HC01JuU28: Internationell verkställighet i brottmål

Justitieutskottets betänkande 2024/25:JuU28

Sammanfattning

Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag till en ny lagstiftning om internationell verkställighet i brottmål som syftar till att säkerställa att regelverket om överförande av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från stater utanför Norden och EU är effektivt och anpassat till Sveriges internationella åtaganden. Förslagen innebär bl.a. att det införs en ny lag om internationell verkställighet i brottmål och att möjligheterna att föra över frihetsberövande påföljder från Sverige utvidgas. En dömd person ska utan samtycke kunna få avtjäna sitt fängelsestraff i en annan stat om han eller hon t.ex. ska utvisas ur Sverige. Kortare fängelsestraff ska kunna överföras utan krav på särskilda skäl. Vidare införs ett krav på skyndsam handläggning hos Kriminalvården och domstolarna i frågor om överförande av frihetsberövande påföljder. Även andra regler införs för att påskynda processen om överförande.

Utskottet föreslår också att riksdagen godkänner Europarådets protokoll om ändring av tilläggsprotokollet till konventionen om överförande av dömda personer och en förklaring om att Sverige kommer att tillämpa bestämmelserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd.

Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025.

Utskottet anser att riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

I betänkandet finns tre reservationer (V, MP).

Behandlade förslag

Proposition 2024/25:104 Internationell verkställighet i brottmål.

Tre yrkanden i följdmotioner.

Innehållsförteckning

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Redogörelse för ärendet

Utskottets överväganden

Internationell verkställighet i brottmål

Reservationer

1. Den dömdes samtycke, punkt 2 (V)

2. Den dömdes samtycke, punkt 2 (MP)

3. Överklagande, punkt 3 (V)

Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Följdmotionerna

Bilaga 2
Regeringens lagförslag

 

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

 

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet proposition 2024/25:104 Internationell verkställighet i brottmål. I propositionen finns en redogörelse för ärendets beredning fram till regeringens beslut om propositionen.

Regeringens förslag till riksdagsbeslut finns i bilaga 1. Regeringens lagförslag finns i bilaga 2. Två motioner har väckts med anledning av propositionen. Förslagen i motionerna finns i bilaga 1.

 

 

Utskottets överväganden

 

Bakgrund

Överförande av verkställighet i brottmål är en del av det internationella straffrättsliga samarbetet. Förenklat innebär samarbetet att vissa domar och beslut som meddelats i ett straffrättsligt förfarande i en stat verkställs i en annan stat. Lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) möjlig­gör under vissa förutsättningar överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från länder utanför Norden och EU. Lagen innehåller hänvisningar till svenska regler om frihetsberövande påföljder, böter och förverkande, och den grundar sig på olika internationella överenskommelser. Bestämmelserna i lagen tillämpas inte generellt utan förutsätter som huvudregel dels att det finns en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten om samarbete i fråga om bistånd med verkställighet, dels att regeringen har förordnat om att lagen ska tillämpas i förhållande till den överenskommelsen.

Lagen skapades för att Sverige skulle kunna tillträda Europarådets konvention från 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen). Brottmålsdomskonventionen omfattar bistånd med verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande. Samarbetet enligt konventionen är tvingande, och en överflyttning av verkställigheten ska i princip föregås av ett domstolsförfarande i den verkställande staten.

Ett begränsat antal stater har ratificerat brottmålsdomskonventionen och den har tillämpats mycket sparsamt. Av bl.a. de skälen utarbetades redan i början på 1980-talet ytterligare en konvention på området, Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (överförandekonventionen). Den konventionen, som enbart omfattar överförande av frihetsberövande påföljder, dvs. inte böter och förverkande, föreskriver en enklare process för överförandet men förutsätter den dömdes samtycke. Samarbetet enligt konventionen är inte heller tvingande, utan kräver den verkställande statens medgivande till ett överförande i det enskilda fallet. Sverige tillträdde överförandekonventionen 1985, och för att möjliggöra det gjordes vissa tillägg till den internationella verkställighetslagen.

Antalet överföranden av frihetsberövande påföljder ökade efter att överförandekonventionen trädde i kraft. Flera stater inom Europarådet, däribland Sverige, drev emellertid frågan om det var rimligt att kräva samtycke av den dömde i alla lägen. De förhandlingarna resulterade i ett tilläggsprotokoll till Europarådets konvention från 1983 om överförande av dömda personer (tilläggsprotokollet) som antogs 1997. Enligt tilläggs­protokollet krävs inte den dömdes samtycke för ett överförande om han eller hon flytt till sitt hemland eller utvisats dit i samband med domen. Även 1990 års konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (Schengenkonventionen) innehåller bestämmelser som är avsedda att komplettera överförandekonventionen och reglerar undantag från kravet på samtycke från den dömde i flyktfallet. Sverige tillträdde tilläggsprotokollet till överförande­konventionen 2000 och det gjordes ändringar i internationella verkställighetslagen för att anpassa lagstiftningen till bestämmelserna i tilläggsprotokollet. Ändringarna innebar att överförande kan ske utan samtycke från den dömde i flyktfallet och utvisningsfallet. En förutsättning för det är dock att den andra staten är part till överförandekonventionen och antingen har tillträtt tilläggsprotokollet eller anslutit sig till Schengen­konventionen.

För att ytterligare effektivisera samarbetet enligt överförandekonventionen har det inom Europarådet antagits ett protokoll om ändring av tilläggs­protokollet. Ändringarna, som antogs av Europarådet den 22 november 2017, innebär att möjligheterna att överföra verkställighet utan den dömdes samtycke utökades. Även tilläggsprotokollets bestämmelser om skydd enligt den s.k. specialitetsprincipen ändrades i vissa avseenden genom ändrings­protokollet. Specialitetsprincipen innebär i korthet att om en person, utan att ha samtyckt till det, förs över från en stat till en annan för att där verkställa ett straff får han eller hon inte åtalas, dömas eller berövas friheten för annan brottslighet som begåtts under tiden före överförandet.

