

Även vid talan om förverkande mot barn och unga anser regeringen att användning av tvångsmedel kan vara motiverad. Möjligheten att använda andra tvångsmedel än häktning mot en misstänkt i ålderskategorin 15–20 år är enligt hittillsvarande lagstiftning inte förenad med några särskilda begränsningar. Möjligheten att använda tvångsmedel mot en misstänkt under 15 år är däremot begränsad och uttömmande reglerad i LUL. När det gäller beslag, husrannsakan, åtgärder för biometrisk autentisering, genomsökning på distans och kroppsvisitation framgår det av 36 § LUL att dessa tvångsmedel får användas mot den unge endast om det finns särskilda skäl. Av kravet på särskilda skäl följer att tillämpningen av tvångsmedlen ska vara restriktiv. I rättegångsbalken finns det även vissa tvångsmedel som får användas oberoende av misstanke, t.ex. hämtning och medtagande till förhör i 23 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken. Dessa regler är tillämpliga även i fråga om de som är under 15 år. Av förarbetena framgår att tillämpningen när det gäller barn bör ske med hänsynstagande till barnets ålder och mognad och med stor restriktivitet (prop. 1983/84:187 s. 22). Sammanfattningsvis får alltså ett antal olika tvångsmedel användas mot barn och unga enligt hittillsvarande lagstiftning, även om restriktivitet ska iakttas vid användandet av tvångsmedel mot den som inte har fyllt 15 år.

Den nuvarande regleringen av tvångsmedelsanvändning mot personer som inte har fyllt 15 år är för närvarande föremål för en översyn. En särskild utredare har fått i uppdrag att analysera behovet av utökade möjligheter att använda tvångsmedel mot brottsmisstänkta personer som inte har fyllt 15 år och ta ställning till om möjligheterna att använda tvångsmedel mot dessa personer ska utökas (dir. 2023:102).

Ett effektivt genomslag av förverkandeformen förutsätter att utredande myndigheter ges tillgång till tvångsmedel. Som utredningen konstaterar är det viktigt att effektiva tvångsmedel finns tillgängliga oberoende av om förverkandesubjektet är en vuxen eller ett barn. Av central betydelse är dock att regelverket är anpassat till att hantera det förhållandet att förverkandesubjektet inte har fyllt 21 år. Enligt barnkonventionen ska processer som inbegriper straffrättsliga åtgärder vara särskilt anpassade till barnet, och vid beslut som rör barn ska det i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (se artikel 3). Att använda tvångsmedel mot ett barn för att säkra egendom som kan komma att förverkas kan ofrånkomligen utgöra ett ingrepp i barnets egendomssfär och rätt till privatliv. Vid en första anblick kan därför en reglering som ger myndigheterna rätt att använda tvångsmedel för att säkra egendom ses som en åtgärd i strid med principen om barnets bästa. Samtidigt bör ett sådant ingrepp ses i ljuset av barnkonventionens krav på att staten ska skydda barn från alla former av skadligt utnyttjande. Den hänsyn som bör tas till barnet som förverkande­svarande måste ställas i relation till risken att barn utnyttjas som förvarare av sådan egendom som kan bli föremål för förverkande och de risker som detta i sin tur medför för att barn ska utnyttjas och dras in i allvarlig kriminalitet. Ju yngre barnet är, desto svårare kan det dessutom vara för barnet att freda sig mot en äldre persons inflytande. Barn har också svårt att överblicka de framtida konsekvenserna av sitt handlande. Det finns även andra omständigheter än barnets ålder som kan påverka barnets möjligheter att freda sig som t.ex. funktions­nedsättningar, mognadsnivå och barnets beroendeställning gentemot den äldre personen. Det kan därför vara enkelt att locka ett barn att göra något som för stunden förefaller vara ofarligt men som kan få allvarliga konsekvenser på sikt. För att motverka att barn utnyttjas och för att förverkandesanktionerna ska fylla en verklig funktion är det av central betydelse att egendom som kan bli föremål för en talan om förverkande kan säkras även i de fall då förverkandesubjektet är under 15 år. Med beaktande av intresset av att hindra att unga utnyttjas och dras in i brottslighet bedömer regeringen att det är rimligt att de tvångsmedel som får användas mot en vuxen i en utredning om förverkande som utgångspunkt också ska kunna användas gentemot barn och unga. Möjligheterna att använda tvångsmedel för att säkra ett framtida förverkande och utreda sådana frågor bör även vara lika stora, alldeles oavsett vilken förverkandeform som motiverar behovet av att tillgripa tvångsmedel. Inte heller bör tvångsmedelsanvändningen göras beroende av om förverkande­subjektet är brottsmisstänkt eller inte, eftersom risken för att barnet utnyttjas som förvarare av egendom är lika stor oavsett.

Tvångsmedelsanvändningen mot barn och unga bör följaktligen hanteras på ett konsekvent sätt med beaktande av de särskilda hänsynstaganden som där gör sig gällande i linje med vad som framgår nedan.

De tvångsmedel som får användas mot den som är över 21 år i en utredning om förverkande bör alltså som utgångspunkt kunna användas även gentemot barn och unga. För den som är under 15 år bör tvångsmedelsanvändningen dock vara förenad med vissa begränsningar. För att överensstämma med hittillsvarande lagstiftning anser regeringen, liksom utredningen, att det i förekommande fall uppställda kravet på att det ska finnas särskilda skäl för närvarande bör gälla för samtliga fall där frågan om förverkande aktualiseras i relation till någon som inte har fyllt 15 år. Beslag, penningbeslag, husrannsakan, åtgärder för biometrisk autentisering, genomsökning på distans och kroppsvisitation bör därför få användas mot den som är under 15 år om det finns särskilda skäl. Detsamma bör gälla i en utredning om självständigt förverkande eller i en utredning om annat förverkande mot någon annan än en misstänkt.

Att förverkandesubjektet är under 18 år innebär, i de fall frågan om förverkande inte har koppling till ett brott som den unge är misstänkt för, att barnet ska företrädas av sin vårdnadshavare under hela förverkandeprocessen. För den som inte har fyllt 18 år ska också ett juridiskt biträde förordnas, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar behov av biträde.

Sammanfattningsvis anser regeringen att den föreslagna regleringen om användning av tvångsmedel mot barn och unga är förenlig med barn­konventionens bestämmelser.

Övriga ändringar i bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel

Som en följd av bl.a. de förslag som regeringen lämnar i fråga om ett nytt 36 kap. brottsbalken finns det behov av vissa följdändringar i 26–28 kap. rättegångsbalken.

En annan fråga som utredningen uppmärksammar rör möjligheten att låta beslag bestå efter ogillande dom i tingsrätt. Tvångsmedel får inte förekomma om det inte finns sakligt grundade behov av dem. Det huvudsakliga argumentet för att häva tvångsmedel i samband med en friande dom har varit att rätten, i konsekvens med utgången i målet, inte ska hålla skuld- eller förverkandefrågan öppen genom att förordna om fortsatt tvångsmedels­användning (s.k. bevisbeslag ska dock som huvudregel bestå oavsett utgång i målet till dess att domen har vunnit laga kraft). Den rådande ordningen har inte minst på senare tid emellertid kommit att kritiseras. Sammantaget leder det till slutsatsen att det i annat sammanhang kan finnas skäl att överväga om möjligheterna att säkra förverkande behöver stärkas.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen föreslår att lagförslagen ska träda i kraft den 8 november 2024. Regeringen föreslår vidare en särskild övergångsbestämmelse beträffande självständigt förverkande och förverkande av särskilda brottsverktyg som innebär att dessa förverkandesanktioner får tillämpas endast i förhållande till egendom som tillhör eller ska anses ägas av förverkandesvaranden i tiden efter ikraftträdandet.