Utöver brottmålsdomskonventionen är Sverige part till andra konventioner och bilaterala avtal som innehåller bestämmelser om förverkande. Såvitt gäller frågor om bistånd med verkställighet av förverkandebeslut har dessa överens­kommelser genomförts i svensk rätt genom att relevanta bestämmelser i internationella verkställighetslagen allteftersom har gjorts tillämpliga på dem genom tillägg i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Propositionen

Regeringen redovisar i propositionen i huvudsak följande förslag och bedömningar.

Allmänna utgångspunkter

Regeringen anför att utgångspunkten när det gäller frihetsberövande påföljder bör vara att de så långt det är möjligt och lämpligt ska avtjänas i den stat till vilken den dömde har starkast anknytning. Om en utlänning gör sig skyldig till brott måste det finns goda förutsättningar att om möjligt låta utdömda straff verkställas i utlänningens hemland, något som också kan antas bidra till den dömdes sociala återanpassning. En tydlig hållning från Sverige om att dömda personer utan anknytning hit ska verkställa sina straff i sina hemländer kan dessutom i viss utsträckning minska incitamentet att begå brott här. När verkställigheten av ett fängelsestraff förs över till en annan stat frigörs också en plats för någon annan som ska verkställa sitt fängelsestraff på en anstalt i Sverige.

Ordningen för överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande är sedan länge väl utvecklad inom Norden och EU. Det s.k. fängelserambeslutet och lagen (2015:96) om erkännande och verk­ställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (den europeiska verkställighetslagen) har avsevärt förbättrat effektiviteten när det gäller ärenden om överförande av frihetsberövande påföljder. Antalet ärenden till och från Sverige ökade på årsbasis med närmare 50 procent efter det att lagen trädde i kraft den 1 april 2015. Flera åtgärder har därefter vidtagits för att ytterligare effektivisera handläggningen och öka antalet överföranden av frihetsberövande påföljder inom ramen för EU-samarbetet.

I jämförelse behöver enligt regeringen kompletterande åtgärder övervägas när det gäller överförande av dömda som är medborgare i länder utanför EU. En betydande del av de personer som verkställer fängelsestraff i Sverige är medborgare i ett sådant land. Det finns en avsevärd diskrepans mellan antalet utdömda fängelsestraff och antalet påbörjade respektive genomförda ärenden om överförande av verkställighet. Det finns visserligen i de flesta fall fullt godtagbara förklaringar till denna skillnad. Långt ifrån alla utländska dömda är aktuella för ett överförande. Ett skäl till det är att det konventionsbaserade samarbetet, till skillnad från samarbetet inom EU, i princip inte är tvingande utan bygger på frivillighet från de inblandade staterna. Till detta kommer att möjligheterna till ett rättsligt samarbete med den dömdes hemland ofta är begränsade eller inte alls existerar. En stor andel av de dömda är också medborgare i stater där förhållandena, t.ex. på fängelserna, är sådana att det inte är lämpligt att överföra verkställigheten. Det sagda gäller i tillämpliga delar även i fråga om överförande av bötesstraff och förverkandebeslut.

Även med beaktande av ovanstående konstaterar regeringen att det bör finnas utrymme för att bl.a. genom förändringar i lagstiftningen öka antalet överförda verkställigheter. Lagstiftningen som helhet har inte setts över, och det regel­verk som finns i dag kan med rätta betecknas som komplicerat och svårtillämpat. Den komplicerade regleringen skapar problem för de tillämpande myndigheterna och leder till effektivitetsbrister. Regelverket domineras också av bestämmelser som ansluter sig till brottmålsdoms­konventionen, trots att den konventionen används mycket sällan i det internationella samarbetet. Även regeringens beslutsfattande roll i det internationella samarbetet om överförande av verkställighet framstår som otidsenlig och ineffektiv.

Sammantaget står det enligt regeringen klart att det behövs en översyn för att åstadkomma en ändamålsenlig, effektiv och överskådlig reglering. Det internationella samarbetets möjligheter ska kunna användas fullt ut, och onödiga hinder ska inte ställas upp i lagstiftningen. Regleringen ska tillgodose nationella behov och bör inte vara begränsad till att genomföra internationella förpliktelser. Frågor om överförande av verkställighet ska kunna bedömas på ett nyanserat sätt och Sverige bör med bibehållna krav på rättssäkerhet kunna begära och lämna bistånd till överförande av verkställighet i så stor utsträckning som är möjligt och lämpligt.

Ny lag om internationell verkställighet

I propositionen lämnas förslag till ny lagstiftning om internationell verkställighet i brottmål. Förslagen innebär bl.a. att en ny lag ska ersätta lagen om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Den nya lagen, som ska benämnas lagen om internationell verkställighet i brottmål, anger förutsättningarna för

–      när en svensk dom på frihetsberövande påföljd får verkställas i en annan stat

–      när en utländsk dom på frihetsberövande påföljd får verkställas i Sverige

–      när ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat

–      när ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige.             

Utöver att regelverket på området ska bli mer lättöverskådligt genom den nya lagen görs även sakliga ändringar, som enligt regeringen syftar till att regelverket ska vara effektivt och anpassat till Sveriges internationella åtaganden.

I det följande redogörs för huvuddragen i den nya lagen.

Beslutsordning

Enligt nuvarande lagstiftning ska en framställning från en annan stat om verkställighet i Sverige av en dom på en frihetsberövande påföljd, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande göras hos Justitiedepartementet. Om inte framställningen grundar sig på brottmålsdomskonventionen är det regeringen som fattar beslut om huruvida en utländsk dom på frihetsberövande påföljd får verkställas i Sverige. När det gäller överförande av svenska avgöranden till andra stater som Sverige har ett avtal med beslutar Kriminalvården om fängelsestraff, Socialstyrelsen om rättspsykiatrisk vård och Kronofogde­myndigheten om böter och förverkande. Myndigheternas beslut kan överklagas till regeringen.

Enligt regeringen framstår den nuvarande ordningen, där regeringen i stor utsträckning prövar frågor om verkställighet, som otidsenlig. De överväganden som behöver göras i fråga om överförande av utländska avgöranden om frihetsberövande påföljder, böter eller förverkande till Sverige görs bäst av de myndigheter som har kunskap om och erfarenhet av området samt förutsättningar att utveckla och effektivisera handläggningen. Detsamma gäller i fråga om överförande av verkställigheten av svenska domar och beslut till andra stater. Effektiviteten i handläggningen bör kunna förbättras om behörigheten att pröva frågorna samlas hos vissa utsedda myndigheter i stället för att vara splittrad mellan regeringen och myndigheter. Huvudregeln föreslås därför vara att frågor om överförande av verkställighet av frihetsberövande påföljder, bötestraff och förverkandebeslut prövas på myndighetsnivå.

Den nya lagen bör kunna tillämpas utan att det finns en internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten

Till skillnad från hittillsvarande ordning föreslås den nya lagen vara tillämplig även utan en bindande internationell överenskommelse mellan Sverige och den andra staten. Regeringen konstaterar att den nuvarande regleringen togs fram för att genom­föra en specifik överenskommelse, brottmålsdoms­konventionen. Sedan dess har det rättsliga samarbetet på området för överförande av verkställighet utvecklats och ytterligare konventioner tillkommit. Den ökade internationaliseringen och den allt större andelen utländska dömda i svenska fängelser har också ökat behovet av en reglering som gör att Sverige kan begära bistånd med överförande av verkställighet i så stor utsträckning som möjligt.

Ett krav på ömsesidighet är inte heller den traditionella utgångspunkten i svensk lagstiftning när det gäller internationellt straffrättsligt samarbete. Tvärtom finns det inte något sådant krav när det gäller vare sig internationell rättslig hjälp i brottmål eller utlämning för brott. Sverige kan i de fallen både begära och lämna bistånd utan grund i en internationell överenskommelse.

En sådan förändring som nu föreslås i förhållande till nuvarande ordning kan ge förutsättningar för att i viss mån öka antalet överförda påföljder och för att förverka brottsvinster som finns i utlandet och i Sverige i fler fall än tidigare. De utmaningar som en sådan förändring kan medföra, exempelvis när det gäller krav på rättssäkerhet och förutsebarhet, bör kunna hanteras genom att tydligt avgränsa den nya lagens tillämpningsområde och ange vilka förutsättningar som ska finnas för att verkställigheten av svenska avgöranden ska kunna överföras och verkställighet av utländska avgöranden ska kunna vägras. Möjligheter till domstolsprövning är också viktigt i det sammanhanget.

När en dom på frihetsberövande påföljd får verkställas i en annan stat eller i Sverige

Anknytning och social återanpassning

Regeringen föreslår att en dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige om den dömde är medborgare eller bosatt i den stat där verkställigheten ska ske och om hans eller hennes sociala åter­anpassning underlättas av att verkställigheten överförs.

När det gäller vilka omständigheter som bör ha betydelse vid bedömningen av om den sociala återanpassningen underlättas av ett överförande ska det göras en helhetsbedömning av situationen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I bedömningen bör ingå faktorer som den dömdes medborgarskap, bosättningstid i de olika staterna samt familje-, arbets- och bostadsförhållanden. Även den dömdes språkliga och kulturella band till staterna bör spela roll vid bedömningen, liksom den dömdes egen inställning i frågan.

Den dömdes samtycke

Utöver vad som framgår ovan föreslår regeringen att en dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige endast om den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs. Ett sådant samtycke ska dock inte krävas om den dömde

–      har flytt till den andra staten för att undandra sig verkställighet av påföljden eller återvänt till den andra staten med vetskap om påföljden eller det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne (flyktfallet) eller

–      efter att påföljden verkställts kommer att avvisas eller utvisas till den andra staten till följd av ett beslut i domen eller ett beslut som fattats med anledning av domen, eller ett annat beslut (utvisningsfallet).

Den dömdes samtycke ska inte heller krävas vid verkställighet i en annan stat om det har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten.

Redan enligt nuvarande ordning krävs vid överförande av verkställighet enligt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen inte den dömdes samtycke om han eller hon genom att fly till en annan stat helt eller delvis undandragit sig verkställighet av påföljden (flyktfallet). Samtycke krävs inte heller om den dömde till följd av domen kommer att utvisas eller avvisas från domslandet efter verkställighet av påföljden (utvisningsfallet). Bestämmelserna har utformats i enlighet med regleringen i tilläggsprotokollet och gäller enbart i förhållande till de stater som tillträtt nämnda protokoll samt när det gäller flyktfallet även stater som tillträtt Schengenkonventionen.

Enligt regeringen bör undantag från kravet på samtycke i flykt- och utvisningssituationer ingå i den nya lagen. Om en utlänning begår brott i Sverige och han eller hon ska utvisas ur Sverige efter avtjänat straff är det således rimligt att det, oavsett samtycke, finns en möjlighet att låta den dömde avtjäna straffet i sitt hemland. Motsvarande gäller om en person med svenskt medborgarskap eller svensk hemvist döms för ett brott utomlands och efter avtjänat straff ska utvisas eller avvisas från domslandet. Ett överförande av verkställigheten i de fallen kan också ofta antas underlätta den dömdes sociala återanpassning. Det är också viktigt att den dömde inte ska kunna undandra sig verkställighet av ett straff genom att återvända till sitt hemland.

Vidare bör i förhållande till den nuvarande ordningen undantagen från kravet på samtycke utvidgas något för att möjliggöra ett svenskt tillträde till ändringsprotokollet till tilläggsprotokollet (se vidare nedan under Tillträde till ändringsprotokollet och förklaringar). Undantaget för flyktfallet bör således utformas så att det även träffar den som på något annat sätt har återvänt till den andra staten eller Sverige med vetskap om det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne, medan undantaget för utvisningsfallet även bör omfatta utvisnings- eller avvisnings­beslut som inte fattats med anledning av den gärning som påföljden avser. Detta ökar utrymmet för att överföra verkställigheten av frihetsberövande påföljder, vilket är till fördel för den dömdes sociala återanpassning.