Även om självständigt förverkande på grund av sin rättsliga konstruktion inte utgör en särskild rättsverkan av brott träffas sanktionen av grunderna för retroaktivitetsförbudet genom de effekter sanktionen får för den enskilde. Den nya förverkandeformen ska alltså enligt regeringen inte ges tillbakaverkande effekt även om den i formell mening inte träffas av retroaktivitetsförbudet.

Förverkandeformen självständigt förverkande är konstruerad med utgångspunkt i begreppet brottslig verksamhet. Rekvisitet ”brottslig verksamhet” tar inte sikte på någon viss brottslighet som skulle behöva konkretiseras till typ, tid eller plats. Att tidpunkten saknar betydelse får som tidigare redogjorts för till följd att reglerna om åtalspreskription inte träffar den nya förverkandebestämmelsen. Eftersom rekvisitet ”brottslig verksamhet” inte kan relateras till en viss tidpunkt när vissa gärningar har begåtts kan inte den nya förverkandeformens tillämpning i tiden begränsas av att den inte närmare preciserade brottsliga verksamheten ägt rum i tiden innan lagstiftningen trätt i kraft. En relevant tidpunkt är däremot att egendomen fortfarande tillhör eller med tillämpning av presumtionsregeln får anses ägas av förverkandesvaranden när bestämmelsen om självständigt förverkande träder i kraft. Frågan om huruvida lagstiftningens tillämpning bör begränsas i tiden bör därför enligt regeringen kopplas till tidpunkten för egendoms­innehavet.

Konsekvenser av förslagen

Regeringen anför att det inte är möjligt att förutse effekterna av ett nytt regelverk i den praktiska tillämpningen. Det finns därför skäl att följa effekterna av den nu framlagda lagstiftningen och på sikt låta utvärdera reformen i olika avseenden.

Konsekvenser för den personliga integriteten och för det brottsföre­byggande arbetet

En utredning om självständigt förverkande kommer många gånger att leda till att tvångsmedel används mot enskilda. Regeringen anför att förslagen samman­taget innebär en ökad risk för intrång i den personliga integriteten, vilket flera remissinstanser också påpekat. Regeringen framhåller att det av artikel 8 i Europakonventionen inte bara följer ett förbud mot godtyckliga ingrepp i privatlivet utan även en positiv förpliktelse för staten att skydda enskilda mot ingrepp i t.ex. privatlivet från andra. Ett sådant skydd kan tillgodoses genom både lagstiftning och andra åtgärder, t.ex. genom att säkerställa att brotts­bekämpningen fungerar på ett tillfredsställande sätt. De nu aktuella förslagen bedöms enligt regeringen ge de brottsbekämpande myndigheterna bättre förut­sättningar att förhindra och förebygga att brottslighet ska löna sig och den föreslagna regleringen kan bidra till att på ett mer effektivt sätt bekämpa den organiserade brottsligheten. Samtidigt föreslås att det förfarande som ska omgärda förverkandeprocessen ska innehålla ett antal rättssäkerhetsgarantier.

Förslagen kommer enligt regeringen att vara välkomna effektiva verktyg för de brottsbekämpande myndigheterna. De kommer att innebära ökade möjligheter att förverka brottsvinster och oförklarade tillgångar från krimi­nella. Regeringen anför att förslagen så som framhållits av Brottsförebyggande rådet kan ha en viss brottsförebyggande effekt.

Regeringen bedömer att förslagen sammantaget innebär en rimlig avvägning mellan behovet av en effektiv brottsbekämpning och den enskildes rätt till skydd för sin personliga integritet.