Att samtycke inte krävs i vissa fall innebär inte att den dömdes inställning är betydelselös vid prövningen av om ett överförande bör ske. Den dömdes inställning ska alltid beaktas vid bedömningen av om den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande, liksom inom ramen för den helhetsbedömning som vid överförande från Sverige ska göras i varje enskilt fall av om ett överförande är lämpligt (se vidare nedan i avsnittet Lämplighetsbedömning under Verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd).

När det slutligen gäller undantaget att samtycke inte ska krävas när det har avtalats mellan Sverige och den andra staten handlar det om att brottmålsdomskonventionen, som är tvingande för konventionsstaterna, inte uppställer något villkor om samtycke från den dömde för att ett överförande ska kunna ske. För att Sverige ska kunna utnyttja samarbetet enligt den konventionen bör det därför i lagen införas ett undantag från kravet på den dömdes samtycke vid verkställighet i en annan stat när det har avtalats mellan Sverige och den andra staten.

Det bör inte finnas ett generellt krav på samtycke om den dömde är svensk medborgare

Vid införandet av den internationella verkställighetslagen uttalades att ett överförande av en svensk dom på frihetsberövande påföljd inte bör ske om den dömde är svensk medborgare och motsätter sig en överflyttning (se prop. 1972:98 s. 92). Vid verkställighet utomlands enligt brottmålsdoms­konventionen gäller enligt nuvarande ordning följaktligen ett förbud mot att överföra en svensk dom på frihetsberövande påföljd om den dömde är en svensk medborgare och motsätter sig ett överförande.

Enligt regeringen bör det inte finnas ett förbud mot att överföra svenska medborgare till andra länder enligt den nya lagen. I de fall den dömde är medborgare eller bosatt i den andra staten och den sociala återanpassningen skulle underlättas av att verkställigheten överförs dit bör i stället en överflyttning av verkställigheten kunna ske även om den dömde är svensk medborgare. I praktiken borde sådana fall vara mycket ovanliga och främst träffa situationer där den dömde återvänt till den andra staten. Det är då rimligt att det svenska straffet kan verkställas där om förutsättningarna för det är uppfyllda, oaktat att den dömde är svensk medborgare. En annan ordning skulle kunna leda till straffrihet om den dömde har dubbla medborgarskap och den andra staten, i likhet med Sverige, inte utlämnar egna medborgare. Någon ovillkorlig rätt för en svensk medborgare att avtjäna en svensk dom på frihetsberövande påföljd i Sverige finns inte heller enligt den europeiska verkställighetslagen.

Den dömdes vistelseort och de inblandade staternas samtycke

Regeringen föreslår som ytterligare förutsättningar för att en dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat eller i Sverige att den dömde befinner sig i någon av de inblandade staterna och att både Sverige och den andra staten har medgett att verkställigheten överförs.

Verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd

Lämplighetsbedömning

Utöver de förutsättningar som redogörs för ovan föreslår regeringen att det ska krävas att det är lämpligt för att en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i en annan stat.

Det innebär att även om den andra staten medger att en svensk dom på en frihetsberövande påföljd verkställs där och övriga förutsättningar är uppfyllda kan det finnas andra omständigheter som innebär att ett överförande inte är lämpligt. De omständigheter som kan tala mot ett överförande kan vara av skiftande karaktär, men det handlar framför allt om förhållandena i den andra staten, att den andra staten avser att anpassa påföljden på ett visst sätt eller att verkställighetsreglerna i den andra staten skiljer sig från de svenska reglerna.

Ett överförande av verkställigheten bör t.ex. aldrig ske om förhållandena i den andra staten vid tidpunkten för överförandet är sådana att det skulle utgöra hinder mot att verkställa en avvisning eller utvisning till den staten enligt bestämmelserna i 12 kap. utlänningslagen (2005:716). Exempelvis finns det ett absolut förbud mot verkställighet av avvisning eller utvisning till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen skulle riskera att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning där (se 12 kap. 1 § utlänningslagen).

Det kan vidare hända att den verkställande staten t.ex. avser att anpassa den svenska påföljden när det gäller dess längd eller art. En anpassning av påföljdens längd kan innebära att längden sätts ned med hänsyn till t.ex. den andra statens bestämmelser om längsta straff för ett liknande brott. Den andra staten måste givetvis kunna anpassa påföljdens längd till viss del, men för att verkställigheten ska kunna överföras bör påföljden alltjämt utgöra en rimlig reaktion på brottsligheten. Enligt nuvarande praxis har det inte ansetts lämpligt med ett överförande när straffet satts ned till ungefär hälften, något som även fortsättningsvis bör gälla som riktpunkt.

Frågan om huruvida ett överförande är lämpligt måste enligt regeringen alltid besvaras utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i ärendet. Ett överförande får emellertid aldrig ske om förhållandena är sådana att det enligt 12 kap. utlänningslagen finns hinder mot att verkställa avvisning eller utvisning till den andra staten. Detsamma gäller om ett överförande skulle strida mot svensk grundlag eller Sveriges internationella förpliktelser, t.ex. Europakonventionen.

Inget krav på särskilda skäl vid kortare frihetsberövande påföljder

Till skillnad från den nuvarande ordningen ska det enligt regeringens förslag inte längre krävas särskilda skäl för att överföra en svensk dom på frihetsberövande påföljd där mindre än sex månader återstår av strafftiden. Ett krav på särskilda skäl vid kortare fängelsestraff kan enligt regeringen leda till vissa tröskeleffekter i fråga om när ett överförandeärende initieras. Det sociala rehabiliteringssyftet tillgodoses redan genom det krav som föreslås ställas på att den dömdes sociala återanpassning ska underlättas av att verkställigheten överförs. Det kan i det sammanhanget framstå som motsägelsefullt om ett överförande inte skulle kunna komma till stånd trots att kravet på social återanpassning är uppfyllt av det skälet att det återstår en kortare strafftid.

Förfarandet

Kriminalvården ska pröva om de förutsättningar som gäller enligt den nya lagen är uppfyllda och besluta om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan stat för att verkställas där.

Kriminalvården ska, innan beslut fattas, fråga den dömde om hans eller hennes inställning till att verkställigheten överförs till den andra staten. Om den dömde befinner sig i den andra staten och hans eller hennes samtycke inte krävs för att verkställigheten ska överföras ska i stället han eller hon om möjligt tillfrågas. Den dömde ska upplysas om innebörden av att ett samtycke lämnas (se vidare nedan i avsnittet Överklagande under Övriga frågor).

Tvångsmedel

Om den dömde befinner sig i den andra staten föreslår regeringen att Kriminalvården ska få begära att den staten anhåller den dömde eller vidtar någon annan åtgärd för att säkerställa att han eller hon stannar kvar på dess territorium, i avvaktan på den statens beslut om att den svenska domen på frihetsberövande påföljd får verkställas där.

Specialitetsprincipen

Inom det internationella straffrättsliga samarbetet är den s.k. specialitetsprincipen vedertagen. Som redogörs för i avsnittet Bakgrund innebär principen att om en person utan att ha samtyckt till det förs över från en stat till en annan stat för att där lagföras eller verkställa ett straff får han eller hon inte åtalas, dömas eller berövas friheten för annan brottslighet som begåtts i tiden före överförandet.

Regeringen föreslår att specialitetsprincipen ska gälla vid överförande av en dömd person från Sverige till en annan stat mot den dömdes vilja. Det innebär att om den dömde befinner sig i Sverige och inte har samtyckt till att verkställigheten överförs, ska Kriminalvården i ett beslut om att sända över domen uppställa villkor om att den dömde i den andra staten inte utan tillstånd får åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen överförts. Den dömde ska inte få överföras innan den andra staten utfäst sig att följa villkoren. Det krävs dock ingen utfästelse om villkoren har avtalats i en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten. Trots villkoren ska den dömde få åtalas, döms eller berövas sin frihet om denne efter det att han eller hon blivit frigiven haft möjlighet att lämna den andra staten, men inte gjort det inom en viss tid eller har återvänt till den andra staten efter att ha lämnat den. Vidare får regeringen, på samma sätt som enligt nuvarande ordning, under vissa förutsättningar lämna tillstånd till undantag från specialitetsprincipen. 

Verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd

Regeringen föreslår att en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska få verkställas i Sverige om de förutsättningar som gäller enligt lagen och som redogörs för ovan är uppfyllda och det inte finns några hinder mot verkställighet.

Hinder mot verkställighet utgörs, på samma sätt som i den befintliga lagen, av s.k. vägransgrunder. De innebär att om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska en utländsk dom på frihetsberövande påföljd inte få verkställas i Sverige, om

–      mindre än sex månader av frihetsberövandet återstod att avtjäna vid

tidpunkten då framställningen om verkställighet togs emot

–      den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk

lag (dubbel straffbarhet)

–      ett överförande strider mot dubbelprövningsförbudet (principen om

ne bis in idem)

–      den dömde vid tidpunkten för gärningen inte fyllt femton år 

–      verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmelser om immunitet

–      påföljden omfattar en åtgärd som innebär rättspsykiatrisk vård eller hälso- och sjukvård eller någon annan frihetsberövande åtgärd som inte kan verkställas i Sverige

–      den andra staten inte har lämnat tillstånd enligt specialitetsprincipen,

–      ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska allmänna rättsprinciper eller andra väsentliga intressen eller

–      gärningen som påföljden avser utgör ett politiskt eller militärt brott.

Trots att det finns hinder mot verkställighet enligt någon av vägransgrunderna ska en utländsk dom på frihetsberövande påföljd få verkställas i Sverige om det med hänsyn till den dömdes personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl för att domen ska verkställas här.

Förfarandet

Kriminalvården ska pröva om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige. Om den utländska domen avser flera brott och det för något eller några av brotten finns hinder mot verkställighet ska domen få verkställas i Sverige när det gäller resterande brott. Delvis verkställighet ska endast få beslutas om det framgår av domen eller på något annat sätt vilken del av påföljden som avser den resterande brottsligheten.

Om den frihetsberövande påföljden i den utländska domen behöver anpassas för att kunna verkställas i Sverige ska Kriminalvården i vissa fall besluta om anpassning av påföljden. Ett sådant beslut ska endast få meddelas om anpassningen är av enklare slag. Kriminalvården ska annars överlämna till Åklagarmyndigheten att ansöka hos rätten om att en ny påföljd ska bestämmas.

Tvångsmedel

Regeringen föreslår att häktning ska kunna beslutas, efter begäran av en behörig myndighet i den andra staten, om den dömde befinner sig i Sverige och det finns risk för att den dömde avviker eller på något annat sätt undandrar sig verkställighet i Sverige. Den som inte har fyllt 15 år ska inte få häktas. Den som inte har fyllt 18 år ska få häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Vidare föreslår regeringen att om det finns skäl att häkta någon ska han eller hon få anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Om det är tillräckligt att den dömde meddelas reseförbud eller föreläggs anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för att den dömde anhålls eller häktas.

Specialitetsprincipen

Som framgår ovan föreslår regeringen att specialitetsprincipen ska gälla vid överföranden av dömda personer från Sverige till en annan stat mot den dömdes vilja. Enligt regeringen bör motsvarande ordning gälla vid överförande av dömda personer till Sverige. Regeringen föreslår därför att en dömd person som överförts till Sverige inte ska få åtalas, dömas eller berövas sin frihet för något annat brott som begicks före överförandet än det brott för vilket personen har överförts. Förbudet föreslås dock inte gälla om

–      den dömde har samtyckt till att verkställigheten överförs till Sverige

–      den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven har haft möjlighet att lämna Sverige men inte gjort det inom en viss tid eller om den dömde efter det att han eller hon blivit frigiven har återvänt hit efter att först ha lämnat Sverige eller

–      den andra staten har lämnat sitt tillstånd till åtgärden.

Verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Regeringen föreslår att det ska krävas att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställigheten för att ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat. Ett sådant krav gäller redan enligt motiven till den nuvarande regleringen. Enligt regeringen bör således ett överförande av verkställigheten kunna antas ge fördelar vid verkställigheten t.ex. om försök till verkställighet i Sverige har misslyckats eller kommer att göra det och den person som straffet eller beslutet gäller vistas i eller har tillgångar i en annan stat.