Konsekvenser för barn

Förslagen om att en talan om självständigt förverkande ska kunna föras även mot barn och unga samt om att utöka möjligheten att förverka egendom från barn under 15 år och personer som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning innebär att bl.a. barn i större utsträckning än tidigare kommer att få förverkandeanspråk riktade mot sig. Vid bedömningen av förslagens förenlighet med barnkonventionen måste det beaktas att ett tungt vägande skäl för förslagen är intresset av att skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslighet. Att undanta bl.a. barn och unga från förslagen hade annars medfört en betydande risk för utnyttjande. Förslagen bedöms därmed enligt regeringen vara förenliga med artikel 3 i barnkonventionen. Förslagen, som inte innehåller några diskriminerande element, bedöms även vara förenliga med artikel 2 i barnkonventionen.

Sverige bör återta lämnat förbehåll

Sverige har tillträtt ett flertal internationella instrument på förverkande­området. Ett av dessa är Europarådets konvention från 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism. Enligt artikel 3.1 ska stater som tillträtt konventionen säkerställa att det är möjligt att förverka hjälpmedel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning och egendom som varit föremål för penningtvätt. Förutsatt att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen kan en part, enligt artikel 3.2 a, i samband med tillträdet lämna en förklaring att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda fängelse i mer än ett år. I samband med att Sverige ratificerade konventionen lämnades en sådan förklaring (prop. 2013/14:121, bet. 2013/14:JuU25, rskr. 2013/14:253). Genom regeringens förslag att låta förverkanderegleringen i brottsbalken bli generellt tillämplig och därmed omfatta även specialstraffrätten kommer egendom att kunna förverkas oavsett brottets allvar. Enligt regeringen saknas det därför behov för Sverige att upprätthålla den lämnade reservationen, och den bör därför återtas.

Motionerna

Brott som kan utlösa utvidgat förverkande

I kommittémotion 2023/24:2921 av Ulrika Liljeberg m.fl. (C) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att även grovt bokföringsbrott, grovt penning­tvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, ska läggas till i uppräkningen av brott som kan utlösa ett utvidgat förverkande.

Rättssäkerhetsgarantier vid självständigt förverkande

I kommittémotion 2023/24:2910 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 1 begärs att regeringen ska återkomma med förslag på en rimlig preskriptionstid vid självständigt förverkande. I yrkande 2 anförs att regeringen bör återkomma med förslag på ett högre beviskrav vid beslut om självständigt förverkande.

Ulrika Liljeberg m.fl. (C) begär i kommittémotion 2023/24:2921 yrkande 2 att riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om rättssäkerhets­garantier och en tydlig och förutsebar lagstiftning. Motionärerna vill att regeringen skyndsamt ska utreda och åtgärda problematiken med bristande rättssäkerhetsgarantier och otydliga förutsättningar för förverkande.

I kommittémotion 2023/24:2919 av Rasmus Ling m.fl. (MP) yrkande 2 begär motionärerna att regeringen skyndsamt ska återkomma med en utförlig konsekvensanalys och ett förtydligande av förutsättningarna för självständigt förverkande.

Barn och unga och personer med en allvarlig psykisk störning

I kommittémotion 2023/24:2910 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 3 begärs ett tillkännagivande om att regeringen snarast ska återkomma med ett förslag om att självständigt förverkande inte ska kunna riktas mot barn och unga eller mot den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning. En liknande begäran finns i kommittémotion 2023/24:2919 av Rasmus Ling m.fl. (MP) yrkande 1.

En särskild skälighetsregel

Gudrun Nordborg m.fl. (V) anför i kommittémotion 2023/24:2910 yrkande 4 att regeringen snarast bör återkomma med förslag om en särskild skälighetsregel som ska gälla vid förverkande när brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

Förverkandebeslag

I kommittémotion 2023/24:2919 av Rasmus Ling m.fl. (MP) yrkande 4 anförs att regeringen bör återkomma med ett förslag om att beslag som huvudregel ska hävas först när en dom vinner laga kraft och inte direkt i samband med att domen meddelas.

Utvärdering

Rasmus Ling m.fl. (MP) begär i kommittémotion 2023/24:2919 yrkande 3 att regeringen ska utvärdera den nya förverkandelagstiftningen efter maximalt fyra år.

Utskottets ställningstagande

Trots de förändringar som har skett både i samhället och i den straffrättsliga lagstiftningen har den nuvarande förverkandelagstiftningen inte varit föremål för en större översyn på drygt 50 år. Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det finns ett behov av en förverkande­lagstiftning som är bättre anpassad till dagens förhållanden. Som regeringen anför bör förverkandelag­stiftningen vara tydlig, effektiv och ändamålsenlig. Utskottet välkomnar därför regeringens förslag om en ny förverkande­lagstiftning.

Utskottet instämmer vidare i regeringens bedömning att lagstiftningen ska vara utformad på ett sätt som innebär att brottslighet inte lönar sig. Som regeringen anför är den huvudsakliga drivkraften för den organiserade brottsligheten viljan att göra ekonomiska vinster. Så länge den möjligheten finns kommer det att vara svårt att stoppa denna typ av brottslighet. Det är därför angeläget att rättsväsendet får bättre och mer ändamålsenliga möjligheter att ta brottsvinster från kriminella, och det bör inte bara gälla i de fall då någon kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett visst brott. Även oförklarade tillgångar som inte står i proportion till en persons legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt bör kunna förverkas. Utskottet ser därför positivt på regeringens förslag om s.k. självständigt förverkande, som ger rättsväsendet förutsättningar att komma åt denna typ av egendom.

Utskottet gör sammantaget bedömningen att den föreslagna lagstiftningen är ändamålsenligt utformad och att riksdagen bör bifalla regeringens lagförslag. Utskottet föreslår även tre mindre, redaktionella justeringar av lagtexten. Vidare anser utskottet att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör godkänna att regeringen återtar den förklaring enligt artikel 3.2 a som avgavs i samband med Sveriges ratifikation av Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism. Därmed bör propositionen bifallas i sin helhet.

När det gäller motionsyrkandena anför utskottet följande.

I fråga om vilka brott som ska kunna utlösa utvidgat förverkande delar utskottet regeringens bedömning att endast brott som skulle kunna ge vinst bör kunna utlösa utvidgat förverkande. Som regeringen anför framstår det som en bättre lösning att tillgodose behovet av en förverkandebestämmelse med bredare tillämpningsområde genom införandet av självständigt förverkande. Utskottet avstyrker därför motion 2023/24:2921 (C) yrkande 1.

När det gäller frågan om preskription vid självständigt förverkande konstaterar utskottet att denna förverkandeform är konstruerad med utgångspunkt i begreppet brottslig verksamhet. Begreppet tar alltså inte sikte på något enskilt brott som skulle behöva konkretiseras till typ, tid eller plats. Att tidpunkten saknar betydelse får, som regeringen för fram, till följd att reglerna om åtalspreskription inte träffar den nya förverkandebestämmelsen. Utskottet, som inte heller finner anledning att ta initiativ till någon annan typ av preskriptionsreglering, avstyrker motion 2023/24:2910 (V) yrkande 1.

När det gäller frågan om beviskravet vid självständigt förverkande anser utskottet att regeringens förslag är väl avvägt. Utskottet avstyrker därför motion 2023/24:2910 (V) yrkande 2.

Utskottet, som noterar att regeringen har gjort vissa klargöranden med anledning av Lagrådets yttrande, anser att förutsättningarna för självständigt förverkande tillräckligt tydligt framgår av regeringens förslag och att det även i övrigt tillfredsställer allmänna rättssäkerhetskrav. Utskottet finner därför inte skäl att ta något initiativ med anledning av motionerna som bl.a. handlar om bristande rättssäkerhet. Därmed avstyrks motionerna 2023/24:2919 (MP) yrkande 2 och 2023/24:2921 (C) yrkande 2.