Kronofogdemyndigheten ska pröva om ett svenskt beslut om bötesstraff eller förverkande ska sändas över till en annan stat för att verkställas där.

Verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande

Regeringen föreslår att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska få verkställas i Sverige om överförandet kan antas ge fördelar vid verkställigheten. Kravet på effektivitet bör enligt regeringen inte sättas alltför högt. Om det i framställningen inte ens påstås att den dömde eller den mot vilket beslutet om förverkande gäller är bosatt i Sverige, eller har några tillgångar här i landet, kan dock kravet på fördel inte anses vara uppfyllt. I sådana fall kan det många gånger vara lämpligt att begära att den andra staten kompletterar sin framställning.

Enligt regeringen ska i vissa fall verkställighet kunna vägras. Regeringen föreslår att om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande inte få verkställas i Sverige om vissa vägransgrunder är för handen. Det kan t.ex. handla om att den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag eller att bötesstraffet enligt svenska bestämmelser preskriberats eller beslutet om förverkande förfallit.

Regeringen föreslår att Kronofogdemyndigheten som huvudregel ska vara den myndighet som prövar om ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige. När det gäller utländska beslut om förverkande där den utländska domstolen förklarat att den förverkade egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna om självständigt eller utvidgat förverkande i 36 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken finns det dock enligt regeringen skäl som talar emot att Kronofogdemyndigheten är den beslutande myndigheten. För sådana beslut kommer det att finnas behov av att göra materiella straffrättsliga bedömningar i större utsträckning än för andra förverkandebeslut. Med beaktande av bl.a. att det är domstol som beslutar om självständigt och utvidgat förverkande i svensk rätt framstår det enligt regeringen som lämpligast att en domstol prövar dessa ärenden. Regeringen föreslår därför att allmän domstol ska pröva om ett utländskt beslut om förverkande, där den förverkande egendomen förklarats härröra från brottslig verksamhet, ska få verkställas i Sverige.

Övriga frågor

Offentligt biträde

Regeringen föreslår att ett offentligt biträde ska förordnas i t.ex. ett ärende om överförande av verkställighet av en svensk eller utländsk dom på frihetsberövande påföljd, om det inte kan antas att behov av biträde saknas, vilket är i enlighet med befintliga bestämmelser i internationella verkställighetslagen.

Överklagande

Regeringen föreslår att Kriminalvårdens beslut ska få överklagas om myndigheten

–      prövat om en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska sändas över till en annan stat för att verkställas där, om inte den dömde har samtyckt till att domen sänds över eller beslutet fattats på den grunden att den andra staten inte medgett att verkställigheten överförs

–      beslutat att upphäva ett beslut om att sända över en svensk dom på frihetsberövande påföljd till en annan stat för att verkställas där, om inte upphävandet sker på grund av att påföljden inte längre får verkställas eller

–      prövat om en utländsk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i Sverige, om inte beslutet fattats på den grunden att den andra staten inte medgett att verkställigheten överförs.

Andra beslut som fattas av Kriminalvården med stöd av den nya lagen ska inte få överklagas. Den dömde ska kunna lämna en förklaring om att han eller hon avstår från att överklaga ett beslut från Kriminalvården eller fullfölja överklagandet av ett sådant beslut.

Bestämmelserna innebär att om den dömde har samtyckt till att en svensk dom ska verkställas i annat land får den dömde inte överklaga det beslutet. Regeringen konstaterar att en motsvarande ordning gäller i ärenden enligt en europeisk eller nordisk arresteringsorder. Att det inte finns möjlighet att överklaga vid samtycke ger den dömde en möjlighet att aktivt påskynda verkställigheten av domen. Enbart regler om nöjdförklaring kan inte anses påskynda hanteringen i tillräcklig utsträckning.

Regeringen anför vidare att det givetvis är av stor vikt att inskränkningar i möjligheten till överklagande inte införs utan att tillräckliga rättssäkerhets­garantier säkerställs. Som anges i ovanstående avsnitt föreslås att den dömde ska tillfrågas om sin inställning till att den frihetsberövande påföljden verkställs i en annan stat och upplysas om innebörden av ett samtycke. Bestämmelser om hur detta ska gå till, t.ex. hur det ska säkerställas att den dömde förstår innebörden av ett lämnat samtycke, kan tas in i förordning.

Kronofogdemyndighetens beslut ska få överklagas om myndigheten beslutat att ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande ska verkställas i Sverige. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av den nya lagen ska inte få överklagas.

Kriminalvårdens och Kronofogdemyndighetens beslut ska kunna över­klagas till allmän domstol.

Skyndsam handläggning

Regeringen anför att den givna utgångspunkten när förutsättningar finns för att överföra en verkställighet av en frihetsberövande påföljd från eller till Sverige är att ett överförande ska komma till stånd så fort som möjligt. Ett snabbt besked oavsett utgång är av betydelse för den dömde och dennes fortsatta återanpassning. Vid samarbete med stater utanför Norden och EU kan dessutom handläggningstiderna i de andra staterna vara långa. Det är därför än mer väsentligt att Kriminalvårdens och domstolarnas handläggning går så snabbt som möjligt, särskilt om den frihetsberövande påföljden är förhållande­vis kort.

Ett krav på skyndsam handläggning föreslås därför gälla för Kriminal­vårdens och domstolarnas handläggning när en svensk dom på frihetsberövande påföljd ska verkställas i en annan stat och när en utländsk dom på motsvarande påföljd har begärts verkställd i Sverige.

Tillträde till ändringsprotokollet och förklaringar

År 2000 tillträdde Sverige tilläggsprotokollet till överförandekonventionen. Enligt tilläggsprotokollet krävs inte den dömdes samtycke för ett överförande av en frihetsberövande påföljd om han eller hon försöker att undandra sig att påföljden verkställs eller att vidare verkställighet av denna fullföljs i domslandet genom att fly till sitt hemland innan påföljden har verkställts (artikel 2). Samtycke krävs inte heller om påföljden, eller ett administrativt beslut som fattats till följd av påföljden, innehåller ett beslut om utvisning eller avvisning eller någon annan åtgärd som har till följd att den dömde inte längre har rätt att uppehålla sig inom domslandets territorium sedan han eller hon försatts på fri fot (artikel 3).