Utskottet står vidare bakom regeringens bedömning att självständigt förverkande ska kunna riktas mot barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning. Om det påträffas egendom som härrör från brottslig verksamhet måste det vara möjligt att förverka denna, oavsett vem egendomen tillhör. Det minskar också risken för att barn utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet. Som regeringen anför är det en annan sak att vissa förhållanden, t.ex. nedsatt ansvarsförmåga, ofta med större styrka än andra talar för att ett förverkande ska bedömas som uppenbart oskäligt. Utskottet avstyrker motionerna 2023/24:2910 (V) yrkande 3 och 2023/24:2919 (MP) yrkande 1.

Utskottet instämmer vidare i regeringens bedömning att den särskilda skälighetsregel som gäller om brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska upphävas. Som regeringen anför ska de hänsyn som aktualiseras beaktas inom ramen för den allmänna bedömning som alltid ska göras av om åtgärden är uppenbart oskälig. Utskottet avstyrker därmed motion 2023/24:2910 (V) yrkande 4.

Av propositionen framgår det att regeringen anser att det kan finnas skäl att överväga om möjligheterna att säkra förverkande efter ogillande dom i tingsrätt behöver stärkas. Utskottet anser därmed att det inte nu finns skäl för ett tillkännagivande i frågan och avstyrker motion 2023/24:2919 (MP) yrkande 4.

När det gäller motion 2023/24:2919 (MP) yrkande 3 om att utvärdera den nya lagstiftningen konstaterar utskottet att regeringen avser att följa effekterna av den nu framlagda lagstiftningen och på sikt låta utvärdera reformen i olika avseenden. Utskottet ser därför inget behov av ett sådant tillkännagivande som föreslås i motionen, som därmed avstyrks.

Reservationer

Ställningstagande

Att säkerställa en tydlig och lättillämpad lagstiftning är en lovvärd ambition som jag givetvis står bakom. Men att utesluta grov ekonomisk brottslighet från en central reglering som tar sikte på brottsvinster från organiserad brottslighet för tydlighetens skull, samtidigt som man skapar en ny ännu otydligare reglering om självständigt förverkande, riskerar att skapa mer oreda. Det indikerar också att regeringen inte helt förmår att möta den stora utmaning och de omfattande risker som den grova organiserade brottsligheten utgör. Enligt min mening behöver mer göras.

I likhet med utredningens förslag anser jag att grovt bokföringsbrott, grovt penningtvättsbrott och näringspenningtvätt, grovt brott, bör läggas till den uppräkning av brott som kan utlösa utvidgat förverkande. Som Eko­brottsmyndigheten framhåller i sitt remissvar skulle det vara ett välkommet tillskott för att bl.a. minska utredningsinsatserna för grov ekonomisk brotts­lighet. En sådan ändring skulle hjälpa de brottsbekämpande myndigheterna att samordna resurser och förenkla utredningarna i komplexa ärenden.

 

Ställningstagande

Jag anser att den nya föreslagna förverkandeformen självständigt förverkande är alltför omfattande. Risken är att personer som inte själva begått brott, t.ex. barn till den som ett självständigt förverkande riktas emot, drabbas negativt när egendom förverkas. I likhet med flera remissinstanser anser jag därför att någon form av preskriptionstid bör införas. Det är både orimligt och rätts­osäkert att egendom som förvärvats långt tillbaka i tiden ska kunna förverkas med de nya reglerna. En fastställd preskriptionstid skulle minska risken för oproportionerliga integritetsintrång. Regeringen bör därför återkomma med förslag om en rimlig preskriptionstid vid självständigt förverkande.

Jag vill även understryka att lagförslaget under inga omständigheter får leda till att brottsbekämpande myndigheter använder utredningsmöjligheterna på ett otillbörligt sätt genom s.k. fishing expeditions i vissa områden eller bland vissa grupper av människor. Regeringen anför att farhågorna om detta inte bör överdrivas. Jag anser att detta inte är tillräckligt betryggande ur rätts­säkerhetssynpunkt. För att stärka rättssäkerheten och minska risken för otill­börliga utredningar och felaktiga beslut om förverkande anser jag att beviskravet för beslut om självständigt förverkande behöver sättas högre än vad regeringen nu föreslår. Regeringen bör därför återkomma med förslag på ett högre beviskrav vid beslut om självständigt förverkande.

 

Ställningstagande

Som JO konstaterar i sitt remissvar innebär förslaget om självständigt förverkande en påtaglig risk för intrång i den personliga integriteten, särskilt för den som utan att vara misstänkt för brott blir föremål för en utredning som i stora delar ska få bedrivas på samma sätt som en förundersökning om brott. För att kunna motivera sådana långtgående åtgärder måste de vara nödvändiga och proportionerliga. JO framhåller att förslaget brister i analys såväl i dessa aspekter som ur ett rättssäkerhetsperspektiv och anser också att de rätts­säkerhetsgarantier som utredningen presenterat är otillräckliga.

Vidare anför Lagrådet att trots strävan att ge förverkandelagstiftningen en tydligare utformning förefaller emellertid, i vissa avseenden, intresset av tydlighet ha fått ge vika för intresset av att ge de brottsbekämpande myndig­heterna flexibla instrument. Enligt Lagrådet präglas den föreslagna regleringen om självständigt förverkande snarast av ökad otydlighet kring förutsättningarna för förverkande. Denna otydlighet innebär enligt min mening en uppenbar risk för att rättstillämpningen inte blir enhetlig och att en alltför stor börda kommer att läggas på domstolarna att utarbeta lagstiftningens egentliga innebörd. Lagrådet konstaterar att de brottsbekämpande myndig­heternas intresse av flexibla regler inte får gå ut över den enskildes behov av en tydlig och förutsebar lagstiftning och att innebörden av regleringen därför behöver tydliggöras i flera avseenden. Jag anser att det är uppenbart att detta ansvar inte kan överlämnas till domstolar och rättsvårdande myndigheter att klargöra utan är ett ansvar som vilar på regeringen.

Regeringen måste därför skyndsamt utreda och åtgärda denna problematik och dessa oklarheter för att säkerställa att den nya förverkandelagstiftningen får den effekt som avses och på så sätt blir ett användbart, ändamålsenligt och rättssäkert verktyg i kampen mot den grova organiserade brottsligheten.

 

Ställningstagande

Regeringen föreslår en ny förverkandeform, självständigt förverkande, som innebär att domstol ska kunna fatta beslut om förverkande även om någon inte kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott. Detta är nytt i svensk rätt och de osäkerheter som Lagrådet pekat på är enligt min mening ännu inte tillräckligt utredda. Det finns risk för att även laglydiga medborgare drabbas och blir fråntagna sin egendom. Enligt regeringen ger många köp i dag ”digitala avtryck” och de flesta kan därmed dokumentera och bevisa sina inköp. Regeringen föreslår dock inte att den nya förverkandeformen ska träffas av regler om preskription, vilket i praktiken innebär att var och en är tvingad att behålla kvitton på obestämd tid för att i framtiden kunna freda sig mot ett eventuellt förverkande.

Som Lagrådet anmärker präglas regleringen av självständigt förverkande av otydlighet kring förutsättningarna för förverkande. Det innebär en risk både för den enskilde och för rättstillämpningen. Lagrådet bedömer till och med att det ganska ofta kan uppkomma situationer där effekterna av förverkande­reglernas tillämpning blir mindre rimliga. Förverkande av egendom är ett ingrepp i den grundlagsskyddade äganderätten. Det är därför angeläget att lagstiftningen är utformad på ett tydligt sätt. Jag kräver därför att regeringen skyndsamt ska återkomma med en utförlig konsekvensanalys och att förutsättningarna för förverkande förtydligas.