Genom den ändring av tilläggsprotokollet som redogörs för ovan, under avsnittet Bakgrund, utökas möjligheterna att överföra verkställigheten utan den dömdes samtycke. Detta sker dels genom att artikel 2 i tilläggsprotokollet utvidgas till att omfatta fall där den dömde, med vetskap om det straffrättsliga förfarandet mot honom eller henne i domslandet, har flytt eller på annat sätt återvänt till sitt hemland (artikel 1), dels genom att artikel 3.1 i tilläggsprotokollet utvidgas till att omfatta administrativa beslut om utvisning eller avvisning som inte är fattade till följd av påföljden (artikel 2). Även tilläggsprotokollets bestämmelser om skydd enligt den s.k. specialitetsprincipen ändras i vissa avseenden genom ändringsprotokollet.

Ändringsprotokollet öppnades för undertecknande den 22 november 2017 och träder enligt artikel 4 i kraft när samtliga parter i tilläggsprotokollet förklarat sig bundna till ändringsprotokollet. I avvaktan på att ändrings­protokollet träder i kraft kan en part i tilläggsprotokollet enligt artikel 5 förklara att den kommer att tillämpa bestämmelserna i ändrings­protokollet provisoriskt.

Enligt regeringen är samtliga utvidgningar befogade och Sverige bör kunna utnyttja det internationella samarbetets möjligheter fullt ut.

Av det sagda följer att Sverige bör tillträda ändringsprotokollet och förklara att Sverige kommer att tillämpa bestämmelserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd. Riksdagens godkännande krävs eftersom protokollet förutsätter lagändringar.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. Genom lagen ska den nuvarande internationella verkställighetslagen upphävas. Den upphävda lagen, med undantag för bestämmelserna om tvångsmedel, ska tillämpas på ett ärende om överförande av en frihetsberövande påföljd, ett bötesstraff eller ett beslut om förverkande som har inletts innan den nya lagen om internationell verkställighet i brottmål har trätt i kraft. Bestämmelserna om tvångsmedel i den nya lagen ska dock tillämpas även på ärenden som inletts före ikraftträdandet. Äldre föreskrifter ska gälla i ett ärende om verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande enligt lagen med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket som har inletts före ikraftträdandet.

Motionerna

Den dömdes samtycke

I kommittémotion 2024/25:3352 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om att regeringen ska återkomma med förslag som innebär att samtycke ska krävas från den dömde för att ett fängelsestraff ska få avtjänas i ett annat land än Sverige i de fall då personen har dömts till utvisning. I kommittémotion 2024/25:3353 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) begärs ett tillkännagivande om att det bör finnas ett generellt krav på samtycke till verkställighet utomlands om den dömde är en svensk medborgare.

Överklagande

I kommittémotion 2024/25:3352 av Gudrun Nordborg m.fl. (V) yrkande 2 begärs ett tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med förslag som innebär att en dömd person ska ha möjlighet att överklaga ett beslut om verkställighet av domen utanför Sverige även om han eller hon tidigare har lämnat samtycke till detta.

Utskottets ställningstagande

Utskottet konstaterar, i likhet med regeringen, att en ökad rörlighet över gränserna och förändring av den internationella brottsligheten med tiden medfört ökade krav på möjligheter till ett effektivt samarbete mellan stater. Överförande av verkställighet av påföljder och förverkande är en viktig del i det samarbetet.

Som regeringen anför bör utgångspunkten när det gäller utdömda fängelsestraff vara att de så långt det är möjligt ska avtjänas i den stat till vilken den dömde har starkast anknytning. Om en utlänning gör sig skyldig till brott måste det finnas goda förutsättningar att om möjligt låta straffet verkställas i utlänningens hemland, något som också kan antas bidra till den dömes sociala återanpassning. Denna princip avspeglas dock inte fullt ut i den nuvarande lagstiftningen när det gäller överförande av dömda personer som är medborgare i länder utanför Norden och EU. Vidare har lagstiftningen, som tillkom på 70-talet, trots flertalet genomförda ändringar inte setts över som helhet. Som regeringen framhåller är det nuvarande regelverket dessutom både komplicerat och svårtillämpat. Utskottet instämmer därmed i regeringens bedömning att det finns ett behov av en reformerad reglering för att i större utsträckning än i dag kunna överföra verkställigheter till länder utanför Norden och EU.

Utskottet välkomnar därför regeringens förslag till ny lagstiftning om internationell verkställighet i brottmål som syftar till att säkerställa att regelverket om överförande av frihetsberövande påföljder, böter och förverkande till och från stater utanför Norden och EU är effektivt och anpassat till Sveriges internationella åtaganden. Det handlar samman­fattningsvis om att det införs en ny lag om internationell verkställighet i brottmål, att regleringen kan tillämpas utan en internationell överenskommelse om samarbete mellan Sverige och den andra staten, att frågor om överförande av verkställighet som huvudregel ska prövas på myndighetsnivå, att möjligheterna att föra över frihetsberövande påföljder från Sverige utvidgas samt att det införs ett krav på skyndsam handläggning hos Kriminalvården och domstolarna i frågor om överförande av frihetsberövande påföljder.

Sammantaget ställer sig utskottet bakom lagförslagen. Vidare anser utskottet att riksdagen av de skäl som anförs i propositionen bör godkänna Europarådets protokoll den 22 november 2017 om ändring av tilläggs­protokollet till konventionen om överförande av dömda personer och en förklaring om att Sverige kommer att tillämpa bestämmelserna i protokollet provisoriskt i förhållande till de andra parter som har avgett en förklaring med samma innebörd. Utskottet tillstyrker därmed propositionen.

Utskottet övergår nu till att behandla motionsyrkandena som innehåller förslag om tillkännagivanden till regeringen i frågor om lagstiftningens framtida utformning.

När det gäller förslaget att samtycke inte ska krävas när den dömde har flytt eller utvisats för att verkställigheten av en frihetsberövande dom ska kunna överföras till utlandet konstaterar utskottet att detta i delar redan gäller enligt nuvarande ordning i förhållande till de stater som tillträtt tilläggsprotokollet till överförandekonventionen samt när det gäller flyktfallet även i förhållande till stater som tillträtt Schengenkonventionen. Om en utländsk medborgare begår brott i Sverige och han eller hon ska utvisas ur Sverige efter avtjänat straff är det enligt utskottet rimligt att det, oavsett samtycke, finns en möjlighet att låta straffet verkställas i den dömdes hemland. Därtill står utskottet bakom regeringens bedömning att ett överförande av verkställigheten i de fallen ofta kan antas underlätta den dömdes sociala återanpassning. Att samtycke inte krävs innebär emellertid inte att den dömdes inställning är betydelselös vid prövningen av om ett överförande bör ske. Som regeringen anför ska den dömdes inställning alltid beaktas vid bedömningen av om den dömdes sociala återanpassning underlättas av ett överförande, liksom inom ramen för den helhetsbedömning som vid överförande från Sverige ska göras i varje enskilt fall av om ett överförande är lämpligt. Mot den bakgrunden finns det enligt utskottet inte skäl för riksdagen att göra något sådant tillkännagivande som föreslås i motion 2024/25:3352 (V) yrkande 1. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

När det särskilt gäller frågan om överförande av svenska medborgare utan samtycke noterar utskottet, i likhet med regeringen, att det i praktiken torde vara mycket ovanligt och främst träffa situationer där den dömde återvänt till den andra staten. Det är då rimligt att det svenska straffet kan verkställas där om förutsättningarna för det är uppfyllda, oaktat att den dömde är svensk medborgare. Som regeringen påpekar skulle en annan ordning kunna leda till straffrihet om den dömde har dubbla medborgarskap och den andra staten, i likhet med Sverige, inte utlämnar egna medborgare. Som framgår av propositionen får ett överförande dessutom aldrig ske om det skulle strida mot svensk grundlag eller Sveriges internationella förpliktelser. Utskottet anser sammantaget att det inte finns skäl att ta något initiativ med anledning av motion 2024/25:3353 (MP), som därmed avstyrks.

Vad slutligen gäller frågan om  vilka beslut om överförande av verk­ställighet som ska få överklagas kan utskottet konstatera att den ordning som föreslås i den nya lagen om internationell verkställighet i brottmål och som innebär ett överklagandeförbud om den dömde har samtyckt till ett överförande redan i dag gäller för motsvarande ärenden enligt den europeiska verkställighetslagen. Att det inte finns möjlighet att överklaga vid samtycke ger, som regeringen anför, den dömde en möjlighet att aktivt påskynda verkställigheten av domen. Som regeringen framhåller ska den dömde tillfrågas om sin inställning till att den frihetsberövande påföljden verkställs i en annan stat och upplysas om innebörden av ett samtycke. Utskottet anser att detta är en tillräckligt rättssäker ordning och avstyrker därmed motion 2024/25:3352 (V) yrkande 2.

 

 

Reservationer

Ställningstagande

Jag instämmer i regeringens utgångspunkt, att straffet ska avtjänas i det land som den dömde har starkast anknytning till. Det innebär att om den dömde har starkast anknytning till Sverige ska straffet verkställas här. Enligt mig tar dock de nuvarande bestämmelserna om utvisning på grund av brott för lite hänsyn till den dömdes anknytning till Sverige. Fler personer än tidigare har dömts och kommer sannolikt att dömas till utvisning trots att de har en väsentlig anknytning till Sverige. Ytterligare skärpningar av regelverket är på gång. Enligt min mening riskerar det att leda till att personer med stark anknytning till Sverige utvisas på grund av brott. Enligt regeringens förslag kan de därmed tvingas att verkställa sitt straff utomlands trots att de inte samtycker till det.

Jag anser därför att samtycke ska krävas för att fängelsestraff ska få avtjänas i ett annat land än Sverige även i de fall där personen har dömts till utvisning. Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.

 

Ställningstagande

På det stora hela tror jag att propositionens förslag kan bidra till en smidigare hantering av internationell verkställighet. Jag är däremot mycket kritisk till ambitionen att fler personer, inklusive svenska medborgare, ska kunna överföras för att avtjäna sina straff i andra länder utan att de själva samtycker till det.

Vad gäller svenska medborgare vill jag hänvisa till 2 kap. 7 § regerings­formen, som klargör att ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras från att resa in i riket. Jag ställer mig därmed frågande till hur regeringens förslag kommer att kunna genomföras utifrån grundlagens bestämmelser. Den yttersta risken med att verkställighet ska kunna överföras utan den dömdes samtycke är att det svenska medborgarskapet urholkas. Tidigare har svensk lagstiftning varit tydlig med att svenska medborgare i princip inte kan utlämnas eller överföras till andra länder, vilket har varit en grundläggande del av rättssäkerheten och statens ansvar gentemot sina egna medborgare. Dessutom innebär det svenska medborgarskapet ofta en stark anknytning till Sverige. Medborgarskapet bör anses vara det yttersta skyddet för en människas fri- och rättigheter, även för personer som begår brott.

Mot denna bakgrund motsätter jag mig att domar mot svenska medborgare ska kunna verkställs i andra länder utan de dömdas samtycke.

 

Ställningstagande

Jag anser att det inte kan uteslutas att en dömd person lämnar samtycke om verkställighet i utlandet utan att vara fullt medveten om följderna. Det kan också uppstå situationer då den dömde efter Kriminalvårdens beslut får kännedom om nya omständigheter som påverkar ställningstagandet. Det är också av central betydelse att ett samtycke kan återkallas under hela processen. Jag menar vidare att det är olämpligt att den dömde genom att samtycka ska behöva avstå från den grundläggande rättigheten att kunna överklaga och ha tillgång till domstolsprövning i gränsöverskridande situationer. Regeringen bör därför återkomma med förslag som innebär att en dömd person ska ha möjlighet att överklaga beslut om verkställighet utanför Sverige trots att han eller hon tidigare har lämnat sitt samtycke.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

 

Bilaga 2

Regeringens lagförslag