 

Ställningstagande

Vi motsätter oss regeringens förslag att en talan om självständigt förverkande ska kunna föras även mot barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning. Förslaget innebär att polisen får göra husrannsakan och kroppsvisitationer för att beslagta kläder, telefoner m.m. från barn och personer med en allvarlig psykisk störning, vilket får stor påverkan på dessa individers personliga integritet. Enligt förslaget krävs det inte att egendom ska kunna kopplas till något visst brott. I stället ska en helhetsbedömning göras för att avgöra om egendomen härrör från brottslig verksamhet. Det finns enligt vår mening en överhängande risk att särskilt barn och personer med psykisk funktionsnedsättning i vissa bostadsområden eller med ett visst socialt ursprung drabbas av den nya lagstiftningen i oproportionerligt hög utsträckning. Det skulle bl.a. strida mot artikel 2 i barnkonventionen om barns rätt till likabehandling och icke-diskriminering.

Enligt regeringen bidrar förslaget bl.a. till att skydda barn från att utnyttjas och dras in i brottslig verksamhet. Vi anser att barn under 15 år har särskilda behov av att skyddas från att rekryteras till kriminalitet. Enligt vår mening riskerar dock förslaget snarare att sätta barn i en mycket utsatt position, i synnerhet eftersom en utredning om självständigt förverkande kommer att innebära utredningsåtgärder och tvångsmedelsanvändning. Vidare skriver JO i sitt remissvar att det krävs noggranna överväganden och goda skäl för att unga personer ska omfattas av självständigt förverkande. Sådana skäl saknas enligt vår mening. Det är vidare anmärkningsvärt att t.ex. ingen patient- eller närståendeförening har varit remissinstans till ett beslut som i hög utsträckning riskerar att påverka människor med psykisk sjukdom. De befinner sig redan i en utsatt situation och med regeringens förslag riskerar utsattheten hos denna grupp att förvärras ytterligare.

Regeringen bör därför snarast återkomma med förslag om att självständigt förverkande inte ska kunna riktas mot barn och unga och den som har eller har haft en allvarlig psykisk störning.

 

Ställningstagande

Jag ser risker med att en allmän oskälighetsbedömning inte tillräckligt kommer att beakta utsattheten och det särskilda behovet av att skydda personer som inte har fyllt 15 år eller som handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Som regeringen anför innebär förslaget att bl.a. barn i större utsträckning än tidigare kommer att få förverkandeanspråk riktade mot sig. Enligt regeringen är det dock motiverat för att skydda dem från att utnyttjas och dras in i brottslighet. Jag anser tvärtemot regeringen att de som är under 15 år och personer som lider av en allvarlig psykisk störning även är i behov av särskilda skyddsregler.

Regeringen bör därför snarast återkomma med förslag om en särskild skälighetsregel som ska gälla vid förverkande när brott har begåtts av någon som inte har fyllt 15 år eller någon som har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning.

 

Ställningstagande

Av Högsta domstolens (HD) beslut Förverkandebeslaget av bilen (NJA 2023 s. 1043) framgår det att när en domstol meddelat en frikännande dom och ogillat ett förverkandeyrkande får det som huvudregel anses uteslutet för en domstol att, efter ett överklagande men före den slutliga prövningen, på nytt besluta om ett förverkandebeslag.

Beslutet från HD omöjliggör i princip interimistiska beslag efter att tingsrätten har hävt beslag. Det rimliga vore att beslag som huvudregel hävs först när en dom vinner laga kraft och inte direkt i samband med att domen meddelas. Vi anser att regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.

 

Ställningstagande

Som Lagrådet anmärker präglas regleringen av självständigt förverkande av otydlighet kring förutsättningarna för förverkande. Det innebär en risk både för den enskilde och för rättstillämpningen. Lagrådet bedömer till och med att det ganska ofta kan uppkomma situationer där effekterna av förverkande­reglernas tillämpning blir mindre rimliga. Förverkande av egendom är ett ingrepp i den grundlagsskyddade äganderätten. Det är därför angeläget att lagstiftningen är utformad på ett tydligt sätt. Jag anser att regeringen ska utvärdera lagstiftningen efter maximalt fyra år.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag